Monophysitism Monophysitism

Eutychianism Eutychianism

General Information Allmän information

Monophysitism is the doctrine that Jesus Christ had only one nature, rather than two - divine and human. This belief is sometimes known as Eutychianism, after Eutyches, a mid - 5th - century archimandrite of a Constantinople monastery. Monophysitism är läran att Jesus Kristus hade bara en art, snarare än två - gudomliga och mänskliga. Denna tro kallas ibland Eutychianism efter Eutyches, en mitten - 5th - talet archimandrite av en Konstantinopel kloster. Eutyches taught that in Jesus Christ the humanity was absorbed by the divinity, "dissolved like a drop of honey in the sea." Eutyches lärde att Jesus Kristus mänskligheten absorberades av gudomlighet, "löst som en droppe honung i havet." Eutyches fought against the Nestorian doctrine that the two natures of Christ represented two distinct persons. Eutyches kämpat mot Nestorian doktrinen att två typer av Kristus representerade två skilda personer. His doctrine was condemned as heretical, however, at the Council of Chalcedon in 451. Hans doktrin dömdes som kättersk dock på den Chalcedon i 451.

Strict Monophysitism, or Eutychianism, explains the one nature in Christ in one of four ways: Strikt Monophysitism eller Eutychianism, förklarar en natur i Kristus, i ett av fyra sätt:

BELIEVE Religious Information Source web-siteTRO
Religiösa
Information
Källa
webbplats
Our List of 1,000 Religious Subjects Vår lista över 1000 religiösa Ämnesområden
E-mailE-post
A more moderate Monophysitism was put forward by Severus (c. 465 - 538), patriarch of Antioch. En mer måttlig Monophysitism lades fram av Severus (ca 465 - 538), patriark av Antiochia. It was less rigid and in many ways differed only nominally from the doctrines of the Council of Chalcedon. Det var mindre stelbent och på många sätt skilde sig bara nominellt från doktriner av den Kalcedon. Nonetheless, all Monophysites rejected the dogmatic formulas of Chalcedon, and efforts to reach an acceptable compromise failed. Trots alla Monophysites förkastade dogmatiska formler i Chalcedon och ansträngningar för att nå en godtagbar kompromiss misslyckades. By the 6th century Monophysitism had a strong institutional basis in three churches: the Armenian Church, the Coptic Church, and the Jacobite Church, all of which remain nominally Monophysite today. Med 6: e århundradet Monophysitism hade en stark institutionell grund i tre kyrkor: den armeniska kyrkan, den koptiska kyrkan, och Jacobite kyrkan, alla som fortfarande nominellt Monophysite dag.

Agnes Cunningham Agnes Cunningham

Bibliography Bibliografi
RC Chesnut, Three Monophysite Christologies (1976); WHC Freud, The Rise of the Monophysitic Movement (1972). RC Chesnut, Tre Monophysite Christologies (1976); WHC Freud, The Rise of the Monophysitic Movement (1972).


Monophysitism Monophysitism

Eutychianism Eutychianism

Advanced Information Advanced Information

Derived from monos, "single," and physis, "nature," monophysitism is the doctrine which holds that the incarnate Christ had only a single, divine nature, clad in human flesh. Härrör från monos, "inre" och physis, "naturen", monophysitism är den doktrin som anser att förkroppsliga Kristus hade bara en enda, gudomlig natur, plätering i mänskligt kött. It is sometimes called Eutychianism, after Eutyches (d.454), one of its leading defenders. Since the Council of Chalcedon, which confirmed as orthodox the doctrine of two natures, divine and human, monophysitism has been considered heretical. Its roots probably go back to Apollinaris (c. 370), who laid tremendous stress on the fusion of the divine and human. Det kallas ibland Eutychianism efter Eutyches (d.454), en av dess främsta försvarare. Eftersom rådet i Chalcedon, som bekräftats som ortodoxa läran om två slag, gudomlig och mänsklig, monophysitism har ansetts kättersk. Dess rötter förmodligen gå Tillbaka till Apollinaris (ca 370), som lade oerhörd stress på en sammanslagning av den gudomliga och mänskliga. Alexandria (as opposed to Antioch) became the citadel of this doctrine, and Cyril, although deemed orthodox, furnished fuel for the fire kindled by his successor, Dioscorus, and Eutyches, who denied that Christ's body was the same in essence as the bodies of men. Alexandria (i motsats till Antiokiska) blev citadellet i denna doktrin och Cyril, men anses ortodoxa, möblerad bränsle för elden tänts av hans efterträdare, Dioscorus och Eutyches, som förnekade att Kristus kropp var densamma i huvudsak som organ men. Their chief opponent was Leo I of Rome, whose formulation of the doctrine of two natures in one person triumphed at Chalcedon. Deras främsta motståndare var Leo I i Rom, vars formulering av doktrinen om två slag av en person som segrat i Chalcedon.

Monophysites tended to divide into two main groups: Julianists, who held to the immortality and incorruptibility of Christ's incarnate body, and the more orthodox Severians, who rejected the Eutychian view that the human and divine were completely mingled in the incarnation. Monophysites en tendens att dela in i två huvudgrupper: Julianists, som höll till odödlighet och oantastlighet av Kristi incarnate kroppen, och den mer ortodoxa Severians, som förkastade Eutychian anser att de mänskliga och gudomliga helt blandade i inkarnationen. In the remnant of Syrian Jacobites and in the Coptic and Ethiopian churches (and to a limited extent in the Armenian) it survives to the present day. I resterna av syriska Jacobites och i koptiska och etiopiska kyrkor (och i begränsad omfattning i den armeniska) det överlever fram till våra dagar.

DA Hubbard DA Hubbard
(Elwell Evangelical Dictionary) (Elwell evangelisk Dictionary)

Bibliography Bibliografi
AA Luce, Monophysitism Past and Present; RV Sellers, Two Ancient Christologies and The Council of Chalcedon; ER Hardy, Christian Egypt: Church and People; WHC Frend, The Rise of the Monophysite Movement; WA Wigram, The Separation of the Monophysites. AA Luce, Monophysitism förr och nu, RV Säljare, Två antika Christologies och råd Chalcedon; ER Hardy, Christian Egypten: Kyrkan och folkpartiet, WHC Frend, The Rise of the Monophysite Movement, WA Wigram, uppdelningen av Monophysites.


Monophysites and Monophysitism Monophysites och Monophysitism

Catholic Information Katolska Information

The history of this sect and of its ramifications has been summarized under EUTYCHIANISM (the nickname somewhat unfairly given by Catholic controversialists). Historien om denna sekt och dess förgreningar har sammanfattas enligt EUTYCHIANISM (smeknamnet lite orättvist som katolska controversialists). The theology of Monophysitism has also been described under the same heading. Teologin av Monophysitism har också beskrivits under samma rubrik. Two points are discussed in the following article: first, the literary activity of the Monophysites both in Greek and Syriac; secondly, the question whether they can be exculpated from material heresy in their Christology. Två punkter diskuteras i följande artikel: första, den litterära verksamheten i Monophysites både i grekiska och syriska, dels frågan om de kan exculpated material kätteri i sin Christology.

LITERARY HISTORY LITTERÄRA HISTORIA

From many points of view the Monophysites are the most important of early heresies, and no heresy or related group of heresies until the sixteenth century has produced so vast and important a literature. Ur många synvinklar det Monophysites är det viktigaste i början heresies och ingen kätteri eller närstående grupp heresies tills sextonde århundradet har producerat så stor och viktig litteratur. A large portion of this is lost; some remains in manuscript, and of late years important publications have brought much of this material to the light of day. En stor del av detta går förlorat, och vissa är fortfarande för hand, och i slutet av år viktiga publikationer har tagit mycket av detta material till dagens ljus. Nearly all the Greek literature has perished in its original form, but much of it survives in early Syriac translations, and the Syriac literature itself is extant in yet greater amount. Nästan alla grekiska litteraturen har försvunnit i sin ursprungliga form, men mycket av det överlever i början syriska översättningar samt syriska litteraturen är bevarade i ännu högre belopp. The scientific, philosophical, and grammatical writings of Monophysites must for the most part be passed over here. Den vetenskapliga, filosofiska och grammatiska skrifter Monophysites måste till största delen vara förbigås här. Ecclesiastical history and biography, as well as dogmatic and polemical writings will be described for the fifth and sixth centuries, together with a few of the chief works of the centuries immediately following. Kyrkans historia och biografi, liksom dogmatiska och polemiska skrifter kommer att beskrivas för femte och sjätte århundraden, tillsammans med några av de viktigaste verk av århundradena närmast efter.

Dioscurus has left us but a few fragments. Dioscurus har lämnat oss, men några fragment. The most important is in the "Hist. Misc.", III, i, from a letter written in exile at Gangra, in which the banished patriarch declares the reality and completeness of our Lord's Human Body, intending evidently to deny that he had approved the refusal of Eutyches to admit Christ's consubstantiality with us. Det viktigaste är i "Hist. Misc.", III, i, ur ett brev skrivet i exil på Gangra, där förvisad patriarken förklarar verkligheten och fullständigheten i vår Herrens människokroppen avser uppenbarligen att förneka att han hade godkänt vägran Eutyches erkänna Kristi consubstantiality med oss.

Timothy Ælurus (d. 477) who had been ordained priest by St. Cyril himself, and preserved a profound attachment to that saint, published an edition of some of his works. Timothy Ælurus (d. 477) som hade blivit ordinerad präst från St Cyril själv, och konserverade en djupgående engagemang för att saint, publicerade en utgåva av några av hans verk. He accompanied Dioscurus to the robber Council of Ephesus in 449, as he says himself "together with my brother the blessed priest Anatolius" (the secretary of Dioscurus, promoted by him to the See of Constantinople). Han åtföljs Dioscurus till rånare Council of Ephesus i 449, som han säger själv "tillsammans med min bror den välsignade prästen Anatolius" (sekreterare Dioscurus, främjas av honom till Se Konstantinopel). It is not necessary to infer that Timothy and Anatolius were brothers. Det är inte nödvändigt att dra slutsatsen att Timothy och Anatolius var bröder. When the death in exile of Dioscurus (September 454) was known, Timothy assumed the leadership of those who did not acknowledge the orthodox Patriarch Proterius, and demanded a new bishop. När döden i exil i Dioscurus (september 454) var känd, Timothy övertog ledningen för de som inte erkänner den ortodoxa patriarken Proterius, och krävde en ny biskop. He had with him four or five deprived bishops. Han hade med honom fyra eller fem berövas biskopar. The riots which followed were renewed at the death of the Emperor Marcian, and Proterius was murdered. Oroligheterna som följde förlängdes vid dödsfall kejsaren Marcian och Proterius mördades. Even before this, Timothy had been consecrated patriarch by two bishops. Redan innan detta, Timothy hade invigd patriarken av två biskopar. Eusebius of Pelsium and the famous Peter the Iberian, Bishop of Maïuma, the latter not even an Egyptian. Eusebius av Pelsium och berömde Peter Iberiska, biskop av Maïuma, den senare inte ens en egyptisk. At Constantinople Anatolius was scarcely his enemy; the minister Aspar was probably his friend; but the Emperor Leo certainly desired to acquiesce in the demands for Timothy's deposition addressed to him by the orthodox bishops of Egypt and by Pope St. Leo, and he punished the murderers of Proterius at once. I Konstantinopel Anatolius var knappast hans fiende, ministern Aspar var hans vän, men kejsaren Leo verkligen önskat att samtycka i kraven på Timothy s deposition ställd till honom av den ortodoxa biskopar i Egypten och av påven St Leo, och han bestraffas för mördare av Proterius på en gång. Meanwhile Ælurus was expelling from their sees all bishops who accepted the Council of Chalcedon. Under tiden Ælurus var utvisning från deras ser alla biskopar som accepterade den Kalcedon. It was not, however, till Anatolius was dead (3 July, 458) and had been succeeded by St. Gennadius, that the Emperor put into effect the opinion he had elicited from all the bishops of the East in the "Encyclia", by exiling Ælurus first to Gangrus in Paphlagonia, and then in 460 to the Cheronesus. Det var dock inte förrän Anatolius var död (den 3 juli, 458) och hade lyckats med St Gennadius att kejsaren genomföras anser han väckt av alla biskopar i öst i "Encyclia" genom exiling Ælurus första att Gangrus i Paphlagonia och sedan i 460 till Cheronesus. During the reign of Basilicus he was restored, at the end of 475, and Zeno spared his old age from molestation. Under regeringstid av Basilicus han återinfördes i slutet av 475 och Zeno skonas hans ålderdom från ofredande.

Under EUTYCHIANISM something has been said of his theology, and more will be found below. Enligt EUTYCHIANISM något som har sagts av hans teologi, och mer kommer att hittas nedan. Of his works a fragment on the Two Natures, is in Migne (PG, LXXXVI, 273). Av hans verk ett fragment om Två Naturens är i Migne (PG LXXXVI, 273). The unpublished Syriac collection of his works (in British Mus., manuscript Addit. 12156, sixth cent.) contains Den opublicerade syriska samling av hans verk (i British Mus., Manus Addit. 12156, sjätte cent.) Innehåller

a treatise against the "Dyophysites" (Catholics) which consists mainly of a collection of extracts from the Fathers against the Two Natures, the last of the citations being from letters of Dioscurus. en avhandling mot "Dyophysites" (katoliker) som huvudsakligen består av en samling utdrag ur fadersarv mot Två Naturens, den sista av de citat är från bokstäverna i Dioscurus. This is, however, but a summary of a larger work, which has recently been published entire in an Armenian translation under the title of "Refutation of the Council of Chalcedon". Detta är dock, men en sammanfattning av ett större verk, som nyligen publicerade hela i ett Armeniska översättning under rubriken "vederläggning av den Kalcedon". We learn from Justinian that the original was written in exile. Vi lär oss av Justinianus att det ursprungliga skrevs i exil.

Extracts from a letter written to the city of Constantinople against the Eutychianizers Isaias of Hermopolis and Theophilus, followed by another florigeium from "the Fathers" (almost entirely from Apollinarian forgeries). This letter is preserved entire by Zacharias (in Hist. Misc., IV, xii, where it is followed by the second letter) and also in the "Chronicle" of Michael the Syrian. Utdrag ur ett brev till staden Konstantinopel mot Eutychianizers Isaias av Hermopolis och Theophilus, följt av en annan florigeium från "Fathers" (nästan uteslutande från Apollinarian förfalskningar). Skrivelsen bevaras hela genom Zacharias (i Hist. Misc., IV, XII, om det följs av andra bokstäver) och även i "Chronicle" av Michael den syriska.

A second letter against the same. En andra skrivelse mot samma.

Extracts from two letters to all Egypt, the Thebaid, and Pentapolis on the treatment of Catholic bishops, priests, and monks who should join the Monophysites. Utdrag ur två brev till alla Egypten, den Thebaid och Pentapolis om behandling av katolska biskopar, präster och munkar som bör ansluta sig till Monophysites.

A refutation of the Synod of Chalcedon and of the Tome of Leo, written between 454 and 460, in two parts, according to the title, and concluding with extracts from the "Acts" of the Robber Synod and four documents connected with it. En vederläggning av Synod i Chalcedon och i Tome av Leo, skrivna mellan 454 och 460 i två delar, beroende på titel, och sluta med utdrag ur "Apostlagärningarna" av Robber Synod och fyra handlingar i samband med det.

A short prayer which Blessed Timothy used to make over those who returned from the communion of the Dyophysites. En kort bön som Saliga Timothy används för att göra mer än de som återvänt från den gemenskap av Dyophysites.

Exposition of the faith of Timothy, sent to the Emperor Leo by Count Rusticus, and an abridged narration of what subsequently happened to him. Exposition för tro Timothy, skickas till kejsaren Leo av Count Rusticus och en förkortad skildring av vad som sedan hände med honom. A similar supplication of Ælurus to Leo, sent by the silentiary Diomede, is mentioned by Anastasius Sin. En liknande ödmjuk bön om Ælurus till Leo, skickas av silentiary Diomede, nämns av Anastasius Sin. The contents of this manuscript are largely cited by Lebon. Innehållet i detta manuskript är i stort sett som citeras av Lebon.

A translation into Latin of patristic testimonies collected by Ælurus was made by Gennadius Massil, and is to be identified with the Armenian collection. En översättning till latin av patristic vittnesmål som samlats in av Ælurus gjordes av Gennadius Massil och kan identifieras med armeniska samling. A Coptic list of Timothy's works mentions one on the Canticle of Canticles. En Koptiska listan av Timothy verk nämner en på LOVSÅNG av sånger. The "Plerophoria" (33, 36) speak of his book of "Narrations", from which Crum (p. 71) deduces an ecclesiastical history by Timothy in twelve books. Den "Plerophoria" (33, 36) talar om sin bok om "Narrations", som Crum (s. 71) dragit slutsatsen en kyrkans historia från Timothy i tolv böcker. Lebon does not accept the attribution to Timothy of the Coptic fragments by which Crum established the existence of such a work, but he finds (p. 110) another reference to a historical work by the patriarch in manuscript Addit. Lebon accepterar inte att tillskriva Timothy av koptiska fragment genom vilken Crum fastställt förekomsten av ett sådant arbete, men han konstaterar (s. 110) en hänvisning till ett tidigare arbete av patriarken i manuskriptet Addit. 14602 (Chabot, "Documenta", 225 sqq.). 14602 (Chabot, "Documenta", 225 sqq.).

Peter Mongus of Alexandria was not a writer. Peter Mongus i Alexandria var inte en författare. His letters in Coptic are not genuine; though a complete Armenian text of them has been published, which is said to be more probably authentic. Hans brev på koptiska är inte äkta, men en fullständig Armeniska text av dem har publicerats, som sägs vara mer sannolikt giltiga. Peter Fullo of Alexandria similarly left no writings. Peter Fullo i Alexandria likaledes lämnat några skrifter. Letter addressed to him exist, but are certainly spurious. Timothy IV, Patriarch of Alexandria (517-535), composed "Antirrhetica" in many books. Ett brev adresserat till honom, men är absolut falska. Timothy IV, patriark av Alexandria (517-535), som består "Antirrhetica" i många böcker. This polemical work of his was lost; but a homily of his remains and a few fragments. Detta polemiskt arbete han var förlorad, men en predikan av hans fortfarande och några fragment. Theodosius, Patriarch of Alexandria (10-11 February, 535, and again July, 535- 537 or 538) has left us a few fragments and two letters. Theodosius, patriark av Alexandria (10-11 februari, 535, och återigen juli, 535 - 537 eller 538) har lämnat oss några bitar och två bokstäver. The Severians of Alexandria were called Theodosians after him, to distinguish them from the Gaianites who followed his Incorruptibilist rival Gaianus. Den Severians i Alexandria kallades Theodosians efter honom, för att skilja dem från Gaianites som följt hans Incorruptibilist rivaliserande Gaianus. The latter left no writings. Den senare lämnade inga skrifter.

Severus: The most famous and the most fertile of all the Monophysite writers was Severus, who was Patriarch of Antioch (512-518), and died in 538. Severus: Den mest kända och mest fertila i alla Monophysite författare var Severus, som patriark av Antiochia (512-518), och dog 538. We have his early life written by his friend Zacharias Scholasticus; a complete biography was composed soon after his death by John, the superior of the monastery where Severus had first embraced the monastic life. Vi har hans tidiga liv skriven av hans vän Zacharias Scholasticus, en komplett biografi bestod snart efter hans död av John, den överordnade till klostret där Severus hade första anammat klosterlivet. he was born at Sozopolis in Pisidia, his father being a senator of the city, and descended from the Bishop of Sozopolis who had attended the Council of Ephesus in 431. Han föddes på Sozopolis i Pisidia, hans far är en senator av staden, och härstammade från biskopen i Sozopolis som hade deltagit i den Ephesus i 431. After his father's death he was sent to study rhetoric at Alexandria, being yet a catechumen, as it was the custom in Pisidia to delay baptism until a beard should appear. Efter faderns död han skickades att studera retorik i Alexandria, som ännu en catechumen, eftersom det är brukligt i Pisidia försena dop till ett skägg ska visas.

Zacharias, who was his fellow-student, testifies to his brilliant talents and the great progress he made in the study of rhetoric. Zacharias, som var hans kollega, student, vittnar om hans lysande begåvning och de stora framsteg han gjort i studien av retorik. He was enthusiastic over the ancient orators, and also over Libanius. Han var entusiastisk över den antika talare, och även över Libanius. Zacharias induced him to read the correspondence of Libanius with St. Basil, and the works of the latter and of St. Zacharias induced honom att läsa korrespondens Libanius med St Basil, och verk av dessa och St Gregory of Nazianzus, and he was conquered by the power of Christian oratory. Gregorius av Nazianzus, och han erövrades av makt Christian RETORIK. Severus went to study law at Berytus about the autumn of 486, and he was followed thither by Zacharias a year later. Severus gick att studera juridik vid Berytus om hösten 486, och han följdes dit av Zacharias ett år senare. Severus was alter accused of having been in youth a worshiper of idols and a dealer in magical arts (so the libellus of the Palestinian monks at the council of 536), and Zacharias is at pains to refute this calumny indirectly, though at great length, by relating interesting stories of the discovery of a hoard of idols in Menuthis in Egypt and of the routing of necromancers and enchanters at Berytus; in both these exploits the friends of Severus took a leading part, and Zacharias asks triumphantly whether they would have consorted with Severus had he not agreed with them in the hatred of paganism and sorcery. Severus var ändra anklagas för att ha med ungdomar en worshiper av avgudar och en återförsäljare i magiska konst (så libellus den palestinska munkar i rådet av 536) och Zacharias är smärtar att motbevisa detta förtal indirekt Men länge, by relating interesting stories of the discovery of a hoard of idols in Menuthis in Egypt and of the routing of necromancers and enchanters at Berytus; in both these exploits the friends of Severus took a leading part, and Zacharias asks triumphantly whether they would have consorted with Severus had he not agreed with them in the hatred of paganism and sorcery. Zacharias continued to influence him, by his own account, and induced him to devote the free time which the students had at their disposal on Saturday afternoons and Sundays to the study of the Fathers. Other students joined the pious company of which an ascetic student named Evagrius became leader, and every evening they prayed together in the Church of the Resurrection. Severus was persuaded to be baptized. Zacharias refused to be his godfather, for he declared that he did not communicate with the bishops of Phoenicia, so Evagrius stood sponsor, and Severus was baptized in the church of the martyr, Leontius, at Tripolis. After his baptism Severus renounced the use of baths and betook himself to fasting and vigils. Two of his companions departed to become monks under Peter the Iberian. When the news of the death of that famous monk (488) arrived, Zacharias and several others entered his monastery of Beith-Aphthonia, at the native place of Zacharias, the port of Gaza (known also as Maïuma), where Peter had been bishop. Zacharias did not persevere, but returned to the practice of the law. Severus intended to practise in his own country, but he first visited the shrine of St. Leontius of Tripolis, the head of St. John Baptist at Emea, and then the holy places of Jerusalem, with the result that he joined Evagrius who was already a monk at Maïuma, the great austerities there did not suffice for Severus, and he preferred the life of a solitary in the desert of Eleutheropolis. Having reduced himself to great weakness he was obliged to pass some time in the monastery founded by Romanus, after which he returned to the laura of the port of Gaza, in which was the convent of Peter the Iberian. Here he spent what his charities had left of his patrimony in building a monastery for the ascetics who wished to live under his direction. His quiet was rudely disturbed by Nephalius, a former leader of the Acephali, who was said to have once had 30,000 monks ready to march on Alexandria when, at the end of 482, Peter Mongus accepted the Henoticon and became patriarch. Later on Nephalius joined the more moderate Monophysites, and finally the Catholics, accepting the council of Chalcedon. About 507-8 he came to Maïuma, preached against Severus, and obtained the expulsion of the monks from their convents. Severus betook himself to Constantinople with 200 monks, and remained there three years, influencing the Emperor Anastasius as far as he could in the support of the Henoticon, against the Catholics on the one hand and the irreconcilable Acephali on the other. He was spoken of as successor to the Patriarch Macedonius who died in August 511. The new patriarch, Timotheus, entered into the views of Severus, who returned to his cloister. In the following year he was consecrated Patriarch of Antioch, 6 November 512, in succession to Flavian, who was banished by the emperor to Arabia for the half-heartedness of his concessions to Monophysitism. Elias of Jerusalem refused to recognized Severus as Patriarch, and many other bishops were equally hostile. However, at Constantinople and Alexandria he was supported, and Elias was deposed. Severus exercised a most active episcopacy, living still like a monk, having destroyed the baths in his palace, and having dismissed the cooks. He was deposed in September, 518, on the accession of Justin, as a preparation for reunion with the West. He fled to Alexandria.

In the reign of Justinian the patronage accorded to the Monophysites by Theodora raised their hopes. I regeringstid av Justinianus beskydd åt Monophysites genom Theodora höjde sina förhoppningar. Severus went to Constantinople where he fraternized with the ascetical Patriarch Anthimus, who had already exchanged friendly letters with him and with Theodosius of Alexandria. Severus reste till Konstantinopel där han fraternized med ascetical patriarken Anthimus, som redan hade utbytts vänligt brev med honom och med Theodosius av Alexandria. The latter was deposed for heresy by Pope Agapetus on his arrival in Constantinople in 536. Den sistnämnda var avsatta för kätteri av påven Agapetus på hans ankomst till Konstantinopel år 536. His successor Mennas held a great council of sixty-nine bishops in the same year after the pope;s departure in the presence of the papal legates, solemnly heard the case of Anthimus and reiterated his deposition. Hans efterträdare Mennas hölls en stor rådet av sextionio biskopar under samma år efter det att påven s avgång i närvaro av den påvliga legates högtidligen hörde det gäller Anthimus och upprepade sin deposition. Mennas knew Justinian's mind as was determined to be orthodox: "We, as you know", said he to the council, "follow and obey the Apostolic See, and those with whom it communicates we have in our communion, and those whom it condemns, we condemn." Mennas visste Justinianus uppfattning som var fast beslutna att vara ortodox: "Vi, som ni vet", sa han till rådet, "följa och lyda apostoliska Se och med vem man kommunicerar vi har i vår gemenskap, och dem som man fördömer Vi fördömer. " The Easterns were consequently emboldened to present petitions against Severus and Peter of Apamea. Den Easterns följaktligen emboldened att lägga fram petitioner mot Severus och Peter av Apamea. It is from these documents that we have our main knowledge of Severus from the point of view of his orthodox opponents. Det är ur dessa dokument som vi har vårt huvudsakliga kunskap om Severus ur hans ortodoxa motståndare. One petition is from seven bishops of Syria Secunda, two others are from ninety-seven monasteries of Palestine and Syria Secunda to the emperor and to the council. En begäran från sju biskoparna i Syrien Secunda, två andra är från nittiosyv klostren i Palestina och Syrien Secunda till kejsaren och rådet. Former petitions of 518 were recited. Tidigare framställningar av 518 var reciterade. The charges are somewhat vague (or the facts are supposed known) of murders, imprisonments, and chains, as well as of heresy. Avgifterna är något vaga (eller fakta är tänkt känt) av mord, fängslanden och kedjor samt av kätteri. Mennas pronounced the condemnation of these heretics for contemning the succession from the Apostles in the Apostolic See, for setting at nought the patriarchal see of the royal city and its council, the Apostolic succession from our Lord in the holy places (Jerusalem), and the sentence of the whole Diocese of Oriens. Mennas uttalas fördömandet av dessa kättare för contemning successionen från apostlarna i apostoliska Se till inställningen noll den patriarkala se i den kungliga staden och dess rådet, apostolisk succession från vår Herre i de heliga platserna (Jerusalem) och meningen i hela eparkatet Oriens. Severus retired to Egypt once more and to his eremitical life. Severus pensionärer till Egypten än en gång och hans eremitical liv. He died, 8 February, 538, refusing to take a bath even to save his life, though he was persuaded to allow himself to be bathed with his clothes on. Han dog den 8 februari, 538, vägrar att ta ett bad även att rädda hans liv, men han var övertygad om att tillåta sig vara badade med sina kläder på. Wonders are said to have followed his death, and miracles to have been worked by his relics. Underverk sägs ha följt hans död, och mirakel ha fungerat som hans reliker. He has always been venerated by the Jacobite Church as one of its principal doctors. Han har alltid varit vördade av Jacobite kyrkan som en av sina främsta läkare.

His literary output was enormous. Hans litterära produktion var enorm. A long catalogue of works is given by Assemani. En lång katalog över verk ges av Assemani. Only a few fragments survive in the original Greek, but a great quantity exists in Syriac translations, some of which has been printed. Endast ett fåtal skärvor överleva i den ursprungliga grekiska, men en stor mängd förekommer i syriska översättningar, av vilka en del har skrivits ut. The early works against Nephalius are lost. De tidiga verk mot Nephalius förlorade. A dialogue, "Philalethes", against the supporters of the Council of Chalcedon was composed during the first stay of Severus at Constantinople, 509-11. En dialog, "Philalethes" mot anhängare av den Kalcedon bestod under första vistelse Severus i Konstantinopel, 509-11. It was a reply to an orthodox collection of 250 extracts from the works of St. Cyril. Det var ett svar på en ortodox samling av 250 utdrag ur verk av St Cyril. An answer seems to have been written by John the Grammarian of Caesarea, and Severus retorted with an "Apology for Philalethes" (remains of the attack and retort in Cod. Vat. Syr. 140 and Cod. Venet. Marc. 165). Ett svar tycks ha skrivits av Johannes GRAMMATIKER av Caesarea, och Severus retorted med en "ursäkt för Philalethes" (resterna av attacken och genmäla i Cod. Vat. Syr. 140 och Cod. Venet. Marc. 165). A work "Contra Joannem Grammaticum" which had a great success, and seems to have long been regarded by the Monophysites as a triumph, was probably written in exile after 519. Ett arbete "Contra Joannem Grammaticum" som hade en stor framgång, och verkar sedan länge betraktas som Monophysites som en triumf, förmodligen skriven i exil efter 519. Severus was not an original theologian. He had studied the Cappadocians and he depended much on the Apollinarian forgeries; but in the main he follows St. Cyril in every point without conscious variation. Severus var inte ett original teolog. Han hade studerat Cappadocians och han beror mycket på Apollinarian förfalskningar, men i huvudsak han följer St Cyril i varje punkt utan medveten variation.

A controversy with Sergius the Grammarian, who went too far in his zeal for the "One Nature", and whom Severus consequently styles a Eutychian, is preserved in manuscript Addit. En kontrovers med Sergius den GRAMMATIKER, som gick för långt i sin iver för "Ett Slag", och vem Severus följaktligen stilar en Eutychian, bevaras på ett manuskript Addit. 17154. 17154. This polemic enabled Severus to define more precisely the Monophysite position, and to guard himself against the exaggerations which were liable to result from the habit of restricting theology to attacks on Chalcedon. Denna polemik aktiverat Severus att precisera Monophysite ståndpunkt, och för att skydda sig mot överdrifter som kan leda från vana att begränsa teologi attacker mot Chalcedon. In his Egyptian exile Severus was occupied with his controversy with Julian of Halicarnassus. I sin egyptiska exil Severus var upptagen med hans kontroverser med Julian i Halicarnassus. We also hear of works on the two natures "against Felicissimus", and "Against the Codicils of Alexander". Vi hör talas om verk på två slag "mot Felicissimus" och "Mot tilläggsavtalet av Alexander". Like all Monophysites his theology is limited to the controversial questions. Liksom alla Monophysites hans teologi är begränsad till den kontroversiella frågor. Beyond these he has no outlook. Utöver dessa har han inga utsikter. Of the numerous sermons of Severus, those which he preached at Antioch are quoted as "Homilae cathedrales". Av de många predikningar av Severus, som han predikade på Antiokiska citeras som "Homilae cathedrales". They have come down to us in two Syriac translations; one was probably made by Paul, Bishop of Callinicus, at the beginning of the sixth century, the other by Jacob Barandai, was completed in 701. De har kommit ner till oss i två syriska översättningar, en troligen från Paul, biskop av Callinicus, i början av den sjätte talet, den andra av Jacob Barandai, färdigställdes 701. Those which have been printed are of astonishing eloquence. De som har tryckt är förvånande vältalighet. A diatribe against he Hippodrome may be especially noted, for it is very modern in its denunciation of the cruelty to the horses which was involved in the chariot races. En DIATRIB mot han Hippodrome kan särskilt noteras, för det är mycket modern i sin uppsägning av grymhet mot de hästar som deltar i vagn raser. A fine exhortation to frequent communion is in the same sermon. En fin uppmaning till täta gemenskap är i samma predikan. The letters of Severus were collected in twenty-three books, and numbered no less than 3759. Bokstäverna i Severus samlades i tjugotre böcker och numrerade inte mindre än 3759. The sixth book is extant. Den sjätte boken är bevarade. It contains theological letters besides many proofs of the varied activities of the patriarch in his episcopal functions. Den innehåller teologisk bokstäver förutom många bevis på hur många olika aktiviteter av patriarken i hans episkopal funktioner. He also composed hymns for the people of Antioch, since he perceived that they were fond of singing. Han har också bestå hymner för folket i Antiokia, eftersom han uppfattade att de tycker om att sjunga. His correspondence with Anthimus of Constantinople is found in "Hist. Misc.", IX, xxi-xxii. Hans korrespondens med Anthimus av Konstantinopel finns i "Hist. Misc.", IX, xxi-xxii.

Julian, Bishop of Halicarnassus, joined with Severus in the intrigue by which Macedonius was deposed from the Patriarchate of Constantinople in 511. Julian, biskop av Halicarnassus, förenade med Severus i intriger, genom vilken Macedonius var avsatte från patriarkatet i Konstantinopel år 511. He was exiled on the accession of Justin in 518, and retired to the monastery of Enaton, nine miles from Alexandria. Han var i exil om anslutning av Justin i 518, och retirerade till klostret Enaton, nio miles från Alexandria. He was already of advanced age. Han var redan i hög ålder. Here he wrote a work "Against the Diphysites" in which he spoke incorrectly according to Severus, who nevertheless did not reply. Här skrev han ett verk "Mot Diphysites" där han talade felaktigt enligt Severus, som dock inte besvarade. But Julian himself commenced a correspondence with him (it is preserved in the Syriac translation made in 528 by Paul of Callinicus, and also partially in the "Hist. Misc.", IX, x-xiv) in which he begged his opinion on the question of the incorruptibility of the Body of Christ. Men Julian själv påbörjat en korrespondens med honom (det är bevarade i den syriska översättningen gjorts i 528 av Paul i Callinicus, och även delvis i "Hist. Misc.", IX, X-XIV) i vilket han bad sin åsikt om Frågan om oantastlighet av Kristi kropp. Severus replied, enclosing an opinion which is lost, and in answer to a second letter from Julian wrote a long epistle which Julian considered to be wanting in respect, especially as he had been obliged to wait for it for a year and a month. Severus svarade bifoga ett yttrande som går förlorad, och som svar på en andra skrivelse från Julian skrev en lång EPISTEL som Julian anses vilja i fråga, särskilt som han hade varit tvungen att vänta på den för ett år och en månad. Parties were formed. Parterna bildades. The Julianists upheld the incorruptibility of the Body of Christ, meaning that Christ was not naturally subject to the ordinary wants of hunger, thirst, weariness, etc., nor to pain, but that He assumed them of His free will for our sakes. Den Julianists biföll oantastlighet av Kristi kropp, att Kristus var inte självklart omfattas av det vanliga vill av hunger, törst, trötthet etc., inte heller att smärta, men att han antas dem Hans fri vilja för vår skull. They admitted that He is "consubstantial with us", against Eutyches, yet they were accused by the Severians of Eutychianism, Manichaeism, and Docetism, and were nicknamed Phantasiasts, Aphthartodocetae, or Incorrupticolae. De medgav att han är "consubstantial med oss", mot Eutyches, men de anklagades av Severians av Eutychianism, Manichaeism och Docetism och var smeknamnet Phantasiasts, Aphthartodocetae eller Incorrupticolae. They retorted by calling the Severians Phthartolotrae (Corrupticolae), or Ktistolatrae, for Severus taught that our Lord's Body was "corruptible" by its own nature; that was scarcely consistent, as it can only be of itself "corruptible" when considered apart from the union, and the Monophysites refused to consider the Human Nature of Christ apart from the union. De retorted genom att ringa Severians Phthartolotrae (Corrupticolae) eller Ktistolatrae för Severus lärt att vår Herre kropp "förgängliga" med sin egen karaktär, som knappast överensstämmer, eftersom det kan bara vara sig själv "förgängliga" när anses bortsett från unionen och Monophysites vägrade att betrakta den mänskliga naturen i Kristus utom unionen. Justinian, who in his old age turned more than ever to the desire of conciliating the Monophysites (in spite of his failure to please them by condemning the "three chapters"), was probably led to favour Julian because he was the opponent of Severus, who was universally regarded as the great foe of orthodoxy. Justinianus, som i sin ålderdom blev mer än någonsin att önskan conciliating det Monophysites (trots att han inte för att behaga dem genom att fördöma "tre kapitlen") var förmodligen lett till förmån Julian eftersom han var motståndare till Severus, som allmänt betraktas som den stora fiende i ortodoxin. The emperor issued in edict in 565 making the "incorruptibility" an obligatory doctrine, in spite of the fact that Julian had been anathematized by a council of Constantinople in 536, at which date he had probably been dead for some years. Kejsaren utfärdade i påbud i 565 gör "oantastlighet" en obligatorisk doktrin, trots att Julian hade anathematized med ett råd bestående av Konstantinopel år 536, vid vilket datum han hade förmodligen varit död i några år.

A commentary by Julian on the Book of Job, in a Latin version, was printed in an old Paris edition of Origen (ed. Genebrardus, 1574). En kommentar från Julian på Book of Job, i en latin-version, har tryckts i en gammal Paris upplagan av Origen (ed. Genebrardus, 1574). A manuscript of the original Greek is mentioned by Mai. Ett manuskript av den ursprungliga grekiska nämns av Mai. It is largely quoted in the catena on Job of Nicetas of Heraclea. Det är till stor del som anges i Catena på jobb Nicetas i Heraclea. The great work of Julian against Severus seems to be lost. Ten anathematisms remain. Det stora arbete Julian mot Severus tycks vara förlorat. Tio anathematisms kvar. Of his commentaries, one on Matthew is cited by Moses Barkepha (PG, CXI, 551). Av hans kommentarer, en om Matthew citeras av Moses Barkepha (PG CXI, 551). It is to be hoped that some of Julian's works will be recovered in Syriac or Coptic translations. Det är bara att hoppas att några av Julian verk kommer att återvinnas i syriska och koptiska översättningar. An anti-Julianist catena in the British Museum (manuscript Addit. 12155) makes mention of Julian's writings. Ett anti-Julianist Catena i British Museum (manuscript Addit. 12155) gör nämna Julian skrifter. We hear of a treatise by him, "Against the Eutychianists and Manichaens", which shows that Julian, like his great opponent Severus, had to be on his guard against extravagant Monophysites. Vi hör talas om en avhandling av honom, "Mot Eutychianists och Manichaens", vilket visar att Julian, liksom hans stora motståndare Severus, måste vara på sin vakt mot extravaganta Monophysites. Part of the treatise which Peter of Callinicus, Patriarch of Antioch (578-591), wrote against the Damianists is extant in Syriac manuscripts (See Assemani's and Wright's catalogues). The writers of the Tritheist sect next demand our attention. En del av den avhandling som Peter i Callinicus, patriark av Antiochia (578-591), skrev mot Damianists är bevarade i syriska manuskript (Se Assemani och Wright kataloger). Författarna av Tritheist sekt nästa kräver vår uppmärksamhet. The chief among them John Philoponus, of Caesarea, was Patriarch of the Tritheists at Alexandria at the beginning of the sixth century, and was the principal writer of his party. De viktigaste bland dem John Philoponus av Caesarea, var patriark av Tritheists i Alexandria i början av den sjätte talet, och var den främsta författare av hans parti. He was a grammarian, a philosopher, and an astronomer as well as a theologian. Han var en GRAMMATIKER, en filosof, och en astronom samt en teolog. His principal theological work, Diaitetes e peri henoseos, in ten books, is lost. Hans viktigaste teologiska arbete, Diaitetes e peri henoseos i tio böcker, går förlorad. It dealt with the Christological and Trinitarian controversies of his age, and fragments of it are found in Leontius (De sectis, Oct. 5) in St. John Damascene (De haer., I, 101-107, ed. Le Quien) and in Niceph. Det behandlas med Christological och trinitariska kontroverser i hans ålder, och delar av det finns i Leontius (De sectis, Oct 5) i St John Damascene (De hær., I, 101-107, red. Le quien) och i Niceph. Call., XCIII (see Mansi, XI, 301). Ring., XCIII (se Mansi, XI, 301). A complete Syriac translation is in Brit. En komplett syriska översättningen är i Brit. Mus. Mus. and Vat. manuscripts. och moms. manuskript. Another lost theological work, peri anastaseos, described the writer's theory of a creation of new bodies at the general resurrection; it is mentioned by Photius (cod. 21-23), by Timotheus Presbyter and Nicephorus. En annan förlorade teologiska arbete, peri anastaseos, beskrivs författarens teori om ett inrättande av nya organ på den allmänna uppståndelsen, det är som nämnts av Photius (cod. 21-23), genom Timotheus PRESBYTER och Nicephorus. As a philosopher Philoponus was an Aristotelian, and a disciple of the Aristotelian commentator Ammonius, son of Hermeas. Som en filosof Philoponus var en Aristotelian och lärjunge till den Aristotelian kommentator Ammonius, son till Hermeas. His own commentaries on Aristotle were printed by Aldus at Venice (on "De generatione et interitu", 1527; "Analytica posteriora", 1534; "Analytica priora", 1536; "De nat. auscult.", I-IV, and "De anima", 1535; "Meteorologica", I, 1551; "Metaphysica", 1583). Hans egna kommentarer om Aristoteles var tryckas av Aldus i Venedig (på "De generatione et interitu", 1527, "Analytica posteriora", 1534, "Analytica Priora", 1536, "De nat. Auscult.", I-IV, och " De Anima ", 1535," Meteorologica ", I, 1551," Metaphysica ", 1583). He also wrote much against the Epicheiremata of Proclus, the last great Neoplatonist: eighteen books on the eternity of the world (Venice, 1535), composed in 529, and peri kosmopoitas (printed by Corderius, Vienna, 1630, and in Gallandi, XII; new ed. by Reichert, 1897), on the Hexaemeron, in which he follows St. Basil and other Fathers, and shows a vast knowledge of all the literature and science accessible in his day. Han skrev också mycket mot Epicheiremata av Proclus, den sista stora Neoplatonist: arton böcker om evigheten av världen (Venedig, 1535), som består av 529, och omkring kosmopoitas (tryckt av Corderius, Wien, 1630, och i Gallandi, XII , New ed. av Reichert, 1897), om Hexaemeron, där han följer St Basil och andra fäder, och visar en stor kunskap om alla litteratur och vetenskap tillgänglig i sin dag. The latter work is dedicated to a certain Sergius, who may perhaps be identified with Sergius the Grammarian, the Eutychianizing correspondent of Severus. Det senare arbetet är dedikerade till en viss Sergius, som kanske kan identifieras med Sergius den GRAMMATIKER, den Eutychianizing korrespondent Severus. The work was possibly written as early as 517 (for 617 in the editions is evidently a clerical error). Arbetet möjligen skriven så tidigt som 517 (för 617 i upplagor är uppenbarligen en felskrivning). A "Computatio de Pascha", printed after this work, argues that the Last Supper was on the 13th of Nizan, and was not a real passover. En "Computatio de Pascha", tryckt efter detta arbete, hävdar att den sista måltiden var den 13 Nizan och var ingen riktig påsk. A lost theological work (entitled tmemata is summarized by Michael the Syrian (Chronicle, II, 69). A book against the Council of Chalcedon is mentioned by Photius (cod. 55). A work "Contra Andream" is preserved in a Syriac manuscript. Another work "Against the Acephali" exists in manuscript, and may be the work Philoponus is known to have written in controversy with Severus. In grammar his master was Romanus, and his extant writings on the subject are based upon the katholike of Herodian (tonika paraggelmata, ed. Dindorf, 1825; peri ton diaphoros tonoumenon, ed. Egenolff, 1880). En förlorad teologiska arbete (rätt tmemata sammanfattas av Michael Syriens (Chronicle, II, 69). En bok mot den Kalcedon nämns av Photius (cod. 55). Ett verk "Contra Andream" är bevarade i ett syriska manuskript . Ett annat arbete "Mot Acephali" finns i manus och får arbetet Philoponus är känt för att ha skrivit i polemik med Severus. I grammatik hans herre var Romanus och hans bevarade skrifter i ämnet är baserade på katholike av Herodian ( tonika paraggelmata, ed. Dindorf, 1825, peri ton diaphoros tonoumenon, ed. Egenolff, 1880). This sixth century Monophysite is to be distinguished from an earlier grammarian, also called Philoponus, who flourished under Augustus and Tiberius. Of his life little is known. Det sjätte århundradet Monophysite ska skiljas från ett tidigare GRAMMATIKER, även kallad Philoponus, som blomstrade under Augustus och Tiberius. Av sitt liv lite är känt. On account of his Tritheistic opinions he was summoned to Constantinople by Justinian, but he excused himself on account of his age and infirmity. På grund av hans Tritheistic åsikter han kallats till Konstantinopel genom Justinianus, men han ursäktade sig på grund av hans ålder och funktionshinder. He addressed to the emperor a treatise "De divisione, differentia, et numero", which seems to be the same as a treatise spoken of as "De differentia quae manere creditur in Christo post unionem"; but it is lost. He addressed an essay on Tritheism to Athanasius Monachus, and was condemned on this account at Alexandria. Han vände sig till kejsaren en avhandling "De Divisione, differentia, et numero", vilket verkar vara detsamma som en avhandling talat om som "De differentia quae manere creditur i Christo post unionem", men det är förlorat. Han riktar en essä om Tritheism till Athanasius Monachus och dömdes för detta till Alexandria. At a disputation held by the emperor's order before the Patriarch of Constantinople John Scholasticus, Conon, and Eugenius represented the Tritheists; John condemned Philoponus, and the emperor issued an edict against the sect (Photius, cod. 24). Vid en disputation innehas av kejsarens innan patriarken av Konstantinopel John Scholasticus, Conon och Eugenius representerade Tritheists, John fördömt Philoponus och kejsaren utfärdat ett påbud mot sekt (Photius, torsk 24.). In 568 Philoponus was still alive, for he published a pamphlet against John, which Photius describes with great severity (cod. 75). I 568 Philoponus var fortfarande lever, för att han publicerat en pamflett mot John, som Photius beskrivs med stort allvar (cod. 75). The style of Philoponus, he says, is always clear, but without dignity, and his argumentation is puerile. Stilen i Philoponus, säger han, är alltid tydlig, men utan värdighet, och hans argumentation är barnslig. (For the theological views of the sect, see TRITHEISTS). (För den teologiska åsikter i sekten, se TRITHEISTS).

Conon, Bishop of Tarsus, though a Tritheist and, with Eugenius, a supporter of John Philoponus before the emperor, disagreed with that writer about the equality of the three Persons of the Holy Trinity (see TRITHEISTS), and together with Eugenius and Themistius wrote a book, kata Ioannou, against his views on the Resurrection. Conon, biskop av Tarsus, men en Tritheist och med Eugenius, en anhängare av John Philoponus inför kejsaren, höll med om att författaren om likabehandling av tre personer i den heliga Treenigheten (se TRITHEISTS), och tillsammans med Eugenius och Themistius skrev en bok, kata Ioannou, mot sin syn på uppståndelsen. Eugenius is called a Cilician bishop by John of Ephesus, but Bar Habraeus makes him Bishop of Selucia in Isauria (see TRITHEISTS). Themistius, surnamed Calonymus, was a deacon of Alexandria, who separated from his patriarch, Timothy IV (517-535), and founded the sect of Agnoetae. Eugenius kallas Cilician biskop från John av Ephesus, men Bar Habraeus gör honom Biskop av Selucia i Isauria (se TRITHEISTS). Themistius, surnamed Calonymus, var en diakon från Alexandria, som separerade från sin patriarken, Timothy IV (517-535) och grundade sekten Agnoetae. He wrote against Severus a book called "Apology for the late Theophobius", to which a Severian monk named Theodore replied; the answer of Themistus was again refuted by Theodore in three books (Photius, cod. 108). Han skrev mot Severus en bok som heter "ursäkt för den sena Theophobius", som en Severian munk vid namn Theodore svarade; svaret från Themistus återigen motbevisas av Theodore i tre böcker (Photius, torsk. 108). Other works of Themistius are referred to by St. Maximus Confessor, and some fragments are cited in Mansi, X, 981 and 1117. Andra verk av Themistius avses med St Maximus biktfader, och vissa fragment som det hänvisas till i Mansi, X, 981 och 1117. Stephen Gobarus the Tritheist is known only by the elaborate analysis of his book given by Photius (cod. 232); it was a "Sic et Non" like that of Abelard, giving authorities for a proposition and then for the contrary opinion. Stephen Gobarus den Tritheist är känd bara av närmare analys av hans bok som Photius (cod. 232), det var en "Sic et Icke" sådär av Abelard och ger myndigheterna ett förslag och sedan för motsatsen yttrande. At the end was were some remarks on curious views of a number of Fathers. I slutet var var några kommentarer om underlig syn på ett antal fäder. It was evidently, as Photius remarks, a performance of more labour than usefulness. Det var tydligen som Photius inlägg, ett resultat av mer arbetskraft än nyttan.

HISTORY HISTORIA

We now turn to the historians. Vi går nu över till historikerna. Zacharias of Gaza, brother of Procopius of Gaza, the rhetorician, Zacharias Scholasticus, Zacharias the Rhetorician, Zacharias of Mitylene, are all apparently the same person (so Kugener's latest view, Kruger, and Brooks). Zacharias i Gaza, bror till Procopius av Gaza, RETORIKER, Zacharias Scholasticus, Zacharias den RETORIKER, Zacharias av Mitylene, alla är tydligen samma person (så Kugener senaste mening Kruger och Brooks). Of his early life we have a vivid picture in his memoirs of Severus, with whom he studied at Alexandria and at Berytus. Av hans tidiga liv vi har en levande bild i sina memoarer av Severus, som han studerade i Alexandria och på Berytus. His home was at the port of Iberian. Hans hem var vid hamnen i Iberiska. To the latter he was greatly devoted, and believed that Peter had prophesied his unfitness for the monastic life. I den senare var han i hög grad ägnat, och ansåg att Peter hade profeterade hans oförmåga för klosterlivet. He in fact did not become a monk, when his friends Evagrius, Severus, and others did so, but practised law at Constantinople, and reached eminence in his profession. Han faktiskt inte bli munk, när hans vänner Evagrius, Severus och andra gjorde det, men praktiseras lag i Konstantinopel, och nådde hög ställning i sitt yrke. Of his writings, a dialogue "that the world did not exist from eternity" was probably composed in youth while he lived at Berytus. Av hans skrifter, en dialog "att världen inte existerade från evighet" var troligen sammansatt med ungdomar medan han bodde på Berytus. His "Ecclesiastical History" is extant only in a Syriac epitome which forms four books (III-VI) of the "Historia Miscellanea". It begins with a short account from a Monophysite point of view of he Council of Chalcedon, and continues the history, mainly of Palestine and Alexandria, until the death of Zeno (491). Hans "kyrkliga historia" finns bevarade endast i ett syriska symbol som utgör fyra böcker (III-VI) i "Historia Övrigt". Det börjar med en kort-konto från en Monophysite synpunkt ådet i Chalcedon och fortsätter historia , främst i Palestina och Alexandria, tills död Zeno (491). From the same history is derived a curious statistical description of Rome in "Hist. Misc.", X, xvi. Från samma historia härrör en nyfiken statistisk beskrivning av Rom i "Hist. Misc." X, xvi. The very interesting life of Severus carries the author's recollections up to the accession of his hero to the See of Antioch in 512. Den mycket intressanta liv Severus bär författarens minnen upp till anslutningen av sin hjälte till Se Antiokiska i 512. It was written subsequently to the history, as the cubicularius Eupraxius, to whom that work was dedicated, was already dead. Det skrevs senare historia, som cubicularius Eupraxius, till vem som var engagerade, redan var död. His recollections of Peter the Iberian and of Theodore, Bishop of Antinoe, are lost, but his biography of Isaias, an Egyptian ascetic, is preserved in Syriac. Hans minnen av Peter den iberiska och Theodore, biskop av Antinoe är förlorat, men hans biografi Isaias, en egyptisk asket, bevaras på syriska. A disputation against the Manichæans, published by Cardinal Pitra in Greek, was probably written after the edict of Justinian against the Manichæans in 527. En stridighet mot Manichæans, utgiven av Cardinal Pitra i grekiska, var antagligen skriven efter påbud av Justinianus mot Manichæans i 527. He seems to have been still a layman. Han verkar ha varit ännu en lekman. Up to the time he wrote the life of Severus he was a follower of the Henoticon; this was the easy course under Zeno and Anastasius. Fram till Temne han skrev liv Severus han var en anhängare av Henoticon, vilket var det lätt kurs under Zeno och Anastasius. It would seem that he found it paid to revert to orthodoxy under Justin and Justinian, for he was present as Bishop of Mitylene at the Council of Mennas at Constantinople in 536, where he was one of the three metropolitans who were sent to summon Anthimus to appear. Det verkar som att han tyckte att det betalas för att återgå till ortodoxin under Justin och Justinianus, för han var närvarande som biskop av Mitylene på den Mennas i Konstantinopel år 536, där han var en av de tre metropolitans som skickades till kalla Anthimus till visas. His name does not appear in the incomplete printed list of subscriptions to that patriarch's deposition, but Labbe testifies that it is found in some manuscripts (Mansi, VIII, 975); it is absent from the condemnation of Severus in a later session. Hans namn förekommer inte i den ofullständiga tryckt lista med prenumerationer på att patriarken är nedfallet, men Labbe vittnar om att det finns i vissa manuskript (Mansi, VIII, 975), det är frånvarande från fördömande av Severus i en senare session. Zacharias was dead before the ecumenical council of 553. Zacharias var död innan ekumeniska rådet av 553.

An important historical work in anecdotal form in the "Plerophoria" of John of Maïuma, composed about 515; it contains stories of Monophysite worthies up to date, especially of Peter the Iberian, whose life was also written by Zacharias, but is now lost. Ett viktigt historiskt arbete i anekdotiska form i "Plerophoria" av John av Maïuma sammansatt ungefär 515, det innehåller berättelser om Monophysite worthies aktuell, särskilt av Peter Iberiska, vars liv var också skriven av Zacharias, men är nu försvunna. A later life of Peter has been printed, which contains curious information about the Iberian princes from whom the Monophysite bishop descended. En senare i livet av Peter har skrivits ut, som innehåller nyfiken information om Iberiska furstar från vilken Monophysite biskop härstammar. The life of the ascetic Isaias by Zacharias accompanies it. Livet i asket Isaias av Zacharias åtföljer den.

The interesting "Historia Miscellanea", often referred to as Pseudo-Zacharias, was composed in Syriac in twelve books by an unknown author who seems to have lived at Amida. Det intressanta "Historia Övrigt", ofta kallad Pseudo-Zacharias, bestod i syriska i tolv böcker av en okänd författare som verkar ha levt vid Han. Though the work was completed in 569, he seems to have used part of the history of John of Ephesus, which was finished only in 571. Även om arbetet slutfördes under 569, han tycks ha använt en del av historien om John av Ephesus, som avslutades först i 571. Certain parts were written earlier (or are borrowed from older writers), VII, xv before 523; X, xii in 545; XII, vii in 555; XII, iv in 561. Vissa delar skrevs tidigare (eller har lånat från äldre författare), VII, xv före 523, X, XII i 545, XII, vii i 555, XII, iv i 561. The first book contains a quantity of legendary matter form Greek sources which are still extant; a few words are added on the Syriac doctors Isaac and Dodo. Den första boken innehåller en mängd legendariska frågan form grekiska källor som fortfarande finns bevarade, några ord läggas på syriska läkare Isak och Dodo. Book II has the story of the Seven Sleepers. Bok II har berättelsen om de sju Syllar. History begins in II, ii, with an account of Eutyches, and the letter of Proclus to the Armenians follows. Historien börjar i II, II, med en redogörelse för Eutyches, och bokstaven i Proclus att armenierna följande. The next four books are an epitome of the lost work of Zacharias Rhetor. De närmaste fyra böcker är en symbol för det förlorade arbetet med Zacharias RETOR. The seventh book continues the story from the accession of Anastasius (491), and together with general ecclesiastical history it combines some interesting details of wars with the Persians in Mesopotamia. Den sjunde boken fortsätter berättelsen från anslutningen av Anastasius (491), och tillsammans med allmänna kyrkliga historia den kombinerar några intressanta detaljer i krig med perserna i Mesopotamien.

A curious chapter gives the Prologue of Moro, or Mara, Bishop of Amida (a Syriac writer whose works appear to have been lost), to his edition of the four Gospels in Greek, to which the writers appends as a curiosity the pericope of the woman taken in adultery (John 8) which Moro had inserted in the 89th canon; "it is not founded in other manuscripts" Book VIII, iii, gives the letter of Simeon of Beit-Arsham on the martyrs of Yemen, perhaps an apocryphal document. Ett märkligt kapitel ger Prologue i Moro, eller Mara, biskop av Han (en Syriska författare vars verk tycks ha gått förlorad), hans edition av de fyra evangelierna i grekiska, som författare bifogar som en nyfikenhet på pericope av kvinna som vidtas i äktenskapsbrott (Joh 8) som Moro hade satts i 89:e canon, "det är inte grundat på andra manuskript" bok VIII, III, ger en skrivelse av Simeon av Beit-Arsham på martyrer Jemen, kanske en apokryfisk dokument . Book XI is lost, with most of X and XII. Bok XI är förlorade, de flesta av X och XII. Some of X has been restored by Brooks from the "Chronicle" of Michael the Syrian (died 1199). Några av X har återställts genom Brooks från "Chronicle" av Michael Syriens (dog 1199). It is necessary to mention the "Chronicle of Edessa", from 495 to 506, which is embedded in the "chronicle" attributed to Joshua the Stylite (who seems to have been a Catholic); this latter is included in the second book of the "Chronicle" attributed to the Patriarch of Antioch, Dionysius of Tell-Mahre, a compilation which has a fourth book (from the end of the sixth century to 775) which is an original work by the compiler, who was in reality a monk of Zonkenin (north of Amida), possibly Joshua the Stylite himself. Det är nödvändigt att nämna "Chronicle av Edessa", 495-506, som är inbäddade i "krönika" tillskrivas Joshua den Stylite (som verkar ha varit en katolsk), den senare ingår i den andra boken av "Chronicle" tillskrivas patriarken av Antiokia, Dionysius av Tell-Mahre, en sammanställning som har en fjärde boken (från slutet av den sjätte talet till 775) som är ett originalverk av kompilatorn, som var i verkligheten en munk av Zonkenin (norr om Han), eventuellt Joshua den Stylite själv.

Some small chronicles of the sixth, seventh, eighth, and ninth centuries have been published as "Chronica minora" in the "Corpus Script. Or." Några små krönikor för den sjätte, sjunde, åttonde och nionde århundradena har publicerats som "Chronica minora" i "Corpus Script. Or." Of later histories, those of Bar Hebraeus (died 1286) must be noted. Senare historia, de Bar Hebraeus (dog 1286) bör noteras. His "Chronicon Syriacum" is an abridgment of Michael with a continuation; the "Chronicon ecclesiasticum" contains the ecclesiastical history first of Western Syria and then of Eastern Syria, with lives of the patriarchs of Antioch, of the Jacobite missionary bishops (called maphrians) and of the Nestorian patriarchs. Hans "Chronicon Syriacum" är en förkortning av Michael med en fortsättning, den "Chronicon ecclesiasticum" innehåller kyrkans historia första av västra Syrien och därefter i östra Syrien, med liv patriarkerna Antiokiska i Jacobite missionär biskopar (som kallas maphrians) och av Nestorian patriarkerna. The "Chronicle" of Elias of Nisibis to 1008 is important because it mentions its sources, but it is very defective in the early period through the loss of some pages of the manuscript. Den "Chronicle" av Elias i Nisibis till 1008 är viktig eftersom den anger sina källor, men det är mycket bristfällig i början av perioden genom förlusten av vissa sidor av manuskriptet. Masil the Cilician and John of Ægea are counted as Monophysite writers by Ehrhard (in Krumbacher, p. 53), but Photius clearly makes them out Nestorians (cod. 41, 55, 107), and it is by a slip that he conjectures Basil to be the author of a work against Nestorius. Masil den Cilician och John av Ægea räknas som Monophysite författare av Ehrhard (i Krumbacher, s. 53), men Photius klart gör dem Nestorians (cod. 41, 55, 107), och det är genom en glidning att han hypoteser Basil att vara författare till ett arbete mot Nestorius.

Syriac Writers Syriska Writers

Of the Syriac Monophysite writers none is more important than Philoxenus, otherwise Xenaias, who was Bishop of Mabug (Hierapolis) from 485. Av de syriska Monophysite författare inget är viktigare än Philoxenus, annars Xenaias, som var biskop i Mabug (Hierapolis) från 485. For his life and the version of Scripture which was made by his order, see PHILOXENUS. För hans liv och den version av Skriften som gjorde sin beställning, se PHILOXENUS. His dogmatic writings alone concern us here. Hans dogmatiska skrifter enbart rör oss här. His letter to the Emperor Zeno, published by Vaschalde (1902) is of 485, the date of his episcopal consecration and of his acceptance of the Henoticon. Hans brev till kejsaren Zeno, utgiven av Vaschalde (1902) är 485, då han episkopal INVIGNING och dennes godkännande av Henoticon. His treatises on the Incarnation date perhaps before 500; to the same period belong two short works, "A Confession of Faith" and "Against Every Nestorian". Hans treatises om inkarnationen dag kanske innan 500, med samma period hör två korta verk, "A Confession of Faith" och "mot alla Nestorian". He wrote also on the Trinity. Han skrev också om Trinity. A letter to Marco, lector of Anazarbus, is attributed to 515-518. Ett brev till Marco, lektor i Anazarbus, tillskrivs 515-518. After he had been exiled by Justin to Philippolis in Thrace in 518, he attacked the orthodox patriarch, Paul of Antioch, in a letter to the monks of Teleda, and wrote another letter of which fragments are found in manuscript Addit. Efter att han hade förvisats från Justin till Philippolis i Thrakien 518, han attackerade den ortodoxa patriarken, Paul Antiokia, i ett brev till munkarna i Teleda och skrev ett nytt brev där fragment finns i manuskriptet Addit. 14533, in which he argues that it is sometimes wise to admit baptisms and ordinations by heretics for the sake of peace; the question of sacramental validity does not seem to have occurred to him. 14533, i vilken han hävdar att det ibland är klokt att medge dop och ordinations av kättare för att skapa fred, frågan om sakramentala giltighet inte verkar ha skett till honom. Fragments of his commentaries on the Gospel are found in manuscripts Thirteen homilies on religious life have been published by Budge. Fragment av hans kommentarer om evangeliet finns i manuskript Tretton homilies på religiösa livet har offentliggjorts av Budge. They scarcely touch upon dogma. De knappt beröra dogmer. Of his three liturgies two are given by Renaudot. Av hans tre liturgies två ges av Renaudot. Out of the great mass of his works in manuscript at Rome, Paris, Oxford, Cambridge, London, only a fraction has been published. Av den stora massan av hans verk i manuskriptet i Rom, Paris, Oxford, Cambridge, London, bara en bråkdel har offentliggjorts. He was an eager controversialist, a scholar, and an accomplished writer. Han var en ivrig controversialist, en vetenskapsman, och en duktig författare. His Syriac style is much admired. Hans syriska stilen är mycket beundrad. His sect had no more energetic leader until Jacob Baradaeus himself. Hans sekt inte hade något mer energisk ledare tills Jacob Baradaeus själv. He was president of the synod which elevated Severus to the See of Antioch, and he had been the chief agent in the extrusion of Flavian. Han var ordförande för Synod som förhöjda Severus till Se Antiokia, och han hade varit chef agent i extrudering av Flavian. He was an energetic foe of Catholicism, and his works stand next in importance to those of Severus as witnesses to the tenets of their party. Han var en energisk fiende till katolicismen, och hans verk står närmast i betydelsen att de Severus som vittnen till principerna i sitt parti. He was exiled by Justin in 519 to Philippolis and then to Gangra, where he died of suffocation by smoke in the room in which he was confined. Han var i exil av Justin i 519 till Philippolis och sedan Gangra, där han dog av kvävning av rök i rummet där han var begränsad.

James of Sarugh(451-521) became periodeutes, or visitor, of Haura in that district about 505, and bishop of its capital, Batnan, in 519. James av Sarugh (451-521) blev periodeutes eller besökare, av Haura i distriktet ca 505, och biskop av sitt kapital, Batnan i 519. Nearly all his numerous writings are metrical. Nästan alla hans många skrifter är METRISK. We are told that seventy amanuenses were employed to copy his 760 metrical homilies, which are in Wright's opinion more readable than those of Ephraem or Isaac of Antioch. Vi får höra att sjuttioo amanuenses var anställda för att kopiera hans 760 METRISK homilies, som är i Wright åsikt mer lättläst än Ephraem eller Isaac Antiokiska. A good many have been published at various times. En stor del har publicerats på olika tider. In the Vatican are 233 in manuscripts, in London 140, in Paris, 100. I Vatikanstaten är 233 i manuskript, i London 140, i Paris, 100. They are much cited in the Syriac Liturgy, and a liturgy and baptismal rite are ascribed to him. De är mycket som det hänvisas till i den syriska Gudstjänst, och en liturgin och doplängd rit är som tillskrivs honom. Numerous letters of his are extant in Brit. Mus., manuscripts Addit. Flera skrivelser hans är bevarade i Brit. Mus., Manuskript Addit. 14587 and 17163. 14587 och 17163. Though his feast is kept by Maronites and even by some Nestorians, there is no doubt that he accepted the Henoticon, and was afterwards in relation with the leading Monophysites, rejecting the Council of Chalcedon to the end of his life. Även om hans högtid hålls av maroniter och även av några Nestorians råder det inga tvivel om att han accepterat Henoticon och var därefter i samband med de ledande Monophysites avvisar den Kalcedon till slutet av sitt liv. Stephen bar Soudaili was an Edessene Monophysite who fell into Pantheism and Origenism. Stephen bar Soudaili var en Edessene Monophysite som föll i Panteism och Origenism. He was attacked by Philoxenus and James of Sarugh, and retired to Jerusalem. Han attackerades av Philoxenus och James av Sarugh, och retirerade Jerusalem. The confession of faith of John of Tella (483-538; bishop, 519-521) is extant, and so is his commentary on the Trisagion, and his canons for the clergy and replies to the questions of the priest Sergius - all in manuscripts in the British Museum. Trosbekännelsen av John av Tella (483-538, biskop, 519-521) är bevarade, och det är hans kommentar till det Trisagion, och hans kanoner för präster och svar på frågor om prästen Sergius - allt i manuskript i British Museum. The great James Baradaeus, the eponymous hero of the Jacobites, who supplied bishops and clergy for the Monophysites when they were definitively divided from the Eastern Catholics in 543, wrote but little; a liturgy, a few letters, a sermon, and a confession of faith are extant. Den stora James Baradaeus den eponymous hjälte i Jacobites, som levereras biskopar och präster för Monophysites då de slutgiltigt uppdelat från östra katoliker i 543, skrev men lite, en liturgi, några brev, en predikan och en bekännelse av tro är bevarade. Of Syriac translators it is not necessary to speak, nor is there need to treat of the Monophysite scientist Sergius of Reschaina, the writer on philosophy, Ahoudemmeh, and many others. Av syriska översättare är det inte nödvändigt att tala, och det finns inte heller behovet av att behandla de Monophysite vetenskapsman Sergius av Reschaina, författaren om filosofi, Ahoudemmeh, och många andra.

John of Ephesus, called also John of Asia, was a Syrian of Amida, where he became a deacon in 529. John av Ephesus, kallas också John i Asien, var en syrisk av Han, där han blev en diakon i 529. On account of the persecution of his sect he departed, and was made administrator of the temporal affairs of the Monophysites in Constantinople by Justinian, who sent him in the following year as a missionary bishop to the pagans of Asia Minor. På grund av förföljelsen av hans sekt han avgick och blev administratör av tidsmässiga frågor av Monophysites i Konstantinopel genom Justinianus, som skickade honom till närmast följande år som missionär biskop till hedningarna i Mindre Asien. He relates of himself that he converted 60,000, and had 96 churches built. Han berättar om sig själv att han konverterade 60.000, och hade 96 kyrkor byggdes. He returned to the capital in 546, to destroy idol worship there also. Han återvände till huvudstaden i 546, för att förstöra avgudadyrkan där också. But on the death of Justinian he suffered a continual persecution, which he described in his "History", as an excuse for its confusion and repetitions. Men om död Justinianus han utsatts för en ständig förföljelse, som han beskrev i sin "Historia", som en ursäkt för sin förvirring och upprepningar. What remains of that work is of great value as a contemporary record. Vad som återstår av detta arbete är av stort värde som en nutida post. The style is florid and full of Greek expressions. Stilen är svulstig och full av grekiska uttryck. The lives of blessed Easterns were put together by John about 565-566, and have been published by Land. Liv välsignat Easterns sattes samman av John ca 565-566 och har offentliggjorts av delstaten. They include great men like Severus, Baradæus Theodosius, etc. (For an account of these works and for bibliography see JOHN OF EPHESUS.) De innehåller stora män som Severus, Baradæus Theodosius etc. (För en redovisning av dessa verk och litteraturförteckning se JOHN AV Ephesus.)

George, bishop of the Arabians (b. about 640; d. 724) was one of the chief writers of the Assyrian Jacobites. George, biskop i Arabians (född ca 640, d. 724) var en av de främsta författare av den assyriska Jacobites. He was a personal follower of James of Edessa, whose poem on the Hexameron he completed after the death of James in 708. Han var en personlig följare James av Edessa, vars dikt om Hexameron han färdig efter död James i 708. In this work he teaches the Apocatastasis, or restoration of all things, including the destruction of hell, which so many Greek Fathers learned from Origen. I detta arbete som han lär Apocatastasis eller restaurering av alla saker, inklusive förstörelsen av helvetet, som så många grekiska kyrkofäderna lärt Origen. George was born in the Tehouma in the Diocese of Antioch, and was ordained bishop of the wandering Arabs in November, 686; his see was at Akoula. He was a man of considerable learning. George föddes i Tehouma i eparkatet Antiokia och var ordinerade biskop av vandrande araber i november, 686, han se var Akoula. Han var en man med stor lärande. His translation, with introduction and commentary, of part of the "Organon" of Aristotle ("Catagories", "De Interpretatione", and "Prior Analytics") is extant (Brit. Mus., manuscript Addit. 14659), as is the collection he made of scholia on St. Gregory of Nazianzus, and an explanation of the three Sacraments (Baptism, Holy Communion, and consecration of chrism, following Pseudo-Dionysius). Hans översättning, med inledning och kommentarer, en del av "Organon" av Aristoteles ( "Kategorier", "De Interpretatione" och "Innan Analytics) är befintliga (Brit. Mus., Manus Addit. 14659), vilket är insamling han av scholia på St Gregorius av Nazianzus, och en förklaring av de tre Sacraments (dop, nattvarden och INVIGNING av chrism efter Pseudo-Dionysius). His letters of 714 till 718 are extant in the same manuscript as this last work (Brit. Mus., manuscript Addit. 12154). Hans brev från 714 till 718 finns bevarade i samma manuskript som det senaste arbetet (Brit. Mus., Manus Addit. 12154). They deal with many things; astronomical, exegetical, liturgical questions, explanations of Greek proverbs and fables, dogma and polemics, and contain historical matter about Aphraates and Gregory the Illuminator. De handlar med många saker, astronomiska, EXEGETISK, liturgiska frågor, förklaringar till Grekiska ordspråk och fabler, dogmer och polemik, och innehåller historiskt material om Aphraates och Gregory den ILLUMINATOR. His poems included one in dodecasyllables on the unpromising subject of the calculations of movable feasts and the correction of the solar and lunar cycles, another on the monastic life, and two on the consecration of the holy chrism. Hans dikter ingår en i dodecasyllables på ogynnsamma föremål för beräkningarna av lös högtiderna och korrigering av solens och månens cykler, en annan om klosterlivet och två på INVIGNING av de heliga chrism. His works are important for our knowledge of Syriac Church and literature. Hans verk är viktiga för vår kunskap om syriska kyrkan och litteratur. His reading was vast, including the chief Greek Fathers, with whom he classes Severus and Pseudo-Dionysius the Areopagite; he knows the Pseudo-Clementines and Josephus, and of Syriac writers he knows Bardesanes, Aphraates, and St. Ephraem. Hans behandling var stora, inklusive de viktigaste grekiska kyrkofäderna, med vilken han klasser Severus och Pseudo-Dionysius den Areopagite, han vet Pseudo-Klementiner och Josephus och Syriska författare han vet Bardesanes, Aphraates och St Ephraem. His correspondence is addressed to literary monks of his sect. Hans brev är riktat till litterära munkarna i hans sekt. The canons attributed to George in the "Nomocanon" of Bar Hebraeus are apparently extracts from his writings reduced to the form of canons. De kanoner tillskrivas George i "Nomocanon" av Bar Hebraeus uppenbarligen utdrag ur hans skrifter reduceras till i form av kanoner.

James of Edessa (about 633-708) was the chief Syriac writer of his time, and the last that need be mentioned here. Jakob av Edessa (cirka 633-708) var den viktigaste syriska författaren av sin tid, och det sista som behöver nämnas här. His works are sufficiently described in a separate article. Hans verk är tillräckligt beskrivs i en separat artikel. The Syriac literature of the Monophysites, however, continued throughout the middle ages. Den syriska litteraturen i Monophysites dock fortsatte under hela medeltiden. Their Coptic, Arabic, and Armenian literature is large, but cannot be treated in an article like the present one. Deras koptiska, arabiska och armeniska litteratur är stort, men inte kan behandlas i en artikel som den nuvarande.

ORTHODOXY ORTODOXI

Were the Monophysites really heretics or were they only schismatics? Var Monophysites verkligen kättare eller var de bara schismatics? This question was answered in the affirmative by Assemani, more recently by the Oriental scholar Nau, and last of all by Lebon, who has devoted an important work, full of evidence from unpublished sources, to the establishment of this thesis. Denna fråga besvaras jakande av Assemani, mer nyligen Oriental scholar Nau, och sista hand genom Lebon, som har ägnat ett viktigt arbete, fullt av bevis från opublicerade källor, till upprättandet av denna avhandling. It is urged that the Monophysites taught that there is but one Nature of Christ, mia physis, because they identify the words physis and hypostasis. Det är uppmanade att Monophysites lärt att det är bara en art Kristus, Mia physis, eftersom de identifiera orden physis och hypostasis. But in just the same way the Nestorians have lately been justified. Men på samma sätt Nestorians har på sistone varit motiverad. A simple scheme will make the matter plain: Ett enkelt system kommer att göra saken klartext:

Nestorians: One person, two hypostases, two natures. Nestorians: En person, två hypostaser, två slag.

Catholics: One person, one hypostasis, two natures. Katoliker: En person, en hypostasis, två slag.

Monophysites: One person, one hypostasis, one nature. Monophysites: En person, en hypostasis, en karaktär.

It is urged by Bethune-Baker that Nestorius and his friends took the word hypostasis in the sense of nature, and by Lebon that the Monophysites took nature in the sense of hypostasis, so that both parties really intended the Catholic doctrine. Det är på initiativ av Bethune-Baker att Nestorius och hans vänner tog ordet hypostasis i form av natur, och genom Lebon att Monophysites tog karaktär i betydelsen hypostasis så att båda parterna verkligen avsett den katolska läran. There is a prima facie argument against both these pleas. Granted that for centuries controversialists full of odium theologicum might misunderstand one another and fight about words while agreeing as to the underlying doctrines, yet it remains that the words person, hypostasis, nature (prosopon, hypostasis, physis) had received in the second half of the fourth century a perfectly definite meaning, as to which the whole Church was at one. All agreed that in the Holy Trinity there is one Nature (physia or physis) having three Hypostases of Persons. Det finns en första anblick argument mot båda dessa grunder. Givet att i århundraden controversialists full av OVILJA theologicum kan missförstå varandra och kampen om orden visserligen att den underliggande doktriner, men det återstår att orden person, hypostasis, natur (prosopon, hypostasis, physis) hade fått under andra halvan av det fjärde århundradet ett helt bestämd mening, om vilken hela kyrkan var på en. Alla var överens om att i den heliga Treenigheten är en Natur (physia eller physis) med tre hypostaser för personer . If in Christology the Nestorians used hypostasis and the Monophysites physis in a new sense, not only does it follow that their use of words was singularly inconsistent and inexcusable, but (what is far more important) that they can have had no difficulty in seeing what was the true meaning of Catholic councils, popes, and theologians, who consistently used the words in one and the same sense with regard both to the Trinity and the Incarnation. Om Christology den Nestorians används hypostasis och Monophysites physis i en ny känsla, inte bara det följer att användningen av ord var för sig inkonsekvent och oförlåtligt, men (vilket är mycket viktigare) att de kan ha haft någon svårighet att se vad var den sanna innebörden av katolska råden, påvar och teologer, som konsekvent använde orden i en och samma känsla både när det gäller treenigheten och inkarnationen. There would be every excuse for Catholics if they misunderstood such a strange "derangement of epitaphs" on the part of the schismatics, but the schismatics must have easily grasped the Catholic position. Det skulle vara varje ursäkt för katoliker om de missförstått så konstigt "RUBBNING av epitafier" på den del av schismatics, men schismatics måste ha enkla katolska ståndpunkt. As a fact the Antiochene party had no difficulty in coming to terms with St. Leo; they understood him well enough, and declared that they had always meant what he meant. Som faktiskt Antiochene parti hade inga svårigheter att komma till rätta med St Leo, de förstod honom väl, och förklarade att de hade alltid tänkt vad han menade. How far this was a fact must be discussed under NESTORIANISM. Hur långt detta var ett faktum måste diskuteras under NESTORIANISM. But the Monophysites always withstood the Catholic doctrine, declaring it to be Nestorian, or half Nestorian, and that it divided Christ into two. Men Monophysites alltid klarat den katolska läran, förklara att det är Nestorian eller halv Nestorian och att den delas Kristus i två.

Lebon urges that Severus himself more than once explains that there is a difference in the use of words in "theology" (doctrine of the Trinity) and in "the economy" (Incarnation): "admittedly hypostasis and ousia or physis are not the same in theology; however, in the economy they are the same" (PG, LXXXVI, 1921), and he alleges the example of Gregory of Nazianzus to show that in a new mystery the terms must take new significations. Lebon begär att Severus själv mer än en gång förklarar att det finns en skillnad i användningen av orden i "teologi" (läran om treenigheten) och "ekonomi" (inkarnationen): "förvisso hypostasis och ousia eller physis inte är samma i teologi, men i ekonomin de är samma "(PG LXXXVI, 1921), och han hävdar exempel Gregorius av Nazianzus att visa att i ett nytt mysterium villkoren måste ta nya significations. But surely these very passages make it evident that Severus distinguished between physis and hypostasis. Putting aside the Trinity and the Incarnation, every physis is a hypostasis, and every hypostasis is a physis -- in this statement all Catholics and Monophysites agree. Men just dessa passager gör det uppenbart att Severus skilja mellan physis och hypostasis. Sätta undan treenigheten och inkarnationen, varje physis är en hypostasis och vart hypostasis är en physis - i detta uttalande alla katoliker och Monophysites överens. But this means that the denotation of the words is the same, not that there is no difference of connotation. Men detta innebär att BETECKNING av orden är samma, inte att det inte finns någon skillnad i klang. Physis is an abstraction, and cannot exist except as a concrete, that is to say, as a hypostasis. Physis är en abstraktion, och kan inte finnas, utom som ett konkret, det vill säga som en hypostasis. But "admittedly" in the Trinity the denotation as well as the connotation of the words is diverse, it is still true that each of the three Hypostases is identified with the Divine Nature (that is, each Person is God); but if each Hypostasis is therefore still a physis (the one physis) yet the physis is not one by three Hypostases. Men "förvisso" i Trinity den BETECKNING liksom klang av orden är varierande, är det fortfarande sant att var och en av de tre hypostaser identifieras med den gudomliga naturen (det vill säga, varje person är Gud), men om varje Hypostasis är därför fortfarande en physis (ena physis) men physis inte är en av tre hypostaser. The words retain their old sense (connotation) yet have received a new sense in a new relation. Orden behålla sina gamla bemärkelse (klang) men har fått en ny mening i en ny relation. It is obvious that this is the phenomenon to which Severus referred. Det är uppenbart att detta är fenomen som Severus anges. Catholics would add that in the Incarnation conversely two natures are one hypostasis. Katoliker vill tillägga att i inkarnationen omvänt två slag är en hypostasis. Thus the meanings of physis (abstract=ousia) and hypostasis (subsistent physis, physis hyphestosa or enhypostatos) in the Holy Trinity were a common possession; and all agreed further that in the created universe there cannot exist a nature which does not subsist, there is no such thing as a physis anhypostatos. Alltså de betydelser av physis (abstract = ousia) och hypostasis (subsistent physis, physis hyphestosa eller enhypostatos) i den heliga Treenigheten var en gemensamma besittning, och alla enades vidare att i det skapade universum det inte finns en art som inte överlever, det finns inget som heter en physis anhypostatos.

But Catholics hold the Human Nature of Christ considered in itself to be anhypostatos, but that the second Person of the Holy Trinity is its hypostasis. Men katolikerna håller Human Nature Kristi anses i sig vara anhypostatos, men att den andra personen i den heliga Treenigheten är hypostasis. As the infinity of the Divine Nature is capable of a threefold subsistence, so the infinity of the Hypostasis of the Word is able to be the Hypostasis of the Human Nature assumed as well as of the Divine. Som oändlighet i den gudomliga naturen kan en trefaldig uppehälle, så oändligt av Hypostasis i Word kan vara Hypostasis av den mänskliga naturen antas liksom i Divine. The union in Christ is not a union of two natures directly with one another, but a union of the two in one hypostasis; thus they are distinct yet inseparable, and each acts in communion with the other. Förbundet i Kristus inte är en union av två slag direkt med varandra, utan en union av två i en hypostasis, vilket de är skilda men oskiljaktiga, och var och en agerar i gemenskap med andra.

The Nestorians argued thus: There are, according to the Fathers, two natures in Christ; but since every nature is a hypostasis, the Human Nature in Christ is a hypostasis. Den Nestorians hävdade sålunda: Det finns, enligt de fäder, två slag i Kristus, men eftersom varje art är en hypostasis, den mänskliga naturen i Kristus är en hypostasis. In order to make one Christ, they tried (in vain) to explain how two hypostases could be united in one person (prosopon). För att göra en Kristus, de försökte (förgäves) att förklara hur två hypostaser kan förenas i en person (prosopon). They did not mean to divide Christ, but their prosopic union leaked at every seam; it was difficult to express it or argue about it without falling into heresy. De menade inte att dela Kristus, men deras prosopic union läckt ut vid varje söm, det var svårt att uttrycka det eller argumentera om det utan att falla till kätteri. The Antiochenes were glad to drop such inadequate formulae, for it was certain that "person" in the Holy Trinity was only another name for "hypostasis". Den Antiochenes var glada över att släppa sådana otillräckliga formler, för det var vissa som "person" i den heliga Treenigheten var bara ett annat namn för "hypostasis". The Cyrillians were shocked, and could not be induced to believe (though St. Cyril himself did) that the Nestorianizers did not really mean two Christs, two Sons. Den Cyrillians var chockad och kunde inte förmås att tro (även om St Cyril själv gjorde) att Nestorianizers egentligen inte betyda två Christs, två söner.

Conversely, starting from the same proposition that every physis is a hypostasis, the Monophysites argued that a Christ is one Person, one Hypostasis, so He is one Nature, and they preferred "is one nature" to the equivalent "has one nature". Omvänt, från samma förslag att varje physis är en hypostasis, de Monophysites hävdade att en Kristus är en person, en Hypostasis, så han är en karaktär, och de föredrog "är ett slag" för likvärdigt "har ett slag". They alleged high authority for their formula, not only St. Cyril, but behind him St. Athanasius, Pope St. Julius, and St. Gregory the Wonderworker. De påstådda höga myndigheten för deras formel, inte bara St Cyril, men bakom honom St Athanasius, påven St Julius och St Gregory the Wonderworker. These authorities, however, were but Apollinarian forgeries; the favourite formula of St. Cyril, the mia physis sesarkomene, had been borrowed unwitting from an Apollinarian source, and had been meant by its original inventor in a heretical sense. Dessa myndigheter var dock utan Apollinarian förfalskningar; favorit formel St Cyril har mia physis sesarkomene hade lånat ovetande från en Apollinarian källa och hade menas med sin ursprungliga uppfinnaren i en kättersk bemärkelse. Nay, the "one nature" went back to the Arians, and had been used by Eudoxius himself to express the incompleteness of the Human Nature of Christ. Nay, om "ett slag" gick tillbaka till Arians, och hade använts av Eudoxius själv att uttrycka bristfälligheten i Human Nature av Kristus.

Yet the Monophysites were far from being Apollinarians, still less were they Arians; they were careful from the beginning that Christ is perfect Man, and that He assumed a complete Human Nature like ours. Men Monophysites var långt ifrån Apollinarians, än mindre var de Arians, de var försiktiga från början att Kristus är perfekta människan, och att han fått en komplett mänskliga naturen som våra. Dioscurus is emphatic on this point in his letter to Secundinus (Hist. Misc., III, i) and with need, since he had acquitted Eutyches who had denied our Lord's "consubstantiality with us". Ælurus is just as clear in the letters by which he refuted and excommunicated Isaias of Hermopolis and Theophilus as "Eutychians" (hist. Misc., IV, xii), and Severus had an acute controversy with Sergius the Grammarian on this very point. They al declared with one voice that Christ is mia physis, but ek duo physeon, that His Divine Nature is combined with a complete Human Nature in one hypostasis, and hence the two have become together the One Nature of that one hypostasis, howbeit without mixture or confusion or diminution. Dioscurus är tydlig på denna punkt i sitt brev till Secundinus (Hist. Misc., III, i) och med behovet, eftersom han frikändes Eutyches som hade nekats vår Herre: s "consubstantiality med oss". Ælurus är lika tydlig i breven från som han avvisas och excommunicated Isaias av Hermopolis och Theophilus som "Eutychians" (hist. Misc., IV, xii) och Severus hade en akut kontroverser med Sergius den GRAMMATIKER om just detta avseende. De al förklaras med en röst som Kristus är Mia physis, men ek duo physeon att Hans gudomliga naturen kombineras med ett komplett Human Nature i en hypostasis, och därmed de två har blivit tillsammans One art att en hypostasis, howbeit utan blandning eller förvirring eller minskning. Ælurus insists that after union the properties of each nature remain unchanged; but they spoke of "the divine and human things", divina et humana, not natures; each nature remains in its natural state with its own characteristics (en idioteti te kata physin) yet not as a unity but as a part, a quality (poiotes physike), nor as a physis. Ælurus insisterar på att efter fackliga egenskaperna hos varje art är oförändrade, men de talade om "den gudomliga och mänskliga saker", Divina et Humana, inte karaktär, varje karaktär kvar i sitt naturliga tillstånd med sina egna egenskaper (sv idioteti te kata physin) ännu inte som en enhet utan som en del, en kvalitet (poiotes physike), eller som en physis. All the qualities of the two natures are combined into one hypostasis synthetos and form the one nature of that one hypostasis. Alla kvaliteter av två slag kombineras till en hypostasis synthetos och utgör en typ av ett hypostasis. So far there is no heresy in intention, but only a wrong definition: that one hypostasis can have only one nature. Hittills finns det ingen kätteri i avsikt, men bara en felaktig definition: att en hypostasis bara kan ha en karaktär.

But however harmless the formula "one nature" might look at first sight, it led in fact immediately to serious and disastrous consequences. Men dock ofarliga formeln "ett slag" kan se ut vid en första anblick, det ledde i själva verket omedelbart till allvarliga och katastrofala konsekvenser. The Divine Nature of the Word is not merely specifically but numerically one with the Divine Nature of the Son and the Holy Ghost. Den gudomliga naturen i Word är inte bara specifikt utan numeriskt ett med den gudomliga naturen i Sonen och den Helige Ande. This is the meaning of the word homoousios applied to the Three Persons, and if Harnack were right in supposing that at the Council of Constantinople in 384 the word was taken to imply only three Persons of one species, then that Council accepted three Gods, and not three distinct but inseparable Persons in one God. Detta är innebörden av ordet homoousios tillämpas på tre personer, och om Harnack hade rätt i att anta att i rådet av Konstantinopel på 384 ordet togs innebära endast tre personer av en art, så att rådet godtog tre Gods och inte tre olika men oskiljaktiga personer i en Gud. Now if the Divine and Human Natures are united in the Word into one Nature, it is impossible to avoid one of two conclusions, either that the whole Divine Nature became man and suffered and died, or else that each of the three Persons had a Divine Nature of His own. Nu om det gudomliga och mänskliga Naturens förenas i Word i en karaktär är det omöjligt att undvika en av två slutsatser, antingen att hela den gudomliga naturen blev människa och lidit och dött, eller annat som var och en av de tre personer hade en Divine Typ av sina egna. In fact the Monophysites split upon this question. I själva verket Monophysites delade på denna fråga. Ælurus and Severus seem to have avoided the difficulty, but it was not long before those who refused the latter alternative were taunted with the necessity of embracing the former, and were nicknamed Theopaschites, as making God to suffer. Ælurus och Severus tycks ha undvikit de svårigheter, men det var inte länge innan de som vägrade det senare alternativet var taunted med nödvändighet omfattar de tidigare, och var smeknamnet Theopaschites, så gör Gud att lida. Vehemently Severus and his school declared that they made the Divinity to suffer not as God, but only as man; but this was insufficient as a reply. Häftigt Severus och hans skola förklarade att de gjorde Divinity lider inte som Gud, men bara som människor, men detta räcker som svar. Their formula was not "The Word made flesh", "the Son of God made man", but "one Nature of the Word made flesh";-the Nature became flesh, that is the whole Divine Nature. Deras metod var inte "The Word görs kött", "Guds Son gjorde man", men "ett Typ av Word som kött"-Natur blev kött, det är helt gudomliga naturen. They did not reply: "we mean hypostasis when we say nature, we do not mean the Divine Nature (which the Word has in common with the Father and the Holy Ghost) but His Divine Person, which in the present case we call His physis", for the physis tou Theou Logou, before the word sesarkomene has been added, is in the sphere of "theology" not of "the economy", and its signification could not be doubted. De svarade inte: "vi menar hypostasis när vi säger karaktär, vi menar inte den gudomliga naturen (som Word har i gemensamma med Fadern och den Helige Ande) men hans gudomliga person, som i detta fall vi kallar Hans physis "för physis tou Theou Logou, innan ordet sesarkomene har lagts till, är när det gäller" teologi "inte av" ekonomi ", och dess betydelse kan inte ifrågasättas.

Just as there were many "Eutychians" among the Monophysites who denied that Christ is consubstantial with us, so there were found many to embrace boldly the paradox that the Divine Nature has become incarnate. Precis som det fanns många "Eutychians" bland Monophysites som förnekade att Kristus är consubstantial med oss, så det påträffades många att anamma djärvt paradoxen att den gudomliga naturen har blivit incarnate. Peter Fullo added to the praise of the Trinity the words "who was crucified for us", and refused to allow the natural inference to be explained away. Peter Fullo läggas till beröm av Trinity orden "som blev korsfäst för oss", och vägrade att låta den naturliga slutsatsen att förklaras bort. Stephen Niobes and the Niobites expressly denied all distinction between the Human and the Divine Natures after the union. Stephen Niobes och Niobites uttryckligen förnekat all åtskillnad mellan mänskliga och gudomliga Naturens efter union. The Actistetae declared that the Human Nature became "uncreated" by the union. Den Actistetae förklarade att den mänskliga naturen blev "uncreated" av unionen. If the greatest theologians of the sect, Severus and Philoxenus, avoided these excesses, it was by a refusal to be logically Monophysite. It was not only the orthodox who were scandalized by these extreme views. Om den största teologer av sekt, Severus och Philoxenus undvika dessa överdrifter, det var genom en vägran att vara logiskt Monophysite. Det var inte bara de ortodoxa som scandalized av dessa extrema åsikter. An influential and very learned section of the schism rebelled, and chose the second of the two alternatives - that of making the Divine Nature threefold, in order to ensure that the Human Nature in Christ was made one with the Nature of the Son alone and not with the whole Divine Nature. En inflytelserik och mycket lärde avsnitt av schism uppror, och valde det andra av de två alternativ - att göra den gudomliga naturen tredubbla, för att säkerställa att den mänskliga naturen i Kristus gjordes ett med karaktären av Sonen ensam och inte med hela den gudomliga naturen. John Philoponus, the Aristotelian commentator, therefore taught that there are in the Trinity three partial substances (merikai ousiai) and one common substance (mia koine), thus falling into Polytheism, with three, or rather four gods. John Philoponus den Aristotelian kommentator därför lärt att det är i Trinity tre partiella ämnen (merikai ousiai) och en gemensamma ämne (mia koine), vilket hänförs till polyteism, med tre, eller snarare fyra gudarna. This Tritheistic party was treated with leniency. Detta Tritheistic part behandlades med förmånlig behandling. It split into sections. Det delas upp i sektioner. Though they were excommunicated at Alexandria, the Patriarch Damian held a view not far different. Även om de var excommunicated i Alexandria, patriarken Damian hållas syfte inte långt annorlunda. He so distinguished between the Divine ousia and the three Hypostases which partake (metechousin) in it, that he conceded the ousia to be existent of Itself (enyparktos), and his followers were nicknamed Tetradatites. Han så skiljer mellan Divine ousia och tre hypostaser som deltar (metechousin) i det, att han medgav att ousia som existerar av sig själv (enyparktos), och hans anhängare var smeknamnet Tetradatites. Thus Peter Fullo, the Actistetae, and the Niobites on the one hand, and the Tritheists and Damianists on the other, developed the Monophysite formulae in the only two possible directions. Således Peter Fullo den Actistetae och Niobites å ena sidan, och Tritheists och Damianists å andra sidan utvecklat Monophysite formler i de enda två möjliga riktningar. It is obvious that formulae which involved such alternatives were heretical in fact as well as in origin. Det är uppenbart att formler som omfattade sådana alternativ var kättersk i själva såväl som i ursprung. Severus tried to be orthodox, but at the expense of consistency. Severus försökt vara ortodox, men på bekostnad av konsekvens. His "corruptibilist" view is true enough, if the Human Nature is considered in the abstract apart from the union (see EUTYCHIANISM), but to consider it thus as an entity was certainly an admission of the Two Natures. Hans "corruptibilist" visa stämmer nog, om den mänskliga naturen är i abstrakt bortsett från förbundet (se EUTYCHIANISM), utan att överväga det därmed som en enhet var verkligen ett erkännande av de två Naturens. All change and suffering in Christ must be (as the Julianists and Justinian rightly saw) strictly voluntary, in so far as the union gives to the Sacred Humanity a right and claim to beatification and (in a sense) to deification. Alla förändringar och lidande i Kristus måste (som Julianists och Justinianus riktigt såg) helt frivilligt, i den mån som unionen ger Heliga Mänskligheten rätt och anspråk på att SALIGFÖRKLARING och (i viss mening) att förgudning. But Severus was willing to divide the Natures not merely "before" the union (that is, logically previous to it) but even after the union "theoretically", and he went so far in his controversy with the orthodox John the Grammarian as to concede duo physeis en theoria. Men Severus var villig att dela Naturens inte bara "före" unionen (det vill säga logiskt före det), men även efter det att unionen "i teorin", och han gick så långt i hans kontroverser med den ortodoxa Johannes GRAMMATIKER att medge duo physeis en Theoria. This was indeed an immense concession, but considering how much more orthodox were the intentions of Severus than his words, it is scarcely astonishing, for St. Cyril had conceded much more. Detta var en enorm koncession, men med tanke på hur mycket mer ortodoxa var avsikter Severus än hans ord är det knappast förvånande, för St Cyril hade medgivit mycket mer.

But though Severus went so far as this, it is shown elsewhere (see EUTYCHIANISM, MAXIMUS CONFESSOR, and especially MONOTHELITISM) that he did not avoid the error of giving one activity to our Lord, one will, and one knowledge. Men även om Severus gick så långt som detta är det som visas på andra ställen (se EUTYCHIANISM, Maximus BIKTFADER, särskilt MONOTHELITISM) att han inte undvika att begå misstaget att ge en verksamhet till vår Herre, en vilja och ett kunnande. It is true enough that he had no intention of admitting any incompleteness in the Humanity of Christ, and that he and all the Monophysites started merely from the proposition that all activity, all will, and intelligence proceed from the person, as ultimate principle, and on this ground alone they asserted the unity of each in Christ. Det stämmer nog att han inte hade för avsikt att släppa in någon ofullständighet i mänskligheten av Kristus, och att han och alla Monophysites började bara från förslaget att all verksamhet, all vilja och intelligens förflytta sig från den person som yttersta princip och Detta är tillräckligt skäl för de hävdade enhet vardera i Kristus. But it was on this ground that Monothelitism was condemned. It was not supposed by the best Catholic theologians who attacked the doctrine that the Monophysites denied Christ to have exercised human activities, human acts of the will, human acts of cognition; the error was clearly recognized as lying in the failure to distinguish between the human or the mixed (theandric) activity of Christ as Man, and the purely Divine activity, will, knowledge, which the Son has in common with the Father and the Holy Spirit, and which are in fact the Divine Nature. Men det var på denna grund att Monothelitism dömdes. Det var inte av bästa katolska teologer som attackerade doktrinen att Monophysites förnekade Kristus ha utnyttjat mänsklig verksamhet, mänskliga handlingar för att mänskliga handlingar kognition, felet var klart erkännas som ligger i oförmågan att skilja mellan människor eller blandade (theandric) aktivitet av Kristus som människa, och den rent gudomliga aktivitet, kommer kunskap, som Sonen har gemensamma med Fadern och den Helige Ande, och som i själva verket den gudomliga naturen. In speaking of one activity, one will, one knowledge in Christ, Severus was reducing Monophysitism to pure heresy just as much as did the Niobites or the Tritheists whom he certainly held in horror; for he refused to distinguish between the human faculties of Christ-activity, will, intellect-and the Divine Nature itself. På tal om en aktivitet, en vilja, en kunskap i Kristus, Severus var att minska Monophysitism ren kätteri lika mycket som gjorde Niobites eller Tritheists som han verkligen hålls i skräck, för att han vägrade att skilja mellan mänskliga fakulteter Kristi - verksamhet, kommer intellektet och den gudomliga naturen själv. This is no Apollinarianism, but is so like it that the distinction is theoretical rather than real. Detta är inte Apollinarianism, men är så vill det att skillnaden är teoretiskt snarare än verkliga. It is the direct consequence of the use of Apollinarian formulae. Det är en direkt följd av användningen av Apollinarian formler. St. Cyril did not go so far, and in this Monothelite error we may see the essence of the heresy of the Monophysites; for all fell into this snare, except the Tritheists, since it was the logical result of their mistaken point of view. St Cyril inte gå så långt, och i detta Monothelite fel kan vi se det väsentliga i kätteri av Monophysites, för alla föll i denna snara, utom Tritheists, eftersom det var en logisk följd av deras fel synvinkel.

Publication information Written by John Chapman. Publication information Skrivet av John Chapman. Transcribed by Michael T. Barrett. Transkriberas av Michael T. Barrett. Dedicated to Fr. Michael Sprauer on his 25th anniversary of ordination The Catholic Encyclopedia, Volume X. Published 1911. Dedikerad till Fr. Michael Sprauer till hans 25-årsjubileum ordination Katolska Encyclopedia, Volume X. År 1911. New York: Robert Appleton Company. New York: Robert Appleton Company. Nihil Obstat, October 1, 1911. Nihil Obstat, den 1 oktober 1911. Remy Lafort, STD, Censor. Remy Lafort, STD, censurerar. Imprimatur. +John Cardinal Farley, Archbishop of New York Imprimatur. + John Cardinal Farley, ärkebiskop av New York

Bibliography Bibliografi

For general literature see EUTYCHIANISM. För allmän litteratur se EUTYCHIANISM. In PG there are more fragments than complete writings. I PG finns fler fragment än komplett skrifter. Important collections are ASSEMANI, Bibliotheca Orientalis (Rome, 1719-28); CHABOT and others, Corp. Script. Viktiga samlingar ASSEMANI, Bibliotheca orientalis (Rom, 1719-28), Chabot m.fl. Corp Script. Christ. Kristus. Orient., Script. Orient., Script. Syri; GRAFFIN and NAU, Patrologia Orient. Syri, GRAFFIN och Nau, Patrologia Orient. (1905-, in progress); also DE LAGARDE, Analecta Syriaca (Leipzig, 1858); LAND, Anecdota Syriaca (Leyden, 1870). (1905 - pågående), även DE Lagarde, Analecta syriaca (Leipzig, 1858), mark, Anecdota syriaca (Leyden, 1870). For the very numerous Monophysite writings contained in Syriac MSS. På väldigt många Monophysite skrifter i syriska MSS. see especially the following catalogues: ASSEMANI, Bibl. Se särskilt följande kataloger: ASSEMANI, Bibl. Medicaeae Laurentianae et Palatinae MS. Orient. Medicaeae Laurentianae et Palatinae MS. Orient. catal. catal. (Florence, 1742); IDEM, Bibl. (Florens, 1742), idem, Bibl. Apost. APost. Vatic. Vatic. catal., part I, vol. II-III (Rome, 1758-9); WRIGHT, Catal. catal., del I, vol. II-III (Rom, 1758-9), WRIGHT, Catal. of the Syriac MS. av syriska MS. in the Brit. i Brit. Mus. acquired since 1838 (London, 1870-2); WRIGHT AND COOK, Catal. Mus. Förvärvade sedan 1838 (London, 1870-2), Wright och COOK, Catal. of Syriac MSS. av syriska MSS. of the Univ. i Univ. of Cambridge (Cambridge, 1901); SACHAU, Handschrift- Verzeichnisse der K. of Cambridge (Cambridge, 1901); SACHAU, Handschrift-Verzeichnisse der K. Bibl. Bibl. zu Berlin, XXIII, Syrische MSS. zu Berlin, XXIII, Syrische MSS. (Berlin, 1899), etc. On the literature in general see ASSEMANI, op. (Berlin, 1899), etc. På litteratur i allmänhet se ASSEMANI, op. cit., II, Dissertatio de Monophysitis: GIESELER, Commentatio qua Monophysitarum veterum errores ex corum scriptis recends editis illustrantur (Gottingen, 1835-8); WRIGHT, Syriac literature (Encyclop. Brit., 9th ed., 1887; published separately as A Short History of Syriac Lit., London, 1894); DUBAL, La litterature Syriaque (3rd ed., Paris, 1907); many excellent articles by KRUEGER in Realencyclopadie. cit., II, Dissertatio de Monophysitis: GIESELER, Commentatio qua Monophysitarum veterum errores ex Çorum scriptis recends Editis illustrantur (Göttingen, 1835-8), WRIGHT, syriska litteraturen (Encyclop. Brit., 9th ed., 1887, publiceras separat som A Short History of syriska Lit., London, 1894); DUBAL, La litteratur Syriaque (3rd ed., Paris, 1907); många utmärkta artiklar av Krueger i Realencyclopadie.

On TIMOTHY ÆLURUS see CRUM, Eusebius and Coptic Church Hist. På TIMOTEUS ÆLURUS se Crum, Eusebius och koptiska kyrkan Hist. in Proc. i Proc. of Soc. av Soc. of Bibl. av Bibl. Arch. Arch. (London, 1902); TER-MEKERTTSCHIAN and TER-MINASSIANTZ, Tim. (London, 1902); TER-MEKERTTSCHIAN och TER-MINASSIANTZ, Tim. AElurus' des Patriarchen von Alexandrien, Widerlegung der auf der Synode zu Chalcedon festgesetzten Lehre, Armenian text (Leipzig, 1908); LEBON, La Christologie de Tim. AElurus "des Patriarchen von Alexandrien, Widerlegung der auf der Synode zu Kalcedon festgesetzten Lehre, armeniska text (Leipzig, 1908); Lebon, La Christologie de Tim. Ælure in Revue d'hist. Ælure i Revue d'historik. ecc. ecc. (Oct. 1908); IDEM, Le Monophysisme severien (Louvain, 1909), 93-111. (Okt 1908), idem, Le Monophysisme severien (Louvain, 1909), 93-111.

For French tr. För franska tr. of the letters of PETER FULLO se REVILLOUT in Revue des Questions Hist., XXII (1877), 83, and (in Coptic and French) AMELINEAU, Mon pour servir a l'hist. av skrivelserna av PETER FULLO se REVILLOUT i Revue des Frågor Hist., XXII (1877), 83, och (i koptiska och franska) AMELINEAU, man hälla tjäna en l'historik. de l'Egypte chret. de l'Egypte chret. (Paris, 18888); the Armenian text in ISMEREANZ, The book of Letters, Armenian only (Tiflis, 1901); the letters to Peter Mongus are in Mansi, VII, 1109 sqq.; in favour of their genuineness see PAGI's notes to BARONIUS, ad ann. (Paris, 18888), den armeniska texten i ISMEREANZ, The book of Letters, armeniska bara (Tiflis, 1901), och brev till Peter Mongus är Mansi, VII, 1109 sqq., Till förmån för deras äkthet se PAGI anteckningar till BARONIUS ad ann. 485, No. 15; against, VALESIUS, Observ. 485, No 15, mot VALESIUS, Observ. eccles., 4 (in his edition of EVAGRIUS, Paris, 1673; PG, LXXXVI), and TILLEMONT, XVI. Eccles., 4 (i sin utgåva av EVAGRIUS, Paris, 1673; PG LXXXVI) och TILLEMONT, XVI. Greek fragments from the homilies of TIMOTHY IV in Cosmas Indicopleustes (PG, LXXXVII), an entire homily in MAI, Script. Grekiska fragment från homilies Timothy IV Cosmas Indicopleustes (PG LXXIII), en hel predikan i MAI, Script. vet. vet. nova coll., V (1831), and PG LXXXVI. nova coll., V (1831), och PG LXXXVI. Fragments of THEODOSIUS in Cosmas (ibid.), and of letters to Severus in PG, LXXXVI; se also Mansi, X, 1117 and 1121. Fragment av Theodosius i Cosmas (ibid.), och brev till Severus i PG LXXXVI, se också Mansi, X, 1117 och 1121. A letter from Theodosius to Severus and one to Anthimus in Hist. Ett brev från Theodosius att Severus och en att Anthimus i Hist. Misc., IX, 24, 26. Misc., IX, 24, 26.

On SEVERUS see ASSEMANI; KRUGER in Realencycl. På Severus se ASSEMANI; KRUGER i Realencycl. sv; VENABLES in Dict. sv; Venables i Dict. Christ. Biog.; SPANUTH, Zacharias Rhetor, Das Leben des Severus (Syr. text, Gottingen, 1893); lives by ZACHARIAS and JOHN OF BEITH-APHTHONIA, followed by a collection of documents concerning Severus, edited by KUGENER in Patrol. Kristus. Biog.; SPANUTH, Zacharias RETOR, Das Leben des Severus (Syr. text, Göttingen, 1893); liv genom ZACHARIAS och John AV Beith-APHTHONIA, följt av en samling dokument om Severus, redigerad av KUGENER i Patrol. Orient., II; The Conflict of Severus, by ATHANASIUS, Ethiopic text with English transl., ed. Orient., II, Konflikten i Severus genom Athanasius, etiopiska texten med engelska övers., Ed. by GOODSPEED, together with Coptic fragments of the same work, edited by CRUM, in Patrol. av GOODSPEED tillsammans med koptiska fragment av samma arbete, redigerad av Crum i Patrol. Orient., III; DUVAL, Homelies cathedrales de Severe, 52-7, Syriac and French, in Patr. Orient., III, Duval, Homelies cathedrales de Svår, 52-7, syriska och franska i Patr. Orient., II; BROOKS, Sixth book of select letters of Severus in the Syriac version of Athanasius of Nisibis (Text and Transl. Soc., London, 1904); EUSTRATIOS, Seuneos ho Monophysites (Leipzig, 1894); PEISKER, Severus von Antiochien, ein Kritischer Quellenbetrag zur Geschichte des Monophysismus (Halle, 1903); and especially LEBON, Le Monophysisme severien, largely founded on the study of unpublished Syriac MSS. Orient., II, Brooks, sjätte bok väljer bokstäverna i Severus i syriska versionen av Athanasius av Nisibis (Text och övers. Soc., London, 1904); EUSTRATIOS, Seuneos ho Monophysites (Leipzig, 1894); PEISKER, Severus von Antiochien, ein Kritischer Quellenbetrag zur Geschichte des Monophysismus (Halle, 1903), och särskilt Lebon, Le Monophysisme severien, till stor del bygger på studier av opublicerade syriska MSS. in the Brit. i Brit. Mus. Mus. (Louvain, 1909). (Louvain, 1909).

On JULIAN see FABRICIUS, CAVE, GIESELER, DORNER, HARNACK; also DAVIDS in Dict. Christ. På JULIANSK se Fabricius, grotta, GIESELER, DORNER, HARNACK, även Davids i Dict. Kristus. Biog. Biog. (1882); KRUGER in Realencycl. (1882); KRUGER i Realencycl. (1901); LIETZMANN, Catenen (Freiburg, 1897); IDEM, Aus Julian von Hal. (1901); LIETZMANN, Catenen (Freiburg, 1897), idem, Aus Julian von Hal. in Rheinisch. i Rheinisch. Mus., LV (1900), 321. ON JOHN PHILOPONUS see CAVE, FABRICIUS, ASSEMANI, DORNER, etc.; SCHARFENBERG, Dissert. Mus., LV (1900), 321. FÖR JOHN PHILOPONUS se grotta, Fabricius, ASSEMANI, DORNER etc. SCHARFENBERG, Dissert. de Joanne Philop. de Joanne Philop. (Leipzig, 1768); DAVIDS in Dict. (Leipzig, 1768), Davids i Dict. Christ. Kristus. Biog.; NAUCK in Allgemeine Encycl.; STOCKL in Kirchenlex., sv Joannes Philoponus; GASS and MEYER in Realencyckl.; RITTER, Gesch. Biog.; NAUCK i Allgemeine Encycl.; STOCKL i Kirchenlex., Sv Joannes Philoponus, gass och MEYER i Realencyckl.; Ritter, Gesch. der Philos., VI; KRUMBACHER, Gesch. der philos., VI, KRUMBACHER, Gesch. der byz. der byz. Litt. Litt. (2nd ed., 1897), 53 and 581, etc.; LUDWICH, De Joanne Philopono grammatico (Konigsberg, 1888-9). (2nd ed., 1897), 53 och 581 mm, LUDWICH, De Joanne Philopono grammatico (Konigsberg, 1888-9). On ZACHARIAS see KUGENER, La compilation historique de Ps.-Zach. På ZACHARIAS se KUGENER, La sammanställning historique de Ps.-Zach. le rheteur in Revue de l'Orient Chret., V (1900), 201; IDEM, Observations sur la vie de l'ascete Isaie et sur les vies de Pierre l'Iv. et de Theodore d'Antinoe par Zach. le rheteur i Revue de l'Orient Chret., V (1900), 201; IDEM, Yttranden sur la vie de l'ascete Isaie et sur les vies de Pierre l'IV. et de Theodore d'Antinoe par Zach. le Schol. le Schol. in Byzant. i Byzant. Zeitschr., IX (1900), 464; in these articles KUGENER distinguishes the Rhetor from the Scholastic, whom he identifies with the bishop; but he has changed his mind acc. Zeitschr., IX (1900), 464, och i dessa artiklar KUGENER skiljer RETOR från Scholastic, som han identifierar med biskop, men han ändrade sig acc. to KRUGER, Zach. att KRUGER, Zach. Schol., in Realencycl. Schol. I Realencycl. (1908). (1908). See also below under Historia Miscellanea. The Plerophoria of JOHN OF MAIUMA are preserved in an abridgement in the Chronicle of MICHAEL SYR. Se även nedan under Historia Övrigt. De Plerophoria av JOHN AV MAIUMA bevaras i en förkortning i Chronicle av Michael Syr. A French translation by NAU, Les Plerophories de Jean, eveque de Maiouma in Revue de l'Orient chret. En fransk översättning av Nau, Les Plerophories de Jean, EVEQUE de Maiouma i Revue de l'Orient chret. (1898-9, and separately, Paris, 1899). (1898-9, och separat, Paris, 1899). The life of PETER THE IBERIAN, RAABE, Petrus der Iberer (Leipzig, 1895); BROOKS, Vitae virorum apud Monophysitas celeberrimorum in Corp. Script. The life of PETER Iberiska, Raabe, Petrus der Iberer (Leipzig, 1895), Brooks, Vitae virorum apud Monophysitas celeberrimorum i Corp Script. Orient., Script. Orient., Script. Syri, 3rd series, 25, including the life of Isaias, which is also in LAND, III (Paris, 1907); a Georgian version of the biography publ. Syri, 3: e serien, 25, inklusive liv Isaias, som också i mark, III (Paris, 1907), ett georgiska versionen av biografin publ. by MARR (St. Petersburg, 1896); KUGENER in Byzant. av Marr (S: t Petersburg, 1896); KUGENER i Byzant. Zeitschr., IX (Leipzig, 1900), 464; CHABOT, Pierre l'Iberien d'apres une recente publication in Revue de l'Orient latin, III (1895), 3. Zeitschr., IX (Leipzig, 1900), 464; Chabot, Pierre l'Iberien d'après une den senaste offentliggörande i Revue de l'Orient latin, III (1895), 3.

The Historia Miscellanea of PSEUDO-ZACHARIAS was published by LAND, loc. Den Historia Övrigt av Pseudo-ZACHARIAS publicerades av mark, loc. cit., III, in Syriac; German tr. cit., III, i syriska, tyska tr. by AHRENS and KUGLER, Die sogennante Kirchengeschichte von Zach. av Ahrens och Kügler, Die sogennante Kirchengeschichte von Zach. Rh. Rh. (Leipzig, 1899); HAMILTON and BROOKS, The Syriac chronicle known as that of Zach. (Leipzig, 1899), Hamilton och Brooks, Den syriska krönika känd som Zach. of Mitylene (London, 1899, English only); See KUGENER, op. av Mitylene (London, 1899, endast på engelska) Se KUGENER, op. cit. cit. For MICHAEL THE SYRIAN, CHABOT, Chronique de Michel le Syrien (Paris, 1901-2, in progress). För Michael Syriens, Chabot, Chronique de Michel le Syrien (Paris, 1901-2, pågår). THere is an abridged Latin translation of the Chronicle of JOSHUA in ASSEMANI, loc. Det finns en förkortad latinska översättningen av Chronicle av Joshua i ASSEMANI, loc. cit., I, 262-283; Syriac and French by MARTIN, Chronique de Josue le St. in Abhandlungen fur die kunde des Morgenlandes, VI (Leipzig, 1876), 1; in Syriac and English by WRIGHT, The Chronicle of J. the St. (Cambridge, 1882); Syriac and Latin (Chronicle of Edessa only) in Corpus Script. cit., I, 262-283, syriska och franska från Martin, Chronique de Josué le St i Abhandlungen für die kund des Morgenlandes, VI (Leipzig, 1876), 1, i syriska och engelska av WRIGHT, The Chronicle av J. St (Cambridge, 1882), syriska och latin (Chronicle av Edessa bara) i Corpus Script. Orient., Chronica minora (Paris, 1902); HALLIER, Untersuchungen uber die Edessenische Chreonik in Texte und Unters., IX (Leipzig, 1892), 1; NAU in Bulletin critique, 25 Jan., 1897; IDEM, Analyse des parties inedites de la chronique attribuee a Denys de Tell-mahre in Suppl. Orient., Chronica minora (Paris, 1902); HALLIER, Untersuchungen über die Edessenische Chreonik i Texte und Unters., IX (Leipzig, 1892), 1, Nau i Bulletin kritik, 25 jan, 1897; IDEM, Analyse des parter inedites de la Chronique attribuee en Denys de Tipsa-mahre i Suppl. to Revue de l'Orient chret. att Revue de l'Orient chret. (1897); TULLBERG, Dionysii Tellmahrensis chronici lib. (1897), Tullberg, Dionysii Tellmahrensis chronici lib. I (Upsala, 1851); CHABOT, Chronique de Denys de T., quatreme partie (Paris, 1895); BEDJAN, Barhebraei Chronicon syriacum (with Latin tr., Paris, 1890); ABBELOOS and LAMY, Barhebraei Chron. I (Upsala, 1851); Chabot, Chronique de Denys de T., quatreme partie (Paris, 1895); BEDJAN, Barhebraei Chronicon syriacum (med latinska tr., Paris, 1890); ABBELOOS och LAMY, Barhebraei Chron. eccles. Eccles. (With Latin tr., Louvain, 1872-7); LAMY, Elie de Misibe, sa chronologie (earlier portion, with French tr., Brussels, 1888). (Med latinska tr., Louvain, 1872-7), LAMY, Elie de Misibe, sa chronologie (tidigare del, med franska tr., Bryssel, 1888).

On PHILOXENUS see ASSEMANI, WRIGHT, DUVAL; KRUGER's good article in Realencycl.; BUDGE, The Discourses of Philoxenus, Bishop of Mabbogh, Syriac and English, with introduction containing many short dogmatic writings, and a list of the works of Philoxenus, in vol. På PHILOXENUS se ASSEMANI, WRIGHT, Duval, KRUGER goda artikeln i Realencycl.; FLÄCKEN, De diskurser av Philoxenus, biskop av Mabbogh, syriska och engelska, med inledning innehåller många korta dogmatiska skrifter och en lista över de verk Philoxenus i vol . 2 (London, 1894); VASCHALDE, Three letters of Philoxenus Bishop of M., Syr. 2 (London, 1894); VASCHALDE, tre bokstäver av Philoxenus Bishop M., Syr. and Eng. och Eng. (Rome, 1902); IDEM, Philoxeni Mabbugensis tractatus de Trinitate et Incarnatione in Corpus Script. (Rom, 1902), idem, Philoxeni Mabbugensis Tractatus de Trinitate et Incarnatione i Corpus Script. Or., Scriptores Syri, XXVII (Paris and Rome, 1907); DUVAL, Hist. Or., Navigering Syri, XXVII (Paris och Rom, 1907), Duval, Hist. politique, religieuse et litteraire d'Edesse (Paris, 1892); GUIDI, La lettera de Filosseno ai Monaci di Tell Adda in Mem. politique, religieuse et litteraire d'Edesse (Paris, 1892); Guidi, La lettera de Filosseno ai Monaci di Tipsa Adda i Mem. dell' Acad. dell 'Acad. dei Lincei (1886); see especially LEBON, op. dei Lincei (1886), se särskilt Lebon, op. cit., 111-118, and passim. cit., 111-118 och passim. On JAMES OF SARUG see ABBELOOS, De vita et scriptis S. Jacobi (with three ancient Syriac biographies, Louvain, 1867); ASSEMANI, WRIGHT, DUVAL, loc. cit.; Acta SS., 29 Oct.; BARDENHEWER in Kirchenlex.; NESTLE in Realencycl.; MARTIN, Un eveque poete au xxx et xxxx siecles in Revue des Sciences eccl. (Oct., Nov., 1876); IDEM, Correspondance de Jacques de Saroug avec les moines de Mar Bassus in Zeitschr. På JAMES AV SARUG se ABBELOOS, De vita et scriptis S. Jacobi (med tre antika syriska biografier, Louvain, 1867); ASSEMANI, WRIGHT, Duval, loc. Cit.; Acta SS., 29 okt; BARDENHEWER i Kirchenlex.; NESTLE i Realencycl., MARTIN, Un EVEQUE poete au xxx och xxxx siecles i Revue des Sciences eccl. (okt, nov, 1876), idem, Korrespondens de Jacques de Saroug avec les Moines de Mar Bassus i Zeitschr. der deutschen Morganlandl. der deutschen Morganlandl. Gesellsch., XXX (1876), 217; Liturgy in Latin in RENAUDOT, Liturg. Gesellsch., XXX (1876), 217; Gudstjänst i latin i RENAUDOT, Liturg. Or. Eller. coll., II, 356; ZINGERLR, Sechs homilien des h. coll., II, 356; ZINGERLR, Sechs homilien des h. Jacob von S. (Bonn, 1867); BEDJAN, 70 Homiliae selectae Mar Jacobi S. (Paris and Leipzig, 1905-6); single homilies are found in various publications; several in CURETON, Ancient Syriac Documents (1864). FROTHINGHAM, Stephen Bar Sudaili, the Syrian mystic, and the book of Hierotheos (Leyden, 1886). Jacob von S. (Bonn, 1867); BEDJAN, 70 Homiliae selectae mars Jacobi S. (Paris och Leipzig, 1905-6), enda homilies finns i olika publikationer, flera i CURETON, Ancient syriska dokument (1864). FROTHINGHAM, Stephen Bar Sudaili, Syriens mystiker och bok Hierotheos (Leyden, 1886). On JOHN OF TELLA, KLEYN, Het leven van Johannes van Tella (Leyden, 1882); another life in BROOKS, Vitae virorum, loc. På JOHN AV Tella, KLEYN, Het Leven van Johannes van Tella (Leyden, 1882), ett annat liv i bäckar, Vitae virorum, loc. cit.; his confession of faith is cited by LEBON, loc. cit.; hans trosbekännelsen nämns av Lebon, loc. cit. cit. On GEORGE THE ARABIAN see ASSEMANI, WRIGHT, DUVAL, a good article by RYSSEL in Realencycl. På GEORGE TUSEN se ASSEMANI, WRIGHT, Duval, en bra artikel av RYSSEL i Realencycl. (1899); IDEM, Ein Brief Georgs, Bischop der Ar. (1899), idem, Ein Kortfattade Georgs, Bischop der Ar. an den Presb. en den Presb. Josua aus dem Syrischen ubersetzt and erlautert, mit einer Einleitung uber sein Leben und seine Schriften (Gotha, 1888); IDEM, Georges des Araberbischofs Gedichte und Briefe (Leipzig, 1891), this work gives a German translation of all George's authentic works, apart from the commentaries; Syriac of the letter to Josua in LAGARDE, Analecta; part of poem on chrism in CARDAHI, Liber thesauri de arte poetica Syrorum (1875); the whole, with that on the monastic life, ed. Josua aus dem Syrischen übersetzt och erlautert, mit einer Einleitung über sein Leben und seine Schriften (Gotha, 1888), idem, Georges des Araberbischofs Gedichte und Briefe (Leipzig, 1891), detta ger en tyska översättningen av alla George's giltig verk, bortsett från kommentarer; syriska av brev till Josua i Lagarde, Analecta, en del av dikten om chrism i CARDAHI, Liber synonymförteckningar de arte poetica Syrorum (1875), hela med att om klosterlivet, ed. by RYSSEL in Atti della R. Acad. av RYSSEL i Atti della R. Acad. dei Lincei, IX (Rome, 1892), 1, who edited the astronomical letters also, ibi d., VIII, 1. dei Lincei, IX (Rom, 1892), 1, som redigerat astronomiska bokstäver också, IBI d., VIII, 1.

On the question of orthodoxy, see ASSEMANI, II; NAU, Dans quelle mesure les Jacobites sont-ils Monophysites? På frågan om ortodoxin, se ASSEMANI, II, Nau, dans quelle mesure les Jacobites sont-ils Monophysites? in Revue de L'Orient chretien, 1905, no. i Revue de L'Orient chrétien, 1905, no. 2, p. 113; LEBON, op. 2, s. 113; Lebon, op. cit., passim. cit., passim.


Eutychianism Eutychianism

Catholic Information Katolska Information

Eutychianism and Monophysitism are usually identified as a single heresy. Eutychianism och Monophysitism vanligen som en enda kätteri. But as some Monophysites condemned Eutyches, the name Eutychians is given by some writers only to those in Armenia. Men eftersom vissa Monophysites fördömt Eutyches, namnet Eutychians ges av vissa författare endast dem i Armenien. It seems best to use the words indifferently, as no party of the sect looked to Eutychius as a founder or a leader and Eutychian is but a nickname for all those who, like Eutyches, rejected the orthodox expression "two natures" of Christ. Det är bäst att använda ord likgiltigt, eftersom ingen part i sekten såg till Eutychius som grundare och ledare och Eutychian är bara ett alias för alla dem som liksom Eutyches, avvisade ortodoxa uttrycket "två typer av Kristus. The tenet "one nature" was common to all Monophysites and Eutychians, and they affected to call Catholics Diphysites or Dyophysites. Den grundsats "ett slag" var gemensamma för alla Monophysites och Eutychians och de drabbade att kalla katoliker Diphysites eller Dyophysites. The error took its rise in a reaction against Nestorianism, which taught that in Christ there is a human hypostasis or person as well as a Divine. Felet tog sitt upphov i en reaktion mot Nestorianism, som lärt att i Kristus finns en mänsklig hypostasis eller person samt ett Divine. This was interpreted to imply a want of reality in the union of the Word with the assumed Humanity, and even to result in two Christs, two Sons, though this was far from the intention of Nestorius himself in giving his incorrect explanation of the union. Detta tolkades innebära en brist på verklighet i unionen i Word med den antagna mänskligheten, och till och med resultera i två Christs, två söner, men detta var långt ifrån avsikt Nestorius själv ge sitt felaktiga förklaring av unionen. He was ready to admit one prósopon, but not one hypostasis, a "prosopic" union, though not a "hypostatic" union, which is the Catholic expression. Han var beredd att medge en prósopon, men inte en hypostasis, en "prosopic" union, men inte en "hypostatic" union, som är den katolska uttryck. He so far exaggerated the distinction of the Humanity from the Divine Person Who assumed it, that he denied that the Blessed Virgin could be called Mother of God, Theotókos. Han hittills överdrivna distinktionen av mänskligheten från Divine person som tar på sig det, att han förnekade att Jungfru skulle kunna kallas Guds moder, Theotókos. His views were for a time interpreted in a benign sense by Theodoret, and also by John, Bishop of Antioch, but they all eventually concurred in his condemnation, when he showed his heretical spirit by refusing all submission and explanation. Hans synpunkter till Temne tolkas i en godartad känsla av Theodoret, och även av John, biskop i Antiochia, men de alla till slut överens om i sitt fördömande, när han visade sin kättersk anda genom att vägra all inlämning och förklaring. His great antagonist, St. Cyril of Alexandria, was at first vehemently attacked by Theodoret, John, and their party, as denying the completeness of the Sacred Humanity after the manner of the heretic Apollinarius. Hans stora antagonist, St Kyrillos av Alexandria, var vid första häftigt angripits av Theodoret, John, och deras parti, som förnekar att den heliga Mänskligheten efter sätt av kättare Apollinarius.

The fiery Cyril curbed his natural impetuosity; mutual explanations followed; and in 434, three years after the Council of Ephesus which had condemned Nestorius, peace was made between Alexandria and Antioch. Den eldiga Cyril dämpat sin naturliga häftighet, ömsesidiga förklaringar följas, och 434, tre år efter den Ephesus som hade fördömt Nestorius, fred gjordes mellan Alexandria och Antiokia. Cyril proclaimed it in a letter to John beginning Lætentur cœli, in which he clearly condemned beforehand the Monothelite, if not the Monophysite, views, which were to be unfortunately based on certain ambiguities in his earlier expressions. Cyril proklamerades den i ett brev till John början Lætentur cœli, där han tydligt fördömer innan det Monothelite, om inte Monophysite, åsikter, som skulle tyvärr bygger på vissa oklarheter i hans tidigare uttryck. If he did not arrive quite at the exactness of the language in which St. Leo was soon to formulate the doctrine of the Church, yet the following words, drawn up by the Antiochian party and fully accepted by Cyril in his letter, are clear enough: Om han inte kom helt på exakthet i språket som St Leo snart att formulera läran om kyrkan, men följande text, som utarbetats av Antiochian parti och fullt accepterade av Cyril i sitt brev, är tillräckligt tydlig :

Before the worlds begotten of the Father according to the Godhead, but in the last days and for our salvation of the Virgin Mary according to the Manhood; consubstantial with the Father in the Godhead, consubstantial with us in the Manhood; for a union of two natures took place, wherefore we confess one Christ, one Son, one Lord. Före världar född av Fadern enligt Gudomligheten, men under de sista dagarna och för vår frälsning av jungfru Maria enligt den mandom, consubstantial med Fadern i Gudomligheten, consubstantial med oss i mandom, för en union av två slag ägde rum, varför vi bekänner en Kristus, en son, en herre. According to the understanding of this unconfused union, we confess the Blessed Virgin to be Theotokos, because the Word of God was incarnate and made man, and through her conception united to Himself the temple He received from her. Enligt denna uppfattning unconfused union, vi bekänna Jungfru vara Theotokos, eftersom Guds ord var incarnate och gjorde man, och genom sin utformning förenas till honom i templet Han fick av henne. And we are aware that the words of the Gospels, and of the Apostles, concerning the Lord are, by theologians, looked upon some as applying in common [to the two natures] as belonging to the one Person; others as attributed to one of the two natures; and that they tell us by tradition that some are of divine import, to suit the Divinity of Christ, others of humble nature belonging to His humanity. Och vi är medvetna om att orden i evangelierna, och apostlarna, om Herren är med teologer, tittade på några som tillämpar gemensamma [till två slag] tillhöra en person medan andra som hänförs till en av två slag, och att de berättar för oss som tradition att en del är av gudomligt import, för att passa Kristi gudom, andra av ödmjuk natur hör till hans mänsklighet.

In this "creed of the union" between John and Cyril, it is at least implied that the two natures remain after the union (against Monophysitism), and it is quite clearly enunciated that some expressions belong to the Person, others to each of the Natures, as, eg it was later defined that activities (-enérgeiai) and will are of the Natures (against Monothelites), while Sonship (against the Adoptionists), is of the Person. I detta "creed av union" mellan John och Cyril är det minst innebar att två slag kvar efter unionen (mot Monophysitism), och det är helt klart talat om att vissa uttryck hör till den person, andra att de Naturens, som t.ex. det senare definieras som verksamhet (-enérgeiai) och är av Naturens (mot Monothelites), medan Sonship (mot Adoptionists), är på personen. There is no doubt that Cyril would have understood rightly and have accepted (even apart from papal authority) the famous words of St. Leo's tome: "Agit enim ultraque forma cum alterius communione quod proprium est" (Ep. xxviii, 4). Det råder ingen tvekan om att Cyril skulle ha förstått riktigt och har accepterat (även bortsett från påvliga myndighet) de berömda orden från St Leo's bok: "Agit enim ultraque forma cum alterius communione quod proprium est" (Ep. xxviii, 4). The famous formula of St. Cyril mía ph&úsis toû Theoû Lógou sesarkoméne, "one nature incarnate of God the Word" (or "of the Word of God"), derived from a treatise which Cyril believed to be by St. Den berömda formeln St Cyril mia ph & úsis tou Theoû Lógou sesarkoméne, "en karaktär förkroppsliga Guds ord" (eller "av Guds ord"), som härrör från en avhandling som Cyril tros vara från St Athanasius, the greatest of his predecessors, was intended by him in a right sense, and has been formally adopted by the Church. Athanasius, den största av hans föregångare, var med honom i en rätt känsla, och det har antagits formellt av kyrkan. In the eighth canon of the Fifth General Council, those are anathematized who say "one Nature incarnate of God the Word", unless they "accept it as the Fathers taught, that by a hypostatic union of the Divine nature and the human, one Christ was effected". In the Lateran Council of 649, we find: "Si quis secundum sanctos Patres non confitetur proprie et secundum veritatem unam naturam Dei verbi incarnatum … anathema sit." I åttonde kanon på femte allmänna råd, dessa är anathematized som säger "ett Natur förkroppsliga Guds ord", om de inte "acceptera det som fadersarv lärde, att genom en hypostatic union av den gudomliga naturen och den mänskliga, en Kristus verkställdes. I Lateranfördraget råds 649 hittar vi: "Si quis secundum sanctos Patres icke confitetur proprie et secundum veritatem UNAM naturam Dei verbi incarnatum ... anatema sitta." Nevertheless this formula, frequently used by Cyril (in Epp. i, ii, Ad Successum; Contra Nest. ii; Ad eulogium, etc.; see Petavius "De Incarn.", IV, 6), was the starting point of the Monophysites, some of whom understood it rightly, whereas others pushed it into a denial of the reality of the human nature, while all equally used it as a proof that the formula "two natures" must be rejected as heretical, and therefore also the letter of St. Leo and the decree of Chalcedon. Trots denna formel, som ofta används av Cyril (i Epp. I, II, Ad Successum, Contra Nest. Ii, Ad eulogium etc., se Petavius "De Incarn.", IV, 6), var utgångspunkten för Monophysites , av vilka några förstått det rätt, medan andra skjuts det till ett förnekande av verkligheten på den mänskliga naturen, samtidigt som alla är lika används det som ett bevis för att formeln "två slag" måste avvisas som kättersk och därmed även bokstavligen St Leo och förordningen av Chalcedon.

The word ph&úsis was ambiguous. Ordet ph & úsis var tvetydig. Just as the earlier writings of Theodoret against Cyril contained passages which naturally permitted a Nestorian interpretation–they were in this sense condemned by the Fifth General Council–so the earlier writings of Cyril against Nestorius gave colour to the charge of Apollinarianism brought against him by Theodoret, John, Ibas, and their party. The word ph&úsis produced just the same difficulties that the word 'upóstasis had aroused in the preceeding century. Precis som tidigare skrifter Theodoret mot Cyril innehöll delar som naturligtvis tillåtet en Nestorian tolkning-de var i denna mening fördömts av det femte allmänna råd-så det äldre skrifter Cyril mot Nestorius gav färg till ansvar för Apollinarianism väckts mot honom av Theodoret John, Ibas, och deras parti. Ordet ph & úsis produceras precis samma svårigheter att ordet "upóstasis hade väckts under det föregående århundradet. For 'upóstasis, as St. Jerome rightly declared, was the equivalent of ousía in the mouths of all philosophers, yet it was eventually used theologically, from Didymus onwards, as the equivalent of the Latin persona, that is, a subsistent essence. För "upóstasis som St Jerome riktigt förklaras, var motsvarande ousia i munnen av alla filosofer, men det var slutligen används teologiskt, från Didymus och framåt, som en motsvarighet till latin persona, det vill säga en subsistent väsen. Similarly ph&úsis was an especially Alexandrian word for ousía and 'upóstasis, and was naturally used of a subsistent ousía, not of abstract ousía, both by Cyril often (as in the formula in question), and by the more moderate Monophysites. Likaså ph & úsis var en särskilt alexandrinsk ord för ousia och "upóstasis, och var naturligtvis användas av en subsistent ousia, inte av abstrakta ousia, både genom Cyril ofta (som i formel i fråga) och för de mer moderata Monophysites. The Cyrillian formula, in its genesis and in its rationale, has been explained by Newman in an essay of astounding learning and perfect clearness (Tracts Theol. and Eccl., iv, 1874). Det kyrilliska skriftspråket formel, i dess uppkomst och dess motivering, har förklarats av Newman i en essä av häpnadsväckande lärande och perfekt klarhet (Tracts Theol. Och Eccl., IV, 1874). He points out that the word 'upóstasis could be used (by St. Athanasius, for example), without change of meaning, both of the one Godhead, and of the three Persons. Han påpekar att ordet "upóstasis kan användas (med St Athanasius, till exempel), utan att ändra betydelsen, både av en gudomlighet, och av tre personer. In the former case it did not mean the Divine Essence in the abstract, but considered as subsistent, without defining whether that subsistence is threefold or single, just as we say "one God" in the concrete, without denying a triple Personality. I det första fallet är det inte: den gudomliga Essens i abstrakt, men betraktas som subsistent, utan att definiera huruvida uppehälle har tre eller enkla, precis som vi säger "en Gud" i betong, utan att förneka en trippel Personality. Just the same twofold use without change of meaning might be made of the words ousía, eîdos, and ph&úsis. Precis samma dubbel användning utan förändring av innebörden kan göras av orden ousia, Eidos och ph & úsis. Again, ph&úsis was not applied, as a rule, in the fourth century, to the Humanity of Christ, because that Humanity is not "natural" in the sense of "wholly like to our nature", since it is sinless, and free from all the imperfections which arise from original sin (not pura natura but integra natura), it has no human personality of its own, and it is ineffably graced and glorified by its union with the Word. Återigen, tel & úsis inte tillämpades som regel i det fjärde århundradet, att mänskligheten av Kristus, för att mänskligheten inte är "naturliga" i betydelsen "helt vilja vår natur", eftersom det är sinless och fritt från alla de brister som uppkommer från arvsynd (inte pura Natura men Integra natura) har ingen mänsklig person sin egen, och det är ineffably graced och förhärligas genom sin förening med Word. From this point of view it is clear that Christ is not so fully "consubstantial with us" as He is "consubstantial with the Father". Ur denna synvinkel är det uppenbart att Kristus inte är så helt "consubstantial med oss", som han är "consubstantial med Fadern". Yet again, in these two phrases the word consubstantial appears in different senses; for the Father and the Son have one substance numero, whereas the Incarnate Son is of one substance with us specie (not numero, of course). Ännu en gång, i dessa två fraser ordet consubstantial förekommer i olika sinnen, till Fadern och Sonen har en sak numero, medan FÖRKROPPSLIGA Son är ett ämne med oss specie (inte numero, naturligtvis). It is therefore not to be wondered at, if the expression "consubstantial with us" was avoided in the fourth century. Det är därför inte att undra på, om uttrycket "consubstantial med oss" undveks i det fjärde århundradet. In like manner the word ph&úsis has its full meaning when applied to the Divine Nature of Christ, but a restricted meaning (as has been just explained) when applied to His Human Nature. På samma sätt ordet ph & úsis har sin fulla mening när det appliceras på den gudomliga naturen i Kristus, men en begränsad betydelse (som har just förklarat) när den tillämpas på hans mänskliga naturen.

In St. Cyril's use of the formula its signification is plain. I St Cyril användning av formel dess betydelse är uppenbar. "It means", says Newman (loc. cit., p. 316), "(a), that when the Divine word became man, He remained one and the same in essence, attributes and personality; in all respects the same as before, and therefore mía ph&úsis. It means (b), that the manhood, on the contrary, which He assumed, was not in all respects the same nature as that massa, usia, physis, etc., out of which it was taken; (1) from the very circumstance that it was only an addition or supplement to what He was already, not a being complete in itself; (2) because in the act of assuming it, He changed it in its qualities. This added nature, then, was best expressed, not by a second substantive, as if collateral in its position, but by an adjective or participle, as sesarkoméne. The three words answered to St. John's 'o lógos sárks -egéneto, ie sesarkoménos ên." "Det innebär", säger Newman (anfört ställe cit., S. 316), "(a), att när det gudomliga Ordet blev människa, han förblev en och samma i grunden, attribut och personlighet, i alla avseenden samma som tidigare, och därför mia ph & úsis. Det innebär att (b), att mandom, tvärtom, som han antas, inte i alla avseenden samma slag som Massa, usia, physis mm, av vilka det togs , (1) från allra omständighet att det endast var ett tillägg eller komplement till vad han redan har, inte en komplett i sig, (2) eftersom det i handling att anta det, han förändrats i sin kvaliteter. Detta läggas natur Då var bäst uttryckt, inte genom att en andra sak, som om säkerhet i sin ståndpunkt, men med ett adjektiv eller particip som sesarkoméne. De tre orden svarat på St John's "o logotyper sárks-egéneto, dvs sesarkoménos en." Thus St. Cyril intended to safeguard the teaching of the Council of Antioch (against Paul of Samosata, 264-72) that the Word is unchanged by the Incarnation, "that He is 'én kaì tò a-utò tê o-usía from first to last, on earth and in heaven" (p. 317). Således St Cyril syftar till att skydda undervisning i rådet Antiokiska (mot Paul av Samosata, 264-72) att ordet är oförändrad med inkarnationen, "att han är" en kai en-Utö te o-usía från första till sist, på jorden och i himlen "(s. 317). He intended by his one nature of God, "with the council of Antioch, a protest against that unalterableness and imperfection, which the anti-Catholic schools affixed to their notion of the Word. The council says 'one and the same in usia'; it is not speaking of a human usia in Christ, but of the divine. The case is the same in Cyril's Formula; he speaks of a mía theía ph&úsis in the Word. He has in like manner written a treatise entitled 'quod unus sit Christus'; and, in one of his Paschal Epistles, he enlarges on the text 'Jesus Christ, yesterday, and today, the same, and for ever.' Han syftar dennes en typ av Gud ", med rådet Antiokia, en protest mot att unalterableness och brister, som anti-katolska skolor fästas på deras uppfattning av ordet. Rådet säger" en och samma i usia '; Det är inte att tala om en mänsklig usia i Kristus, men i den gudomliga. Fallet är detsamma i Cyril formel, han talar om en mia theía ph & úsis i Word. Han är på samma sätt skrivit en avhandling med titeln "quod unus sitta Christus ", och i en av hans PÅSK Epistles han utvidgas om texten" Jesus Kristus, i går och i dag, samma, och för evigt. " His great theme in these words is not the coalescing of the two natures into one, but the error of making two sons, one before and one upon the Incarnation, one divine, one human, or again of degrading the divine usia by making it subject to the humanity" (pp. 321-2). Hans stora tema i dessa ord är inte att växa samman av två slag i en, men fel att göra två söner, ett före och ett efter inkarnationen, en gudomlig, en människa, eller en gång i förnedrande den gudomliga usia genom att göra det föremål till mänskligheten "(sidorna 321-2). It has been necessary thus to explain at length St. Cyril's meaning in order to be able to enumerate the more briefly and clearly, the various phases of the Eutychian doctrine. 1. Det har varit nödvändigt därför att förklara utförligt St Cyril: s betydelse för att kunna räkna upp mer kortfattat och tydligt de olika faserna i Eutychian doktrin. 1. The Cyrillian party before Chalcedon did not put forward any doctrine of their own; they only denounced as Nestorians any who taught d&úo ph&úseis, two natures, which they made equal to two hypostases, and two Sons. Det kyrilliska skriftspråket inför Kalcedon inte lagt fram några lära av sina egna, de bara betecknas som Nestorians något som lärde d & Uo ph & úseis, två slag, som de gjorde är lika med två hypostaser och två söner. They usually admitted that Christ was -ek d&úo ph&úseon "of two natures", but this meant that the Humanity before (that is, logically before) it was assumed was a complete ph&úsis; it was no longer a ph&úsis (subsistent) after its union to the Divine nature. De brukar erkände att Kristus var-ek D & Uo ph & úseon "av två slag, men detta innebar att Humaniteten innan (det vill säga logiskt innan) utgick man ifrån en komplett ph & úsis, det var inte längre ett ph & úsis (subsistent) efter det att unionen att den gudomliga naturen. It was natural that those of them who were consistent should reject the teaching of St. Leo, that there were two natures: "Tenet enim sine defectu proprietatem suam utraque natura", "Assumpsit formam servi sine sorde peccati, humana augens, divina non minuens", and if they chose to understand "nature" to mean a subsistent nature, they were even bound to reject such language as Nestorian. Det var naturligt att de av dem som var i överensstämmelse bör förkasta undervisning i St Leo, att det fanns två slag: "Tenet enim sine defectu proprietatem suam utraque natura", "Assumpsit formam Servi sine sorde peccati, Humana augens, Divina icke minuens ", och om de valde att förstå" natur "som en subsistent naturen, de var även tvungna att förkasta sådana språk som Nestorian. Their fault in itself was not necessarily that they were Monophysites at heart, but that they would not stop to listen to the six hundred bishops of Chalcedon, to the pope, and to the entire Western Church. Deras fel i sig var inte nödvändigtvis att de var Monophysites på hjärtat, men att de inte skulle sluta att lyssna på sex hundra biskopar i Chalcedon, till påve, och att hela den västra kyrkan. Those who were ready to hear explanations and to realize that words may have more than one meaning (following the admirable example set by St. Cyril himself), were able to remain in the unity of the Church. De som var beredda att lyssna på förklaringar och att inse att ord kan ha mer än en betydelse (efter beundransvärda exempel som St Cyril själv), hade möjlighet att stanna kvar i den enhet i kyrkan. The rest were rebels, and whether orthodox in belief or not, well deserved to find themselves in the same ranks as the real heretics. Resten var rebeller och om ortodoxa i tro eller inte, välförtjänt att finna sig i samma led som de faktiska kättare.

(2) Eutyches himself was not a Cyrillian. (2) Eutyches själv var inte ett kyrilliska skriftspråket. He was not a Eutychian in the ordinary sense of that word. Han var inte en Eutychian i vanlig bemärkelse. His mind was not clear enough to be definitely Monophysite, and St. Leo was apparently right in thinking him ignorant. Hans tanke var inte tillräckligt tydlig för att vara definitivt Monophysite och St Leo var tydligen rätt tänkande honom okunnig. He was with the Cyrillians in denouncing as Nestorians all who spoke of two natures. Han var med Cyrillians att kritisera som Nestorians alla som talade om två typer. But he had never adopted the "consubstantial with us" of the "creed of union", nor St. Cyril's admissions, in accepting that creed, as to the two natures. Men han hade aldrig antogs "consubstantial med oss" under "creed av unionen, eller St Cyril's admissions, att acceptera att tro, att de två slag. He was willing to accept St. Cyril's letters and the decisions of Ephesus and Nicæa only in a general way, in so far as they contained no error. Han var villig att acceptera St Cyril skrivelser och beslut i Ephesus och Nicea bara på ett allmänt sätt, i den mån de inte innehöll några fel. His disciple, the monk Constantine, at the revision, in April, 449, of the condemnation of Eutyches, explained that he did not accept the Fathers as a canon of faith. Hans lärjunge, den munk Constantine, vid revideringen, i april, 449, av de fördömande av Eutyches förklarade att han inte accepterar Pappor som en kanon av tro. In fact Eutyches simply upheld the ultra-Protestant view that nothing can be imposed as of faith which is not verbally to be found in Scripture. I själva verket Eutyches bara biföll ultra-protestantiska uppfattningen att inget kan tas ut från och med tro som inte är muntligt som finns i Skriften. This, together with an exaggerated horror of Nestorianism, appears to describe his whole theological position. Detta tillsammans med en överdriven skräck för Nestorianism, verkar för att beskriva hela hans teologiska ståndpunkt.

3. 3. Dioscorus and the party which followed him seem to have been pure Cyrillians, who by an excessive dislike of Nestorianism, fell into excess in minimizing the completeness of the Humanity, and exaggerating the effects upon it of the union. We have not documents enough to tell us how far their error went. Dioscorus och den part som följt honom tycks ha varit rena Cyrillians, som genom en överdriven motvilja mot Nestorianism, föll i överkrider minimera fullständigheten av mänskligheten, och överdriver effekterna på den av unionen. Vi har inte handlingar för att berätta oss hur långt deras fel gick. A fragment of Dioscorus is preserved in the "Antirrhetica" of Nicephorus (Spicil. Solesm., IV, 380) which asks: "If the Blood of Christ is not by nature (katà ph&úsin) God's and not a man's, how does it differ from the blood of goats and bulls and the ashes of a heifer? For this is earthly and corruptible, and the blood of man according to nature is earthly and corruptible. But God forbid that we should say the Blood of Christ is consubstantial with one of those things which are according to nature ('enos tôn katà ph&úsin 'omoousíon)." En skärva av Dioscorus bevaras i "Antirrhetica" av Nicephorus (Spicil. Solesm., IV, 380) som frågar: "Om blodet av Kristus är inte av naturen (kata ph & úsin) Guds och inte en människa är, hur det skiljer sig av blod från getter och tjurar och askan av en kviga? För detta jordiska och förgängliga, och blodet hos människan enligt naturen jordiska och förgängliga. Men Gud förbjude att vi skulle säga blod Kristus är consubstantial med en av de saker som enligt natur ( "Enos ton kata ph & úsin" omoousíon). " If this is really, as it purports to be, from a letter written by Dioscorus from his exile at Gangra, we shall have to class him with the extreme Monophysite "Incorrupticolæ", in that he rejects the "consubstantial with us" and makes the Blood of Christ incorruptible of its own nature. Om detta är riktigt, som det utger sig för att vara från ett brev skrivet av Dioscorus från sin exil i Gangra måste vi klass honom med extrema Monophysite "Incorrupticolæ", på att han förkastar "consubstantial med oss" och gör Blood Kristi omutlig i sin egen karaktär. But the passage may conceivably be a Julianist forgery. Men övergången kan tänkas vara en Julianist förfalskning.

4. 4. Timothy Ælurus, the first Monophysite Patriarch of Alexandria, was on the contrary nearly orthodox in his views, as has been clearly shown by the extracts published by Lebon from his works, extant in Syriac in a manuscript in the British Museum (Addit. 12156). Timothy Ælurus, den första Monophysite patriark av Alexandria, tvärtom var nästan ortodox i sina åsikter, vilket har tydligt framgår av de utdrag som publicerats av Lebon från hans verk bevarade i syriska i ett manuskript i British Museum (Addit. 12156) . He denies that ph&úsis, nature, can be taken in an abstract sense. Han förnekar att ph & úsis, natur, kan tas i en abstrakt mening. Hence he makes extracts from St. Leo, and mocks the pope as a pure Nestorian. Därför han gör utdrag ur St Leo, som hånar påven som en ren Nestorian. He does not even accept -ek d&úo ph&úseon, and declares there can be no question of two natures, either before or after the Incarnation. "There is no nature which is not a hypostasis, nor hypostasis which is not a person." Han har inte ens acceptera-ek D & Uo ph & úseon, och försäkrar att det inte kan bli fråga om två slag, antingen före eller efter inkarnationen. "Det finns ingen natur som inte är en hypostasis eller hypostasis som inte är en person." So far we have, not heresy, but only a term defined contrary to the Chalcedonian and Western usage. Hittills har vi inte kätteri, men bara en term som definieras i motsats till vad Chalcedonian och västra användning. A second point is the way Ælurus understands ph&úsis to mean that which is "by nature". En annan fråga är hur Ælurus förstår ph & úsis betyda vad som är "av naturen". Christ, he says, is by nature God, not man; He became man only by "oikonomía" (economy or Incarnation); consequently His Humanity is not His ph&úsis. Kristus, säger han, till sin natur är Gud, inte mannen, han blev människa bara genom att "oikonomía" (ekonomi eller inkarnationen), följaktligen sin mänsklighet är inte hans ph & úsis. Taken thus, the formula mía ph&úsis was intended by Ælurus in an orthodox sense. Vidtagits, formeln mia ph & úsis syftade Ælurus i en ortodox bemärkelse. Thirdly, the actions of Christ are attributed to His Divine Person, to the one Christ. Tredje agerande Kristus tillskrivs Hans gudomliga Person till en Kristus. Here Ælurus seems to be unorthodox. Här Ælurus verkar vara okonventionella. For the essence of Monothelism is the refusal to apportion the actions (-enérgeiai) between the two natures, but to insist that they are all the actions of the one Personality. För det viktigaste i Monothelism är vägran att fördela insatser (-enérgeiai) mellan två slag, men att kräva att de alla de åtgärder som vidtagits av en person. How far Ælurus was in reality a Monothelite cannot be judged until his works are before us in full. Hur långt Ælurus var i verkligheten en Monothelite inte kan bedömas förrän hans verk är före oss i sin helhet. He is, at all events in the main, a schismatic, full of hatred and contempt for the Catholic Church outside Egypt, for the 600 bishops of Chalcedon, for the 1600 of the Encyclia, for Rome and the whole West. Han är under alla omständigheter i målet, en schismatic, full av hat och förakt för den katolska kyrkan utanför Egypten, för 600 biskoparna av Chalcedon, för 1600 i Encyclia, till Rom och hela västvärlden. But he consistently anathematized Eutyches for his denial that Christ is consubstantial with us. Men han konsekvent anathematized Eutyches för hans vägran att Kristus är consubstantial med oss.

5. 5. In the next generation Severus, Bishop of Antioch (511-39), was the great Monophysite leader. I nästa generation Severus, biskop av Antiochia (511-39), var den stora Monophysite ledare. In his earlier days, he rejected the Henoticon of Zeno, but when a patriarch he accepted it. I sitt tidigare dagar, han förkastade Henoticon av Zeno, men när en patriarken han accepterade det. His contemporaries accused him of contradicting himself in the attempt, it seems, to be comprehensive. Hans samtida anklagade honom för att motsäga sig själv i försöket, förefaller det, att vara heltäckande. He did not, however, conciliate the Incorrupticolæ, but maintained the corruptibility of the Body of Christ. Han har dock inte blidka de Incorrupticolæ, men bibehöll KORRUPTIBILITET av Kristi kropp. He seems to have admitted the expression -ek d&úo ph&úseon. Han verkar ha medgett uttrycket-ek D & Uo ph & úseon. Chalcedon and Pope Leo he treated as Nestorian, as Ælurus did, on the ground that two natures mean two persons. Chalcedon och påven Leo han behandlas som Nestorian, som Ælurus gjorde, på grund av att två slag: två personer. He did not allow the Humanity to be a distinct monad; but this is no more than the view of many modern Catholic theologians that it has no esse of its own. Han gjorde inte tillåta att mänskligheten att vara en avgränsad monad, men detta är inte mer än att många moderna katolska teologer att den inte har någon esse egna. (So St. Thomas, III, Q. xvii, a. 2; see Janssens, De Deo homine, pars prior, p. 607, Freiburg, 1901.) It need not be understood that by thus making a composite hypostasis Severus renounced the Cyrillian doctrine of the unchanged nature of the Word after the unconfused union. (Så St Thomas, III, Q. xvii, a 2, se Janssens, De Deo homine, Pars före, s. 607, Freiburg, 1901.) Det behöver inte tolkas som att genom att göra en komposit hypostasis Severus avstått från Cyrillian doctrine of the unchanged nature of the Word after the unconfused union. Where he is most certainly heretical is in his conception of one nature not Divine (so Cyril and Ælurus) but theandric, and thus a composition, though not a mixture–ph&úsis theandriké. To this one nature are attributed all the activities of Christ, and they are called "theandric" (-enérgeiai theandrikaí), instead of being separated into Divine activities and human activities as by the Catholic doctrine. The undivided Word, he said, must have an undivided activity. Thus even if Severus could be defended from the charge of strict Monophysitism, in that he affirmed the full reality of the Human Nature of Christ, though he refused to it the name of nature, yet at least he appears as a dogmatic Monothelite. This is the more clear, in that on the crucial question of one or two wills, he pronounces for one theandric will. On the other hand utterances of Severus which make Christ's sufferings voluntarily permitted, rather than naturally necessitated by the treatment inflicted on His Body, might perhaps be defended by the consideration that from the union and consequent Beatific Vision in the Soul of Christ, would congruously ensue a beatification of the Soul and a spiritualizing of the Body, as was actually the case after the Resurrection; from this point of view it is true that the possibility of the Humanity is voluntary (that is, decreed by the Divine will) and not due to it in the state which is connatural to it after the union; although the Human Nature is of its own nature passible apart from the union (St. Thomas, III, Q. xiv, a. 1, ad 2). It is important to recollect that the same distinction has to be made in considering whether the Body of Christ is to be called corruptible or incorruptible, and consequently whether Catholic doctrine on this point is in favour of Severus or of his adversary Julian. The words of St. Thomas may be borne in mind: "Corruptio et mors non competit Christo ratione suppositi, secundum quod attenditur unitas, sed ratione naturæ, secundam quam invenitur differentia mortis et vitæ" (III, Q. 1, a. 5, ad 2). As the Monophysites discussed the question ratione suppositi (since they took nature to mean hypostasis, and to imply a suppositum) they were bound to consider the Body of Christ incorruptible. We must therefore consider the Julianists more consistent than the Severians.

6. 6. Julian, Bishop of Halicarnassus, was the leader of those who held the incorruptibility, as Severus was of those who held the corruptibility. Julian, biskop av Halicarnassus, var ledaren för de som höll oantastlighet som Severus var av dem som höll KORRUPTIBILITET. The question arose in Alexandria, and created great excitement, when the two bishops had taken refuge in that city, soon after the accession of the orthodox Emperor Justin, in 518. Frågan uppstod i Alexandria, och skapade stor uppståndelse när två biskopar hade tagit sin tillflykt till den staden, strax efter anslutningen av de ortodoxa kejsaren Justin, i 518. The Julianists called the Severians phthartolátrai or Corrupticolæ, and the latter retorted by entitling the Julians -Aphthartodokêtai and Phantasiasts, as renewing the Docetic heresies of the second century. Den Julianists kallas Severians phthartolátrai eller Corrupticolæ, och det senare retorted som berättigar Julians-Aphthartodokêtai och Phantasiasts, en förnyelse av Docetic heresies av det andra århundradet. In 537, the two parties elected rival patriarchs of Alexandria, Theodosius and Gaianas, after whom the Corrupticolæ were known as Theodosians, and the Incorrupticolæ as Gaianites. Under 537, de två parterna valda rivaliserande patriarker av Alexandria, Theodosius och Gaianas, efter vilken Corrupticolæ kallas Theodosians och Incorrupticolæ som Gaianites. Julian considered, with some show of reason, that the doctrine of Severus necessitated the admission of two natures, and he was unjustly accused of Docetism and Manichæanism, for he taught the reality of the Humanity of Christ, and made it incorruptible not formaliter quâ human, but as united to the Word. Julian, med några visa förnuft, att lära av Severus krävde upptagande av två slag, och han var orättfärdigt anklagad för Docetism och Manichæanism, för han lärde verklighet av mänskligheten av Kristus, och gjorde det omutlig inte formaliter förutsättning mänskliga , men som förenas till Word. His followers, however, split upon this question. Hans efterföljare, dock uppdelad på denna fråga. One party admitted a potential corruptibility. En part medgav en potentiell KORRUPTIBILITET. Another party taught an absolute incorruptibility katà pánta trópon, as flowing from the union itself. En annan part lärde absolut oantastlighet kata panta trópon, som följer av själva unionen. A third sect declared that by the union the Humanity obtained the prerogative of being uncreate; they were called Actistetæ, and replied by denominating their opponents "Ctistolaters", or worshippers of a creature. En tredje sekt förklarat att de fackliga mänskligheten fått privilegium att uncreate, de kallades Actistetæ, och svarade med att uttrycka sina motståndare "Ctistolaters" eller troende av en varelse. Heresies, after the analogy of low forms of physical life, tend to propagate by division. Heresies efter jämförelsen med låga former av fysiska livet, tenderar att föröka genom delning. So Monophysitism showed its nature, once it was separated from the Catholic body. The Emperor Justinian, in 565, adopted the incorruptibilist view, and made it a law for all bishops. Så Monophysitism visade sin karaktär, när den var skild från den katolska organ. Kejsaren Justinianus i 565 antog incorruptibilist visa och gjort det en lag för alla biskopar. The troubles that arose in consequence, both in East and West, were calmed by his death in November of that year. De problem som uppstod i följd, både i öst och väst, har lugnat av hans död i november samma år.

7. 7. The famous Philoxenus or Xenaias (d. soon after 518), Bishop of Mabug (Mabbogh, Mambuce, or Hierapolis in Syria Euphratensis), is best known today by his Syriac version of the New Testament, which was revised by Thomas of Harkel, and is known as the Harkleian or Philoxonian text. Den berömda Philoxenus eller Xenaias (d. kort efter 518), biskop av Mabug (Mabbogh, Mambuce eller Hierapolis i Syrien Euphratensis), är mest känd i dag av hans syriska versionen av Nya Testamentet, som sågs över av Thomas av Harkel, och kallas Harkleian eller Philoxonian text. It is unfair of Hefele (Councils, tr. III, 459-60) to treat him as almost a Docetist. Det är orättvist av Hefele (råden, tr. III, 459-60) för att behandla honom som nästan en Docetist. From what can be learned of his doctrines they were very like those of Severus and of Ælurus. Från och vad de kan lära av hans läror de var mycket som de i Severus och Ælurus. He was a Monophysite in words and a Monothelite in reality, for he taught that Christ had one will, an error which it was almost impossible for any Monophysite to avoid. Han var en Monophysite i ord och en Monothelite i verkligheten, för han lärde att Kristus hade en vilja, ett fel som det var nästan omöjligt för någon Monophysite undvika. But this mía ph&úsis s&únthetos was no doubt meant by him as equivalent to the hypostasis composita taught by St. Thomas. Men detta mia ph & úsis s & únthetos var ingen tvekan menas med honom som motsvarar den hypostasis composita undervisas av St Thomas. As Philoxenus taught that Christ's sufferings were by choice, he must be placed on the side of the Julianists. Som Philoxenus lärt att Kristi lidande var genom val, han måste placeras på sidan av Julianists. He was careful to deny all confusion in the union, and all transformation of the Word. Han var noga med att förneka alla förvirring i unionen, och alla omvandlingen av Word.

8. 8. Peter Fullo, Patriarch of Antioch (471-88), is chiefly famed in the realm of dogma for his addition to the Trisagion or Tersanctus, "Agios o Theos, Agios Ischyros, Agios Athanatos", of the words "who wast crucified for us". Peter Fullo, patriark av Antiochia (471-88), är främst berömd när det gäller dogm för hans Utöver de Trisagion eller Tersanctus "Agios o Theos, Agios Ischyros, Agios Athanatos", av orden "som wast korsfäst för oss ". This is plain Patripassianism, so far as words go. Detta är vanligt Patripassianism, så långt det ord gå. It was employed by Peter as a test, and he excommunicated all who refused it. Det var anställda av Peter som ett test, och han excommunicated alla som vägrade den. There is no possibility of explaining away this assertion of the suffering of the Divine Nature by the communicatio idiomatum, for it is not merely the Divine Nature (in the sense of hypostasis) of the Son which is said to have been crucified, but the words are attached to a three-fold invocation of the Trinity. Det finns ingen möjlighet att förklara bort detta påstående av det lidande i den gudomliga naturen av Communicatio idiomatum, för det är inte bara den gudomliga naturen (i betydelsen hypostasis) av Sonen som sägs ha blivit korsfäst, men orden bifogas en tre gånger åkallan av Treenigheten. Peter may therefore be considered as a full-blooded Monophysite, who carried the heresy to its extreme, so that it involved error as to the Trinity (Sabellianism) as well as with regard to the Incarnation. Peter kan därför betraktas som en Fullblodiga Monophysite, som bar kätteri till sin spets, så att den som deltar fel beträffande det Trinity (Sabellianism) samt med beaktande av inkarnationen. He did not admit the addition of the words "Christ our King" which his orthodox rival Calandio added to his formula. Han gjorde inte erkänna tillägg av orden "Kristus vår kung" som hans ortodoxa rivaliserande Calandio till hans formel. Some Scythian monks of Constantinople, led by John Maxentius, before the reconciliation with the West in 519, upheld the formula "one of the Trinity was crucified" as a test to exclude the heresy of Peter Fullo on the one hand and Nestorianism on the other. They were orthodox adherents of the Council of Chalcedon. Vissa Scythian munkar av Konstantinopel, under ledning av John Maxentius före avstämning med väst i 519, godtas formeln "en av Trinity korsfästes" som ett test för att utesluta kätteri av Peter Fullo å ena sidan och Nestorianism på andra . De ortodoxa anhängare av den Kalcedon. Pope Hormisdas thought very badly of the monks, and would do nothing in approval of their formula. Påven Hormisdas tyckte mycket illa av munkar, och gör inget godkännande av deras formel. But it was approved by John II, in 534, and imposed under anathema by the Second Council of Constantinople in 553, which closed the so-called "Theopaschite" controversy. Men det godkändes av John II, på 534, och införde under förbannelse genom andra rådet i Konstantinopel år 553, som avslutades den så kallade "Theopaschite" kontroverser.

9. 9. We have further to catalogue a number of subdivisions of Monophysitism which pullulated in the sixth century. Vi har fortsatt att katalogisera ett antal delområden av Monophysitism som pullulated i sjätte århundradet. The Agnoetæ were Corrupticolæ, who denied completeness of knowledge to the Human Nature of Christ; they were sometimes called Themistians, from Themistus Calonymus, an Alexandrian deacon, their chief writer. Den Agnoetæ var Corrupticolæ, som förnekade fullständigheten av kunskap till den mänskliga naturen i Kristus, de kallas ibland Themistians, från Themistus Calonymus, en alexandrinsk diakon, deras främsta författare. They were excommunicated by the Patriarchs of Alexandria, Timotheus (d. 527) and Theodosius. De var excommunicated av Patriarkerna av Alexandria, Timotheus (d. 527) och Theodosius. Their views resemble the "Kenotic" theories of our own day. The Tritheists, or Tritheites, or Condobaudites, were founded by a Constantinopolitan philosopher, John Asconagus, or Ascunaghes, at the beginning of the sixth century, but their principal teacher was John Philopomus, an Alexandrian philosopher, who died probably towards the end of that century. These heretics taught that there were three natures in the Holy Trinity, the three Persons being individuals of a species. Deras åsikter likna "Kenotic" teorier om vår egen dag. Tritheists eller Tritheites eller Condobaudites, grundades av en konstantinopolitanska filosofen John Asconagus eller Ascunaghes, i början av den sjätte talet, men deras huvudsakliga lärare var John Philopomus , en alexandrinsk filosofen, som dog förmodligen i slutet av det århundradet. Dessa kättare lärt att det fanns tre slag i den heliga Treenigheten, tre Personer som individer av en art. A zealot of the sect was a monk Athanasius, grandson of the Empress Theodora, wife of Justinian. En svärmare av sekten var en munk Athanasius, sonson av kejsarinnan Theodora, hustru till Justinianus. He followed the view of Theodosius, that the bodies to be given in the resurrection are new creations. Han följde bakgrund av Theodosius, att de organ som skall ges på uppståndelsen är nya skapelser. Stephen Gobaras was another writer of this sect. Stephen Gobaras var en annan författare i denna sekt. Their followers were called Athanasians or Philoponiaci. Deras anhängare kallades Athanasians eller Philoponiaci. Athanasius was opposed by Conon, Bishop of Tarsus (c. 600), who eventually anathematized his teacher Philoponus. Athanasius var emot av Conon, biskop av Tarsus (ca 600), som till slut anathematized hans lärare Philoponus. The Cononites are said to have urged that, though the matter of the body is corruptible, its form is not. Den Cononites sägs ha insisterat på att, även om frågan om kroppen är förgängliga, dess form är det inte. The Tritheites were excommunicated by the Jacobite Patriarch of Alexandria, Damian (577), who found the unity of God in a '&úparksis distinct from the three Persons, which he called autótheos. Den Tritheites var excommunicated av Jacobite patriark av Alexandria, Damian (577), som hittat en enhetlig Gud i ett "& úparksis skillnad från de tre personer, som han kallade autótheos. His disciples were taunted with believing in four Gods, and were nicknamed Tetradites, or Tetratheites, and also Damianists and Angelites. Hans lärjungar var taunted med tro på fyra Gods och var smeknamnet Tetradites eller Tetratheites och även Damianists och Angelites. Peter Callinicus, Patriarch of Antioch (578-91), opposed them, and both he and Damian attacked the Alexandrian philosopher Stephen Niobes, founder of the Niobites, who taught that there was no distinction whatever between the Divine Nature and the Human after the Incarnation, and characterized the distinctions made by those who admitted only one nature as half-hearted. Peter Callinicus, patriark av Antiochia (578-91), emot dem, och både han och Damian angrep alexandrinsk filosofen Stephen Niobes, grundare av Niobites, som lärde att det inte fanns någon skillnad oavsett mellan den gudomliga naturen och den mänskliga efter inkarnationen och karakteriseras de distinktioner som görs av dem som tas upp endast en art som halvhjärtat. Many of his followers joined the Catholics, when they found themselves excommunicated by the Monophysites. Många av hans anhängare anslöt sig till katoliker, när de befann sig excommunicated av Monophysites.

HISTORY HISTORIA

Of the origin of Eutychianism among the Cyrillian party a few words were said above. Av ursprung Eutychianism bland kyrilliska skriftspråket part några ord sades ovan. The controversy between Cyril and Theodoret was revived with violence in the attacks made in 444-8, after Cyril's death, by his party on Irenæus of Tyre, Ibas of Edessa, and others (see DIOSCURUS). Motsättningarna mellan Cyril och Theodoret var återupplivas med våldet i de attacker som gjorts i 444-8 efter Cyril död, av hans parti på Irenaeus av däck, Ibas i Edessa, och andra (se DIOSCURUS). The trial of Eutyches, by St. Flavian at Constantinople, brought matters to a head (see EUTYCHES). Rättegången i Eutyches genom St Flavian i Konstantinopel, väckt frågor på sin spets (se EUTYCHES). Theodosius II convened an œcumenical council at Ephesus, in 449, over which Dioscurus, the real founder of Monophysitism as a sect, presided (see ROBBER COUNCIL OF EPHESUS). Theodosius II sammankallas en ekumeniska rådet i Ephesus, på 449, som Dioscurus den verkliga grundaren av Monophysitism som en sekt, ordförande (se RÅNARE RÅD Ephesus). St. Leo had already condemned the teaching of one nature in his letter to Flavian called the tome, a masterpiece of exact terminology, unsurpassed for clearness of thought, which condemns Nestorius on the one hand, and Eutyches on the other (see LEO I, POPE). St Leo redan fördömts undervisning i en karaktär i sitt brev till Flavian kallas Tome, ett mästerverk i exakta termer, oöverträffad för klarhet till tankefrihet, som fördömer Nestorius å ena sidan, och Eutyches på den andra (se LEO I PÅVE). After the council had acquitted Eutyches, St. Leo insisted on the signing of this letter by the Eastern bishops, especially by those who had taken part in the disgraceful scenes at Ephesus. Efter det att rådet hade frikänts Eutyches, St Leo insisterade på att underteckna detta brev från östra biskopar, särskilt av dem som hade deltagit i den skamliga scener på Ephesus. In 451, six hundred bishops assembled at Chalcedon, under the presidency of the papal legates (see CHALCEDON, COUNCIL OF). I 451, sex hundra biskopar monteras på Kalcedon, under ledning av den påvliga legates (se Kalcedon, RÅD). The pope's view was assured of success before-hand by the support of the new Emperor Marcian. Påven uppfattning var säker på framgång före-hand med stöd av den nya kejsaren Marcian. Dioscurus of Alexandria was deposed. Dioscurus av Alexandria var avsatta. The tome was acclaimed by all, save by thirteen out of the seventeen Egyptian bishops present, for these declared their lives would not be safe, if they returned to Egypt after signing, unless a new patriarch had been appointed. Den Tome blev hyllade av alla, utom av tretton av de sjutton egyptiska biskopar närvarande, för dessa deklareras deras liv skulle inte vara säker, om de återvände till Egypten efter undertecknandet, om inte en ny patriark hade utsetts. The real difficulty lay in drawing up a definition of faith. Den verkliga svårigheten bestod i att utarbeta en definition av tro. There was now no Patriarch of Alexandria; those of Antioch and Constantinople had been nominees of Dioscurus, though they had now accepted the tome; Juvenal of Jerusalem had been one of the leaders of the Robber Council, but like the rest had submitted to St. Leo. Det var nu inte patriark av Alexandria, som Antiokia och Konstantinopel hade kandidaterna i Dioscurus, men de hade nu accepterat Tome; Juvenal i Jerusalem hade varit en av ledarna för Robber rådet, men liksom resten hade lämnats till St Leo. It is consequently not surprising that the committee, appointed to draw up a definition of faith, produced a colourless document (no longer extant), using the words -ek d&úo ph&úseon, which Dioscurus and Eutyches might have signed without difficulty. Det är därför inte förvånande att den kommitté, som utses att utarbeta en definition av tro, en färglös dokument (inte längre bevarade), med hjälp av ord-ek D & Uo ph & úseon som Dioscurus och Eutyches kanske har undertecknat utan svårighet. It was excitedly applauded in the fifth session of the council, but the papal legates, supported by the imperial commissioners, would not agree to it, and declared they would break up the council and return to Italy, if it were pressed. Det var spänning applåderade i det femte mötet i rådet, men den påvliga legates, som stöds av det kejserliga kommissionärer, skulle inte gå med på det och förklarade att de skulle bryta upp och återvända till Italien, om den trycks in.

The few bishops who stood by the legates were of the Antiochian party and suspected of Nestorianism by many. De få biskopar som stod med legates var i Antiochian parti och misstänks Nestorianism av många. The emperor's personal intervention was invoked. Kejsaren personliga inlägg var åberopas. It was demonstrated to the bishops that to refuse to assert "two natures" (not merely "of" two) was to agree with Dioscurus and not with the pope, and they yielded with a very bad grace. Det har visats att biskoparna att vägra att göra "två slag" (inte bara "av" två) var att komma överens med Dioscurus och inte med påven, och de gav ett mycket dåligt nåd. They had accepted the pope's letter with enthusiasm, and they had deposed Dioscurus, not indeed for heresy (as Austolius of Constantinople had the courage, or the impudence, to point out), but for violation of the canons. De hade accepterat påvens brev med entusiasm, och de hade avsatte Dioscurus inte verkligen för kätteri (enligt Austolius Konstantinopel hade modet eller oförskämdhet att påpeka), men för kränkning av kanoner. To side with him meant punishment. Till sidan med honom innebar bestraffning. The result was the drawing up by a new committee of the famous Chalcedonian definition of faith. Resultatet var utarbetandet av en ny kommitté med den berömda Chalcedonian definition av tro. It condemns Monophysitism in the following words: "Following the holy Fathers, we acknowledge one and the same Son, one Lord Jesus Christ; and in accordance with this we all teach that He is perfect in Godhead, perfect also in Manhood, truly God and truly Man, of a rational soul and body, consubstantial with His Father as regards his Godhead, and consubstantial with us as regards His Manhood, in all things like unto us save for sin; begotten of His Father before the worlds as to His Godhead, and in the last days for us and for our salvation [born] of Mary the Virgin Theotokos as to His Manhood; one and the same Christ, Son, Lord, Only-begotten, made known as in two natures [the Greek text now has "of two natures", but the history of the definition shows that the Latin "in" is correct] without confusion or change, indivisibly, inseparably [-en d&úo ph&úsesin -asugch&útos, -atréptos, -adiairétos, -achorístos gnorizómenon]; the distinction of the two natures being in no wise removed by the union, but the properties of each nature being rather preserved and concurring in one Person and one Hypostasis, not as divided or separated into two Persons, but one and the same Son and Only-begotten, God the Word, the Lord Jesus Christ; even as the Prophets taught aforetime about Him, and as the Lord Jesus Christ Himself taught us, and as the symbol of the Fathers has handed down to us." Det fördömer Monophysitism i följande ord: "Efter den heliga fäder, vi erkänner ett och samma Son, en Herre Jesus Kristus, och i enlighet med detta vi alla lära att han är perfekt i Gudomligheten, perfekt även i mandom, verkligen Gud och verkligen Man, en rationell själ och kropp, consubstantial med sin far när det gäller hans gudomlighet och consubstantial med oss när det gäller hans mandom i alla saker som till oss rädda för synd, född av Fadern före världar om hans gudomlighet, och under de sista dagarna för oss och för vår frälsning [född] Marias Jungfru Theotokos om hans mandom, en och samma Kristus, Son, Lord, Bara-född, som kallas i två slag [den grekiska texten har nu "av två slag", men historien om definitionen visar att latin "i" är riktiga] utan förväxling eller förändring, odelbart, oskiljaktigt [-en D & Uo ph & úsesin-asugch & útos,-atréptos,-adiairétos,-achorístos gnorizómenon]; den åtskillnad av två slag som på intet sätt bort av facket, men egenskaperna hos varje art är ganska bevaras och samstämmiga i en person och en Hypostasis, inte delas eller delats upp på två personer, men en och samma Sonen och Bara - född, Gud Ordet, Herren Jesus Kristus, även om profeterna lärt aforetime om honom, och Herren Jesus Kristus själv lärt oss, och som symbol för den Pappor har avkunnats för oss. "

So Monophysitism was exorcised; but the unwillingness of the larger number of the six hundred Fathers to make so definite a declaration is important. Så Monophysitism var exorcised, men oviljan hos de större antal av de sex hundra fadersarv att göra så definitivt en förklaring är viktigt. "The historical account of the Council is this, that a doctrine which the Creed did not declare, which the Fathers did not unanimously witness, and which some eminent Saints had almost in set terms opposed, which the whole East refused as a symbol, not once, but twice, patriarch by patriarch, metropolitan by metropolitan, first by the mouth of above a hundred, then by the mouth of above six hundred of its bishops, and refused upon the grounds of its being an addition to the Creed, was forced upon the Council, not indeed as a Creed, yet, on the other hand, not for subscription merely, but for its acceptance as a definition of faith under the sanction of an anathema, forced on the Council by the resolution of the Pope of the day, acting through his Legates and supported by the civil power" (Newman, "Development", v, §3, 1st ed., p. 307). "Den historiska hänsyn till rådet är att en doktrin som Creed inte förklara, som kyrkofäderna inte enhälligt vittne, och som en del framstående Saints hade nästan ställa villkor motståndare som hela östra vägrade som en symbol, inte en gång, men två gånger, patriarken av patriarken, storstadsområden av storstadsområden, i första hand genom munnen i över ett hundra, sedan genom munnen över sex hundra av sina biskopar och vägras på grund av att det är ett tillägg till det Creed, tvingades uppmanar rådet, inte i själva verket som en Creed, men å andra sidan, inte för teckning bara, men för att den godtas som en definition av tro under sanktion av en förbannelse, tvingas att rådet genom en resolution av påven i dag, genom hans Legates och stöds av den civila makten "(Newman," Utveckling ", v, § 3, 1st ed., s. 307). Theodosius issued edicts against the Eutychians, in March and July, 452, forbidding them to have priests, or assemblies, to make wills or inherit property, or to do military service. Theodosius utfärdas edicts mot Eutychians, i mars och juli, 452, som förbjuder dem att ha präster eller församlingar, för att göra testamente eller ärva egendom, eller att göra militärtjänst. Priests who were obstinate in error were to be banished beyond the limits of the empire. Präster som var envis av misstag skulle förvisad utanför gränserna för riket. Troubles began almost immediately the council was over. Troubles började nästan omedelbart rådet var över. A monk named Theodosius, who had been punished at Alexandria for blaming Dioscurus, now on the contrary opposed the decision of the council, and going to Palestine persuaded the many thousands of monks there that the council had taught plain Nestorianism. En munk vid namn Theodosius, som varit straffad i Alexandria för att skylla Dioscurus, nu tvärtom emot beslutet i rådet, och kommer att Palestina övertalas de tusentals munkar det att rådet hade lärt vanligt Nestorianism. They made a raid upon Jerusalem and drove out Juvenal, the bishop, who would not renounce the Chalcedonian definition, although he had been before one of the heads of the Robber Council. De gjorde en raid på Jerusalem och drev ut Juvenal, biskopen, som inte skulle avstå från Chalcedonian definition, även om han hade varit innan en av cheferna för de Robber rådet. Houses were set on fire, and some of the orthodox were slain. Husen sattes i brand, och några av de ortodoxa hade sår. Theodosius made himself bishop, and throughout Palestine the bishops were expelled and new ones set up. The Bishop of Scythopolis lost his life; violence and riots were the order of the day. Theodosius gjorde själv biskop, och i hela Palestina biskoparna skulle utvisas och nya upprättas. Biskopen i Scythopolis förlorade sitt liv, våld och upplopp var ordningen för dagen. Eudocia, widow of the Emperor Theodosius II, had retired to Palestine, and gave some support to the insurgent monks. Eudocia, änka efter kejsaren Theodosius II, hade avgått till Palestina, och gav visst stöd till upprorisk munkar. Marcian and Pulcheria took mild measures to restore peace, and sent repeated letters in which the real character of the decrees of Chalcedon was carefully explained. Marcian och Pulcheria tog mild åtgärder för att återställa fred och skickade upprepade skrivelser där den verkliga karaktären av dekret i Chalcedon var noga förklaras. St. Euthymius and his community were almost the only monks who upheld the council, but this influence, together with a long letter from St. Leo to the excited monks, had no doubt great weight in obtaining peace. St Euthymius och hans samhälle var nästan den enda munkar som fastställde rådet, men detta inflytande tillsammans med en lång skrivelse från St Leo till glada munkar, hade utan tvekan stor vikt att få fred. In 453, large numbers acknowledged their error, when Theodosius was driven out and took refuge on Mount Sinai, after a tyranny of twenty months. I 453, många erkände sitt misstag, när Theodosius drevs ut och tog sin tillflykt på berget Sinai, efter en tyranni tjugo månader. Others held out on the ground that it was uncertain whether the pope had ratified the council. Andra hållas på grund av att det var osäkert om påven hade ratificerat rådet. It was true that he had annulled its disciplinary canons. Det var sant att han hade ogiltigförklarade dess disciplinära kanoner. The emperor therefore wrote to St. Leo asking for an explicit confirmation, which the pope sent at once, at the same time thanking Marcian for his acquiescence in the condemnation of the twenty-eighth canon, as to the precedence of the See of Constantinople, and for repressing the religious riots in Palestine. Kejsaren skrev därför till St Leo ber om en uttrycklig bekräftelse, som påven skickade på en gång, samtidigt tacka Marcian för sin passivitet i fördömandet av tjugoåttonde kanon, när det gäller prioriteringen av Se Konstantinopel, och för att undertrycka den religiösa upplopp i Palestina.

In Egypt the results of the council were far more serious, for nearly the whole patriarchate eventually sided with Dioscurus, and has remained in heresy to the present day. I Egypten resultaten av rådet var betydligt mer allvarligt, för nästan hela patriarkatet småningom Dubbelsidig med Dioscurus, och har varit i kätteri till våra dagar. Out of seventeen bishops who represented, at Chalcedon, the hundred Egyptian bishops, only four had the courage to sign the decree. Av sjutton biskopar som representerade vid Kalcedon är hundra egyptiska biskopar endast fyra hade modet att underteckna dekret. These four returned to Alexandria, and peacably ordained the archdeacon, Proterius, a man of good character and venerable by his age, in the place of Dioscurus. Dessa fyra återvände till Alexandria, och peacably ordinerade den ÄRKEDIAKON, Proterius, en man av god karaktär och ärevördiga av sin ålder, i stället för Dioscurus. But the deposed patriarch was popular, and the thirteen bishops, who had been allowed to defer signing the tome of St. Leo, misrepresented the teaching of the council as contrary to that of Cyril. Men avsatte patriarken var populär, och tretton biskopar, som hade fått skjuta upp undertecknandet av Tome St Leo, felaktigt undervisning i de råd som strider mot den av Cyril. A riot was the result. Upplopp blev resultatet. The soldiers who attempted to quell it were driven into the ancient temple of Serapis, which was now a church, and it was burnt over their heads. De soldater som försökte dämpa det kördes in i antika tempel Serapis, som nu en kyrka, och det var bränt över deras huvuden. Marcian retaliated by depriving the city of the usual largess of corn, of public shows, and of privileges. Marcian retaliated genom att beröva staden de vanliga GENEROSITET av majs, i offentliga föreställningar, och privilegier. Two thousand soldiers reinforced the garrison, and committed scandalous violence. Två tusen soldater förstärkt garnisonen, och engagerade skandal våld. The people were obliged to submit, but the patriarch was safe only under military protection. Människorna var tvungna att lämna, men patriarken var säkert bara under militärt skydd. Schism began through the retirement from his communion of the priest Timothy, called Ælurus, "the cat", and Peter, called Mongus, "the hoarse", a deacon, and these were joined by four or five bishops. Schism började genom pensionering från sin gemenskap av prästen Timothy, kallad Ælurus "katten", och Peter, som kallas Mongus "är hes", en diakon, och dessa anslöt sig fyra eller fem biskopar. When the death of Dioscurus (September, 454) in exile at Gangra was known, two bishops consecrated Timothy Ælurus as his successor. När död Dioscurus (september, 454) i exil på Gangra var känd, två biskopar invigd Timothy Ælurus som hans efterträdare. Henceforward almost the whole of Egypt acknowledged the Monophysite patriarch. Hädanefter nästan hela Egypten erkände Monophysite patriarken. On the arrival of the news of the death of Marcian (February, 457), Proterius was murdered in a riot, and Catholic bishops were everywhere replaced by Monophysites. På anländer nyheten om död Marcian (februari, 457), Proterius mördades i ett upplopp, och katolska biskopar var överallt ersättas med Monophysites. The new emperor, Leo, put down force by force, but Ælurus was protected by his minister Aspar. Den nya kejsaren, Leo, lägg ner kraft med kraft, men Ælurus var skyddad av sin minister Aspar. Leo wished for a council, but gave way before the objections made by the pope his namesake, and the difficulties of assembling so many bishops. Leo ville till rådet, men gav sätt innan de invändningar som gjorts av påven hans namne, och svårigheterna med att samla så många biskopar. He therefore sent queries throughout the Eastern Empire to be answered by the bishops, as to the veneration due to the Council of Chalcedon and as to the ordination and the conduct of Ælurus. Han skickade därför förfrågningar hela östra imperiet som skall besvaras av biskopar, som till vördnad på grund av den Kalcedon och till samordning och genomförande av Ælurus. As only Catholic bishops were consulted, the replies were unanimous. Eftersom endast katolska biskopar har hört, de svar som var enhällig. One or two of the provincial councils, in expressing their indignation against Timothy, add the proviso "if the reports are accurate", and the bishops of Pamphylia point out that the decree of Chalcedon is not a creed for the people, but a test for bishops. En eller två av de provinsiella råden, för att uttrycka sin indignation mot Timothy lägga förbehållet "om de rapporter är korrekta", och biskoparna i Pamphylia påpeka att dekretet av Kalcedon är inte en religion för folket, men ett test för biskopar. The letters, still preserved (in Latin only) under the name of Encyclia, or Codex Encyclius, bear the signatures of about 260 bishops, but Nicephorus Callistus says, that there were altogether more than a thousand, while Eulogius, Patriarch of Alexandria in the days of St. Gregory the Great, puts the number at 1600. Bokstäverna fortfarande konserverade (på latin bara) under namnet Encyclia, eller Codex Encyclius, vara undertecknade av ca 260 biskopar, men Nicephorus Callistus säger, att det fanns sammanlagt mer än tusen, medan Eulogius, patriark av Alexandria i dagar från St Gregorius den store, sätter antalet till 1600. He says that only one bishop, the aged Amphilochius of Side, dissented from the rest, but he soon changed his mind (quoted by Photius, Bibl., CCXXX, p. 283). Han säger att endast en biskop, äldre Amphilochius i Side, dissented från resten, men han snart ändrade sig (citerad av Photius, Bibl., CCXXX, s. 283). This tremendous body of testimonies to the Council of Chalcedon is little remembered today, but in controvresies with the Monophysites it was in those times of equal importance with the council itself, as its solemn ratification. Denna fantastiska kropp vittnesmål till rådet Kalcedon är liten ihåg i dag, men i controvresies med Monophysites det var i dessa tider av lika stor vikt som rådet självt, dess högtidliga ratificering.

In the following year Ælurus was exiled, but was recalled in 475 during the short reign of the Monophysite usurper Basiliscus. Året därpå Ælurus var i exil, men i minnet i 475 under den korta regeringstid av Monophysite INKRÄKTARE Basiliscus. The Emperor Zeno spared Ælurus from further punishment on account of his great age. Kejsaren Zeno skonas Ælurus ytterligare bestraffning på grund av sin stora ålder. That emperor tried to reconcile the Monophysites by means of his Henoticon, a decree which dropped the Council of Chalcedon. Det kejsaren försökte förena Monophysites genom hans Henoticon, en dom som föll den Kalcedon. It could, however, please neither side, and the middle party which adhered to it and formed the official Church of the East was excommunicated by the popes. Det kunde dock, tack vare sidan och mitt parti som anslutit sig till det och bildat den officiella kyrkan i öst var excommunicated av påvar. At Alexandria, the Monophysites were united to the schismatic Church of Zeno by Peter Mongus who became patriarch. I Alexandria, den Monophysites förenades till schismatic kyrkan Zeno av Peter Mongus som blev patriarken. But the stricter Monophysites seceded from him and formed a sect known as Acephali. Men strängare Monophysites seceded från honom och bildade en sekt som kallas Acephali. At Antioch Peter Fullo also supported the Henoticon. Vid Antiokiska Peter Fullo stödde också Henoticon. A schism between East and West lasted through the reigns of Zeno and his more definitely Monophysite successor Anastasius, in spite of the efforts of the popes, especially the great St. Gelasius. En schism mellan öst och väst pågick genom härskar i Zeno och hans mer definitivt Monophysite efterträdare Anastasius, trots de ansträngningar som påvar, särskilt de stora St Gelasius. In 518, the orthodox Justin came to the throne, and reunion was consummated in the following year by him, with the active co-operation of his more famous nephew Justinian, to the great joy of the whole East. I 518, den ortodoxa Justin kom till tronen, och Réunion som förbrukades under det följande året av honom, med ett aktivt samarbete av hans mer berömda brorson Justinianus, till stor glädje för hela Mellanöstern. Pope Hormisdas sent legates to reconcile the patriarchs and metropolitans, and every bishop was forced to sign, without alteration, a petition in which he accepted the faith which had always been preserved at Rome, and condemned not only the leaders of the Eutychian heresy, but also Zeno's time-serving bishops of Constantinople, Acacius and his successors. Påven Hormisdas skickas legates att förena patriarkerna och metropolitans och varje biskop tvingades underteckna, utan förändring, en petition där han accepterade tron som alltid har varit i Rom, och fördömde inte bara ledarna för de Eutychian kätteri, men även Zeno's Temne-servering biskopar i Konstantinopel, Acacius och hans efterträdare. Few of the Eastern bishops seem to have been otherwise than orthodox and anxious for reunion, and they were not obliged to omit from the diptychs of their churches the names of their predecessors, who had unwillingly been cut off from actual communion with Rome, in the reigns of Zeno and Anastasius. Få i östra biskopar tycks ha varit något annat än ortodox och angelägna för Réunion, och de inte var tvungna att utelämna från diptychs deras kyrkor namnen på sina föregångare, som hade motvilligt varit avskurna från faktiska gemenskap med Rom i härskar i Zeno och Anastasius. The famous Monophysite writer Severus was now deposed from the See of Antioch. Den berömda Monophysite författaren Severus var nu avsatte från Se Antiokiska. Justinian, during his long reign, took the Catholic side, but his empress, Theodora, was a Monophysite, and in his old age the emperor leaned in the same direction. Justinianus under sin långa regeringstid, tog den katolska sidan, men hans kejsarinna, Theodora, var en Monophysite och hans ålderdom kejsaren lutade åt samma håll. We still posses the acts of a conference, between six Severian and seven orthodox bishops, held by his order in 533. Vi har fortfarande inneha de handlingar av en konferens mellan sex Severian och sju ortodoxa biskopar, som innehas av sin beställning på 533. The great controversy of his reign was the dispute about the "three chapters", extracts from the writings of Theodore of Mopsuestia, Theodoret, and Ibas, which Justinian wished to get condemned in order to conciliate the Severians and other moderate Monophysites. Den stora kontroversen hans regeringstid var tvisten om "tre kapitlen", utdrag ur skrifter Theodore av Mopsuestia, Theodoret, och Ibas, som Justinianus ville bli dömda för att blidka de Severians och andra moderata Monophysites. He succeeded in driving Pope Vigilius into the acceptance of the Second Council of Constantinople, which he had summoned for the purpose of giving effect to his view. Han lyckades köra påven Vigilius till godkännande av rådets andra av Konstantinopel, som han hade kallats för att ge den sitt syfte. The West disapproved of this condemnation as derogatory to the Council of Chalcedon, and Africa and Illyricum refused for some time to receive the council. Väst avslag av detta fördömande som nedsättande till rådet Chalcedon och Afrika och Illyricum vägras för viss tid att få råd.

The divisions among the heretics have been mentioned above. Divisionerna bland kättare har nämnts ovan. A great revival and unification was effected by the great man of the sect, the famous Jacob Baradai, Bishop of Edssa (c. 541-78). En stor väckelse och enande genomfördes med stor man i sekten, den berömda Jacob Baradai, biskop av Edssa (ca 541-78). (See BARADÆUS .) In his earlier years a recluse in his monastery, when a bishop he spent his life traveling in a beggar's garb, ordaining bishops and priests everywhere in Mesopotamia, Syria, Asia Minor, in order to repair the spiritual ruin caused among the Monophysites by Justinian's renewal of the original laws against their bishops and priests. (Se BARADÆUS.) I hans tidigare år en eremit i sitt kloster, när en biskop han tillbringade sitt liv som reser i en tiggare: s SKRUD, ordaining biskopar och präster överallt i Mesopotamien, Syrien, Mindre Asien, i syfte att reparera andlig ruin orsakas bland den Monophysites av Justinianus förnyelse av det ursprungliga lagar mot sina biskopar och präster. John of Ephesus puts the number of clergy he ordained at 100,000, others at 80,000. John av Ephesus sätter antalet präster han ordinerade på 100.000, andra på 80.000. His journeys were incredibly swift. Hans resor var otroligt snabb. He was believed to have the gift of miracles, and at least he performed the miracle of infusing a new life into the dry bones of his sect, though he was unable to unite them against the "Synodites" (as they called the orthodox), and he died worn out by the quarrels among the Monophysite patriarchs and theologians. Han tros ha gåva underverk, och han åtminstone utföra mirakel infundera ett nytt liv i den torra ben i hans sekt, även om han inte kunde förena dem mot "Synodites" (som de kallade ortodoxa) och han dog utsliten av gräl mellan Monophysite patriarkerna och teologer. He has deserved to give his name to the Monophysites of Syria, Mesopotamia, and Babylonia, with Asia Minor, Palestine, and Cyprus, who have remained since his time generally united under a Patriarch of Antioch (see Eastern Churches, A. Schismatical Churches, 5. Jacobites). Han har förtjänat att ge sitt namn till Monophysites av Syrien, Mesopotamien och Babylonia med Mindre Asien, Palestina och Cypern, som har varit sedan han Temne allmänhet enat under en patriark av Antiochia (se Östra Kyrkor, A. Schismatical Kyrkor, 5. Jacobites). A number of these united in 1646 with the Catholic Church, and they are governed by the Syrian Archbishop of Aleppo. Ett antal av dessa enade i 1646 med den katolska kyrkan, och de styrs av den syriska ärkebiskop i Aleppo. The rest of the Monophysites are also frequently called Jacobites. Resten av Monophysites är också ofta kallas Jacobites. For the Coptic Monophysites see EGYPT, and for the Armenians see ARMENIA. På Koptiska Monophysites se EGYPTEN, och för armenierna se ARMENIEN. The Armenian Monophysite Patriarch resides at Constantinople. Den armeniska Monophysite patriarken bosatt i Konstantinopel. The Abyssinian Church was drawn into the same heresy through its close connexion with Alexandria. Den Abessinier kyrkan drogs med i samma kätteri genom dess nära samband med Alexandria. At least since the Mohammedan conquest of Egypt, in 641, the Abuna of the Abyssinians has always been consecrated by the Coptic Patriarch of Alexandria, so that the Abyssinian Church has always been, and is still, nominally Monophysite. Åtminstone sedan mohammedan erövringen av Egypten, i 641 är Abuna av Abyssinians har alltid varit invigd av koptiska patriark av Alexandria, så att Abessinier kyrkan har alltid varit och är fortfarande, nominellt Monophysite.

Publication information Written by John Chapman. Publication information Skrivet av John Chapman. Transcribed by WGKofron. Transkriberas av WGKofron. With thanks to Fr. Med tack till Fr. John Hilkert, Akron, Ohio The Catholic Encyclopedia, Volume V. Published 1909. John Hilkert, Akron, Ohio The Catholic Encyclopedia, Volume V. År 1909. New York: Robert Appleton Company. New York: Robert Appleton Company. Nihil Obstat, May 1, 1909. Nihil Obstat, den 1 maj 1909. Remy Lafort, Censor. Remy Lafort, censurera. Imprimatur. Imprimatur. +John M. Farley, Archbishop of New York + John M. Farley, ärkebiskop av New York

Bibliography Bibliografi

The chief materials for the general history of the Eutychians will be found in the Collections of the Councils by MANSI, HARDOUIN, or LABBE, that is to say the councils, letters of popes, and other documents. Det viktigaste materialet för allmän historia i Eutychians hittas i samlingar av råden från MANSI, HARDOUIN eller Labbe, det vill säga kommunerna, brev av påvar och andra dokument. To these must be added the historians EVAGRIUS, THEOPHANES, etc., and the Monophysite historians JOHN OF EPHESUS, and ZACHARIAS RHETOR (both in LAND's Anecdota Syriaca, II-III, Leyden, 1879), a German translation of the latter by AHRENS and KRÜGER (Leipzig, 1899) and an English one by HAMILTON and BROOKS (London, 1889). Till detta skall läggas de historiker EVAGRIUS, THEOPHANES etc., och Monophysite historiker JOHN AV Ephesus och ZACHARIAS RETOR (både i delstatens Anecdota syriaca, II-III, Leyden, 1879), en tyska översättningen av det senare av Ahrens och KRUGER (Leipzig, 1899) och en engelska en av Hamilton och Brooks (London, 1889). The works of FACUNDUS, the Breviarium of LIBERATUS, and information imparted by PHOTIUS are valuable. Verken av FACUNDUS den Breviarium av LIBERATUS och information förmedlade genom PHOTIUS är värdefulla.

Of modern authorities, the larger and smaller histories are innumerable, eg BARONIUS, FLEURY, GIBBON, HEFELE, and (for the early period) TILLEMONT, XV; also the biographical articles in such large works as CAVE, Biogr. Moderna myndigheter, stora och små historier är otaliga, t.ex. BARONIUS, FLEURY, Gibbon, HEFELE, och (för den första perioden) TILLEMONT, XV, också den biografiska artiklar i så stora produktioner som GROTTA, Biogr. Litt. Litt. FABRICIUS; the Kirchenlexikon; HERZOG, Realencykl.; and Dict. Fabricius, den Kirchenlexikon, Herzog, Realencykl. Och Dict. Ch. Ch. Biog.; ASSEMANI, Bibl. Orient., II; WALCH, Ketzergeschichte (Leipzig, 1762-85), VI-VIII; for detailed biographies see the articles referred to above. Biog.; ASSEMANI, Bibl. Orient., II, Walch, Ketzergeschichte (Leipzig, 1762-85), VI-VIII, för detaljerade biografier se artiklar som avses ovan.

On the dogmatic side see PETAVIUS, De Incarn., VI; DORNER, Entwicklungsgeschichte von der Person Christi (Berlin, 1853), 2nd ed.; tr.: Doctrine of the Person of Christ (Edinburgh, 1861-3), 5 vols.–it should be noted that DORNER himself held a Nestorian view; Dict. På den dogmatiska sida se PETAVIUS, De Incarn., VI, DORNER, Entwicklungsgeschichte von der Person Christi (Berlin, 1853), 2nd ed.; Tr.: Läran om den person Kristi (Edinburgh, 1861-3), 5 vols. -Det bör noteras att DORNER själv höll ett Nestorian view; Dict. de Théol. de Théol. Cath.; the histories of dogma such as those of SCHWANE, HARNACK, and (up to 451) BETHUNE -BAKER; KRÜGER, Monophysitische Streitigkeiten in Zusammenhange mit der Reichspolitik (Jena, 1884); LOOFS, Leontius von Byzanz. Cath.; Den historia av dogmer som de i SCHWANE, HARNACK och (upp till 451) Bethune-Baker, Krüger, Monophysitische Streitigkeiten i Zusammenhange mit der Reichspolitik (Jena, 1884); LOOFS, Leontius von Byzanz. in Texte und Unters., 1st series, III, 1-2; new light has come from the Syriac, Arabic, and Coptic of late years. i Texte und Unters., 1: a serie, III, 1-2, nya ljus har kommit från den syriska, arabiska och koptiska sen år. In addition to the histories mentioned above: EVETTS, History of the Patriarchs of the Coptic Church of Alexandria, Arabic and English in Patrol. Utöver de historier som nämns ovan: EVETTS, historia Patriarkerna av koptiska kyrkan i Alexandria, arabiska och engelska i Patrol. Orient., I, 2 (Paris, 1905); S. BEN EL MOGAFFA, Historia patriarchum Alexandr. Orient., I, 2 (Paris, 1905), S. BEN EL MOGAFFA, Historia patriarchum Alexandr. in Corpus Script. i Corpus Script. Christ. Kristus. Orient., Scriptores arabici, 3rd series, IX; CHABOU, Chronique de Michel le Syrien (Paris, 1901), II. Orient., Navigering arabici, 3: e serien, IX, CHABOU, Chronique de Michel le Syrien (Paris, 1901), II.

On the works of Timothy Ælurus, CRUM, Eusebius and Coptic Ch. På arbeten av Timothy Ælurus, Crum, Eusebius och koptiska Ch. Hist., in Proc. Hist., I Proc. of Soc. av Soc. of Bibl. av Bibl. Archæol. Archæol. (London, 1902), XXIV; LEBON, La Christologie de Timothée Ælure in Revue d'Hist. (London, 1902), XXIV, Lebon, La Christologie de Timothee Ælure i Revue d'Hist. Eccl. Eccl. (Oct., 1908), IX, 4; on Severus of Antioch, KUGENER, Vies de Sa švère par Zaccharie le Rhéteur, et par Jean de Beith Apthonia in Patrol. (Oct, 1908), IX, 4, på Severus Antiokiska, KUGENER, Vies de Sašvère par Zaccharie le Rhéteur, et par Jean de Beith Apthonia i Patrol. Orient. Orient. II (Paris, 1907); DUVAL, Les homélies cathédrale de Sévère, trad. II (Paris, 1907), Duval, Les homélies Cathédrale de allvarliga, trad. syr. syr. de Jacques d'Edesse in Patrol. de Jacques d'Edesse i Patrol. Orient.; BROOKS, Sixth book of the select letters of Severus in the Syrian version of Athan. Orient.; Brooks, sjätte boken i välja bokstäver av Severus i syriska versionen av Athan. of Nisib. av Nisib. (Text and Transl. Soc., London, 1904), besides the fragments published by MAI, etc.; on Julian see LOOFS, loc. (Text och övers. Soc., London, 1904), förutom de fragment som offentliggjorts av MAI etc. om Julian se LOOFS, loc. cit.; USENER in Rhein. cit.; USENER i Rhein. Mus. Mus. für Phil. für Phil. (NS, LV, 1900); the letters of Peter Mongus and Acacius publ. (NS, LV, 1900); bokstäverna av Peter Mongus och Acacius publ. by REVILLOUT (Rev. des Qu. hist., XXII, 1877, a French transl.) and by AMÉLINEAU (Monum. pour servir à l'hist. de l'Egypte chr. aux IVe et Ve siècles, Paris, 1888) are spurious; DUVAL, Litt. Syriaque (Paris, 1900), 2nd ed. av REVILLOUT (Upp. des Qu. historik., XXII, 1877, en franska övers.) och genom AMÉLINEAU (Monum. pour tjäna à l'historik. de l'Egypte Chr. aux Ive et Ve siècles, Paris, 1888) är falska, Duval, Litt. Syriaque (Paris, 1900), 2nd ed.


Additional Information Ytterligare information

Quoting from the American College Dictionary (Webster's is similar): Citat från American College Dictionary (Webster's är liknande):
Monophysite, one holding that there is in Christ but a single nature, or one composite nature, partly divine and partly human, as the members of the Coptic Church of Egypt. Monophysite, en anläggning som är i Kristus, men en enda art, eller en sammansatt karaktär, delvis gudomliga och delvis mänsklig, eftersom ledamöterna i koptiska kyrkan i Egypten.

This definition, including two different interpretations, appears to be the source of a problem. Denna definition, inklusive två olika tolkningar, tycks vara källan till ett problem. Eastern Orthodox Churches apparently accepts the first definition (a single Nature) while the (Oriental Orthodox and) Coptic Church accepts the second (one composite Nature, partly Divine and partly human). Eastern Orthodox Churches uppenbarligen accepterar första definition (en enda Nature), medan (orientaliska ortodoxa och) koptiska kyrkan godtar den andra (ett sammansatt Nature, delvis Divine och delvis människa). Unfortunately, both groups use the exact same word for two rather different concepts, and that may be the source of a long-standing misunderstanding and conflict. Tyvärr är båda grupperna använder exakt samma ord för två ganska olika begrepp, och som kan vara källan till en långvarig missförstånd och konflikter.

Protestant and Catholic understandings of the definition are generally quite close to the Coptic Church definition. Protestantiska och katolska tolkningar av begreppet är i allmänhet ganska nära den koptiska kyrkan definition.

It appears that Eastern Orthodox Churches (Russian, Greek), using their understanding of the word, choose to criticize the Oriental Orthodox Churches by inferring that those Churches believe that the human nature effectively disappears into the Divine Nature. Det verkar som om östra ortodoxa kyrkor (ryska, grekiska), som använder sin förståelse av ordet, väljer att kritisera de orientaliska ortodoxa kyrkorna genom sluta att dessa kyrkor anser att den mänskliga naturen i praktiken försvinner in i den gudomliga naturen. This claim is vehemently rejected by the Oriental Orthodox Churches, because that is NOT a description of their beliefs. Detta påstående är starkt avvisats av orientaliska ortodoxa kyrkorna, eftersom det inte är en beskrivning av sin tro. Their beliefs involve a composite Nature that is composed of the two component parts. Deras övertygelse innebära en sammansatt natur som består av två delar.

This appears to be a problem of semantics, where the two Churches happen to use the same word to mean significantly different things. Detta verkar vara ett problem med semantik, där två kyrkor hända att använda samma ord betyda betydligt olika saker. Actually, the conflict between the two Churches is quite intense and ingrained within both Churches, such that the word is a trigger point of controversy. Faktum är att konflikten mellan de två kyrkorna är ganska intensiv och ingrodd både kyrkor, så att ordet är en tröskelpunkt på kontroverser.

Because of this intense criticism by the Eastern Orthodox Churches, the Oriental Orthodox Churches choose not to use the word Monophysitism in describing their beliefs. På grund av detta intensiva kritik från östra ortodoxa kyrkorna, de orientaliska ortodoxa kyrkor väljer att inte använda ordet Monophysitism när det gäller att beskriva sin övertygelse. They apparently do not want to admit to that word being technically appropriate (but with the very different meaning) because that would give the Eastern Orthodox Churches more fuel for their criticisms. De har uppenbarligen inte vill erkänna att det ordet vara tekniskt lämpligt (men med mycket olika betydelse) eftersom det skulle ge östra ortodoxa kyrkor mer bränsle för deras kritik. The Coptic Church even says that it has never officially discussed Monophysitism. Den koptiska kyrkan även säger att det har aldrig officiellt diskuterades Monophysitism.

Therefore, through Western eyes, the Coptic Church and the other Oriental Orthodox Churches follow the principle of Monophysitism, using the normal Western definition of involving a composite Nature. Därför, genom västra ögon, Koptiska kyrkan och andra orientaliska ortodoxa kyrkorna följa principen om Monophysitism, med normala västerländska definitionen av att involvera en sammansatt natur. But, because of repercussions from the Eastern Orthodox Churches, they never use that word to describe that part of their beliefs. Men på grund av återverkningarna från östra ortodoxa kyrkor, som de aldrig använder detta ord för att beskriva den del av sin tro.

The articles above were both written by Western authors, who have described the Coptic Church as containing Monophysitism. Artiklarna ovan var båda skrivna av västerländska författare som har beskrivit den koptiska kyrkan som innehåller Monophysitism. The usage of the two dictionary definitions of the word must be considered if these articles are read by members of any Orthodox Church. Användningen av de två ordboken definitioner av ordet måste övervägas om dessa artiklar läsas av medlemmar i alla ortodoxa kyrkan.

(Editor, BELIEVE) (Redaktör, tro)


Also, see: Se även:
Coptic Church Koptiska kyrkan

Armenian Church Armeniska kyrkan

Oriental Orthodox Churches Orientaliskt ortodoxa kyrkor
Chalcedon Kalcedon

Nestorianism Nestorianism

Apollinarianism Apollinarianism


This subject presentation in the original English language Denna fråga presenteras i den ursprungliga engelska språket


Send an e-mail question or comment to us: E-mailSkicka ett e-mail eller kommentar till oss: E-post

The main BELIEVE web-page (and the index to subjects) is at De viktigaste TROR web-sida (och indexet till personer) är