Gnosticism Gnosticism

General Information Allmän information

Gnosticism was a religious philosophical dualism that professed salvation through secret knowledge, or gnosis. The movement reached a high point of development during the 2d century AD in the Roman and Alexandrian schools founded by Valentius. Gnosticism var en religiös filosofisk dualism som bekänner frälsning genom hemlig kunskap eller gnosis. Rörelsen nådde en höjdpunkt i utvecklingen under 2d-talet i den romerska och alexandrinska skolan grundades av Valentius. Scholars have attributed the origins of gnosticism to a number of sources: the Greek mystery cults; Zoroastrianism; the Kabbalah of Judaism; and Egyptian religion. Forskare har tillskrivits ursprung Gnostisismen till ett antal källor: den grekiska mysteriekulter, Zoroastrianism, Kabbalah från judendomen, och egyptisk religion. The early Christians considered Simon Magus (Acts 8:9 - 24) the founder of gnosticism. His doctrine, like that of other gnostic teachers, had nothing in common with the knowledge of the mysteries of God that Saint Paul called wisdom (1 Cor. 2:7). De första kristna ansåg Simon Magus (Apg 8:9 - 24) grundare av Gnostisism. Hans lära, liksom andra gnostiska lärare, hade ingenting gemensamt med kunskapen om Guds hemligheter som Paulus kallade visdom (1 Kor. 2:7).

Christian leaders looked upon gnosticism as a subtle, dangerous threat to Christianity during the 2d century, a time marked by religious aspirations and philosophical preoccupations about the origins of life, the source of evil in the world, and the nature of a transcendent deity. Gnosticism was perceived as an attempt to transform Christianity into a religious philosophy and to replace faith in the mysteries of revelation by philosophical explanations. Kristna ledare betraktade gnosticism som en subtil, hotet mot kristendomen under 2d-talet, en tid som präglas av religiösa ambitioner och filosofiska farhågorna om livets uppkomst, källan till det onda i världen, och arten av en transcendent gudom. Gnosticism uppfattades som ett försök att göra kristendomen till en religiös filosofi och ersätta tro på mysterier uppenbarelse av filosofiska förklaringar.

BELIEVE Religious Information Source web-siteTRO
Religiösa
Information
Källa
webbplats
Our List of 1,000 Religious Subjects Vår lista över 1000 religiösa Ämnesområden
E-mailE-post
The gnostic sects set forth their teachings in complex systems of thought. De gnostiska sekter som anges deras läror i komplexa system av tankar. Characteristic of their position was the doctrine that all material reality is evil. Karakteristiskt för deras position var läran att allt material själva verket är ond. One of their central convictions was that salvation is achieved by freeing the spirit from its imprisonment in matter. Elaborate explanations were given on how this imprisonment came to be and how the deliverance of the soul was to be accomplished. Ett av deras centrala övertygelse var att frälsning uppnås genom att befria anden från dess fängelse i ärendet. Utarbeta förklaringar gavs om hur denna fångenskap kom att bli och hur befrielse för själen skulle utföras. The transcendent God was removed from all matter by a succession of intermediary eternal beings called aeons. Den transcendent Gud togs bort från all materia genom en rad mellanhänder eviga varelser som kallas eoner. The aeons emanated as couples (male and female); the complete series (usually 30) constituted the Pleroma, the fullness of the Godhead. The eoner härrörde som par (hane och hona), The Complete Series (vanligen 30) utgjorde Pleroma, fullheten av gudomen. Beyond the Pleroma were the material universe and human beings to be saved. Bortom Pleroma var det materiella universum och människor som ska sparas.

In gnostic thought, a divine seed was imprisoned in every person. I gnostiska tanken, fängslades ett gudomligt frö i varje människa. The purpose of salvation was to deliver this divine seed from the matter in which it was lost. Syftet med frälsning var att leverera denna gudomliga frö från området där det förlorades. Gnostics classified people according to three categories: (1) gnostics, or those certain of salvation, because they were under the influence of the spirit (pneumatikoi); (2) those not fully gnostics, but capable of salvation through knowledge (psychikoi); and (3) those so dominated by matter that they were beyond salvation (hylikoi). Gnostikerna klassificerat människor utifrån tre kategorier: (1) gnostiker, eller som vissa av frälsning, eftersom de var påverkade av alkohol (pneumatikoi), (2) De som inte helt gnostikerna, men kan frälsning genom kunskap (psychikoi); och (3) de som har dominerats av frågan att de var bortom räddning (hylikoi). Gnostics often practiced excessive asceticism, because they believed that they were thus liberated by the spirit. Gnostikerna utformning ofta överdriven asketism, eftersom de trodde att de var då frigörs genom Anden.

Gnosticism was denounced by the Christian theologians Irenaeus, Hippolytus, and Tertullian. Gnosticism fördömdes av de kristna teologer Irenaeus, Hippolytus och Tertullianus. In the 3d century, Clement of Alexandria attempted to formulate an orthodox Christian gnosticism to explain the difference in perfection attained by individuals in their response to the gospel. Gnosticism gradually merged with Manichaeism. Today, the Mandeans are the only surviving sect of Gnostics. I 3d-talet försökte Clemens av Alexandria att formulera en ortodox kristen gnosticism att förklara skillnaden i fulländning uppnås av individer i deras svar på evangeliet. Gnosticism gradvis slås samman med Manichaeism. Idag mandéer är de enda överlevande sekt gnostikerna. The research of scholars has been greatly enhanced since 1945, when a Coptic gnostic library was discovered near Nag Hammadi (Nag Hammadi Papyri), in upper Egypt. Forskningen akademiker som har kraftigt ökat sedan 1945, när en koptisk gnostisk bibliotek upptäcktes nära Nag Hammadi (Nag Hammadi Papyri), i övre Egypten.

Agnes Cunningham Agnes Cunningham

Bibliography Bibliografi
G Filoramo, Gnosticism (1990); RM Grant, Gnosticism and Early Christianity (1966); H Jonas, The Gnostic Religion (1963); J Lacarriere, The Gnostics (1977); E Pagels, The Gnostic Gospels (1981); JM Robinson, The Nag Hammadi Library (1977). G Filoramo, gnosticism (1990), RM Grant, gnosticism och tidig kristendom (1966), Jonas H, De gnostiska Religion (1963), J Lacarriere, gnostikerna (1977), E Pagels, De gnostiska evangelierna (1981), JM Robinson The Nag Hammadi Library (1977).


Gnosticism Gnosticism

General Information Allmän information

Introduction Inledning

Gnosticism is an esoteric religious movement that flourished during the 2nd and 3rd centuries AD and presented a major challenge to orthodox Christianity. Gnosticism är en esoterisk religiös rörelse som blomstrade under den 2: a och 3: e århundradet efter Kristus och blev en stor utmaning för ortodoxa kristendomen. Most Gnostic sects professed Christianity, but their beliefs sharply diverged from those of the majority of Christians in the early church. Flesta gnostiska sekter bekänner kristendomen, men deras åsikter kraftigt avviker från de flesta kristna i den tidiga kyrkan. The term Gnosticism is derived from the Greek word gnosis ("revealed knowledge"). Termen Gnosticism härstammar från det grekiska ordet gnosis ( "avslöjade kunskap"). To its adherents, Gnosticism promised a secret knowledge of the divine realm. Dess anhängare, lovade Gnostisism en hemlig kunskap om Guds rike. Sparks or seeds of the Divine Being fell from this transcendent realm into the material universe, which is wholly evil, and were imprisoned in human bodies. Gnistor eller frön av den gudomliga Being föll från denna transcendenta rike i det materiella universum, som är helt onda, och fängslades i mänskliga kroppar. Reawakened by knowledge, the divine element in humanity can return to its proper home in the transcendent spiritual realm. Återuppväckte av kunskap, kan det gudomliga inslag i mänskligheten tillbaka till dess rätta hem i den transcendenta andliga världen.

Mythology Mytologi

To explain the origin of the material universe, the Gnostics developed a complicated mythology. Att förklara ursprunget till det materiella universum, utvecklade gnostikerna en komplicerad mytologi. From the original unknowable God, a series of lesser divinities was generated by emanation. Från den ursprungliga ogripbara Gud, en rad mindre gudar genererades av emanation. The last of these, Sophia ("wisdom"), conceived a desire to know the unknowable Supreme Being. Den sista av dessa, Sophia ( "visdom"), utformades en önskan att få veta det ofattbara högsta väsendet. Out of this illegitimate desire was produced a deformed, evil god, or demiurge, who created the universe. Av detta illegitima önskan producerades en deformerad, ond gud, eller Demiurgen, som skapade universum. The divine sparks that dwell in humanity fell into this universe or else were sent there by the supreme God in order to redeem humanity. Den gudomliga gnistor att bo i mänskligheten föll i detta universum annars skickades dit av den högste Gud för att återlösa mänskligheten. The Gnostics identified the evil god with the God of the Old Testament, which they interpreted as an account of this god's efforts to keep humanity immersed in ignorance and the material world and to punish their attempts to acquire knowledge. Gnostikerna identifierat de onda gud med Gud i det Gamla Testamentet, som de tolkas som en berättelse om denne gud ansträngningar för att hålla mänskligheten nedsänkt i okunnighet och den materiella världen och för att straffa sina försök att skaffa sig kunskaper. It was in this light that they understood the expulsion of Adam and Eve from Paradise, the flood, and the destruction of Sodom and Gomorrah. Det var mot denna bakgrund att de förstod utvisningen av Adam och Eva ur paradiset, översvämningar, och förstörelsen av Sodom och Gomorra.

Gnosticism and Christianity Gnosticism och kristendom

Although most Gnostics considered themselves Christians, some sects assimilated only minor Christian elements into a body of non-Christian Gnostic texts. The Christian Gnostics refused to identify the God of the New Testament, the father of Jesus, with the God of the Old Testament, and they developed an unorthodox interpretation of Jesus' ministry. Även om de flesta gnostiker ansåg sig vara kristna, sekter några jämställs endast mindre kristna element i en kropp av icke-kristna gnostiska texter. De kristna gnostikerna vägrade med Gud i det Gamla Testamentet identifiera Gud i Nya Testamentet, far till Jesus, och de har utvecklat en oortodox tolkning av Jesu ministerium. The Gnostics wrote apocryphal Gospels (such as the Gospel of Thomas and the Gospel of Mary) to substantiate their claim that the risen Jesus told his disciples the true, Gnostic interpretation of his teachings: Christ, the divine spirit, inhabited the body of the man Jesus and did not die on the cross but ascended to the divine realm from which he had come. Gnostikerna skrev apokryfiska evangelierna (som evangeliet om Thomas och Maria Magdalenas evangelium) för att styrka sitt påstående att den uppståndne Jesus sade till sina lärjungar den sanna, gnostiska tolkningar av hans läror: Kristus, den gudomliga anden, bebodda kroppen av den man Jesus dog inte på korset, men besteg den gudomliga rike som han hade kommit. The Gnostics thus rejected the atoning suffering and death of Christ and the resurrection of the body. Gnostikerna avvisade därmed försonande lidande och Kristi död och uppståndelse i kroppen. They also rejected other literal and traditional interpretations of the Gospels. De förkastade också andra bokstavlig och traditionella tolkningar av evangelierna.

Rites Rites

Some Gnostic sects rejected all sacraments; others observed baptism and the Eucharist, interpreting them as signs of the awakening of gnosis. Vissa gnostiska sekter förkastade alla sakramenten, andra observerade dopet och eukaristin, tolka dem som tecken på uppvaknande gnosis. Other Gnostic rites were intended to facilitate the ascent of the divine element of the human soul to the spiritual realm. Andra gnostiska riter var avsedda att underlätta bestigning av den gudomliga del av den mänskliga själen till den andliga världen. Hymns and magic formulas were recited to help achieve a vision of God; other formulas were recited at death to ward off the demons who might capture the ascending spirit and imprison it again in a body. Psalmer och magiska formler var reciteras att bidra till en vision av Gud och andra former var reciteras i döden för att avvärja de demoner som kan fånga stigande anda och fängsla den igen i en kropp. In the Valentinian sect (followers of Valentinus, a Gnostic teacher of the early 2nd century AD), a special rite, called the bridal chamber, celebrated the reunion of the lost spirit with its heavenly counterpart. I Valentinianus sekt (anhängare av Valentinus, en gnostisk lärare i början av 2: a århundradet e.Kr), en särskild rit, kallad brudkammaren firade återföreningen av de förlorade anda med sin himmelska motsvarighet.

Ethics Etik

The ethical teachings of the Gnostics ranged from asceticism to libertinism. Den etiska läror gnostikerna varierade mellan asketism till libertinism. The doctrine that the body and the material world are evil led some sects to renounce even marriage and procreation. Other Gnostics held that because their souls were completely alien to this world, it did not matter what they did in it. Doktrinen att kroppen och den materiella världen är onda ledde till att vissa sekter att avstå även äktenskap och fortplantning. Andra gnostiker ansåg att eftersom deras själar var helt främmande för denna värld, gjorde det ingen roll vad de gjorde i det. Gnostics generally rejected the moral commandments of the Old Testament, regarding them as part of the evil god's effort to entrap humanity. Gnostikerna avvisade allmänhet moraliska buden i Gamla testamentet, att betrakta dem som en del av den onde gudens försök att förleda mänskligheten.

Sources Källor

Much scholarly knowledge of Gnosticism comes from anti-Gnostic Christian texts of the 2nd and 3rd centuries, which provide the only extensive quotations in the Greek of the original Gnostic texts. Mycket vetenskaplig kunskap om gnosticism kommer från anti-gnostiska kristna texter av den 2: a och 3: e-talen, som utgör det enda omfattande citat i den grekiska den ursprungliga gnostiska texterna. Most surviving Gnostic texts are in Coptic, into which they had been translated when Gnosticism spread to Egypt in the late 2nd and the 3rd centuries. De flesta överlevande gnostiska texterna är på koptiska, i vilken de hade översatts när Gnosticism spridit sig till Egypten i slutet av 2: a och 3: e århundradena. In 1945 an Egyptian peasant found 12 codices containing more than 50 Coptic Gnostic writings near Naj'?ammâdî. 1945 egyptisk bonde hittade 12 utläser innehåller mer än 50 koptiska gnostiska skrifter nära Naj "? Ammâdî. It has been determined that these codices were copied in the 4th century in the monasteries of the region. Det har fastställts att dessa kodexar kopierades under 4: e århundradet i klostren i regionen. It is not known whether the monks were Gnostics, or were attracted by the ascetic nature of the writings, or had assembled the writings as a study in heresy. Det är inte känt om munkarna var gnostiker, eller lockades av den asketiska typ av skrifter, hade eller monterade skrifter som en studie i kätteri.

History Historia

Gnostic texts reveal nothing about the history of the various sects or about the lives of their most prominent teachers. Gnostiska texter som säger ingenting om historien bakom de olika sekterna eller om livet för deras mest framstående lärare. Consequently, the history of the movement must be inferred from the traditions reflected in the texts and from anti-Gnostic writings. Följaktligen måste historien om rörelsen framgår av traditioner återspeglas i texterna och från anti-gnostiska skrifter. The question of whether Gnosticism first developed as a distinct non-Christian doctrine has not been resolved, but pagan Gnostic sects did exist. Gnostic mythology may have been derived from Jewish sectarian speculation centered in Syria and Palestine during the late 1st century AD, which in turn was probably influenced by Persian dualistic religions (see Mithraism; Zoroastrianism). Frågan om gnosticism först utvecklades som en separat icke-kristna läran har inte lösts, men hednisk gnostiska sekter fanns. Gnostisk mytologi kan ha härstammar från judisk religiös spekulation centrerad i Syrien och Palestina under slutet av 1: a århundradet e.Kr., vilket i tur påverkades troligen av persiska dualistiska religioner (se Mithraism, Zoroastrianism). By the 2nd century, Christian Gnostic teachers had synthesized this mythology with Platonic metaphysical speculation and with certain heretical Christian traditions. Av 2: a århundradet, hade kristna gnostiska lärare syntetiserade denna mytologi med Platons metafysiska spekulationer och med vissa kätterska kristna traditioner. The most prominent Christian Gnostics were Valentinus and his disciple Ptolemaeus, who during the 2nd century were influential in the Roman church. De mest framträdande kristna gnostikerna var Valentinus och hans lärjunge Ptolemaeus, som under 2: a århundradet var inflytelserik i den romerska kyrkan. Christian Gnostics, while continuing to participate in the larger Christian community, apparently also gathered in small groups to follow their secret teachings and rituals. Christian gnostikerna, samtidigt fortsätta att delta i den stora kristna gemenskapen, tydligen samlades också i små grupper för att följa deras hemliga läror och ritualer.

During the 2nd century another strain of Gnosticism emerged in eastern Syria, stressing an ascetic interpretation of Jesus' teachings. Under 2: a århundradet annan stam av gnosticism uppstod i östra Syrien, betonar en asket tolkning av Jesu lära. Later in the century Gnosticism appeared in Egypt, and the emergence of monasticism there may be linked with the influence of the Syrian ascetic sects. Senare under seklet Gnosticism verkade i Egypten, och uppkomsten av monastisism det kan kopplas till det inflytande som det syriska asketiska sekter.

By the 3rd century Gnosticism began to succumb to orthodox Christian opposition and persecution. Av 3: e århundradet Gnosticism började ge vika för ortodoxa kristna motstånd och förföljelse. Partly in reaction to the Gnostic heresy, the church strengthened its organization by centralizing authority in the office of bishop, which made its effort to suppress the poorly organized Gnostics more effective. Furthermore, as orthodox Christian theology and philosophy developed, the primarily mythological Gnostic teachings began to seem bizarre and crude. Delvis som en reaktion på de gnostiska kätteri, stärkte kyrkan sin organisation genom att centralisera myndighet på kontoret av biskop, som gjorde sitt yttersta för att undertrycka den dåligt organiserade gnostikerna effektivare. Som ortodox kristen teologi och utvecklade filosofin, främst mytologiska gnostiska läror började verka bisarra och rå. Both Christian theologians and the 3rd-century Neoplatonist philosopher Plotinus attacked the Gnostic view that the material world is essentially evil. Både kristna teologer och den 3: e-talet Neoplatonistiska Plotinus filosof attackerade gnostiska uppfattningen att den materiella världen är i grunden ond. Christians defended their identification of the God of the New Testament with the God of Judaism and their belief that the New Testament is the only true revealed knowledge. Kristna försvarade sin identifiering av Gud i Nya Testamentet med Gud i judendomen och sin övertygelse om att Nya testamentet är den enda sanna avslöjade kunskap. The development of Christian mysticism and asceticism satisfied some of the impulses that had produced Gnosticism, and many Gnostics were converted to orthodox beliefs. Utvecklingen av kristen mystik och asketism uppfyllt några av de impulser som hade producerat gnosticism, och många gnostiker konverterades till ortodoxa tro. By the end of the 3rd century Gnosticism as a distinct movement seems to have largely disappeared. Vid utgången av den 3: e århundradet Gnosticism som en separat rörelse verkar ha i stort sett försvunnit.

Survivals Överlevande

One small non-Christian Gnostic sect, the Mandaeans, still exists in Iraq and Iran, although it is not certain that it began as part of the original Gnostic movement. En liten icke-kristna gnostiska sekt, Mandaeans, finns fortfarande i Irak och Iran, även om det inte är säkert att det började som en del av den ursprungliga gnostiska rörelsen. Although the ancient sects did not survive, aspects of the Gnostic world view have periodically reappeared in many forms: the ancient dualistic religion called Manichaeism and the related medieval heresies of the Albigenses, Bogomils, and Paulicians; the medieval Jewish mystical philosophy known as Cabala (Kaballah); the metaphysical speculation surrounding the alchemy of the Renaissance; 19th-century theosophy; 20th-century existentialism and nihilism; and the writings of the 20th-century Swiss psychologist Carl Jung. Även de antika sekterna inte överlevde, har delar av den gnostiska världsbild regelbundet återkom i många former: den urgamla dualistisk religion kallas Manichaeism och tillhörande medeltida kätterier av albigenserna, bogomilerna och Paulicians, de medeltida judiska mystiska filosofi kallas Cabala ( Kaballah), den metafysiska spekulationer kring alkemi av renässansen, 19.-talets teosofi, 20th-century existentialism och nihilism, och skrifter 20th-century schweiziska psykologen Carl Jung. The essence of Gnosticism has proved very durable: the view that the inner spirit of humanity must be liberated from a world that is basically deceptive, oppressive, and evil. Kärnan i gnosticism har visat sig mycket tålig: anser att ande av mänskligheten måste befrias från en värld som är i grunden vilseledande, förtryckande, och ont.

Pheme Perkins Pheme Perkins


Gnosticism Gnosticism

Advanced Information Avancerad information

Prior to the first half of the twentieth century such early heresiologists (defenders of Christianity against heresy) as Irenaeus, Tertullian, Hippolytus, and Epiphanius were our principal sources of information concerning the Gnostics. Före den första hälften av nittonhundratalet sådana tidiga heresiologists (försvarare av kristendomen mot kätteri) som Irenaeus, Tertullianus, Hippolytos och Epiphanius var våra viktigaste källorna för information om gnostikerna. These heresiologists were scathing in their denunciations of the Gnostics, who were perceived as leading Christians astray by the manipulation of words and the twisting of scriptural meanings. Dessa heresiologists var skarp i sina fördömanden av gnostikerna, som uppfattades som ledande kristna vilse genom manipulering av ord och vridning av bibliska betydelser. Of particular interest to Gnostic interpreters were the stories of Genesis, the Gospel of John, and the epistles of Paul. Av särskilt intresse för gnostiska tolkar berättelserna i Första Mosebok, i Johannesevangeliet, och brev av Paulus. They used the biblical texts for their own purposes. De använde bibliska texter för sina egna syften. Indeed, Gnostics such as Heracleon and Ptolemaeus were the first commentators on the Fourth Gospel. Faktum gnostikerna såsom Herakleon och Ptolemaeus var de första kommentatorerna på fjärde evangeliet. But Irenaeus likens such interpretations to someone who takes apart a beautiful picture of a king and reassembles it into a picture of a fox (Adversus Haereses 1.8.1). Men Irenaeus liknar sådana tolkningar till någon som tar isär en vacker bild av en kung och slår samman den till en bild av en räv (Adversus Haereses 1.8.1).

The heresiologists regarded Gnosticism as the product of the combination of Greek philosophy and Christianity. The heresiologists betraktas Gnosticism som produkten av en kombination av grekisk filosofi och kristendom. For instance, after detailing the Gnostic heretics, Tertullian announces: "What indeed has Athens to do with Jerusalem? What concord is there between the Academy and the Church? What between heretics and Christians? Away with all attempts to produce a mottled Christianity of Stoic, Platonic, and dialectic composition" (On Prescription Against Heretics 7). Exempelvis efter en beskrivning av de gnostiska kättare, tillkännager Tertullianus: "Vad verkligen har Aten att göra med Jerusalem? Vad enighet finns det mellan Akademin och kyrkan? Vad mellan heretiker och kristna? Bort med alla försök att tillverka en brokig kristendom stoisk , platoniskt och dialektiskt sammansättning "(på recept Against Heretics 7). The heresiologists' view concerning Gnosticism was generally regarded as acceptable even at the end of the nineteenth century, when Adolf Harnack defined Gnosticism as the "acute secularizing of Christianity." The heresiologists uppfattning om Gnosticism betraktades allmänt som godtagbart även i slutet av artonhundratalet, då Adolf Harnack Gnosticism definieras som "akut sekularisering av kristendomen."

The history of religions school, of which Hans Jonas is a contemporary exponent, has challenged this definition. Historia religioner skolan, där Hans Jonas är en modern exponent, har ifrågasatt denna definition. According to Jonas, Gnosticism is a general religious phenomenon of the hellenistic world and is the product of the fusion or Greek culture and Oriental religion. Enligt Jonas är gnosticism en allmän religiös företeelse i den hellenistiska världen och är produkten av fusion eller grekisk kultur och österländsk religion. The "Greek conceptualization" of Eastern religious traditions, ie, Jewish monotheism, Babylonian astrology, and Iranian dualism, is viewed as the basis for Gnosticism. Den "grekiska conceptualization" Östra religiösa traditioner, dvs judisk monoteism, babylonisk astrologi, och iranska dualism, ses som grunden för Gnostisism. While RM Wilson and RM Grant reject such a broad definition and affirm instead a primary basis in hellenistic Judaism or Jewish apocalyptic, the advantage of Jonas's view is that it recognizes the broad spectrum within Gnosticism. Även RM Wilson och RM Grant avslå en sådan bred definition och hävdar istället en primär grund i hellenistisk judendom eller judiska apokalyptiska, är fördelen med Jonas åsikt att den känner igen det breda spektrum inom Gnostisism. The weakness is that the definition encompasses almost everything within the concept of hellenistic religions. Svagheten är att definitionen omfattar nästan allt inom begreppet hellenistiska religioner.

The breadth of Gnostic orientations, however, has been confirmed by the discovery of a Gnostic library at Nag Hammadi in Egypt. Bredden i gnostiska inriktningar, dock har bekräftats genom upptäckten av en gnostisk biblioteket i Nag Hammadi i Egypten. In the thirteen ancient codices are included fifty two tractates are of various types and orientations. I de tretton gamla utläser ingår fifty två tractates är av olika typer och inriktningar. A large number clearly present a Christian Gnostic perspective, the most familiar being the three so - called Valentinian gospels: the Gospel of Thomas (composed of a series of brief sayings of Jesus), the Gospel of Philip (a collection of sayings, metaphors, and esoteric arguments), and the Gospel of Truth (a discourse on deity and unity reminiscent of the language of the Fourth Gospel but definitely bent in the direction of Gnostic mythology and possibly related to the Gospel of Truth by Valentinus noted in Irenaeus). Ett stort antal tydligt presentera en kristen gnostiker perspektiv, det vanligaste är de tre så - kallade Valentinianus evangelierna evangelium Thomas (som består av en serie korta uttalanden av Jesus), evangeliet om Philip (en samling av ord, metaforer, och esoteriska argument), och Gospel of Truth (en diskurs om gud och enhet som påminner om språket i den fjärde evangeliet men definitivt böjd i riktning mot gnostiska mytologi och möjligen relaterade till evangeliet om sanningen genom Valentinus noteras i Irenaeus). Also among the Christian Gnostic tractates are the Apocryphon of James, the Acts of Peter and the Twelve Apostles, the Treatise on the Resurrection, the long collection known as the Tripartite Tractate, and three editions of the Apocryphon of John (the fascinating story of creation which involves a reinterpretation of the Genesis accounts). Också bland de kristna gnostiska tractates är Apocryphon av James, Petrusakterna och de tolv apostlarna, avhandlingen om uppståndelsen, den långa samlingen kallas trepartskommittén Tractate och tre upplagor av Apocryphon av John (den fascinerande berättelsen om skapande vilket innebär en omtolkning av Genesis konton).

But not all the tractates reveal a pseudo - Christian orientation. The Paraphrase of Shem seems to reflect a Jewish Gnostic perspective. The Discourse on the Eighth and the Ninth is patently a Hermetic treatise. Men inte alla tractates visar en pseudo - Christian läggning. Parafras av Sem verkar spegla en judisk gnostiskt perspektiv. Diskursen om den åttonde och den nionde är uppenbart en Hermetiska avhandling. The longest tractate in the library (132 pages) bears the designation Zostrianos and purports to be from Zoroaster. Längsta tractate i biblioteket (132 sidor) bär beteckningen Zostrianos och påstår sig vara från Zoroaster. One of the interesting features of this library is the presence of two editions of Eugnostos the Blessed, which seems to be a non - Christian philosophic document which has apparently been "Christianized" in a redacted tractate called the Sophia of Jesus Christ. Ett intressant inslag i detta bibliotek är närvaron av två utgåvor av Eugnostos den helige, som tycks vara en icke - kristen filosofisk handling som tydligen har "kristnade" i en Redacted tractate heter Sofia av Jesus Kristus. Finally, the presence of a segment from Plato's Republic among these documents gives further witness to the syncretistic nature of Gnostic thinking. Slutligen ger närvaron av ett segment från Platons bland dessa handlingar ytterligare vittne till syncretistic natur gnostiska tänkande. As a result of Gnostic borrowing, readers will sense a certain fluidity in the Gnostic designations. Som ett resultat av gnostisk upplåning kommer läsarna känner en viss flexibilitet inom de gnostiska beteckningar.

Types of Gnosticism Typer av Gnosticism

Despite a fluidity within Gnosticism, however, Jonas identifies two basic patterns or structures of Gnostic thought. Both are mythological structures which seek to explain the problem of evil in terms of its relationship to the process of creation. Trots en fluiditet inom gnosticism, lyfter emellertid Jonas två grundläggande mönster och strukturer av gnostiska tankar. Båda är mytologiska strukturer som syftar till att förklara ondskans problem i termer av dess relation till processen att skapa.

Iranian Iranian

This branch of Gnosticism developed in Mesopotamia and reflects a horizontal dualism associated with Zoroastrian worship and is epitomized in its later Gnostic form of Manichaeism. Denna gren av gnosticism utvecklats i Mesopotamien och återspeglar en övergripande dualism i samband med zoroastriska dyrkan och är epitomized i sin senare gnostiska form av Manichaeism. In this pattern light and darkness, the two primal principles or deities, are locked in a decisive struggle. I detta mönster ljus och mörker, de två primära principer eller gudar, är låsta i en avgörande kamp. This struggle has been positionalized by the fact that, since light transcends itself and shines beyond its own realm, light particles were subjected to capture by its jealous enemy, darkness. Denna kamp har positionalized av det faktum att eftersom ljus överskrider sig själv och lyser utanför dess eget område, ljuspartiklar utsattes för fångst med sin svartsjuk fiende, mörker. In order to launch a counterattack and recapture its lost particles, therefore, light gives birth to (or "emanates") a series of subordinate deities that are emanated for the purpose of doing battle. För att inleda en motattack och återta sina förlorade partiklar, ger i ljus upphov till (eller "utgår") en rad underordnade gudar som utgått för att kämpa. In defense, darkness likewise sets in motion a comparable birthing of subdeities and arranges for the entombment of the light particles in a created world. I försvar, sätter mörker också i gång en jämförbar födelseprocess av subdeities och organiserar BEGRAVNING av ljuset partiklar i en skapade världen. This cosmic realm becomes the sphere of combat for the protagonists. Denna kosmiska sfären blir området för kampen för de inblandade. The object of the struggle is the winning of the human beings who bear the light particles and the effecting of their release from the prison of this world so that they may reenter the sphere of heavenly light. Föremålet för striden är att vinna de människor som bär ljuspartiklar och åstadkomma att de släpps ut ur fängelset i den här världen så att de kan återinträda området himmelska ljus.

Syrian Syriska

This type arose in the area of Syria, Palestine, and Egypt and reflects a much more complex vertical dualism. Denna typ uppstod när det gäller Syrien, Palestina och Egypten och speglar en mycket mer komplex vertikal dualism. In this system the ultimate principle is good, and the task of the Gnostic thinkers is to explain how evil emerged from the singular principle of good. I detta system den yttersta principen är bra, och uppgiften att de gnostiska tänkare är att förklara hur ont framkom i singular principen om god. The method employed is the identification of some deficiency or error in the good. Metoden som används är att identifiera någon brist eller fel i det goda.

The Valentinian solution to the problem of evil is that the good god (the ultimate depth) with his consort (silence) initiates the birthing process of (or "emanates") a series of paired deities. The Valentinianus lösning på det ondas problem är att den gode Guden (det yttersta djup) med sin gemål (tystnad) inleder födelseprocess (eller "utgår") en serie hopkopplade gudar. The last of the subordinate deities (usually designated as Sophia, wisdom) is unhappy with her consort and desires, instead, a relationship with the ultimate depth. Den sista av de underordnade gudar (vanligen betecknas som Sophia, visdom) är missnöjd med sin gemål och begär i stället en relation med den ultimata djup. This desire is unacceptable in the godhead and is extracted from Sophia and excluded from the heavenly realm (pleroma). Denna önskan är oacceptabelt i Gudomen och utvinns från Sophia och utestängda från den himmelska sfären (Pleroma). While Sophia is thus rescued from her lust, the godhead has lost a portion of its divine nature. Medan Sophia är därmed räddas från hennes lusta, har gudomen förlorat en del av sin gudomliga natur. The goal, therefore, is the recovery of the fallen light. Målet är därför att återkräva de fallna ljus.

But the excluded desire (or lower Sophia) is unaware of its fallen nature, and depending on the various accounts, either it or its offspring, the Creator, begins a "demiurgical" or birthing process which partially mirrors the "emanating" process in the pleroma and ultimately results in the creation of the world. Men de undantagna önskan (eller lägre Sophia) är omedveten om sitt fallna natur, och beroende på de olika kontona, antingen det eller dess avkomma, Skaparen, börjar en "demiurgical" eller födelseprocess som delvis speglar "utgår" process i Pleroma och i slutändan leder till skapandet av världen. The upper godhead (pleroma) by its divine messenger (often called Christ or the Holy Spirit) tricks the Creator - Demiurge into breathing into man the breath of life, and thus the light particles are passed to a light man. Den övre Gudomen (Pleroma) genom sin gudomliga bud (som ofta kallas Kristus eller den Helige Ande) lurar Creator - Demiurgen andas in i människan livsluft, och därmed lätta partiklarna överförs till en lätt människa. The defense strategy of the lower godhead (realm of the Demiurge) is that the lightman is entombed in a body of death which, under the direction of the Demiurge, has been formed by its pseudosubdeities, also known as "the fates" or identified with the realm of the planets. Försvaret strategi lägre Gudomligheten (rike Demiurgen) är att Lightman är begravs i en dödens kropp som har under ledning av Demiurgen, bildats genom sin pseudosubdeities, också känd som "öde" eller identifierade sig med sfären av planeterna.

The Garden of Eden story is then transformed so that the biblical tree of the knowledge of good and evil becomes a vehicle of knowledge (gnosis) established by the heavenly or pleromatic realm. But the tree of life becomes a vehicle of bondage and dependence established by the demiurgical realm. Edens lustgård historia sedan transformeras så att den bibliska kunskapens träd på gott och ont blir ett fordon av kunskap (gnosis) som fastställts av den himmelska eller pleromatic rike. Men livets träd blir ett fordon i träldom och beroende fastställts av den demiurgical rike. The divine messenger from the pleroma encourages man to eat from the tree of knowledge; and in so eating, man discovers that the jealous Creator - Demiurge (often linked with misspelled forms of Yahweh such as Yaldabaoth or Yao) is not in fact the ultimate God but really an enemy of God. Den gudomliga budbärare från Pleroma uppmuntrar människan att äta av kunskapens träd, och så äter, upptäcker man att den svartsjuke Creator - Demiurgen (ofta med felstavade former av Jahve som Yaldabaoth eller Yao) är faktiskt inte den ultimata Gud men verkligen en fiende till Gud. Man, as a result of divine help, thus comes to know more than the Creator. Människan, som en följd av gudomlig hjälp, kommer alltså att veta mer än Skaparen. In anger the Creator casts man into an earthly body of forgetfulness, and the pleromatic realm is forced to initiate a process of spiritual awakening through the divine messenger. I ilska Skaparen kastar man in i en jordisk kropp av glömska, och pleromatic rike är tvungen att inleda en process för andligt uppvaknande genom den gudomliga budbäraren.

The divine messenger is frequently identified with the figure of the Christian's Jesus Christ, but such identification has some very significant alterations. Den gudomliga budbäraren är ofta identifieras med den siffra på den kristnes Jesus Kristus, men en sådan identifiering har några betydande förändringar. Since the divine realm is basically opposed to the creation of the lower realm, bodies at best are part of the created process and therefore need only to be regarded as vehicles which the divine may use for its own purposes. Eftersom Guds rike är i grunden emot skapandet av lägre rike, organ i bästa fall är en del av den skapade processen och bör därför endast betraktas som fordon som det gudomliga kan använda för egna ändamål. The divine messenger Christ, for the purpose of modeling the divine perspective, "adopted" the body of Jesus at a point such as the baptism and departed at a point such as just prior to the crucifixion. Den gudomliga budbäraren Kristus, för att modellera det gudomliga perspektivet "adopteras" Jesu kropp i en punkt som dop och gick i en punkt som strax före korsfästelsen. It is the risen "Jesus" or Christ, devoid of bodily restrictions, that based on the modeling has power to awaken man from his sleep of forgetfulness. Det är den uppståndne "Jesus" eller Kristus, saknar kroppsliga begränsningar, som bygger på modellering har makt att väcka människan ur sin sömn av glömska. This assumption of the body of Jesus by the divine messenger is generally termed as "adoptionism" and is related to docetism, wherein Christ merely appears to be a man. Detta antagande av Jesu kropp genom Guds budbärare i allmänhet betecknas som "Adoptianism" och är relaterat till Doketism, där Kristus bara verkar vara en man.

Gnostics are those set within a world where they are the spiritual persons (pneumatikoi) who possess the light particles and need only to be awakened in order to inherit their destinies. Gnostiker är de som i en värld där de är andliga personer (pneumatikoi) som besitter de ljuspartiklar och behöver bara väckas för att ärva deras öden. In the world there are also said to be psychic persons (psychikoi), who are a grade lower and need to work for whatever salvation they may be able to attain. I världen finns det också sägs vara psykisk personer (psychikoi), som är en grad lägre och måste arbeta för vad frälsning de kanske kan uppnå. The Gnostics often identified such psychics with Christians and understandably irritated the Christian heresiologists such as Irenaus. Gnostikerna identifierade ofta sådana synska med kristna och begripligt retade kristna heresiologists såsom Irenaus. The third division of this view of humanity is composed of material persons (hylikoi or sarkikoi), who have no chance to inherit any form of salvation but are destined for destruction. Den tredje fördelning av denna syn på mänskligheten består av material personer (hylikoi eller sarkikoi), som inte har någon chans att ärva någon form av frälsning, utan är avsedda för destruktion. Accordingly, it should be obvious that such a view of anthropology is very deterministic in orientation. Därför bör det vara självklart att en sådan syn på antropologins är mycket deterministisk i orientering.

The Valentinian goal is reentry into the pleroma, which is often symbolized by terms such as "union" or "unity." The Valentinianus Målet är återinträde i Pleroma, vilket ofta symboliseras av termer som "förening" eller "enighet". In documents such as the Gospel of Philip, however, the use of the term "bridal chamber" may suggest a sacrament of union. I dokument som evangelium Philip dock användningen av begreppet "brudkammare" kan tyda på ett sakrament union. Such expressions highlight the fact that in many Gnostic documents sexually suggestive terminology is employed. Uttryck påpeka att i många gnostiska dokument sexuellt suggestiva terminologi är anställd. For some Gnostics sexual interests may be attached to a spiritual alternative within an ascetic life style which seems to issue in warning not to fragment further the light particles in one's self through conjugation or sexual intercourse. För vissa gnostiker sexuella intressen kan knytas till ett andligt alternativ i en asketisk livsstil som förefaller fråga i varning för att splittra ytterligare ljuspartiklar på sig själv genom konjugering eller samlag. For others, however, such as the followers of Marcus, spiritual awareness was apparently transferred through copulative activity outside of marriage. För andra däremot, som anhängare av Marcus, andlig medvetenhet överfördes tydligen genom kopulativ aktivitet utanför äktenskapet.

At death the Gnostics, who had experienced awakening, shed the rags of mortality as they ascended through the realms of the fates (or planets). Vid dödsfall gnostikerna, som hade upplevt uppvaknande, utgjutit trasor dödlighet när de besteg genom riken öden (eller planeter). Thus, passing through the purgatory of the planets, they came at last to the limit (horos) or border (sometimes called the "cross") where, devoid of all that constitutes evil, they are welcomed into the eternal realm. Därmed passerar genom skärselden av planeterna, kom de äntligen till gränsvärdet (horos) eller gräns (ibland kallad "cross") där, saknar allt som är ont, de är välkomna in i den eviga rike. The concept of purgatory in the Roman Catholic tradition is not unrelated to the purging pattern in Gnostic thought. Begreppet skärselden i den romersk-katolska traditionen är inte orelaterad till utrensning mönstret i gnostiska tanken.

The above description is a pattern for understanding the Syrian type of Gnostic structure. Ovanstående beskrivning är ett mönster för att förstå den syriska typ av gnostiska struktur. While this structure should provide a helpful model for readers in interpreting Gnostic documents, it is imperative to recognize the syncretistic nature of Gnosticism and the wide variety of forms which are evident. Denna sammansättning bör ge en användbar modell för läsarna att tolka gnostiske dokument, är det nödvändigt att erkänna syncretistic karaktär gnosticism och de många olika former som är uppenbara. The Sethians, for example, used Seth as their human figurehead, whereas the Ophites concentrated on the role of the serpent in giving knowledge. The Sethians, till exempel, används Seth som deras mänskliga galjonsfigur, medan Ophites koncentrerat sig på den roll som ormen i att ge kunskap. The vast possibilities for variation in struction make Gnostic studies both an intriguing and exercising enterprise. Det stora möjligheter till variation i bygget göra gnostiska undersökningar både en spännande och utöva företag.

The Gnostics obviously used sources such as Platonic dualism and Eastern religious thought, including ideas derived from Christianity. Their use of sources, however, often resulted in an attack upon those sources. Gnostikerna som uppenbarligen källor som platonska dualismen Öst-och religiösa tänkandet, inklusive idéer som härstammar från kristendomen. Användningen av källor, dock ofta resulterat i ett angrepp på dessa källor. For example, the Gnostics employ the concept of wisdom (the goal of Greek philosophy) in such a way that it is made the cause of all evil in the world. Till exempel gnostikerna använda begreppet visdom (målet grekiska filosofin) på ett sådant sätt att den är gjord orsaken till allt ont i världen. Such an ingenious attack on the concept of wisdom is far more hostile than Paul's statements in 1 Cor. 1:22 - 2:16. Sådan sinnrik angrepp på begreppet visdom är mycket mer fientligt än Paulus uttalanden i 1 Kor. 1:22 till 2:16.

In addition to the Valentinian system and its many related forms Hermetic literature provides a somewhat similar vertical structured dualism. Utöver de Valentinianus systemet och dess många liknande uttryck Hermetiska litteratur ger en något liknande vertikala strukturerad dualism. This arose in Egypt, and most of the writings seem to be generally unrelated to Christianity or Judaism, although the principal tractate of the Corpus Hermeticum known as Poimandres may not be totally unlike the thought world of the Fourth Gospel. Hermetic literature thus raises the problem of Gnostic origins. Detta skedde i Egypten, och de flesta av skrifterna tycks i allmänhet vara något samband med kristendomen och judendomen, men den huvudsakliga tractate av Corpus Hermeticum kallas Poimandres kanske inte helt olik den tankevärld, i det fjärde evangeliet. Hermetiska litteratur vilket innebär svårigheter av gnostiska ursprung.

The Problem of Dating Problemet med Dating

Because of the methodological problems concerning Gnostic origins, it is imperative to mention briefly Mandaeanism. På grund av de metodologiska problem gnostiske ursprung, är det nödvändigt att helt kort nämna Mandaeanism. In the 1930s many scholars were referring to Mandaeanism as being pre - Christian, in spite of the fact that the documents used in the interpretive process were obtained from the small contemporary sect in Persia. På 1930-talet många forskare hänvisade till Mandaeanism som pre - kristna, trots att de handlingar som använts i den tolkande processen erhölls från de små samtida sekt i Persien. There is of course no doubt that the traditions of this baptismal sect (which refers to John the Baptist) come from a much earlier time. Det finns naturligtvis inget tvivel om att traditioner detta dop sekt (som hänvisar till John the Baptist) kommer från en mycket tidigare tid. But how long before the rise of Islam, which considered Mandaeans a valid religious group possessing both sacred writings and a prophet prior to Mohammed, is totally unknown. The matter of dating is, therefore, extremely problematic in the entire study of Gnosticism. Men hur långt innan Islams, som ansåg Mandaeans en giltig religiös grupp som besitter både heliga skrifter och en profet före Muhammed, är helt okänt. Frågan om datering är därför synnerligen problematiskt i hela studiepopulationen av Gnostisism.

Some documents like the Hermetic materials seem to evidence very few influences from Christianity, whereas a few documents, such as the Sophia of Jesus, may be Christianized redactions of earlier non - Christian documents. Vissa dokument som det hermetiska material verkar bevis mycket få influenser från kristendomen, medan några handlingar, såsom Sophia Jesu får kristnades redactions av tidigare icke - kristna dokument. But the question that still remains to be answered is: When did Gnosticism arise? Men frågan som återstår ännu att besvara är: När började Gnosticism uppstår? Clearly by the middle of the second century AD. Klart i mitten av andra århundradet e Kr. Gnosticism had reached its flowering. Gnosticism hade nått sin blomning. But contrary to Schmithals (Gnosticism in Corinth) the opponents of Paul in Corinth were hardly Gnostics. Men i motsats till Schmithals (Gnosticism i Korint) motståndarna Paulus i Korint var knappast gnostikerna. Were the opponents described in Colossians or Ephesians Gnostics? Var motståndare beskrivs i Kolosserbrevet eller Efesierbrevet gnostiker? Were the opponents in the Johannine letters Gnostics? Var motståndare i Johannine bokstäver gnostiker? It is hard to read the NT and gain any secure feeling at the present that canonical writers were attacking the Gnostic devotees or mythologizers. Det är svårt att läsa NT och få en säker känsla för närvarande som kanoniska författare anföll de gnostiska anhängare eller mythologizers.

GL Borchert GL Borchert
(Elwell Evangelical Dictionary) (Elwell evangelikal ordbok)

Bibliography Bibliografi
DM Scholer, Nag Hammadi Bibliography 1948 - 1969; J Robinson, ed., The Nag Hammadi Library in English; RM Grant, ed., Gnosticism: A Source Book of Heretical Writings from the Early Christian Period; W Foerster, Gnosis: A Selection of Gnostic Texts; B Aland, Gnosis: Festschrift fur Hans Jonas; GL Borchert, "Insights into the Gnostic Threat to Christianity as Gained Through the Gospel of Philip," in New Dimensions in New Testament Study, ed. DM Scholer, Nag Hammadi Bibliography 1948 - 1969, Robinson J, red., The Nag Hammadi Library in English, RM Grant, ed., Gnosticism: A Source Book of kätterska skrifter från den tidiga kristna perioden, W Foerster, Gnosis: A Selection av gnostiska texter, B Åland, Gnosis: Festschrift für Hans Jonas; GL Borchert, "Insikter i de gnostiska Hotet mot kristendomen som vunnits genom evangeliet om Philip," i New Dimensions i New Testament Study, ed. RN Longenecker and MC Tenney; RM Grant, Gnosticism and Early Christianity; H Jonas, The Gnostic Religion; E Pagels, The Gnostic Gospels; G Quispel, Gnosis als Weltreligion; W Schmithals, Gnosticism in Corinth and Paul and the Gnostics; RM Wilson, The Gnostic Problem and Gnosis and the New Testament; E Yamauchi, Pre - Christian Gnosticism. RN Longenecker och MC Tenney, RM Grant, gnosticism och tidig kristendom, Jonas H, De gnostiska Religion; E Pagels, De gnostiska evangelierna, G Quispel, Gnosis als Weltreligion, W Schmithals, Gnosticism i Korinth och Paulus och gnostikerna, RM Wilson, De gnostiska Problem och Gnosis och Nya testamentet, E Yamauchi, Pre - Christian Gnostisism.


Nag Hammadi Library Alphabetical Index Nag Hammadi Library Sakregister

The articles above mention a massive Coptic gnostic library that was discovered near Nag Hammadi (Nag Hammadi Papyri), in upper Egypt, in 1945. Artiklarna ovan nämna en massiv koptisk gnostisk bibliotek som upptäcktes i närheten av Nag Hammadi (Nag Hammadi Papyri), i övre Egypten, 1945. The contents of the 52 tractates of this collection of scrolls includes the following: Innehållet i 52 tractates av denna samling av rullar innehåller följande:

(BELIEVE contains the full text of of several of these) (TROR innehåller den fullständiga texten till flera av dessa)


Gnosticism Gnosticism

Catholic Information Katolsk information

The doctrine of salvation by knowledge. Läran om frälsning genom kunskap. This definition, based on the etymology of the word (gnosis "knowledge", gnostikos, "good at knowing"), is correct as far as it goes, but it gives only one, though perhaps the predominant, characteristic of Gnostic systems of thought. Denna definition grundar sig på etymologin av ordet (gnosis "kunskap", gnostikos, "bra på att veta"), är korrekt så långt det går, men det ger bara en, fast kanske dominerar, kännetecknar gnostiska system tankar . Whereas Judaism and Christianity, and almost all pagan systems, hold that the soul attains its proper end by obedience of mind and will to the Supreme Power, ie by faith and works, it is markedly peculiar to Gnosticism that it places the salvation of the soul merely in the possession of a quasi-intuitive knowledge of the mysteries of the universe and of magic formulae indicative of that knowledge. Medan judendomen och kristendomen, och nästan alla hedniska system, håll att själen uppnår sitt rätta slutet av lydnad sinne och vilja att den högsta makten, dvs genom tro och fungerar är det klart utmärkande för Gnosticism att det lägger frälsning för själen endast i besittning av en nästan intuitiv kunskap om universums mysterier och magiska formler som tyder på denna kunskap. Gnostics were "people who knew", and their knowledge at once constituted them a superior class of beings, whose present and future status was essentially different from that of those who, for whatever reason, did not know. Gnostiker var "folk som kände", och deras kunskaper på en gång utgjorde de en högre klass av varelser, vars nuvarande och framtida status var väsentligen skiljer sig från dem som gjorde av någon anledning inte känner. A more complete and historical definition of Gnosticism would be: En mer komplett och historisk definition av gnosticism skulle vara:

A collective name for a large number of greatly-varying and pantheistic-idealistic sects, which flourished from some time before the Christian Era down to the fifth century, and which, while borrowing the phraseology and some of the tenets of the chief religions of the day, and especially of Christianity, held matter to be a deterioration of spirit, and the whole universe a depravation of the Deity, and taught the ultimate end of all being to be the overcoming of the grossness of matter and the return to the Parent-Spirit, which return they held to be inaugurated and facilitated by the appearance of some God-sent Saviour. Ett samlingsnamn för ett stort antal mycket-varierande och panteistisk-idealistisk sekter, som blomstrade från en tid före den kristna eran ner till femte århundradet, och som, trots att låna formuleringar och några av de inslag i den förnämsta religioner dag, och särskilt kristendomens, höll fråga som en försämring av ande, och hela universum en SEDEFÖRDÄRV av Gudomen, och lärde yttersta målet för alla är att vara att övervinna de grossness av materien och återvända till moder - anda, som återvänder de höll att invigas och underlättas genom uppkomsten av vissa Gud sände Frälsare.

However unsatisfactory this definition may be, the obscurity, multiplicity, and wild confusion of Gnostic systems will hardly allow of another. Emellertid otillfredsställande denna definition kan vara, de otydliga, mångfald, och vilda sammanblandning av gnostiska system kommer knappast möjligt för en annan. Many scholars, moreover, would hold that every attempt to give a generic description of Gnostic sects is labour lost. Många forskare, dessutom skulle finna att varje försök att ge en allmän beskrivning av gnostisk sekter är arbete förlorad.

ORIGIN URSPRUNG

The beginnings of Gnosticism have long been a matter of controversy and are still largely a subject of research. Början av gnosticism har länge varit en kontroversiell fråga och är fortfarande till stor del ett föremål för forskning. The more these origins are studied, the farther they seem to recede in the past. Ju mer dessa ursprung studeras, ju längre de verkar avta i det förflutna.

Whereas formerly Gnosticism was considered mostly a corruption of Christianity, it now seems clear that the first traces of Gnostic systems can be discerned some centuries before the Christian Era. Medan tidigare Gnosticism ansågs mest en korruption av kristendomen, framstår nu klart att de första spåren av gnostiska system kan urskiljas några århundraden före den kristna eran. Its Eastern origin was already maintained by Gieseler and Neander; F. Ch. Dess östra ursprung bibehölls redan Gieseler och Neander, F. Ch. Bauer (1831) and Lassen (1858) sought to prove its relation to the religions of India; Lipsius (1860) pointed to Syria and Phoenicia as its home, and Hilgenfeld (1884) thought it was connected with later Mazdeism. Bauer (1831) och Lassen (1858) försökte bevisa dess förhållande till religionerna i Indien, Lipsius (1860) pekade på Syrien och Fenicien som sitt hem, och Hilgenfeld (1884) tyckte att det var i samband med senare Mazdeism. Joel (1880), Weingarten (1881), Koffmane (1881), Anrich (1894), and Wobbermin (1896) sought to account for the rise of Gnosticism by the influence of Greek Platonic philosophy and the Greek mysteries, while Harnack described it as "acute Hellenization of Christianity". Joel (1880), Weingarten (1881), Koffmane (1881), Anrich (1894), och Wobbermin (1896) försökte ta hänsyn till ökningen av Gnostisismen av inflytandet från grekisk platonska filosofin och det grekiska mysterierna, medan Harnack beskrev det som "akut Hellenization of Christianity".

For the past twenty-five years, however, the trend of scholarship has steadily moved towards proving the pre-Christian Oriental origins of Gnosticism. Under de senaste tjugofem åren har dock trenden av stipendiet flyttas stadigt mot styrker förkristna orientaliska ursprung Gnostisism. At the Fifth Congress of Orientalists (Berlin, 1882) Kessler brought out the connection between Gnosis and the Babylonian religion. På femte kongress orientalister (Berlin, väckte 1882) Kessler ut sambandet mellan Gnosis och den babyloniska religionen. By this latter name, however, he meant not the original religion of Babylonia, but the syncretistic religion which arose after the conquest of Cyrus. Från detta namn, men menade han inte det ursprungliga religion i Babylonien, men syncretistic religion som uppstod efter erövringen av Cyrus. The same idea is brought out in his "Mani" seven years later. Samma idé har väckts i hans "Mani" sju år senare. In the same year FW Brandt published his "Mandiäische Religion". Samma år FW Brandt publicerade hans "Mandiäische Religion". This Mandaean religion is so unmistakably a form of Gnosticism that it seems beyond doubt that Gnosticism existed independent of, and anterior to, Christianity. Detta Mandaéiska religion är så omisskännligt en form av gnosticism att det verkar bortom allt tvivel att Gnosticism existerade oberoende av och främre, kristendomen.

In more recent years (1897) Wilhelm Anz pointed out the close similarity between Babylonian astrology and the Gnostic theories of the Hebdomad and Ogdoad. På senare år (1897) Wilhelm Anz påpekade nära likheten mellan babyloniska astrologin och gnostiska teorier om Hebdomad och Ogdoad. Though in many instances speculations on the Babylonian Astrallehre have gone beyond all sober scholarship, yet in this particular instance the inferences made by Anz seem sound and reliable. Även i många fall spekulationer om den babyloniska Astrallehre har gått längre än alla nykter stipendium, men i detta fall de slutsatser som gjorts av Anz verkar sund och tillförlitlig. Researches in the same direction were continued and instituted on a wider scale by W. Bousset, in 1907, and led to carefully ascertained results. Forskar i samma riktning fortsatte och inrättade i större skala genom W. Bousset, 1907, och ledde till att kontrolleras noggrant resultat. In 1898 the attempt was made by M. Friedländer to trace Gnosticism in pre-Christian Judaism. 1898 försök gjordes av M. Friedländer spåra Gnosticism i förkristen judendomen. His opinion that the Rabbinic term Minnim designated not Christians, as was commonly believed, but Antinomian Gnostics, has not found universal acceptance. Hans anser att rabbinsk sikt Minnim utsedda inte kristna, som man trodde allmänt, men Antinomian gnostikerna, har inte funnit att acceptera. In fact, E. Schürer brought sufficient proof to show that Minnim is the exact Armaean dialectic equivalent for ethne. Nevertheless Friedländer's essay retains its value in tracing strong antinomian tendencies with Gnostic colouring on Jewish soil. I själva verket väckte E. Schürer tillräckligt bevis för att visa att Minnim är exakt Armaean dialektik motsvarande för ethne. Trots Friedländer essä behåller sitt värde i att spåra starka antinomian tendenser med gnostiska färg på judisk mark.

Not a few scholars have laboured to find the source of Gnostic theories on Hellenistic and, specifically, Alexandrian soil. Inte ett fåtal forskare har arbetat för att hitta källan till gnostiska teorier om hellenistisk och särskilt Alexandria jord. In 1880 Joel sought to prove that the germ of all Gnostic theories was to be found in Plato. 1880 Joel försökt bevisa att fröet till alla gnostiska teorier stod att finna i Platons. Though this may be dismissed as an exaggeration, some Greek influence on the birth, but especially on the growth, of Gnosticism cannot be denied. Även om det kan avfärdas som en överdrift, vissa grekiska inflytande på förlossningen, men i synnerhet på tillväxten av Gnostisismen inte kan förnekas. In Trismegistic literature, as pointed out by Reitzenstein (Poimandres, 1904), we find much that is strangely akin to Gnosticism. I Trismegistic litteratur, vilket har påpekats av Reitzenstein (Poimandres, 1904), finner vi mycket som är märkligt besläktad med Gnostisism. Its Egyptian origin was defended by E. Amélineau, in 1887, and illustrated by A. Dietrich, in 1891 (Abraxas Studien) and 1903 (Mithrasliturgie). Dess egyptiska ursprung försvarades av E. Amélineau, 1887, illustrerad av A. Dietrich, 1891 (Abraxas Studien) och 1903 (Mithrasliturgie). The relation of Plotinus's philosophy to Gnosticism was brought out by C. Schmidt in 1901. Relationen mellan Plotinos filosofi att Gnosticism har väckts av C. Schmidt år 1901. That Alexandrian thought had some share at least in the development of Christian Gnosticism is clear from the fact that the bulk of Gnostic literature which we possess comes to us from Egyptian (Coptic) sources. Det alexandrinska trodde hade vissa delar åtminstone i utvecklingen av kristen gnosticism framgår av det faktum att merparten av gnostiska litteraturen som vi förfogar över kommer till oss från egyptiska (koptiska) källor. That this share was not a predominant one is, however, acknowledged by O. Gruppe in his "Griechische Mythologie und Religionsgeschichte" (1902). Att denna andel var inte en dominerande en är dock erkänt O. Gruppe i hans "Griechische Mythologie und Religionsgeschichte" (1902). It is true that the Greek mysteries, as G. Anrich pointed out in 1894, had much in common with esoteric Gnosticism; but there remains the further question, in how far these Greek mysteries, as they are known to us, were the genuine product of Greek thought, and not much rather due to the overpowering influence of Orientalism. Det är sant att de grekiska mysterierna, som G. Anrich påpekade år 1894, hade mycket gemensamt med esoterisk gnosticism, men det finns också frågan i vilken utsträckning dessa grekiska mysterier, de är kända för oss, var den äkta produkt av grekisk tanke, och inte mycket snarare på grund av den överväldigande inflytande Orientalism.

Although the origins of Gnosticism are still largely enveloped in obscurity, so much light has been shed on the problem by the combined labours of many scholars that it is possible to give the following tentative solution: Although Gnosticism may at first sight appear a mere thoughtless syncretism of well nigh all religious systems in antiquity, it has in reality one deep root-principle, which assimilated in every soil what is needed for its life and growth; this principle is philosophical and religious pessimism. Även om orsakerna till gnosticism är fortfarande till stor del höljd i dunkel, så mycket ljus har flutit på problemet med den kombinerade arbeten av många forskare att det är möjligt att ge följande förslag till lösning: Även Gnosticism kan vid första anblicken tyckas vara en enkel tanklös synkretism under nära väl alla religiösa system i antiken har det i själva verket en djup rot-princip, som jämställs i varje jord vad som behövs för dess liv och tillväxt, denna princip är filosofiska och religiösa pessimism.

The Gnostics, it is true, borrowed their terminology almost entirely from existing religions, but they only used it to illustrate their great idea of the essential evil of this present existence and the duty to escape it by the help of magic spells and a superhuman Saviour. Gnostikerna, visserligen lånat sin terminologi nästan uteslutande från existerande religioner, men de har bara använt den för att illustrera sin stora idé om väsentliga onda i denna nuvarande existens och skyldighet att undkomma genom hjälp av magiska formler och en övermänsklig frälsare . Whatever they borrowed, this pessimism they did not borrow -- not from Greek thought, which was a joyous acknowledgment of and homage to the beautiful and noble in this world, with a studied disregard of the element of sorrow; not from Egyptian thought, which did not allow its elaborate speculations on retribution and judgment in the netherworld to cast a gloom on this present existence, but considered the universe created or evolved under the presiding wisdom of Thoth; not from Iranian thought, which held to the absolute supremacy of Ahura Mazda and only allowed Ahriman a subordinate share in the creation, or rather counter-creation, of the world; not from Indian Brahminic thought, which was Pantheism pure and simple, or God dwelling in, nay identified with, the universe, rather than the Universe existing as the contradictory of God; not, lastly, from Semitic thought, for Semitic religions were strangely reticent as to the fate of the soul after death, and saw all practical wisdom in the worship of Baal, or Marduk, or Assur, or Hadad, that they might live long on this earth. Vad de lånat, denna pessimism de inte låna - inte från grekisk tanke, som var en glad erkännande av och hyllning till det vackra och ädla i denna värld, med en studerade åsidosättande av inslag av sorg, inte från egyptiska tanke, som tillät inte den utförliga spekulationer om straff och domen i underjorden kasta en dysterhet om detta närvarande existens, men ansåg att universum har skapats eller utvecklats enligt ordföranden visdom Thoth, inte från iranska tanke, som höll till absoluta överhöghet Ahura Mazda och endast tillåten Ahriman en underordnad del i skapandet, eller snarare motverkar skapandet av världen, inte från indiska Brahminic tanke, som var panteism och slätt, eller Gud bostad i, ja identifieras med, universum, snarare än universum befintliga som motsägelsefulla av Gud, inte, slutligen, från semitiska tänkte, för semitiska religioner var egendomligt förtegen om vad som händer med själen efter döden, och såg alla praktiska visdom i dyrkan av Baal, eller Marduk eller Assur, eller Hadad att de kan leva länge på jorden.

This utter pessimism, bemoaning the existence of the whole universe as a corruption and a calamity, with a feverish craving to be freed from the body of this death and a mad hope that, if we only knew, we could by some mystic words undo the cursed spell of this existence -- this is the foundation of all Gnostic thought. Detta yttrar pessimism, som mal på om förekomsten av hela universum som en korruption och en katastrof, med en febrig längtan att befrias från kroppen av denna död och en galen hoppas att om vi bara visste, skulle vi genom några mystiska ord ångra förbannade period av denna existens - detta är grunden för all gnostiska tankar. It has the same parent-soil as Buddhism; but Buddhism is ethical, it endeavours to obtain its end by the extinction of all desire; Gnosticism is pseudo-intellectual, and trusts exclusively to magical knowledge. Det har samma moder-jord som buddhismen, men buddhismen är etiskt, försöker man att få sitt slut genom utrotning av alla önskar, gnosticism är pseudo-intellektuell, och litar uteslutande till magiska kunskaper. Moreover, Gnosticism, placed in other historical surroundings, developed from the first on other lines than Buddhism. Dessutom Gnosticism, placeras i andra historiska omgivningar, som utvecklats från den första på andra linjer än buddhismen.

When Cyrus entered Babylon in 539 BC, two great worlds of thought met, and syncretism in religion, as far as we know it, began. När Cyrus in i Babylon år 539 f.Kr., två stora världar tanke uppfyllda och synkretism i religion, såvitt vi känner den, började. Iranian thought began to mix with the ancient civilization of Babylon. Iranska tänkte började att blanda sig med den forntida civilisationen i Babylon. The idea of the great struggle between evil and good, ever continuing in this universe, is the parent idea of Mazdeism, or Iranian dualism. Idén om den stora kampen mellan ont och gott, allt fortsätter i detta universum, är den överordnade idén om Mazdeism eller iranska dualism. This, and the imagined existence of numberless intermediate spirits, angels and devas, are the conviction which overcame the contentedness of Semitism. Detta, och den inbillade existensen av oräkneliga mellanliggande andar, änglar och devor, är den övertygelse som övervann förnöjsamhet av antisemitism.

On the other hand, the unshakable trust in astrology, the persuasion that the planetary system had a fatalistic influence on this world's affairs, stood its ground on the soil of Chaldea. Å andra sidan är orubblig tillit till astrologi, övertalad att planetsystemet hade en fatalistisk inflytande på denna världens angelägenheter, har stått emot på marken i Kaldeen. The greatness of the Seven -- the Moon, Mercury, Venus, Mars, the Sun, Jupiter, and Saturn -- the sacred Hebdomad, symbolized for millenniums by the staged towers of Babylonia, remained undiminished. Storhet Seven - Månen, Merkurius, Venus, Mars, Solen, Jupiter och Saturnus - den heliga Hebdomad, symboliserad under årtusenden genom stegvisa torn i Babylonien, fortsatt utan avbrott. They ceased, indeed, to be worshipped as deities, but they remained archontes and dynameis, rules and powers whose almost irresistible force was dreaded by man. Practically, they were changed from gods to devas, or evil spirits. De upphörde, verkligen, som skulle dyrkas som gudar, men de förblev archontes och dynameis, regler och befogenheter som nästan oemotståndlig kraft var fruktade av människan. Praktiken var ändrade de från gudarna till devor eller onda andar. The religions of the invaders and of the invaded effected a compromise: the astral faith of Babylon was true, but beyond the Hebodomad was the infinite light in the Ogdoad, and every human soul had to pass the adverse influence of the god or gods of the Hebdomad before it could ascend to the only good God beyond. Religioner av angriparna och invaderade genomfört en kompromiss: den astrala tro Babylon var sant, men utöver Hebodomad var det oändliga ljuset i Ogdoad, och varje människas själ var tvungna att passera den negativa påverkan av Gud eller gudar Hebdomad innan den kunde stiga till det enda goda Gud bortom. This ascent of the soul through the planetary spheres to the heaven beyond (an idea not unknown even to ancient Babylonian speculations) began to be conceived as a struggle with adverse powers, and became the first and predominant idea in Gnosticism. Denna bestigning av själen genom planetariska sfärer till himlen bortom (en idé okänd inte ens forntida babyloniska spekulationer) började ses som en kamp med negativa krafter, och blev den första och dominerande idén i Gnostisism.

The second great component of Gnostic thought is magic, properly so called, ie the power ex opere operato of weird names, sounds, gestures, and actions, as also the mixture of elements to produce effects totally disproportionate to the cause. Den andra stora delen av gnostisk tanke är magi, i egentlig mening, det vill säga förmåga ex opere operato konstiga namn, ljud, gester och handlingar, liksom en blandning av element för att få effekter helt oproportionerlig i förhållande till orsaken. These magic formulae, which caused laughter and disgust to outsiders, are not a later and accidental corruption, but an essential part of Gnosticism, for they are found in all forms of Christian Gnosticism and likewise in Mandaeism. No Gnosis was essentially complete without the knowledge of the formulae, which, once pronounced, were the undoing of the higher hostile powers. Dessa magiska formler, som orsakade skratt och äckel för utomstående, är inte ett senare och oavsiktliga korruption, men en viktig del av gnosticism, för de finns i alla former av kristen gnosticism och likaledes i Mandeism. Ingen Gnosis var i stort sett avslutade utan kunskap av formler, som en gång uttalade, var upplösningen av den högre fientliga makter. Magic is the original sin of Gnosticism, nor is it difficult to guess whence it is inherited. To a certain extent it formed part of every pagan religion, especially the ancient mysteries, yet the thousands of magic tablets unearthed is Assyria and Babylonia show us where the rankest growth of magic was to be found. Magic är den ursprungliga synd gnosticism, det är inte heller svårt att gissa varifrån den ärvs. Till en viss mån utgjorde en del av varje hednisk religion, särskilt de gamla mysterierna, men de tusentals magiska tabletter ojordade är Assyrien och Babylonien visar oss var den rankest tillväxten av magi stod att finna. Moreover, the terms and names of earliest of Gnosticism bear an unmistakable similarity to Semitic sounds and words. Dessutom villkoren och namnen på de tidigaste Gnostisismen bär en omisskännlig likhet med semitiska ljud och ord.

Gnosticism came early into contact with Judaism, and it betrays a knowledge of the Old Testament, if only to reject it or borrow a few names from it. Considering the strong, well-organized, and highly-cultured Jewish colonies in the Euphrates valley, this early contact with Judaism is perfectly natural. Perhaps the Gnostic idea of a Redeemer is not unconnected with Jewish Messianic hopes. Gnosticism kom tidigt i kontakt med judendomen, och den sviker kunskap om Gamla testamentet, om så bara för att förkasta det eller låna ett par namn från den. Tanke på den starka, välorganiserade och högt kultiverade judiska kolonier i Eufrats dalgång, denna tidiga kontakt med judendomen är helt naturligt. Kanske den gnostiska idén om en frälsare är inte något samband med judiska messianska förhoppningar. But from the first the Gnostic conception of a Saviour is more superhuman than that of popular Judaism; their Manda d'Haye, or Soter, is some immediate manifestation of the Deity, a Light-King, an Æon (Aion), and an emanation of the good God. Men från den första den gnostiska föreställningen om en frälsare är mer övermänsklig än populära judendomen, deras Manda d'Haye, eller Soter, är vissa omedelbara uttryck av gud, en ljus-King, en Aeon (Aion), och en emanation den gode Guden.

When Gnosticism came in touch with Christianity, which must have happened almost immediately on its appearance, Gnosticism threw herself with strange rapidity into Christian forms of thought, borrowed its nomenclature, acknowledged Jesus as Saviour of the world, simulated its sacraments, pretended to be an esoteric revelation of Christ and His Apostles, flooded the world with apocryphal Gospels, and Acts, and Apocalypses, to substantiate its claim. När Gnosticism kom i kontakt med kristendomen, som måste ha hänt nästan omedelbart på sitt utseende, kastade gnosticism sig med främmande snabbhet i kristna former av tankar, lånade sin nomenklatur, erkände Jesus som världens frälsare, simulerade dess sakrament, låtsades vara en esoteriska uppenbarelse av Kristus och hans apostlar, översvämmade världen med apokryfiska evangelierna och Apostlagärningarna och Apocalypses, för att styrka sitt påstående. As Christianity grew within and without the Roman Empire, Gnosticism spread as a fungus at its root, and claimed to be the only true form of Christianity, unfit, indeed, for the vulgar crowd, but set apart for the gifted and the elect. Medan kristendomen växte inom och utanför det romerska riket, gnosticism sprids som en svamp vid dess rot, och som påstås vara den enda sanna formen av kristendom, olämpliga, ja, för det vulgära hopen, men avskilt för de begåvade och de utvalda. So rank was its poisonous growth that there seemed danger of its stifling Christianity altogether, and the earliest Fathers devoted their energies to uprooting it. Though in reality the spirit of Gnosticism is utterly alien to that of Christianity, it then seemed to the unwary merely a modification or refinement thereof. Så rank var dess giftiga tillväxt om att det fanns risk för dess kvävande kristendomen helt och hållet, och de tidigaste kyrkofäderna ägnat sina krafter åt rycks det. Men egentligen anda Gnostisismen är helt främmande för att kristendomen verkade det sedan till oförsiktiga bara en modifiering eller förädla dessa. When domiciled on Greek soil, Gnosticism, slightly changing its barbarous and Seminitic terminology and giving its "emanatons" and"syzygies" Greek names, sounded somewhat like neo-Platonism, thought it was strongly repudiated by Plotinus. När hemvist på grekisk mark, gnosticism, lätt att ändra det barbariska Seminitic terminologi och ger dess "emanatons" och "syzygies" grekiska namn, lät ungefär som neo-platonismen, tyckte det var förskjutits starkt av Plotinos. In Egypt the national worship left its mark more on Gnostic practice than on its theories. I Egypten nationella dyrkan satt sin prägel mer på gnostiska metoder än på sina teorier.

In dealing with the origins of Gnosticism, one might be tempted to mention Manichaeism, as a number of Gnostic ideas seem to be borrowed from Manichaeism, where they are obviously at home. I hanteringen av ursprung gnosticism, kan man vara frestad att nämna Manichaeism, eftersom ett antal gnostisk idéer tycks vara lånade från Manichaeism, där de uppenbarligen hemma. This, however, would hardly be correct. Manichaeism, as historically connected with Mani, its founder, could not have arisen much earlier than AD 250, when Gnosticism was already in rapid decline. Manichaeism, however, in many of its elements dates back far beyond its commonly accepted founder; but then it is a parallel development with the Gnosis, rather than one of its sources. Detta skulle dock knappast vara korrekt. Manichaeism, som historiskt samband med Mani, dess grundare, inte kunde ha uppstått mycket tidigare än 250 e.Kr., då gnosticism var redan i snabb nedgång. Manichaeism dock i många av dess delar har anor långt bortom dess allmänt accepterade grundare, men då är det en parallell utveckling med Gnosis, snarare än en av sina källor. Sometimes Manichaeism is even classed as a form of Gnosticism and styled Parsee Gnosis, as distinguished from Syrian and Egyptian Gnosis. Ibland Manichaeism är även klassas som en form av gnosticism och stylade Parsee Gnosis, till skillnad från syriska och egyptiska Gnosis. This classification, however, ignores the fact that the two systems, though they have the doctrine of the evil of matter in common, start from different principles, Manichaeism from dualism, while Gnosticism, as an idealistic Pantheism, proceeds from the conception of matter as a gradual deterioration of the Godhead. Denna klassificering, men bortser från det faktum att de två systemen, om de har lära av det onda i ärendet gemensamt, helt olika principer, Manichaeism från dualism, medan gnosticism, som en idealistisk panteism, utgår från uppfattningen om frågan som en gradvis försämring av gudomen.

DOCTRINES Doktriner

Owing to the multiplicity and divergence of Gnostic theories, a detailed exposition in this article would be unsatisfactory and confusing and to acertain extent even misleading, since Gnosticism never possessed a nucleus of stable doctrine, or any sort of depositum fidei round which a number of varied developments and heresies or sects might be grouped; at most it had some leading ideas, which are more or less clearly traceable in different schools. På grund av de många skillnaderna i gnostiska teorier, en detaljerad redogörelse i denna artikel skulle vara otillfredsställande och förvirrande och att acertain utsträckning vara vilseledande, eftersom gnosticism aldrig ägt en kärna av stabil doktrin, eller någon annan typ av förskottsbetalning fidei runt där ett antal olika utvecklingen och kätterier eller sekter kan grupperas, på sin höjd hade några ledande idéer, som är mer eller mindre tydligt kan spåras i olika skolor. Moreover, a fair idea of Gnostic doctrines can be obtained from the articles on leaders and phases of Gnostic thought (eg BASILIDES; VALENTINUS; MARCION; DOCETAE; DEMIURGE). Dessutom kan en rättvis bild av gnostiska läror erhållas från artiklarna om ledarna och faser gnostiska tänkande (t.ex. BASILIDES, Valentinus, Marcion, DOCETAE, SKAPARE). We shall here only indicate some main phases of thought, which can be regarded as keys and which, though not fitting all systems, will unlock most of the mysteries of the Gnosis. Vi skall här bara ange några av de viktigaste etapperna i tanke, som kan betraktas som nycklar och som, ehuru inte passar alla, kommer att låsa upp de flesta av de mysterier Gnosis.

(a) Cosmogony (a) Kosmogoni

Gnosticism is thinly disguised Pantheism. Gnosticism är knappt dolda panteism. In the beginning was the Depth; the Fulness of Being; the Not-Being God; the First Father, the Monad, the Man; the First Source, the unknown God (Bythos pleroma, ouk on theos, propator, monas, anthropos, proarche, hagnostos theos), or by whatever other name it might be called. I begynnelsen var djup, fullheten av varat, det icke-varande Gud, den första Fadern, monaden, mannen, den första källan, okänd Gud (Bythos Pleroma, OUK på theos, propator, monas, Anthropos, proarche , hagnostos Theos), eller på något annat namn som det kan kallas. This undefined infinite Something, though it might be addressed by the title of the Good God, was not a personal Being, but, like Tad of Brahma of the Hindus, the "Great Unknown" of modern thought. Detta odefinierade oändlig Something, även om det kan åtgärdas genom titeln på den Gode Gud, var inte ett personligt väsen, men liksom Tad Brahmas av hinduer, det "stora okända" i det moderna tänkandet. The Unknown God, however, was in the beginning pure spirituality; matter as yet was not. Den okände Gud, var dock i början rena andlighet; ärendet ännu inte var.

This source of all being causes to emanate (proballei) from itself a number of pure spirit forces. Denna källa till allt som finns orsaker att härrör (proballei) från sig ett antal rena anden krafter. In the different systems these emanations are differently named, classified, and described, but the emanation theory itself is common too all forms of Gnosticism. I de olika systemen dessa emanationer olika namn, klassificeras och beskrivs, men emanation teorin själv är gemensamt för alla former av Gnostisism. In the Basilidian Gnosis they are called sonships (uiotetes), in Valentinianism they form antithetic pairs or "syzygies" (syzygoi); Depth and Silence produce Mind and Truth; these produce Reason and Life, these again Man and State (ekklesia). I Basilidian Gnosis kallas de sonships (uiotetes), i Valentinianism bildar antithetic par eller "syzygies" (syzygoi), djup och Silence producera Mind och sanningar dessa producerar Reason and Life, dessa åter Man och stat (ekklesia). According to Marcus, they are numbers and sounds. Enligt Marcus är de siffror och ljud.

These are the primary roots of the Æons. Detta är de primära orsakerna till eoner. With bewildering fertility hierarchies of Æons are thus produced, sometimes to the number of thirty. Med förvirrande fertilitet hierarkier av eoner har hittills tagits fram, ibland till antalet trettio. These Æons belong to the purely ideal, noumenal, intelligible, or supersensible world; they are immaterial, they are hypostatic ideas. Dessa eoner tillhör rent ideal, noumenal, begripligt, eller öfversinuliga världen, de är oväsentliga, de är hypostatic idéer. Together with the source from which they emanate they form the pleroma. Tillsammans med den källa varifrån de härrör de utgör Pleroma.

The transition from the immaterial to the material, from the noumenal to the sensible, is brought about by a flaw, or a passion, or a sin, in one of the Æons. Övergången från de immateriella till materialet, från noumenal till förnuftiga, sker genom att ett fel eller en passion, eller en synd, i en av eoner. According to Basilides, it is a flaw in the last sonship; according to others it is the passion of the female Æon Sophia; according to others the sin of the Great Archon, or Æon-Creator, of the Universe. Enligt Basilides är det en brist i sista sonskap, enligt andra är det passion av det kvinnliga Aeon Sophia; enligt andra synd Stora Archon, eller Aeon-skaparen av universum.

The ultimate end of all Gnosis is metanoia, or repentance, the undoing of the sin of material existence and the return to the Pleroma. Det yttersta målet för all Gnosis är metanoia, eller ånger, upplösningen av den synden materiella existens och återgå till Pleroma.

(b) Sophia-Myth (b) Sophia-Myth

In the greater number of Gnostic systems an important role is played by the Æon Wisdom -- Sophia or Achamoth. I större antal gnostiska system en viktig roll spelas av Aeon Wisdom - Sophia eller Achamoth. In some sense she seems to represent the supreme female principle, as for instance in the Ptolemaic system, in which the mother of the seven heavens is called Achamoth, in the Valentinian system, in which he ano Sophia, the Wisdom above, is distinguished from he kato Sophia, or Achamoth, the former being the female principle of the noumenal world, and in the Archotian system, where we find a "Lightsome Mother" (he meter he photeine), and in which beyond the heavens of the Archons is he meter ton panton and likewise in the Barbelognosis, where the female Barbelos is but the counterpart of the Unknown Father, which also occurs amongst the Ophites described by Irenaeus (Adv. Haeres., III, vii, 4). I någon mening tycks hon att representera den högsta kvinnliga principen, som till exempel i ptolemaiske systemet, där modern i sju himlar kallas Achamoth i Valentinianus systemet, där han ano Sophia är Wisdom ovan, skiljer sig från han kato Sophia, eller Achamoth den förra är den kvinnliga principen om noumenal världen, och i Archotian systemet, där vi hittar en "SNABB Mother" (han mätare han photeine), och där bortom himlen av Archons är han mätare ton Panton och likaledes i Barbelognosis, där den kvinnliga Barbelos är utan motsvarighet i okänd fader, som även förekommer bland Ophites beskrivs av Irenaeus (Adv. Haeres., III, VII, 4).

Moreover, the Eucharistic prayer in the Acts of Thomas (ch. 1) seems addressed to this supreme female principle. Dessutom verkar den eukaristiska bönen i de rättsakter från Thomas (kapitel 1) riktar sig till denna högsta kvinnlig princip. W. Bousset's suggestion, that the Gnostic Sophia is nothing else than a disguise for the Dea Syra, the great goddess Istar, or Astarte, seems worthy of consideration. W. Bousset: s förslag, att de gnostiska Sophia är ingenting annat än en förklädnad för Dea Syra, den stora gudinnan Istar eller Astarte, verkar värda att beakta. On the other hand, the Æon Sophia usually plays another role; she is he Prouneikos or "the Lustful One", once a virginal goddess, who by her fall from original purity is the cause of this sinful material world. Å andra sidan spelar Aeon Sophia oftast en annan roll, hon är han Prouneikos eller "Sköna One", en gång jungfruliga gudinna, som enligt henne falla från ursprungliga renhet är orsaken till detta syndiga materiella världen.

One of the earliest forms of this myth is found in Simonian Gnosis, in which Simon, the Great Power, finds Helena, who during ten years had been a prostitute in Tyre, but who is Simon's ennoia, or understanding, and whom his followers worshipped under the form of Athena, the goddess of wisdom. According to Valentinus's system, as described by Hippolytus (Book VI, xxv-xxvi), Sophia is the youngest of the twenty-eight æons. En av de tidigaste formerna av denna myt finns i Simonian Gnosis, där Simon, Great Power, konstaterar Helena, som under tio år varit en prostituerad i Tyros, men vem är Simon's Ýííïéá, eller förstå, och som hans anhängare dyrkade i form av Athena, vishetens gudinna. Enligt Valentinus system, som beskrivs av Hippolytos (Bok VI, xxv-xxvi), Sophia är den yngsta av de tjugoåtta eoner. Observing the multitude of æons and the power of begetting them, she hurries back into the depth of the Father, and seeks to emulate him by producing offspring without conjugal intercourse, but only projects an abortion, a formless substance. Observation av de många eoner och makt att avla dem, skyndar hon tillbaka i djupet av Fadern, och försöker efterlikna honom genom att producera avkomma utan äktenskapliga samlag, men endast projekt en abort, en formlös ämne. Upon this she is cast out of Pleroma. När detta är hon kastades ut ur Pleroma. According to the Valentinian system as described by Irenaeus (op. cit., I) and Tertullian (Adv. Valent., ix), Sophia conceives a passion for the First Father himself, or rather, under pretext of love she seeks to know him, the Unknowable, and to comprehend his greatness. Enligt Valentinianus system som beskrivs av Irenaeus (op. cit., I) och Tertullianus (Adv. Valent., Ix), uppfattar Sophia en passion för första Fadern själv, eller snarare, under förevändning av kärlek hon vill känna honom , till det ofattbara, och förstå hans storhet. She should have suffered the consequence of her audacity by ultimate dissolution into the immensity of the Father, but for the Boundary Spirit. Hon borde ha lidit till följd av sin djärvhet genom slutliga upplösning i oändlighet Fadern, utan för gränsen Anden. According to the Pistis Sophia (ch. xxix) Sophia, daughter of Barbelos, originally dwelt in the highest, or thirteenth heaven, but she is seduced by the demon Authades by means of a ray of light, which she mistook as an emanation from the First Father. Authades thus enticed her into Chaos below the twelve Æons, where she was imprisoned by evil powers. Enligt Pistis Sophia (kapitel XXIX) Sophia, dotter till Barbelos, som ursprungligen bodde i det högsta, eller trettonde himlen, men hon är förförd av den demon Authades med hjälp av en stråle av ljus, som hon misstog som utgår från Första Fader. Authades lockas därför henne i kaos under tolv eoner, där hon blev fängslad av onda makter.

According to these ideas, matter is the fruit of the sin of Sophia; this, however, was but a Valentinian development; in the older speculations the existence of matter is tacitly presupposed as eternal with the Pleroma, and through her sin Sophia falls from the realm of light into Chaos or realm of darkness. Enligt dessa idéer, är frågan frukten av synd Sophia, detta var dock men en Valentinianus utveckling, i de äldre spekulationer förekomsten av ärendet underförstått förutsätts som eviga med Pleroma, och genom hennes synd Sophia faller från rike ljus i kaos eller rike av mörker.

This original dualism, however, was overcome by the predominant spirit of Gnosticism, pantheistic emanationism. Denna ursprungliga dualism var dock övervinnas genom dominerande anda gnosticism, panteistisk emanationism. The Sophia myth is completely absent from the Basilidian and kindred systems. Sophia myten är helt frånvarande från Basilidian och besläktade system. It is suggested, with great verisimilitude, that the Egyptian myth of Isis was the original source of the Gnostic "lower wisdom". Det föreslås, med stor omgivande verkligheten, att den egyptiska myten om Isis var den ursprungliga källan till den gnostiska "undre visdom". In many systems this Kato Sophia is sharply distinguished from the Higher Wisdom mentioned above; as, for instance, in the magic formula for the dead mentioned by Irenaeus (op. cit., I, xxi, 5), in which the departed has to address the hostile archons thus: "I am a vessel more precious than the female who made you. If your mother ignores the source whence she is, I know myself, and I known whence I am and invoke the incorruptible Sophia, whois in the Father, the mother of your mother, who has neither father nor husband. A man-woman, born from a woman, has made you, not knowing her mother, but thinking herself alone. But I invoke her mother." I många system här Kato Sophia är kraftigt skiljer sig från den högre vishet som nämns ovan, som till exempel i den magiska formeln för de döda nämns av Irenaeus (op. cit., Jag, xxi, 5), som avgick måste itu med de fientliga arkonter sålunda: "Jag är ett fartyg dyrbarare än de kvinnliga som har skapat dig. Om din mamma ignorerar källan varifrån hon är, vet jag, och jag vet varifrån jag och åberopa oförgängliga Sophia, whois i Fadern , Modern till din mor, som har varken far eller make. En man-kvinna, född av en kvinna, du som inte känner till sin mor, men tänker sig ensam. Men jag åberopar sin mor. " This agrees with the system minutely described by Irenaeus (op. cit., I, iv-v), where Sophia Achamoth, or Lower Wisdom, the daughter of Higher Wisdom, becomes the mother of the Demiurge; she being the Ogdoad, her son the Hebdomad, they form a counterpart of the heavenly Ogdoad in the Pleromata. Detta stämmer med det system som noggrant beskrivs av Irenaeus (op. cit., I, IV-V), där Sophia Achamoth eller lägre Wisdom, dotter till högre vishet, blir mor till Demiurgen, hon är den Ogdoad, hennes son the Hebdomad utgör de en motsvarighet till den himmelska Ogdoad i Pleromata. This is evidently a clumsy attempt to fuse into one two systems radically different, the Basilidian and the Valentinian; the ignorance of the Great Archon, which is the central idea of Basilides, is here transferred to Sophia, and the hybrid system ends in bewildering confusion. Detta är tydligen ett klumpigt försök att säkringen i en två system radikalt annorlunda, den Basilidian och Valentinianus, okunskap om de stora Archon, som är den centrala idén om Basilides, här överförs till Sophia och hybridsystemet slutar i förbryllande förvirring .

(c) Soteriology (c) Soteriologi

Gnostic salvation is not merely individual redemption of each human soul; it is a cosmic process. Gnostisk frälsning är inte enbart individuella inlösen varje människas själ, det är en kosmisk process. It is the return of all things to what they were before the flaw in the sphere of the Æons brought matter into existence and imprisoned some part of the Divine Light into the evil Hyle (Hyle). Det är återkomsten av allt vad de var innan felet i området för den eoner förde ärendet till existens och fängslades en del av det gudomliga ljuset in i den onda Hyle (Hyle). This setting free of the light sparks is the process of salvation; when all light shall have left Hyle, it will be burnt up, destroyed, or be a sort of everlasting hell for the Hylicoi. Denna inställning utan ljuset gnistor är en process för frälsning, när allt ljus ska ha kvar Hyle kommer det att bli uppbränd, förstöras eller vara ett slags evigt helvete för Hylicoi.

In Basilidianism it is the Third Filiation that is captive in matter, and is gradually being saved, now that the knowledge of its existence has been brought to the first Archon and then to the Second Archon, to each by his respective Son; and the news has been spread through the Hebdomad by Jesus the son of Mary, who died to redeem the Third Filiation. I Basilidianism Det är den tredje föräldern som är fången i fråga, och gradvis håller på att sparas nu att kunskapen om dess existens har kommit till den första Archon och sedan till andra Archon, varje med sin respektive son, och nyheter spridits genom Hebdomad av Jesus, Marias son, som dog för att lösa den tredje släktskap.

In Valentinianism the process is extraordinarily elaborate. I Valentinianism processen är att utarbeta utomordentligt. When this world has been born from Sophia in consequence of her sin, Nous and Aletheia, two Æons, by command of the Father, produce two new Æons, Christ and the Holy Ghost; these restore order in the Pleroma, and in consequence all Æons together produce a new Æon, Jesus Logos, Soter, or Christ, whom they offer to the Father. När denna värld har fötts från Sofia till följd av hennes synd, Nous och Aletheia, två eoner, med ledning av Fadern, producera två nya eoner, Kristus och den Helige Ande, dessa återställa ordningen i Pleroma, och därför alla eoner tillsammans producerar ett nytt Aeon, Jesus Logotyper, Soter, eller Kristus, som de erbjuder till Fadern. Christ, the Son of Nous and Aletheia, has pity on the abortive substance born of Sophia and gives it essence and form. Kristus, Son Nous och Aletheia, har medlidande med det misslyckade sak född av Sophia och ger det väsen och form. Whereupon Sophia tries to rise again to the Father, but in vain. Varpå Sophia försöker stiga igen till Fadern, men förgäves. Now the Æon Jesus-Soter is sent as second Saviour, he unites himself to the man Jesus, the son of Mary, at his baptism, and becomes the Saviour of men. Nu Aeon Jesus-är Soter skickas som andra Frälsare, förenar han sig till mannen Jesus, Marias son, vid hans dop, och blir Frälsare män. Man is a creature of the Demiurge, a compound of soul, body, and spirit. Människan är en varelse av Demiurgen, en förening av själ, kropp och ande. His salvation consists in the return of his pneuma or spirit to the Pleroma; or if he be only a Psychicist, not a full Gnostic, his soul (psyche) shall return to Achamoth. Hans frälsning består i att få tillbaka sin Pneuma eller ande till Pleroma, eller om han bara ett Psychicist, inte en fullständig gnostiker, hans själ (psyke) skall återkomma till Achamoth. There is no resurrection of the body. Det finns ingen kroppens uppståndelse. (For further details and differences see VALENTINUS.) (För ytterligare detaljer och olikheter se Valentinus.)

In Marcionism, the most dualistic phase of Gnosticism, salvation consisted in the possession of the knowledge of the Good God and the rejection of the Demiurge. I Marcionism, mest dualistisk fasen av gnosticism, bestod frälsning i besittning av kunskap om den gode Guden och förkastande av Demiurgen. The Good God revealed himself in Jesus and appeared as man in Judea; to know him, and to become entirely free from the yoke of the World-Creator or God of the Old Testament, is the end of all salvation. Den gode Gud uppenbarat sig i Jesus och verkade som man i Judeen, känna honom, och att bli helt fria från oket av en av världens Skapare och Gud i Gamla testamentet, är slutet på all räddning.

The Gnostic Saviour, therefore, is entirely different from the Christian one. For the Gnostic Saviour does not save. De gnostiska Frälsare, därför är helt annorlunda än den kristna. För de gnostiska Frälsaren inte spara. Gnosticism lacks the idea of atonement. There is no sin to be atoned for, except ignorance be that sin. Gnosticism saknar tanken på försoning. Det finns ingen synd att vara försonade, utom okunnighet vara så synd. Nor does the Saviour in any sense benefit the human race by vicarious sufferings. Inte heller Frälsaren på något sätt gagna mänskligheten genom ställföreträdande lidande. Nor, finally, does he immediately and actively affect any individual human soul by the power of grace or draw it to God. Heller, slutligen, gör han omedelbart och aktivt påverka de enskilda människans själ i kraft av nåden eller dra den till Gud. He was a teacher, he once brought into the world the truth, which alone can save. Han var en lärare, han en gång förde in i världen sanningen, som ensamt kan spara. As a flame sets naphtha on fire, so the Saviour's light ignites predisposed souls moving down the stream of time. Som en flamma ställer nafta i brand, så Frälsarens ljus tänds predisponerade själar rör sig nedåt tidens ström. Of a real Saviour who with love human and Divine seeks out sinners to save them, Gnosticism knows nothing. En verklig frälsare som med kärlek mänskliga och gudomliga söker upp syndare att rädda dem, vet Gnostisism ingenting.

The Gnostic Saviour has no human nature, he is an æon, not a man; he only seemed a man, as the three Angels who visited Abraham seemed to be men. De gnostiska Frälsaren har inga mänskliga naturen, är han en Aeon, inte en människa, han bara såg en man, som de tre änglarna som besökte Abraham tycktes vara män. (For a detailed exposition see DOCETAE.) The Æon Soter is brought into the strangest relation to Sophia: in some systems he is her brother, in others her son, in other again her spouse. (För en detaljerad redogörelse se DOCETAE.) Den Aeon Soter tas i de märkligaste förhållande till Sophia: i vissa system som han är hennes bror, i andra hennes son, i andra åter hennes make. He is sometimes identified with Christ, sometimes with Jesus; sometimes Christ and Jesus are the same æon, sometimes they are different; sometimes Christ and the Holy Ghost are identified. Han är ibland samman med Kristus, ibland med Jesus, ibland Kristus och Jesus är samma Aeon, ibland är de olika, ibland Kristus och den Helige Ande identifieras. Gnosticism did its best to utilize the Christian concept of the Holy Ghost, but never quite succeeded. Gnosticism gjorde sitt bästa för att utnyttja den kristna synen på den helige Ande, men aldrig riktigt lyckats. She made him the Horos, or Methorion Pneuma (Horos, Metherion Pneuma), the Boundary-Spirit, the Sweet Odour of the Second Filiation, a companion æon with Christos, etc., etc. In some systems he is entirely left out. Hon gjorde honom till Horos, eller Methorion Pneuma (Horos, Metherion Pneuma), gränskommissionens-Spirit med Christos, osv, den söta doften från den andra föräldern, en kamrat Aeon etc. I vissa system är han helt utelämnats.

(d) Eschatology (d) Eskatologi

It is the merit of recent scholarship to have proved that Gnostic eschatology, consisting in the soul's struggle with hostile archons in its attempt to reach the Pleroma, is simply the soul's ascent, in Babylonian astrology, through the realms of the seven planets to Anu. Det är fördelen senaste stipendium för att ha bevisat att gnostiska Eskatologi, består i själens kamp med fientliga arkonter i sitt försök att nå Pleroma, är helt enkelt själens höjning, i babylonisk astrologi, genom riken av de sju planeterna till Anu.

Origen (Contra Celsum, VI, xxxi), referring to the Ophitic system, gives us the names of the seven archons as Jaldabaoth, Jao, Sabaoth, Adonaios, Astaphaios, Ailoaios, and Oraios, and tells us that Jaldabaoth is the planet Saturn. Astraphaios is beyond doubt the planet Venus, as there are gnostic gems with a female figure and the legend ASTAPHE, which name is also used in magic spells as the name of a goddess. Origen (Contra Celsum, VI, xxxi), med hänvisning till Ophitic systemet ger oss namnen på de sju arkonter som Jaldabaoth, Jao, Sabaoth, Adonaios, Astaphaios, Ailoaios och Oraios, och berättar att Jaldabaoth är planeten Saturnus. Astraphaios råder inget tvivel om planeten Venus, eftersom det finns gnostiska pärlor med en kvinnofigur och legenden ASTAPHE, vilket namnet också används i magiska formler som namn på en gudinna. In the Mandaean system Adonaios represents the Sun. Moreover, St. Irenæus tells us: "Sanctam Hebdomadem VII stellas, quas dictunt planetas, esse volunt." I Mandaéiska systemet Adonaios representerar solen. Dessutom berättar St Irenaeus oss: "sanctam Hebdomadem VII Stellas, Quas dictunt planetas, esse volunt." It is safe, therefore, to take the above seven Gnostic names as designating the seven stars, then considered planets, Det är säkert därför att vidta ovan nämnda syv gnostiska namn som utser de sju stjärnorna, då anses planeter,

Jaldabaoth (Child of Chaos? -- Saturn, called "the Lion-faced", leontoeides) is the outermost, and therefore the chief ruler, and later on the Demiurge par excellence. Jaldabaoth (Child of Chaos? - Saturn, kallad "Lion-faced", leontoeides) är det yttersta, och därmed chef härskaren, och senare på Demiurgen par excellence.

Jao (Iao, perhaps from Jahu, Jahveh, but possibly also from the magic cry iao in the mysteries) is Jupiter. Jao (ÍÁÔ, kanske från jahu, Jahveh, men eventuellt också från det magiska gråta IAO i mysterierna) är Jupiter.

Sabaoth (the Old-Testament title -- God of Hosts) was misunderstood; "of hosts" was thought a proper name, hence Jupiter Sabbas (Jahve Sabaoth) was Mars. Sabaoth (Gamla testamentet-titel - Gud Sebaot) var missförstådd, "Sebaot" var egentligen ett egennamn, därav Jupiter Sabbas (Jahve Sabaoth) var Mars.

Astaphaios (taken from magic tablets) was Venus. Astaphaios (från magi tabletter) var Venus.

Adonaios (from the Hebrew term for "the Lord", used of God; Adonis of the Syrians representing the Winter sun in the cosmic tragedy of Tammuz) was the Sun; Adonaios (från det hebreiska ordet för "Herren", som används av Gud, Adonis av syrierna företräder vintersolen i det kosmiska tragedi Tammuz) var solen;

Ailoaios, or sometimes Ailoein (Elohim, God), Mercury; Ailoaios, eller ibland Ailoein (Elohim, Gud), Mercury;

Oraios (Jaroah? or light?), the Moon. Oraios (Jaroah? Eller ljus?), Månen.

In the hellenized form of Gnosticism either all or some of these names are replaced by personified vices. I helleniserade form av gnosticism antingen alla eller vissa av dessa namn ersätts med personifierade laster. Authadia (Authades), or Audacity, is the obvious description of Jaldabaoth, the presumptuous Demiurge, who is lion-faced as the Archon Authadia. Authadia (Authades), eller Audacity, är det självklara beskrivning av Jaldabaoth, det förmätet Demiurgen, som är lejon-faced som Archon Authadia. Of the Archons Kakia, Zelos, Phthonos, Errinnys, Epithymia, the last obviously represents Venus. Av Archons kakia, Zelos, Phthonos, Errinnys, Epithymia, sista uppenbarligen representerar Venus. The number seven is obtained by placing a proarchon or chief archon at the head. Talet sju erhålls genom att placera ett proarchon eller förste archon i spetsen. That these names are only a disguise for the Sancta Hebdomas is clear, for Sophia, the mother of them, retains the name of Ogdoas, Octonatio. Att dessa namn är bara en förklädnad för Sancta Hebdomas är klar, för Sophia behåller mor till dem, namn Ogdoas, Octonatio. Occasionally one meets with the Archon Esaldaios, which is evidently the El Shaddai of the Bible, and he is described as the Archon "number four" (harithmo tetartos) and must represent the Sun. Ibland man möter med Archon Esaldaios, som uppenbarligen är El Shaddai av Bibeln, och han beskrivs som Archon "nummer fyra" (harithmo tetartos) och skall föreställa solen.

In the system of the Gnostics mentioned by Epiphanius we find, as the Seven Archons, Iao, Saklas, Seth, David, Eloiein, Elilaios, and Jaldabaoth (or no. 6 Jaldaboath, no. 7 Sabaoth). I systemet för gnostikerna nämner Epiphanius finner vi, som de sju Archons, ÍÁÔ, Saklas, Seth, David, Eloiein, Elilaios och Jaldabaoth (eller nej. 6 Jaldaboath, no. 7 Sabaoth). Of these, Saklas is the chief demon of Manichaeism; Elilaios is probably connected with En-lil, the Bel of Nippur, the ancient god of Babylonia. Av dessa är Saklas chefen demon Manichaeism, Elilaios är förmodligen samband med En-lil, Bel av Nippur, den antika gud Babylonien. In this, as in several other systems, the traces of the planetary seven have been obscured, but hardly in any have they become totally effaced. What tended most to obliterate the sevenfold distinction was the identification of the God of the Jews, the Lawgiver, with Jaldabaoth and his designation as World-creator, whereas formerly the seven planets together ruled the world. I detta har liksom i flera andra system, spår av planetariska syv varit dold, men knappast i något har de blivit helt utplånat. Vad tenderade mest att utplåna Sevenfold skillnaden var identifieringen av Gud judarna, lagstiftare, med Jaldabaoth och att han utsetts som World-skapare, medan tidigare sju planeterna tillsammans styrde världen. This confusion, however, was suggested by the very fact that at least five of the seven archons bore Old-Testament names for God -- El Shaddai, Adonai, Elohim, Jehovah, Sabaoth. Denna förvirring, dock antydde med det faktum att minst fem av de sju arkonter bore Gamla testamentet-namn för Gud - El Shaddai, Adonai, Elohim, Jehova, Sabaoth.

(e) Doctrine of the Primeval Man (e) Doctrine av Primeval Man

The speculations on Primeval Man (Protanthropos, Adam) occupy a prominent place in several Gnostic systems. Spekulationerna om Primeval Man (Protanthropos, Adam) intar en framträdande plats i flera gnostiska system.

According to Irenaeus (I, xxix, 3) the Æon Autogenes emits the true and perfect Anthrôpos, also called Adamas; he has a helpmate, "Perfect Knowledge", and receives an irresistible force, so that all things rest in him. Enligt Irenaeus (I, XXIX, 3) Aeon Autogenes avger den sanna och fullkomliga Anthropos, även kallad Adamas, han har en HJÄLPARE, "perfekta kunskaper", och får en oemotståndlig kraft, så att allt vila i honom. Others say (Irenaeus, I, xxx) there is a blessed and incorruptible and endless light in the power of Bythos; this is the Father of all things who is invoked as the First Man, who, with his Ennœa, emits "the Son of Man", or Euteranthrôpos. According to Valentinus, Adam was created in the name of Anthrôpos and overawes the demons by the fear of the pre-existent man (tou proontos anthropou). Andra säger (Irenaeus, I, xxx) finns det en välsignad och omutlig och oändligt ljus på kraften i Bythos, det är Fadern till alla saker som åberopas som den förste mannen, som med sin Ennœa avger "Son Man ", eller Euteranthrôpos. Enligt Valentinus, Adam skapades i namn av Anthropos och overawes demonerna av rädsla för preexistent man (tou proontos anthropou). In the Valentinian syzygies and in the Marcosian system we meet in the fourth (originally the third) place Anthrôpos and Ecclesia. I Valentinianus syzygies och i Marcosian system vi träffas i den fjärde (ursprungligen tredje) plats Anthropos och Ecclesia. In the Pistis Sophia the Æon Jeu is called the First Man, he is the overseer of the Light, messenger of the First Precept, and constitutes the forces of the Heimarmene. I Pistis Sophia the Aeon Jeu kallas den första människan, är han styresmän i ljus, budbärare av första bud, och utgör styrkor Heimarmene. In the Books of the Jeu this "great Man" is the King of the Light-treasure, he is enthroned above all things and is the goal of all souls. I böckerna av Jeu denna "store mannen" är King of the Light-skatt, han tronar över allt annat och är målet för alla själar. According to the Naassenes, the Protanthropos is the first element; the fundamental being before its differentiation into individuals. Enligt Naassenes är Protanthropos den första delen, det grundläggande är innan dess differentiering till individer. "The Son of Man" is the same being after it has been individualized into existing things and thus sunk into matter. The Gnostic Anthrôpos, therefore, or Adamas, as it is sometimes called, is a cosmogonic element, pure mind as distinct from matter, mind conceived hypostatically as emanating from God and not yet darkened by contact with matter. "Människosonen" är samma som efter att den har individualiserad i befintliga saker och därmed sjunkit i frågan. Gnostiska Anthropos, därför, eller Adamas, som det ibland kallas, är ett cosmogonic element, rena sinnet till skillnad från materien , sinne tänkt hypostatically som kommer från Gud och inte förmörkades av kontakt med materia. This mind is considered as the reason of humanity, or humanity itself, as a personified idea, a category without corporeality, the human reason conceived as the World-Soul. Detta sinne anses vara orsaken till mänskligheten, eller mänskligheten själv, som en personifierad idé, en kategori utan kroppslighet, den mänskliga förnuftet ses som verldssjälen.

This speculation about the Anthrôpos is completely developed in Manichaeism, where, in fact, it is the basis of the whole system. Denna spekulation om Anthropos är helt utvecklad i Manichaeism, när det i själva verket är det grunden för hela systemet. God, in danger of the power of darkness, creates with the help of the Spirit, the five worlds, the twelve elements, and the Eternal Man, and makes him combat the darkness. Gud, i fara för Mörkrets makt, skapar med hjälp av Anden, de fem världar, de tolv delar, och de eviga människan, och gör honom bekämpa mörkret. But this Man is somehow overcome by evil and swallowed up by darkness. Men denne man är på något sätt lösas genom onda och uppslukad av mörkret. The present universe is in throes to deliver the captive Man from the powers of darkness. Den nuvarande universum är mitt uppe i att leverera fångenskap Man från mörkrets makter. In the Clementine Homilies the cosmogonic Anthrôpos is strangely mixed up with the historical figure of the first man, Adam. Mot Clementine predikningar den cosmogonic Anthropos är underligt blandas ihop med den historiska siffran i den första människan, Adam. Adam "was the true prophet, running through all ages, and hastening to rest"; "the Christ, who was from the beginning and is always, who was ever present to every generation in a hidden manner indeed, yet ever present". Adam "var den sanna profeten, som löper genom alla åldrar, och skyndar sig att vila", "Kristus, som var från början och är alltid, som var ständigt närvarande i varje generation på ett dolt sätt faktiskt, men ständigt närvarande". In fact Adam was, to use Modernist language, the Godhead immanent in the world and ever manifesting itself to the inner consciousness of the elect. Faktum är att Adam var att använda modernistiska språket, Gudomligheten immanent i världen och ständigt manifesterar sig i det inre medvetandet av de utvalda.

The same idea, somewhat modified, occurs in Hermetic literature, especially the "Poimandres". Samma idé, något modifierad, förekommer i Hermetic litteratur, särskilt "Poimandres". It is elaborated by Philo, makes an ingenious distinction between the human being created first "after God's image and likeness" and the historic figures of Adam and Eve created afterwards. Det kompletteras av Philo gör en genial skillnad mellan människan skapades "efter Guds avbild och likhet" och den historiska siffror för Adam och Eva skapades efteråt. Adam kat eikona is: "Idea, Genus, Character, belonging to the world, of Understanding, without body, neither male nor female; he is the Beginning, the Name of God, the Logos, immortal, incorruptible" (De opif. mund., 134-148; De conf. ling.,146). Adam kat eikona är: "Idea, Genus, Character, att tillhöra världen, av förståelse, utan kropp, varken man eller kvinna, han är början, Guds namn, Logos, odödliga, omutlig" (De opif. Mund ., 134-148, De conf. långa., 146). These ideas in Talmudism, Philonism, Gnosticism, and Trismegistic literature, all come from once source, the late Mazdea development of the Gayomarthians, or worshipper of the Super-Man. Dessa idéer i Talmudism, Philonism, gnosticism och Trismegistic litteratur, alla kommer från en gång källa, den sena Mazdea utveckling Gayomarthians, eller dyrkare av Super-Man.

(f) The Barbelo (f) Barbelo

This Gnostic figure, appearing in a number of systems, the Nicolaites, the "Gnostics" of Epiphanius, the Sethians, the system of the "Evangelium Mariae" and that in Irenaeus, I, xxix, 2 sq., remains to a certain extent an enigma. Detta gnostiska figur, som förekommer i flera system, Nicolaites, den "gnostiker" av Epiphanius, den Sethians, systemet för "Evangelium Mariae" och att Irenaeus, förblir jag, XXIX, 2 kvadrat, i viss utsträckning en gåta. The name barbelo, barbeloth, barthenos has not been explained with certainty. Namnet barbelo, barbeloth har barthenos inte förklarats med säkerhet. In any case she represents the supreme female principle, is in fact the highest Godhead in its female aspect. I alla fall hon representerar den högsta kvinnliga principen, är faktiskt den högsta gudomen i sin kvinnliga aspekten. Barbelo has most of the functions of the ano Sophia as described above. Barbelo har de flesta funktioner ano Sophia som beskrivs ovan. So prominent was her place amongst some Gnostics that some schools were designated as Barbeliotae, Barbelo worshippers of Barbelognostics. She is probably none other than the Light-Maiden of the Pistis Sophia, the thygater tou photos or simply the Maiden, parthenos. Så framträdande var hennes plats bland vissa gnostiker att vissa skolor har utsetts till Barbeliotae, Barbelo dyrkare Barbelognostics. Hon är nog ingen annan än den ljusa Maiden av Pistis Sophia, thygater tou bilder eller helt enkelt Maiden, parthenos. In Epiphanius (Haer., xxvi, 1) and Philastrius (Haer., xxxiii) Parthenos (Barbelos) seems identical with Noria, whoplays a great role as wife either of Noah or of Seth. I Epiphanius (Haer., xxvi, 1) och Philastrius (Haer., xxxiii) Parthenos (Barbelos) verkar identiskt med Noria, whoplays en stor roll som hustru antingen Noas eller Seth. The suggestion, that Noria is "Maiden", parthenos, Istar, Athena, Wisdom, Sophia, or Archamoth, seems worthy of consideration. Förslaget, som Noria är "Maiden" verkar parthenos, Istar, Athena, vishet, Sophia, eller Archamoth, värda att beakta.

RITES RITES

We are not so well informed about the practical and ritual side of Gnosticism as we are about its doctrinal and theoretical side. Vi är inte så väl informerade om de praktiska och rituella sidan av gnosticism som vi är om dess doktrinära och teoretiska sidan. However, St. Irenæus's account of the Marcosians, Hippolytus's account of the Elcesaites, the liturgical portions of the "Acta Thomae", some passages in the Pseudo-Clementines, and above all Coptic Gnostic and Mandaean literature gives us at least some insight into their liturgical practices. Men St Irenaeus redogörelse av Marcosians, Hippolytus redogörelse av Elcesaites, den liturgiska delar av "Acta Thomae" ger vissa passager i Pseudo-Clementiner, och framför allt koptiska gnostiska och Mandaéiska litteratur oss åtminstone en viss inblick i deras liturgiska praxis.

(a) Baptism (a) Döpt

All Gnostic sects possessed this rite in some way; in Mandaeism daily baptism is one of the great practices of the system. Alla gnostiska sekterna hade denna rit på något sätt, i Mandeism dagliga dopet är en av de stora praxis i systemet. The formulae used by Christian Gnostics seem to have varied widely from that enjoyed by Christ. De formler som används av kristna gnostikerna verkar ha varierat kraftigt från de som tillkommer genom Kristus. The Marcosians said: "In [eis] the name of the unknown Father of all, in [eis] the Truth, the Mother of all, in him, who came down on Jesus [eis ton katelthonta eis Iesoun]". The Elcesaites said: "In [en] the name of the great and highest God and in the name of his Son, the great King". Den Marcosians säger: "I [eis] namnet på okända allas fader, i [EIS] sanningen, mor till alla, i honom, som kom ner på Jesus [eis ton katelthonta eis Iesoun]". The Elcesaites sa : "I [en] namnet på den stora och högsta Gud och i hans sons namn, den store kungen". In Irenaeus (I, xxi, 3) we find the formula: "In the name that was hidden from every divinity and lordship and truth, which [name] Jesus the Nazarene has put on in the regions of light" and several other formulae, which were sometimes pronounced in Hebrew or Aramaic. I Irenaeus (I, xxi, 3) finner vi formeln: "I namn som var dold varje gudomlighet och nåd och sanning, som [namn] Jesus från Nasaret sätta på i regionerna light" och flera andra formler, som uttalas ibland på hebreiska eller arameiska. The Mandaeans said: "The name of the Life and the name of the Manda d'Haye is named over thee". Den Mandaeans sade: "Namnet på liv och namnet på den Manda d'Haye heter över dig". In connection with Baptism the Sphragis was of great importance; in what the seal or sign consisted wherewith they were marked is not easy to say. I samband med dopet Sphragis var av stor betydelse, i vad förseglingen eller registrera bestod varmed de var märkta är inte lätt att säga. There was also the tradition of a name either by utterance or by handing a tablet with some mystic word on it. Det fanns också en tradition av ett namn, antingen genom yttrandets eller genom att överlämna en tablett med några mystiska ord på det.

(b) Confirmation (b) Bekräftelse

The anointing of the candidate with chrism, or odoriferous ointment, is a Gnostic rite which overshadows the importance of baptism. Smörjelse den kandidat som chrism eller illaluktande salva, är en gnostisk rit som överskuggar betydelsen av dopet. In the "Acta Thomae", so some scholars maintain, it had completely replaced baptism, and was the sole sacrament of initiation. I "Acta Thomae", så vissa forskare underhålla hade ersättas fullständigt dop, och var den enda sakrament inledande. This however is not yet proven. Detta är dock ännu inte bevisats. The Marcosians went so far as to reject Christian baptism and to substitute a mixture of oil and water which they poured over the head of the candidate. Den Marcosians gick så långt som att förkasta det kristna dopet och att ersätta en blandning av olja och vatten som de hällde över huvudet på kandidaten. By confirmation the Gnostics intended not so much to give the Holy Ghost as to seal the candidates against the attacks of the archons, or to drive them away by the sweet odour which is above all things (tes uter ta hola euodias). Genom bekräftelse gnostikerna syftar inte så mycket att ge den helige Ande, för att försegla kandidater mot angrepp av arkonter, eller för att driva bort dem med den söta doften som är över allting (tes uter ta hola euodias). The balsam was somehow supposed to have flowed from the Tree of Life, and this tree was again mystically connected with the Cross; for the chrism is in the "Acta Thomae" called "the hidden mystery in which the Cross is shown to us". Balsamen skulle på något sätt ha strömmat från Livets Träd, och detta träd var åter mystiskt samband med korset, för chrism är i "Acta Thomae" som kallas "den dolda mysterium i vilket Cross visas för oss".

(c) The Eucharist (c) Eukaristin

It is remarkable that so little is known of the Gnostic substitute for the Eucharist. Det är anmärkningsvärt att så lite är känt om den gnostiska substitut för eukaristin. In a number of passages we read of the breaking of the bread, but in what this consisted is not easy to determine. I ett antal ställen vi läsa om att bryta bröd, men vad detta innebar är inte lätt att avgöra. The use of salt in this rite seems to have been important (Clem., Hom. xiv), for we read distinctly how St. Peter broke the bread of the Eucharist and "putting salt thereon, he gave first to the mother and then to us". Användning av salt i denna rit tycks ha varit viktiga (Clem., Hom. Xiv), för läser vi tydligt hur Sankte bröt brödet i eukaristin och "sätta salt detta, gav han först till mamma och sedan till oss ". There is furthermore a great likelihood, though no certainty, that the Eucharist referred to in the "Acta Thomae" was merely a breaking of bread without the use of the cup. Det finns dessutom en stor risk, men inte säkert, att nattvarden nämns i "Acta Thomae" endast var en bryta bröd utan användning av koppen. This point is strongly controverted, but the contrary can hardly be proven. Denna punkt är starkt controverted, men tvärtom kan knappast bevisas. It is beyond doubt that the Gnostics often substituted water for the wine (Acta Thomae, Baptism of Mygdonia, ch. cxxi). Det är utom allt tvivel att gnostikerna ofta ersätta vatten till vin (Acta Thomae, dop Mygdonien, kap. Cxxi). What formula of consecration was used we do not know, but the bread was certainly signed with the Cross. Vilken formel konsekrationsordning användes vi inte vet, men brödet undertecknades säkert med korset. It is to be noted that the Gnostics called the Eucharist by Christian sacrificial terms -- prosphora, "oblation", Thysia (II bk. of Jeû, 45). Det bör noteras att gnostikerna kallas eukaristin av Christian uppoffrande termer - prosphora, "oblation", Thysia (II BK. Av Jeu, 45). In the Coptic Books (Pistis Sophia, 142; II Jeû, 45-47) we find a long description of some apparently Eucharistic ceremonies carried out by Jesus Himself. I den koptiska Böcker (Pistis Sophia, 142, II Jeu, 45-47) finner vi en lång beskrivning av några tydligen eukaristiska ceremonier utförs av Jesus själv. In these fire and incense, two flasks, and also two cups, one with water, the other with wine, and branches of the vine are used. I dessa bränder och rökelse, två kolvar, och även två koppar, är en med vatten, den andra med vin, och grenar av vinrankan som används. Christ crowns the Apostles with olive wreaths, begs Melchisedech to come and change wine into water for baptism, puts herbs in the Apostles' mouths and hands. Whether these actions in some sense reflect the ritual of Gnosticism, or are only imaginations of the author, cannot be decided. Kristus kröner apostlarna med oliv kransar, ber Melchisedech att komma och byta vin till vatten för dop, lägger örter i apostlarnas mun och händer. Huruvida dessa åtgärder i viss mån avspeglar ritual gnosticism, eller bara fantasi författaren, kan inte bestämmas. The Gnostics seem also to have used oil sacramentally for the healing of the sick, and even the dead were anointed by them to be rendered safe and invisible in their transit through the realms of the archons. Gnostikerna verkar också ha använt olja sacramentally för att läka de sjuka, och även de döda var smord av dem som ska oskadliggöras och osynlig i transit genom den liggande delar av arkonter.

(d) The Nymphôn (d) Nymphôn

They possessed a special Gnostic sacrament of the bridechamber (nymphon) in which, through some symbolical actions, their souls were wedded to their angels in the Pleroma. De hade en speciell gnostiska sakrament bridechamber (nymphon) som, genom några symboliska handlingar, deras själar var gift med deras änglar i Pleroma. Details of its rites are not as yet known. Uppgifter om dess riter är ännu inte känt. Tertullian no doubt alluded to them in the words "Eleusinia fecerunt lenocinia". Tertullianus ingen tvekan nämnde dem i orden "Eleusinia fecerunt lenocinia".

(e) The Magic Vowels (e) The Magic Vokaler

An extraordinary prominence is given to the utterance of the vowels: alpha, epsilon, eta, iota, omicron, upsilon, omega. Ett extra framträdande roll har yttrandet av vokalerna: alfa, epsilon, ETA, dugg, Omicron, Ypsilon, Omega. The Saviour and His disciples are supposed in the midst of their sentences to have broken out in an interminable gibberish of only vowels; magic spells have come down to us consisting of vowels by the fourscore; on amulets the seven vowels, repeated according to all sorts of artifices, form a very common inscription. Frälsaren och hans lärjungar är tänkta mitt i sitt straff för att ha brutit ut i ett oändligt rotvälska med bara vokaler, magiska trollformler har kommit till oss som består av vokaler av fyra tjog, på amuletter de sju vokaler, upprepas enligt allehanda av knep, utgör en mycket vanlig skylt. Within the last few years these Gnostic vowels, so long a mystery, have been the object of careful study by Ruelle, Poirée, and Leclercq, and it may be considered proven that each vowel represents one of the seven planets, or archons; that the seven together represent the Universe, but without consonants they represent the Ideal and Infinite not yet imprisoned and limited by matter; that they represent a musical scale, probably like the Gregorian 1 tone re-re, or d, e, f, g, a, b, c, and many a Gnostic sheet of vowels is in fact a sheet of music. Under de senaste åren har dessa gnostiska vokaler, så länge ett mysterium, har varit föremål för en närmare granskning av Ruelle, Poirée och Leclercq, och det kan anses bevisat att varje vokal är en av de sju planeterna, eller arkonter, att syv tillsammans representerar universum, men utan konsonanter de representerar det ideala och oändliga ännu inte fängslats och begränsas av ärendet, att de utgör en musikalisk skala, antagligen som den gregorianska 1 ton re-re, eller d, e, f, g, en , b, c, och många gnostiska ark vokaler är i själva verket ett ark med musik. But research on this subject has only just begun. Men forskning kring denna fråga har bara börjat. Among the Gnostics the Ophites were particularly fond of representing their cosmogonic speculations by diagrams, circles within circles, squares, and parallel lines, and other mathematical figures combined, with names written within them. Bland gnostikerna den Ophites var särskilt förtjust i företräder sina cosmogonic spekulationer av diagram, cirklar inom cirklar, kvadrater och parallella linjer, och andra matematiska kombination siffror, med namn skrivet på dem. How far these sacred diagrams were used as symbols in their liturgy, we do not know. Hur långt dessa heliga diagram användes som symboler i sin liturgi, vet vi inte.

SCHOOLS OF GNOSTICISM Skolbildningar GNOSTICISM

Gnosticism possessed no central authority for either doctrine or discipline; considered as a whole it had no organization similar to the vast organization of the Catholic Church. Gnosticism hade ingen central myndighet för varken doktrin eller disciplin, betraktas som en helhet inte hade någon organisation som liknar den stora organisationen av den katolska kyrkan. It was but a large conglomeration of sects, of which Marcionism alone attempted in some way to rival the constitution of the Church, and even Marcionism had no unity. Det var dock ett stort gytter av sekter, varav Marcionism ensam försökte på något sätt att konkurrera författningen i kyrkan, och även Marcionism hade ingen enighet. No other classification of these sects is possible than that according to their main trend of thought. Ingen annan klassificering av dessa sekter är möjlig än den som enligt sin huvudsakliga tendens att tänka. We can therefore distinguish: (a) Syrian or Semitic; (b) Hellenistic or Alexandrian; (c) dualistic; (d) antinomian Gnostics. Vi kan därför skilja: (a) syrisk eller semitiska, (b) hellenistiska eller alexandrinska, (c) dualistiskt, (d) antinomian gnostikerna.

(a) The Syrian School (a) Den syriska skolan

This school represents the oldest phase of Gnosticism, as Western Asia was the birthplace of the movement. Denna skola är den äldsta delen av gnosticism, som västasien föddes rörelsen. Dositheus, Simon Magus, Menander, Cerinthus, Cerdo, Saturninus Justin, the Bardesanites, Sevrians, Ebionites, Encratites, Ophites, Naassenes, the Gnostics of the "Acts of Thomas", the Sethians, the Peratae, the Cainites may be said to belong to this school. Dositheus, Simon Magus, Menander, Cerinthus, Cerdo, Saturninus Justin de Bardesanites, Sevrians, Ebionites, Encratites, Ophites, Naassenes, gnostikerna av "Acts of Thomas", den Sethians den Peratae kan Cainites sägas tillhöra till denna skola.

The more fantastic elements and elaborate genealogies and syzygies of æons of the later Gnosis are still absent in these systems. Ju fler fantastiska element och utarbeta genealogier och syzygies av eoner av senare Gnosis fortfarande saknas i dessa system. The terminology is some barbarous form of Semitic; Egypt is the symbolic name for the soul's land of bondage. Terminologin är någon barbariska form av antisemitisk, Egypten är det symboliska namnet för själens land träldom.

The opposition between the good God and the World-Creator is not eternal or cosmogonic, though there is strong ethical opposition to Jehovah the God of the Jews. Motsättningen mellan den gode Gud och världen-Creator är inte evig eller cosmogonic, men det finns starka etiska motstånd mot Jehova Gud judarna. He is the last of the seven angels who fashioned this world out of eternally pre-existent matter. Han är den sista av de sju änglarna som formade denna värld av evigt preexistent ärendet. The demiurgic angels, attempting to create man, created but a miserable worm, to which the Good God, however, gave the spark of divine life. The demiurgic änglar, försöker skapa människan, skapade men en usel mask, som den gode Gud, dock gav gnista av Guds liv. The rule of the god of the Jews must pass away, for the good God calls us to his own immediate service through Christ his Son. Regeln om guden av judarna måste försvinna, för det goda Gud kallar oss att hans egen omedelbara tjänst genom Kristus hans Son. We obey the Supreme Deity by abstaining from flesh meat and marriage, and by leading an ascetic life. Vi följer den högsta gudomen genom att avstå från kött kött och äktenskap, samt genom att leda ett asketiskt liv.

Such was the system of Saturninus of Antioch, who taught during the reign of Hadrian (c. AD 120). Sådan var systemet för Saturninus av Antiochia, som lärde under regeringstiden av Hadrianus (c. AD 120). The Naassenes (from Nahas, the Hebrew for serpent) were worshippers of the serpent as a symbol of wisdom, which the God of the Jews tried to hide from men. The Naassenes (från Nahas var hebreiska för orm) dyrkare av ormen som en symbol för vishet, som Gud judarna försökte gömma sig för män. The Ophites (ophianoi, from ophis, serpent), who, when transplanted on Alexandrian soil, supplied the main ideas of Valentinianism, become one of the most widely spread sects of Gnosticism. Den Ophites (ophianoi, från ophis, orm), när som transplanterats på alexandrinsk mark, levereras de viktigaste idéerna i Valentinianism, bli en av de mest spridda sekter Gnostisism. Though not strictly serpent-worshippers, they recognized the serpent as symbol of the supreme emanation, Achamoth or Divine Wisdom. Om inte strikt orm-dyrkare, redovisas de ormen som symbol för den högsta emanation, Achamoth eller Guds vishet. They were styled Gnostics par excellence. The Sethians saw in Seth the father of all spiritual (pneumatikoi) men; in Cain and Abel the father of the psychic (psychikoi) and hylic (hylikoi) men. According to the Peratae there exists a trinity of Father, Son, and Hyle (Matter). De var utformade gnostikerna par excellence. De Sethians såg Seth är far till alla andliga (pneumatikoi) män, i Kain och Abel är far till det psykiska (psychikoi) och hylic (hylikoi) män. Enligt Peratae det finns en treenighet av Fadern, Sonen och Hyle (material). The Son is the Cosmic Serpent, who freed Eve from the power of the rule of Hyle. Sonen är Cosmic Serpent, som befriade Eva från makten av regeln om Hyle.

The universe they symbolized by a triangle enclosed in a circle. Universum de symboliseras av en triangel inneslutna i en cirkel. The number three is the key to all mysteries. Det nummer tre är nyckeln till alla hemligheter. There are three supreme principles: the not-generated, the self-generated, the generated. Det finns tre högsta principer: en inte genereras, egna genererade den genererade. There are three logoi, of gods; the Saviour has a threefold nature, threefold body, threefold power, etc. They are called Peretae (peran) because they have "crossed over" out of Egypt, through the Red Sea of generation. Det finns tre logoi, av gudar, frälsaren har en trefaldig natur, trefaldig kropp, trefaldig effekt, etc. De kallas Peretae (Peran) eftersom de har "gick över" ur Egypten, genom Röda havet till generation. They are the true Hebrews, in fact (the word comes from the Hebrew meaning "to cross over"). De är de sanna hebréerna, faktiskt (ordet kommer från det hebreiska betyder "gå över"). The Peratae were founded by Euphrates and Celbes (Acembes?) and Ademes. The Peratae grundades av Eufrat och Celbes (Acembes?) Och Ademes. This Euphrates, whose name is perhaps connected with the name Peratae itself, is said to be the founder of the Ophites mentioned by Celsus about AD 175. Detta Eufrat, vars namn är kanske i samband med namnet Peratae själv, sägs vara grundare av Ophites nämns Celsus omkring år 175. The Cainites were so called because they venerated Cain, and Esau, and the Sodomites, and Core, and Judas, because they had all resisted the god of the Jews. The Cainites kallades så eftersom de vördade Kain, och Esau, och Sodomiterna, och Core, och Judas, eftersom de alla hade motstått gud judarna.

(b) The Hellenistic or Alexandrian School (b) Den hellenistiska eller alexandrinska skolan

These systems were more abstract, and philosophical, and self-consistent than the Syrian. Dessa system var mer abstrakt och filosofiskt och egenföretagare konsekvent än den syriska. The Semitic nomenclature was almost entirely replaced by Greek names. Semitiska nomenklaturen ersattes nästan helt av grekiska namn. The cosmogonic problem had outgrown all proportions, the ethical side was less prominent, asceticism less strictly enforced. Det cosmogonic problem hade vuxit ifrån alla proportioner, den etiska sidan var mindre framträdande, askes mindre strikt.

The two great thinkers of this school were Basilides and Valentinus. De två stora tänkarna i denna skola var Basilides och Valentinus.

Though born at Antioch, in Syria, Basilides founded his school in Alexandria (c. AD 130), and was followed by his son Isidorus. Han är född i Antiochia i Syrien, grundades Basilides hans skola i Alexandria (c. AD 130), och följdes av sin son Isidorus. His system was the most consistent and sober emanationism that Gnosticism ever produced. Hans system var den mest konsekvent och nykter emanationism att Gnostisism någonsin. His school never spread so widely as the next to be mentioned, but in Spain it survived for several centuries. Skolan sprida aldrig så mycket som de följande nämnas, men i Spanien den överlevt i flera århundraden.

Valentinus, who taught first at Alexandria and then at Rome (c. AD 160), elaborated a system of sexual duality in the process of emanation; a long series of male and female pairs of personified ideas is employed to bridge over the distance from the unknown God to this present world. Valentinus, som lärde först i Alexandria och därefter i Rom (c. AD 160), har utarbetat ett system för sexuell dualitet i processen av emanation, en lång rad manliga och kvinnliga par personifierat idéer är anställd på bro över avstånd från okänd Gud att denna dagens värld. His system is more confused than Basilidianism, especially as it is disturbed by the intrusion of the figure or figures of Sophia in the cosmogonic process. Hans system är mer förvirrad än Basilidianism, särskilt som det störs av intrång av siffran eller siffrorna för Sophia i cosmogonic processen. Being Syrian Ophitism in Egyptian guise, it can claim to be the true representative of the Gnostic spirit. Att syriska Ophitism i egyptiska skepnad, kan man anspråk på att vara den sanna företrädare gnostiska andan.

The reductio ad absurdum of these unbridled speculations can be seen in the Pitis Sophia, which is light-maidens, paralemptores, spheres, Heimarmene, thirteen æons, light-treasures, realms of the midst, realms of the right and of the left, Jaldabaoth, Adamas, Michael, Gabriel, Christ, the Saviour, and mysteries without number whirl past and return like witches in a dance. The reductio ad absurdum av dessa ohämmad spekulationer kan ses i Pitis Sophia, som är ljus-jungfrur, paralemptores kulor, Heimarmene, tretton eoner, ljus-skatter, riken mitt, riken höger och vänster, Jaldabaoth , Adamas, Michael, Gabriel, Kristus, Frälsaren, och mysterier utan nummer virvla förbi och återvända som häxor i en dans. The impression created on the same reader can only be fitly described in the words of "Jabberwocky": "gyre and gimble on the wabe". Intrycket på samma läsaren endast kan fitly beskrivas i ord "Stackars Dennis": "VIRVLA och Gimble på WABE".

We learn from Hippolytus (Adv. Haer., IV, xxxv), Tertullian (Adv. Valent., iv) and Clemens Alex. Vi lär oss från Hippolytos (Adv. Haer., IV, xxxv), Tertullianus (Adv. Valent., Iv) och Clemens Alex. (Exc. ex Theod., title) that there were two main schools of Valentinianism, the Italian and the Anatolian or Asiatic. (Exkl ex Theod., Titel) att det fanns två huvudsakliga skolor Valentinianism, den italienska och Anatolien eller asiatiskt. In the Italian school were teachers of note: Secundus, who divided the Ogdoad within the Pleroma into two tetrads, Right and Left; Epiphanes, who described this Tetras as Monotes, Henotes, Monas, and To Hen; and possibly Colorbasus, unless his name be a misreading of Kol Arba "All Four". I den italienska skolan var lärare på note: Secundus, som delade Ogdoad inom Pleroma i två tetrads, höger och vänster, Epifanes, som beskrev denna Tetras som Monotes, Henotes, Monas, och Hen samt eventuellt Colorbasus, om inte hans namn vara en felaktig tolkning av Kol Arba "alla fyra". But the most important were Ptolemy and Heracleon. Men det viktigaste var Ptolemaios och Herakleon.

Ptolemy is especially known to fame by his letter to Flora, a noble lady who had written to him as Prom Presbyter (Texte u. Unters., NS, XIII, Anal. z. alt. Gesch. d. Chr.) to explain the meaning of the Old Testament. Ptolemaios är särskilt känt till berömmelse genom sina brev till Flora, en ädel dam som hade skrivit till honom som Prom Presbyter (Texte u. unters., NS, XIII, Anal. Z. alt. Gesch. D. Chr.) Att förklara innebörden i Gamla testamentet. This Ptolemy split up the names and numbers of the æons into personified substances outside the deity, as Tertullian relates. Detta Ptolemaios dela upp namn och nummer på de eoner i personifierade ämnen utanför gudom, som Tertullianus avser. He was given to Biblical studies, and was a man of unbridled imagination. Han fick till bibliska studier och var en man av ohämmad fantasi.

Clemens Alex. Clemens Alex. (Strom., IV, ix, 73) calls Heracleon the most eminent teacher of the Valentinian school. (Strom., IV, IX, 73) samtal Herakleon mest framstående lärare i Valentinian skolan. Origen devotes a large part of his commentary on St. John to combating Heracleon's commentary on the same Evangelist. Origen ägnar en stor del av sin kommentar till Johannes att bekämpa Herakleon iakttagelse om samma Evangelist. Heracleon called the source of all being Anthropos, instead of Bythos, and rejected the immortality of the soul -- meaning, probably, the merely psychic element. Herakleon kallade källan till allt som finns Anthropos, i stället för Bythos, och förkastade själens odödlighet - det vill säga, förmodligen, bara psykiska innehållet. He apparently stood nearer to the Catholic Church than Ptolemy and was a man of better judgment. Han stod tydligen närmare den katolska kyrkan än Ptolemaios och var en man med bättre omdöme.

Tertullian mentions two other names (Valent., iv), Theotimus and (De Carne Christ, xvii) Alexander. Tertullianus nämner två andra namn (Valent., iv), Theotimus och (de carne Kristus, xvii) Alexander.

The Anatolian school had as a prominent teacher Axionicus (Tertullian, Adv. Valent., iv; Hipp., Adv. Haer., VI, 30) who had his collegium at Antioch about AD 220, "the master's most faithful disciple". Den anatoliska Skolan hade en framstående lärare Axionicus (Tertullianus, Adv. Valent., IV, Hipp., Adv. Haer., VI, 30) som hade sin Collegium i Antiochia omkring år 220, "mästarens mest trogna lärjunge". Theodotus is only known to us from the fragment of his writings preserved by Clement of Alexandria. Theodotus är bara känd för oss genom fragment av hans skrifter bevarade av Clemens av Alexandria. Marcus the Conjuror's system, an elaborate speculation with ciphers and numbers, is given by Irenaeus (I, 11-12) and also by Hippolytus (VI, 42). Marcus det trollkarl system, en utstuderad spekulation med chiffer och siffror, ges av Irenaeus (I, 11-12) och även av Hippolytos (VI, 42). Irenaeus's account of Marcus was repudiated by the Marcosians, but Hippolytus asserts that they did so without reason. Irenaeus redogörelse för Marcus avfärdades av Marcosians, men Hippolytos hävdar att de gjorde det utan anledning. Marcus was probably an Egyptian and a contemporary of Irenaeus. A system not unlike that of the Marcosians was worked out by Monoimus the Arabian, to whom Hippolytus devotes chapters 5 to 8 of Book VIII, and who is mentioned only by Theodoret besides him. Marcus var förmodligen en egyptisk och samtida med Irenaeus. Ett system som inte är olik den Marcosians utarbetades av Monoimus arabiska, till vilken Hippolytos ägnar kapitel 5 till 8 i bok VIII, och som nämns endast av Theodoret förutom honom. Hippolytus is right in calling these two Gnostics imitations of Pythagoras rather than Christians. Hippolytos har rätt i att kalla dessa två gnostikerna imitationer av Pythagoras snarare än kristna. According to the Epistles of Julian the Apostate, Valentinian collegia existed in Asia Minor up to his own times (d. 363). Enligt brev av Julianus Apostata, Valentinianus kollegier existerat i Mindre Asien upp till sin egen tid (d. 363).

(c) The Dualistic School (c) den dualistiska School

Some dualism was indeed congenital with Gnosticism, yet but rarely did it overcome the main tendency of Gnosticism, ie Pantheism. Vissa dualism var verkligen medfödda med gnosticism, men men sällan gjorde det överbrygga de största tendens gnosticism, dvs panteism. This, however, was certainly the case in the system of Marcion, who distinguished between the God of the New Testament and the God of the Old Testament, as between two eternal principles, the first being Good, agathos; the second merely dikaios, or just; yet even Marcion did not carry this system to its ultimate consequences. Detta var dock fallet i systemet med Marcion, som skiljer mellan Gud av Nya testamentet och Gud i det Gamla Testamentet, som mellan två eviga principer, den första var bra, agathos, den andra bara dikaios, eller rättvis, men även Marcion inte genomförde detta system till sitt yttersta konsekvenser. He may be considered rather as a forerunner of Mani than a pure Gnostic. Han kan betraktas snarare som en föregångare till Mani än ett rent gnostiskt. Three of his disciples, Potitus, Basilicus, and Lucanus, are mentioned by Eusebius as being true to their master's dualism (HE, V, xiii), but Apelles, his chief disciple, though he went farther than his master in rejecting the Old-Testament Scriptures, returned to monotheism by considering the Inspirer of Old-Testament prophecies to be not a god, but an evil angel. Tre av hans lärjungar, Potitus, Basilicus och Lucanus, omnämns av Eusebius som att vara trogen sin herres dualism (HE, V, xiii), men Apelles, hans främste lärjunge, men han gick längre än hans herre att förkasta det gamla Testamentet, återvände till monoteism med tanke på Inspirer av Gamla testamentet-profetior som inte en gud, men en ond ängel. On the other hand, Syneros and Prepon, also his disciples, postulated three different principles. Å andra sidan, postulerade Syneros och Prepon, även hans lärjungar, tre olika principer. A somewhat different dualism was taught by Hermogenes in the beginning of the second century at Carthage. En något annorlunda dualism lärde Hermogenes i början av det andra århundradet i Carthage. The opponent of the good God was not the God of the Jews, but Eternal Matter, the source of all evil. Motståndaren i god Gud var inte Gud för judarna, men Eternal Matter, källan till allt ont. This Gnostic was combatted by Theophilus of Antioch and Tertullian. Detta gnostiska var bekämpas genom Theofilos av Antiochia och Tertullianus.

(d) The Antinomian School (d) Antinomian School

As a moral law was given by the God of the Jews, and opposition to the God of the Jews was a duty, the breaking of the moral law to spite its give was considered a solemn obligation. Som en moralisk lag gavs av Gud för judarna, och motstånd mot Gud av judarna var en skyldighet, att bryta den moraliska lagen som trots sitt ge ansågs vara en högtidlig förpliktelse. Such a sect, called the Nicolaites, existed in Apostolic times, their principle, according to Origen, was parachresthai te sarki. Sådan sekt, kallad Nicolaites, fanns i apostolisk tid, deras princip, enligt Origenes var parachresthai te şarkı. Carpocrates, whom Tertullian (De animâ, xxxv) calls a magician and a fornicator, was a contemporary of Basilides. Carpocrates, som Tertullianus (De anima, xxxv) efterlyser en magiker och en HORKARL, var samtida med Basilides. One could only escape the cosmic powers through discharging one's obligations to them by infamous conduct. Man kan bara undgå den kosmiska krafterna för fullgörandet av sina skyldigheter gentemot dem ökända beteende. To disregard all law and sink oneself into the Monad by remembering one's pre-existence in the Cosmic Unit -- such was the Gnosis of Carpocrates. Att bortse från alla lag och sjunka sig till Monad genom att minnas ens preexistens i Cosmic Unit - sådan var Gnosis Carpocrates. His son Epiphanes followed his father's doctrine so closely that he died in consequence of his sins at the age of seventeen. Hans son Epifanes följde sin fars lära så nära att han dog till följd av sina synder vid sjutton års ålder. Antinomian views were further maintained by the Prodicians and Antitactae. Antinomian åsikter upprätthölls ytterligare av Prodicians och Antitactae. No more ghastly instance of insane immorality can be found than the one mentioned in Pistis Sophia itself as practised by some Gnostics. Inga fler hemska exempel på vansinniga omoral finns än den som nämns i Pistis Sophia sig som vissa gnostiker. St. Justin (Apol., I, xxvi), Irenaeus (I, xxv, 3) and Eusebius (HE, IV, vii) make it clear that "the reputation of these men brought infamy upon the whole race of Christians". St Justin (Apol., I, xxvi), Irenaeus (jag, xxv, 3) och Eusebius (HE, IV, vii) att klargöra att "ryktet om dessa män väckte vanära över hela loppet av kristna".

LITERATURE LITTERATUR

The Gnostics developed an astounding literary activity, which produced a quantity of writings far surpassing contemporary output of Catholic literature. They were most prolific in the sphere of fiction, as it is safe to say that three-fourths of the early Christians romances about Christ and His disciples emanated from Gnostic circles. Gnostikerna utvecklat en häpnadsväckande litterär verksamhet, vilket gav en mängd skrifter långt överträffa samtida produktion av katolsk litteratur. De var de mest produktiva inom området för skönlitteratur, eftersom det är säkert att säga att tre fjärdedelar av de tidiga kristna romaner om Kristus och Lärjungarna härrörde från gnostiska kretsar. Besides these -- often crude and clumsy -- romances they possessed what may be called "theosophic" treatises and revelations of a highly mystical character. Förutom dessa - ofta grova och klumpig - romanser de hade vad som kan kallas "teosofiska" avhandlingar och uppenbarelser av en mycket mystisk karaktär. These are best described as a stupefying roar of bombast occasionally interrupted by a few words of real sublimity. Dessa är bäst beskrivas som en bedövande dån svulstighet ibland avbryts av några ord verkliga höghet. Traine remarks with justice: "Anyone who reads the teachings of the Gnostics breathes in an atmosphere of fever and fancies himself in a hospital, amongst delirious patients, who are lost in gazing at their own teeming thought and who fix their lustrous eyes on empty space" (Essais de crit. et d'histoire, Paris, 1904). Traine kommentarer med rättvisa: "Den som läser lära gnostikerna andas i en atmosfär av feber och fantasier sig på ett sjukhus, bland yrande patienter, som förlorade i stirra på egen vimlar tänkande och som fastställer sina glänsande ögon på tomma rymden "(Essais de krit. et d'Histoire, Paris, 1904). Gnostic literature, therefore, possesses little or no intrinsic value, however great its value for history and psychology. Gnostiska litteraturen, därför äger lite eller inget egenvärde, hur stor dess värde för historia och psykologi. It is of unparalleled importance in the study of the surroundings in which Christianity first arose. The bulk of it is unfortunately no longer extant. Det är av enastående betydelse för studiet av omgivningen där kristendomen först uppstod. Merparten av det är tyvärr inte längre bevarade. With the exception of some Coptic translations and some expurgated or Catholicized Syriac versions, we possess only a number of fragments of what once must have formed a large library. Med undantag för några koptiska översättningar och några censurerade eller Catholicized syrianska versioner, ha vi bara ett antal fragment av vad som en gång måste ha bildat ett stort bibliotek. Most of this literature will be found catalogued under the names of Gnostic authors in the articles BASILIDES; BARDESANES; CERINTHUS; MARCION; SIMON MAGUS; PTOLEMY; VALENTINUS. Merparten av denna litteratur kommer att finnas katalogiseras under namnen gnostiska författare i de artiklar BASILIDES, BARDESANES, CERINTHUS, Marcion, Simon Magus, Ptolemaios, Valentinus. We shall enumerate in the following paragraphs only anonymous Gnostic works and such writings as are not attributed to any of the above authors. Vi ska räkna i följande punkter bara anonym gnostiska verk och sådana böcker som inte hänföras till någon av ovanstående författare.

The Nicolaites possessed "some books under the name of Jaldabaoth", a book called "Nôria" (the mythical wife of Noah), prophecy of Barcabbas, who was a soothsayer among the Basilidians, a "Gospel of the Consummation", and a kind of apocalypse called "the Gospel of Eva" (Epiph., Adv. Haer., xxv, xxvi; Philastr., 33). The Nicolaites besatt "några böcker under namnet Jaldabaoth", en bok som heter "Noria" (den mytiska fru Noa), profetia Barcabbas, som var en siare bland Basilidians, ett "evangelium fullbordan", och ett slags av apokalyps kallas "evangeliet om Eva" (Epiph., Adv. Haer., xxv, xxvi, Philastr., 33). The Ophites possessed "thousands" of apocrypha, as Epiphanius tells us; among these he specially mentions: "Questions of Mary, great and small" (some of these questions are perhaps extant in the Pistis Sophia); also many books under the name of "Seth", "Revelations of Adam", Apocryphal Gospels attributed to Apostles; an Apocalypse of Elias, and a book called "Genna Marias". The Ophites besatt "tusentals" av apokryferna, eftersom Epiphanius berättar, bland dessa han särskilt nämner: "Frågor av Mary, stora och små" (vissa av dessa frågor är kanske bevarade i Pistis Sophia), även många böcker under namnet "Seth", "Revelations of Adam", som tillskrivs apokryfiska evangelierna till apostlar, en Apocalypse Elias, och en bok kallad "Genna Marias". Of these writings some revelations of Adam and Seth, eight in number, are probably extant in an Armenian translation, published in the Mechitarist collection of the Old-Testament apocrypha (Venice, 1896). Av dessa skrifter några avslöjanden om Adam och Seth, åtta till antalet, är troligen bevarad i en armenisk översättning, publicerad i Mechitarist insamlingen av den gamla testamentet Apocrypha (Venedig, 1896). See Preuschen "Die apocryph. Gnost. Adamschr." Se Preuschen "Die apocryph. Gnost. Adamschr." (Giessen, 1900). (Giessen, 1900). The Cainites possessed a "Gospel of Judas", an "Ascension of Paul" (anabatikon Paulou) and some other book, of which we do not know the title, but which, according to Epiphanius, was full of wickedness. The Cainites hade en "Judasevangeliet", en "himmelsfärd Paul" (anabatikon Paulou) och några andra bok, som vi inte vet titeln, men som enligt Epiphanius, var full av ondska. The Prodicians, according to Clem. Den Prodicians, enligt Clem. Alex., possessed apocrypha under the name of Zoroaster (Strom., I, xv, 69). Alex. Ägde apokryfiska böcker under namnet Zoroaster (Strom., I, XV, 69). The Antinomians had an apocryphon "full of audacity and wickedness" (Strom., III, iv, 29; Origen, "In Matth,", xxviii). The Antinomians hade en Apocryphon "full av djärvhet och ondska" (Strom., III, IV, 29, Origenes, "I Matth,", xxviii). The Naassenes had a book out of which Hippolytus largely quotes, but of which we do not know the title. Den Naassenes haft en bok ur vilken Hippolytos stor del citat, men som vi inte vet titeln. It contained a commentary on Bible texts, hymns, and psalms. The Peratae possessed a similar book. Det innehöll sin kommentar till bibeltexter, psalmer och psalmer. Den Peratae hade en liknande bok. The Sethians possessed a "Paraphrasis Seth", consisting of seven books, explanatory of their system, a book called Allogeneis, or "Foreigners", an "Apocalypse of Adam", a book attributed to Moses, and others. The Sethians hade en "Paraphrasis Seth", bestående av sju böcker, förklarande av sitt system, en bok med titeln Allogeneis, eller "utlänningar", en "Apocalypse of Adam", som tillskrivs en bok för Moses och andra. The Archontians possessed a large and small book entitled "Symphonia"; this possibly extant in Pitra's "Analecta Sacra" (Paris, 1888). The Archontians hade en stor och liten bok med titeln "Symphonia", vilket möjligen bevarad i Pitra's "Analecta Sacra" (Paris, 1888). The Gnostics attacked by Plotinus possessed apocrypha attributed to Zoroaster, Zostrian, Nichotheus, Allogenes (the Sethian Book "Allogeneis"?), and others. Gnostikerna attackerad av Plotinos besatt Apocrypha tillskrivs Zoroaster, Zostrian, Nichotheus, Allogenes (den Sethian boken "Allogeneis"?), Och andra.

In addition to these writings the following apocrypha are evidently of Gnostic authorship: Utöver dessa skrifter följande apokryferna är uppenbarligen av gnostiska författarskap:

"The Gospel of the Twelve" -- This is first referred to by Origen (Hom. I, in Luc.), is identical with the Gospel of the Ebionites, and is also called the "Gospel according to Matthew", because in it Christ refers to St. Matthew in the second person, and the author speaks of the other Apostles and himself as "we". "Evangeliet av de tolv" - Det här är första gången nämndes av Origenes (Hom. jag, i Luc.), Är identisk med evangeliet om Ebionites, och kallas också "Evangeliet enligt Matteus", eftersom det Kristus hänvisar till Matteus i den andra personen och författaren talar om de andra apostlarna och sig själv som "vi". This Gospel was written before AD 200, and has no connection with the so-called Hebrew St. Matthew or the Gospel according to the Hebrews. Detta evangelium skrevs före år 200, och har inget samband med den så kallade hebreiska Matteus eller Evangeliet enligt hebréerna.

"The Gospel according to the Egyptians", ie Christian countryfolk of Egypt, not Alexandrians. "Evangeliet enligt egyptierna", dvs Christian LANTBOR i Egypten, inte alexandrinarna. It was written about AD 150 and referred to by Clem. Den skrevs omkring år 150 och hänvisar till Clem. Alex. (Strom., III, ix, 63; xiii, 93) and Origen (Hom. I, in Luc), and was largely used in non-Catholic circles. Alex. (Strom., III, IX, 63, xiii, 93) och Origenes (Hom. jag, i Luc), och användes i stor utsträckning i icke-katolska kretsar. Only small fragments are extant in Clem. Endast små fragment är bevarade i Clem. Alex. (Strom. and Excerp. ex Theod.). Alex. (Strom. och Excerp. Ex Theod.). Some people have referred the Oxyrhynchus "Logia" and the Strasburg Coptic papyri to this Gospel, but this is a mere guess. Vissa människor har hänvisats Oxyrhynchus "Logia" och Strasbourg koptiska papyrus till budet, men detta är en ren gissning.

"The Gospel of Peter", written about AD 140 in Antioch (see DOCETAE). Another Petrine Gospel, see description of the Ahmin Codex. "The Gospel of Peter", skriven omkring år 140 i Antiokia (se DOCETAE). En annan Petrine Gospel, se beskrivning av Ahmin Codex.

A "Gospel of Matthias" written about AD 125, used in Basilidian circles (see BASILIDES). En "evangelium Matthias" skrivet omkring år 125, som används i Basilidian cirklar (se BASILIDES).

A "Gospel of Philip" and a "Gospel of Thomas". En "evangelium Philip" och en "Gospel of Thomas". According to the Pistis Sophia, the three Apostles Matthew [read Matthias], Thomas, and Philip received a Divine commission to report all Christ's revelations after His Resurrection. Enligt Pistis Sophia, de tre apostlarna Matteus [läs Matthias], Thomas, och Philip fått ett gudomligt uppdrag att rapportera alla Kristi uppenbarelser efter sin uppståndelse.

The Gospel of Thomas must have been of considerable length (1300 lines); part of it, in an expurgated recension, is possibly extant in the once popular, but vulgar and foolish, "Stories of the Infancy of Our Lord by Thomas, an Israelite philosopher", of which two Greek, as Latin, a Syriac, and a Slavonic version exist. The Gospel of Thomas måste ha varit av betydande längd (1300 linjer), del av det under en bortrensade recension är möjligen bevarad i gång populära, men vulgär och dum, "Berättelser om barndom Vår Herre av Thomas, en israelit filosof ", varav två grekiska, som latin, ett syriska, och ett slaviskt version finns.

"Acts of Peter" (Praxis Petrou), written about AD 165. "Acts of Peter" (Praxis Petrou), skriven omkring år 165. Large fragments of this Gnostic production have been preserved to us in the original Greek and also in a Latin translation under the title of "Martyrdom of the Holy Apostle Peter", to which the Latin adds, "a Lino episcopo conscriptum". Större fragment av denna gnostiska produktion har bevarats till oss på grekiska och även i en latinsk översättning under titeln "martyrdöd den helige aposteln Petrus", som det latinska tillägger "en Lino episcopo conscriptum". Greater portions of this apocryphon are translated in the so-called "Actus Petri cum Simone", and likewise in Sahidic and Slavonic, Arabic, and Ethiopic versions. Större delar av denna Apocryphon översätts i den så kallade "Actus Petri cum Simone", och likaledes i Sahidic och slaviska, arabiska och etiopiska versioner.

These fragments have been gathered by Lipsius and Bonnet in "Acta apostolorum apocr." Dessa fragment har samlats in av Lipsius och motorhuv i "Acta apostolorum apocr." (Leipzig, 1891), I. Though these recensions of the "Acts of Peter" have been somewhat Catholicized, their Gnostic character is unmistakable, and they are of value for Gnostic symbolism. (Leipzig, 1891), I. Även om denna recensions av "Acts of Peter" har varit något Catholicized är deras gnostisk karaktär omisskännlig, och de är av värde för gnostiska symboliken.

Closely connected with the "Acts of Peter" are the "Acts of Andrew" and the "Acts of John", which three have perhaps one and the same author, a certain Leucius Charinus, and were written before AD 200. Nära samman med "Acts of Peter" är "Acts of Andrew" och "Acts of John", varav tre har kanske ett och samma författare, en viss Leucius Charinus, och skrevs före år 200. They have come down to us in a number of Catholic recensions and in different versions. De har kommit till oss i ett antal katolska recensions och i olika versioner. For the Acts of Andrew see Bonnet, "Acta", as above (1898), II, 1, pp. För Acts of Andrew se Bonnet, "Acta", som ovan (1898), II, 1, pp. 1-127; for "Acts of John", ibid., pp. 1-127, för "Acts of John", ibid., Pp. 151-216. 151-216. To find the primitive Gnostic form in the bewildering variety and multiplicity of fragments and modifications is still a task for scholars. Att hitta den primitiva gnostiska form i det rika sortiment och mångfald av fragment och ombyggnadsarbeten är fortfarande en uppgift för akademiker.

Of paramount importance for the understanding of Gnosticism are the "Acts of Thomas", as they have been preserved in their entirety and contain the earliest Gnostic ritual, poetry, and speculation. Av avgörande betydelse för förståelsen av Gnostisismen är "Acts of Thomas", eftersom de har bevarats i sin helhet och innehåller de tidigaste gnostiska ritual, poesi och spekulation. They exist in two recensions, the Greek and the Syriac. De finns i två recensions, den grekiska och syriska. It seems most likely, though not certain, that the original was Syriac; it is suggested that they were written about AD 232, when the relics of St. Thomas were translated to Edessa. Det verkar högst sannolikt, men inte säkert, att det ursprungliga var syrianska, det antyds att de skrevs omkring år 232, när relikerna efter Thomas översattes till Edessa. Of the greatest value are the two prayers of Consecration, the "Ode to Wisdom" and the "Hymn of the Soul", which are inserted in the Syriac narrative, and which are wanting in the Greek Acts, though independent Greek texts of these passages are extant (Syriac with English translation by W. Wright, "Apocr. Acts of the Apost.", London, 1871). Av största värde är de två böner INVIGNING den "Ode to Wisdom" och "Hymn of the Soul", som skall införas i det syrianska berättelse, och som saknas i den grekiska Acts, men oberoende grekiska texterna till dessa passager är bevarad (Syrisk med engelsk översättning av W. Wright, "Apocr. rättsakter Apost.", London, 1871). The "Hymn to the Soul" has been translated many times into English, especially, by A. Bevan, "Texts and Studies", Cambridge 1897; cf. Den "Hymn till Soul" har översatts flera gånger till engelska, framför allt, genom A. Bevan, "Texter och studier", Cambridge 1897, jfr. F. Burkitt in "Journal of Theological Studies" (Oxford, 1900). F. Burkitt i "Journal of Theological Studies" (Oxford, 1900). The most complete edition of the Greek Acts is by M. Bonnet in "Acta", as above, II, 2 (Leipzig, 1903; see BARDESANES). Den mest fullständiga utgåvan av den grekiska Apostlagärningarna är av M. Bonnet i "Acta", enligt ovan, II, 2 (Leipzig, 1903; se BARDESANES). The Acts, though written in the service of Gnosticism, and full of the weirdest adventures, are not entirely without an historical background. De rättsakter, men skrivet i tjänst gnosticism, och full av de konstigaste äventyr, inte helt utan en historisk bakgrund.

There are a number of other apocrypha in which scholars have claimed to find traces of Gnostic authorship, but these traces are mostly vague and unsatisfactory. Det finns ett antal andra apokryfiska böcker där forskare har hävdat att finna spår av gnostiska författarskap, men dessa spår är oftast vaga och otillfredsställande. In connection with these undoubtedly Gnostic apocrypha mention must be made of the Pseudo-Clementine Homilies. I samband med dessa otvivelaktigt gnostiska Apocrypha nämna måste göras av Pseudo-Clementine predikningar. It is true that these are more often classed under Judaistic than under strictly Gnostic literature, but their affinity to Gnostic speculations is at least a first sight so close and their connection with the Book of Elxai (cf. ELCESAITES) so generally recognized that they cannot be omitted in a list of Gnostic writings. Det är sant att dessa är ofta klassificeras enligt judiska än under strikt gnostiska litteraturen, men deras släktskap med gnostiska spekulationer är åtminstone en första anblick så nära och deras samband med bok Elxai (jfr ELCESAITES) så allmänt känt att de inte kan utelämnas i en lista med gnostiska skrifter. If the theory maintained by Dom Chapman in "The Date of the Clementines" (Zeitschrift f. N. Test. Wiss., 1908) and in the article CLEMENTINES in the Catholic Encyclopedia be correct, and consequently Pseudo-Clemens be a crypto-Arian who wrote AD 330, the "Homilies" might still have at least some value in the study of Gnosticism. Om teorin upprätthålls av Dom Chapman i "Dagen för Clementiner" (Zeitschrift f. N. Test. Wiss., 1908) och i artikeln klementiner i Catholic Encyclopedia vara korrekt, och därmed Pseudo-Clemens vara ett krypto-Arian vem skrev AD 330, kan den "predikningar" har fortfarande åtminstone visst värde i att studera Gnostisism. But Dom Chapman's theory, though ingenious, is too daring and as yet too unsupported, to justify the omission of the "Homilies" in this place. Men Dom Chapmans teori, men genial, är alltför vågad och ännu för inte stöds, för att motivera utelämnande av "predikningar" på denna plats.

A great, if not the greatest, part of Gnostic literature, which has been saved from the general wreck of Gnostic writings, is preserved to us in three Coptic codices, commonly called the Askew, the Bruce, and the Akhmim Codex. En stor, om inte den största, delen av gnostiska litteraturen, som har sparats från den allmänna vrak gnostisk skrifter, har bevarats till oss i tre koptiska utläser, vanligen kallad Skev, the Bruce och Akhmim Codex. The Askew Codex, of the fifth of sixth century, contains the lengthy treatise "Pistis Sophia", ie Faith-Wisdom. The Skev Codex, den femte i sjätte århundradet, innehåller långa avhandling "Pistis Sophia", dvs Faith-Wisdom. This is a work in four books, written between AD 250 and 300; the fourth book, however, is an adaptation of an earlier work. Detta är ett verk i fyra böcker, skrivna mellan 250 e.Kr. och 300, den fjärde boken är dock en anpassning av ett tidigare arbete. The first two books describe the fall of the Æon Sophia and her salvation by the Æon Soter; the last two books describe the origin of sin and evil and the need of Gnostic repentance. De första två böckerna beskriver fall av Aeon Sophia och hennes frälsning av Aeon Soter, de sista två böckerna beskriver ursprunget till synd och ondska och behovet av gnostiska ånger. In fact the whole is a treatise on repentance, as the last two books only apply in practice the example of penance set by Sophia. I själva verket hela är en avhandling om omvändelse, eftersom de två sista böckerna endast tillämpas i praktiken exempel botgöring som fastställts av Sophia. The work consists of a number of questions and answers between Christ and His male and female disciples in which five "Odes of Solomon", followed by mystical adaptations of the same, are inserted. Verket består av ett antal frågor och svar mellan Kristus och hans manliga och kvinnliga lärjungar där fem "Odes of Solomon", följt av mystiska anpassningar av samma kan införas. As the questioning is mostly done by Mary, the Pistis Sophia is probably identical with the "Questions of Mary" mentioned above. Eftersom förhör sker mest av Mary är Pistis Sophia troligen identisk med "Frågor av Mary" som nämns ovan. The codex also contains extracts from the "Book of the Saviour". Codex innehåller också utdrag ur "Book of Frälsaren". The dreary monotony of these writings can only be realized by those who have read them. Det trista monotona dessa skrifter kan endast förverkligas av dem som har läst dem. An English translation of the Latin translation of the Coptic, which itself is a translation of the Greek, was made by GRS Mead (London, 1896). En engelsk översättning av den latinska översättningen av den koptiska, som själv är en översättning av den grekiska, gjordes av GRS Mead (London, 1896). The Bruce papyrus is of about the same date as the Askew vellum codex and contains two treatises: The Bruce papyrus är av ungefär samma datum som Askew vellum Codex och innehåller två avhandlingar:

the two books of Jeû, the first speculative and cosmogonic, the second practical, viz., the overcoming of the hostile world powers and the securing of salvation by the practice of certain rites: this latter book is styled "Of the Great Logos according to the mystery". två böcker om Jeu de första spekulativa och cosmogonic, den andra praktisk, dvs., att övervinna den fientliga världen befogenheter samt säkerställande av frälsning genom att utöva vissa riter: Denna senare bok som gjord för "de stora Logos enligt mysteriet ".

A treatise with unknown title, as the first and last pages are lost. En avhandling med okänd titel, som första och sista sidorna är förlorade. This work is of a purely speculative character and of great antiquity, written between AD 150 and 200 in Sethian or Archontian circles, and containing a reference to the prophets Marsanes, Nikotheus, and Phosilampes. Detta arbete är av rent spekulativ karaktär och höga ålder, skrivna mellan år 150 och 200 i Sethian eller Archontian cirklar, och som innehåller en hänvisning till profeterna Marsanes, Nikotheus och Phosilampes.

No complete English translations of these treatises exist; some passages, however, are translated in the aforesaid GRS Mead's "Fragments of a Faith Forgotten". Ingen fullständig engelska översättningar av dessa avhandlingar finns, några stycken, men omräknas i nämnda GRS Mead's "Fragments of a Faith Forgotten". Both the Bruce and Askew Codices have been translated into German by C. Både Bruce och Askew utläser har översatts till tyska av C. Schmidt (1892) in "Texte u. Unters" and (1901) in the Berlin "Greek Fathers". A Latin translation exists of the "Pistis Sophia" by Schwartze and Petermann (Berlin, 1851) and a French one of the Bruce Codex by Amélineau (Paris, 1890). The Akhmim Codex of the fifth century, found in 1896, and now in the Egyptian Museum at Berlin, contains Schmidt (1892) i "Texte u. unters" och (1901) i Berlin "grekiska fäderna". En latinsk översättning finns i "Pistis Sophia" av Schwartze och Petermann (Berlin, 1851) och en fransk en av Bruce Codex genom Amélineau (Paris, 1890). Den Akhmim Codex femte talet hittades 1896, och nu i Egyptiska museet i Berlin, innehåller

a "Gospel of Mary", called in the subscriptions "An Apocryphon of John": this Gospel must be of the highest antiquity, as St. Irenæus, about AD 170, made use of it in his description of the Barbelo-Gnostics; en "Gospel of Mary", kallas i prenumerationer "En Apocryphon av John": detta evangelium måste vara av högsta antiken, som den helige Irenaeus, omkring år 170, använt sig av det i sin beskrivning av Barbelo-gnostikerna;

a "Sophia Jesu Christi", containing revelations of Christ after His Resurrection; en "Sophia Jesu Christi", som innehåller avslöjanden om Kristus efter sin uppståndelse;

a "Praxis Petri", containing a fantastic relation of the miracle worked on Peter's daughter. en "Praxis Petri", som innehåller en fantastisk relation undret arbetat på Peter dotter.

The study of Gnosticism is seriously retarded by the entirely unaccountable delay in the publication of these treatises; for these thirteen years past we possess only the brief account of this codex published in the "Sitzungsber. dk preus. Acad." Studiet av gnosticism är allvarligt hämmat av helt ansvarslösa förseningar i offentliggörandet av dessa avhandlingar, för dessa tretton år tidigare vi har bara kort redogörelse för denna kodex som publiceras i "Sitzungsber. DK Preus. Acad." (Berlin, 1896), pp. (Berlin, 1896), pp. 839-847. 839-847.

This account of Gnostic literature would be incomplete without reference to a treatise commonly published amongst the works of Clement of Alexandria and called "Excerpta ex Theodoto". Denna förklaring av gnostisk litteratur skulle vara ofullständig utan hänvisning till en avhandling vanligen publicerade bland verk av Clemens av Alexandria, och efterlyste "Excerpta ex Theodoto". It consists of a number of Gnostic extracts made by Clement for his own use with the idea of future refutation; and, with Clement's notes and remarks on the same, form a very confusing anthology. Den består av ett antal gnostisk extrakt från Clement för eget bruk med tanken på framtida vederläggning, och med Klemens anteckningar och kommentarer om de samma, utgör en mycket förvirrande antologi. See O. Bibelius, "Studien zur Gesch. der Valent." Se O. Bibelius, "Studien zur Gesch. Der Valent." in "Zeitschr. f. N. Nest. Wiss." (Giessen, 1908). i "Zeitschr. f. N. Nest. Wiss." (Giessen, 1908).

Oriental non-Christian Gnosticism has left us the sacred books of the Mandaeans, viz., Oriental icke-kristen gnosticism har lämnat oss den heliga böcker av Mandaeans, dvs.,

the "Genzâ rabâ" or "Great Treasure", a large collection of miscellaneous treatises of different date, some as late, probably, as the ninth, some as early, perhaps, as the third century. den "Genzâ raba" eller "Great Treasure", en stor samling av diverse avhandlingar av olika datum, vissa så sent, förmodligen, eftersom den nionde, vissa så tidigt, kanske, som det tredje århundradet. The Genzâ was translated into Latin, by Norberg (Copenhagen, 1817), and the most important treatises into German, by W. Den Genzâ översattes till latin, som Norberg (Köpenhamn, 1817), och det viktigaste avhandlingarna till tyska av W. Brandt (Leipzig, 1892). Brandt (Leipzig, 1892).

Kolasta, hymns and instructions on baptism and the journey of the soul, published in Mandaean by J. Euting (Stuttgart, 1867). Kolasta, psalmer och instruktioner om dopet och resan i själen, som offentliggjordes i Mandaéiska av J. Euting (Stuttgart, 1867).

Drâshê d'Jahya, a biography of John the Baptist "ab utero useque ad tumulum" -- as Abraham Echellensis puts it -- not published. Drâshê d'Jahya, en biografi över John the Baptist "ab utero useque ad tumulum" - som Abraham Echellensis uttrycker det - inte offentliggjort.

Alexandrian non-Christian Gnosticism is perceptible in Trismegistic literature, published in English translation by GRS Mead (London and Benares, 1902, three volumes). Alexandrinsk icke-kristen gnosticism är märkbar i Trismegistic litteratur, publicerad i engelsk översättning av GRS Mead (London och Benares, 1902, tre volymer). Specifically Jewish Gnosticism left no literature, but Gnostic speculations have an echo in several Jewish works, such as the Book of Enoch, the Zohar, the Talmudic treatise Chagiga XV. Specifikt judisk Gnosticism lämnade ingen litteratur, men gnostiska spekulationer har ett eko i flera judiska verk, såsom Enoks Bok, den Zohar, den talmudiska avhandling Chagiga XV. See Gförer, "Philo", Vol. Se Gförer, "Philo", Vol. I, and Karppe, "Etudes sur. ore. nat. d. Zohar" (Paris, 1901). I och Karppe, "Etudes sur. Malm. Nat. D. Zohar" (Paris, 1901).

REFUTATION OF GNOSTICISM Vederläggning av GNOSTICISM

From the first Gnosticism met with the most determined opposition from the Catholic Church. Från den första Gnosticism träffade de mest beslutsamma motstånd från den katolska kyrkan.

The last words of the aged St. Paul in his First Epistle to Timothy are usually taken as referring to Gnosticism, which is described as "Profane novelties of words and oppositions of knowledge falsely so called [antitheseis tes pseudonomou gnoseos -- the antitheses of so-called Gnosis] which some professing have erred concerning the faith". De sista orden i åldern Paulus i sitt första brev till Timoteus brukar referera till Gnosticism, som beskrivs som "profana nyheterna i ord och motsatser kunskap felaktigt sk [antitheseis tes pseudonomou gnoseos - den motsatser så kallade Gnosis] som vissa påstår har gjort fel om tron ". Most probably St. Paul's use of the terms pleroma, the æon of this world, the archon of the power of the air, in Ephesians and Colossians, was suggested by the abuse of these terms by the Gnostics. Troligen St Paul's användning av begreppen Pleroma var föreslog Aeon av denna världen, arkonten av kraften i luften, i Efesierbrevet och Kolosserbrevet, genom missbruk av dessa villkor genom att gnostikerna. Other allusions to Gnosticism in the New Testament are possible, but cannot be proven, such as Titus 3:9; 1 Timothy 4:3; 1 John 4:1-3. Andra anspelningar på Gnosticism i Nya Testamentet är möjliga, men kan inte bevisas, såsom Titus 3:9; 1 Tim 4:3; 1 Joh 4:1-3.

The first anti-Gnostic writer was St. Justin Martyr (dc 165). Första anti-gnostiska författare var St Justinus Martyren (dc 165). His "Syntagma" (Syntagma kata pason ton gegenemenon aireseon), long thought lost, is substantially contained in the "Libellus adv. omn. haeres.", usually attached to Tertullian's "De Praescriptione"; such at least is the thesis of J. Kunze (1894) which is largely accepted. Hans "Syntagma" (Syntagma kata pason ton gegenemenon aireseon), länge tyckt förlorad, är betydligt ingår i "Libellus Adv. OMN. Haeres." Vanligen fästade vid Tertullianus's "De Praescriptione", så åtminstone är tesen om J. Kunze (1894) som är allmänt accepterat. Of St. Justin's anti-Gnostic treatise on the Resurrection (Peri anastaseos) considerable fragments are extant in Methodius' "Dialogue on the Resurrection" and in St. John Damascene's "Sacra Parellela". St. St Justin anti-gnostiska avhandling om Resurrection (Peri anastaseos) betydande fragment finns bevarade i Methodius ' "Dialog om Uppståndelsen" och i St John Damascenus's "Sacra Parellela". St Justin's "Comendium against Marcion", quoted by St. Irenæus (IV, vi, 2; V, xxvi, 2), is possibly identical with his Syntagma". Immediately after St. Justin, Miltiades, a Christian philosopher of Asia Minor, is mentioned by Tertullian and Hippolytus (Adv. Valent., v, and Eusebius, HE, V., xxviii, 4) as having combated the Gnostics and especially the Valentinians. His writings are lost. Theophilus of Antioch (dc 185) wrote against the heresy of Hermogenes, and also an excellent treatise against Marcion (kata Markionos Logos). The book against Marcion is probably extant in the "Dialogus de rectâ in Deum fide" of Pseudo-Origen. For Agrippa Castor see BASILIDES. Justin's "Comendium mot Marcion", citerad av S: t Irenaeus (IV, VI, 2, V, xxvi, 2) är möjligen identisk med hans Syntagma ". Omedelbart efter St Justin, Miltiades, en kristen filosof i Mindre Asien, är nämns av Tertullianus och Hippolytos (Adv. Valent., v, och Eusebius, HE, V., xxviii, 4) ha bekämpas gnostikerna och särskilt Valentinians. Hans skrifter har gått förlorade. Theofilos av Antiochia (dc 185) skrev mot kätteri Hermogenes, och även en utmärkt avhandling mot Marcion (kata Markionos Logos). Boken mot Marcion är troligen bevarad i "Dialogus de recta in Deum tro" av Pseudo-Origenes. För Agrippa Castor se BASILIDES.

Hegesippus, a Palestinian, traveled by way of Corinth to Rome, where he arrived under Anicetus (155-166), to ascertain the sound and orthodox faith from Apostolic tradition. Hegesippus, en palestinsk, reste genom Korint till Rom, där han anlände under Anicetus (155-166), att fastställa en sund och ortodoxa tron från apostoliska traditionen. He met many bishops on his way, who all taught the same faith and in Rome he made a list of the popes from Peter to Anicetus. Han träffade många biskopar på väg, som alla lärde samma tro och i Rom gjorde han en lista över påvar från Petrus till Anicetus. In consequence he wrote five books of Memoirs (Upomnemata) "in a most simple style, giving the true tradition of Apostolic doctrine", becoming "a champion of the truth against the godless heresies" (Eusebius, HE, IV, vii sqq., xxi sqq.). Följaktligen han skrev fem böcker om Memoirs (Upomnemata) "i en mycket enkel stil, som ger den sanna traditionen apostoliska läran", bli "en mästare på sanningen mot gudlösa kätterier" (Eusebius, HE, IV, VII följ., xxi ff.). Of this work only a few fragments remain, and these are historical rather than theological. Detta arbete endast ett fåtal fragment kvar, och dessa är historiska snarare än teologiska.

Rhodon, a disciple of Tatian, Philip, Bishop of Gortyna in Crete, and a certain Modestus wrote against Marcion, but their writings are lost. Rhodon, en lärjunge till Tatianus, Philip, biskop i Gortyna på Kreta, och en viss modestus skrev mot Marcion, men deras skrifter har gått förlorade. Irenaeus (Adv. Haer., I, xv, 6) and Epiphanius (xxxiv, 11) quote a short poem against the Oriental Valentinians and the conjuror Marcus by "an aged" but unknown author; and Zachaeus, Bishop of Caesarea, is said to have written against the Valentinians and especially Ptolemy. Irenaeus (Adv. Haer., I, XV, 6) och Epiphanius (xxxiv, 11) citera en kort dikt mot Oriental Valentinians och trollkarl Marcus med "ett år" men okända författare, och Zachaeus, biskop av Caesarea, sägs ha skrivit mot Valentinians och särskilt Ptolemaios.

Beyond all comparison most important is the great anti-Gnostic work of St. Irenæus, Elegchos kai anatrope tes psudonymou gnoseos, usually called "Adversus Haereses". Bortom all jämförelse viktigaste är den stora anti-gnostiska arbetet St Irenaeus, Elegchos kai anatrope tes psudonymou gnoseos, vanligen kallad "Adversus Haereses". It consists of five books, evidently not written at one time; the first three books about AD 180; the last two about a dozen years later. Den består av fem böcker, tydligen inte skrivit på en gång, de första tre böckerna omkring år 180, de senaste två ungefär ett dussin år senare. The greater part of the first book has come down to us in the original Greek, the rest in a very ancient and anxiously close Latin translation, and some fragments in Syriac. Större delen av den första boken har kommit till oss på grekiska, de övriga i en mycket gammal och ängsligt nära latinska översättningen, och vissa fragment i syriska.

St. Irenæus knew the Gnostics from personal intercourse and from their own writings and gives minute descriptions of their systems, especially of the Valentinians and Barbelo-Gnostics. St Irenaeus visste gnostikerna från personligt umgänge och från deras egna skrifter och ger minut beskrivningar av sina system, särskilt i Valentinians och Barbelo-gnostiker. A good test of how St. Irenæus employed his Gnostic sources can be made by comparing the newly found "Evangelium Mariae" with Adv. Ett bra test på hur den helige Irenaeus anställd hans gnostiska källor kan göras genom att jämföra nyfunna "Evangelium Mariae" med Adv. Haer., I, xxiv. Haer., I, xxiv. Numerous attempts to discredit Irenaeus as a witness have proved failures (see SAINT IRENAEUS). Flera försök att misskreditera Irenaeus som vittne har visat sig vara fel (se SAINT Irenaeus). Besides his great work, Irenaeus wrote an open letter to the Roman priest Florinus, who thought of joining the Valentinians; and when the unfortunate priest had apostatized, and had become a Gnostic, Irenaeus wrote on his account a treatise "On the Ogdoad", and also a letter to Pope Victor, begging him to use his authority against him. Förutom sitt stora verk, skrev Irenaeus ett öppet brev till romersk präst Florinus, som tyckte att ansluta sig till Valentinians, och när den olycklige prästen hade affallit, och hade blivit en gnostiker, skrev Irenaeus på hans konto avhandling "On the Ogdoad", och också ett brev till påven Victor, bad honom att använda sin auktoritet mot honom. Only a few passages of these writings are extant. Endast ett fåtal delar av dessa skrifter finns bevarade.

Eusebius (HE, IV, xxiii, 4) mentions a letter of Dionysius of Corinth (c. 170) to the Nicomedians, in which he attacks the heresy of Marcion. Eusebius (HE, IV, xxiii, 4) nämner en skrivelse av Dionysios av Korint (ca 170) till Nicomedians, där han angriper kätteri Marcion. The letter is not extant. Skrivelsen är inte bevarad. Clement of Alexandria (dc 215) only indirectly combated Gnosticism by defending the true Christian Gnosis, especially in "Paedagogos", Bk. Clemens av Alexandria (dc 215) endast indirekt bekämpas Gnosticism genom att försvara den sanna kristna Gnosis, särskilt i "Paedagogos", Bk. I, "Stromateis", Bk. Jag, "Stromateis", Bk. II, III, V, and in the so-called eighth book or "Excerpta ex Theodoto". II, III, V, och i den så kallade åttonde bok eller "Excerpta ex Theodoto". Origen devoted no work exclusively to the refutation of Gnosticism but his four books "On First Principles" (Peri archon), written about the year 230, and preserved to us only in some Greek fragments and a free Latin translation by Rufinus, is practically a refutation of Gnostic dualism, Docetism, and Emanationism. Origen inte ägnat arbete uteslutande till vederläggning av gnosticism men hans fyra böcker "på First Principles" (Peri archon), skriven omkring år 230, och bevarats till oss endast på vissa grekiska fragment och en fri latinska översättningen av Rufinus, är praktiskt taget en vederläggning av gnostiska dualism, Doketism och Emanationism.

About the year 300 an unknown Syrian author, sometimes erroneously identified with Origen, and often called by the literary pseudonym Adamantius, or "The Man of Steel", wrote a long dialogue of which the title is lost, but which is usually designated by the words, "De rectâ in Deum fide". Omkring år 300 en okänd syrisk författare, ibland felaktigt identifierats med Origenes, och ofta kallas av litterära pseudonym Adamantius, eller "The Man of Steel", skrev en lång dialog vars titel är förlorad, men som vanligtvis utses av ord, "De recta i Deum tro". This dialogue, usually divided into five books, contains discussions with representatives of two sects of Marcionism, of Valentinianism, and of Bardesanism. Denna dialog, brukar delas in i fem böcker, innehåller diskussioner med företrädare för två sekter Marcionism, av Valentinianism, och Bardesanism. The writer plagiarizes extensively from Theophilus of Antioch and Methodius of Olympus, especially the latter's anti-Gnostic dialogue "On Free Will" (Peri tou autexousiou). The greatest anti-Gnostic controversialist of the early Christian Church is Tertullian (b. 169), who practically devoted his life to combating this dreadful sum of all heresies. Författaren plagiarizes utförligt från Theophilus av Antiokia och Methodius av Olympus, särskilt dennes anti-gnostiska dialog "On Free Will" (Peri tou autexousiou). Den största anti-gnostiska controversialist av den tidiga kristna kyrkan är Tertullianus (f. 169), som ägnade nästan sitt liv åt att bekämpa detta fruktansvärda summan av alla irrläror. We need but mention the titles of his anti-Gnostic works: "De Praescriptione haereticorum"; "Adversus Marcionem"; a book "Adversus Valentinianos"; "Scorpiace"; "De Carne Christi"; "De Resurrectione Carnis"; and finally "Adversus Praxeam". Vi behöver dock nämna titlarna på hans anti-gnostiska verk: "De Praescriptione haereticorum", "Adversus Marcionem", en bok "Adversus Valentinianos", "Scorpiace", "de carne Christi", "De Resurrectione carnis" och slutligen " Adversus Praxeam ".

A storehouse of information rather than a refutation is the great work of Hippolytus, written some time after AD 234, once called "Philosophoumena" and ascribed to Origen, but since the discovery of Books IV-X, in 1842, known by the name if its true author and its true title, "Refutation of All Heresies" (katapason aireseon elegchos). Ett förråd av information snarare än en vederläggning är det stora arbete Hippolytos, skrivet någon gång efter AD 234, en gång kallad "Philosophoumena" och tillskrivs Origenes, men sedan upptäckten av Books IV-X, 1842, känd under namnet om dess verkliga författare och dess verkliga titel, "vederläggning av alla heresier" (katapason aireseon elegchos).

The publication of the Athos Codex by E. Miller (Oxford, 1851) revolutionized the study of Gnosticism and rendered works published previous to that date antiquated and almost worthless. Offentliggörandet av Athos Codex av E. Miller (Oxford, 1851) revolutionerade studiet av gnosticism och utförda arbeten publicerade tidigare denna dag föråldrade och nästan värdelös. To students of Gnosticism this work is as indispensable as that of St. Irenæus. För studenter i Gnostisismen detta arbete är lika nödvändigt som att S: t Irenaeus. There is an English translation by J. MacMahon in "The Ante-Nicene Library" (Edinburgh, 1868). Det finns en engelsk översättning av J. MacMahon i "Ante-Nicene Library" (Edinburgh, 1868). Hippolytus tried to prove that all Gnosticism was derived from heathen philosophy; his speculations may be disregarded, but, as he was in possession of a great number of Gnostic writings from which he quotes, his information is priceless. Hippolytos försökt att bevisa att alla Gnosticism härrör från hednisk filosofi, sina spekulationer kan bortse från, men som han var i besittning av ett stort antal gnostiska skrifter som han citerar, är han ovärderlig information. As he wrote nearly fifty years after St. Irenæus, whose disciple he had been, he describes a later development of Gnosis than the Bishop of Lyons. När han skrev nästan femtio år efter St Irenaeus, vars lärjunge han hade varit, beskriver han en senare utveckling av Gnosis än biskopen av Lyon. Besides his greater work, Hippolytus wrote, many years previously (before 217), a small compendium against all heresies, giving a list of the same, thirty-two in number, from Dositheus to Noetus; also a treatise against Marcion. Vid sidan av hans större verk, skrev Hippolytus, många år tidigare (före 217), ett litet kompendium mot alla kätterier, som ger en lista på samma, trettiotvå stycken, från Dositheus till Noetus, även en avhandling mot Marcion.

As, from the beginning of the fourth century, Gnosticism was in rapid decline, there was less need of champions of orthodoxy, hence there is a long interval between Adamantius's dialogue and St. Epiphanius's "Panarion", begun in the year 374. Som, från början av det fjärde århundradet, var Gnosticism i snabb nedgång, men det fanns behov av förkämpar för ortodoxin, varför det finns en lång tid mellan Adamantius dialog och St Epiphanius's "Panarion", som inleddes år 374. St. Epiphanius, who is his youth was brought into closest contact with Gnostic sects in Egypt, and especially the Phibionists, and perhaps even, as some hold, belonged to this sect himself, is still a first-class authority. St Epiphanius, som är hans ungdom togs i närmast kontakt med gnostiska sekterna i Egypten, och särskilt Phibionists, och kanske till och med, som vissa håll, tillhörde denna sekt själv, är fortfarande en förstklassig myndighet. With marvelous industry he gathered information on all sides, but his injudicious and too credulous acceptance of many details can hardly be excused. Med fantastiska industrin han samlat in uppgifter om alla sidor, men hans omdömeslösa och alltför godtrogna acceptans för många detaljer kan knappast ursäktas.

Philastrius of Brescia, a few years later (383), gave to the Latin Church what St. Philastrius i Brescia, några år senare (383), gav den latinska kyrkan vad St Epiphanius had given to the Greek. Epiphanius hade till det grekiska. He counted and described no fewer than one hundred and twenty-eight heresies, but took the word in a somewhat wide and vague sense. Han räknade och beskrivs inte mindre än hundra och twenty-eight villoläror, men tog ordet i en något bred och vag bemärkelse. Though dependent on the "Syntagma" of Hippolytus, his account is entirely independent of that of Epiphanius. Även beroende på "Syntagma" av Hippolytos, är hans konto helt oberoende av Epiphanius.

Another Latin writer, who probably lived in the middle of the fifth century in Southern Gaul, and who is probably identical with Arnobius the Younger, left a work, commonly called "Praedestinatus", consisting of three books, in the first of which he describes ninety heresies from Simon Magus to the Praedestinationists. En annan latinska författare, som troligen bodde i mitten av femte århundradet i södra Gallien, och som troligtvis är identisk med Arnobius dy, lämnade ett arbete, som brukar kallas "Praedestinatus", bestående av tre böcker, i den första där han beskriver nittio kätterier från Simon Magus till Praedestinationists. This work unfortunately contains many doubtful and fabulous statements. Detta verk innehåller tyvärr många tveksamma och fantastiska uttalanden. Some time after the Council of Chalcedon (451) Theodoret wrote a "Compendium of Heretical Fables" which is of considerable value for the history of Gnosticism, because it gives in a very concise and objective way the history of the heresies since the time of Simon Magus. En tid efter konciliet i Kalcedon (451) Theodoret skrev ett kompendium om kättersk Fables "som är av betydande värde för historien av gnosticism, eftersom det ger ett mycket kortfattat och objektivt sätt historien om kätterier sedan tiden för Simon Magus. St. Augustine's book "De Haeresibus" (written about 428) is too dependent on Philastrius and Epiphanius to be of much value. Augustine's bok "De Haeresibus" (skriven cirka 428) är alltför beroende av Philastrius och Epiphanius vara av stort värde. Amongst anti-Gnostic writers we must finally mention the neo-Platonist Plotinus (d. AD 270), who wrote a treatise "Against the Gnostics". Bland anti-gnostiska författare vi måste slutligen nämna nyplatonska Plotinos (d. 270 e.Kr.), som skrev en avhandling "Mot gnostikerna". These were evidently scholars who frequented his collegia, but whose Oriental and fantastic pessimism was irreconcilable with Plotinus's views. Dessa var tydligen forskare som besöks hans kollegier, men vars orientaliska och fantastiska pessimism var oförenlig med Plotinus åsikter.

CONCLUSION SLUTSATS

The attempt to picture Gnosticism as a mighty movement of the human mind towards the noblest and highest truth, a movement in some way parallel to that of Christianity, has completely failed. Försöket att bilden Gnosticism som en mäktig rörelse av människans sinne mot de ädlaste och högsta sanning, en rörelse på något sätt parallellt med kristendomen, har fullständigt misslyckats. It has been abandoned by recent unprejudiced scholars such as W. Bousset and O. Gruppe, and it is to be regretted that it should have been renewed by an English writer, GRS Mead, in "Fragments of a Faith Forgotten", an unscholarly and misleading work, which in English-speaking countries may retard the sober and true appreciation of Gnosticism as it was in historical fact. Det har blivit övergiven av den senaste fördomsfri forskare som W. Bousset och O. Gruppe, och det är beklagligt att det borde ha förnyats av en engelsk författare, GRS Mead, i "Fragments of a Faith Forgotten", en unscholarly och vilseledande arbete, som i engelsktalande länder kan fördröja nykter och sann uppskattning av gnosticism som det var i historiska fakta.

Gnosticism was not an advance, it was a retrogression. Gnosticism var inte ett förskott, det var en tillbakagång. It was born amidst the last throes of expiring cults and civilizations in Western Asia and Egypt. Though hellenized, these countries remained Oriental and Semitic to the core. This Oriental spirit -- Attis of Asia Minor, Istar of Babylonia, Isis of Egypt, with the astrological and cosmogonic lore of the Asiatic world -- first sore beset by Ahuramazda in the East, and then overwhelmed by the Divine greatness of Jesus Christ in the West, called a truce by the fusion of both Parseeism and Christianity with itself. Det föddes mitt i den sista plågor fram kulter och civilisationer i västra Asien och Egypten. Även helleniserade var dessa länder orientaliska och semitiska till kärnan. Detta Oriental anda - Attis i Mindre Asien, Istar i Babylonien, Isis i Egypten, med den astrologiska och cosmogonic Lore of the asiatiska världen - först ont drabbats av Ahuramazda i öster, och sedan överväldigade av den gudomliga storhet som Jesus i väst kallas en vapenvila med fusion av både Parseeism och kristendomen med sig själv. It tried to do for the East what Neo-Platonism tried to do for the West. Det försökte göra för East vad Neo-Platonism försökte göra för väst. During at least two centuries it was a real danger to Christianity, though not so great as some modern writers would make us believe, as if the merest breath might have changed the fortunes of Gnostic, as against orthodox, Christianity. Under åtminstone två århundraden var det en verklig fara för kristendomen, men inte så stor som vissa moderna författare skulle få oss att tro, som om sig minsta andetag kan ha ändrats öden gnostiska, jämfört med ortodoxa, kristendomen.

Similar things are said of Mithraism and neo-Platonism as against the religion of Jesus Christ. Liknande saker sägas Mithraism och neo-platonismen mot religionen om Jesus Kristus. But these sayings have more piquancy than objective truth. Christianity survived, and not Gnosticism, because the former was the fittest -- immeasurably, nay infinitely, so. Men dessa ord har mer spritsighet än den objektiva sanningen. Kristendomen överlevde, och inte Gnosticism, eftersom den tidigare var den starkaste - oändligt mycket, ja oändligt, så. Gnosticism died not by chance, but because it lacked vital power within itself; and no amount of theosophistic literature, flooding English and German markets, can give life to that which perished from intrinsic and essential defects. Gnosticism dog inte av en slump, utan därför att den saknade livskraft inom sig, och ingen av theosophistic litteratur, översvämningar engelska och tyska marknaderna, kan ge liv åt det som försvunnit från inneboende och väsentliga fel.

It is striking that the two earliest champions of Christianity against Gnosticism -- Hegesippus and Irenaeus -- brought out so clearly the method of warfare which alone was possible, but which also alone sufficed to secure the victory in the conflict, a method which Tertullian some years later scientifically explained in his "De Praescriptione". Det är slående att de två tidigaste förkämparna för kristendomen mot gnosticism - Hegesippus och Irenaeus - förs ut så tydligt metod för krigföring som bara var möjligt, men som också ensamt tillräckligt för att säkra segern i konflikten, en metod som Tertullianus några år senare vetenskapligt förklaras i hans "De Praescriptione". Both Hegesippus and Irenaeus proved that Gnostic doctrines did not belong to that deposit of faith which was taught by the true succession of bishops in the primary sees of Christendom; both in triumphant conclusion drew up a list of the Bishops of Rome, from Peter to the Roman bishop of their day; as Gnosticism was not taught by that Church with which the Christians everywhere must agree, it stood self-condemned. Både Hegesippus och Irenaeus bevisat att gnostiska läror inte hörde till att deponering av tro som lärdes ut av den sanna rad biskopar i den primära ser inom kristenheten, både triumferande slutsats drog upp en förteckning över biskopar i Rom, från Peter till Roman biskop av sin dag, som Gnosticism inte lärdes ut av den kyrka som de kristna överallt måste komma överens om var den själv fördömer.

A just verdict on the Gnostics is that of O. Gruppe (Ausführungen, p. 162); the circumstances of the period gave them a certain importance. En rättvis dom på gnostikerna är att O. Gruppe (Ausführungen, s. 162), omständigheterna perioden gav dem en viss betydelse. But a living force they never were, either in general history or in the history of Christendom. Gnosticism deserves attention as showing what mention dispositions Christianity found in existence, what obstacles it had to overcome to maintain its own life; but "means of mental progress it never was". Men en levande kraft de aldrig var, förtjänar antingen i allmän historia eller i kristendomens historia. Gnosticism uppmärksamhet som visar vad nämna dispositioner kristendom hittats finns, vilka hinder man måste övervinna för att behålla sitt eget liv, men "tekniker för mental utveckling Det var aldrig ".

Publication information Written by JP Arendzen. Publikation information Skrivet av JP Arendzen. Transcribed by Christine J. Murray. The Catholic Encyclopedia, Volume VI. Kopierat av Christine J. Murray. The Catholic Encyclopedia, Volume VI. Published 1909. År 1909. New York: Robert Appleton Company. New York: Robert Appleton Company. Nihil Obstat, September 1, 1909. Nihil Obstat, September 1, 1909. Remy Lafort, Censor. Remy Lafort, censurerar. Imprimatur. Imprimatur. +John M. + John M. Farley, Archbishop of New York Farley, ärkebiskop av New York


This subject presentation in the original English language Denna fråga presenteras i den ursprungliga engelska språket


Send an e-mail question or comment to us: E-mailSkicka ett e-mail eller kommentar till oss: E-post

The main BELIEVE web-page (and the index to subjects) is at De viktigaste TROR web-sida (och indexet till personer) är