Jansenism Jansenism

General Information Allmän information

The theological position known as Jansenism was probably the single most divisive issue within the Roman Catholic church between the Protestant Reformation and the French Revolution. The doctrine took its name from the Flemish theologian and bishop of Ypres, Cornelius Jansen (1585 - 1638), who summarized his ideas on Grace and free will in his posthumously published treatise, the Augustinus (1640). Den teologiska position kallas Jansenism var förmodligen den enda mest splittrande fråga inom den romersk-katolska kyrkan mellan den protestantiska reformationen och den franska revolutionen. Läran tog sitt namn från den flamländska teolog och biskop i Ypres, Cornelius Jansen (1585 - 1638), som sammanfattas hans idéer om Grace och fri vilja i sin postumt publicerade avhandling har Augustinus (1640). Relying on the strictest possible interpretation of one aspect of Saint Augustine's philosophy, Jansen argued in favor of absolute Predestination, in which humans are perceived as incapable of doing good without God's unsolicited grace and only a chosen few are believed to receive Salvation. In this respect, the doctrine closely resembled Calvinism, although the Jansenists always vigorously proclaimed their attachment to Roman Catholicism. Med stöd av de strängaste möjliga tolkningen av en del av Saint Augustine filosofi, Jansen argumenterat till förmån för absolut predestination, där människor uppfattas som oförmögen att göra gott utan Guds oönskade nåd och endast ett fåtal utvalda tros få frälsning. I detta avseende , doktrinen nära liknade KALVINISM, även om Jansenists alltid kraftfullt proklamerade de fäster romersk katolicism.

BELIEVE Religious Information Source web-siteTRO
Religiösa
Information
Källa
webbplats
Our List of 1,000 Religious Subjects Vår lista över 1000 religiösa Ämnesområden
E-mailE-post
As Jansenism was elaborated in France, especially by Jansen's friend Jean Duvergier de Hauranne, the abbot of Saint - Cyran, and by the latter's protege Antoine Arnauld, it also entailed an austere form of piety and a rigorously puritanical morality. From the 1640s, the spiritual center of Jansenism became the convent of Port - Royal - des - Champs (near Paris) where numerous nobles, parlementarians, and intellectuals favorable to the movement made religious retreats. Som Jansenism utarbetades i Frankrike, bland annat genom Jansen vän Jean Duvergier de Hauranne den abbot i Saint - Cyran, och genom dennes skyddsling Antoine Arnauld det också inneburit en allvarlig form av fromhet och en strängt puritansk moral. Från 1640s, den andliga centrum Jansenism blev klostret Port - Royal - des - Champs (nära Paris) där många adelsmän, parlementarians och intellektuella positiv till rörlighet som religiösa retreats.

Almost from the beginning, the Jansenists aroused the hostility both of the Jesuits, who opposed the theology and moral teachings of the group, and of the French royal government, who associated the Jansenists with the opposition "Devout party" and with the rebellions of the Fronde (1648 - 53). Nästan från början, det Jansenists väckte fientlighet både av jesuiterna, som motsatte sig teologi och moraliska undervisning i grupp, och de franska kungliga regeringen, som kopplades Jansenists med oppositionen "hängiven parti" och med uppror i FROND (1648 - 53). As early as 1653, five propositions supposedly found in the Jansenist position were condemned by Pope Innocent X. In 1713, under intense pressure from King Louis XIV, Pope Clement XI issued the bull Unigenitus condemning 101 propositions in a treatise by another French Jansenist, Pasquier Quesnel (1634 - 1719). Så tidigt som 1653, fem förslagen förment återfinns i Jansenist ståndpunkt fördömdes av påven Innocent X. I 1713, under stark press från King Louis XIV, Pope Clement XI utfärdade tjuren Unigenitus fördöma 101 förslag i en avhandling av en annan franska Jansenist, Pasquier Quesnel (1634 - 1719). The French king closed Port - Royal - des - Champs in 1709 and had it razed to the ground in 1710. Den franska kungen stängd Port - Royal - des - Champs under 1709 och hade det jämnade med marken under 1710.

During the 18th century, Jansenism acquired a much broader following among the lower French clergy and spread to other areas of Europe, notably Spain and Italy. Under den 18: e århundradet, Jansenism fått en mycket bredare följande bland de lägre franska präster och spridas till andra delar av Europa, främst Spanien och Italien. The Jansenists increasingly allied themselves with the Gallicans in the French Parlements in an effort to force the calling of an ecclesiastical council to reconsider the pope's condemnation (Gallicanism). Den Jansenists allt allierade sig med Gallicans i franska Parlements i ett försök att tvinga den uppringande av ett kyrkliga rådet att ompröva påvens fördömande (Gallicanism). The greatest triumph of the Jansenists came in the 1760s when the parlements forced the suppression of the Jesuits in France. Den största triumf i Jansenists kom på 1760-talet när parlements tvingat dämpning av jesuiterna i Frankrike. But thereafter the movement declined in importance. Men därefter rörelsen minskat i betydelse. Only a small group of Jansenists survived into the 19th century. Endast en liten grupp Jansenists överlevt i 19th century.

T Tackett T Tackett

Bibliography Bibliografi
NJ Abercrombie, The Origins of Jansenism (1936); R Clark, Strangers and Sojourners at Port Royal (1972); A Sedgwick, Jansenism in Seventeenth - Century France (1977); D Van Kley, The Jansenists and the Expulsion of the Jesuits from France (1975). NJ Abercrombie, The Origins of Jansenism (1936), R Clark, Strangers och Sojourners i Port Royal (1972), A Sedgwick, Jansenism i sjuttonde - talets Frankrike (1977), D Van Kley, The Jansenists och Utvisning av jesuiterna från Frankrike (1975).


Cornelius Otto Jansen Cornelius Otto Jansen

Advanced Information Advanced Information

(1585 - 1638). (1585 - 1638). Flemish Catholic theologian. Flamländska katolsk teolog. Jansen was born at Accoi, near Leerdam in southern Holland, and educated first at Louvain and then at Paris, where he received his doctorate in 1617. Shortly thereafter he was appointed director of the Saint Pulcherie Seminary in Louvain and professor of exegesis at the university. Jansen föddes på Accoi nära Leerdam i södra Holland och utbildade första vid Louvain och sedan i Paris, där han tog sin doktorsgrad i 1617. Kort därefter utsågs han till chef för Saint Pulcherie Seminary i Louvain och professor i BIBELTOLKNING på universitetet . In 1630 he was named Regius Professor of Sacred Scripture, and in 1635 was University Rector. I 1630 han hette Regius professor i Heliga Skrift, och 1635 var universitet rektor. Next year he was consecrated Bishop of Ypres, where he died of the plague in 1638. Nästa år han var invigd biskopen i Ypres, där han dog av pesten i 1638.

After Jansen's death some of the commentaries which he had written for his academic lectures on biblical books were published. Efter Jansen död några av de kommentarer som han hade skrivit till sin akademiska föreläsningar om bibliska böcker publicerades. More significant, however, was his major treatise on Augustine. Mer betydande var dock hans stora avhandling om Augustinus. Jansen had been interested in Augustine's religious thought since student days. Jansen hade varit intresserad av Augustinus religiösa trodde sedan studietiden. In the early 1620s, coming to believe that Augustine's theology of efficacious predestinating grace was being threatened by the humanitarian tendencies of the Jesuit theologians of the Counter - Reformation, he embarked on an intensive study of Augustine's works, particularly his anti - Pelagian writings. I början av 1620s, kommer att tro att Augustinus teologi av effektiva predestinating amorteringsfri var hotas av humanitära tendenserna i Jesuit teologer i Counter - reformationen, han inlett en intensiv studie av Augustinus verk, i synnerhet hans anti - Pelagiska skrifter. The massive treatise which resulted from this work, entitled Augustinus, was published posthumously in 1640. Den massiva avhandling som en följd av detta arbete, rätt Augustinus, publicerades postumt under 1640. Its three parts presented Augustine's theology of grace in a systematic and continuous synthesis. Dess tre delar presenteras Augustinus teologi anstånd på ett systematiskt och fortlöpande syntes. Part I described the Pelagian and semi - Pelagian heresies which Augustine sought to refute; Part II expounded Augustine's interpretation of man's original state of innocence and his subsequent fall; and Part III set forth his doctrine of salvation through God's redeeming grace in Jesus Christ. Del I beskrev Pelagiska och semi - Pelagiska heresies som Augustinus försökte vederlägga, del II förklarade Augustinus tolkning av människans ursprungliga tillstånd av oskuld och hans senare falla, och del III anges hans doktrin om frälsning genom Guds förlåtande nåd i Jesus Kristus.

The publication of this work touched off a heated controversy in Roman Catholic circles in European countries, particularly in France. Publiceringen av detta arbete berörts av en livlig polemik i katolska kretsar i europeiska länder, särskilt i Frankrike. Jansen's theology encountered strong opposition both from the ecclesiastical establishment and from the civil power. Jansen's theology mött starkt motstånd både från kyrkans etablering och från det civila makten. In 1635 five propositions, allegedly derived from Jansen, were condemned by Pope Innocent X in his bull Cum Occasione. Under 1635 fem propositioner, påstås från Jansen, har fördömts av Pope Innocent X i hans tjur Cum Occasione. These propositions, related to predestination, maintained that without God's enabling grace man cannot fulfill the divine commands and that the operation of God's grace, bestowed on his elect, is irresistible. Despite such official opposition, however, Jansenism, because it sought to defend traditional orthodoxy, to deepen personal piety, and to foster ascetic rigor in moral conduct, enlisted the support of certain notabilities. Dessa förslag, som rör predestination, hävdade att utan Guds nåd som gör det möjligt för människan kan inte uppfylla den gudomliga kommandon och att driften av Guds nåd, tal om att hans utvalda, är oemotståndlig. Trots sådana officiella oppositionen, dock Jansenism, eftersom det syftade till att försvara traditionella ortodoxin, att fördjupa personliga fromhet och främja asket FROSSBRYTNING i moraliska regler, som anlitats för att stödja vissa notabilities. One of them was Blaise Pascal, whose Povincial Letters is one of the classic documents of this controversy. En av dem var Blaise Pascal, vars Povincial Letters är en av de klassiska texter av denna kontrovers. Other supporters included the theologian and philosopher Antoine Arnauld and his sister Jacqueline, abbess of the convent of Port Royal, which became an important center of Jansenist influence. Andra anhängare omfattade teologen och filosofen Antoine Arnauld och hans syster Jacqueline, abbedissa i klostret Port Royal, som blev ett viktigt centrum Jansenist inflytande.

But in 1709 Port Royal was closed down and its occupants dispersed; and in 1713 Pope Clement XI, in his bull Unigenitus, officially condemned certain propositions attributed to Pasquier Quesnel, a leading Jansenist theologian. Men i 1709 Port Royal stängdes och dess passagerare spridd, och i 1713 Pope Clement XI i hans tjur Unigenitus officiellt fördömt vissa förslag tillskrivas Pasquier Quesnel, en ledande Jansenist teolog. Though the movement in France was thus seriously damaged, in 1723 the Jansenists of the Netherlands nominated a schismatic archbishop of Utrecht as their ecclesiastical leader, and this group has maintained its existence down to the present day, becoming in the later nineteenth century part of the Old Catholic Church. Även om rörelsen i Frankrike var således allvarligt skadad i 1723 den Jansenists i Nederländerna utses en schismatic ärkebiskop av Utrecht som kyrkans ledare, och denna grupp har bibehållit sin existens till nutid, allt under den senare artonhundratalet del av Gamla katolska kyrkan.

NV Hope NV Hope

Bibliography Bibliografi
N Abercrombie, The Origins of Jansenism; RA Knox, Enthusiasm; E Romanes, The Story of Port Royal; A Sedgwick, Jansenism in Seventeenth Century France. N Abercrombie, The Origins of Jansenism, RA Knox, entusiasm, E ROMARBREVET, The Story of Port Royal, A Sedgwick, Jansenism i sjuttonde århundradet Frankrike.


Jansenius and Jansenism Jansenius och Jansenism

Catholic Information Katolska Information

Cornelius Jansen, Bishop of Ypres (Cornelius Jansenius Yprensis), from whom Jansenism derives its origin and name, must not be confounded with another writer and bishop of the same name Cornelius Jansenius Gandavensis (1510-1576), of whom we possess several books on Scripture and a valuable "Concordia Evangelica." Cornelius Jansen, biskopen i Ypres (Cornelius Jansenius Yprensis), från vem Jansenism hämtar sitt ursprung och namn, ska inte förväxlas med en annan författare och biskop med samma namn Cornelius Jansenius Gandavensis (1510-1576), av vilka vi har flera böcker om Skriften och en värdefull "Concordia Evangelica."

I. LIFE AND WRITINGS I. Life och skrifter

The subject of this article lived three-quarters of a century later than his namesake. Ämnet för den här artikeln levde tre fjärdedelar av ett sekel senare än hans namne. He was born 28 October, 1585, of a Catholic family, in the village of Accoi, near Leerdam, Holland; died at Ypres, 6 May, 1638. Han föddes den 28 oktober 1585, i en katolsk familj, i byn Accoi nära Leerdam, Holland, dog vid Ypres, 6 maj 1638. His parents, although in moderate circumstances, secured for him an excellent education. Hans föräldrar, men i måttlig omständigheter säkras för honom en utmärkt utbildning. They sent him first to Utrecht. De skickade honom först till Utrecht. In 1602 we find him at the University of Louvain, where he entered the College du Faucon to take up the study of philosophy. Under 1602 finner vi honom vid universitetet i Leuven, där han trädde kollegiet du Faucon att påbörja studier i filosofi. Here he passed two years, and at the solemn promotion of 1604 was proclaimed first of 118 competitors. Här har han gått två år, och vid högtidliga främja 1604 proklamerades första av 118 konkurrenter. To begin his theological studies he entered the College du Pape Adrien VI, whose president, Jacques Janson, imbued with the errors of Baius and eager to spread them, was to exert an influence on the subsequent course of his ideas and works. Till att börja hans teologiska studier han trädde kollegiet du Pape Adrien VI, vars ordförande, Jacques Janson, genomsyras av misstag Baius och ivriga att sprida dem, var att utöva ett inflytande på den efterföljande loppet av hans idéer och verk. Having hitherto been on amicable terms with the Jesuits, he had even sought admission into their order. Med hittills på godo villkor med jesuiterna hade han även sökt inträde i sin ordning. The refusal he experienced, the motives of which are unknown to us, seems not to be altogether unrelated to the aversion he subsequently manifested for the celebrated society, and for the theories and practices it championed. Avslaget han upplevt, motivet som är okända för oss, inte verkar vara helt utan samband med den motvilja han senare uttryck för firade samhället, och för de teorier och metoder man kämpat. He was also associated with a young and wealthy Frenchman, Jean du Verger de Hauranne, who was completing his course of theology with the Jesuits, and who possessed a mind subtile and cultured, but restless and prone to innovations, and an ardent and intriguing character. Han var också förenad med en ung och rik fransman, Jean du VERGER de Hauranne, som var slutföra sin utbildning i teologi med jesuiterna, och som hade ett sinne subtile och odlade, men rastlös och benägna till innovationer och en glödande och spännande karaktär . Shortly after his return to Paris towards the end of 1604, du Verger was joined there by Jansenius, for whom he had secured a position as tutor. Kort efter sin återkomst till Paris i slutet av 1604, du VERGER var gick det med Jansenius, som han hade fått en ställning som handledare. About two years later he attracted him to Bayonne, his native town, where he succeeded in having him appointed director of an episcopal college. Om två år senare som han lockade honom att Bayonne, hans infödda stad, där han lyckades med honom som direktör för en episkopal college. There, during eleven or twelve years of studies ardently pursued in common, on the Fathers and principally on St. Augustine, the two friends had time to exchange thoughts and to conceive daring Projects. Där, under elva eller tolv år av studier ivrigt eftersträvas i gemensamma, om fäder och främst på St Augustine, de två vänner hade tid att utbyta tankar och att formulera djärva projekt. In 1617, while du Verger, who had returned to Paris, went to receive from the Bishop of Poitiers the dignity of Abbot of St-Cyran, Jansenius returned to Louvain, where the presidency of the new College de Sainte Pulcherie was confided to him. I 1617, samtidigt som du VERGER, som hade återvänt till Paris, gick att erhålla från biskop i Poitiers värdighet Abbot i St-Cyran, Jansenius återvände till Louvain, där ordförandeskapet för den nya College de Sainte Pulcherie var anförtrodde honom. In 1619 he received the degree of Doctor of Theology, and afterwards obtained a chair of exegesis. Under 1619 fick han graden av doktor Teologi, och efteråt fått en ordförande för BIBELTOLKNING. The commentaries which he dictated to his pupils, as well as several writings of a polemical nature, brought him in a short time a deserved renown. De kommentarer som han dikterade av hans elever, samt flera skrifter ett polemiskt natur, förde honom i en kort tid en välförtjänt renommé.

These writings of Jansenius were not at first intended for publication, in fact they did not see the light until after his death. Dessa skrifter Jansenius inte i första avsedda för publicering i själva verket de inte se ljuset förrän efter hans död. They are concise, clear and perfectly orthodox in doctrine. De är kortfattade, tydliga och väl ortodoxa i doktrinen. The principal ones are "Pentateuchus, sive commentarius in quinque libros Mosis" (Louvain, 1639), "Analecta in Proverbia Salomonis, Ecclesiasten, Sapientiam, Habacuc et Sophoniam" (Louvain, 1644); "Tetrateuchus, seu commentarius in quatuor Evangelia" (Louvain,1639). Den viktigaste av dessa är "Pentateuchus, omfattande commentarius i quinque libros Mosis" (Louvain, 1639), "Analecta i Proverbia Salomonis, Ecclesiasten, Sapientiam, Habacuc et Sophoniam" (Louvain, 1644), "Tetrateuchus, seu commentarius i quatuor Evangelia" ( Louvain, 1639). Some of these exegetical works have been printed more than once. Vissa av dessa EXEGETISK verk har tryckt mer än en gång. Among his polemical works are "Alexipharmacum civibus Sy vaeducensibus propinatum adversus ministrorum fascinum" (Louvain 1630); then, in reply to the criticism of the Calvinist Gisbert Voet, "Spongia notarum quibus Alexipharmacum aspersit Gisbertus Voetius" (Louvain, 1631). Bland hans polemiska verk är "Alexipharmacum civibus Sy vaeducensibus propinatum adversus ministrorum fascinum" (Louvain 1630) och sedan, som svar på kritiken mot KALVINIST Gisbert Voet, "Spongia notarum quibus Alexipharmacum aspersit Gisbertus Voetius" (Louvain, 1631). Jansenius published in 1635, under the pseudonym of Armacanus, a volume entitled "Alexandri Patricii Armacani Theologi Mars Gallicus seu de justitia armorum regis Galliae libri duo". Jansenius publicerades i 1635, under pseudonymen Armacanus, en volym med titeln "Alexandri Patricii Armacani Theologi Mars gallicus seu de Justitia armorum regis Galliae libri duo". This was a bitter and well-merited satire against the foreign policy of Richelieu, which was summed up in the odd fact of the "Most Christian" nation and monarchy constantly allying themselves with the Protestants, in Holland, Germany, and elsewhere, for the sole purpose of compassing the downfall of the House of Austria. Det var en bitter och väl förtjänade satir mot utrikespolitik Richelieu, som sammanfattas i märkligt faktum att "de flesta kristna" nation och monarki ständigt att liera sig med protestanterna i Holland, Tyskland, och på andra håll, för enda syftet med compassing undergången för House of Österrike.

The same author has left us a series of letters addressed to the Abbot of St-Cyran, which were found among the papers of the person to whom they were sent and printed under the title: "Naissance du jansenisme decouverte, ou Lettres de Jansénius à l'abbé de St-Cyran depuis l'an 1617 jusqu'en 1635" (Louvain, 1654). It was also during the course of his professorate that Jansenius, who was a man of action as well as of study, journeyed twice to Spain, whither he went as the deputy of his colleagues to plead at the Court of Madrid the cause of the university against the Jesuits; and in fact, through his efforts their authorization to teach humanities and philosophy at Louvain was withdrawn. Samma författare har gett oss en rad skrivelser till Abbot i St-Cyran som befanns bland tidningarna på den person som de sändes och tryckt under titeln: "naissance du jansenisme Découverte, ou Lettres de Jansénius à L'ABBE de St-Cyran depuis l'en 1617 jusqu'en 1635 "(Louvain, 1654). Det var också under hans PROFESSORAT som Jansenius, som var en man av åtgärder samt studier, resor två gånger för att Spanien, dit han gick som ställföreträdande av hans kollegor att åberopa i domstolen i Madrid orsaken till universitetet mot jesuiterna, och i själva verket genom sina insatser för deras tillstånd att undervisa humaniora och filosofi vid Louvain drogs tillbaka. All this, however, did not prevent him from occupying himself actively and chiefly with a work of which the general aim, born of his intercourse with St-Cyran, was to restore to its place of honour the true doctrine of St. Augustine on grace, a doctrine supposedly obscured or abandoned in the Church for several centuries. He was still working on it when, on the recommendation of King Philip IV and Boonen, Archbishop of Mechlin, he was raised to the See of Ypres. Allt detta är dock inte hindrade honom från ockuperar själv aktivt och främst med ett arbete som det övergripande syftet, född i sitt umgänge med St-Cyran var att återställa till sitt rum av äran den sanna läran om St Augustine om nåd , en doktrin förment skymmas eller övergivna i kyrkan under flera århundraden. Han var fortfarande jobbar på det då, på rekommendation av kung Philip IV och Boonen, ärkebiskopen av Mechlin han togs upp till Se till Ypres. His consecration took place in 1636, and, though at the same time putting the finishing touches to his theological work, he devoted himself with great zeal to the government of his diocese. Hans INVIGNING ägde rum 1636, och även vid samma tid att lägga sista handen på hans teologiska arbete, han ägnade sig med stor iver att regeringen i sitt stift. Historians have remarked that the Jesuits had no more cause to complain of his administration than the other religious orders. He succumbed to an epidemic which ravaged Ypres and died, according to eyewitnesses, in dispositions of great piety. Historiker har påpekat att jesuiterna hade ingen större anledning att klaga på hans administration än andra religiösa ordnar. Han blev till en epidemi som härjade Ypres och dog, enligt ögonvittnen, i bestämmelser av stor fromhet. When on the point of death he confided the manuscript which he cherished to his chaplain, Reginald Lamaeus, with the command to publish it after taking counsel with Libert Fromondus, a professor at Louvain, and Henri Calenus, a canon of the metropolitan church. När på väg att döden han anförtrodde manuskriptet där han vårdas till sin kaplan, Reginald Lamaeus med kommandot att publicera det som har inhämtat råd med Libert Fromondus, professor vid Louvain, och Henri Calenus, en kanon av storstadsområdena kyrkan. He requested that this publication be made with the utmost fidelity, as, in his opinion, only with difficulty could anything be changed. Han begärde att denna publikation skall göras med största trohet, som enligt hans mening endast med svårighet kunde någonting ändras. "If, however," he added, "the Holy See wishes any change, I am an obedient son, and I submit to that Church in which I have lived to my dying hour. This is my last wish." The editors of the "Augustinus" have been wrongly accused of having intentionally and disloyally suppressed this declaration, it appears plainly enough on the second page in the original edition. "Om, emellertid," tillade han, "Heliga stolen önskar någon förändring, jag är en lydig son, och jag skickar till att kyrkan som jag har levt på min döende timme. Det här är min sista önskan." Redaktionen av "Augustinus" har felaktigt anklagas för att avsiktligt och illojalt undertryckta detta uttalande framgår det tydligt nog på andra sidan i den ursprungliga upplagan. On the other hand its authenticity has been contested by means of external and internal arguments, founded notably on the discovery of another will, dated the previous day (5 May), which says nothing regarding the work to be published. Å andra sidan dess äkthet har ifrågasatts av hjälp av externa och interna argument bygger bland annat på upptäckten av en annan, daterat föregående dag (5 maj), vilket säger något om det arbete som skall publiceras. But it is quite conceivable that the dying prelate was mindful of the opportunity to complete his first act by dictating to his chaplain and confirming with his seal this codicil which, according to the testamentary executors, was written only half an hour before his death. Men det är mycket tänkbart att dö PRELATEN var medveten om möjligheten att slutföra sin första handling genom dikterar till sin kaplan och bekräfta med hans sigill detta KODICILL som enligt den testationsbehörighet testamentsexekutorer, skrevs bara en halvtimme före hans död. It has been vainly sought, a priori, to make the fact appear improbable by alleging that the author was in perfect good faith as to the orthodoxy of his views. Det har varit förgäves försökt, i förväg, för att göra själva verket osannolikt genom att hävda att författaren var i perfekt god tro när det ortodoxin av hans åsikter. Already, in 1619, 1620, and 1621, his correspondence with St-Cyran bore unmistakable traces of a quite opposite state of mind; in it he spoke of coming disputes for which there was need to prepare; of a doctrine of St. Augustine discovered by him, but little known among the learned, and which in time would astonish everybody, of opinions on grace and predestination which he dared not then reveal "lest like so many others I be tripped up by Rome before everything is ripe and seasonable". Redan i 1619, 1620 och 1621, hans korrespondens med St-Cyran bar omisskännliga spår av en helt motsatt state of mind, i det han talade om kommande tvister för vilka det fanns ett behov av att förbereda, av en doktrin om St Augustine upptäckt av honom, men inte tillräckligt kända bland de lärde, och som med tiden skulle förvåna alla åsikter om nåd och predestination som han vågade inte då avslöja "lest som så många andra jag snubblade av Rom innan allt är mogen och LÄGLIG". Later, in the "Augustinus" itself (IV, xxv-xxvii), it is seen that he scarcely disguises the close connection of several of his assertions with certain propositions of Baius, though he ascribes the condemnation of the latter to the contingent circumstances of time and place, and he believes them tenable in their obvious and natural sense. Senare, i "Augustinus" själv (IV XXV-XXVII), det anses att han knappt döljer det nära sambandet av flera av hans påståenden med vissa förslag om Baius, fastän han givit fördömandet av den sistnämnde i kontingenten omständigheterna i tid och plats, och han anser dem hållbart i uppenbara och fysisk bemärkelse.

Nothing, therefore, authorized the rejection of the famous declaration, or testament, of Jansenius as unauthentic. Ingenting därför tillåtas förkastandet av den berömda uttalande eller testamente, för Jansenius som unauthentic. But neither is there any authorization for suspecting the sincerity of the explicit affirmation of submission to the Holy See which is therein contained. Men inte heller det några tillstånd att misstänka att de menat allvar med den uttryckliga bekräftelsen av inlaga till Heliga Stolen som där ingår. The author, at the time of his promotion to the doctorate in 1619, had defended the infallibility of the pope in a most categorical thesis, conceived as follows: "The Roman Pontiff is the supreme judge of all religious controversies, when he defines a thing and imposes it on the whole Church, under penalty of anathema, his decision is just, true, and infallible." Författaren, vid sin marknadsföring till doktorsexamen i 1619, hade försvarat ofelbarhet av påven på ett mycket kategorisk uppsats, utformas enligt följande: "Det romerska påven är den högsta domaren av alla religiösa kontroverser när han definierar en sak och ställer den på hela kyrkan, under straff av bannlysning, hans beslut är rätt, sant, och ofelbar. " At the end of his work (III, x, Epilogus omnium) we find this protestation perfectly parallel with that of his testament: "All whatsoever I have affirmed on these various and difficult points, not according to my own sentiment, but according to that of the holy Doctor, I submit to the judgment and sentence of the Apostolic See and the Roman Church, my mother, to be henceforth adhered to if she judges that it must be adhered to, to retract if she so wishes, to condemn and anathematize it if she decrees that it should be condemned and anathematized. For since my tenderest childhood I have been reared in the beliefs of this Church; I imbibed them with my mother's milk; I have grown up and grown old while remaining attached to them; never to my knowledge have I swerved therefrom a hair's-breadth in thought, action or word, and I am still firmly decided to keep this faith until my last breath and to appear with it before the judgment-seat of God." I slutet av sitt arbete (III, x, Epilogus Omnium) hittar vi denna BEDYRANDE helt parallellt med att i sitt testamente: "Alla som helst jag har bekräftat om dessa olika och svåra frågor, inte enligt min egen uppfattning, men enligt den i den heliga Doktorn, jag skickar till dom och meningen i den apostoliska Se och den romerska kyrkan, min mor, som nu anslutit sig till om hon anser att det måste följas, att dra om hon så önskar, att fördöma och anathematize det om hon dekret om att det bör fördömas och anathematized. För sedan min tenderest barndomen Jag har fötts upp i övertygelse i den här kyrkan, jag insupit dem med mammas mjölk, jag har vuxit upp och odlas gamla medan återstående är knutna till dem, aldrig så vitt jag vet har jag swerved därav en hair's-bredd i tanke, handling eller ord, och jag är fortfarande fast beslutat att behålla denna tro till mitt sista andetag och visas med det innan dom-stolen av Gud. " Thus Jansenius, although he gave his name to a heresy, was not himself a heretic, but lived and died in the bosom of the Church. Således Jansenius, men han gav sitt namn till ett kätteri, inte var själv en kättare, men levde och dog i famn av kyrkan. In view of the fact that he consciously and deliberately aimed at innovation or reforming, it would certainly be difficult to exculpate him entirely or declare that his attitude was in no wise presumptuous and rash; but impartial history may and should take into account the peculiar atmosphere created about him by the still smouldering controversies on Baianism and the widespread prejudices against the Roman Curia. Mot bakgrund av det faktum att han medvetet och avsiktligt syftar till innovation eller reformera, det är säkert svårt att urskulda honom helt eller förklara att hans inställning var inte på något vis förmätet och utslag, men opartisk historia kan och bör ta hänsyn till den speciella atmosfären skapas om honom som fortfarande pyr kontroverser om Baianism och utbredda fördomar mot Roman Curia. To determine the extent to which these and similar circumstances, by deluding him necessarily diminished his responsibility, is impossible, that is the secret of God. För att avgöra i vilken utsträckning dessa och liknande omständigheter, som lurar honom nödvändigtvis minskat sitt ansvar, är omöjligt, det är hemligt av Gud.

II. II. THE "AUGUSTINUS" AND ITS CONDEMNATION DEN "Augustinus" och sitt fördömande

After the death of Jansenius, the internuncio Richard Aravius vainly endeavoured to prevent the printing of his manuscript; this undertaking, actively furthered by the friends of the dead man, was completed in 1640. Efter död Jansenius den internuncio Richard Aravius förgäves försökt hindra tryckning av hans manuskript, och detta företag, aktivt främjas av vänner till den döde mannen, stod färdig 1640. The folio volume bore the title: "Cornelii Jansenii, Episcopi Yprensis, Augustinus, seu doctrina S. Augustini de humanae naturae sanitate, aegritudine, medicina, adversus Pelagianos et Massilienses". Den FOLIOBAND bar titeln: "Cornelii Jansenii, Episcopi Yprensis, Augustinus, seu Doctrina S. Augustini de humanae naturae sanitate, aegritudine, medicina, adversus Pelagianos et Massilienses". It was divided into three volumes, of which the first, chiefly historical, is an exposition in eight books of Pelagianism; the second, after an introductory study on the limitations of human reason, devotes one book to the state of innocence or the grace of Adam and the angels, four books to the state of fallen nature, three to the state of pure nature; the third volume treats in ten books of "the grace of Christ the Saviour", and concludes with "a parallel between the error of the Semipelagians and that of certain moderns", who are no other than the Molinists. Det var indelat i tre volymer, varav den första, främst historiska, är en utställning i åtta böcker av Pelagianism, den andra, efter en inledande studie om inskränkningar av mänskliga skäl, ägnar en bok med den oskuld eller nåd Adam och änglarna, fyra böcker med den fallna naturen, tre med den rena naturen, den tredje volymen behandlar i tio böcker av "nåd Kristus Frälsaren", och avslutas med "en parallell mellan felet i Semipelagians och att vissa moderns ", som ingen annan än Molinists. The author, if we are to accept his own statement, laboured for twenty years on this work, and to gather his materials he had ten times read the whole of St. Augustine and thirty times his treatise against the Pelagians. Författaren, om vi ska acceptera sitt eget uttalande, arbetat i tjugo år med detta arbete, och att samla in sitt material som han hade tio gånger läsa hela St Augustine och trettio gånger sin avhandling mot Pelagians. From these readings emerged a vast system, whose identity with Baianism neither skilful arrangement nor subtile dialectic could disguise. Från dessa behandlingar uppstått ett omfattande system, vars identitet med Baianism varken skicklig arrangemang eller subtile dialektik kunde dölja.

His fundamental error consists in disregarding the supernatural order, for Jansenius as for Baius, the vision of God is the necessary end of human nature; hence it follows that all the primal endowments designated in theology as supernatural or preternatural, including exemption from concupiscence, were simply man's due. Hans grundläggande felet består i att bryta mot övernaturliga ordning, för Jansenius som Baius, en vision av Gud är den nödvändiga utgången av den mänskliga naturen, varför det följer att alla Primal kapital utsetts i teologi som övernaturliga eller ÖVERNATURLIG, inklusive undantag från LYSTNAD var bara mannens följd. This first assertion is fraught with grave consequences regarding the original fall, grace, and justification. Det första påståendet är förenat med allvarliga följder om den ursprungliga falla, nåd och motivering. As a result of Adam's sin, our nature stripped of elements essential to its integrity, is radically corrupt and depraved. Som ett resultat av Adams synd, vår natur strippad delar väsentliga för sin integritet, är helt korrupt och depraverat. Mastered by concupiscence, which in each of us properly constitutes original sin, the will is powerless to resist; it has become purely passive. Behärskas av LYSTNAD, som var och en av oss ordentligt utgör arvsynd, viljan är maktlösa att motstå, har det blivit helt passiva. It cannot escape the attraction of evil except it be aided by a movement of grace superior to and triumphant over the force of concupiscence. Our soul, henceforth obedient to no motive save that of pleasure, is at the mercy of the delectation, earthly or heavenly, which for the time being attracts it with the greatest strength. Det kan inte undgå att locka ont utom det med hjälp av en förflyttning av nåd överlägsen och triumferande över kraft LYSTNAD. Vår själ, hädanefter lydig några motiv rädda för nöjes skull, är i händerna på de FÖRTJUSNING, jordiska och himmelska , som för närvarande lockar den med största styrka. At once inevitable and irresistible, this delectation, if it come from heaven or from grace, leads man to virtue; if it come from nature or concupiscence, it determines him to sin. På en gång oundvikligt och oemotståndlig, detta FÖRTJUSNING, om den kommer från himlen eller från nåd, leder människan till stöd, om det kommer från naturen eller LYSTNAD, det bestämmer honom att synda. In the one case as in the other, the will is fatally swept on by the preponderant impulse. I ett fall som i de andra, de kommer med dödlig utgång sopas av de dominerande impuls. The two delectations says Jansenius, are like the two arms of a balance, of which the one cannot rise unless the other be lowered and vice versa. De två delectations säger Jansenius, är som de två grenarna av en balans, där man inte kan stiga om inte annat sänks och vice versa. Thus man irresistibly, although voluntarily, does either good or evil, according as he is dominated by grace or by concupiscence; he never resists either the one or the other. Alltså man oemotståndligt, men frivilligt, inte antingen goda eller onda, enligt vilket han domineras av nåd eller LYSTNAD; han aldrig resister antingen det ena eller det andra. In this system there is evidently no place for purely sufficient grace; on the other hand it is easy to discern the principles of the five condemned propositions (see below). I detta system finns det tydligen inget utrymme för rent tillräcklig nåd, men å andra sidan är det lätt att urskilja de principer av de fem dömda förslag (se nedan).

In order to present this doctrine under the patronage of St. Augustine, Jansenius based his argument chiefly on two Augustinian conceptions: on the distinction between the auxilium sine quo non granted to Adam, and the auxilium quo, active in his descendants; and on the theory of the "victorious delectation" of grace. För att visa denna doktrin under beskydd av St Augustine, Jansenius bygger sitt resonemang främst på två Augustinian conceptions: om skillnaden mellan Hjälp sine quo icke beviljats Adam och Hjälp quo, aktiva i hans ättlingar, och om teori om det "blev FÖRTJUSNING" av nåd. A few brief remarks will suffice to make clear the double mistake. Några korta kommentarer kommer att räcka för att göra klart den dubbla misstag. In the first place the auxilium sine quo non is not, in the idea of Augustine, "a grace purely sufficient", since through it the angels persevered; it is on the contrary a grace which confers complete power in actu primo (ie the ability to act), in such a way that, this being granted, nothing further is needed for action. I första hand Hjälp sine quo inte är inte i idén om Augustinus, "en nåd helt tillfredsställande", sedan genom den änglarna fortsatt, det är tvärtom en nåd som ger fullständig makt i faktiska primo (det vill säga förmågan att agera) på ett sådant sätt att det beviljas, inget ytterligare behövs för åtgärden. The auxilium quo, on the other hand, is a supernatural help which bears immediately on the actus secundus (ie the performance of the action) and in this grace, in so far as it is distinguished from the grace of Adam, must be included the whole series of efficacious graces by which man works out his salvation, or the gift of actual perseverance, which gift conducts man infallibly and invincibly to beatitude, not because it suppresses liberty, but because its very concept implies the consent of man. De Hjälp quo, å andra sidan, är en övernaturlig hjälp som bär omedelbart om actus sekunden (dvs. att utföra åtgärden) och i denna nåd, i den mån den skiljer sig från nåd Adam, måste ingå i den rad effektiva gunst genom vilken människan fungerar hans frälsning eller gåva faktiska uthållighet som gåva bedriver man infallibly och invincibly till salighet, inte för att det dämpar frihet, men eftersom själva begreppet förutsätter medgivande från mannen. The delectation of grace is a deliberate pleasure which the Bishop of Hippo explicitly opposes to necessity (voluptas, non necessitas); but what we will and embrace with consenting pleasure, we cannot at the same time not will, and in this sense we will it necessarily. Den FÖRTJUSNING av nåd är en medveten njutning som biskop i Hippo uttryckligen motsätter sig att nödvändighet (voluptas, icke necessitas), men vi kommer och omfamna med samtyckande glädje kan vi inte samtidigt inte kommer, och i denna bemärkelse kommer vi att det nödvändigtvis. In this sense also, it is correct to say, "Quod amplius nos delectat, secundum id operemur necesse est" (ie in acting we necessarily follow what gives us most pleasure). I denna mening också, det är korrekt att säga: "Och amplius nos delectat, secundum id operemur Du behöver" (dvs. i båda vi nödvändigtvis vad som ger oss mest glädje). Finally, this delight is called victorious, not because it fatally subjugates the will, but because it triumphs over concupiscence, fortifying free will to the point of rendering it invincible to natural desire. Slutligen, denna glädje kallas segerrikt, inte för att det dödligt subjugates de kommer, men eftersom det triumfer över LYSTNAD, bepansra fria vilja till punkt som gör dem oövervinneliga att naturliga önskan. It is thus clear that we can say of men sustained by and faithful to grace, "Invictissime quod bonum est velint, et hoc deserere invictissime nolint". Det står alltså klart att vi kan säga män stöds av och trogen nåd "Invictissime quod BONUM est velint, et hoc deserere invictissime nolint".

The success of the "Augustinus" was great, and it spread rapidly throughout Belgium, Holland, and France. Framgången med "Augustinus" var stor, och det spred sig snabbt över hela Belgien, Holland och Frankrike. A new edition, bearing the approbation of ten doctors of the Sorbonne, soon appeared at Paris. En ny utgåva, med gillande av tio läkare i Sorbonne, snart verkade i Paris. On the other hand, on 1 August, 1641, a decree of the Holy Office condemned the work and prohibited its reading; and the following year Urban VIII renewed the condemnation and interdiction in his Bull "In eminenti". Å andra sidan, den 1 augusti 1641, ett dekret av den Helige Office fördömt och förbjudet sin läsning, och följande år Urban VIII förnyade fördömande och förbud i sin Bull "I eminenti". The pope justified his sentence with two principal reasons: first, the violation of the decree forbidding Catholics to publish anything on the subject of grace without the authorization of the Holy See; second, the reproduction of several of the errors of Baius. Påven motiverade sitt straff med två huvudsakliga skäl: För det första, brott mot dekret förbjuder katoliker att publicera något på temat nåd utan tillstånd av Heliga stolen, andra, reproduktion av flera av felen hos Baius. At the same time, and in the interests of peace, the sovereign pontiff interdicted several other works directed against the "Augustinus". Samtidigt, och för fred, suveräna påven interdicted flera andra verk riktas mot den "Augustinus". Despite these wise precautions the Bull, which some pretended was forged or interpolated, was not received everywhere without difficulty. Trots dessa kloka försiktighetsåtgärder de Bull, som vissa låtsades var förfalskade eller interpolerade var inte fått överallt utan svårighet. In Belgium, where the Archbishop of Mechlin and the university were rather favourable to the new ideas, the controversy lasted for ten years. I Belgien, där ärkebiskopen av Mechlin och universitetet var ganska gynnsam för nya idéer, striden pågått i tio år. But it was France which thenceforth became the chief centre of the agitation. Men det var Frankrike som numera blev chef mitten av agitation. At Paris, St-Cyran, who was powerful through his relations besides being very active, succeeded in spreading simultaneously the doctrines of the "Augustinus" and the principles of an exaggerated moral and disciplinary rigorism, all under the pretence of a return to the primitive Church. I Paris, St-Cyran, som var mäktig genom sina förbindelser förutom att vara mycket aktiv, lyckats sprida samtidigt doktrinerna av "Augustinus" och principerna för en överdriven moralisk och disciplinär RIGORISM, allt under förevändning av en återgång till det primitiva kyrkan. He had succeeded especially in winning over to his ideas the influential and numerous family of Arnauld of Andilly, notably Mère Angélique Arnauld, Abbess of Port-Royal, and through her the religious of that important convent. Han hade lyckats särskilt vinna över att hans idéer inflytelserika och talrika familj Arnauld av Andilly, särskilt Mere Angélique Arnauld, abbedissa i Port Royal, och genom hennes religiösa för att viktiga kloster. When he died, in 1643, Doctor Antoine Arnauld quite naturally succeeded him in the direction of the movement which he had created. När han dog i 1643, doktor Antoine Arnauld ganska naturligt efterträdde honom i riktning mot den rörelse som han hade skapat. The new leader lost no time in asserting himself in startling fashion by the publication of his book "On Frequent Communion", which would have been more correctly entitled "Against Frequent Communion" but which, as it was written with skill and a great display of erudition, did not a little towards strengthening the party. Den nya ledaren förlorade ingen tid för att hävda sig i häpnadsväckande sätt av publiceringen av hans bok "Den Frequent Communion", som skulle ha varit mer korrekt med titeln "Mot Frequent Communion" men som det är skrivet med skicklighet och en stor display lärdom, inte lite för att stärka partiet.

Although the Sorbonne had accepted the Bull "In eminenti", and the Archbishop of Paris had, in 1644 proscribed the work of Jansenius, it continued to be spread and recommended, on the pretext that authority had not rejected a single well-determined thesis. Även Sorbonne hade accepterat Bull "I eminenti", och ärkebiskopen av Paris hade i 1644 förbjudna arbete Jansenius men fortsatte att spridas och rekommenderade, under förevändning att myndigheten inte hade förkastat en enda väl bestämmas avhandling. It was then (1649) that Cornet, syndic of the Sorbonne, took the initiative in a more radical measure; he extracted five propositions from the much-discussed work, two from the book "On Frequent Communion", and submitted them to the judgment of the faculty. Det var då (1649) att Cornet, syndic av Sorbonne, tog initiativet på ett mer genomgripande åtgärd, han utvinns fem förslagen från den omdebatterade arbete, två från boken "Den Frequent Communion", och lämnade dem till domen vid fakulteten. This body, prevented by the Parlement from pursuing the examination it had begun, referred the affair to the general assembly of the clergy in 1650. Detta organ, hindras av Parlement från att undersökningen hade inletts, enligt affären till generalförsamlingen av präster i 1650. The greater number considered it more fitting that Rome should pronounce, and eighty-five bishops wrote in this sense to Innocent X, transmitting to him the first five propositions. Ju större antal ansåg det mer passande att Rom skulle uttala och åttiofem biskopar skrev i den bemärkelsen att Innocent X, sänder honom första fem förslagen. Eleven other bishops addressed to the sovereign pontiff a protest against the idea of bringing the matter to trial elsewhere than in France. Elva andra biskopar till suveräna påven en protest mot idén om att föra ärendet till prövning någon annanstans än i Frankrike. They demanded in any case the institution of a special tribunal, as in the "De auxiliis" affair, and the opening of a debate in which the theologians of both sides should be allowed to submit their arguments. De krävde i alla fall en institution i en särskild domstol, som i "De auxiliis"-affären, och öppnandet av en debatt där teologer av båda parter bör ha möjlighet att framföra sina argument. The decision of Innocent X was what might have been expected: he acceded to the request of the majority, keeping in view as far as possible the wishes of the minority. Beslutet av Innocent X var vad man hade kunnat vänta: han anslutit sig till begäran av en majoritet, med hänsyn så långt som möjligt önskemål minoritet. A commission was appointed, consisting of five cardinals and thirteen consultors, some of whom were known to favour acquittal. En kommission tillsattes, bestående av fem kardinaler och tretton Consultors, av vilka några var kända förmån frikännande. Its laborious examination lasted two years: it held thirty-six long sessions, of which the last ten were presided over by the pope in person. Dess mödosam undersökning varade två år, vilket hölls trettiosex långa sessioner, varav de sista tio var under ledning av påven personligen. The "Augustinus" which, as has been said, had friends on the bench, was defended with skill and tenacity. Den "Augustinus" som, som sagt, hade vänner på bänken, var försvaras med skicklighet och uthållighet. Finally its advocates presented a table of three columns, in which they distinguished as many interpretations of the five propositions: a Calvinistic interpretation, rejected as heretical, a Pelagian or Semipelagian interpretation, identified by them with the traditional doctrine, also to be cast aside, and lastly, their interpretation, the idea of St. Augustine himself, which could not but be approved. Slutligen dess förespråkare presenteras en tabell med tre kolumner, där de skiljer sig så många tolkningar av de fem förslagen: ett Calvinistic tolkning avvisas som kättersk, ett Pelagiska eller Semipelagian tolkning, som identifierats av dem med traditionella doktrinen, även att kasta åt sidan och slutligen deras tolkning idén om St Augustinus själv, som inte kunde, men skall godkännas. This plea, skilful as it was could not avert the solemn condemnation, by the Bull "Cum occasione" (31 May, 1653), of the five propositions, which were as follows: Denna invändning, skicklig som man inte kunde avvärja den högtidliga fördömande av Bull "Cum occasione" (31 maj 1653), av de fem förslagen, som var följande:

Some of God's commandments are impossible to just men who wish and strive (to keep them) considering the powers they actually have, the grace by which these precepts may become possible is also wanting; En del av Guds bud är omöjligt att bara män som vill och strävar efter (för att hålla dem) med tanke på den makt de faktiskt har, nåd, genom vilken dessa regler kan bli möjligt är också att vilja ha;

In the state of fallen nature no one ever resists interior grace; I staten minskat karaktär ingen någonsin resister interiör grace;

To merit, or demerit, in the state of fallen nature we must be free from all external constraint, but not from interior necessity, Så här fördelar, eller FEL, i staten minskat natur att vi måste vara fri från alla yttre hinder, men inte från inre nödvändighet,

The Semipelagians admitted the necessity of interior preventing grace for all acts, even for the beginning of faith; but they fell into heresy in pretending that this grace is such that man may either follow or resist it; Den Semipelagians erkänt behovet av inredningen förebygga nåd för alla handlingar, även under början av tro, men de föll i kätteri i att låtsas att denna nåd är sådan att man antingen kan följa eller motstå det;

To say that Christ died or shed His blood for all men, is Semipelagianism. Att säga att Kristus dog eller byggnad Hans blod för alla män, är Semipelagianism.

These five propositions were rejected as heretical, the first four absolutely, the fifth if understood in the sense that Christ died only for the predestined. All are implicitly contained in the second, and through it, all are connected with the above-mentioned erroneous conception of the state of innocence and the original fall. Dessa fem förslagen avvisades som kättersk, de första fyra absolut, den femte om förstås så att Kristus dog bara för predestinerade. Alla är implicit i den andra, och genom det, alla har anknytning till de ovan nämnda felaktiga befruktningskontroll av staten för oskuld och den ursprungliga falla. If it be true that fallen man never resists interior grace (second proposition), it follows that a just man who violates a commandment of God did not have the grace to observe it. Om det är sant att döda mannen aldrig resister inredning nåd (andra förslag) framgår det att en rättvis man som bryter mot ett bud från Gud inte ha nåd att iaktta den. That he therefore transgresses it through inability to fulfil it (first proposition). Att han därför transgresses det på grund av oförmåga att uppfylla den (första förslag). If, however, he has sinned and thus demerited, it is clear that, to demerit, the liberty of indifference is not requisite, and what is said of demerit must also be said of its correlative, merit (third proposition). Men om han har syndat och därmed demerited är det tydligt att, FEL, friheten att likgiltighet inte är nödvändiga, och vad som sägs i ANMÄRKNING måste också sägas om dess korrelat, meriter (tredje förslag). On the other hand, if grace is often wanting to the just, since they fall, it is wanting still more to sinners; it is therefore impossible to maintain that the death of Jesus Christ assured to every man the graces necessary for salvation (fifth proposition). Å andra sidan, om nåd Ofta vill de bara, eftersom de faller, det vill fortfarande mer att syndare, det är därför omöjligt att hävda att Jesu död Kristus garanteras för alla de gunst krävs för frälsning (femte förslag ). If this be so, the Semipelagians were in error in admitting the universal distribution of a grace which may be resisted (fourth proposition). Om det vara så, det Semipelagians var fel i att släppa in den universella distribution av en nåd som kan motarbetas (fjärde förslaget). III. III. RESISTANCE OF THE JANSENISTS Resistens som JANSENISTS

Well received by the Sorbonne and the General Assembly of the Clergy, the Bull "Cum occasione" was promulgated with the royal sanction. Väl emot av Sorbonne och generalförsamlingen i Clergy i Bull "Cum occasione" utfärdades med kunglig sanktion. This should have opened the eyes of the partisans of Jansenius. Detta borde ha öppnat ögonen av partisaner i Jansenius. They were given the alternative of finally renouncing their errors, or of openly resisting the supreme authority. They were thrown for the moment into embarrassment and hesitation, from which Arnauld extricated them by a subtlety: they must, he said, accept the condemnation of the five propositions, and reject them, as did the pope, only, these propositions were not contained in the book of the Bishop of Ypres, or if they were found therein, it was in another sense than in the pontifical document; the idea of Jansenius was the same as that of St. Augustine, which the Church neither could, nor wished to, censure. De fick alternativet att slutligen avstå från sina fel, eller öppet motstånd mot den högsta myndigheten. De kastades för närvarande i förlägenhet och tvekan, som Arnauld extricated dem genom ett subtilt: de måste, sade han, acceptera fördömande av fem propositioner, och avvisa dem, liksom påven, bara dessa förslag inte finns i boken av biskopen i Ypres, eller om de hittades där, det var i en annan bemärkelse än i PÅVLIG handling, tanken på Jansenius var densamma som i St Augustine, som kyrkan varken kunde eller ville, klander. This interpretation was not tenable; it was contrary to the text of the Bull, no less than to the minutes of the discussions which had preceded it, and throughout which these propositions were considered and Presented as expressing the sense of the "Augustinus". Denna tolkning var inte hållbart, det var i strid med texten i Bull, inget mindre än att protokollen från de diskussioner som föregick det, och under vilka dessa förslag har beaktats och presenteras som uttrycker känsla av "Augustinus". In March, 1564, thirty-eight bishops rejected the interpretation, and communicated their decision to the sovereign pontiff, who thanked and congratulated them. I mars 1564, trettioåtta biskopar avslog tolkning, och meddelade sitt beslut att den suveräna påven, som tackade och gratulerade dem. The Jansenists persisted none the less in an attitude opposed alike to frankness and to logic. Den Jansenists kvarstod likväl i en attityd emot både uppriktighet och logik. The occasion soon arrived for them to support this with a complete theory. Vid snart kommit för dem att stödja detta med en fullständig teori. The Duc de Liancourt, one of the protectors of the party, was refused absolution until he should change his sentiments and accept purely and simply the condemnation of the "Augustinus". Den Duc de Liancourt, en av skydd för den part, avslogs absolution tills han bör ändra sina känslor och acceptera helt enkelt fördömandet av "Augustinus". Arnauld took up his pen and in two successive letters protested against any such exaction. Arnauld tog upp sin penna och i två på varandra följande brev protesterat mot en sådan FORDRING. Ecclesiastical judgments, he said, are not all of equal value, and do not entail the same obligations; where there is question of the truth or falsity of a doctrine, of its revealed origin or its heterodoxy, the Church in virtue of its Divine mission is qualified to decide; it is a matter of right. Kyrkliga domar, sa han, är inte alla lika värde, och inte medför samma skyldigheter, där frågan om sanning eller falskhet i en doktrin, dess avslöjat sitt ursprung eller sin heterodoxy, kyrkan i kraft av sin gudomliga uppdrag är behörig att besluta, det är en fråga om höger. But if the doubt bears upon the presence of this doctrine in a book, it is a question of purely human fact, which as such does not fall under the jurisdiction of the supernatural teaching authority instituted in the Church by Jesus Christ. Men om tvivel bär på förekomsten av denna lära i en bok, det är en fråga om rent mänskliga faktum, eftersom dessa inte omfattas av den behörighet som det övernaturliga undervisning myndighet inrättats i kyrkan genom Jesus Kristus. In the former case, the Church having pronounced sentence, we have no choice but to conform our belief to its decision; in the latter, its word should not be openly contradicted it claims from us the homage of a respectful silence but not that of an interior assent. I det förra fallet, kyrkan med uttalad mening har vi inget annat val än att uppfylla vår tro till sitt beslut, i det senare, det ordet ska inte öppet motsägs det fordringar från oss hyllning av en respektfull tystnad men inte som en interiör samtycke. Such is the famous distinction between right and fact, which was henceforth to be the basis of their resistance, and through which the recalcitrants pretended to remain Catholics, united to the visible body of Christ despite all their obstinacy. Detta är den berömda distinktion mellan rätt och faktiskt, som hädanefter att ligga till grund för sitt motstånd, och genom vilken recalcitrants låtsades att vara katoliker, Förenade att synliggöra Kristi kropp trots all sin envishet. This distinction is both logically and historically the denial of the doctrinal power of the Church. Denna distinktion är både logiskt och historiskt förnekandet av doktrinär makt kyrkan. For how is it possible to teach and defend revealed doctrine if its affirmation or denial cannot be discerned in a book or a writing, whatever its form or its extent? För hur är det möjligt att undervisa och försvara visade doktrinen om bekräftelse eller avslag inte kan urskiljas i en bok eller skriva, oavsett form eller omfattning? In fact, from the beginning, councils and popes have approved and imposed as orthodox certain formulas and certain works, and from the beginning have proscribed others as being tainted with heresy or error. I själva verket från början, råd och påvar har godkänt och ställt som ortodoxa vissa formler och vissa verk, och från början har förbjudna andra som är behäftade med kätteri eller fel.

The expedient contrived by Arnauld was so opposed to both fact and reason that a number of Jansenists who were more consistent in their contumacy, such as Pascal, refused to adopt it or to subscribe to the condemnation of the five propositions in any sense. Den snabba krystat med Arnauld var så emot att både detta och skälet till att ett antal Jansenists som var mer konsekvent i sina GENSTRÄVIGHET, såsom Pascal, vägrade att anta den eller att ansluta sig till ett fördömande av de fem förslagen i någon mening. The greater number, however, took advantage of it to mislead others or deceive themselves. Ju större antal, men drog fördel av det för att vilseleda andra eller bedra sig själva. All of them, moreover, through personal intercourse, preaching, or writing, displayed extraordinary activity in behalf of their ideas. Alla av dem dessutom genom personligt umgänge, predikar, eller skriftligen, ställas extra aktivitet i uppdrag av sina idéer. They aimed especially, following the tactics inaugurated by St-Cyran, at introducing them into religious orders, and in this way they were in a measure successful, eg with the Oratory of Berulle. De syftar framför allt till följd av den taktik som invigdes av St-Cyran på att införa dem i religiösa ordnar, och på detta sätt de var en åtgärd framgångsrika, t.ex. med RETORIK av Berulle. Against the Jesuits, in whom from the first they had encountered capable and determined adversaries, they had vowed a profound antipathy and waged a war to the death. Mot jesuiterna, i vilka från och med den första de stött kapabel och bestämd motståndare, de hade lovat en djup antipati och utkämpat ett krig på liv och död. This inspired the "Provinciales" which appeared in 1656. Detta inspirerade "Provinciales" som dök upp i 1656. These were letters supposedly addressed to a provincial correspondent. Dessa skrivelser förmodligen riktar sig till en provinsiell korrespondent. Their author Blaise Pascal, abusing his admirable genius, therein lavished the resources of a captivating style and an inexhaustible sarcastic humour to taunt and decry the Society of Jesus, as favouring and propagating a relaxed and corrupt moral code. Deras författaren Blaise Pascal, missbrukar hans beundransvärda geni, där lavished resurserna i en medryckande stil och en outtömlig sarkastisk humor till hån och fördöma det Society of Jesus, som främjar och sprida en avslappnad och korrupta moralisk kod. To this end the errors or imprudences of some members, emphasized with malicious exaggeration, were made to appear as the official doctrine of the whole order. För detta ändamål har fel eller imprudences av några medlemmar, betonas med skadlig överdrift, gjordes för att visas som den officiella doktrinen om hela beställningen. The "Provinciales" were translated into elegant Latin by Nicole disguised for the occasion under the pseudonym of Wilhelmus Wendrochius. Den "Provinciales" översattes till eleganta latin från Nicole dold för tillfället under pseudonymen Wilhelmus Wendrochius. They did a great deal of harm. De gjorde en hel del skada.

However, the Sorbonne, again declaring itself against the faction, had, by 138 votes against 68, condemned the latest writings of Arnauld, and, on his refusal to submit, it dismissed him, together with sixty other doctors who made common cause with him. Men Sorbonne, återigen förklara sig mot en fraktion, hade, med 138 röster mot 68, fördömde den senaste skrifter Arnauld och, om hans vägran att lämna, ogillade honom tillsammans med sextioo annan läkare som gjort gemensam sak med honom . The assembly of bishops in 1656 branded as heretical the unfortunate theory of right and of fact, and reported its decision to Alexander VII, who had just succeeded Innocent X. On 16 October the pope replied to this communication by the Bull "Ad sanctam Beati Petri sedem". Monteringen av biskopar i 1656 stämplas som kättersk det olyckliga teori om rätt och faktiskt och rapporterade sitt beslut att Alexander VII, som just hade lyckats Innocent X. Den 16 oktober påven svarade på detta meddelande med Bull "Ad sanctam Beati Petri sedem ". He praised the clear-sighted firmness of the episcopate and confirmed in the following terms the condemnation pronounced by his predecessor: "We declare and define that the five propositions have been drawn from the book of Jansenius entitled 'Augustinus', and that they have been condemned in the sense of the same Jansenius and we once more condemn them as such." Han berömde klarsynt fasthet i BISKOPOVÄRDIGHET och bekräftas i följande ordalag fördömer uttalas som hans föregångare: "Vi förklarar och definierar att de fem förslagen har tagits från boken av Jansenius titeln" Augustinus ", och att de har fördömde i den mening som avses i samma Jansenius och vi än en gång fördöma dem som sådana. " Relying on these words, the Assembly of the Clergy of the following year (1657) drew up a formula of faith conformable thereto and made subscription to it obligatory. Med stöd av dessa ord, församlingen i Clergy året därpå (1657) har utarbetat en formel för tro MEDGÖRLIG detta och gjorde teckning det obligatoriskt. The Jansenists would not give in. They claimed that no one could exact a lying signature from those who were not convinced of the truth of the matter. Den Jansenists inte skulle ge upp De hävdade att ingen kunde exakt en liggande underskrift från dem som inte var övertygade om sanningen i det hela. The religious of Port-Royal were especially conspicuous for their obstinacy, and the Archbishop of Paris, after several fruitless admonitions, was forced to debar them from receiving the sacraments. Den religiösa av Port-Royal var särskilt framträdande för sin envishet och ärkebiskopen av Paris, efter flera fruktlösa förmaningar, var tvungen att utestänga dem från att ta emot sakramenten. Four bishops openly allied themselves with the rebellious party: they were Henri Arnauld of Angers Buzenval of Beauvais, Caulet of Pamiers, and Pavillon of Aleth. Fyra biskopar öppet allierade sig med de upproriska part: de var Henri Arnauld i Angers Buzenval av Beauvais, Caulet av Pamiers och Pavillon av Aleth. Some claimed besides that the Roman pontiff alone had the right to exact such subscription. Vissa hävdade förutom att den romerska påven ensam hade rätt att exakt sådant abonnemang. In order to silence them, Alexander VII, at the instance of several members of the episcopate, issued (15 February 1664) a new Constitution, beginning with the words, "Regiminis Apostolici". För att tysta dem, Alexander VII, på initiativ av flera medlemmar i BISKOPOVÄRDIGHET utfärdats (15 februari 1664) en ny konstitution, som inleds med orden "Regiminis Apostolici". In this he enjoined, with threat of canonical penalties for disobedience, that all ecclesiastics, as well as all religious, men and women, should subscribe to the following very definite formulary: I detta han ålade, med hot om kanoniska straff för olydnad, att alla ecclesiastics, liksom alla religiösa, kvinnor och män, bör prenumerera på följande mycket bestämd DOGMATISK:

I, (Name), submitting to the Apostolic constitutions of the sovereign pontiffs, Innocent X and Alexander VII, published 31 May, 1653 and 16 October, 1656, sincerely repudiate the five propositions extracted from the book of Jansenius entitled 'Augustinus', and I condemn them upon oath in the very sense expressed by that author, as the Apostolic See has condemned them by the two above mentioned Constitutions (Enchiridion, 1099). Jag, (namn), och hävdade att den apostoliska konstitutionerna av suveräna pontiffs, Innocent X och Alexander VII, som offentliggjordes den 31 maj 1653 och den 16 oktober 1656, uppriktigt förkasta de fem förslagen ur bok Jansenius titeln "Augustinus", och Jag fördömer dem på ed i mycket känsla uttrycks av att författaren, som apostoliska Se har fördömt dem som de två ovan nämnda konstitutioner (Enchiridion, 1099).

It would be a mistake to believe that this direct intervention of the pope sustained as it was by Louis XIV, completely ended the stubborn opposition. Det vore ett misstag att tro att detta direkt ingripande av påven ihållande som den var av Louis XIV, helt avslutade envis opposition. The real Jansenists underwent no change of sentiment. Den verkliga Jansenists genomgått någon förändring av känslor. Some of them, such as Antoine Arnauld and the greater number of the religious of Port-Roval, defying both the ecclesiastical and the civil authority, refused their signature, on the pretext that it was not in the power of any person to command them to perform an act of hypocrisy, others subscribed, but at the same time protesting more or less openly that it applied only to the question of right, that the question of fact was reserved and should be so, since in this respect the Church had no jurisdiction, and above all no infallibility. Några av dem, såsom Antoine Arnauld och fler religiösa i Port-Roval, trotsar både den kyrkliga och den civila myndigheten vägrade sin underskrift, under förevändningen att det inte var i kraft av någon person som kommando för dem att utföra en handling av hyckleri, andra tecknade, men samtidigt protesterar mer eller mindre öppet att det endast till frågan om rätten att sakfråga var reserverade och bör vara så, eftersom det i detta avseende kyrkan inte hade någon behörighet och framför allt ingen ofelbarhet. Among those who stood for explicit restriction and hence for refusal to sign the formulary as it was, must be numbered the four bishops mentioned above. Bland dem som stod för explicita restriktioner, och därmed för vägran att underteckna DOGMATISK eftersom det måste vara numrerade de fyra biskopar som nämns ovan. In the mandates through which they communicated to their flocks the Bull "Apostolici" they did not hesitate expressly to maintain the distinction between fact and right. I uppdragen som de meddelas sina flockar av Bull "Apostolici" de tvekade inte uttryckligen att upprätthålla distinktionen mellan fakta och höger. The pope being informed of this, condemned these mandates, 18 January, 1667. Påven är underrättad om detta, fördömde dessa uppdrag, den 18 januari 1667. He did not stop there, but, in order to safeguard both his authority and the unity of belief, he decided, with the full approbation of Louis XIV to subject the conduct of the culprits to a canonical judgment, and for this purpose he appointed as judges nine other members of the French episcopate. Han gjorde inte slut där, men för att skydda både hans auktoritet och enhet övertygelse, beslöt han, med fullt godkännande av Louis XIV att låta genomförandet av de skyldiga till en kanonisk dom, och för detta ändamål har han utsetts till domare nio andra medlemmar av franska BISKOPOVÄRDIGHET.

IV. IV. THE PEACE OF CLEMENT IX Freden i CLEMENT IX

In the midst of all this, Alexander VII died, 22 May, 1667. Mitt i allt detta, Alexander VII dog, den 22 maj 1667. His successor Clement IX wished at first to continue the process, and he confirmed the appointed judges in all their powers. Hans efterträdare Clement IX ville först att fortsätta processen, och han bekräftade utses domare i alla sina befogenheter. However, the king, who had at first displayed great zeal in seconding the Holy See in the affair, seemed to have let his ardour cool. Men kungen, som vid första visade stor iver i avdelande Heliga stolen i affären verkade ha låtit sin iver svalna. Rome had not judged it expedient to yield to all his wishes regarding the formation of the ecclesiastical tribunal. Rom hade inte ansett det lämpligt att ge till alla sina önskemål när det gäller bildandet av den kyrkliga domstolen. Together with his court he began to be apprehensive lest a blow should be struck at the "liberties" of the Gallican Church. Tillsammans med sin domstol han började bli orolig lest ett slag bör råda vid "friheter" i Gallican kyrkan. The Jansenists skilfully turned these apprehensions to their profit. Den Jansenists skickligt visade dessa farhågor för att deras vinst. They had already won over several ministers of state, notably Lyonne, and they succeeded in gaining for their cause nineteen members of the episcopate, who in consequence wrote to the sovereign pontiff and to the king. In their petition to the pope these bishops, while protesting their profound respect and entire obedience, observed that the infallibillty of the Church did not extend to facts outside of revelation. De hade redan vunnit över flera ministrar från staten, särskilt Lyonne, och de lyckades få för deras sak nitton medlemmar i BISKOPOVÄRDIGHET, som i följd skrev till suveräna påven och kungen. I sin framställning till påven dessa biskopar, medan protesterar sin djupa respekt och hela lydnad, konstateras att infallibillty i kyrkan inte omfatta omständigheter utanför uppenbarelse. They further confounded purely human or purely personal facts with dogmatic facts, ie such as were implied by a dogma or were in necessary connection with it, and under cover of this confusion, they ended by affirming that their doctrine, the doctrine of the four accused bishops, was the common doctrine of the theologians most devoted to the Holy See, of Baronius, Bellarmine, Pallavicini, etc. The same assertions were repeated in a more audacious form in the address to the king, in which they spoke also of the necessity of guarding against theories which were new and "harmful to the interests and safety of the State". De ytterligare förbryllat rent mänskliga eller rent personliga omständigheter med dogmatiska fakta, dvs sådana som har till följd av en dogm eller var nödvändigt samband med det, och under skydd av denna förvirring, de slutade med att hävda att deras doktrin, läran om de fyra åtalade biskopar, var den gemensamma doktrinen om teologer mest hängivna Heliga stolen, i Baronius, Bellarmine, Pallavicini etc. Samma påståenden upprepas i en djärvare form in adressen till kungen, där de talade också om nödvändigheten av för att skydda mot de teorier som var nya och "skadliga för intressen och säkerheten för staten". These circumstances brought about a very delicate situation, and there was reason to fear that too great severity would lead to disastrous results. Dessa omständigheter har medfört en mycket känslig situation, och det fanns anledning att befara att ett alltför stort allvar skulle leda till katastrofala resultat. On this account the new nuncio, Bargellini, inclined towards a peaceful arrangement, for which he obtained the pope's consent. På det här kontot den nya NUNTIE, Bargellini, lutar mot en fredlig överenskommelse, som han fått påvens medgivande. D'Estrées, the Bishop of Laon, was chosen as mediator, and at his request there were associated with him de Gondren, Archbishop of Sens. and Vialar, Bishop of Châlons, both of whom had signed the two petitions just spoken of, and were, therefore, friends of the four accused prelates. D'Estrées, biskop av Laon, valdes som medlare, och på hans begäran fanns med honom associerade de Gondren, ärkebiskop av Sens och Vialar, biskop i Châlons, vilka båda hade undertecknat två framställningar just talat om och var därför vänner av de fyra anklagade prelates. It was agreed that these last should subscribe without restriction to the formulary and cause it to be subscribed to in like manner by their clergy in diocesan synods, and that these subscriptions should take the place of an express retractation of the mandates sent out by the bishops. Man enades om att de senaste tecknande utan förbehåll för DOGMATISK och orsaka att det är tecknat på samma sätt som deras präster i domkapitel synods och att dessa abonnemang borde ta över platsen för en uttrycklig AVSÄGELSE av uppdragen skickas av biskopar . Pursuant to this arrangement they convened their synods, but, as later became known all four gave oral explanations authorizing respectful silence on the question of fact, and it would seem that they acted thus with some connivance on the part of the mediators, unknown, however, to the nuncio and perhaps to d'Estrées. Enligt denna ordning de sammankallas deras synods, men som senare blev känd alla fyra gav muntliga förklaringar bemyndigande respektfull tystnad när det gäller frågan om själva och det verkar som om de handlade således med viss tyst på den del av medlare, okänd, men till NUNTIE och kanske d'Estrées. But this did not prevent them from affirming, in a common address to the sovereign pontiff, that they themselves and their priests had signed the formulary, as had been done in the other dioceses of France. Men detta har inte hindrat dem från att hävda, i en gemensamma adress till suveräna påven, att de själva och deras präster hade undertecknat DOGMATISK, som hade gjorts i de andra eparkat Frankrike.

D'Estrées for his part wrote at the same time: "The four bishops have just conformed, by a new and sincere subscription, with the other bishops". D'Estrées för hans del skrev samtidigt: "De fyra biskopar har just överensstämde med en ny och uppriktiga abonnemang med övriga biskopar. Both letters were transmitted by the nuncio to Rome, where Lyonne, also alleging that the signatures were absolutely regular, insisted that the affair should be brought to an end. Båda breven sändes av NUNTIE till Rom, där Lyonne också påstås att underskrifterna var helt korrekt, insisterade på att affären ska upphöra. For this reason the pope, who had received these documents 24 September, informed Louis XIV of the fact about 28 September, expressing his joy for the "subscription pure and simple" which had been obtained, announcing his intention to restore the bishops in question to favour and requesting the king to do the same. Av denna anledning påven, som fått dessa dokument den 24 september, informerade Louis XIV av det faktum om den 28 september och uttryckte sin glädje för "prenumeration ren" som hade erhållits, tillkännager sin avsikt att återställa biskoparna i fråga att förmån och begär kungen att göra detsamma. However, before the Briefs of reconciliation thus announced had been sent to each of the four prelates concerned, rumours which had at first been current with regard to their lack of frankness grew more definite, and took the shape of formal and repeated denunciations. Men innan briefing om försoning därmed meddelade hade skickats till var och en av de fyra prelates berörda rykten som hade först varit aktuell med hänsyn till deras brist på uppriktighet växte mer bestämd och tog form av formella och upprepade uppsägningar. Hence, by order of Clement IX, Bargellini had to make a new investigation at Paris. Därför, genom beslut av Clement IX, Bargellini hade att göra en ny undersökning i Paris. As the final result he sent to Rome a report drawn up by Vialar. När det slutliga resultatet som han skickat till Rom en rapport som utarbetats av Vialar. This report stated with regard to the four bishops: "They have condemned and caused to be condemned the five propositions with all manner of sincerity, without any exception or restriction whatever, in every sense in which the Church has condemned them"; but he then added explanations concerning the question of fact which were not altogether free from ambiguity. Den här rapporten med beaktande av fyra biskopar: "De har fördömt och orsakade att kunna dömas till fem förslagen med alla möjliga uppriktighet, utan undantag eller begränsning oavsett, i alla bemärkelser där kyrkan har fördömt dem", men han då läggas förklaringar om sakfråga som inte var helt fri från tvetydighet. The pope, no less perplexed than before, appointed a commission of twelve cardinals to obtain information. Påven, inte mindre förvånad än tidigare, tillsatt en kommission för tolv kardinaler att få information. These secured, it seems, the proof of the language made use of by the bishops in their synods. Dessa säkras, verkar det, beviset på det språk som utnyttjade av biskopar i sin synods. Nevertheless, in consideration of the very grave difficulties which would result from opening up the whole case again, the majority of the commission held that they might and should abide practically by the testimony of the official documents and especially by that of the minister I,yonne regarding the reality of the "subscription pure and simple", at the same time emphasizing anew this point as the essential basis and the condition sine qua non of peace. Men med tanke på de mycket allvarliga problem som skulle bli följden av öppnandet av hela ärendet igen, de flesta ansåg kommissionen att de kan och bör följa praktiskt genom vittnesmål av officiella dokument och framför allt genom den minister jag, Yonne om verkligheten bakom "prenumeration ren", samtidigt betonar på nytt den här punkten som den väsentliga grunden och grundläggande förutsättning för fred.

The four Briefs of reconciliation were then drawn up and dispatched; they bear the date, 19 January, 1669. De fyra briefing av försoning sedan upprättas och sänds, de ha samma datum, den 19 januari 1669. In them Clement IX recalls the testimony he had received "concerning the real and complete obedience with which they had sincere}y subscribed to the formulary, condemning the five propositions without any exception or restriction, according to all the senses in which they had been condemned by the Holy See". I dem Clement IX påminner vittnesbörd han fått "om verklig och fullständig lydnad som de hade uppriktigt) y prenumererar på DOGMATISK fördöma de fem förslagen utan undantag eller begränsning enligt alla sinnen som de hade dömts av Heliga stolen. He remarks further that being "most firmly resolved to uphold the constitutions of his predecessors, he would never have admitted a single restriction or exception". Han anmärkningar vidare att vara "mest fast besluten att upprätthålla konstitutioner av hans föregångare, han skulle aldrig ha medgett en enda begränsning eller undantag". These preambles were as explicit and formal as possible. Dessa ingresser var explicita och formella som möjligt. They prove, especially when compared with the terms and object of the formulary of Alexander VII, how far wrong the Jansenists were in celebrating this termination of the affair as the triumph of their theory, as the acceptance by the pope himself of the distinction between right and fact. De visa, särskilt jämfört med de bestämmelser och syftet med DOGMATISK Alexander VII, hur mycket fel det Jansenists var firar detta avslutande av affären som triumf av sin teori, som kan accepteras av påven själv av skillnaden mellan höger och fakta. On the other hand it is clear from the whole course of the negotiations that the loyalty of these champions of a stainless and unfaltering moral code was more than doubtful. Å andra sidan framgår det av helt under förhandlingarna att lojalitet i dessa förkämpar för ett rostfritt och ORUBBLIG moraliska koden var mer än tveksamt. At all events, the sect profited by the muddle these manoeuvres had created to extend its conquest still further and to get a stronger hold on several religious congregations. I alla händelser, den sekt gagnats av förvirrad dessa manövrer hade skapats för att utvidga sin erövring ytterligare och för att få ett starkare grepp om flera religiösa församlingar. It was favoured by various circumstances. Det var gynnade av olika omständigheter. Among them must be included the growing infatuation in France for the so-called Gallican Liberties, and in consequence a certain attitude of defiance, or at least indocility, towards the supreme authority; then the Declaration of 1682, and finally the unfortunate affair of the Régale. Bland dessa skall ingå den växande förälskelse i Frankrike för den så kallade Gallican fri-och därmed en viss attityd trots, eller åtminstone indocility, mot den högsta myndigheten, sedan förklaringen av 1682, och slutligen den olyckliga affären med Regale. It is worthy of remark that in this last conflict it was two Jansenist bishops of the deepest dye who most energetically upheld the rights of the Church and the Holy See, while the greater number of the others too readily bowed before the arrogant pretensions of the civil power. Det är värt att påpeka att i denna senaste konflikten var det två Jansenist biskoparna i den djupaste färgämne som mest energiskt biföll rättigheter i kyrkan och Heliga stolen, medan de större antal av de andra också lätt böjt innan arrogant anspråk av civila makt.

V. JANSENISM AT THE BEGINNING OF THE EIGHTEENTH CENTURY V. JANSENISM i början av den artonde ÅRHUNDRADE

Despite the reticence and equivocation which it allowed to continue, the "Peace of Clement IX" found a certain justification for its name in the period of relative calm which followed it, and which lasted until the end of the seventeenth century. Trots förbehållsamhet och tvetydighet som det tillåtet att fortsätta med "Fred i Clement IX" funnit ett visst berättigande för sitt namn i den period av relativ lugn som följde på det, och som varade fram till slutet av det sjuttonde århundradet. Many minds were tired of the incessant strife, and this very weariness favoured the cessation of polemics. Många tankar har tröttnat på de ständiga stridigheter och detta mycket trötthet gynnade upphörande av polemik. Moreover the Catholic world and the Holy See were at that time preoccupied with a multitude of grave questions, and through force of circumstances Jansenism was relegated to second place. Dessutom den katolska världen och den Heliga Stolen var vid denna tid helt upptagen med en rad allvarliga frågor, och genom kraft omständigheter Jansenism skulle degraderas till andra plats. Mention has already been made of the signs of a recrudescence of Gallicanism betrayed in the Four Articles of 1682, and in the quarrels of which the Régale was the subject. Det har redan talats om tecken på ett utbrott av Gallicanism svek i fyra artiklar i 1682, och i gräl där Regale var föremål. To this period also belongs the sharp conflict regarding the franchises, or droit d'asile (right of asylum), the odious privilege concerning which Louis XIV showed an obstinacy and arrogance which passed all bounds (1687). Till denna tid hör också den skarpa konflikten om franchising eller droit d'ASILE (asylrätt), den motbjudande privilegium om vilka Louis XIV visade en envishet och arrogans som passerat alla gränser (1687). Moreover, the Quietist doctrines spread by de Molinos, and which seduced for a brief period even the pious and learned Fénelon as well as the relaxed opinions of certain moralists, furnished matter for many condemnations on the part of Innocent XI, Alexander VIII, and Innocent XII. Finally, another impassioned debate had arisen which drew into the arena several groups of the most distinguished and best intentioned theologians, and which was only definitively closed by Benedict XIV, namely the controversy concerning the Chinese and Malabar Rites. Dessutom är Quietist doktriner spridas genom de Molinos och som förfört en kort period även de fromma och lärda Fénelon liksom avslappnad yttranden av vissa moralister, möblerad fråga för många fördömanden på en del av Innocent XI Alexander VIII och Innocent XII. Slutligen, en annan lidelsefull debatt uppstått som drog in i arenan för flera av de mest framstående och bästa avsikter teologer, och som bara var definitivt genom Benedict XIV, nämligen striden om kinesiska och Malabar Rites. All these combined causes had for a time distracted public attention from the contents and the partisans of the "Augustinus". Besides, "Jansenism" was beginning to serve as a label for rather divergent tendencies, not all of which deserved equal reprobation. Alla dessa kombinerade orsaker hade en Temne distraherad offentliga uppmärksamheten från innehållet och partisaner i "Augustinus". Dessutom "Jansenism" började fungera som en etikett för ganska olika tendenser, inte alla som förtjänade lika KLANDER. The out-and-out Jansenists, those who persisted in spite of everything in upholding the principle of necessitating grace and the consequent errors of the five propositions, had almost disappeared with Pascal. Den ut Jansenists de som fortsatte trots allt för att värna om principen om kräver nåd och därmed fel i fem propositioner, hade nästan försvunnit med Pascal. The remainder of the really Jansenist party without committing itself to a submission pure and simple, assumed a far more cautious demeanour. Resten av de riktigt Jansenist part utan att åta sig att en inlaga ren och enkel, intagit en betydligt mer försiktig uppförande. The members rejected the expression "necessitating grace", substituting for it that of a grace efficacious "in itself", seeking thus to identify themselves with the Thomists and the Augustinians. Ledamöterna förkastade uttrycket "kräver nåd", ersätter det som en nåd effektiva "i sig", söker alltså att identifiera sig med Thomists och Augustinians.

Abandoning the plainly heretical sense of the five propositions, and repudiating any intention to resist legitimate authority, they confined themselves to denying the infallibility of the Church with regard to dogmatic facts. Överge uppenbart kättersk känsla av de fem förslagen och desavouerar någon avsikt att motstå legitim auktoritet, de har nöjt sig med att förneka ofelbarhet i kyrkan när det gäller dogmatiska fakta. Then, too, they were still the fanatical preachers of a discouraging rigorism, which they adorned with the names of virtue and austerity, and, under pretext of combating abuses, openly antagonized the incontestable characteristics of Catholicism especially its unity of government, the traditional continuity of its customs, and the legitimate part which heart and feeling play in its worship. Då även de fortfarande var de fanatiska predikanter i en nedslående RIGORISM, som pryds med namnen på dygd och återhållsamhet och under förevändning av att bekämpa missbruk, öppet antagonized den obestridliga egenskaper katolicism i synnerhet dess enhet regeringen, traditionella kontinuitet sina vanor, och de berättigade del som hjärta och känsla spelar i sin dyrkan. With all their skilful extenuations they bore the mark of the levelling, innovating, and arid spirit of Calvinism. Med alla sina skickliga extenuations de bar för den planering, innovativa och torra anda KALVINISM. These were the fins Jansénistes. Dessa var de fins Jansénistes. They formed thenceforth the bulk of the sect, or rather in them the sect properly so called was summed up. De bildade numera huvuddelen av sekt, eller snarare i dem sekt korrekt så kallade var sammanfattas. But apart from them, though side by side with them, and bordering on their tendencies and beliefs, history points out two rather well-defined groups known as the "duped Jansenists" and the "quasi-Jansenists". Men bortsett från dem, men sida vid sida med dem och som gränsar till deras tendenser och övertygelser, historia påpekar två ganska väl definierade grupper känd som "lurade Jansenists" och "quasi-Jansenists". The first were in good faith pretty much what the fins Jansénistes were by system and tactics: they appear to us as convinced adversaries of necessitating grace, but no less sincere defenders of efficacious grace; rigorists in moral and sacramental questions, often opposed, like the Parlementarians, to the rights of the Holy See; generally favourable to the innovations of the sect in matters of worship and discipline. Den första var i god tro ungefär vad fenor Jansénistes var med och taktik: de verkar för oss som övertygade motståndare av kräver nåd, men inte mindre uppriktiga försvarar effektivt grace; rigorists i moraliskt och religiöst frågor, ofta emot, liksom Parlementarians, så att rätten till Heliga stolen, i allmänhet positivt på nyheterna i sekten i fråga om dyrkan och disciplin. The second category is that of men of Jansenist tinge. Den andra kategorin är att män i Jansenist tinge. While remaining within bounds in theological opinions, they declared themselves against really relaxed morality against exaggerated popular devotions and other similar abuses. Samtidigt håller sig inom gränserna i teologiska åsikter, de förklarat sig mot verkligen avslappnad moral mot överdrivet populär andakt och andra liknande missbruk. The greater number were at bottom zealous Catholics, but their zeal, agreeing with that of the Jansenists on so many points, took on, so to speak, an outer colouring of Jansenism, and they were drawn into closer sympathy with the party in proportion to the confidence with which it inspired them. Ju större antal låg på botten ivrig katoliker, men deras iver överens med den Jansenists på så många punkter, fick så att säga en yttre färg Jansenism, och de drogs in i närmare sympati med part i förhållande till det förtroende som det gav upphov till dem. Even more than the "duped" Jansenists they were extremely useful in screening the sectarians and in securing for them, on the part of the pastors and the multitude of the faithful, the benefit either of silence or of a certain leniency. Ännu mer än den "lurade" Jansenists de ytterst användbara för screening av sectarians och för att säkra för dem, på den del av pastorer och många av de troende, nyttan av antingen tystnad eller ett visst överseende.

But the error remained too active in the hearts of the real Jansenists to endure this situation very long. Men felet varit alltför aktiva i hjärtan av den verkliga Jansenists utstå denna situation mycket lång. At the beginning of the eighteenth century it manifested itself by a double occurrence which revived all the strife and trouble. I början av artonde-talet tog sig uttryck genom en dubbel händelse som återupplivats alla stridigheter och problem. The discussion began afresh with regard to the "case of conscience" of 1701. Diskussionen började på nytt när det gäller de fall av samvete "från 1701. A provincial conference was supposed to inquire whether absolution might be given to a cleric who declared that he held on certain points the sentiments "of those called Jansenists", especially that of respectful silence on the question of fact. En provinsiell konferens var att undersöka om avlösning kan ges till en präst som har förklarat att han på vissa punkter de känslor "av dessa kallas Jansenists", särskilt av respektfull tystnad om sakfråga. Forty doctors of the Sorbonnet -- among them some of great renown, such as Natalis Alexander -- decided affirmatively. Fyrtio läkare i Sorbonnet - bland dem några av stor ryktbarhet såsom natalis Alexander - beslutade jakande. The publication of this decision aroused all enlightened Catholics, and the "case of conscience" was condemned by Clement XI (1703), by Cardinal de Noailles, Archbishop of Paris, by a large number of bishops, and finally by the faculties of theology of Louvain, Douai, and Paris. Offentliggörandet av detta beslut väckte alla upplysta katoliker, och de fall av samvete "dömdes av Clement XI (1703), av Cardinal de Noailles, ärkebiskop av Paris, av ett stort antal biskopar, och slutligen av fakulteterna för teologi av Louvain, Douai, och Paris. The last-named, however as its slowness would indicate, did not arrive at this decision without difficulty. Det sista namnet, men som dess långsamhet tyder inte komma fram till detta beslut utan svårighet. As for the doctors who signed, they were terrified by the storm they had let loose, and either retracted or explained their action as best they might, with the exception of the author of the whole movement, Dr. Petitpied, whose name was erased from the list of the faculty. När det gäller läkare som undertecknats, de var livrädd av stormen hade släppa, och antingen indragen eller förklarat sitt handlande så gott de kan, med undantag av författare från hela rörelsen, Dr Petitpied, vars namn var raderas från listan vid fakulteten. But the Jansenists, though pressed hard by some and abandoned by others, did not yield. Men Jansenists, men pressas hårt av vissa och övergivna av andra, inte avkastningen. For this reason Clement XI, at the request of the Kings of France and Spain, issued 16 July 1705, the Bull "Vineam Domini Sabaoth" (Enchiridion, 1350) in which he formally declared that respectful silence was not sufficient for the obedience due to the constitutions of his predecessors. Av denna anledning Clement XI, på begäran av kungarna i Frankrike och Spanien, utfärdat 16 juli 1705, den Bull "Vineam HERRENS Sabaoth" (Enchiridion, 1350) där han förklarade att respektfull tystnad inte var tillräcklig för lydnad på grund av konstitutioner av hans föregångare. This Bull, received with submission by the assembly of the clergy of 1705, in which only the Bishop of Saint-Pons obstinately refused to agree with the opinion of his colleagues, was afterwards promulgated as a law of the State. Detta Bull, som inkom med synpunkter från monteringen av präster av 1705, där bara biskopen i Saint-Pons envist vägrade att komma överens med yttrandet från hans kollegor var efteråt promulgerades som lagen i den staten. It may be said to have officially terminated that period of half a century of agitation occasioned by the signing of the formulary. Det kan sägas ha officiellt avslutas denna period av ett halvt sekel av oro som har uppstått genom undertecknandet av DOGMATISK. It also terminated the existence of Port-Royal des Champs, which up to that time had remained a notorious centre and hotbed of rebellion. Dessutom avslutas förekomsten av Port-Royal des Champs, som dittills hade varit en ökänd centrum och grogrund för uppror.

When it was proposed to the religious that they should accept the new Bull, they would consent only with this clause: "that it was without derogating from what had taken place in regard to them at the time of the peace of the Church under Clement XI". När det föreslogs att de religiösa att de ska godkänna de nya Bull, de skulle samtycke endast med denna klausul: "att det var utan undantag från vad som hade skett med hänsyn till dem vid tiden för freden i kyrkan under Clement XI ". This restriction brought up again their entire past, as was clearly shown by their explanation of it, and therefore made their submission a hollow pretence. Denna begränsning tas upp igen under hela sitt förflutna, vilket tydligt framgår av deras förklaring av den, och därför gjort inlagan en ihålig låtsas. Cardinal de Noailles urged them in vain; he forbade them the sacraments, and two of the religious died without receiving them, unless it were secretly from a disguised priest. Cardinal de Noailles uppmanade dem förgäves, han förbjöd dem sakramenten, och två av de religiösa dog utan att få dem, om det inte var i hemlighet från ett förtäckt präst. As all measures had failed, it was high time to put an end to this scandalous resistance. När alla åtgärder hade misslyckats, det var hög tid att sätta stopp för denna skandal motstånd. A Bull suppressed the title of the Abbey of Port-Royal des Champs, and reunited that house and its holdings to the Paris house. En Bull undertryckta titeln på klostret Port-Royal des Champs, och återförenas huset och dess anläggningar till Paris huset. The Court gave peremptory orders for a prompt execution, and, despite all the means of delay contrived and carried out by those interested, the pontifical sentence had its full effect. Domstolen gav peremtoriska order om en snabb avrättning, och trots alla medel för att fördröja krystat och utförs av dem som är intresserade, de PÅVLIG meningen hade full effekt. The surviving choir religious were scattered among the convents of the neighbouring destroyed dioceses (29 October 1709). Den efterlevande kör religiös var utspridda bland kloster i angränsande förstöras dioceses (29 oktober 1709). This separation had the desired good results. Denna separation hade önskat goda resultat. All the rebellious nuns ended by submitting, save one, the mother prioress, who died at Blois without the sacraments, in 1716. Alla de upproriska nunnor avslutades genom att skicka in, utom en, modern priorinna, som dog i Blois utan sakramenten, i 1716. The Government wishing to eradicate even the trace of this nest of errors, as Clement XI called it, destroyed all the buildings and removed elsewhere the bodies buried in the cemetery. Regeringen vill utrota även spår av denna kombination av fel, som Clement XI heter det, förstört alla byggnader och tas bort på annat håll de organ begravd på kyrkogården.

During the disputes concerning the "case of conscience", a new book came cautiously on the scene another "Augustinus", pregnant with storms and tempests, as violent as the first. Vid tvister om fall av samvete ", en ny bok kom försiktigt på scenen en annan" Augustinus ", gravida med stormar och tempests som våldsam som den första. The author was Paschase Quesnel, at first a member of the French Oratory, but expelled from that congregation for his Jansenistic opinions (1684), and since 1689 a refugee at Brussels with the aged Antoine Arnauld whom he succeeded in 1696 as leader of the party. Författaren var Paschase Quesnel vid första medlem av den franska RETORIK, men utvisas från församlingen för hans Jansenistic yttranden (1684), och sedan 1689 en flykting i Bryssel med åldern Antoine Arnauld som han lyckades 1696 som ledare för partiet . The work had been published in part as early as 1671 in a 12mo volume entitled "Abrégé de la morale de l'Evangile, ou pensées chrétiennes sur le texte des quatres évangélistes". Arbetet hade offentliggjorts i del så tidigt som 1671 i en 12mo volym med titeln "Abrégé de la moral de l'Evangile, ou pensées chrétiennes sur le texte des quatres évangélistes". It appeared with the hearty approbation of Vialar, Bishop of Châlons, and, thanks to a style at once attractive and full of unction which seemed in general to reflect a solid and sincere piety, it soon met with great success. Det framgick med hjärtlig gillande av Vialar, biskop i Châlons, och tack vare en stil samtidigt attraktiv och full av smörjelse som verkade i allmänhet för att återspegla en solid och uppriktig fromhet det snart rönt stora framgångar. But in the later development of his first work, Quesnel had extended it to the whole of the New Testament. Men under den senare utvecklingen av sitt första arbete, Quesnel hade förlängt den till hela Nya testamentet. He issued it in 1693, in an edition which comprised four large volumes entitled, "Nouveau testament en francais avec des réflexions morales sur chaque verset". Han utfärdade det i 1693, i en utgåva som bestod av fyra stora volymer med titeln "Nouveau testament En français avec des Reflexioner morales sur chaque verset". This edition, besides the earlier approbation of Vialar which it inopportunely bore, was formally approved and heartily recommended by his successor, de Noailles, who, as subsequent events showed, acted imprudently in the matter and without being well-informed as to the contents of the book. Denna utgåva, förutom den tidigare gillande av Vialar som den inopportunely bar, godkändes formellt och varmt rekommenderas av hans efterträdare, de Noailles, som, vilket senare händelser visade, fungerade imprudently i frågan och utan att vara väl informerad om innehållet i boken. The "Réflexions morales" of Quesnel reproduced, in fact, the theories of the irresistible efficaciousness of grace and the limitations of God's will with regard to the salvation of men. Den "reflexioner morales" av Quesnel återges i själva verket de teorier av oemotståndlig efficaciousness anstånd och begränsningarna i Guds vilja med beaktande av frälsning män. Hence they soon called forth the sharpest criticism, and at the same time attracted the attention of the guardians of the Faith. Därav de snart kallas tillbaka de skarpaste kritik, och samtidigt uppmärksammades av väktare tron. The Bishops of Apt (1703) Gap (1704), Nevers, and Besançon (1707) condemned them, and, after a report from the Inquisition, Clement XI proscribed them by the Brief "Universi dominici" (1708) as containing the propositions already condemned and as manifestly savouring of the Jansenist heresy". Two years later (1710) the Bishops of Luçon and La Rochelle forbade the reading of the book. Den biskopsförsamling Apt (1703) Gap (1704), Nevers och Besançon (1707) fördömde dem, och efter en rapport från inkvisitionen, Clement XI förbjudna dem som Kortfattade "universi dominici" (1708) som innehåller förslag redan fördömt och som uppenbart savouring av Jansenist kätteri ". Två år senare (1710) den biskopsförsamling Luçon och La Rochelle förbjöd läsningen av boken.

Their ordinance, posted in the capital, gave rise to a conflict with Noailles, who, having become cardinal and Archbishop of Paris, found himself under the necessity of withdrawing the approbation he had formerly given at Châlons. However, as he hesitated, less through attachment to error than through self love, to take this step, Louis XIV asked the pope to issue a solemn constitution and put an end to the trouble. Deras Ordinance, utstationerade i huvudstaden gav upphov till en konflikt med Noailles, som har blivit kardinal och ärkebiskop av Paris, befann sig under behovet av att dra tillbaka gillande han hade tidigare gett vid Châlons. Men, som han tvekade, mindre genom fastsättande på fel sätt än genom egen kärlek, att ta detta steg, Louis XIV uppmanade påven att utfärda en formell författning och få ett slut på problemet. Clement XI then subjected the book to a new and very minute examination, and in the Bull "Unigenitus" (8 September, 1713) he condemned 101 propositions which had been taken from the book (Enchiridion, 1351 sq.). Clement XI sedan utsättas boken till en ny och mycket noggrann och i Bull "Unigenitus" (8 september 1713) Han fördömde 101 förslag som hade tagits ur boken (Enchiridion, 1351 kvadratmeter). Among these were some propositions which, in themselves and apart from the context, seemed to have an orthodox sense. Bland dessa var några förslag, som i sig själva och bortsett från det, verkade ha en ortodox bemärkelse. Noailles and with him eight other bishops, though they did not refuse to proscribe the book, seized this Pretext to ask explanations from Rome before accepting the Bull. Noailles och med honom åtta andra biskopar, även om de inte vägra att förbjuda boken, tog vara på denna förevändning att begära förklaringar från Rom innan acceptera Bull. This was the beginning of lengthy discussions the gravity of which increased with the death of Louis XIV (1715), who was succeeded in power by Philippe d'Orléans. Detta var början av långa diskussioner hur allvarlig som ökade med död Louis XIV (1715), som följdes vid makten från Philippe d'Orléans. The regent took a much less decided stand than his predecessor, and the change soon had its effect on various centres, especially on the Sorbonne, where the sectaries had succeeded in winning over the majority. Regent tog en mycket mindre beslutat stå än sin föregångare, och förändringen snart haft sin effekt på olika centra, i synnerhet på Sorbonne, där sectaries hade lyckats vinna över majoriteten. The faculties of Paris, Reims, and Nantes, who had received the Bull, revoked their previous acceptance. Fakulteterna i Paris, Reims, och Nantes, som fått den Bull, återkallade sitt tidigare godkännande. Four bishops went even farther, having recourse to an expedient of which only heretics or declared schismatics had hitherto bethought themselves, and which was essentially at variance with the hierarchical concept of the Church; they appealed from the Bull "Unigenitus" to a general council (1717). Fyra biskopar gick ännu längre, att anlita ett lämpligt varav endast kättare eller deklarerat schismatics dittills bethought själva, och som väsentligt skiljer sig från det hierarkiska begreppet kyrkan, de överklagas från Bull "Unigenitus" att ett allmänt råd ( 1717). Their example was followed by some of their colleagues, by hundreds of clerics and religious, by the Parlements and the magistracy Noailles, for a long time undecided and always inconsistent, ended by appealing also, but "from the pope obviously mistaken to the pope better informed and to a general council". Deras exempel följdes av några av sina kollegor, med hundratals präster och religiösa, av Parlements och rättsrådet Noailles, under lång tid bestämt sig och alltid inkonsekvent, avslutades genom att vädja också, men "från påven naturligtvis fel att påven bättre informeras och att ett allmänt råd ".

Clement XI, however, in the Bull "Pastoralis officii" (1718), condemned the appeal and excommunicated the appellants. Clement XI dock i Bull "Pastoralis officii" (1718), fördömde överklagandet och excommunicated klagandena. But this did not disarm the opposition, which appealed from the second Bull as from the first Noailles himself published a new appeal, no longer chiefly to the pope "better informed", but to a council, and the Parlement of Paris, suppressed the Bull "Pastoralis". The multiplicity of these defections and the arrogant clamour of the appellants might give the impression that they constituted, if not a majority, at least a very imposing minority. Men detta har inte avväpna oppositionen, som överklagas från andra Bull från och med första Noailles själv publicerat en ny överklagandet inte längre främst att påven "bättre information", men i rådet och Parlement i Paris, tog Bull "Pastoralis". Mångfalden av dessa defections och arroganta rop av klagandena kan ge intryck av att de utgör, om inte en majoritet, åtminstone en mycket införande minoritet. Such, however, was not the case, and the chief evidence of this lies in the well-established fact that enormous sums were devoted to paying for these appeals. Dessa var dock inte fallet, och de viktigaste bevisen för detta ligger i väletablerade faktum att enorma summor som avsatts för att betala för dessa överklaganden. After allowing for these shameful and suggestive purchases, we find among the number of the appellants, one cardinal, about eighteen bishops, and three thousand clerics. Efter möjliggör dessa skamliga och suggestiv inköp hittar vi bland många av de klagande, en kardinal, cirka arton biskopar och tretusen präster. But without leaving France, we find opposed to them four cardinals, a hundred bishops, and a hundred thousand clerics, that is, the moral unanimity of the French clergy. Men utan att lämna Frankrike hittar vi emot dem fyra kardinaler, en hundra biskopar, och ett hundra tusen präster, det vill säga den moraliska enhällighet bland de franska präster. What is to be said, then, when this handful of protesters is compared to the whole of the Churches of England, the Low Countries, Germany, Hungary, Italy, Naples, Savoy, Portugal, Spain, etc., which, on being requested to pronounce, did so by proscribing the appeal as an act of schism and foolish revolt? Vad är att säga, då, när denna handfull demonstranter är jämfört med hela kyrkorna i England, Low länderna, Tyskland, Ungern, Italien, Neapel, Savojen, Portugal, Spanien etc., som på anmodan att uttala sig, gjorde det genom proscribing överklagandet som en handling av schism och dumt revolt? The polemics, however, continued for several years. Den polemik dock fortsatt under flera år. The return to unity of Cardinal de Noailles, who submitted without restriction in 1728 six months before his death, was a telling blow to the party of Quesnel. Återgången till en enhet Cardinal de Noailles, som lämnats in utan begränsning i 1728 sex månader före hans död, var en talande slag mot partiets Quesnel. Henceforth it steadily grew less, so that not even the scenes that took place at the cemetery of Saint-Médard, of which mention is made below. Hädanefter det stadigt ökade mindre, så att inte ens de scener som ägde rum på kyrkogården Saint-MEDARD, som nämns nedan. restored it. återställs den. But the Parlements. Men Parlements. eager to de clare themselves and to apply their Gallican and royalist principles, continued for a long time to refuse to receive the Bull "Unigenitus". ivriga att de clare själva och att tillämpa sina Gallican och rojalist principer, fortsatte under en lång tid att vägra att ta emot Bull "Unigenitus". They even made it the occasion to meddle in scandalous fashion in the administration of the sacraments, and to persecute bishops and priests accused of refusing absolution to those who would not submit to the Holy See. De gjorde det med anledning att blanda sig i skandalöst sätt i förvaltningen av sakramenten, och att förfölja biskopar och präster anklagas för att vägra avlösning till dem som inte skulle lämna in till Heliga stolen. VI. VI. THE CONVULSIONARIES DEN CONVULSIONARIES

We have reviewed the long series of defensive measures contrived by the Jansenists rejection of the five propositions without rejection of the "Augustinus", explicit distinction between the question of right and the question of fact; restriction of ecclesiastical infallibility to the question of right; the tactics of respectful silence, and appeal to a general council. Vi har granskat den långa rad försvarsåtgärder krystat av Jansenists avvisande av de fem förslagen utan avvisande av "Augustinus", gör skillnad mellan frågan om rätt och sakfråga, begränsning av kyrkans ofelbarhet på frågan, medan taktik respektfull tystnad, och vädjar till ett allmänt råd. They had exhausted all the expedients of a theological and canonical discussion more obstinate than sincere. De hade uttömt alla Sätt av en teologisk och kanonisk diskussion mer envis än uppriktiga. Not a single one of these had availed them anything at the bar of right reason or of legitimate authority. Inte en enda av dessa hade använt dem någonting i baren av rätt anledning eller legitima myndigheten. They then thought to invoke in their behalf the direct testimony of God Himself, namely, miracles. Sedan trodde att åberopa i deras räkning direkt vittnesmål av Gud själv, nämligen mirakel. One of their number, an appellant, a rigorist to the point of having once passed two years without communicating, for the rest given to a retired and penitent life, the deacon François de Paris had died in 1727. En av dem, en klagande, en rigorist för mening med att ha en gång gått två år utan att kommunicera, för resten till en pensionär och botfärdig liv, diakon François de Paris hade dött under 1727. They pretended that at his tomb in the little cemetery of Saint-Médard marvellous cures took place. De låtsades att det vid hans grav i den lilla kyrkogården i Saint-MEDARD fantastiskt botemedel ägde rum. A case alleged as such was examined by de Vintimille, Archbishop of Paris, who with proofs in hand declared it false and supposititious (1731). Ett fall påstådda som granskades av de Vintimille, ärkebiskop av Paris, som med bevis i hand förklaras det falska och TÄNKT (1731). But other cures were claimed by the party, and so noised abroad that soon the sick and the curious flocked to the cemetery. Men andra botemedel påstods av parten, och så noised utomlands som snart de sjuka och de nyfikna flocked till kyrkogården. The sick experienced strange agitations, nervous commotions, either real or simulated. De sjuka upplevde konstiga agitations, nervös commotions, antingen verkliga eller simulerade. They fell into violent transports and inveighed against the pope and the bishops, as the convulsionaries of Cévennes had denounced the papacy and the Mass. In the excited crowd women were especially noticeable, screaming, yelling, throwing themselves about, sometimes assuming the most astounding and unseemly postures. De föll i våldsamma transporter och inveighed mot påven och biskoparna, som convulsionaries av Cévennes hade fördömt påvemakten och Mass I upprymd skara kvinnor var särskilt märkbar, skriker, skriker, kastar sig om, ibland antar de mest häpnadsväckande och opassande ställningar. To justify these extravagances, complacent admirers had recourse to the theory of "figurism". För att motivera dessa extravagances, självbelåtna beundrare hade tillgång till teorin om "figurism". As in their eyes the fact of the general acceptance of the Bull "Unigenitus" was the apostasy predicted by the Apocalypse, so the ridiculous and revolting scenes enacted by their friends symbolized the state of upheaval which, according to them, involved everything in the Church. Precis som i deras ögon det faktum att den allmänna acceptansen av den Bull "Unigenitus" var apostasi förutspås av Apocalypse, så löjligt och motbjudande scener som antas av sina vänner symboliseras staten omvälvningar som, enligt dem, deltar allt i kyrkan . They reverted thus to a fundamental thesis such as has been met with in Jansenius and St-Cyran, and which these latter had borrowed from the Protestants. De återgick därmed en grundläggande tes som har träffat i Jansenius och St-Cyran, och som de senare hade lånat från protestanterna. A journal the "Nouvelles Ecclesiastiques", had been founded in 1729 to defend and propagate these ideas and practices, and the "Nouvelles" was profusely spread, thanks to the pecuniary resources furnished by the Boîte à Perrette, the name given later to the capital or common fund of the sect begun by Nicole, and which grew so rapidly that it exceeded a million of money. En tidskrift "Nouvelles Ecclesiastiques", hade grundades 1729 för att försvara och sprida dessa idéer och metoder, och "Nouvelles" var ymmigt spridning, tack vare de ekonomiska resurser som tillhandahållits av Boîte à Perrette, namnet ges senare till huvudstaden eller gemensamma fond för sekt börjat med Nicole, och som växte så snabbt att det översteg en miljon pengar. It had hitherto served chiefly to defray the cost of appeals and to support, in France as well as in Holland, the religious, men and women, who deserted their convents or congregations for the sake of Jansenism. Det har hittills fungerat i huvudsak för att täcka kostnader för överklaganden och för att stödja, i Frankrike och i Holland, religiösa, kvinnor och män, som övergav sina kloster eller församlingar för att åstadkomma en Jansenism.

The cemetery of Saint-Médard, having become the scene of exhibitions as tumultuous as they were indecent, was closed by order of the court in 1732. Kyrkogården i Saint-MEDARD, har blivit skådeplatsen för utställningar som stormigt som de var opassande, avslutades genom beslut av domstolen i 1732. The oeuvre des convulsions, as its partisans called it, was not, however, abandoned. The convulsions reappeared in private houses with the same characteristics, but more glaring. Den oeuvre des konvulsioner, som partisaner kallade det, var dock inte överges. Den konvulsioner återkom Privathus med samma egenskaper, men mer skriande. Henceforth with few exceptions they seized only upon young girls, who, it was said, possessed a divine gift of healing. Hädanefter med få undantag de beslagtagna endast på unga flickor, som det var sagt, besatt en gudomlig gåva helande. But what was more astonishing was that their bodies, subjected during the crisis to all sorts of painful tests, seemed at once insensible and invulnerable; they were not wounded by the sharpest instruments, or bruised by enormous weights or blows of incredible violence. Men det var mer förvånande var att deras kroppar, utsätts under krisen till alla typer av smärtsamma undersökningar, verkade samtidigt känseln och osårbara, de var inte skadad av de skarpaste instrument eller blåmärken av enorm vikt eller blåser av otroligt våld. A convulsionary, nicknamed "la Salamandre", remained suspended for more than nine minutes above a fiery brazier, enveloped only in a sheet, which also remained intact in the midst of the flames. En convulsionary, smeknamnet "la Salamandre" legat vilande i mer än nio minuter över ett glödande Brazier, höljebärande bara ett blad, som också förblev intakt mitt i elden. Tests of this sort had received in the language of the sect the denomination of secours, and the secouristes, or partisans of the secours, distinguished between the petits-secours and the grands-secours, only the latter being supposed to require supernatural force. Test av detta slag hade fått på språket i sekten denomineringen av secours och secouristes eller partisaner i secours, skilja mellan petits-secours och Grands-secours, bara det sistnämnda är tänkt att kräva övernaturlig kraft. At this point, a wave of defiance and opposition arose among the Jansenists themselves. Vid den här tidpunkten, en våg av trots och motstånd uppstod bland de Jansenists själva. Thirty appellant doctors openly declared by common consent against the convulsions and the secours. Trettio klaganden läkare öppet deklareras av gemensamma samtycke mot kramper och secours. A lively discussion arose between the secouristes and the anti-secouristes. En livlig diskussion uppstod mellan secouristes och anti-secouristes. The secouristes in turn were soon divided into discernantes and melangistes, the former distinguishing between the work itself and its grotesque or objectionable features, which they ascribed to the Devil or to human weakness,while the latter regarded the convulsions and the secours as a single work coming from God, in which even the shocking elements had purpose and significance. Den secouristes i sin tur var snart delas in i discernantes och melangistes, fd skilja mellan arbete och dess groteska eller stötande funktioner, som de beror på att djävulen eller människors svaghet, medan den senare anses den konvulsioner och secours som en enda arbete kommer från Gud, i vilken även den chockerande inslag hade syfte och betydelse.

Without entering further into the details of these distinctions and divisions, we may ask how we are to judge what took place at the cemetery of Saint-Médard and the matters connected therewith. Utan att behöva gå in närmare på detaljerna i dessa distinktioner och delningar kan vi fråga hur vi ska bedöma vad som ägde rum på kyrkogården Saint-MEDARD och frågor knutna till dessa. Whatever may have been said on the subject, there was absolutely no trace of the Divine seal in these happenings. Vad man än har sagt i frågan, det var absolut inte ett spår av den gudomliga sigill i dessa evenemang. It is needless to recall St. Augustine's principle that all prodigies accomplished outside the Church, especially those against the Church, are by the very fact more than suspicious: "Praeter unitatem, et qui facit miracula nihil est". Det är onödigt att påminna om St Augustinus principen att alla prodigies genomförda utanför kyrkan, särskilt de mot kyrkan, är av mycket faktiskt mer än misstänksam: "Praeter unitatem, et qui facit miracula nihil est". Two things only call for remark. Två saker bara ringa för kommentar. Several of the so-called miraculous cures were made the subject of a judicial investigation, and it was proved that they were based only on testimonies which were either false, interested, preconcerted, and more than once retracted, or at least valueless, the echoes of diseased and fanatic imaginations. Flera av de så kallade mirakulösa botemedel blev föremål för en utredning, och det var bevisat att de bara baserades på vittnesmål som antingen falska, intresserade, FÖRUT, och mer än en gång tillbaka, eller åtminstone värdelösa, de ekon för sjuka och fanatisk fantasi. Moreover, the convulsions and the secours certainly took place under circumstances which mere good taste would reject as unworthy of Divine wisdom and holiness. Dessutom är kramper och secours verkligen ägde rum under omständigheter som enbart goda smaken skulle avvisa så ovärdigt gudomliga vishet och helighet. Not only were the cures, both acknowledged and claimed, supplementary of one another, but cures, convulsions, and secours belonged to the same order of facts and tended to the same concrete end. Inte bara var de botar, både erkänt och hävdade, kompletterande av varandra, men botemedel, konvulsioner och secours tillhörde samma ordning av fakta och tenderade att samma konkreta slut. We are therefore justified in concluding that the finger of God did not appear in the whole or in any of its parts. Vi är därför motiverat att ingå som finger Guds inte visas i sin helhet eller någon av dess delar. On the other hand, although fraud was discovered in several cases, it is impossible to ascribe them all indiscriminately to trickery or ignorant simplicity. Å andra sidan, även om bedrägeriet upptäcktes i flera fall är det omöjligt att tillskriva dem alla urskillningslöst till bedrägeri eller okunniga enkelhet. Critically speaking, the authenticity of some extraordinary phenomena is beyond question, as they took place publicly and in the presence of reliable witnesses, particularly anti-secourist Jansenists. Kritiskt sett äktheten hos vissa extraordinära fenomen råder inget tvivel, eftersom de ägde rum offentligt och i närvaro av tillförlitliga vittnen, särskilt anti-secourist Jansenists. The question remains whether all these prodigies are explicable by natural causes, or whether the direct action of the Devil is to be recognized in some of them. Frågan är om alla dessa prodigies kan förklaras genom naturliga orsaker, eller om den direkta effekten av djävulen ska redovisas i en del av dem. Each of these opinions has its adherents, but the former seems difficult to uphold despite, and in part perhaps because of, the light which recent experiments in suggestion, hypnotism, and spiritism have thrown on the problem. Var och en av dessa yttranden har sina anhängare, men det förra är svårt att upprätthålla trots och delvis kanske på grund av ljuset som nyligen experiment förslag HYPNOTISM och spiritism har kastats om problemet. However this may be, one thing is certain; the things here related served only to discredit the cause of the party which exploited them. Men detta kan vara, en sak är säker, det här relaterade serveras endast att misskreditera orsaken till den part som utnyttjade dem. Jansenists themselves came at length to feel ashamed of such practices. Jansenists själva kom länge att skämmas för sådana metoder. The excesses connected with them more than once forced the civil authorities to intervene at least in a mild way; but this creation of fanaticism succumbed to ridicule and died by its own hand. De övergrepp i samband med dem mer än en gång tvingas de civila myndigheterna att ingripa åtminstone i ett lätt sätt, men detta skapa fanatism efter för åtlöje och dog med sin egen hand.

VII. VII. JANSENISM IN HOLLAND AND THE SCHISM OF UTRECHT JANSENISM I Holland och SCHISM Utrecht

Injurious as Jansenism was to religion and the Church in France, it did not there lead to schism properly so called. Skadevållande som Jansenism var att religion och kyrka i Frankrike var det inte det leda till en schism i egentlig mening. The same does not hold good of the Dutch Low Countries, which the most important or most deeply implicated of the sectaries had long made their meeting place, finding there welcome and safety. Since the United Provinces had for the most part gone over to Protestantism, Catholics had lived there under the direction of vicars Apostolic. Samma sak håller inte bra av det nederländska Låg länderna, där de viktigaste och mest djupt inblandad i sectaries länge som mötesplats, finna det välkommet och säkerhet. Eftersom Förenade provinserna hade de flesta gått över till protestantismen, katoliker hade bott där under ledning av vicars apostoliska. Unhappily these representatives of the pope were soon won over to the doctrines and intrigues of which the "Augustinus" was the origin and centre. Olyckligtvis dessa företrädare för påven hade snart vunnit över till doktriner och intriger där "Augustinus" var ursprung och centrum. De Neercassel, titular Archbishop of Castoria, who governed the whole church in the Netherlands from 1663 to 1686, made no secret of his intimacy with the party. De Neercassel, licensinnehavarens ärkebiskopen av Castoria, som styrs hela kyrkan i Nederländerna från 1663 till 1686, gjorde ingen hemlighet av sin intimitet med partiet. Under him the country began to become the refuge of all whose obstinacy forced them to leave France and Belgium. Enligt honom landet började bli en fristad för alla vars envishet tvingade dem att lämna Frankrike och Belgien. Thither came such men as Antoine Arnauld, du Vaucel, Gerberon, Quesnel, Nicole, Petitpied, as well as a number of priests, monks, and nuns who preferred exile to the acceptance of the pontifical Bulls. DIT kom sådana män som Antoine Arnauld, du Vaucel, Gerberon, Quesnel, Nicole, Petitpied, liksom ett antal präster, munkar och nunnor som föredrog landsflykt till godtagandet av PÅVLIG Tjurar. A large number of these deserters belonged to the Congregation of the Oratory, but other orders shared with it this unfortunate distinction. Ett stort antal av dessa desertörer tillhörde församlingen i RETORIK, men andra order delas med det denna olyckliga åtskillnad. When the fever of the appeals was at its height, twenty-six Carthusians of the Paris house escaped from their cloister during the night and fled to Holland. När febern av överklaganden nådde sin höjdpunkt, tjugohundrasex Carthusians i Paris hus rymt från sina kloster under natten och flydde till Holland. Fifteen Benedictines of the Abbey of Orval, in the Diocese of Trier, gave the same scandal. Femton Benedictines av Abbey av Orval, i eparkatet Trier, gav samma skandal. Peter Codde, who succeeded Neercassel in 1686, and who bore the title of Archbishop of Sebaste, went further than his predecessor. Peter Codde, som efterträdde Neercassel under 1686, och som bar rubriken till ärkebiskopen av Sebaste, gick längre än sina föregångare. He refused to sign the formulary and, when summoned to Rome, defended himself so poorly that he was first forbidden to exercise his functions, and then deposed by a decree of 1704. Han vägrade att underteckna DOGMATISK och då kallats till Rom, försvarade sig så dåligt att han var första förbjudet att utöva sin verksamhet och sedan avsättas genom en förordning av 1704. He died still obstinate in 1710. Han dog fortfarande envisa 1710. He had been replaced by Gerard Potkamp, but this appointment and those that followed were rejected by a section of the clergy, to whom the States-General lent their support. Han har ersatts av Gerard Potkamp, men denna utnämning och de som följt avvisades av en del av prästerskapet, som de stater som generaldirektör gav sitt stöd. The conflict lasted a long time, during which the episcopal functions were not fulfilled. Konflikten varade en lång tid, under vilken episkopal funktioner inte var uppfyllda. In 1723 the Chapter of Utrecht ie a group of seven or eight priests who assumed this name and quality in order to put an end to a precarious and Painful situation, elected, on its own authority, as archbishop of the same city, one of its members, Cornelius Steenhoven, who then held the office of vicar-general. Under 1723 kapitlet i Utrecht dvs en grupp av sju eller åtta präster som tar på sig detta namn och kvalitet för att få ett slut på en osäker och smärtsam situation, som väljs på egen myndighet, som ärkebiskop i samma stad, en av dess medlemmar, Cornelius Steenhoven, som sedan innehade posten som kyrkoherde-allmänhet. This election was not canonical, and was not approved by the pope. Detta val var inte kanoniska, och har inte godkänts av påven. Steenhoven nevertheless had the audacity to get himself consecrated by Varlet, a former missionary bishop and coadjutor Bishop of Babylon, who was at that time suspended, interdicted, and excommunicated. Steenhoven ändå haft fräckheten att ta sig invigd av Varlet, tidigare missionär biskop och MEDHJÄLPARE biskop i Babylon, som var på den tiden upphävs, interdicted och excommunicated. He thus consummated the schism, interdicted likewise and excommunicated, he died in 1725. Han därmed fullbordat den schism, interdicted likaså och excommunicated, han dog 1725. Those who had elected him transferred their support to Barchman Wuitiers, who had recourse to the same consecrator. De som hade valt honom att betala ut sitt stöd till Barchman Wuitiers, som hade tillgång till samma consecrator. The unhappy Varlet lived long enough to administer the episcopal unction to two successors of Barchman, van der Croon and Meindarts. De missnöjda Varlet levt tillräckligt länge för att administrera episkopal smörjelse till två efterföljare till Barchman, van der Croon och Meindarts. The sole survivor of this sorry line, Meindarts, ran the risk of seeing his dignity become extinct with himself. Den enda överlevande av denna ledsen linje, Meindarts, riskerade att få se hans värdighet att dö ut med sig själv. To prevent this, the Dioceses of Haarlem (1742) and Deventer (1757) were created, and became suffragans of Utrecht. För att förhindra detta, eparkat Haarlem (1742) och Deventer (1757) skapades och blev suffragans Utrecht. But Rome always refused to ratify these outrageously irregular acts, invariably replying to the notification of each election with a declaration of nullification and a sentence of excommunication against those elected and their adherents. Men Rom alltid vägrat att ratificera dessa skandalöst felaktiga handlingar, alltid svara på anmälan av varje val med en förklaring av upphävda och en meningen EXKOMMUNICERING mot de folkvalda och deras anhängare. Yet, in spite of everything, the schismatical community of Utrecht has prolonged its existence until modern times. Ändå, trots allt, det schismatical samfundet i Utrecht har förlängt dess existens fram till modern tid. At present it numbers about 6000 members in the three united dioceses. För närvarande är antalet ca 6000 medlemmar i de tre förenade stift. It would scarcely be noticed if it had not, in the last century, made itself heard by protesting against Pius IX's re-establishment of the Catholic hierarchy in Holland (1853), by declaring itself against the dogmas of the Immaculate Conception (1854) and Papal Infallibility (1870), and lastly, after the Vatican Council, in allying itself with the "Old Catholics", whose first so-called bishop it consecrated. Det vore knappast märke till om det inte hade, under det senaste århundradet gjort sig hörda genom att protestera mot Pius IX: s återinförande av den katolska hierarkin i Holland (1853), genom att förklara sig mot dogmer av obefläckade avlelsen (1854) och påvliga ofelbarhet (1870), och slutligen, efter Vatikanstaten rådet i liera sig med de "gamla katoliker", vars första så kallade biskop den invigd.

VIII. VIII. DECLINE AND END OF JANSENISM Nedgång och Slut JANSENISM

During the second half of the eighteenth century the influence of Jansenism was prolonged by taking on various forms and ramifications, and extending to countries other than those in which we have hitherto followed it. Under andra hälften av artonde århundradet inflytandet från Jansenism förlängdes genom att utföra olika former och förgreningar, och sträcker sig till andra länder än de som vi hittills har följt den. In France the Parlements continued to pronounce judgments, to inflict fines and confiscations, to suppress episcopal ordinances, and even to address remonstrances to the king in defence of the pretended right of the appellants to absolution and the reception of the last sacraments. I Frankrike den Parlements fortsatt att uttala domar, att åsamka böter och beslag, för att undertrycka episkopal förordningar, och även att ta itu remonstrances till kungen för att försvara den påstådda rätten till klagandena att absolution och mottagandet av de senaste sakramenten. In 1756 they rejected a very moderate decree of Benedict XIV regulating the matter. I 1756 de avvisade en mycket måttlig dekret från Benedict XIV som reglerar frågan. A royal declaration confirming the Roman decision did not find favour in their eyes, and it required all the remaining strength of the monarchy to compel them to register it. En kunglig förklaring bekräftar romersk beslutet inte gehör i deras ögon, och det krävs alla återstående styrka monarkin att tvinga dem att registrera det. The sectaries seemed by degrees to detach themselves from the primitive heresy, but they retained unabated the spirit of insubordination and schism, the spirit of opposition to Rome, and above all a mortal hatred of the Jesuits. Den sectaries verkade genom grader lösgöra sig från den primitiva kätteri, men de behöll oförminskad anda olydnad och schism, en anda av motstånd mot Rom, och framför allt ett dödligt hat av jesuiterna. They had vowed the ruin of that order, which they always found blocking their way, and in order to attain their end they successively induced Catholic princes and ministers in Portugal, France, Spain, Naples, the Kingdom of the Two Sicilies the Duchy of Parma, and elsewhere to join hands with the worst leaders of impiety and philosophism. De hade lovat ruinen av denna ordning, som de alltid blockerar vägen, och för att uppnå sitt syfte successivt induced katolska furstar och ministrar i Portugal, Frankrike, Spanien, Neapel, Konungariket de två Sicilies hertigdömet Parma och på andra ställen samverka med den sämsta ledarna för ogudaktighet och philosophism. The same tendency was displayed in the work of Febronius, condemned (1764) by Clement XIII; and, instilled into Joseph II by his councillor Godefried van Swieten, a disciple of the revolted church of Utrecht, it became the principle of the innovations and ecclesiastical upheavals decreed by the sacristan-emperor (see FEBRONIANISM). Samma tendens visades i arbetet med Febronius, dömda (1764) av Clement XIII, och ingjutit i Joseph II av hans Fullmäktige Godefried van Swieten, en lärjunge till de revolterade kyrkan i Utrecht, blev det principen om innovationer och kyrkliga omvälvningar som påbjuds av Sacristan-kejsaren (se FEBRONIANISM). It raged in similar fashion in Tuscany under the government of the Grand Duke Leopold, brother of Joseph II; and found another manifestation in the famous Synod of Pistoia (1786), the decrees of which, at once the quintessence of Gallicanism and of the heresy of Jansenism, were reproved by the Bull of Pius VI, "Auctorem fidei" (1794). Det rasade på liknande sätt i Toscana under regeringen av storhertigens Leopold, bror Joseph II, och hittade ett annat uttryck i den berömda Synod Pistoia (1786), dekreten där, på en gång den Quintessence av Gallicanism och av kätteri av Jansenism var reproved av Bull av Pius VI, "Auctorem fidei" (1794). On French soil the remains of Jansenism were not completely extinguished by the French Revolution, but survived in some remarkable personalities, such as the constitutional Bishop Grégoire, and in some religious congregations, as the Sisters of St. Martha, who did not return in a body to Catholic truth and unity until 1847. Den franska mark resterna av Jansenism inte var helt släckt av franska revolutionen, men överlevde i några märkliga personligheter, såsom konstitutionella Bishop Grégoire, och i vissa religiösa församlingar, som Sisters of St Martha, som inte återkommer i en kroppen att katolska sanningen och enighet fram till 1847. But its spirit lived on, especially in the rigorism which for a long time dominated the practice of the administration of the sacraments and the teaching of moral theology. Men dess anda levde kvar, särskilt i RIGORISM som länge dominerat praxis förvaltning av sakramenten och undervisning i moral teologi. In a great number of French seminaries, Bailly's "Théologie", which was impregnated with this rigorism, remained the standard textbook until Rome in 1852 put it on the Index "donec corrigatur". I ett stort antal franska seminarier, Bailly's "Théologie", som var impregnerade med denna RIGORISM förblev standard textbook till Rom 1852 sätta upp det på Index "Donec corrigatur". Among those who even prior to that had worked energetically against it, chiefly by offering in opposition the doctrines of St. Alphonsus, two names are deserving of special mention: Gousset, whose "Théologie morale" (1844) had been preceded by his "Justification de la theologie morale du bienheureux Alphonse-Marie Liguori" (2nd ed., 1832); Jean-Pierre Berman, professor at the seminary of Nancy for twenty-five years (1828-1853), and author of a "Theologia moralis ex S. Ligorio" (7 vols., 1855). Such is, in outline, the historical account of Jansenism, its origin, its phases, and its decline. Bland dem som före detta hade arbetat energiskt mot det, främst genom att erbjuda i opposition doktrinerna St Alphonsus, två namn förtjänar ett särskilt omnämnande: Gousset, vars "Théologie moral" (1844) hade föregåtts av hans "Motivering de la theologie moral du bienheureux Alphonse-Marie Liguori "(2nd ed., 1832), Jean-Pierre Berman, professor vid seminariet i Nancy för tjugofem år (1828-1853) och författare till en" teologins moralis ex S . Ligorio "(7 vols., 1855). Dessa är i korthet den historiska hänsyn Jansenism, dess ursprung, dess faser och dess nedgång. It is evident that, besides its attachment to the "Augustinus" and its rigorism in morals, it is distinguished among heresies for crafty proceedings, chicane and lack of frankness on the part of its adherents, especially their pretence of remaining Catholics without renouncing their errors, of staying in the Church despite the Church itself, by skilfully eluding or braving with impunity the decisions of the supreme authority. Det är uppenbart att, förutom sitt engagemang för "Augustinus" och dess RIGORISM i moral, det kan urskiljas bland heresies för listig domstolen, SPETSFUNDIGHETER och brist på öppenhet på den del av dess anhängare, i synnerhet deras låtsas återstående katoliker utan att avstå från sina fel , att vistas i kyrkan trots att kyrkan själv genom skickligt eluding eller braving ostraffat de beslut som fattas av den högsta myndigheten. Such conduct is beyond doubt without a parallel in the annals of Christianity previous to the outbreak of Jansenism in fact, it would be incredible if we did not in our own day find in certain groups of Modernists examples of this astonishing and absurd duplicity. Ett sådant beteende inte kan ifrågasättas utan en parallell i Annals of Christianity före utbrottet av Jansenism i själva verket skulle det vara otroligt om vi inte i våra egna dag finner i vissa grupper av modernister exempel på detta häpnadsväckande och absurda dubbelspel. The deplorable consequences, both theoretical and practical, of the Jansenist system, and of the polemics to which it gave rise, may readily be gathered from what has been said, and from the history of the last few centuries. Det beklagliga konsekvenser, både teoretiska och praktiska, i Jansenist systemet, och den polemik som det gav upphov till, lätt kan samlas in från vad som har sagts, och från den historia de senaste århundradena.

Publication information Written by J. Forget. Publication information Skrivet av J. Glöm. Transcribed by Tomas Hancil. The Catholic Encyclopedia, Volume VIII. Ut av Tomas Hancil. Katolska Encyclopedia, Volume VIII. Published 1910. År 1910. New York: Robert Appleton Company. New York: Robert Appleton Company. Nihil Obstat, October 1, 1910. Nihil Obstat, den 1 oktober 1910. Remy Lafort, STD, Censor. Imprimatur. Remy Lafort, STD, censurerar. Imprimatur. +John Cardinal Farley, Archbishop of New York + John Cardinal Farley, ärkebiskop av New York


This subject presentation in the original English language Denna fråga presenteras i den ursprungliga engelska språket


Send an e-mail question or comment to us: E-mailSkicka ett e-mail eller kommentar till oss: E-post

The main BELIEVE web-page (and the index to subjects) is at De viktigaste TROR web-sida (och indexet till personer) är