Iconoclasm Iconoclasm

General Information Allmän information

Iconoclasm (Greek eikon,"image"; klaein,"to break"), any movement against the religious use of images, especially the one that disturbed the Byzantine Empire in the 8th and 9th centuries. Iconoclasm (grekiska eikon, "image"; klaein, "att bryta"), en rörelse mot den religiösa användningen av bilder, särskilt den som störde det bysantinska riket i 8: e och 9: e århundraden. In 726 and 730 Emperor Leo III, the Isaurian, promulgated a decree forbidding the veneration of images. 726 och 730 kejsar Leo III Isaurian, utfärdades ett dekret som förbjöd dyrkan av bilder. This decision was condemned by the pope, but the iconoclastic doctrine was rigorously enforced at Constantinople (present-day Ýstanbul) by Leo and even more by his son and successor Constantine V, who had the worship of images condemned as idolatry at the church council held in the suburban palace of Hieria in 754. Detta beslut fördömdes av påven, men omstörtande lära var iakttas strikt i Konstantinopel (dagens Ýstanbul) av Leo och ännu mer av hans son och efterträdare Konstantin V, som hade dyrkan av bilderna fördömts som avgudadyrkan i kyrkan rådets möte i förorterna palats Hieria i 754. The accession of Empress Irene brought with it a change in policy, and the iconoclasts were condemned in turn at the second Council of Nicaea, in 787. Anslutning till kejsarinnan Irene förde med sig en förändring i politiken, och iconoclasts fördömdes i sin tur på det andra konciliet i Nicaea, i 787. A second period of iconoclasm was inaugurated under imperial auspices in the first half of the 9th century; it ended with the final condemnation of iconoclasm at the Council of Orthodoxy, held in 843 under the patronage of Empress Theodora II. En andra period av ikonoklasmen invigdes under kejserligt beskydd under första hälften av 9: e århundradet, det slutade med den slutliga fördömandet av ikonoklasmen vid rådet för ortodoxi, som hölls i 843 under beskydd av kejsarinnan Theodora II.

BELIEVE Religious Information Source web-siteTRO
Religiösa
Information
Källa
webbplats
Our List of 1,000 Religious Subjects Vår lista över 1000 religiösa Ämnesområden
E-mailE-post
f= The most serious argument against iconoclasm formulated by the Syrian theologian and Father of the Church John of Damascus was that it denied one of the fundamental tenets of the Christian faith, the doctrine of the incarnation. Den allvarligaste argumentet mot ikonoklasmen formulerats av syriska teologen och Father of the Church Johannes från Damaskus var att det förnekade en av de grundläggande inslag i den kristna tron, läran om inkarnationen. According to the defenders of images, Christ's human birth had made possible his representations, which in some sense shared in the divinity of their prototype. The rejection of these images, therefore, automatically carried a repudiation of their cause. Enligt försvarare av bilder, Kristi mänskliga födelse hade möjliggjort hans synpunkter, som i någon mening delas i gudomlighet deras prototyp. Avvisandet av dessa bilder, därför automatiskt som ett förnekande av deras sak.

In addition to its theological aspects, the iconoclastic movement seriously affected Byzantine art. Utöver sin teologiska aspekter, den omstörtande rörelse drabbade bysantinsk konst. Furthermore, the movement weakened the position of the empire by fomenting internal quarrels and splitting with the papacy, which began to abandon its Byzantine allegiance and seek alliance with the Franks. Dessutom försvagades rörelse ställning riket genom att underblåsa interna gräl och dela med påvedömet, som började överge sina bysantinska trohet och söka allians med Franks. Despite its victory in the theological sphere, the Eastern church was not successful in its challenge of imperial authority, even with John of Damascus's assertion that the emperor had no right to interfere in matters of faith. Trots sin seger i teologiska området, var de östra kyrkan inte lyckas i sin utmaning av kejsarens auktoritet, även med Johannes från Damaskus påstående att kejsaren inte hade rätt att blanda sig i frågor om tro. Both the introduction of iconoclasm and its condemnation at the councils of 787 and 843 were ultimately the result of imperial rather than ecclesiastical decisions, because the councils met only on imperial orders. Både med införandet av ikonoklasmen och fördömer vid rådets möten i 787 och 843 i slutändan resultatet av kejserliga snarare än kyrkliga beslut, eftersom råden endast mötas på kejserlig order. Consequently, the authority of the emperor in both the spiritual and the secular spheres, and his control of the church, emerged from the controversy perceptibly strengthened. Följaktligen uppstod ledning av kejsaren i både andliga och det världsliga sfären och hans kontroll av kyrkan, från kontroversen märkbart förstärkas.


Iconoclasm Iconoclasm

Catholic Information Katolsk information

Iconoclasm (Eikonoklasmos, "Image-breaking") is the name of the heresy that in the eighth and ninth centuries disturbed the peace of the Eastern Church, caused the last of the many breaches with Rome that prepared the way for the schism of Photius, and was echoed on a smaller scale in the Frankish kingdom in the West. The story in the East is divided into two separate persecutions of the Catholics, at the end of each of which stands the figure of an image-worshipping Empress (Irene and Theodora). Iconoclasm (Eikonoklasmos, "Image-breaking") är namnet på den heresi som i åttonde och nionde århundradena störde freden i östra kyrkan, orsakade den sista av de många brott med Rom som banade väg för den schism Photius, och upprepades i mindre skala i det frankiska riket i väst. Berättelsen i öst är uppdelad i två separata förföljelser av katoliker, i slutet av varje som ligger siffran på en bild-dyrkande Empress (Irene och Theodora ).

I. THE FIRST ICONOCLAST PERSECUTION I. Den första IKONOKLAST FÖRFÖLJELSE

The origin of the movement against the worship (for the use of this word see IMAGES, VENERATION OF) of images has been much discussed. Ursprunget till rörelsen mot den dyrkan (för att använda detta ord se bilder, vörda) av bilder har diskuterats mycket. It has been represented as an effect of Moslem influence. Det har varit representerat som en effekt av muslimska inflytande. To Moslems, any kind of picture, statue, or representation of the human form is an abominable idol. Till muslimer, är något slags bild, staty, eller av den mänskliga formen en avskyvärd idol. It is true that, in a sense, the Khalifa at Damascus began the whole disturbance, and that the Iconoclast emperors were warmly applauded and encouraged in their campaign by their rivals at Damascus. Det är sant att, på sätt och vis började Khalifa i Damaskus hela störning, och att Iconoclast kejsarna var varm applåd och uppmuntras i sin kampanj med sina konkurrenter i Damaskus. On the other hand it is not likely that the chief cause of the emperor's zeal against pictures was the example of his bitter enemy, the head of the rival religion. Å andra sidan är det inte troligt att den huvudsakliga orsaken till kejsarens nit mot bilderna var exempel på hans bittra fiende, chefen för den rivaliserande religion. A more probable origin will be found in the opposition to pictures that had existed for some time among Christians. There seems to have been a dislike of holy pictures, a suspicion that their use was, or might become, idolatrous among certain Christians for many centuries before the Iconoclast persecution began. En mer sannolik ursprung kommer att hittas i opposition till bilder som funnits en tid bland kristna. Det verkar ha varit en motvilja mot heliga bilder, en misstanke som får användas är eller kan bli, avgudadyrkare bland vissa kristna under många århundraden innan Iconoclast förföljelsen började. The Paulicians, as part of their heresy held that all matter (especially the human body) is bad, that all external religious forms, sacraments, rites, especially material pictures and relics, should be abolished. Den Paulicians, som en del av kätteri ansåg att alla ämnen (särskilt den mänskliga kroppen) är dåligt, att alla yttre religiösa former, sakramenten, riter, särskilt material bilder och reliker, bör avskaffas. To honour the Cross was especially reprehensible, since Christ had not really been crucified. Att hedra korset var särskilt förkastligt, eftersom Kristus hade inte riktigt blivit korsfäst. Since the seventh century these heretics had been allowed to have occasional great influence at Constantinople intermittently with suffering very cruel persecution (see PAULICIANS). Eftersom det sjunde århundradet dessa kättare hade tillåtits att ha enstaka stort inflytande i Konstantinopel intermittent med lidande mycket grym förföljelse (se PAULICIANS). But some Catholics, too shared their dislike of pictures and relics. Men en del katoliker, också delade deras motvilja bilder och reliker. In the beginning of the eighth century several bishops, Constantine of Nacolia in Phrygia, Theodosius of Ephesus, Thomas of Claudiopolis, and others are mentioned as having these views. I början av det åttonde århundradet flera biskopar, Konstantin av Nacolia i Frygien, Theodosius från Efesos, Thomas av Claudiopolis och andra nämns som har dessa åsikter. A Nestorian bishop, Xenaeas of Hierapolis, was a conspicuous forerunner of the Iconoclasts (Hardouin IV, 306). En nestoriansk biskop, Xenaeas av Hierapolis, var en iögonfallande föregångare till Iconoclasts (Hardouin IV, 306). It was when this party got the ear of the Emperor Leo III (the Isaurian, 716-41) that the persecution began. Det var när detta parti fick öra kejsar Leo III (Isaurian, 716-41) att förföljelsen började.

The first act in the story is a similar persecution in the domain of the Khalifa at Damascus. Första akten i berättelsen är en liknande förföljelse i området för den Khalifa i Damaskus. Yezid I (680-683) and his successors, especially Yezid II (720-24), thinking, like good Moslems, that all pictures are idols, tried to prevent their use among even their Christian subjects. Yezid I (680-683) och hans efterträdare, särskilt Yezid II (720-24), tänkande, som goda muslimer, att alla bilder är idoler, försökte förhindra att de används även bland de kristna teman. But this Moslem persecution, in itself only one of many such intermittent annoyances to the Christians of Syria, is unimportant except as the forerunner of the troubles in the empire. Men detta muslimska förföljelse i sig bara en av många återkommande obehag för de kristna i Syrien, är oviktigt utom när föregångaren till oroligheterna i imperiet. Leo the Isaurian was a valiant soldier with an autocratic temper. Leo Isaurian var en tapper soldat med en enväldig temperament. Any movement that excited his sympathy was sure to be enforced sternly and cruelly. Alla rörelser som väckte hans sympati var säker på att tillvaratas strängt och grymt. He had already cruelly persecuted the Jews and Paulicians. Han hade redan grymt förföljda judarna och Paulicians. He was also suspected of leanings towards Islam. Han misstänktes också för orientering mot islam. The Khalifa Omar II (717-20) tried to convert him, without success except as far as persuading him that pictures are idols. Den Khalifa Omar II (717-20) försökte omvända honom, utan framgång utom i den mån att övertyga honom om att bilderna är idoler. The Christian enemies of images, notably Constantine of Nacolia, then easily gained his ear. The emperor came to the conclusion that images were the chief hindrance to the conversion of Jews and Moslems, the cause of superstition, weakness, and division in his empire, and opposed to the First Commandment. Den kristna fiender av bilder, särskilt Konstantin av Nacolia, sedan enkelt fick hans öra. Kejsaren kom fram till att bilderna var de främsta hinder för ombyggnad av judar och muslimer, orsaka vidskepelse, svaghet, och motsättningar i sitt rike, och mot det första budet. The campaign against images as part of a general reformation of the Church and State. Kampanjen mot bilder som del av en allmän reformation av kyrkan och staten. Leo III's idea was to purify the Church, centralize it as much as possible under the Patriarch of Constantinople, and thereby strengthen and centralize the State of the empire. Leo III: s idé var att rena kyrkan, centralisera den så mycket som möjligt under patriarken av Konstantinopel, och därmed stärka och centralisera den stat där den rike. There was also a strong rationalistic tendency among there Iconoclast emperors, a reaction against the forms of Byzantine piety that became more pronounced each century. Det fanns också en stark rationalistisk tendens bland det Iconoclast kejsare, en reaktion mot de former av bysantinska fromhet som blev mer uttalad varje århundrade. This rationalism helps to explain their hatred of monks. Denna rationalism bidrar till att förklara sitt hat mot munkar. Once persuaded, Leo began to enforce his idea ruthlessly. Gång övertalade började Leo att genomdriva sin idé hänsynslöst. Constantine of Nacolia came to the capital in the early part of his reign; at the same time John of Synnada wrote to the patriarch Germanus I (715-30), warning him that Constantine had made a disturbance among the other bishops of the province by preaching against the use of holy pictures. Konstantin av Nacolia kom till huvudstaden i början av sin regeringstid, samtidigt som Johan av Synnada skrev till patriarken Germanus I (715-30), varnade honom att Konstantin hade gjort en störning bland andra biskoparna i provinsen med predikat mot användningen av heliga bilder. Germanus, the first of the heroes of the image-worshippers (his letters in Hardouin, IV 239-62), then wrote a defence of the practice of the Church addressed to another Iconoclast, Thomas of Claudiopolis (lc 245-62). Germanus, den första av hjältarna i bilden som dyrkar (hans brev i Hardouin, IV 239-62), sedan skrev ett försvar av bruket av kyrkan riktat till en annan Iconoclast, Thomas av Claudiopolis (LC 245-62). But Constantine and Thomas had the emperor on their side. Men Konstantin och Thomas hade kejsaren på sin sida. In 726 Leo III published an edict declaring images to be idols, forbidden by Exodus, xx, 4, 5, and commanding all such images in churches to be destroyed. At once the soldiers began to carry out his orders, whereby disturbances were provoked throughout the empire. 726 Leo III publicerade ett påbud om att förklara bilderna som avgudar, förbjudet i Exodus, xx, 4, 5, och befallande alla sådana bilder i kyrkorna för att förstöras. På en gång soldaterna börjat utföra sina order, där oroligheter har frammanats hela riket. There was a famous picture of Christ, called Christos antiphonetes, over the gate of the palace at Constantinople. Det var en berömd bild av Kristus, kallas Christos antiphonetes, över porten till palatset i Konstantinopel. The destruction of this picture provoked a serious riot among the people. Förstörelsen av denna bild lett till allvarliga upplopp bland folket. Germanus, the patriarch, protested against the edict and appealed to the pope (729). Germanus, patriarken, protesterade mot påbudet och vädjade till påven (729). But the emperor deposed him as a traitor (730) and had Anastasius (730-54), formerly syncellus of the patriarchal Court, and a willing instrument of the Government, appointed in his place. Men kejsaren avsatte honom som en förrädare (730) och hade Anastasius (730-54), tidigare syncellus av patriarkala domstolen, och ett villigt instrument för regeringen, utses i hans ställe. The most steadfast opponents of the Iconoclasts throughout this story were the monks. Mest orubblig motståndare till Iconoclasts hela denna historia var munkar. It is true that there were some who took the side of the emperor but as a body Eastern monasticism was steadfastly loyal to the old custom of the Church. Det är sant att det fanns några som tog sidan av kejsaren utan som en kropp östra monasticism var orubbligt lojal mot den gamla seden i kyrkan. Leo therefore joined with his Iconoclasm a fierce persecution of monasteries and eventually tried to suppress monasticism altogether. Leo gick därför med sin Iconoclasm en våldsam förföljelse av kloster och slutligen försökte kväva monasticism helt.

The pope at that time was Gregory II (713-31). Påven vid den tiden var Gregorius II (713-31). Even before he had received the appeal of Germanus a letter came from the emperor commanding him to accept the edict, destroy images at Rome, and summon a general council to forbid their use. Gregory answered, in 727, by a long defence of the pictures. Redan innan han hade fått överklaga Germanus ett brev kom från kejsaren befallde honom att acceptera ediktet, förstöra bilder i Rom, och sammankalla ett allmänt råd att förbjuda deras användning. Gregory svarade för 727, med ett långt försvar av bilderna . He explains the difference between them and idols, with some surprise that Leo does not already understand it. Han förklarar skillnaden mellan dem och avgudar, med viss förvåning att Leo inte redan förstått det. He describes the lawful use of, and reverence paid to, pictures by Christians. Han beskriver den lagliga användningen av, och vördnad som betalats till bilder av kristna. He blames the emperor's interference in ecclesiastical matters and his persecution of image-worshippers. Han skyller kejsarens inblandning i kyrkliga frågor och sin förföljelse av image-dyrkare. A council is not wanted; all Leo has to do is to stop disturbing the peace of the Church. Ett råd är inte velat, alla Leo har att göra är att sluta störa friden i kyrkan. As for Leo's threat that he will come to Rome, break the statue of St. Peter (apparently the famous bronze statue in St. Peter's), and take the pope prisoner, Gregory answers it by pointing out that he can easily escape into the Campagna, and reminding the emperor how futile and now abhorrent to all Christians was Constans's persecution of Martin I. He also says that all people in the West detest the emperor's action and will never consent to destroy their images at his command (Greg. II, "Ep. I ad Leonem"). När det gäller Leo hot om att han kommer till Rom, bryta en staty av St Peter (tydligen den berömda bronsstatyn i Peterskyrkan), och tar påven fången, svarar Gregory det med att påpeka att han lätt kan komma in Campagna och påminna kejsaren hur meningslös och nu motbjudande att alla kristna var Constans förföljelse av Martin I. Han säger också att alla människor i väst avskyr kejsarens åtgärder och aldrig kommer att acceptera att förstöra sina bilder på hans befallning (Greg. II " ep. Jag ad Leonem "). The emperor answered, continuing his argument by saying that no general council had yet said a word in favour of images that he himself is emperor and priest (basileus kai lereus) in one and therefore has the right to make decrees about such matters. Kejsaren svarade han fortsatte sitt resonemang med att säga att inga generella råd hade ännu inte sagt ett ord till förmån för bilder som han själv är kejsare och präst (Basileus kai lereus) i en och därför har rätt att göra dekret om sådana frågor. Gregory writes back regretting that Leo does not yet see the error of his ways. Gregory skriver tillbaka beklagligt att Leo ännu inte se felet i hans vägar. As for the former general Councils, they did not pretend to discuss every point of the faith; it was unnecessary in those days to defend what no one attacked. När det gäller de tidigare allmänna råden, har de inte låtsas att diskutera varje punkt i tron, det var onödigt i dessa dagar för att försvara vad ingen attackeras. The title Emperor and Priest had been conceded as a compliment to some sovereigns because of their zeal in defending the very faith that Leo now attacked. Titeln Kejsaren och Priest hade medgav som en komplimang att någon härskare på grund av sin iver att försvara den mycket tro att Leo nu attackeras. The pope declares himself determined to withstand the emperor's tyranny at any cost, though he has no defence but to pray that Christ will send a demon to torture the emperor's body that his soul be saved, according to 1 Corinthians 5:5. Påven förklarar att han fast besluten att motstå kejsarens tyranni till varje pris, även om han inte har något försvar, utan att be om att Kristus kommer att sända en demon för tortyr kejsarens kropp att hans själ räddas, enligt 1 Kor 5:5.

Meanwhile the persecution raged in the East. Samtidigt förföljelserna rasade i öst. Monasteries were destroyed, monks put to death, tortured, or banished. Kloster förstördes, munkar dödas, torteras eller förvisad. The Iconoclasts began to apply their principle to relics also, to break open shrines and burn the bodies of saints buried in churches. The Iconoclasts började tillämpa sina princip reliker också, att bryta öppna helgedomar och bränna kropparna av helgon begravda i kyrkor. Some of them rejected all intercession of saints. Några av dem avvisade alla förböner för helgon. These and other points (destruction of relics and rejection of prayers to saints), though not necessarily involved in the original programme are from this time generally (not quite always) added to Iconoclasm. Dessa och andra frågor (förstörelse av reliker och förkastande av böner till helgon), men inte nödvändigtvis är inblandade i det ursprungliga programmet är från denna tid i allmänhet (inte riktigt alltid) läggs till Iconoclasm. Meanwhile, St. John Damascene (d. 754). safe from the emperor's anger under the rule of the Khalifa was writing at the monastery of St Saba his famous apologies "against those who destroy the holy icons". Samtidigt St John Damascenus (d. 754). Säker från kejsarens vrede enligt regeln om Khalifa var skriftligen vid klostret St Saba hans berömda ursäkt "mot dem som förstör den heliga ikoner". In the West, at Rome, Ravenna, and Naples, the people rose against the emperor's law. I väst, i Rom, Ravenna, och Neapel, reste sig folket mot kejsarens lag. This anti-imperial movement is one of the factors of the breach between Italy and the old empire, the independence of the papacy, and the beginning of the Papal States. Denna anti-imperialistiska rörelsen är en av de faktorer i brytningen mellan Italien och det gamla riket, oberoende av påvedömet, och början av Kyrkostaten. Gregory II already refused to send taxes to Constantinople and himself appointed the imperial dux in the Ducatos Romanus. From this time the pope becomes practically sovereign of the Ducatus. Gregorius II vägrade redan att skicka skatter till Konstantinopel och själv utsett den kejserliga DUX i Ducatos Romanus. Från denna tid påven blir praktiskt suverän i Ducatus. The emperor's anger against image-worshippers was strengthened by a revolt that broke out about this time in Hellas, ostensibly in favour of the icons. Kejsarens vrede mot image-dyrkare stärktes genom ett uppror som bröt ut vid denna tid i Hellas, till synes till förmån för ikoner. A certain Cosmas was set up as emperor by the rebels. En viss Cosmas bildades som kejsare av rebellerna. The insurrection was soon crushed (727), and Cosmas was beheaded. Upproret krossades snart (727), och Kosmas blev halshuggen. After this a new and severer edict against images was published (730), and the fury of the persecution was redoubled. Efter det här en ny och hårdare påbud mot bilder publicerades (730), och raseri förföljelsen var fördubblade.

Pope Gregory II died in 731. Gregorius II dog år 731. He was succeeded at once by Gregory III, who carried on the defence of holy images in exactly the spirit of his predecessor. The new pope sent a priest, George, with letters against Iconoclasm to Constantinople. Han efterträddes på en gång genom Gregorius III, som bar på försvaret av heliga bilder i exakt linje med hans föregångare. Den nye påven skickade en präst, George, med bokstäver mot Iconoclasm till Konstantinopel. But George when he arrived, was afraid to present them, and came back without having accomplished his mission. Men George när han anlände, var rädd att presentera dem, och kom tillbaka utan att ha utfört sitt uppdrag. He was sent a second time on the same errand, but was arrested and imprisoned in Sicily by the imperial governor. The emperor now proceeded with his policy of enlarging and strengthening his own patriarchate at Constantinople. Han sändes en andra gång i samma ärende, men greps och fängslades i Sicilien av den kejserliga guvernören. Kejsaren nu fortsatte sin politik att utvidga och stärka sin egen patriarkatet i Konstantinopel. He conceived the idea of making it as great as all the empire over which he still actually ruled. Han kom på idén att göra den så stor som hela riket som han fortfarande faktiskt styrde. Isauria, Leo's birthplace, was taken from Antioch by an imperial edict and added to the Byzantine patriarchate, increasing it by the Metropolis, Seleucia, and about twenty other sees. Isauria, Leo födelseort, togs från Antiokia genom ett kejserligt edikt och läggas till den bysantinska patriarkatet, öka den genom Metropolis, Seleukia, och ett tjugotal andra ser. Leo further pretended to withdraw Illyricum from the Roman patriarchate and to add it to that of Constantinople, and confiscated all the property of the Roman See on which he could lay his hands, in Sicily and Southern Italy. Leo låtsades att ytterligare dra Illyricum från det romerska patriarkatet och att lägga till det i Konstantinopel, och beslagtog alla tillhör Heliga stolen som han kunde lägga sina händer på Sicilien och södra Italien. This naturally increased the enmity between Eastern and Western Christendom. Detta ökade naturligtvis fiendskap mellan östra och västra kristenheten. In 731 Gregory III held a synod of ninety-three bishops at St. Peter's in which all persons who broke, defiled, or took images of Christ, of His Mother, the Apostles or other saints were declared excommunicate. 731 Gregory III höll ett kyrkomöte av Nittiotre biskopar i Peterskyrkan, där alla personer som bröt, smutsar ned, eller tog bilder av Kristus, hans mor, apostlarna eller andra helgon förklarades vara bannlyst. Another legate, Constantine, was sent with a copy of the decree and of its application to the emperor, but was again arrested and imprisoned in Sicily. Annan legat, Constantine var skickat med en kopia av förordningen och dess tillämpning till kejsaren, men greps igen och fängslades på Sicilien. Leo then sent a fleet to Italy to punish the pope; but it was wrecked and dispersed by a storm. Meanwhile every kind of calamity afflicted the empire; earthquakes, pestilence, and famine devastated the provinces while the Moslems continued their victorious career and conquered further territory. Leo skickade då en flotta till Italien för att straffa påven, men det var förliste och skingrades av en storm. Samtidigt alla typer av katastrof drabbat riket, jordbävningar, pest och hungersnöd drabbade provinserna medan muslimerna fortsatte sin segerrika karriär och erövrade ytterligare territorium.

Leo III died in June, 741, in the midst of these troubles, without having changed policy. Leo III avled i juni, 741, mitt i dessa problem, utan att ha bytt politik. His work was carried on by his son Constantine V (Copronymus, 741-775), who became an even greater persecutor of image-worshippers than had been his father. Hans arbete som bedrivs av hans son Konstantin V (Copronymus, 741-775), som blev en ännu större förföljare av image-dyrkare än hade varit hans far. As soon as Leo III was dead, Artabasdus (who had married Leo's daughter) seized the opportunity and took advantage of the unpopularity of the Iconoclast Government to raise a rebellion. Så snart Leo III var död, Artabasdus (som gift Leo's dotter) tog tillfället i akt och drog fördel av impopularitet Iconoclast regeringen att höja ett uppror. Declaring himself the protector of the holy icons he took possession of the capital, had himself crowned emperor by the pliant patriarch Anastasius and immediately restored the images. Deklarera själv beskyddare av de heliga ikonerna han intog huvudstaden, låtit kröna sig till kejsare av böjlig patriarken Anastasius och omedelbart återställas bilderna. Anastasius, who had been intruded in the place of Germanus as the Iconoclast candidate, now veered round in the usual Byzantine way, helped the restoration of the images and excommunicated Constantine V as a heretic and denier of Christ. Anastasius, som hade varit intrång i stället för Germanus som Iconoclast kandidat, svängde nu runt på vanligt bysantinska sätt bidrog restaurering av bilder och bannlyste Konstantin V som kättare och förnekare av Kristus. But Constantine marched on the city, took it, blinded Artabasdus and began a furious revenge on all rebels and image-worshippers (743). Men Konstantin tågade mot staden, tog den, förblindade Artabasdus och började en ursinnig hämnd på alla rebeller och image-dyrkare (743). His treatment of Anastasius is a typical example of the way these later emperors behaved towards the patriarchs through whom they tried to govern the Church. Hans behandling av Anastasius är ett typiskt exempel på hur dessa senare kejsare betedde sig mot patriarkerna genom vilka de försökt att styra kyrkan. Anastasius was flogged in public, blinded, driven shamefully through the streets, made to return to his Iconoclasm and finally reinstated as patriarch. Anastasius var pryglas offentligt, förblindade, driven skamligt genom gatorna, gjorde att återvända till sitt Iconoclasm och slutligen återinsattes som patriark. The wretched man lived on till 754. Den stackars mannen bodde på till 754. The pictures restored by Artabasdus were again removed. Bilderna återställas genom Artabasdus togs bort igen. In 754 Constantine, taking up his father's original idea summoned a great synod at Constantinople that was to count as the Seventh General Council. I 754 Konstantin, tillträder sin fars ursprungliga idé tillkallade en stor synod i Konstantinopel som skulle räknas som sjunde allmänna rådet. About 340 bishops attended; as the See of Constantinople was vacant by the death of Anastasius, Theodosius of Ephesus and Pastilias of Perge presided. Omkring 340 biskopar deltog, som Se i Konstantinopel var ledig från död Anastasius, Theodosius i Efesos och Pastilias av Perge ordförande. Rome, Alexandria, Antioch, and Jerusalem refused to send legates, since it was clear that the bishops were summoned merely to carry out the emperor's commands. Rom, Alexandria, Antiokia och Jerusalem vägrade att skicka sändebud, eftersom det var uppenbart att biskoparna kallades endast genomföra kejsarens kommandon. The event showed that the patriarchs had judged rightly. Händelsen visade att patriarkerna dömt rätt. The bishops at the synod servilely agreed to all Constantine's demands. Biskoparna vid synoden överens servilely alla Konstantins krav. They decreed that images of Christ are either Monophysite or Nestorian, for -- since it is impossible to represent His Divinity -- they either confound or divorce His two natures. De förordnas att bilder av Kristus är antingen Monophysite eller nestorianska, för - eftersom det är omöjligt att representera Hans gudomlighet - antingen förvirra eller skilsmässa Hans två naturer. The only lawful representation of Christ is the Holy Eucharist. Den enda lagliga representation Kristus är den heliga nattvarden. Images of saints are equally to be abhorred; it is blasphemous to represent by dead wood or stone those who live with God. Bilder av helgon är lika skall avskydde, det är hädiskt att representera med död ved eller sten dem som lever med Gud. All images are an invention of the pagans -- are in fact idols, as shown by Ex xx, 4, 5; Deut. Alla bilder är en uppfinning av hedningarna - faktiskt avgudar, vilket framgår av Ex xx, 4, 5, Mos. v, 8; John iv, 24; Rom. v, 8, Johan IV, 24, Rom. i, 23-25. I, 23-25. Certain texts of the Fathers are also quoted in support of Iconoclasm. Vissa texter av fäderna är också citeras i stöd för Iconoclasm. Image-worshippers are idolaters, adorers of wood and stone; the Emperors Leo and Constantine are lights of the Orthodox faith, our saviours from idolatry. Image-dyrkare är avgudadyrkare, adorers av trä och sten, kejsarna Leo och Konstantin är ljus för den ortodoxa tron, vår frälsare från avgudadyrkan. A special curse is pronounced against three chief defenders of images -- Germanus, the former Patriarch of Constantinople, John Damascene, and a monk, George of Cyprus. En särskild förbannelse uttalas mot tre främsta försvarare av bilder - Germanus, den tidigare patriarken av Konstantinopel, John Damascenus, och en munk, George Cypern. The synod declares that "the Trinity has destroyed these three" ("Acts of the Iconoclast Synod of 754" in Mansi XIII, 205 sq.). Synoden förklarar att "Treenigheten har förstört dessa tre" ( "rättsakter Iconoclast synoden i 754" i Mansi XIII, 205 kvm).

The bishops finally elected a successor to the vacant see of Constantinople, Constantine, bishop of Sylaeum (Constantine II, 754-66), who was of course a creature of the Government, prepared to carry on its campaign. Biskoparna slutligen valdes en efterträdare till den vakanta se i Konstantinopel, Konstantin, biskop i Sylaeum (Constantine II, 754-66), som var naturligtvis en varelse av regeringen beredd att fortsätta sin kampanj. The decrees were published in the Forum on 27 August, 754. Dekreten publicerades i forumet den 27 augusti, 754. After this the destruction of pictures went on with renewed zeal. Efter denna förstörelse av bilder fortsatte med förnyad iver. All the bishops of the empire were required to sign the Acts of the synod and to swear to do away with icons in their dioceses. Alla biskoparna i riket var tvungna att underteckna rättsakter synoden och svär att ta bort ikoner i sitt stift. The Paulicians were now treated well, while image-worshippers and monks were fiercely persecuted. The Paulicians behandlades nu väl, medan image-var dyrkare och munkar häftigt förföljda. Instead of paintings of saints the churches were decorated with pictures of flowers, fruit, and birds, so that the people said that they looked like grocery stores and bird shops. Stället för målningar av helgon kyrkorna var dekorerade med bilder av blommor, frukter och fåglar, så att folk sa att de såg ut livsmedelsbutiker och affärer fågel. A monk Peter was scourged to death on 7 June, 761; the Abbot of Monagria, John, who refused to trample on an icon, was tied up in a sack and thrown into the sea on 7 June, 761; in 767 Andrew, a Cretan monk, was flogged and lacerated till he died (see the Acta SS., 8 Oct.; Roman Martyrology for 17 Oct.); in November of the same year a great number of monks were tortured to death in various ways (Martyrology, 28 Nov.). En munk Peter var piskade till döds den 7 juni, 761, abboten i Monagria, John, som vägrade att trampa på en ikon, var bundet i en säck och kastades i havet den 7 juni, 761, 767 Andrew, kretensiska munk, var piskad och sargade tills han dog (se Acta SS., 8 oktober, Roman martyrologium till 17 oktober), i november samma år ett stort antal munkar torterades till döds på olika sätt (martyrologium, 28 november). The emperor tried to abolish monasticism (as the centre of the defence of images); monasteries were turned into barracks; the monastic habit was forbidden; the patriarch Constantine II was made to swear in the ambo of his church that although formerly a monk, he had now joined the secular clergy. Kejsaren försökte avskaffa monasticism (som centrum för försvaret av bilder), förvandlades kloster i baracker, klostrens vana var förbjudet, patriarken Constantine II gjordes att svära i Ambo hans kyrka att även tidigare en munk, han hade nu anslutit sig till sekulära prästerskapet. Relics were dug up and thrown into the sea, the invocation of saints forbidden. Reliker grävdes upp och kastades i havet, åkallan av förbjudna helgon. In 766 the emperor fell foul of his patriarch, had him scourged and beheaded and replaced by Nicetas I (766-80), who was, naturally also an obedient servant of the Iconoclast Government. I 766 kejsaren föll i konflikt med hans patriark, hade han gisslade och halshöggs och ersättas med Nicetas I (766-80), som var naturligtvis också en lydig tjänare av Iconoclast regeringen. Meanwhile the countries which the emperors power did not reach kept the old custom and broke communion with the Iconoclast Patriarch of Constantinople and his bishops. Under tiden de länder som kejsarna makt inte nådde höll gammal sed och bröt gemenskap med Iconoclast patriarken av Konstantinopel och hans biskopar. Cosmas of Alexandria, Theodore of Antioch, and Theodore of Jerusalem were all defenders of the holy icons in communion with Rome. Cosmas av Alexandria, Theodore Antiokia, och Theodore i Jerusalem var alla försvarare av den heliga ikonerna i gemenskap med Rom. The Emperor Constantine V died in 775. Kejsar Konstantin V dog 775. His son Leo IV (775-80), although he did not repeal the Iconoclast law was much milder in enforcing them. Hans son Leo IV (775-80), även om han inte upphäva Iconoclast lagen var betydligt mildare i genomdriva dem. He allowed the exiled monks to come back, tolerated at least the intercession of saints and tried to reconcile all parties. Han lät den landsflyktige munkarna att komma tillbaka, tolereras åtminstone förbön av helgon och försökt förena alla parter. When the patriarch Nicetas I died in 780 he was succeeded by Paul IV (780-84), a Cypriote monk who carried on a half-hearted Iconoclast policy only through fear of the Government. När patriarken Nicetas jag dog 780 efterträddes han av Paul IV (780-84), en CYPRIOTISK munk som bar på en halvhjärtad Iconoclast politik endast genom rädsla för regeringen. But Leo IV's wife Irene was a steadfast image-worshipper. Men Leo IV: s hustru Irene var en trofast image-dyrkare. Even during her husband's life she concealed ho}y icons in her rooms. Även under sin mans liv hon döljer ho) y ikoner i hennes rum. At the end of his reign Leo had a burst of fiercer Iconoclasm. I slutet av sin regeringstid Leo hade en explosion av hårdare Iconoclasm. He punished the courtiers who had replaced images in their apartments and was about to banish the empress when he died 8 September, 780. Han straffade hofmännen som hade ersatt bilder i sina lägenheter och var på väg att bannlysa kejsarinnan när han dog 8 september 780. At once a complete reaction set in. På en gång en fullständig reaktion inträtt

II. II. THE SECOND GENERAL COUNCIL (NICEA II, 787) Det andra allmänna rådet (NICEA II, 787)

The Empress Irene was regent for her son Constantine VI (780-97), who was nine years old when his father died. Kejsarinnan Irene var förmyndare för sin son Konstantin VI (780-97), som var nio år gammal när hans far dog. She immediately set about undoing the work of the Iconoclast emperors. Hon ställde omedelbart om knäppa arbete Iconoclast kejsare. Pictures and relics were restored to the churches; monasteries were reopened. Bilder och reliker återställas till kyrkor, kloster öppnades igen. Fear of the army, now fanatically Iconoclast, kept her for a time from repealing the laws; but she only waited for an opportunity to do so and to restore the broken communion with Rome and the other patriarchates. Rädsla för armén, nu fanatiskt Iconoclast höll henne för en tid av upphävande av lagarna, men hon bara väntade på ett tillfälle att göra detta och att återställa de trasiga gemenskap med Rom och andra patriarkaten. The Patriarch of Constantinople, Paul IV, resigned and retired to a monastery, giving openly as his reason repentance for his former concessions to the Iconoclast Government. Patriarken av Konstantinopel, Paul IV, avgick och drog sig tillbaka till ett kloster, som ger öppet som hans skäl ånger för sin tidigare eftergifter till Iconoclast regeringen. He was succeeded by a pronounced image-worshipper, Tarasius. Han efterträddes av en uttalad image-dyrkare, Tarasius. Tarasius and the empress now opened negotiations with Rome. Tarasius och kejsarinnan öppnas nu förhandlingar med Rom. They sent an embassy to Pope Adrian I (772-95) acknowledging the primacy and begging him to come himself, or at least to send legates to a council that should undo the work of the Iconoclast synod of 754. De skickade en ambassad till Pope Adrian I (772-95) erkänner den företräde och bad honom komma själv, eller åtminstone att skicka sändebud till ett råd som skulle ångra arbete Iconoclast synoden 754. The pope answered by two letters, one for the empress and one for the patriarch. Påven svarade med två bokstäver, en för kejsarinnan och en för patriarken. In these he repeats the arguments for the worship of images agrees to the proposed council, insists on the authority of the Holy See, and demands the restitution of the property confiscated by Leo III. I dessa han upprepar argument för tillbedjan av bilder godkänner förslaget till rådets insisterar på uppdrag av den Heliga stolen, samt krav om återbetalning av den egendom som konfiskerats av Leo III. He blames the sudden elevation of Tarasius (who from being a layman had suddenly become patriarch), and rejects his title of Ecumenical Patriarch, but he praises his orthodoxy and zeal for the holy images. Han skyller plötslig förhöjning av Tarasius (som från att vara en lekman hade plötsligt blivit patriark), och avvisar hans titeln Ekumenisk patriark, men han berömmer hans ortodoxi och nit för de heliga bilderna. Finally, he commits all these matters to the judgment of his legates. Slutligen, begår han alla dessa frågor till dom av hans sändebud. These legates were an archpriest Peter and the abbot Peter of St. Saba near Rome. Dessa legaterna var en Ärkepräst Peter och abbot Peter St Saba nära Rom. The other three patriarchs were unable to answer, they did not even receive Tarasius's letters, because of the disturbance at that time in the Moslem state. De övriga tre patriarkerna inte kunnat svara, har de inte ens får Tarasius brev, på grund av störningar på den tiden i muslimska staten. But two monks, Thomas, abbot of an Egyptian monastery and John Syncellus of Antioch, appeared with letters from their communities explaining the state of things and showing that the patriarchs had always remained faithful to the images. Men två munkar, Thomas, abbot av en egyptisk kloster och John Syncellus Antiokia, framträdde med brev från sina hemorter förklara sakernas tillstånd och som visar att patriarkerna hade alltid varit trogen till bilderna. These two seem to have acted in some sort as legates for Alexandria, Antioch and Jerusalem. Dessa två verkar ha handlat i någon form som sändebud för Alexandria, Antiokia och Jerusalem.

Tarasius opened the synod in the church of the Apostles at Constantinople. Tarasius öppnade synoden i kyrkan av apostlarna i Konstantinopel. in August, 786; but it was at once dispersed by the Iconoclast soldiers. i augusti, 786, men det var på gång sprids av Iconoclast soldater. The empress disbanded those troops and replaced them by others; it was arranged that the synod should meet at Nicaea in Bithynia, the place of the first general council. Kejsarinnan splittrades dessa trupper och ersatte dem med andra, det var anordnad att synoden skulle sammanträda Nicaea Bithynia, platsen för den första allmänna råd. The bishops met here in the summer of 787, about 300 in number. Biskoparna träffades här sommaren 787, cirka 300 till antalet. The council lasted from 24 September to 23 October. Rådet pågick från 24 september-23 oktober. The Roman legates were present; they signed the Acts first and always had the first place in the list of members, but Tarasius conducted the proceeding, apparently because the legates could not speak Greek. Den romerska sändebud var närvarande, de undertecknade agerar först och alltid haft första plats i listan över medlemmarna, men Tarasius genomförde förfarandet uppenbarligen eftersom legaterna inte kunde tala grekiska. In the first three sessions Tarasius gave an account of the events that had led up to the Council, the papal and other letters were read out, and many repentant Iconoclast bishops were reconciled. Under de tre första sammankomsterna Tarasius redogjorde för de händelser som ledde fram till rådet, påvliga och andra brev lästes upp, och många ångerfulla Iconoclast biskopar var avstämda. The fathers accepted the pope's letters as true formulas of the Catholic Faith. Fäderna accepterade påvens brev som sanna formler av den katolska tron. Tarasius, when he read the letters, left out the passages about the restitution of the confiscated papal properties, the reproaches against his own sudden elevation and use of the title Ecumenical Patriarch, and modified (but not essentially) the assertions of the primacy. Tarasius, när han läste breven, utelämnat avsnitt om återlämnande av de beslagtagna påvliga egenskaper, förebråelser mot sin plötsliga upphöjelse och använda titeln Ekumenisk patriark och ändras (men inte huvudsakligen) påståenden om företräde. The fourth session established the reasons for which the use of holy images is lawful, quoting from the Old Testament passages about images in the temple (Exodus 25:18-22; Numbers 7:89; Ezekiel 41:18-19; Hebrews 9:5), and also citing a great number of the Fathers. Det fjärde mötet fastställdes skälen till att användningen av heliga bilder är laglig, citerar från Gamla Testamentet passager om bilder i templet (Andra Mosebok 25:18-22, antal 7:89, Hesekiel 41:18-19, Heb 9: 5), samt med hänvisning till ett stort antal av kyrkofäderna. Euthymius of Sardes at the end of the session read a profession of faith in this sense. Euthymius av Sardes i slutet av sessionen läsa en trosbekännelse i denna mening. In the fifth session Tarasius explained that Iconoclasm came from Jews, Saracens, and heretics; some Iconoclast misquotations were exposed, their books burnt, and an icon set up in the hall in the midst of the fathers. I det femte mötet Tarasius förklarade att Iconoclasm kom från judar, saracener och kättare, några Iconoclast misquotations utsatts för, deras böcker brändes, och en ikon som har inrättats i hallen mitt i fädernas. The sixth session was occupied with the Iconoclast synod of 754; its claim to be a general council was denied, because neither the pope nor the three other patriarchs had a share in it. Den sjätte session var upptagen med Iconoclast synoden 754, dess anspråk på att vara ett allmänt råd nekades, eftersom varken påven eller de tre andra patriarkerna hade en del i det. The decree of that synod (see above) was refuted clause by clause. Dekretet av den kyrkomöte (se ovan) har vederlagts klausul för klausul. The seventh session drew up the symbol (horos) of the council, in which, after repeating the Nicene Creed and renewing the condemnation of all manner of former heretics, from Arians to Monothelites, the fathers make their definition. Sjunde möte utarbetade symbolen (horos) av rådet, i vilken, efter att ha upprepat Nicene trosbekännelsen och förnya den fördömande av alla slags tidigare kättare, från arierna till monoteletismen, fäderna gör deras definition. Images are to receive veneration (proskynesis), not adoration (latreia); the honour paid to them is only relative (schetike), for the sake of their prototype. Bilderna är att få vördnad (Proskynes), inte tillbedjan (latreia), äran betalas till dem är endast relativ (schetike), av hänsyn till deras prototyp. Anathemas are pronounced against the Iconoclast leaders; Germanus, John Damascene, and George of Cyprus are praised. Bannlysningar uttalas mot Iconoclast ledare, Germanus, John Damascenus, och George Cypern prisas. In opposition to the formula of the Iconoclast synod the fathers declare: "The Trinity has made these three glorious" (he Trias tous treis edoxasen). I motsats till formeln för Iconoclast synod fäder förklarar: "Treenigheten har gjort dessa tre härliga" (han Trias tous Treis edoxasen). A deputation was sent to the empress with the Acts of the synod; a letter the clergy of Constantinople acquainted them with its decision. Twenty-two canons were drawn up, of which these are the chief: En deputation sändes till kejsarinnan med rättsakter synoden, ett brev prästerna i Konstantinopel bekanta dem med sitt beslut. Tjugotvå kanon upprättades, i vilket de är de främsta:

canons 1 and 2 confirm the canons of all former general councils; kanon 1 och 2 bekräftar normer för alla tidigare allmänna råd;

canon 3 forbids the appointment of ecclesiastical persons by the State; only bishops may elect other bishops; canon 3 förbjuder utnämning av kyrkliga personer av staten, endast biskopar kan välja andra biskopar;

canons 4 and 5 are against simony; kanon 4 och 5 mot Simony;

canon 6 insists on yearly provincial synods; canon 6 insisterar på årligen provinsnivå synoder;

canon 7 forbids bishops, under penalty of deposition, to consecrate churches without relics; canon 7 förbjuder biskopar, vid vite av nedfall, att helga kyrkor utan reliker;

canon 10 forbids priests to change their parishes without their bishops consent; canon 10 förbjuder präster att ändra sina församlingar utan deras medgivande biskopar;

canon 13 commands all desecrated monasteries to be restored; canon 13 kommandon alla skändats kloster återupprättas;

canons 18-20 regulate abuses in monasteries. kanon 18-20 reglera övergrepp i kloster.

An eighth and last session was held on 23 October at Constantinople in the presence of Irene and her son. En åttonde och sista möte hölls den 23 oktober i Konstantinopel i närvaro av Irene och hennes son. After a discourse by Tarasius the Acts were read out and signed by all, including the empress and the emperor. Efter en diskurs som Tarasius gärningen läsa ut och undertecknas av alla, inklusive kejsarinnan och kejsaren. The synod was closed with the usual Polychronia or formal acclamation, and Epiphanius, a deacon of Catania in Sicily, preached a sermon to the assembled fathers. Tarasius sent to Pope Adrian an account of all that had happened, and Adrian approved the Acts (letter to Charles the Great) and had them translated into Latin. Synoden avslutades med sedvanlig Polychronia eller formella acklamation, och Epiphanius, diakon i Catania på Sicilien, predikan för de församlade fäder. Tarasius skickas till Hadrianus en redogörelse för allt som hade hänt, och Adrian godkände Acts (skrivelse till Karl den store) och fick dem översattes till latin. But the question of the property of the Holy See in Southern Italy and the friendship of the pope towards the Franks still caused had feeling between East and West; moreover an Iconoclast party still existed at Constantinople, especially in the army. Men frågan om egendom Heliga stolen i södra Italien och vänskap påven mot frankerna fortfarande orsakar hade känsla mellan öst och väst, och för övrigt en Iconoclast part fortfarande existerade i Konstantinopel, speciellt inom armén.

III. III. THE SECOND ICONOCLAST PERSECUTION ANDRA IKONOKLAST FÖRFÖLJELSE

Twenty-seven years after the Synod of Nicaea, Iconoclasm broke out again. Tjugosju år efter synoden i Nicea, bröt Iconoclasm ut igen. Again the holy pictures were destroyed, and their defenders fiercely persecuted. Återigen heliga bilderna förstördes, och deras försvarare häftigt förföljda. For twenty-eight years the former story was repeated with wonderful exactness. För tjugoåtta år tidigare historien upprepades med underbar noggrannhet. The places of Leo III, Constantine V, and Leo IV are taken by a new line of Iconoclast emperors -- Leo V, Michael II, Theophilus. Platser Leo III, Konstantin V, och Leo IV är tagna av en ny linje av Iconoclast kejsare - Leo V, Michael II, Theophilus. Pope Paschal I acts just as did Gregory II, the faithful Patriarch Nicephorus stands for Germanus I, St. John Damascene lives again in St. Theodore the Studite. Paschalis I beter sig precis som gjorde Gregorius II, den trogna patriarken Nikeforos står för Germanus jag, bor St John Damascenus igen i St Theodore the Studite. Again one synod rejects icons, and another, following it, defends them. Återigen en synod avvisar ikoner, och en annan efter det, försvarar dem. Again an empress, regent for her young son, puts an end to the storm and restores the old custom -- this time finally. Återigen en kejsarinna, förmyndare för sin son, sätter stopp för stormen och återställer gammal vana - denna gång till slut.

The origin of this second outbreak is not far to seek. Ursprunget till denna andra utbrottet är inte långt att söka. There had remained, especially in the army, a considerable Iconoclast party. Det hade varit, särskilt inom armén, en betydande Iconoclast part. Constantine V, their hero had been a valiant and successful general against the Moslems, Michael I (811-13), who kept the Faith of the Second Council of Nicaea, was singularly unfortunate in his attempt to defend the empire. Konstantin V, hade deras hjälte varit en tapper och framgångsrikt allmänhet mot muslimerna, Michael I (811-13), som höll i tron på andra konciliet i Nicaea, var synnerligen olyckligt i sina försök att försvara riket. The Iconoclasts looked back regretfully to the glorious campaigns of his predecessor, they evolved the amazing conception of Constantine as a saint, they went in pilgrimage to his grave and cried out to him: "Arise come back and save the perishing empire". When Michael I, in June, 813, was utterly defeated by the Bulgars and fled to his capital, the soldiers forced him to resign his crown and set up one of the generals Leo the Armenian (Leo V, 813-20) in his place. The Iconoclasts såg sig tyvärr till det härliga kampanjer för hans föregångare utvecklade de den fantastiska föreställning av Konstantin som ett helgon, de gick på pilgrimsfärd till hans grav och ropade till honom: "Stå komma tillbaka och rädda förgängliga imperium". När Michael Jag var i juni, 813, fullständigt besegrad av bulgarerna och flydde till sin huvudstad, tvingade soldaterna honom att avgå sin krona och inrättade en av generalerna Leo den armeniska (Leo V, 813-20) i hans ställe. An officer (Theodotus Cassiteras) and a monk (the Abbot John Grammaticus) persuaded the new emperor that all the misfortunes of the empire were a judgment of God on the idolatry of image-worship. En officer (Theodotus Cassiteras) och en munk (abboten John Grammaticus) övertalade den nye kejsaren att alla olyckor av imperiet var en Guds dom på avgudadyrkan av bild-dyrkan. Leo, once persuaded, used all his power to put down the icons, and so all the trouble began again. Leo, en gång övertalade använde all sin makt för att få ner ikoner, och så alla problem började igen.

In 814 the Iconoclasts assembled at the palace and prepared an elaborate attack against images, repeating almost exactly the arguments of the synod of 754. I 814 the Iconoclasts samlats på slottet och utarbetat en detaljerad attack mot bilder, upprepar nästan exakt argument synoden 754. The Patriarch of Constantinople was Nicephorus I (806-15), who became one of the chief defenders of images in this second persecution. Patriarken av Konstantinopel Nikeforos I (806-15), som blev en av de främsta försvararna av bilder i denna andra förföljelse. The emperor invited him to a discussion of the question with the Iconoclasts; he refused since it had been already settled by the Seventh General Council. Kejsaren bjöd in honom till en diskussion om frågan med Iconoclasts, han vägrade eftersom det hade redan lösts av sjunde allmänna råd. The work of demolishing images began again. Arbetet för att riva bilder började igen. The picture of Christ restored by Irene over the iron door of the palace, was again removed. Bilden av Kristus restaurerades av Irene under järndörr i slottet, togs bort igen. In 815 the patriarch was summoned to the emperor's presence. I 815 patriarken kallades till kejsarens närvaro. He came surrounded by bishops, abbots, and monks, and held a long discussion with Leo and his Iconoclast followers. Han kom omgiven av biskopar, abbotar och munkar, och hade en lång diskussion med Leo och hans Iconoclast anhängare. Inn he same year the emperor summoned a synod of bishops, who, obeying his orders, deposed the patriarch and elected Theodotus Cassiteras (Theodotus I, 815-21) to succeed him. Inn han samma år kejsaren sammankallade en synod av biskopar, som att lyda hans order, avsatte patriarken och valda Theodotus Cassiteras (Theodotus I, 815-21) efterträda honom. Nicephorus was banished across the Bosporus. Nikeforos förvisades över Bosporen. Till his death in 829, he defended the cause of the images by controversial writings (the "Lesser Apology", "Antirrhetikoi", "Greater Apology", etc. in PG, C, 201-850; Pitra, "Spicileg. Solesm.", I, 302-503; IV, 233, 380), wrote a history of his own time (Historia syntomos, PG, C, 876-994) and a general chronography from Adam (chronographikon syntomon, in PG, C, 995-1060). Till sin död år 829, försvarade han orsaken till bilderna genom kontroversiella skrifter (de "Lesser Apology", "Antirrhetikoi", "Greater Apology", etc. i PG, C, 201-850, Pitra, "Spicileg. Solesm. ", I, 302-503, IV, 233, 380), skrev en historia av sin egen tid (Historia syntomos, PG, C, 876-994) och en allmän chronography från Adam (chronographikon syntomon i PG, C, 995 -1060). Among the monks who accompanied Nicephorus to the emperor's presence in 815 was Theodore, Abbot of the Studium monastery at Constantinople (d. 826). Bland de munkar som följde Nikeforos till kejsarens närvaro i 815 var Theodore, abbot av Studium klostret i Konstantinopel (d. 826). Throughout this second Iconoclast persecution St. Theodore (Theodorus Studita) was the leader of the faithful monks, the chief defender of the icons. Under denna andra Iconoclast förföljelse St Theodore (Theodorus Studita) var ledare för de troende munkar, chef försvarare av ikoner. He comforted and encouraged Nicephorus in his resistance to the emperor, was three times banished by the Government, wrote a great number of treatises controversial letters, and apologies in various forms for the images. Han tröstade och uppmuntrade Nikeforos i sitt motstånd mot kejsaren, var tre gånger förvisad av regeringen, skrev ett stort antal avhandlingar kontroversiella brev och ursäkter i olika former för bilderna. His chief point is that Iconoclasts are Christological heretics, since they deny an essential element of Christ's human nature, namely, that it can be represented graphically. Hans chef är att Iconoclasts är kristologiska kättare, eftersom de förnekar en viktig del av Kristi mänskliga natur, nämligen att det kan återges grafiskt. This amounts to a denial of its reality and material quality, whereby Iconoclasts revive the old Monophysite heresy. Detta innebär ett förnekande av verkligheten och materialkvalitet, där Iconoclasts återuppliva den gamla Monophysite kätteri. Ehrhard judges St. Ehrhard domare St Theodore to be "perhaps the most ingenious [der scharfsinnigste] of the defenders of the cult of images" (in Krumbacher's "Byz. Litt.", p. 150). Theodore som "kanske den mest geniala [der scharfsinnigste] av försvarare av kulten av bilder" (i Krumbacher's "Byz. Litt.", S. 150). In any case his position can be rivalled only by that of St. John Damascene. I varje fall hans ställning kan rivaliserade endast genom att den helige Johannes Damascenus. (See his work in PG, XCIX; for an account of them see Krumbacher, op. cit., 147-151, 712-715; his life by a contemporary monk, PG, XCIX, 9 sq.) His feast is on 11 Nov. (Se hans arbete i PG, LXXXIII, för en redogörelse av dem ser Krumbacher, op. Cit., 147-151, 712-715, hans liv av en samtida munk, PG, LXXXIII, 9 sq) Hans fest är den 11 November in the Byzantine Rite, 12 Nov. in the Roman Martyrology. i den bysantinska riten, 12 november i den romerska martyrologium.

The first thing the new patriarch Theodotus did was to hold a synod which condemned the council of 787 (the Second Nicene) and declared its adherence to that of 754. Det första nya patriarken Theodotus gjorde var att hålla en synod som fördömde rådet av 787 (den andra Nicene) och deklarerade att den ansluter sig till den av 754. Bishops, abbots, clergy, and even officers of the Government who would not accept its decree were deposed, banished, tortured. Biskopar, abbotar, präster och även tjänstemän i regeringen som inte skulle acceptera dess dekret var avsatt, förvisad, torterad. Theodore of Studium refused communion with the Iconoclast patriarch, and went into exile. Teodor av Studium vägrade gemenskap med Iconoclast patriark, och gick i exil. A number of persons of all ranks were put to death at this time, and his references; pictures of all kinds were destroyed everywhere. Ett antal personer på alla nivåer dödades vid denna tid, och hans referenser, bilder av alla slag förstördes överallt. Theodore appealed to the pope (Paschal I, 817-824) in the name of the persecuted Eastern image-worshippers. Theodore vädjat till påven (Paschalis I, 817-824) i namn av de förföljda östra image-dyrkare. At the same time Theodotus the Iconoclast patriarch, sent legates to Rome, who were, however not admitted by the pope, since Theodotus was a schismatical intruder in the see of which Nicephorus was still lawful bishop. But Paschal received the monks sent by Theodoret and gave up the monastery of St. Samtidigt Theodotus the Iconoclast patriarken, skickade sändebud till Rom, som var dock inte erkänt av påven, eftersom Theodotus var schismatical inkräktare i ser vilka Nikeforos fortfarande var lagligt biskop. Men Paschalis fick munkarna skickats av Theodoret och gav upp klostret Praxedes to them and others who had fled from the persecution in the East. In 818 the pope sent legates to the emperor with a letter defending the icons and once more refuting the Iconoclast accusation of idolatry. Praxedes till dem och andra som hade flytt undan förföljelse i öst. I 818 påven skickade sändebud till kejsaren med ett brev försvara ikoner och en gång vederlägga Iconoclast anklagelsen om avgudadyrkan. In this letter he insists chiefly on our need of exterior signs for invisible things: sacraments, words, the sign of the Cross. I detta brev han insisterar främst på vårt behov av yttre tecken på osynliga saker: sakramenten, ord korstecknet. and all tangible signs of this kind; how, then, can people who a admit these reject images? och alla påtagliga tecken av detta slag, hur kan då människor som ett erkänna dessa avvisa bilder? (The fragment of this letter that has been preserved is published in Pitra, "Spicileg. Solesm.". II, p. xi sq.). The letter did not have any effect on the emperor; but it is from this time especially that the Catholics in the East turn with more loyalty than ever to Rome as their leader, their last refuge in the persecution. (De fragment av denna skrivelse som har bevarats publiceras i Pitra, "Spicileg. Solesm.. II, s. xi sq). Skrivelsen har inte haft någon effekt på kejsare, men det är från denna tid, särskilt som katolikerna i öst tur med mer lojala än någonsin till Rom som sin ledare, deras sista tillflyktsort undan förföljelsen. The well-known texts of St. Theodore in which he defends the primacy in the strongest possible language -- eg, "Whatever novelty is brought into the Church by those who wander from the truth must certainly be referred to Peter or to his successor . . . . Save us, chief pastor of the Church under heaven" (Ep. i, 33, PG., XCIX, 1018); "Arrange that a decision be received from old Rome as the custom has been handed down from the beginning by the tradition of our fathers" (Ep. ii, 36; ibid., 1331 --were written during this persecution). Det välkända texter av St Teodor där han försvarar företräde i starkast möjliga språk - t.ex. "Whatever nyhet förs in i kyrkan av dem som vandrar från sanningen måste ovillkorligen anges Petrus eller hans efterträdare. ... Rädda oss, chef pastor i kyrkan under himlen "(Ep. I, 33, PG., LXXXIII, 1018)," Ordna att ett beslut tas emot från gamla Rom som bruket har gått i arv från början av traditionen av våra fäder "(Ep. II, 36, ibid., 1331 - skrevs under denna förföljelse).

The protestations of loyalty to old Rome made by the Orthodox and Catholic Christians of the Byzantine Church at the time are her last witness immediately before the Great Schism. Protesterna lojalitet till gamla Rom som den ortodoxa och katolska kristna i den bysantinska kyrkan vid den tidpunkten är hennes sista vittnet omedelbart före Stora schismen. There were then two separate parties in the East having no communion with each other: the Iconoclast persecutors under the emperor with their anti-patriarch Theodotus, and the Catholics led by Theodore the Studite acknowledging the lawful patriarch Nicephorus and above him the distant Latin bishop who was to them the "chief pastor of the Church under heaven". Det var då två olika parter i Mellanöstern har ingen gemenskap med varandra: Iconoclast förföljarna under kejsaren med sin anti-Theodotus patriark, och katolikerna under ledning av Theodore den Studite erkänner den lagliga patriarken Nikeforos och ovanför honom i en avlägsen Latin biskop som var att dem "chief pastor i kyrkan under himlen". On Christmas Day, 820, Leo V ended his tyrannical reign by being murdered in a palace revolution that set up one of his generals, Michael II (the Stammerer, 820-29) as emperor. På juldagen, 820, slutade Leo V hans tyranniska styre som mördas i ett palats revolution som inrättat en av hans generaler, Michael II (den stammande, 820-29) som kejsare. Michael was also an Iconoclast and continued his predecessors policy, though at first he was anxious not to persecute but to conciliate every one. Michael var också en Iconoclast och fortsatte sin föregångare politik, ehuru han först var angelägen att inte förfölja utan att blidka alla. But he changed nothing of the Iconoclast law and when Theodotus the anti-patriarch died (821) he refused to restore Nicephorus and set up another usurper, Antony, formerly Bishop of Sylaeum (Antony I, 321-32). Men han ändrade ingenting i Iconoclast lagen och när Theodotus anti-patriarken dog (821) han vägrade att återställa Nikeforos och inrätta ytterligare en inkräktare, Antony, tidigare biskop i Sylaeum (Antony I, 321-32). In 822 a certain general of Slav race, Thomas, set up a dangerous revolution with the help of the Arabs. I 822 en viss general slaviska ras, Thomas ställa upp en farlig revolution med hjälp av araberna. It does not seem that this revolution had anything to do with the question of images. Det verkar inte som denna revolution hade något att göra med frågan om bilderna. Thomas represented rather the party of the murdered emperor, Leo V. But after it was put down, in 824, Michael became much more severe towards the image-worshippers. Thomas utgjorde snarare den part av den mördade kejsaren, Leo V. Men efter att det lades ner i 824, Michael blev mycket svårare mot bilden-dyrkare. A great number of monks fled to the West, and Michael wrote a famous letter full of bitter accusations of their idolatry to his rival Louis the Pious (814-20) to persuade him to hand over these exiles to Byzantine justice (in Manse, XIV, 417-22). Ett stort antal munkar flydde till väst, och Michael skrev ett berömt brev full av bittra anklagelser om deras avgudadyrkan att hans rival Louis the Pious (814-20) för att övertala honom att lämna ut dessa landsflyktiga den bysantinska rättvisa (i Manse, XIV , 417-22). Other Catholics who had not escaped were imprisoned and tortured, among whom were Methodius of Syracuse and Euthymius, Metropolitan of Sardes. Andra katoliker som inte hade undgått fängslades och torterades, varav många var Methodius av Syrakusa och Euthymius, Metropolitan i Sardes. The deaths of St. Theodore the Studite (11 Nov., 826) and of the lawful patriarch Nicephorus (2 June, 828) were a great loss to the orthodox at this time. Död St Theodore the Studite (11 november, 826) och den lagliga patriarken Nikeforos (2 juni, 828) var en stor förlust för den ortodoxa vid denna tidpunkt. Michael's son and successor, Theophilus, (829-42), continued the persecution still more fiercely. Mikaels son och efterträdare, Theophilus, (829-42) fortsatte förföljelsen ännu häftigare. A monk, Lazarus, was scourged till he nearly died; another monk, Methodius, was shut up in prison with common ruffians for seven years; Michael, Syncellus of Jerusalem, and Joseph, a famous writer of hymns, were tortured. En munk, Lazarus var piskade tills han nästan dog, en annan munk, Methodius, stängdes i fängelse med vanliga skurkar i sju år, Michael, Syncellus i Jerusalem, och Joseph, en berömd författare av hymner, torterades. The two brothers Theophanes and Theodore were scourged with 200 strokes and branded in the face with hot irons as idolaters (Martyrol. Rom., 27 December). Bröderna Theophanes och Theodore var gisslad med 200 slag och märkesvaror i ansiktet med varmt strykjärn som avgudadyrkare (Martyrol. Rom., 27 december). By this time all images had been removed from the churches and public places, the prisons were filled with their defenders, the faithful Catholics were reduced to a sect hiding about the empire, and a crowd of exiles in the West. Vid det här laget alla bilder som hade tagits bort från kyrkor och offentliga platser fylldes fängelser med sin försvarare, de troende katoliker reducerades till en sekt dölja om riket, och en mängd exil i väst. But the emperor's wife Theodora and her mother Theoctista were faithful to the Second Nicene Synod and waited for better times. Men kejsarens hustru Theodora och hennes mor Theoctista var trogen andra Nicene synoden och väntade på bättre tider.

Those times came as soon as Theophilus died (20 January, 842). De gånger kom så fort Theophilus dog (20 januari, 842). He left a son, three years old, Michael III (the Drunkard, who lived to cause the Great Schism of Photius, 842-67), and the regent was Michael's mother, Theodora. Han lämnade en son, tre år gammal, Michael III (Drunkard, som levde för att orsaka stora schism Photius, 842-67), och regenten blev Michael mor Theodora. Like Irene at the end of the first persecution, Theodora at once began to change the situation. Liksom Irene i slutet av första förföljelse, Theodora började genast att förändra situationen. She opened the prisons, let out the confessors who were shut up for defending images, and recalled the exiles. Hon öppnade fängelser, släppa ut bekännare som lades upp för att försvara bilder, och påminde landsflyktiga. For a time she hesitated to revoke the Iconoclast laws but soon she made up her mind and everything was brought back to the conditions of the Second Council of Nicea. För en tid hon tvekade att återkalla Iconoclast lagar, men snart hon bestämt sig och allt kom tillbaka till villkoren i andra konciliet i Nicea. The patriarch John VII (832-42), who had succeeded Antony I, was given his choice between restoring the images and retiring. Patriarken Johannes VII (832-42), som hade efterträtt Antony jag, fick han välja mellan att återställa bilder och pension. He preferred to retire. Han föredrog att gå i pension. and his place was taken by Methodius, the monk who had already suffered years of imprisonment for the cause of the icons (Methodius I, 842-46). och hans plats togs av Methodius, munken som redan lidit års fängelse för orsaken till ikoner (Methodius I, 842-46). In the same year (842) a synod at Constantinople approved of John VII's deposition, renewed the decree of the Second Council of Nicaea and excommunicated Iconoclasts. Samma år (842) en synod i Konstantinopel godkänd av Johannes VII: s nedfall förnyade dekret från andra konciliet i Nicaea och bannlyste Iconoclasts. This is the last act in the story of this heresy. Detta är den sista akten i historien om denna kätteri. On the first Sunday of Lent (19 February, 842) the icons were brought back to the churches in solemn procession. Den första söndagen i fastan (19 februari, 842) ikonerna fördes tillbaka till kyrkorna i högtidlig procession. That day (the first Sunday of Lent) was made into a perpetual memory of the triumph of orthodoxy at the end of the long Iconoclast persecution. Dagen (första söndagen i fastan) gjordes till en evig minne av triumf ortodoxin i slutet av den långa Iconoclast förföljelse. It is the "Feast of Orthodoxy" of the Byzantine Church still kept very solemnly by both Uniats and Orthodox. Det är "Feast of Orthodoxy" i den bysantinska kyrkan fortfarande hållas mycket högtidligt av både Uniats och ortodoxa. Twenty years later the Great Schism began. Tjugo år senare Stora schismen började. So large has this, the last of the old heresies, loomed in the eyes of Eastern Christians that the Byzantine Church looks upon it as a kind of type of heresy in general the Feast of Orthodoxy, founded to commemorate the defeat of Iconoclasm has become a feast of the triumph of the Church over all heresies. Så stort har det här, det sista av den gamla villoläror, skymtade i ögonen på östra kristna att den bysantinska kyrkan betraktar det som en slags typ av kätteri i allmänhet Högtiden för ortodoxi, grundades för att fira segern över Iconoclasm har blivit en fest triumf i kyrkan över alla kätterier. It is in this sense that it is now kept. Det är i denna mening att det nu förs. The great Synodikon read out on that day anathematizes all heretics (in Russia rebels and nihilists also) among whom the Iconoclasts appear only as one fraction of a large and varied class. Den stora Synodikon läste upp den dagen bannlyser alla kättare (i Ryssland rebeller och nihilister också) bland vilka Iconoclasts endast visas som en del av en stor och blandad klass. After the restoration of the icons in 842, there still remained an Iconoclast party in the East, but it never again got the ear of an emperor, and so gradually dwindled and eventually died out. Efter restaurering av ikonerna i 842, återstod fortfarande en Iconoclast part i öst, men aldrig mer fick örat av en kejsare, och så småningom krympte och till slut dog ut.

IV. IV. ICONOCLASM IN THE WEST BILDSTORMERI I VÄST

There was an echo of these troubles in the Frankish kingdom, chiefly through misunderstanding of the meaning of Greek expressions used by the Second Council of Nicaea. Det var ett eko av dessa problem i det frankiska riket, främst genom missförstånd av innebörden av grekiska uttryck som används av andra konciliet i Nicaea. As early as 767 Constantine V had tried to secure the sympathy of the Frankish bishops for his campaign against images this time without success. Så tidigt som 767 Konstantin V hade försökt att få sympati för det frankiska biskoparna för sin kampanj mot bilder denna gång utan framgång. A synod at Gentilly sent a declaration to Pope Paul I (757-67) which quite satisfied him. En synod i Gentilly skickat en förklaring till påve Paul I (757-67) som ganska nöjd honom. The trouble began when Adrian I (772-95) sent a very imperfect translation of the Acts of the Second Council of Nicaea to Charles the Great (Charlemagne, 768-8l4). Problemet började när Adrian I (772-95) skickade en mycket ofullständig översättning av rättsakter andra konciliet i Nicaea till Karl den Store (Charlemagne, 768-8l4). The errors of this Latin version are obvious from the quotations made from it by the Frankish bishops. Fel i denna latinska versionen är uppenbart från de noteringar som gjorts av den av frankiska biskopar. For instance in the third session of the council Constantine, Bishop of Constantia, in Cyprus had said: "I receive the holy and venerable images; and I give worship which is according to real adoration [kata latreian] only to the consubstantial and life-giving Trinity" (Mansi, XII, 1148). Till exempel i tredje mötet i rådet Konstantin, biskop i Constantia, på Cypern hade sagt: "Jag tar emot den heliga och vördnadsvärda bilder, och jag ger dyrkan som enligt verkliga tillbedjan [kata latreian] endast till samma väsen och liv - ger Trinity "(Mansi, XII, 1148). This phrase had been translated: "I receive the holy and venerable images with the adoration which I give to the consubstantial and life-giving Trinity" ("Libri Carolini", III, 17, PL XCVIII, 1148). Denna mening hade översatts: "Jag tar emot den heliga och vördnadsvärda bilder med tillbedjan som jag ger till samma väsen och livgivande Treenigheten" ( "Libri Carolini", III, 17, PL XCVIII, 1148). There were other reasons why these Frankish bishops objected to the decrees of the council. Det fanns andra skäl till varför dessa frankiska biskopar motsatte sig dekret av rådet. Their people had only just been converted from idolatry, and so they were suspicious of anything that might seem like a return to it. Deras folk hade bara precis har konverterats från avgudadyrkan, och så de var misstänksam mot allt som kan verka som en återgång till det. Germans knew nothing of Byzantine elaborate forms of respect; prostrations, kisses, incense and such signs that Greeks used constantly towards their emperors, even towards the emperor's statues, and therefore applied naturally to holy pictures, seemed to these Franks servile, degrading, even idolatrous. Tyskarna visste ingenting om bysantinsk avancerade former av respekt, prostrationer, kyssar, rökelse och sådana tecken som grekerna ständigt mot sin kejsare, även mot kejsarens statyer, och tillämpas därför naturligt för heliga bilder, tycktes dessa Franks servil, förnedrande, även avgudadyrkande . The Franks say the word proskynesis (which meant worship only in the sense of reverence and veneration) translated adoratio and understood it as meaning the homage due only to God. Lastly, there was their indignation against the political conduct of the Empress Irene, the state of friction that led to the coronation of Charlemagne at Rome and the establishment of a rival empire. Frankerna säga ordet Proskynes (vilket innebar dyrka endast i den känsla av vördnad och vördnad) översätts adoratio och förstod det tolkas som den hyllning endast beror på Gud. Slutligen, det var deras upprördhet mot den politiska ledningen av kejsarinnan Irene, staten av friktion som ledde till kröningen av Karl i Rom och inrättandet av en konkurrerande imperium. Suspicion of everything done by the Greeks, dislike of all their customs, led to the rejection of the council did not mean that the Frankish bishops and Charlemagne sided with the Iconoclasts. If they refused to accept the Nicene Council they equally rejected the Iconoclast synod of 754. Misstanke om allt som görs av grekerna, motvilja mot alla deras seder, ledde till att Avvisning av rådets betydde inte att det frankiska biskopar och Karl höll med Iconoclasts. Om de vägrade att ta emot Nicene rådet de lika avslog Iconoclast synoden av 754. They had holy images and kept them: but they thought that the Fathers of Nicaea had gone too far, had encouraged what would be real idolatry. De hade heliga bilder och höll dem, men de trodde att fäderna i Nicaea hade gått för långt, hade uppmuntrat vad som skulle vara äkta avgudadyrkan.

The answer to the decrees of the second Council of Nicaea sent in this faulty translation by Adrian I was a refutation in eighty-five chapters brought to the pope in 790 by a Frankish abbot, Angilbert. Svaret på de dekret av den andra konciliet i Nicaea skickas i denna felaktiga översättning av Adrian Jag var en vederläggning av åttiofem kapitel förts till påven år 790 av en frankisk abbot, Angilbert. This refutation, later expanded and fortified with quotations from the fathers and other arguments became the famous "Libri Carolini" or "Capitulare de Imaginibus" in which Charlemagne is represented as declaring his convictions (first published at Paris by Jean du Tillet, Bishop of St-Brieux, 1549, in PL XCVIII, 990-1248). Denna vederläggning, senare utökats och berikade med citat från kyrkofäderna och andra argument blev den berömda "Libri Carolini" eller "där Capitulare de Imaginibus" Charlemagne representeras som deklarerar sina övertygelser (som först publicerades i Paris av Jean du Tillet, biskop i St -Brieux, 1549, i PL XCVIII, 990-1248). The authenticity of this work, some time disputed, is now established. Äktheten av detta arbete ifrågasatte viss tid, är nu etablerad. In it the bishops reject the synods both of 787 and of 754. Där biskoparna avvisa synoder både 787 och 754. They admit that pictures of saints should be kept as ornaments in churches and as well as relics and the saints themselves should receive a certain proper veneration (opportuna veneratio); but they declare that God only can receive adoration (meaning adoratio, proskynesis); pictures are in themselves indifferent, have no necessary connexion with the Faith, are in any case inferior to relics, the Cross, and the Bible. De medger att bilder av helgon bör hållas som prydnader i kyrkor och liksom reliker och helgonen själva bör få en viss rätt vördnad (opportuna veneratio), men de förklarar att bara Gud kan ta emot tillbedjan (enligt adoratio, Proskynes); bilder är i sig likgiltiga, har något nödvändigt sammanhang med tron är i alla fall sämre än reliker, korset, och Bibeln. The pope, in 794, answered these eighty-five chapters by a long exposition and defence of the cult of images (Hadriani ep. ad Carol. Reg." PL, XCVIII, 1247-92), in which he mentions, among other points, that twelve Frankish bishops were present at, and had agreed to, the Roman synod of 731. Before the letter arrived the Frankish bishop; held the synod of Frankfort (794) in the presence of two papal legates, Theophylactus and Stephen, who do not seem to have done anything to clear up the misunderstanding. This Synod formally condemns the Second Council of Nicea, showing, at the same time, that it altogether misunderstands the decision of Nicaea. The essence of the decree at Frankfort is its second canon: "A question has been brought forward concerning the next synod of the Greeks which they held at Constantinople [the Franks do not even know where the synod they condemn was held] in connexion with the adoration of images, in which synod it was written that those who do not give service and adoration to pictures of saints just as much as to the Divine Trinity are to be anathematized. Påven, år 794, svarade dessa åttiofem kapitel genom en lång utläggning och försvar av kulten av bilder (Hadriani ep. Annons Carol. Reg. "PL, XCVIII, 1247-92), där han nämner att man bland annat att tolv frankiska biskopar var närvarande vid, och hade gått med på, synod den romerska av 731. Innan brev kom det frankiska biskopen, höll en synod i Frankfurt (794) i närvaro av två påvens diplomater, Theophylactus och Stephen, som inte inte verkar ha gjort något för att klara upp missförståndet. denna synod formellt fördömer andra konciliet i Nicea, som visar på samma gång, att den helt missförstått beslutet i Nicaea. Kärnan i dekretet i Frankfurt är den andra kanon: "En fråga har lagts fram om nästa synoden av grekerna som de hade i Konstantinopel [frankerna inte ens vet var synoden de fördömer hölls] i förening med tillbedjan av bilder, i vilken synod det skrevs att de som inte ger service och tillbedjan till bilder av helgon lika mycket som till den gudomliga treenigheten ska anathematized. But our most holy Fathers whose names are above, refusing this adoration and serve despise and condemn that synod." Charlemagne sent these Acts to Rome and demanded the condemnation of Irene and Constantine VI. The pope of course refused to do so, and matters remained for a time as they were, the second Council of Nicaea being rejected in the Frankish Kingdom. Men våra mest heliga fäderna vars namn är över, vägrar denna tillbedjan och tjäna förakta och fördöma denna synod. "Charlemagne skickas dessa lagar till Rom och krävde fördömandet av Irene och Konstantin VI. Påven naturligtvis vägrade att göra detta, samt frågor förblev för en tid som de var, är det andra konciliet i Nicaea förkastades i Frankerriket.

During the second iconoclastic persecution, in 824, the Emperor Michael II wrote to Louis the Pious the letter which, besides demanding that the Byzantine monks who had escaped to the West should be handed over to him, entered into the whole question of image-worship at length and contained vehement accusations against its defenders. Under den andra ikonoklastiska förföljelse, 824, skrev kejsar Mikael II till Louis the Pious det brev som, förutom att kräva att de bysantinska munkar som flytt till väst bör överlämnas till honom, trädde i hela frågan om image-dyrkan omsider och innehöll häftiga anklagelser mot dess försvarare. Part of the letter is quoted in Leclercq-Hefele, "Histoire des conciles", III, 1, p. Del av brevet citeras i Leclercq-Hefele, "Histoire des conciles", III, 1, s. 612. 612. Louis begged the pope (Eugene II, 824-27) to receive a document to be drawn up by the Frankish bishops in which texts of the Fathers bearing on the subject should be collected. Louis bad påven (Eugene II, 824-27) att få ett dokument som ska upprättas av den frankiska biskopar i vilka texter av kyrkofäderna betydelse för ämnet bör samlas in. Eugene agreed, and the bishops met in 825 at Paris. Eugene överens, och biskopar i 825 i Paris. This meeting followed the example of the Synod of Frankfort exactly. Detta möte följde exemplet på synoden i Frankfurt exakt. The bishops try to propose a middle way, but decidedly lean toward the Iconoclasts. Biskoparna försöker föreslå en medelväg, men bestämt lutar mot Iconoclasts. They produce some texts against these, many more against image-worship. De producerar några texter mot dessa, många fler mot image-dyrkan. Pictures may be tolerated only as mere ornaments. Bilder kan tolereras bara som enkla prydnader. Adrian I is blamed for his assent to Nicaea II. Adrian jag får skulden för hans samtycke till Nicaea II. Two bishops, Jeremias of Sens and Jonas of Orléns, are sent to Rome with this document; they are especially warned to treat the pope with every possible reverence and humility, and to efface any passages that might offend him. Två biskopar, Jeremias av Sens och Jonas i Orléns, skickas till Rom med detta dokument, om de är särskilt varnat för att behandla påven med alla möjliga vördnad och ödmjukhet, och för att utplåna alla avsnitt som skulle förolämpa honom. Louis, also, wrote to the pope, protesting that he only proposed to help him with some useful quotations in his discussions with the Byzantine Court; that he had no idea of dictating to the Holy See (Hefele, 1. c.). Louis, också, skrev till påven, protesterade mot att han endast avsedda att hjälpa honom med några användbara citat i sina diskussioner med det bysantinska domstolen, att han inte hade en aning att diktera till Heliga stolen (Hefele, 1. C.). Nothing is known of Eugene's answer or of the further developments of this incident. Inget är känt om Eugene svar eller av den fortsatta utvecklingen av denna händelse. The correspondence about images continued for some time between the Holy See and the Frankish Church; gradually the decrees of the second Council of Nicaea were accepted throughout the Western Empire. Brevväxlingen om bilder fortsatte en tid mellan Heliga stolen och frankiska kyrkan, gradvis dekret av den andra konciliet i Nicaea godtogs hela Western Empire. Pope John VIII (872-82) sent a better translation of the Acts of the council which helped very much to remove misunderstanding. Pope John VIII (872-82) sände en bättre översättning av rättsakter från rådet som hjälpte särskilt mycket för att undanröja missförstånd.

There are a few more isolated cases of Iconoclasm in the West. Det finns några enstaka fall av Iconoclasm i väst. Claudius, Bishop of Turin (d. 840), in 824 destroyed all pictures and crosses in his diocese forbade pilgrimages, recourse to intercession of saints, veneration of relics, even lighted candles, except for practical purposes. Claudius, biskop av Turin (d. 840), i 824 förstört alla bilder och kors i sitt stift förbjöd pilgrimsfärder, anlita förbön av helgon, dyrkan av reliker, även tända stearinljus, med undantag för praktisk tillämpning. Many bishops of the empire and a Frankish abbot, Theodomir, wrote against him (PL CV); he was condemned by a local synod. Många biskopar av imperiet och en frankisk abbot, Theodomir, skrev mot honom (PL CV), han dömdes av en lokal synod. Agobard of Lyons at the same time thought that no external signs of reverence should be paid to images; but he had few followers. Agobard Lyons samtidigt tänkte att inga yttre tecken på vördnad bör ägnas åt bilder, men han hade några anhängare. Walafrid Strabo ("De. eccles. rerum exordiis et incrementis" in PL, CXIV, 916-66) and Hincmar of Reims ("Opusc. c. Hincmarum Lauden.", xx, in PL CXXVI) defended the Catholic practice and contributed to put an end to the exceptional principles of Frankish bishops. Walafrid Strabo ( "De. Eccles. Rerum exordiis et incrementis" i Polen, CXIV, 916-66) och Hincmar av Reims ( "Opusc. C. Hincmarum Lauden." Xx, i PL CXXVI) försvarade den katolska praxis och bidrog till sätta stopp för den exceptionella principer frankiska biskopar. But as late as the eleventh century Bishop Jocelin of Bordeaux still had Iconoclast ideas for which he was severely reprimanded by Pope Alexander II. Men så sent som den elfte århundradet biskopen Jocelin av Bordeaux fortfarande hade Iconoclast idéer som han blev tillrättavisad starkt av Pope Alexander II.

Publication information Written by Adrian Fortescue. Publikation information Skrivet av Adrian Fortescue. Transcribed by Michael C. Tinkler. The Catholic Encyclopedia, Volume VII. Kopierat av Michael C. Tinkler. The Catholic Encyclopedia, Volume VII. Published 1910. År 1910. New York: Robert Appleton Company. New York: Robert Appleton Company. Nihil Obstat, June 1, 1910. Nihil Obstat, 1 juni, 1910. Remy Lafort, STD, Censor. Remy Lafort, STD, censurerar. Imprimatur. +John Cardinal Farley, Archbishop of New York Imprimatur. + John huvudsakliga Farley, ärkebiskop av New York


This subject presentation in the original English language Denna fråga presenteras i den ursprungliga engelska språket


Send an e-mail question or comment to us: E-mailSkicka ett e-mail eller kommentar till oss: E-post

The main BELIEVE web-page (and the index to subjects) is at De viktigaste TROR web-sida (och indexet till personer) är