Pelagianism Pelagianism

General Information Allmän information

Pelagianism is the name given to the teachings of Pelagius, a British Christian active in Rome in the late 4th and early 5th centuries. Pelagianism är namnet på den lära Pelegius, en brittisk kristen aktiva i Rom i slutet 4:e och tidig 5:e århundraden. Often identified as a monk but probably a layman, Pelagius was a biblical interpreter (he wrote a commentary on Paul's letters) and theologian who stressed the human ability to fulfill the commands of God. In Rome he became the center of a largely aristocratic group whose aim was to pursue the most rigorous form of the religious life in contrast to the indifferent morality of other Christians. Ofta som en munk, men förmodligen en lekman, Pelegius var en biblisk tolk (han skrev en kommentar till Paul's bokstäver) och teolog som betonar människors förmåga att uppfylla kommandon av Gud. I Rom blev han i mitten av en stor del aristokratiska grupp vars Syftet var att föra de mest rigorösa form av det religiösa livet i kontrast till den likgiltiga moral av andra kristna. Pelagianism may thus be considered a reform movement within late Roman Christianity. Its doctrine, however, was condemned as heresy. Pelagianism kan därför betraktas som en reformrörelse inom sena romerska kristendomen. Dess doktrin var dock fördömas som kätteri.

Under the threat of the Goths' invasion (410) of Italy, Pelagius joined other Roman refugees who traveled to North Africa. Under hotet av Goterna "invasion (410) i Italien, Pelegius gick andra romerska flyktingar som rest till norra Afrika. There his teaching was opposed by Augustine, the leading figure in the North African church. Det hans undervisning motsatte av Augustinus, den ledande figur i den nordafrikanska kyrkan. In claiming that humans can do what God requires, Pelagius had emphasized the freedom of the human will and the ability to control one's motives and actions under the guidance of God's law. I hävdar att människor kan göra vad Gud kräver Pelegius hade betonat den fria människans vilja och förmåga att kontrollera ett motiv och åtgärder under ledning av Guds lag. In contrast, Augustine insisted that no one can control his or her own motivation and that person requires the assistance of God's Grace if he or she is to will and to do good. Only with the help of divine grace can an individual overcome the force of sin and live rightly before God. Däremot Augustine insisterade att ingen kan styra sin egen motivation och denna person kräver hjälp av Guds nåd om han eller hon är att vilja och att göra gott. Endast med hjälp av Guds nåd kan en enskild övervinna kraft synden och leva rätt inför Gud. In the resulting controversy Augustine's views prevailed and became dominant in Christian teaching. När det uppstår kontroverser Augustine åsikter segrade och blev dominerande i kristen undervisning.

BELIEVE Religious Information Source web-siteTRO
Religiösa
Information
Källa
webbplats
Our List of 1,000 Religious Subjects Vår lista över 1000 religiösa Ämnesområden
E-mailE-post
Pelagius was in Jerusalem in 415, but there is no reason to suppose that he spent the latter part of his life there. Pelegius var i Jerusalem på 415, men det finns ingen anledning att anta att han spenderat den senare delen av sitt liv där. He was excommunicated (417) by Pope Innocent I, and his views were condemned by a series of church councils. Han var excommunicated (417) av påven Innocent jag, och hans åsikter har fördömts av en rad kyrkofabriker. For another century, however, his theology found support in areas of North Africa, Italy, southern France, and Britain; and the issues of human freedom and divine grace have remained central topics of debate throughout the history of Christian theology. För det andra talet, men hans teologi funnit stöd i områden i norra Afrika, Italien, södra Frankrike och Storbritannien, och frågorna om människors frihet och Guds nåd har varit centrala frågor för debatt i hela historien om kristen teologi.

William S Babcock William S Babcock

Bibliography Bibliografi
R Evans, Pelagius: Inquiries and Reappraisals (1968); J Ferguson, Pelagius: A Historical and Theological Study (1956); BR Rees, Pelagius (1988). R Evans, Pelegius: Förfrågningar och Reappraisals (1968), J Ferguson, Pelegius: ett historiskt och teologiska Study (1956), BR Rees, Pelegius (1988).


Pelagius, Pelagianism Pelegius, Pelagianism

Advanced Information Advanced Information

Pelagianism is that teaching, originating in the late fourth century, which stresses man's ability to take the initial steps toward salvation by his own efforts, apart from special grace. It is sharply opposed by Augustinianism, which emphasizes the absolute necessity of God's interior grace for man's salvation. Pelagianism är att undervisa, med ursprung i slutet av fjärde århundradet, som betonar människans förmåga att ta de första stegen mot frälsning genom eget arbete, bortsett från särskilda nåd. Det är kraftigt motstånd från Augustinianism, som betonar den absoluta nödvändigheten av Guds inre nåd för människans frälsning.

Pelagius was an eminently moral person, who became a fashionable teacher at Rome late in the fourth century. Pelegius var en i högsta grad moralisk person, som blev en modern lärare i Rom i slutet av fjärde århundradet. British by birth, he was a zealous ascetic. British av börd, han var en ivrig asket. Whether he was a monk or not we cannot say, but he clearly supported monastic ideals. Huruvida han var en munk eller inte kan vi inte säga, men han klart stöd monastiska ideal. In his early writings he argued against the Arians but fired his big guns against the Manichaeans. I sina tidiga skrifter han argumenterade mot Arians men sparken hans stora kanoner mot Manichaeans. Their dualistic fatalism infuriated the moralist in him Deras dualistisk fatalism infuriated den moralist i honom

While in Rome, Pelagius studied Augustine's anti - Manichaean writings, particularly On Free Will. Även i Rom, Pelegius studerats Augustinus anti - Manikeanska skrifter, särskilt i fråga om fri vilja. He came to oppose passionately Augustine's quietism, reflected in his prayer in the Confessions: "Give what thou commandest, and command what thou wilt" (X,31,45). Han kom att motsätta passionerat Augustinus KVIETISM, återspeglas i hans bön i Confessions: "Ge vad du commandest och kommandot vad du vill" (X, 31,45).

When the Visigoths surged upon Rome in 410 / 411, Pelagius sought refuge in Africa. När Visigoths kraftigt på Rom i 410 / 411, Pelegius sökt skydd i Afrika. After avoiding an encounter with Augustine, he moved on to Jerusalem, where he gained a good reputation. Efter att undvika ett möte med Augustinus, flyttade han till Jerusalem, där han fått ett gott rykte. No one took offense at his teaching. Ingen tog illa vid hans undervisning.

Meanwhile in Africa, Pelagius's pupil Coelestius, a less cautious and more superficial man, had pointedly drawn out the consequences of Pelagius's teaching on freedom. Under tiden i Afrika, Pelegius: s elev Coelestius, en mindre försiktig och mer ytlig människa, hade tillspetsat dra ut konsekvenserna av Pelegius: s undervisning om frihet. Churchmen in the area of Carthage solemnly charged him with heresy. Churchmen inom Karthago högtidligt ut honom med kätteri. According to Augustine, Coelestius did not accept the "remission of sins" in infant baptism. Enligt Augustinus, Coelestius inte acceptera "eftergift av synder" i infant baptism. Such an assertion of "innocence" of newborn babies denied the basic relationship in which all men stand "since Adam." Sådana påståenden om "oskuld" av nyfödda nekas grundläggande förhållandet där alla män står "eftersom Adam." It was claiming that unredeemed man is sound and free to do all good. Man hävdar att unredeemed man är frisk och fri att göra allt bra. It was rendering salvation by Christ superfluous. Det var konverteringsanläggningar frälsningen genom Kristus överflödig.

Augustine sent his own disciple Orosius to the East in an attempt to gain the condemnation of Pelagius. Augustine skickade sin egen lärjunge Orosius i öster i ett försök att vinna fördömande av Pelegius. But in the East churchmen were unable to see anything more than an obstinate quarrel about trivialities. Men i öst churchmen kunde inte se någonting mer än en envis gräl om bagateller. They acquitted Pelagius, a decision that infuriated the Africans, who turned toward Rome and compelled Pope Innocent I to expressly condemn the new heresy. De frikändes Pelegius, ett beslut som infuriated afrikanerna, som kom till Rom och tvingade påven Innocent jag att uttryckligen fördöma den nya kätteri.

The keystone of Pelagianism is the idea of man's unconditional free will and his moral responsibility. In creating man God did not subject him, like other creatures, to the law of nature but gave him the unique privilege of accomplishing the divine will by his own choice. Hörnstenen i Pelagianism är idén om människans ovillkorlig fri vilja och sitt moraliska ansvar. Skapa människan Gud inte omfattas honom, precis som andra varelser, att lagen i naturen, utan gav honom den unika förmånen att utföra Guds vilja genom sina egna val . This possibility of freely choosing the good entails the possibility of choosing evil. Denna möjlighet att fritt välja det goda innebär möjligheten att välja det onda.

According to Pelagius there are three features in human action: power (posse), will (velle), and the realization (esse). Enligt Pelegius finns tre funktioner i mänskliga åtgärder: effekt (civiluppbåd) kommer (Velle) och förverkligandet (esse). The first comes exclusively from God; the other two belong to man. Den första kommer uteslutande från Gud, medan de övriga två tillhör mannen. Thus, as man acts, he merits praise or blame. Alltså, som man agerar, han förtjänar beröm eller skulden. Whatever his followers may have said, Pelagius himself held the conception of a divine law proclaiming to men what they ought to do and setting before them the prospect of supernatural rewards and punishments. Oavsett hans anhängare har sagt Pelegius själv höll utformningen av en gudomlig lag utropa att män vad de borde göra och inställning inför dem möjligheten till en övernaturlig belöningar och straff. If man enjoys freedom of choice, it is by the express bounty of his Creator; he ought to use it for those ends that God prescribes. Om man har valfrihet är det som uttrycker bounty hans skapare, han borde använda det för att de slutar att Gud föreskriver.

The rest of Pelagianism flows from this central thought of freedom. First, it rejects the idea that man's will has any intrinsic bias in favor of wrongdoing as a result of the fall. Resten av Pelagianism flöden från den centrala tanken på frihet. För det första avvisar tanken att människans kommer har någon inneboende bias till förmån för förseelser som en följd av nedgången. Since each soul is created immediately by God, as Pelagius believed, then it cannot come into the world soiled by original sin transmitted from Adam. Before a person begins exercising his will, "there is only in him what God has created." Eftersom varje själ skapas direkt av Gud, som Pelegius trodde, kan det inte komma in i världen smutsats arvsynd sänds från Adam. Innan en person börjar utöva sin vilja att "det är endast i honom vad Gud har skapat." The effect of infant baptism, then, is not eternal life but "spiritual illumination, adoption as children of God, citizenship of the heavenly Jerusalem." Effekten av spädbarn dop är alltså inte evigt liv men "andlig belysning, antagande som Guds barn, medborgarskap i den himmelska Jerusalem."

Second, Pelagius considers grace purely an external aid provided by God. He leaves no room for any special interior action of God upon the soul. Andra Pelegius anser nåd enbart ett yttre stöd som ges av Gud. Han lämnar inget utrymme för några speciella interiör åtgärder av Gud på själen. By "grace" Pelagius really means free will itself or the revelation of God's law through reason, instructing us in what we should do and holding out to us eternal sanctions. Med "nåd" Pelegius egentligen innebär fri vilja själv eller uppenbarelsen av Guds lag genom anledning att ge oss vad vi ska göra och hålla ut till oss evigt sanktioner. Since this revelation has become obscured through evil customs, grace now includes the law of Moses and the teaching and example of Christ. Eftersom denna uppenbarelse blivit skymmas genom onda tullen, nåd omfattar nu lagen i Mose och undervisning och exempel på Kristus.

This grace is offered equally to all. Denna nåd erbjuds lika för alla. God is no respecter of persons. Gud är inte respekterar personer. By merit alone men advance in holiness. Med meriter enbart män förväg i helighet. God's predestination operates according to the quality of the lives God foresees men will lead. Guds predestination drivs i enlighet med kvaliteten på det liv Gud förutser män leder.

Theologians often describe Pelagianism as a form of naturalism. Teologer ofta beskriva Pelagianism som en form av naturalism. But this label scarcely does justice to its religious spirit. Men den här etiketten knappast gör rättvisa åt dess religiösa anda. Defective though the system is in its recognition of man's weakness, it does reflect an awareness of man's high calling and the claims of the moral law. Defekta men systemet är i sitt erkännande av mannens svaghet, det återspeglar en medvetenhet om människans höga krav och anspråk från den moraliska lagen. Yet Pelagianism's one - sidedness remains an inadequate interpretation of Christianity. Ändå Pelagianism är en - sidedness fortfarande en bristfällig tolkning av kristendomen. This was especially so after Coelestius pushed into the foreground the denial of original sin, the teaching that Adam was created mortal, and the idea that children are eligible for eternal life even without baptism. Det var framförallt efter Coelestius skjuts i förgrunden förnekandet av arvsynd, undervisning som Adam skapades avlidna, och idén att barn kan få evigt liv även utan dop. This rosy view of human nature and inadequate understanding of divine grace was finally condemned in 431 at the Council of Ephesus. Denna positiva syn på den mänskliga naturen och otillräcklig förståelse av Guds nåd slutligen dömda i 431 på den Ephesus.

BL Shelley BL Shelley
(Elwell Evangelical Dictionary) (Elwell evangelisk Dictionary)

Bibliography Bibliografi
G Bonner, Augustine and Modern Research on Pelagianism; P Brown, Religion and Society in the Age of St. Augustine; RF Evans, Pelagius: Inquiries and Reappraisals; J Ferguson, Pelagius. G Bonner, Augustinus och modern forskning om Pelagianism, P Brown, Religion and Society i Age of St Augustine, RF Evans, Pelegius: Förfrågningar och Reappraisals, J Ferguson, Pelegius.


Pelagius and Pelagianism Pelegius och Pelagianism

Catholic Information Katolska Information

Pelagianism received its name from Pelagius and designates a heresy of the fifth century, which denied original sin as well as Christian grace. Pelagianism fått sitt namn från Pelegius och utser en kätteri av det femte århundradet, vilket förnekas arvsynd liksom Christian nåd.

Life and Writings of Pelagius Liv och skrifter Pelegius

Apart from the chief episodes of the Pelagian controversy, little or nothing is known about the personal career of Pelagius. Bortsett från de främsta episoder av Pelagiska kontroverser, lite eller inget är känt om den personliga karriär Pelegius. It is only after he bade a lasting farewell to Rome in AD 411 that the sources become more abundant; but from 418 on history is again silent about his person. Det är först efter det att han bad en varaktig farväl till Rom i AD 411 att källor bli rik, men från 418 på historien igen tyst om hans person. As St. Augustine (De peccat. orig., xxiv) testifies that he lived in Rome "for a very long time", we may presume that he resided there at least since the reign of Pope Anastasius (398-401). Som St Augustine (De peccat. Orig., Xxiv) vittnar om att han levde i Rom för ett mycket lång tid ", kan vi förutsätta att han bott där åtminstone sedan regeringstid av påven Anastasius (398-401). But about his long life prior to the year 400 and above all about his youth, we are left wholly in the dark. Men om sitt långa liv före år 400 och framför allt om hans ungdom, vi slutat helt i mörker. Even the country of his birth is disputed. Även det land där han föddes är omtvistad. While the most trustworthy witnesses, such as Augustine, Orosius, Prosper, and Marius Mercator, are quite explicit in assigning Britain as his native country, as is apparent from his cognomen of Brito or Britannicus, Jerome (Praef. in Jerem., lib. I and III) ridicules him as a "Scot" (loc. cit., "habet enim progeniem Scoticae gentis de Britannorum vicinia"), who being "stuffed with Scottish porridge" (Scotorum pultibus proegravatus) suffers from a weak memory. Även de mest tillförlitliga vittnen, såsom Augustinus, Orosius, Prosper, och Marius Mercator, är ganska tydlig i anvisa England som sitt hemland, vilket framgår av hans BINAMN av Brito eller britannicus, Jerome (Praef. i Jerem., Lib. I och III) ridicules honom som en "skotte" (anfört ställe cit. "habet enim progeniem Scoticae gentis de Britannorum vicinia"), som är "fylld med skotska gröt" (Scotorum pultibus proegravatus) lider av ett svagt minne. Rightly arguing that the "Scots" of those days were really the Irish, H. Zimmer ("Pelagius in Ireland", p.20, Berlin, 1901) has advanced weighty reasons for the hypothesis that the true home of Pelagius must be sought in Ireland, and that he journeyed through the southwest of Britain to Rome. Med rätta hävda att "skotska" i dessa dagar har verkligen iriska, H. Zimmer ( "Pelegius i Irland", s. 20, Berlin, 1901) har gått tungt vägande skäl för hypotesen att det sanna hem Pelegius skall sökas i Irland, och att han resor genom sydvästra England till Rom. Tall in stature and portly in appearance (Jerome, loc. cit., "grandis et corpulentus"), Pelagius was highly educated, spoke and wrote Latin as well as Greek with great fluency and was well versed in theology. Tall i kroppsbyggnad och ståtlig till utseendet (Jerome, loc. Cit. "Grandis et corpulentus"), Pelegius var högutbildade, talade och skrev latin och grekiska med stort flyt och var väl bevandrade i teologi. Though a monk and consequently devoted to practical asceticism, he never was a cleric; for both Orosius and Pope Zosimus simply call him a "layman". Även om en munk och följaktligen ägnas åt praktiska asceticism han aldrig var en präst, för både Orosius och påven Zosimus bara kalla honom en "lekman". In Rome itself he enjoyed the reputation of austerity, while St. Augustine called him even a "saintly man", vir sanctus: with St. Paulinus of Nola (405) and other prominent bishops, he kept up an edifying correspondence, which he used later for his personal defence. I Rom själv han haft rykte åtstramning, medan St Augustinus kallade honom ännu en "saintly mannen", vir Sanctus: med St Paulinus av Nola (405) och andra framstående biskopar, han har hållit upp ett upplyftande korrespondens, som han använde senare för sitt personliga försvar.

During his sojourn in Rome he composed several works: "De fide Trinitatis libri III", now lost, but extolled by Gennadius as "indispensable reading matter for students"; "Eclogarum ex divinis Scripturis liber unus", in the main collection of Bible passages based on Cyprian's "Testimoniorum libri III", of which St. Augustine has preserved a number of fragments; "Commentarii in epistolas S. Pauli", elaborated no doubt before the destruction of Rome by Alaric (410) and known to St. Augustine in 412. Under sin vistelse i Rom han består flera verk: "De fide Trinitatis libri III", nu förlorade, men lovprisats av Gennadius som "oumbärlig lektyr för studenter", "Eclogarum ex divinis Scripturis Liber unus", vid den nationella insamlingen av Bibeln passager bygger på Cyprian's "Testimoniorum libri III", som St Augustinus har bevarat ett antal fragment, "Commentarii i epistolas S. Pauli", utarbetade ingen tvekan inför att förstöra Rom av Alarik (410) och känna till St Augustine i 412. Zimmer (loc. cit.) deserves credit for having rediscovered in this commentary on St. Paul the original work of Pelagius, which had, in the course of time, been attributed to St. Jerome (PL, XXX, 645-902). A closer examination of this work, so suddenly become famous, brought to light the fact that it contained the fundamental ideas which the Church afterwards condemned as "Pelagian heresy". Zimmer (anfört ställe cit.) Förtjänar beröm för att ha återupptäckt i denna kommentar till St Paul de ursprungliga arbete Pelegius, som, med tiden har tilldelats till St Jerome (PL, XXX, 645-902). En närmare granskning av detta arbete, så plötsligt blivit kända, har belyst det faktum att den innehöll de grundläggande idéer som kyrkan efteråt fördömt som "Pelagiska kätteri". In it Pelagius denied the primitive state in paradise and original sin (cf. PL, XXX, 678, "Insaniunt, qui de Adam per traducem asserunt ad nos venire peccatum"), insisted on the naturalness of concupiscence and the death of the body, and ascribed the actual existence and universality of sin to the bad example which Adam set by his first sin. I det Pelegius nekas primitiv stat i paradiset och arvsynd (se PL, XXX, 678, "Insaniunt, qui de Adam per traducem asserunt ad nos venire peccatum"), insisterade på naturlighet LYSTNAD och död kroppen, och beror den faktiska existens och universalitet synd att det dåliga exempel som Adam uppsättning av hans första synden. As all his ideas were chiefly rooted in the old, pagan philosophy, especially in the popular system of the Stoics, rather than in Christianity, he regarded the moral strength of man's will (liberum arbitrium), when steeled by asceticism, as sufficient in itself to desire and to attain the loftiest ideal of virtue. Eftersom alla hans idéer var främst sina rötter i den gamla hedniska filosofin, särskilt i den populära systemet för Stoics, snarare än i kristendomen, han anses den moraliska styrkan i människans kommer (liberum arbitrium), när steeled genom asceticism, som tillräckligt i sig att vilja och att uppnå loftiest ideal dygd. The value of Christ's redemption was, in his opinion, limited mainly to instruction (doctrina) and example (exemplum), which the Saviour threw into the balance as a counterweight against Adam's wicked example, so that nature retains the ability to conquer sin and to gain eternal life even without the aid of grace. Värdet av Kristi inlösen var, enligt hans uppfattning, begränsad till instruktion (Doctrina) och exempel (exemplum), som Frälsaren kastade i balans som en motvikt mot Adams onda exempel, så att naturen har kvar förmågan att besegra synden och vinna evigt liv även utan stöd av nåd. By justification we are indeed cleansed of our personal sins through faith alone (loc. cit., 663, "per solam fidem justificat Deus impium convertendum"), but this pardon (gratia remissionis) implies no interior renovation of sanctification of the soul. Med motiveringen att vi verkligen rengöras av våra personliga synder genom tron ensam (på anfört ställe cit., 663 "per solam fidem MOTIVERING Deus impium convertendum"), men denna nåd (gratia remissionis) innebär ingen invändig renovering av helgandet av själen. How far the sola-fides doctrine "had no stouter champion before Luther than Pelagius" and whether, in particular, the Protestant conception of fiducial faith dawned upon him many centuries before Luther, as Loofs ("Realencyklopädies fur protest. Theologie", XV, 753, Leipzig, 1904) assumes, probably needs more careful investigation. Hur långt det sola-Fides doktrin "hade ingen stouter mästare innan Luther än Pelegius" och om, i synnerhet de protestantiska conception of fiducial tro gick på honom många århundraden innan Luther, som Loofs ( "Realencyklopädies päls protest. Theologie", XV, 753, Leipzig, 1904) utgår förmodligen behöver mer noggrann undersökning. For the rest, Pelagius would have announced nothing new by this doctrine, since the Antinomists of the early Apostolic Church were already familiar with "justification by faith alone" (cf. JUSTIFICATION); on the other hand, Luther's boast of having been the first to proclaim the doctrine of abiding faith, might well arouse opposition. För övrigt Pelegius skulle ha aviserat ingenting nytt i denna doktrin eftersom Antinomists i början apostoliska kyrkan redan var bekant med "motiveringen av tro på egen hand" (se motivering), men å andra sidan, Luthers skryta med att ha varit den första att förkunna läran om orubblig tro, kan mycket väl väcka motstånd. However, Pelagius insists expressly (loc. cit. 812), "Ceterum sine operibus fidei, non legis, mortua est fides". Men Pelegius insisterar uttryckligen (på anfört ställe cit. 812), "Ceterum sine operibus fidei, icke legis, mortua est Fides". But the commentary on St. Paul is silent on one chief point of doctrine, ie the significance of infant baptism, which supposed that the faithful were even then clearly conscious of the existence of original sin in children. Men kommentaren till St Paul är tyst om en chef punkt doktriner, dvs betydelsen av spädbarn dop, som tänkt att troget var redan då klart medveten om förekomsten av arvsynd hos barn.

To explain psychologically Pelagius's whole line of thought, it does not suffice to go back to the ideal of the wise man, which he fashioned after the ethical principles of the Stoics and upon which his vision was centred. Att förklara psykologiskt Pelegius hela linjen tankefrihet, det räcker inte för att gå tillbaka till de ideal de vise mannen, som han utformade efter de etiska principerna i Stoics och då hans vision var centrerad. We must also take into account that his intimacy with the Greeks developed in him, though unknown to himself, a one-sidedness, which at first sight appears pardonable. The gravest error into which he and the rest of the Pelagians fell, was that they did not submit to the doctrinal decisions of the Church. Vi måste också ta hänsyn till att hans intimitet med grekerna utvecklades i honom, men okänd för honom själv, en ensidigheten, som vid en första anblick verkar FÖRLÅTLIG. Det allvarligaste felet i vilken han och resten av Pelagians föll, var att de inte förelägga doktrinär beslut kyrkan. While the Latins had emphasized the guilt rather than its punishment, as the chief characteristic of original sin, the Greeks on the other hand (even Chrysostom) laid greater stress on the punishment than on the guilt. Medan Latins hade betonade skuld snarare än straff, eftersom det viktigaste kännetecknet för arvsynd, grekerna å andra sidan (även Chrysostomos) som ökad stress på straff än om skuld. Theodore of Mopsuestia went even so far as to deny the possibility of original guilt and consequently the penal character of the death of the body. Theodore av Mopsuestia gick tom så långt som att förneka möjligheten av ursprungliga skuld och därmed den straffrättsliga karaktär död kroppen. Besides, at that time, the doctrine of Christian grace was everywhere vague and undefined; even the West was convinced of nothing more than that some sort of assistance was necessary to salvation and was given gratuitously, while the nature of this assistance was but little understood. Förutom vid den tidpunkten doktrinen om kristen nåd var överallt vaga och odefinierade; ens väst var övertygad om något annat än att en viss typ av stöd som var nödvändigt för att frälsning och fick omotiverat, medan arten av detta stöd men lite förstås . In the East, moreover, as an offset to widespread fatalism, the moral power and freedom of the will were at times very strongly or even too strongly insisted on assisting grace being spoken of more frequently than preventing grace (see GRACE). I öst dessutom som en offset till utbredd fatalism, den moraliska makt och fria viljan var tidvis mycket starkt eller till och med alltför starkt betonat bistå nåd som talat om oftare än förebygga nåd (se NÅD). It was due to the intervention of St. Augustine and the Church, that greater clearness was gradually reached in the disputed questions and that the first impulse was given towards a more careful development of the dogmas of original sin and grace. Det var delvis tack vare ingripanden från St Augustine och kyrkan, att större klarhet småningom nåddes i de omtvistade frågorna och att den första impulsen fick mot en mer försiktig utveckling av dogmer arvsynd och nåd.

Pelagius and Caelestius (411-415) Pelegius och Caelestius (411-415)

Of far-reaching influence upon the further progress of Pelagianism was the friendship which Pelagius contracted in Rome with Caelestius, a lawyer of noble (probably Italian) descent. Långtgående inflytande över den fortsatta utvecklingen av Pelagianism var den vänskap som Pelegius kontrakterade i Rom med Caelestius, en advokat ädla (förmodligen italienska) härkomst. A eunuch by birth, but endowed with no mean talents, Caelestius had been won over to asceticism by his enthusiasm for the monastic life, and in the capacity of a lay-monk he endeavoured to convert the practical maxims learnt from Pelagius, into theoretical principles, which successfully propagated in Rome. En eunuck från födseln, men förses med någon betyder talanger, Caelestius hade vunnit över till asceticism av hans entusiasm för klosterlivet, och i egenskap av en låg-munk han strävat efter att omvandla det praktiska maxims lärt Pelegius till teoretiska principer , som framgångsrikt förökade i Rom. St. Augustine, while charging Pelagius with mysteriousness, mendacity, and shrewdness, calls Caelestius (De peccat. orig., xv) not only "incredibly loquacious", but also open-hearted, obstinate, and free in social intercourse. St Augustine, medan avgifter Pelegius med besynnerlighet, lögnaktighet och shrewdness ringa Caelestius (De peccat. Orig., Xv) inte bara "otroligt PRATIG", men också öppenhjärtlig, envis och gratis i socialt umgänge. Even if their secret or open intrigues did not escape notice, still the two friends were not molested by the official Roman circles. Även om deras hemliga eller öppna intriger inte undgå varsel, fortfarande två vänner var inte antastad av den officiella romerska kretsar. But matters changed when in 411 they left the hospitable soil of the metropolis, which had been sacked by Alaric (410), and set sail for North Africa. Men frågor som ändras när i 411 de lämnade gästfria mark i storstad, som hade avskedat av Alarik (410), och ställ segel för Norra Afrika. When they landed on the coast near Hippo, Augustine, the bishop of that city, was absent, being fully occupied in settling the Donatist disputes in Africa. När de landade vid kusten nära Hippo, Augustinus, biskopen av denna stad, var frånvarande, är fullt sysselsatta med att lösa Donatist tvister i Afrika. Later, he met Pelagius in Carthage several times, without, however, coming into closer contact with him. Senare mötte han Pelegius i Karthago flera gånger, dock utan att komma i närmare kontakt med honom. After a brief sojourn in North Africa, Pelagius travelled on to Palestine, while Caelestius tried to have himself made a presbyter in Carthage. But this plan was frustrated by the deacon Paulinus of Milan, who submitted to the bishop, Aurelius, a memorial in which six theses of Caelestius -- perhaps literal extracts from his lost work "Contra traducem peccati" -- were branded as heretical. Efter en kort vistelse i norra Afrika, Pelegius reste till Palestina, medan Caelestius försökte har själv gjort en PRESBYTER i Karthago. Men denna plan var frustrerade av diakon Paulinus av Milano, som överlämnades till biskop, Aurelius, ett minnesmärke där sex avhandlingar i Caelestius - kanske bokstavlig utdrag ur hans förlorat arbete "Contra traducem peccati" - var stämplas som kättersk. These theses ran as follows: Dessa avhandlingar sprang på följande sätt:

Even if Adam had not sinned, he would have died. Även om Adam inte hade syndat, han skulle ha avlidit.

Adam's sin harmed only himself, not the human race. Adams synd skadas endast sig själv, inte den mänskliga rasen.

Children just born are in the same state as Adam before his fall. Barn just födda är i samma skick som Adam innan han faller.

The whole human race neither dies through Adam's sin or death, nor rises again through the resurrection of Christ. Hela mänskligheten varken dör genom Adams synd och död, inte heller ökar igen genom uppståndelsen av Kristus.

The (Mosaic Law) is as good a guide to heaven as the Gospel. De (Mosaic Law) är lika bra guide till himlen som evangeliet.

Even before the advent of Christ there were men who were without sin. Redan före införandet av Kristus fanns män som var utan synd.

On account of these doctrines, which clearly contain the quintessence of Pelagianism, Caelestius was summoned to appear before a synod at Carthage (411); but he refused to retract them, alleging that the inheritance of Adam's sin was an open question and hence its denial was no heresy. På grund av dessa läror, vilket tydligt innehålla Quintessence av Pelagianism, Caelestius har kallats att inställa sig inför en Synod i Karthago (411), men han vägrade att dra tillbaka dem, och hävdade att det arv av Adams synd var en öppen fråga och därmed dess förnekande fanns någon kätteri. As a result he was not only excluded from ordination, but his six theses were condemned. Som ett resultat han var inte bara undantas från samordning, men hans sex avhandlingar fördömdes. He declared his intention of appealing to the pope in Rome, but without executing his design went to Ephesus in Asia Minor, where he was ordained a priest. Han förklarade sin avsikt att överklaga till påven i Rom, men utan verkställande hans design gick till Efesus i Mindre Asien, där han var ordinerade en präst.

Meanwhile the Pelagian ideas had infected a wide area, especially around Carthage, so that Augustine and other bishops were compelled to take a resolute stand against them in sermons and private conversations. Tiden Pelagiska idéer hade smittat ett stort område, särskilt kring Karthago, så att Augustinus och andra biskopar var tvungna att ta ett resolut mot dem i predikningar och privata samtal. Urged by his friend Marcellinus, who "daily endured the most annoying debates with the erring brethren", St. Augustine in 412 wrote the famous works: "De peccatorum meritis et remissione libri III" (PL, XLIV, 109 sqq.) and "De spiritu et litera" (ibid., 201 sqq.), in which he positively established the existence of original sin, the necessity of infant baptism, the impossibility of a life without sin, and the necessity of interior grace (spiritus) in opposition to the exterior grace of the law (litera). Uppmanades av sin vän Marcellinus, som "dagligen uthärdade de mest irriterande debatter med erring bröder", St Augustine i 412 skrev den berömda verk: "De peccatorum meritis et remissione libri III" (PL, XLIV, 109 sqq.) Och " De spiritu et litteraturen "(ibid., 201 sqq.), i vilket han positivt att det fanns arvsynd, behovet av spädbarn dop, det omöjliga i att ett liv utan synd, och nödvändigheten av inredningen nåd (spiritus) i opposition till utsidan nåd lagen (litteraturen). When in 414 disquieting rumours arrived from Sicily and the so-called "Definitiones Caelestii" (reconstructed in Garnier, "Marii Mercatoris Opera", I, 384 sqq., Paris, 1673), said to be the work of Caelestius, were sent to him, he at once (414 or 415) published the rejoinder, "De perfectione justitiae hominis" (PL, XLIV, 291 sqq.), in which he again demolished the illusion of the possibility of complete freedom from sin. När i 414 oroande rykten kom från Sicilien och de så kallade "Definitiones Caelestii" (rekonstruerade i Garnier, "Marii Mercatoris Opera", I, 384 sqq., Paris, 1673), sade att arbetet med Caelestius, sändes till han på en gång (414 eller 415) publicerade dupliken, "De perfectione justitiae hominis" (PL, XLIV, 291 sqq.) där han återigen rivas illusionen om möjligheten av fullständig frihet från synden. Out of charity and in order to win back the erring the more effectually, Augustine, in all these writings, never mentioned the two authors of the heresy by name. Meanwhile Pelagius, who was sojourning in Palestine, did not remain idle; to a noble Roman virgin, named Demetrias, who at Alaric's coming had fled to Carthage, he wrote a letter which is still extant (in PL, XXX, 15-45) and in which he again inculcated his Stoic principles of the unlimited energy of nature. Av kärleken och för att vinna tillbaka erring mer effectually, Augustinus, i alla dessa skrifter, aldrig nämnt de två författarna till kätteri vid namn. Tiden Pelegius, som var sojourning i Palestina, har inte varit overksam, att en ädel Roman virgin, uppkallad Demetrias, som vid Alarik kommande flytt till Kartago, skrev han ett brev som fortfarande gällde (i PL, XXX, 15-45) och där han återigen inculcated hans stoisk principerna i obegränsad energi i naturen. Moreover, he published in 415 a work, now lost, "De natura", in which he attempted to prove his doctrine from authorities, appealing not only to the writings of Hilary and Ambrose, but also to the earlier works of Jerome and Augustine, both of whom were still alive. Dessutom publicerade han i 415 ett arbete, nu förlorade, "De natura", där han försökte bevisa sin doktrin från myndigheter, tilltalande inte bara skrifter Hilary och Ambrose, men också till tidigare verk av Jerome och Augustinus, båda fortfarande levde. The latter answered at once (415) by his treatise "De natura et gratia" (PL, XLIV, 247 sqq.). Den senare svarade på en gång (415) med sin avhandling "De natura et gratia" (PL, XLIV, 247 sqq.). Jerome, however, to whom Augustine's pupil Orosius, a Spanish priest, personally explained the danger of the new heresy, and who had been chagrined by the severity with which Pelagius had criticized his commentary on the Epistle to the Ephesians, thought the time ripe to enter the lists; this he did by his letter to Ctesiphon (Ep. cxxliii) and by his graceful "Dialogus contra Pelagianos" (PL, XXIII, 495 sqq.). Jerome dock som Augustinus elev Orosius, en spanska prästen personligen förklarade faran med det nya kätteri, och som hade chagrined av allvar som Pelegius hade kritiserat hans kommentar om Epistle till Efesierbrevet, att det är tiden mogen för att in på listorna, vilket han gjorde genom sitt brev till Ctesiphon (Ep. cxxliii) och av hans graciösa "Dialogus contra Pelagianos" (PL, XXIII, 495 sqq.). He was assisted by Orosius, who, forthwith accused Pelagius in Jerusalem of heresy. Han fick hjälp av Orosius, som genast anklagade Pelegius i Jerusalem för kätteri. Thereupon, Bishop John of Jerusalem "dearly loved" (St. Augustine, "Ep. clxxix") Pelagius and had him at the time as his guest. Därefter, biskop Johannes av Jerusalem "innerligt älskade" (St Augustine, "Ep. Clxxix") Pelegius och hade honom då som hans gäst. He convoked in July, 415, a diocesan council for the investigation of the charge. Han convoked i juli 415, en stiftsrådet för utredning av avgiften. The proceedings were hampered by the fact that Orosius, the accusing party, did not understand Greek and had engaged a poor interpreter, while the defendant Pelagius was quite able to defend himself in Greek and uphold his orthodoxy. However, according to the personal account (written at the close of 415) of Orosius (Liber apolog. contra Pelagium, PL, XXXI, 1173), the contesting parties at last agreed to leave the final judgment on all questions to the Latins, since both Pelagius and his adversaries were Latins, and to invoke the decision of Innocent I; meanwhile silence was imposed on both parties. Förfarandet har försvårats av det faktum att Orosius, den anklagade parten inte förstår grekiska och hade anställt en dålig tolk, medan svaranden Pelegius var ganska kunna försvara sig grekiska och upprätthålla sin ortodoxin. Men enligt den personliga konto ( skriven i slutet av 415) av Orosius (Liber apolog. kontraindikationer Pelagium, PL, XXXI, 1173), det ifrågasätter man äntligen gått med på att lämna den slutliga domen på alla frågor till Latins, eftersom både Pelegius och hans motståndare var Latins, och att åberopa beslutet oskyldiga I. tiden tystnad infördes för båda parter.

But Pelagius was granted only a short respite. Men Pelegius beviljades endast en kort respit. For in the very same year, the Gallic bishops, Heros of Arles and Lazarus of Aix, who, after the defeat of the usurper Constantine (411), had resigned their bishoprics and gone to Palestine, brought the matter before Bishop Eulogius of Caesarea, with the result that the latter summoned Pelagius in December, 415, before a synod of fourteen bishops, held in Diospolis, the ancient Lydda. För i mycket samma år, den galliska biskopar, Heros i Arles och Lasaros i Aix, som efter nederlaget i INKRÄKTARE Constantine (411), hade avgått deras bishoprics och gått till Palestina, tog upp frågan i Bishop Eulogius av Caesarea, med följden att den senare kallats Pelegius i december, 415, före en Synod i fjorton biskopar, som hölls i Diospolis, den antika Lydda. But fortune again favoured the heresiarch. About the proceedings and the issue we are exceptionally well informed through the account of St. Augustine, "De gestis Pelagii" (PL, XLIV, 319 sqq.), written in 417 and based on the acts of the synod. Men lyckan igen gynnat heresiarch. Om domstolen och den fråga som vi är mycket väl informerade via konto i St Augustine, "De gestis Pelagii" (PL, XLIV, 319 sqq.), Skriven på 417 och på grundval av de handlingar den Synod. Pelagius punctually obeyed the summons, but the principal complainants, Heros and Lazarus, failed to make their appearance, one of them being prevented by ill-health. Pelegius punktligt lydde kallelsen, men den huvudsakliga klagande, Heros och Lasaros, misslyckats med att göra sitt utseende, en av dem hindras av ohälsa. And as Orosius, too, derided and persecuted by Bishop John of Jerusalem, had departed, Pelagius met no personal plaintiff, while he found at the same time a skillful advocate in the deacon Anianus of Celeda (cf. Hieronym., "Ep. cxliii", ed. Vallarsi, I, 1067). Och som Orosius också förlöjligas och förföljs av biskop Johannes av Jerusalem, hade avgått, Pelegius träffade ingen personlig käranden, medan han hittade på samma gång en skicklig advokat i diakon Anianus av Celeda (jfr Hieronym. "Ep. Cxliii ", ed. Vallarsi, I, 1067). The principal points of the petition were translated by an interpreter into Greek and read only in an extract. De viktigaste punkterna i framställningen översattes av en tolk i grekiska och läste bara i ett utdraget. Pelagius, having won the good-will of the assembly by reading to them some private letters of prominent bishops among them one of Augustine (Ep. cxlvi) -- began to explain away and disprove the various accusations. Pelegius, efter att ha vunnit den goda viljan hos monteringen genom att läsa dem vissa privata brev framstående biskopar bland dem en av Augustinus (Ep. cxlvi) - började förklara bort och motbevisa de anklagelser. Thus from the charge that he made the possibility of a sinless life solely dependent on free will, he exonerated himself by saying that, on the contrary, he required the help of God (adjutorium Dei) for it, though by this he meant nothing else than the grace of creation (gratia creationis). Alltså från den avgift som han tog upp möjligheten att en sinless liv enbart beroende av fri vilja, han befrias själv med att säga att, tvärtom, han behövde hjälp av Gud (adjutorium Dei) för det, men genom detta han menade någonting annat än nåd skapande (gratia creationis). Of other doctrines with which he had been charged, he said that, formulated as they were in the complaint, they did not originate from him, but from Caelestius, and that he also repudiated them. Av andra läror med vilken han hade blivit anklagad, sa han att formuleras som de i klagomålet, att de inte kommer från honom, men från Caelestius och att han även förkastade dem. After the hearing there was nothing left for the synod but to discharge the defendant and to announce him as worthy of communion with the Church. Efter förhandlingen fanns inget kvar för Synod utan att uppfylla de svarande och att meddela honom som värd gemenskap med kyrkan. The Orient had now spoken twice and had found nothing to blame in Pelagius, because he had hidden his real sentiments from his judges. Orienten har nu talat två gånger och hade inte funnit något att skylla på Pelegius, eftersom han hade gömt sina verkliga känslor från hans domare.

Continuation and End of Controversy (415-418) Fortsättning och slut Controversy (415-418)

The new acquittal of Pelagius did not fail to cause excitement and alarm in North Africa, whither Orosius had hastened in 416 with letters from Bishops Heros and Lazarus. Den nya frikännandet av Pelegius inte undgå att orsaka spänning och larm i norra Afrika, dit Orosius hade påskyndat i 416 med brev från Bishops Heros och Lasaros. To parry the blow, something decisive had to be done. För att parera de slag, något avgörande hade att göra. In autumn, 416, 67 bishops from Proconsular Africa assembled in a synod at Carthage, which was presided over by Aurelius, while fifty-nine bishops of the ecclesiastical province of Numidia, to which the See of Hippo, St. Augustine's see belonged, held a synod in Mileve. Under hösten, 416, 67 biskopar från PROKONSULARISK Afrika monteras i en Synod i Kartago, som under ledning av Aurelius, medan femtionio biskopar i kyrkliga provinsen Numidia, som Se av Hippo, St Augustinus se tillhörde, som hölls en Synod i Mileve. In both places the doctrines of Pelagius and Caelestius were again rejected as contradictory to the Catholic faith. However, in order to secure for their decisions "the authority of the Apostolic See", both synods wrote to Innocent I, requesting his supreme sanction. I båda ställena doktrinerna av Pelegius och Caelestius återigen avvisas som strider mot den katolska tron. Men för att säkra sina beslut "ledning av den apostoliska Se", både synods skrev till Innocent I, begär hans högsta sanktionen. And in order to impress upon him more strongly the seriousness of the situation, five bishops (Augustine, Aurelius, Alypius, Evodius, and Possidius) forwarded to him a joint letter, in which they detailed the doctrine of original sin, infant baptism, and Christian grace (St. Augustine, "Epp. clxxv-vii"). Och för att imponera på honom mer allvaret i situationen, fem biskopar (Augustinus, Aurelius, Alypius, Evodius och Possidius) överlämnas till honom en gemensam skrivelse, där de detaljerade läran om arvsynd, infant baptism och Christian amorteringsfri (St Augustine, "Epp. CXLVI-VII). In three separate epistles, dated 27 Jan., 417, the pope answered the synodal letters of Carthage and Mileve as well as that of the five bishops (Jaffé, "Regest.", 2nd ed., nn. 321-323, Leipzig, 1885). I tre separata epistles, daterat den 27 januari, 417, påven besvarade Synodal bokstäverna i Karthago och Mileve liksom de fem biskopar (Jaffe, "Regest.", 2nd ed., Nn. 321-323, Leipzig 1885). Starting from the principle that the resolutions of provincial synods have no binding force until they are confirmed by the supreme authority of the Apostolic See, the pope developed the Catholic teaching on original sin and grace, and excluded Pelagius and Caelestius, who were reported to have rejected these doctrines, form communion with the Church until they should come to their senses (donec resipiscant). Med utgångspunkt från principen att beslut av provinsiell synods inte vara bindande förrän de har bekräftats av den högsta myndigheten i den apostoliska Se påven utvecklade den katolska undervisningen på arvsynd och nåd, och exkluderade Pelegius och Caelestius, som rapporteras ha avvisade dessa läror, form gemenskap med kyrkan tills de kommer till sina sinnen (Donec resipiscant). In Africa, where the decision was received with unfeigned joy, the whole controversy was now regarded as closed, and Augustine, on 23 September, 417, announced from the pulpit (Serm., cxxxi, 10 in PL, XXXVIII, 734), "Jam de hac causa duo concilia missa sunt ad Sedem apostolicam, inde etiam rescripta venerunt; causa finita est". (Two synods having written to the Apostolic See about this matter; the replies have come back; the question is settled.) But he was mistaken; the matter was not yet settled. I Afrika, där beslutet togs emot med oskrymtad glädje, hela kontroversen var nu betraktas som avslutat, och Augustinus, den 23 september, 417, meddelade från predikstolen (Serm., cxxxi, 10 i Polen, XXXVIII, 734), " Jam de HAC causa duo concilia missa sunt ad Sedem apostolicam, oberoende etiam rescripta venerunt, causa finita est. "(Två synods har skrivit till den apostoliska Se om denna fråga, och svaren har kommit tillbaka, frågan är löst.) Men han var fel, att frågan ännu inte avgjorts.

Innocent I died on 12 March, 417, and Zosimus, a Greek by birth, succeeded him. Before his tribunal the whole Pelagian question was now opened once more and discussed in all its bearings. Oskyldiga Jag avled den 12 mars, 417 och Zosimus, en grekiska från födseln, efterträdde honom. Innan hans domstol hela Pelagiska Frågan har nu öppnat en gång till och diskuteras i alla dess lager. The occasion for this was the statements which both Pelagius and Caelestius submitted to the Roman See in order to justify themselves. Den anledning till detta var de uttalanden som både Pelegius och Caelestius överlämnades till den romerska Se för att rättfärdiga sig själva. Though the previous decisions of Innocent I had removed all doubts about the matter itself, yet the question of the persons involved was undecided, viz. Även om de tidigare besluten oskyldiga jag hade tagit bort alla tvivel om saken, men frågan om de inblandade personerna var tveksamma, dvs. Did Pelagius and Caelestius really teach the theses condemned as heretical? Zosimus' sense of justice forbade him to punish anyone with excommunication before he was duly convicted of his error. Visste Pelegius och Caelestius verkligen lära teser fördömts som kättersk? Zosimus känsla av rättvisa förbjöd honom att straffa någon med EXKOMMUNICERING innan han vederbörligen dömts för hans fel. And if the steps recently taken by the two defendants were considered, the doubts which might arise on this point were not wholly groundless. Och om de åtgärder som nyligen vidtagits av de båda tilltalade skulle vara att de tvivel som kan uppstå på denna punkt inte helt grundlös. In 416 Pelagius had published a new work, now lost, "De libero arbitrio libri IV", which in its phraseology seemed to verge towards the Augustinian conception of grace and infant baptism, even if in principle it did not abandon the author's earlier standpoint. I 416 Pelegius hade publicerat ett nytt arbete, nu förlorade, "De libero arbitrio libri IV", som i sin fraseologi verkade gränsen mot Augustinian conception of grace och spädbarnets dop, även om i princip inte överge författarens tidigare ståndpunkt. Speaking of Christian grace, he admitted not only a Divine revelation, but also a sort of interior grace, viz. an illumination of the mind (through sermons, reading of the Bible, etc.), adding, however, that the latter served not to make salutary works possible, but only to facilitate their performance. På tal om kristen nåd, han medgav inte bara en gudomlig uppenbarelse, men också en sorts inre nåd, dvs. En belysning av sinnet (genom predikningar, läsning av Bibeln, etc.), och tillade dock att den senare serveras inte att göra nyttig verk möjligt, men bara för att underlätta deras arbete. As to infant baptism he granted that it ought to be administered in the same form as in the case of adults, not in order to cleanse the children from a real original guilt, but to secure to them entrance into the "kingdom of God". När det gäller spädbarn dop han givet att det borde ges i samma form som när det gäller vuxna, inte för att rena barn från en verklig ursprungliga skuld, men för att säkra att de kommer in i "Guds rike". Unbaptized children, he thought, would after their death be excluded from the "kingdom of God", but not from "eternal life". Odöpt barn, tänkte han, skulle efter deras död skall undantas från "Guds rike", men inte från "evigt liv".

This work, together with a still extant confession of faith, which bears witness to his childlike obedience, Pelagius sent to Rome, humbly begging at the same time that chance inaccuracies might be corrected by him who "holds the faith and see of Peter". Detta arbete, tillsammans med en fortfarande bevarade trosbekännelsen, som vittnar om hans barnslig lydnad, Pelegius skickas till Rom, ödmjukt ber samtidigt att chansen felaktigheter kan korrigeras av honom som "innehar tro och se på Peter". All this was addressed to Innocent I, of whose death Pelagius had not yet heard. Allt detta var riktat till Innocent I, vars död Pelegius ännu inte hörd. Caelestius, also, who meanwhile had changed his residence from Ephesus to Constantinople, but had been banished thence by the anti-Pelagian Bishop Atticus, took active steps toward his own rehabilitation. Caelestius också, som under tiden hade ändrats hans bostad från Ephesus till Konstantinopel, men hade förvisats därifrån av anti-Pelagiska Bishop Atticus, vidtog aktiva åtgärder mot sin egen rehabilitering. In 417 he went to Rome in person and laid at the feet of Zosimus a detailed confession of faith (Fragments, PL, XLV, 1718), in which he affirmed his belief in all doctrines, "from the Trinity of one God to the resurrection of the dead" (cf. St. Augustine, "De peccato orig.", xxiii). I 417 gick han till Rom i person och som vid foten av Zosimus en detaljerad trosbekännelsen (Fragments, PL, XLV, 1718), där han bekräftade sin tro på alla doktriner, "från Trinity av en Gud att uppståndelsen av de döda "(se St Augustine," De peccato orig. "xxiii).

Highly pleased with this Catholic faith and obedience, Zosimus sent two different letters (PL, XLV, 1719 sqq.) to the African bishops, saying that in the case of Caelestius Bishops Heros and Lazarus had proceeded without due circumspection, and that Pelagius too, as was proved by his recent confession of faith, had not swerved from the Catholic truth. Mycket nöjd med denna katolska tro och lydnad, Zosimus skickas två olika skrivelser (PL, XLV, 1719 sqq.) Till afrikanska biskopar, att säga att när det gäller Caelestius Bishops Heros och Lasaros hade genomförts utan vederbörlig försiktighet och att Pelegius också vilket bevisas av hans senaste trosbekännelsen, inte hade swerved från den katolska sanningen. As to Caelestius, who was then in Rome, the pope charged the Africans either to revise their former sentence or to convict him of heresy in his own (the pope's) presence within two months. När det gäller Caelestius, som då var i Rom, påven ut afrikanerna att antingen revidera sina tidigare straff eller att döma honom för kätteri i sin egen (påvens) närvaro inom två månader. The papal command struck Africa like a bomb-shell. Den påvliga kommandot drabbat Afrika som en bomb-shell. In great haste a synod was convened at Carthage in November, 417, and writing to Zosimus, they urgently begged him not to rescind the sentence which his predecessor, Innocent I, had pronounced against Pelagius and Caelestius, until both had confessed the necessity of interior grace for all salutary thoughts, words, and deeds. Med stor brådska en Synod sammankallades i Karthago i november, 417, och skriver att Zosimus de snarast bad honom att inte häva meningen som hans föregångare, Innocent jag hade uttalat mot Pelegius och Caelestius, tills båda hade erkänt behovet av interiören nåd för alla nyttig tankar, ord och gärningar. At last Zosimus came to a halt. Äntligen Zosimus avstannade. By a rescript of 21 March, 418, he assured them that he had not yet pronounced definitively, but that he was transmitting to Africa all documents bearing on Pelagianism in order to pave the way for a new, joint investigation. Genom en RESKRIPT av den 21 mars, 418, han försäkrade dem att han hade ännu inte uttalat slutgiltigt, men att han sänder till Afrika alla dokument som berör Pelagianism för att bana väg för en ny, gemensam utredning. Pursuant to the papal command, there was held on 1 May, 418, in the presence of 200 bishops, the famous Council of Carthage, which again branded Pelagianism as a heresy in eight (or nine) canons (Denzinger, "Enchir.", 10th ed., 1908, 101-8). Enligt den påvliga kommando, det hölls den 1 maj, 418, i närvaro av 200 biskopar, den berömda rådet i Karthago, vilket återigen märkesvaror Pelagianism som ett kätteri i åtta (eller nio) kanoner (Denzinger "Enchir." 10:e ed., 1908, 101-8). Owing to their importance they may be summarized: På grund av deras betydelse de kan sammanfattas:

Death did not come to Adam from a physical necessity, but through sin. Döden kom inte till Adam från en fysisk nödvändighet, utan genom sin.

New-born children must be baptized on account of original sin. Nyfödda barn måste bli döpt på grund av arvsynd.

Justifying grace not only avails for the forgiveness of past sins, but also gives assistance for the avoidance of future sins. Rättfärdigar nåd inte bara tillfället för förlåtelse för tidigare synder, men också ger stöd för att undvika framtida synder.

The grace of Christ not only discloses the knowledge of God's commandments, but also imparts strength to will and execute them. Kristi nåd inte bara avslöjar kunskapen om Guds bud, utan också ger kraft att vilja och verkställa dem.

Without God's grace it is not merely more difficult, but absolutely impossible to perform good works. Utan Guds nåd är det inte bara svårare, men helt omöjligt att utföra goda gärningar.

Not out of humility, but in truth must we confess ourselves to be sinners. Inte av ödmjukhet, men i sanningens namn måste vi bekänner oss vara syndare.

The saints refer the petition of the Our Father, "Forgive us our trespasses", not only to others, but also to themselves. Helgonen hänskjuta framställningen av Fader vår, "Förlåt oss våra skulder", inte bara för andra, men också för dem själva.

The saints pronounce the same supplication not from mere humility, but from truthfulness. Helgonen uttala samma ödmjuk bön inte bara ödmjukhet, men från sanningshalt.

Some codices containing a ninth canon (Denzinger, loc. cit., note 3): Children dying without baptism do not go to a "middle place" (medius locus), since the non reception of baptism excludes both from the "kingdom of heaven" and from "eternal life". Vissa codices innehåller en nionde Canon (Denzinger, loc. Cit., Anmärkning 3): Barn dör utan dop inte gå till "mitt rum" (medius locus), eftersom de inte ta emot dopet utesluter både från "Himmelriket "och" evigt liv ".

These clearly worded canons, which (except the last-named) afterwards came to be articles of faith binding on the universal Church, gave the death blow to Pelagianism; sooner or later it would bleed to death. De klart formulerade kanoner, som (utom det sista namnet) efteråt kom att bli föremål i tron bindande för den universella kyrkan, gav dödsstöten till Pelagianism, förr eller senare skulle det blöder till döds.

Meanwhile, urged by the Africans (probably through a certain Valerian, who as comes held an influential position in Ravenna), the secular power also took a hand in the dispute, the Emperor Honorius, by rescript of 30 April, 418, from Ravenna, banishing all Pelagians from the cities of Italy. Samtidigt uppmanas av afrikanerna (förmodligen genom en viss Valerianus, vem som kommer hållas en inflytelserik ställning i Ravenna), den sekulära makten tog också ett finger med i tvisten, kejsaren Honorius, som RESKRIPT av den 30 april, 418 från Ravenna, avskaffande av alla Pelagians från städerna i Italien. Whether Caelestius evaded the hearing before Zosimus, to which he was now bound, "by fleeing from Rome" (St. Augustine, "Contra duas epist. Pelag.", II, 5), or whether he was one of the first to fall a victim to the imperial decree of exile, cannot be satisfactorily settled from the sources. Huruvida Caelestius kringgås förhandlingen vid Zosimus, som han nu var skyldig "av flykt från Rom" (St Augustine, "Contra Duas epist. Pelag.", II, 5), eller om han var en av de första att falla ett offer för den kejserliga dekret i exil, kan inte avgöras från källorna. With regard to his later life, we are told that in 421 he again haunted Rome or its vicinity, but was expelled a second time by an imperial rescript (cf. PL, XLV, 1750). Med hänsyn till hans senare i livet, får vi höra att i 421 han igen Haunted Rom eller dess närhet, men blev utvisad en andra gång genom en kejserlig RESKRIPT (se PL, XLV, 1750). It is further related that in 425 his petition for an audience with Celestine I was answered by a third banishment (cf. PL, LI, 271). Det är ytterligare närstående att 425 hans ansökan om att en publik med Celestine jag svar från en tredje landsförvisning (se PL, LI, 271). He then sought refuge in the orient, where we shall meet him later. Han flydde i Orienten, där vi får träffa honom senare. Pelagius could not have been included in the imperial decree of exile from Rome. Pelegius inte skulle ha kunnat ingå i den kejserliga dekret i exil från Rom. For at that time he undoubtedly resided in the Orient, since, as late as the summer of 418, he communicated with Pinianus and his wife Melania, who lived in Palestine (cf. Card. Rampolla, "Santa Melania giuniore", Rome, 1905). För på den tiden han otvivelaktigt bosatt i Orienten, eftersom så sent som sommaren 418, han kommunicerade med Pinianus och hans fru Melania, som levde i Palestina (se kortet. Rampolla, "Santa Melania giuniore", Rom, 1905 ). But this is the last information we have about him; he probably died in the orient. Men detta är de senaste uppgifter vi har om honom, han troligen dog i Orienten. Having received the Acts of the Council of Carthage, Zosimus sent to all the bishops of the world his famous "Epistola tractoria" (418) of which unfortunately only fragments have come down to us. This papal encyclical, a lengthy document, gives a minute account of the entire "causa Caelestii et Pelagii", from whose works it quotes abundantly, and categorically demands the condemnation of Pelagianism as a heresy. Att ha mottagit Rådsakter i Karthago, Zosimus skickades till alla biskopar i världen hans berömda "Epístola tractoria" (418) som tyvärr bara fragment har kommit ner till oss. Det påvliga encyklikan, en lång handling, ger en minut hänsyn till hela "causa Caelestii et Pelagii", från vars verk det citat helt och kategoriskt kräver fördömande av Pelagianism som kätteri. The assertion that every bishop of the world was obliged to confirm this circular by his own signature, cannot be proved, it is more probable that the bishops were required to transmit to Rome a written agreement; if a bishop refused to sign, he was deposed from his office and banished. Påståendet att varje biskop i världen var skyldig att bekräfta detta cirkulär av sin egen signatur, inte kan bevisas, det är mer troligt att biskoparna var skyldiga att överlämna till Rom en skriftlig överenskommelse, om en biskop vägrade att underteckna han avsatte från hans kontor och förvisades. A second and harsher rescript, issued by the emperor on 9 June, 419, and addressed to Bishop Aurelius of Carthage (PL, XLV, 1731), gave additional force to this measure. En andra och hårdare RESKRIPT som utfärdas av kejsaren den 9 juni 419, och riktar sig till biskop Aurelius i Karthago (PL, XLV, 1731), gav ytterligare styrka till denna åtgärd. Augustine's triumph was complete. Augustinus seger var fullständig. In 418, drawing the balance, as it were, of the whole controversy, he wrote against the heresiarchs his last great work, "De gratia Christi et de peccato originali" (PL, XLIV, 359 sqq.). I 418 och göra en balans, så att säga, för hela kontroverser, skrev han mot heresiarchs hans sista stora arbete, "De gratia Christi et de peccato originali" (PL, XLIV, 359 sqq.).

The Disputes of St. Augustine with Julian of Eclanum (419-428) Tvisterna i St Augustine med Julian i Eclanum (419-428)

Through the vigorous measures adopted in 418, Pelagianism was indeed condemned, but not crushed. Genom kraftfulla åtgärder som vidtas i 418, Pelagianism var fördömas, men inte krossade. Among the eighteen bishops of Italy who were exiled on account of their refusal to sign the papal decree, Julian, Bishop of Eclanum, a city of Apulia now deserted, was the first to protest against the "Tractoria" of Zosimus. Bland de arton biskopar i Italien som var i exil på grund av sin vägran att underteckna påvliga dekret, Julian, biskop av Eclanum, en stad i Apulien nu öde, var det första för att protestera mot "Tractoria" av Zosimus. Highly educated and skilled in philosophy and dialectics, he assumed the leadership among the Pelagians. Högutbildade och yrkeskunniga i filosofi och dialektik, han övertog ledningen bland Pelagians. But to fight for Pelagianism now meant to fight against Augustine. Men att kämpa för Pelagianism nu tänkt att kampen mot Augustinus. The literary feud set in at once. Den litterära fejd ställa in på en gång. It was probably Julian himself who denounced St. Augustine as damnator nupitarum to the influential comes Valerian in Ravenna, a nobleman, who was very happily married. To meet the accusation, Augustine wrote, at the beginning of 419, an apology, "De nuptiis et concupiscentia libri II" (PL, XLIV, 413 sqq.) and addressed it to Valerian. Det var förmodligen Julian själv som kritiserat St Augustine som damnator nupitarum till inflytelserika kommer Valerianus i Ravenna, en adelsman, som var mycket lyckligt gift. För att möta den anklagelsen, Augustinus skrev i början av 419, en ursäkt, "De nuptiis et concupiscentia libri II "(PL, XLIV, 413 sqq.) och riktar den till Valerianus. Immediately after (419 or 420), Julian published a reply which attacked the first book of Augustine's work and bore the title, "Libri IV ad Turbantium". Omedelbart efter (419 eller 420), Julian publicerade ett svar som attackerade den första boken av Augustinus och bar titeln "Libri IV annons Turbantium". But Augustine refuted it in his famous rejoinder, written in 421 or 422, "Contra Iulianum libri VI" (PL, XLIV, 640 sqq.). Men Augustinus vederläggas det i sin berömda duplik skrivna på 421 eller 422, "Contra Iulianum libri VI" (PL, XLIV, 640 sqq.). When two Pelagian circulars, written by Julian and scourging the "Manichaean views" of the Antipelagians, fell into his hands, he attacked them energetically (420 or 421) in a work, dedicated to Boniface I, "Contra duas epistolas Pelagianorum libri IV" (PL, XLIV, 549 sqq.). När två Pelagiska rundskrivelser, skriven av Julian och scourging den "Manikeanska åsikter" i Antipelagians, föll i hans händer, han attackerade dem energiskt (420 eller 421) i ett arbete för att Boniface I, "Contra Duas epistolas Pelagianorum libri IV" (PL, XLIV, 549 sqq.). Being driven from Rome, Julian had found (not later than 421) a place of refuge in Cilicia with Theodore of Mopsuestia. Drivs från Rom, Julian hade hittat (inte senare än 421) en plats i Cilicia med Theodore av Mopsuestia. Here he employed his leisure in elaborating an extensive work, "Libri VIII ad Florum", which was wholly devoted to refuting the second book of Augustine's "De nuptiis et concupiscentia". Här är han sysselsatt sin fritid för att utarbeta ett omfattande arbete, "Libri VIII annons Florum", som helt ägnas åt att motbevisa den andra boken av Augustinus "De nuptiis et concupiscentia". Though composed shortly after 421, it did not come to the notice of St. Augustine until 427. Även bestående strax efter 421, det kom inte till meddelandet i St Augustine till 427. The latter's reply, which quotes Julian's argumentations sentence for sentence and refutes them, was completed only as far as the sixth book, whence it is cited in patristic literature as "Opus imperfectum contra Iulianum" (PL, XLV, 1049 sqq.). De senares svar, som citerar Julian's argumentations mening för mening och tillbakavisat dem, avslutades endast vad den sjätte boken, varifrån det är som det hänvisas till i patristic litteratur som "Opus imperfectum kontraindikationer Iulianum" (PL, XLV, 1049 sqq.). A comprehensive account of Pelagianism, which brings out into strong relief the diametrically opposed views of the author, was furnished by Augustine in 428 in the final chapter of his work, "De haeresibus" (PL, XLII, 21 sqq.). En fullständig redovisning av Pelagianism, som ger ut i stark relief det diametralt motsatta åsikter författaren, lämnades av Augustinus på 428 i sista kapitlet i sitt verk, "De haeresibus" (PL, XLII, 21 sqq.). Augustine's last writings published before his death (430) were no longer aimed against Pelagianism but against Semipelagianism. Augustinus senaste skrifter publicerade före sin död (430) inte längre var inriktade mot Pelagianism utan mot Semipelagianism.

After the death of Theodore of Mopsuestia (428), Julian of Eclanum left the hospitable city of Cilicia and in 429 we meet him unexpectedly in company with his fellow exiles Bishops Florus, Orontius, and Fabius, and the Court of the Patriarch Nestorius of Constantinople, who willingly supported the fugitives. Efter död Theodore av Mopsuestia (428), Julian av Eclanum lämnat gästfria staden Cilicia och 429 möter vi honom oväntat i företaget tillsammans med sin kollega landsflyktiga Bishops Florus, Orontius och Fabius och domstolens patriarken Nestorius Konstantinopel , som gärna stött flyktingar. It was here, too, in 429, that Caelestius emerged again as the protégé of the patriarch; this is his last appearance in history; for from now on all trace of him is lost. Det var också här i 429, att Caelestius uppstått igen som skyddsling av patriarken, detta är hans sista framträdande i historien, för från och med nu kommer alla spår av honom är förlorade. But the exiled bishops did not long enjoy the protection of Nestorius. Men exil biskopar inte längre skyddas av Nestorius. When Marius Mercator, a layman and friend of St. Augustine, who was then present in Constantinople, heard of the machinations of the Pelagians in the imperial city, he composed towards the end of 429 his "Commonitorium super nomine Caelestii" (PL, XLVIII, 63 sqq.), in which he exposed the shameful life and the heretical character of Nestorius' wards. När Marius Mercator, en lekman och vän St Augustine, som var dåvarande Konstantinopel, hört talas om intriger i Pelagians i imperial city, han sammansatt mot slutet av 429 hans "Commonitorium super nomine Caelestii" (PL, XLVIII , 63 sqq.), i vilket han avslöjade skamliga liv och kättersk karaktär Nestorius "valdistrikten. The result was that the Emperor Theodosius II decreed their banishment in 430. Resultatet blev att kejsar Theodosius II förordnas sin landsförvisning i 430. When the Ecumenical Council of Ephesus (431) repeated the condemnation pronounced by the West (cf. Mansi, "Concil. collect.", IV, 1337), Pelagianism was crushed in the East. According to the trustworthy report of Prosper of Aquitaine ("Chronic." ad a. 439, in PL, LI, 598), Julian of Eclanum, feigning repentance, tried to regain possession of his former bishopric, a plan which Sixtus III (432-40) courageously frustrated. När ekumeniska rådet i Efesus (431) upprepade fördömanden uttalas av väst (se Mansi, "Concil. Samla in.", IV, 1337), Pelagianism krossades i öst. Enligt den trovärdig rapport Prosper Aquitaine ( "Chronic". annons a. 439 i PL, LI, 598), Julian av Eclanum, feigning ånger, försökte återfå innehav av hans tidigare biskopsborg, en plan som Sixtus III (432-40) modigt frustrerad. The year of his death is uncertain. Året för hans död är osäker. He seems to have died in Italy between 441 and 445 during the reign of Valentinian III. Han tycks ha dött i Italien mellan 441 och 445 under regeringstid av Valentinian III.

Last Traces of Pelagianism (429-529) Senaste Spår av Pelagianism (429-529)

After the Council of Ephesus (431), Pelagianism no more disturbed the Greek Church, so that the Greek historians of the fifth century do not even mention either the controversy of the names of the heresiarchs. Efter den Ephesus (431), Pelagianism inte mer störd den grekiska kyrkan, så att den grekiska historiker i femte-talet inte ens nämna antingen kontroversen om namnen på de heresiarchs. But the heresy continued to smoulder in the West and died our very slowly. Men kätteri fortsatte att pyra i Västbanken och dog vår mycket långsamt. The main centres were Gaul and Britain. Den främsta var Gallien och Storbritannien. About Gaul we are told that a synod, held probably at Troyes in 429, was compelled to take steps against the Pelagians. Om Gaul vi höra att en Synod hölls förmodligen i Troyes i 429 var tvungna att vidta åtgärder mot Pelagians. It also sent Bishops Germanus of Auxerre and Lupus of Troyes to Britain to fight the rampant heresy, which received powerful support from two pupils of Pelagius, Agricola and Fastidius (cf. Caspari, "Letters, Treatises and Sermons from the two last Centuries of Ecclesiastical Antiquity", pp. 1-167, Christiana, 1891). Man skickade också biskoparna Germanus av Auxerre och Lupus av Troyes till Storbritannien för att bekämpa den skenande kätteri, som fick starkt stöd från två elever i Pelegius, Agricola och Fastidius (jfr Caspari, "Letters, Treatises och Predikningar från de två senaste århundraden av kyrkliga Antiken ", pp. 1-167, Christiana, 1891). Almost a century later, Wales was the centre of Pelagian intrigues. Nästan ett sekel senare, Wales var centrum Pelagiska intriger. For the saintly Archbishop David of Menevia participated in 519 in the Synod of Brefy, which directed its attacks against the Pelagians residing there, and after he was made Primate of Cambria, he himself convened a synod against them. På saintly ärkebiskop David av Menevia deltagit i 519 i Synod av Brefy som riktar sina attacker mot Pelagians som bor där, och efter att han blev Primate av Cambria, han själv till ett Synod mot dem. In Ireland also Pelagius's "Commentary on St. Paul", described in the beginning of this article, was in use long afterwards, as is proved by many Irish quotations from it. I Irland också Pelegius's "Kommentarer till St Paul", som beskrivs i början av denna artikel, var i bruk långt senare, vilket bevisas av många Iriska citat från den. Even in Italy traces can be found, not only in the Diocese of Aquileia (cf. Garnier, "Opera Marii Mercat.", I, 319 sqq., Paris, 1673), but also in Middle Italy; for the so-called "Liber Praedestinatus", written about 440 perhaps in Rome itself, bears not so much the stamp of Semipelagianism as of genuine Pelagianism (cf. von Schubert, "Der sog. Praedestinatus, ein Beitrag zur Geschichte des Pelagianismus", Leipzig, 1903). Även i Italien spår finns, inte bara i eparkatet Aquileia (jfr Garnier, "Opera Marii Mercat.", I, 319 sqq., Paris, 1673), men även i mellersta Italien, till den så kallade " Liber Praedestinatus ", skriven omkring 440 kanske i Rom själv bär inte så mycket stämpel Semipelagianism som äkta Pelagianism (jfr von Schubert," Der sog. Praedestinatus, ein Beitrag zur Geschichte des Pelagianismus ", Leipzig, 1903). A more detailed account of this work will be found under the article PREDESTINARIANISM. En mer detaljerad redovisning av detta arbete kommer att hittas under artikeln PREDESTINARIANISM. It was not until the Second Synod of Orange (529) that Pelagianism breathed its last in the West, though that convention aimed its decisions primarily against Semipelagianism. Det var inte förrän i andra Synod av Orange (529) att Pelagianism andades den senaste i väst, även om denna konvention som syftar sina beslut i första hand mot Semipelagianism.

Publication information Written by Joseph Pohle. Publication information Skrivet av Joseph Pohle. Transcribed by Anthony A. Killeen. Transkriberas av Anthony A. Killeen. Aeterna non caduca The Catholic Encyclopedia, Volume XI. Aeterna icke caduca The Catholic Encyclopedia, Volume XI. Published 1911. År 1911. New York: Robert Appleton Company. New York: Robert Appleton Company. Nihil Obstat, February 1, 1911. Nihil Obstat, den 1 februari 1911. Remy Lafort, STD, Censor. Imprimatur. Remy Lafort, STD, censurerar. Imprimatur. +John Cardinal Farley, Archbishop of New York + John Cardinal Farley, ärkebiskop av New York


This subject presentation in the original English language Denna fråga presenteras i den ursprungliga engelska språket


Send an e-mail question or comment to us: E-mailSkicka ett e-mail eller kommentar till oss: E-post

The main BELIEVE web-page (and the index to subjects) is at De viktigaste TROR web-sida (och indexet till personer) är