I uppkomst tillskrivas kontot av skapelseman närvaro i världen direkt till guden. Vid detta agera bara, som guden av förälskelse och driva, manen ”skapades” (bara',-1:27; 5:1; 6:7) och ”bildat” (yasar, 2:7 - 8). Vid detta idérikt agera manen koms med in i existens i en duality av förhållanden, strax till naturen och till den själva guden. Han bildades av damma av av jorden och begåvades med soulliv av andedräkten av guden. Guden är källan av hans liv och dammar av det materiellt av hans vara.
| TRO Klosterbroder Information Källa web-site |
| Vårt lista av 1.000 som klosterbrodern betvingar |
| E-post |
Alltigenom OTEN förhållandet av manen till naturen är överallt stressad. Som manaktier med naturaktie med manen i faktan av hans uppehälle. Således gjordes stundnaturen till servemanen, så manen på hans del krävs att ansa naturen (generator-2:15). Naturen är därför inte en sortera av frilägeenheten i förhållande till man liv. För mellan tvåna natur och man, finns det en mystisk förbindelse, så att, då manen sinned det naturligt, beställa sig själv drabbades djupt (generator-3:17 - 18; cf. ROM-minne. 8:19 - 23). Sedan emellertid, naturen som lidas som ett resultat av man, syndar, så det jublar med honom i hans befrielse (Ps. 96:10 - 13; Isa. 35, Etc.), för i man befrielse ska den för aktien (Isa. 11:6 - 9).
Men emellertid är den djupt släkta manen till det naturligt beställer, framläggas han icke desto mindre som något som är olik och som är särskiljande. Först efter att ha kallat jorden in i existens med dess olika krav för människoliv, gud förklarade därefter för danandet av manen. Intrycket, som uppkomstkontot ger, är, att manen var sakkunniga, fokuserar av den idérika guden ämnar. Det är inte så mycket som manen var den idérika kröna av guden agerar, eller klimaxen av det processaa, för, även om sist i det stigande fjäll, honom, är första i den gudomliga avsikten. Alla föregående agerar av gud framläggas mer i naturen av en fortlöpande serie av det återkommande bruket av förbindelsen ”och” (generator-1:3, 6, 9, 14, 20, 24). ”Därefter sade guden, ”låt oss göra manen. ” ””därefter”, när? När det kosmiskt beställer, var färdigt, då jorden var ordnar till för att tåla manen. Således bemannar stunder stativ för gud i ett förhållande av skapat beroende, har han också statusen av en unik och special personhood i förhållande till gud.
Av åttio nämnde delarna av förkroppsliga i den OTEN benämner för ”hjärta” (leb), ”(kabed) lever”, ”njure” (kelayot), och ”är tarmar” (me'im) mest frekventerar. Till varje av dessa tillskrivas någon emotionell impuls eller känsla endera factually eller metaphorically. Benämna ”hjärta” har det mest bred att hänvisa till. Den kommas med in i förhållande med man sammanlagda phychical natur som försegla eller instrumenterar av hans emotionella, volitional och intellektuella manifestations. I det mer sistnämnda sammanhanget får den en styrka som vi bör appellen ”vara besvärad” (Deut. 15:9; Judg. 5:15 - 16) eller ”intellekt” (jobb8:10; 12:3; 34:10), och används vanligt av metonymyen för att beteckna ens tanke, eller wishen med idén av ämnar eller löser. För ens tanke eller wish är vad är ”i hjärtan,”, eller, som skulle sägs i dag, ”i vara besvärad.”,
Dessa flera uttrycker, karakteriserar inte emellertid manen som en sammansättning av separata och distinkt beståndsdelar. Hebréisk psykologi delar inte upp man natur in i ömsesidigt - artikel med ensamrättdelar. Bak dessa användningar av uttrycker tanken som framförs av uppkomstkontot, den man natur, är tvåfaldigt, återstår. Yet även där manen framläggas inte som en lös union av två olikartade enheter. Det finns inte någon avkänning av en metafysisk delning, stunden som även av en etisk dualism av soul och förkroppsliga är ganska utländskt till hebréisk tanke. Vid Gud blev inbreathing av manen som han bildade från damma av, en bosatt soul, enat vara i interrelationen av det terrestrial och det transcendentalt.
Alltigenom OTEN de två begreppen av manen som en unik och ansvarigindivid och som ett samkväm och representativt vara har betoning. Adam var både en man och yet mankind. I honom grundar individpersonhood och samkvämsolidaritet uttryck. Stundom i Israel historia finns det betoning på individansvar (e.g., Ezek. 9:4; 20:38; cf. chs. 18, 35), stunden ”Thoushalten” eller ”Thoushalt inte” av lagen och profeterna är egenskapt entalet, tilltalas till individen beskådas inte atomistically utan i intim anslutning med och representativt av, den hela gemenskapen. Gör så synda av singelindividen gäller alla i dess följder (Josh. 7:24 - 26; cf., 2 Sam. 14:7; 21:1 - 14; 2 konung9:26). Å ena sidan Moses och Phineas stativ, för guden för att plädera deras folk orsakar, därför att de förkroppsligar i dem den hela gemenskapen. I den intertestamental perioden emellertid, passerade denna medvetenhet av solidaritet från att vara ett realiserat fakta i den sociala medvetenheten av nationen till att vara mer och mer en idealistisk och teologisk dogm.
Från detta perspektiv av ras- solidaritet i den första manen följer den att Adams syndar involverat varje individ både i själva och i hans sociala förhållanden. På grund av Adams transgression påverkas alla i helheten spänner av hans vara och i totalityen av hans societal uppehälle.
Detta beskådar av man, som en varelse av värderar var för Jesus ett ideal och en möjlighet. För sågar han alla individer, huruvida man eller kvinna, som okontrollerat och borttappadt och deras förhållande med den brutna guden av. Synda, honom antog klart dess universality, även om han ingenstans specificerade naturen av. Alla manar fångas somehow upp i sin'sens svår situation och enmesheds i dess tragiska följder. Således måste alla, som skulle direkt till gud härlighet och eviga njutning, erfara newness av liv. Och det var detta ämnar exakt att Kristus kom in i världen att utföra (Matt. 1:21; Luke 19:10). Det följer därför att det är vid ens inställning till Kristus som frälsaren av världen att individmänniskaöden förseglas slutligen.
I detta sammanhang kontrasterar Paul ”gamal man” av naturen (ROM-minne. 6:6; Eph. 4:22; Kolonn-3:9) som är ”efter kött” (ROM-minne. 8:4 12; Gal. 4:23, 29, Etc.) med ”den nya manen” i nåd (Eph. 4:24; cf., 2 Cor. 5:17; Gal. 6:15) som är ”efter anden” (ROM-minne. 8:5; Gal. 4:29). Han talar också av ”den yttre naturen” av manen, som förgås, och hans ”inre natur” som står ut med och förnyas dagligen i Kristus (Cor 2. 4:16; cf. Eph. 3:16) och av ”den naturliga manen” (psychikosanthropos) och ”honom som är negro spiritual” (1 Cor. 2:15; cf. 14:37).
I kontrast med understödja Adam, är den första Adamen ”från jorden, en man av dammar av” (1 Cor. 15:47), men är ännu ”uppehälle som ett är” (vs. 45). Though uthärdar manen på hans jordiska sida ”avbilda av manen av dammar av” (vs. 45), honom kan vid nåd till och med tro göras ”för att uthärda avbilda av manen från himmel” (vs. 49). Den själva manen är in en moral som är med en innate avkänning av rätten och fel som Paul talar av som hans ”samvete” (21 tider.) Detta samvete kan, emellertid, förlora dess sensitiveness för godan och bli ”befläckt” (1 Cor. 8:7) och ”seared” (1 Tim. 4:2).
Som den högsta exponenten av applikationen av Kristus besparingarbete till personligt liv kan Paul knappt undvika hänvisar till till man nödvändiga natur och makeup, och oundvikligen sådan allusioner reflekterar OT-användningen av benämner. Samtidigt uttrycker stunden som han använder hans, med det samma allmänna menande, som i OTEN, de appliceras mer exakt i hans epistles. Det viktigast benämner i hans anthropological ordlista är ”kött” (sarx, 91 tider), som han använder i en läkarundersökning och en etisk avkänning; ”ande” (pneumaen, 146 tider), att beteckna allmänt, det högre den Godward aspekten av man natur; ”förkroppsliga” (somaen, 89 tider), oftast för att designera människaorganismen som sådan, men ibland den sinnliga aspekten av man natur; ”soul” (psyken, 11 tider), i huvudsak att bära idén av den livsviktiga principen av individliv.
Paul har flera uttrycker översatt ”varar besvärad” i de engelska versionerna för att specificera man infödda rationella kapacitet som är i den naturliga manen som allvarligt by påverkas, syndar (ROM-minne. 1:8; 8:6 - 7; Eph. 4:17; Kolonn-2:18; Mig Tim. 3:8; Titus 1:15). Men den omformade vara besvärad kommer med guden godtagbar dyrkan (ROM-minne. 12:2; Eph. 4:23) och blir så i troendet vara besvärad av Kristus (1 Cor. 2:16; cf. Phil. 2:5). Benämna ”hjärta” (kardiaen, 52 tider) specificerar för Paul den innersta fristaden av man psychical vara endera i sin helhet eller med en eller another av dess viktiga aktiviteter, emotionellt, rationellt eller volitional.
Ibland kontrasterar Paul dessa aspekter, kött, och anden, förkroppsligar och soul, för att ge intrycket av en dualism av man natur. Förkroppsliga, soul och anden (1 Thess på andra tider som han introducerar den threefold karakteriseringen. 5:23), som lönelyfter manen för ifrågasätta ska huruvida tänkas ut dichotomously eller trichotomously. Det utbytbara bruket av benämner ”ande”, och ”verkar soul” för att bekräfta gamlan beskådar, stunder faktumet att de kontrasteras ibland rymms för att stötta sistnämnden. Yet however använt, benämner båda ser till man inre natur över mot kött eller förkroppsligar, som ser till den yttre aspekten av manen som existerande i utrymme och tid. I hänvisa till, då till man psychical natur, ”betecknar anden” liv, som att ha dess beskärning i gud och ”soul” betecknar att samma liv som utgj橬一j i man. Anden är det inre djupet av manen som den är, den högre aspekten av hans personlighet. Soul uttrycker man egna sakkunnig och särskiljande egenart. Pneumaen är man nonmaterial natur som ser Godward; psyket är att samma röra natur av manen som earthward ser och saker av avkänning.
Världsförbättrarna förnekade denna skillnad between avbildar, och likheten på som arbetena - räddning av medievalism fostrades i deras envishet på den radikala naturen av syndar, och dess verkställa på sammanlagt vara av manen. Således underhöll de att räddning är vid nåd bara och vid tro bara som gåvan av guden.
Några moderns har upplivat Irenaeuss skillnad under nytt benämner. Emil Brunner, till exempel, talar av ”det formellt” avbildar till uttryckligt det nödvändigt strukturerar av manen som den är, som inte påverkas väldeliga vid nedgången. ”Det materiellt” avbildar å ena sidan, honom hälsningar, som ganska borttappadt vid manen synda. Reinhold Niebuhr har gått tillbaka till den skolastiska skillnaden nära som hänseendebåde terminologi och te. De som som inte medger, en olik konnotation för benämner, har sökt att identifiera det nöjt av avbilda, som endera som är fysisk, bildar eller den rena anden. Schleiermacher talar av avbilda som man herravälde över naturen, en beskåda expounded i nyare dagar av Hans Wolff och L Verdium.
Karl som Barth tänkte ut av den benämner in, av male, och kvinnligt, även om han belastar samtidigt, är det endast i förhållande till Kristus där en riktig överenskommelse av manen. Omdanade placerar är att avbilda av guden i man består i man rationality och moralkompetens, men, att den är exakt dessa verklighetar av hans vara, som var borttappada eller fördärvade syndar igenom. Andra betraktar personlighet som ingrediensen av avbilda, stund stilla som andra föredrar att se den som sonshipen som strider att manen skapades för det förhållande. Men vid hans synda honom avfärdade hans sonship, som kan återställas endast i Kristus.
Alternativet beskådar, traducianismen (Lat. tradux, en förgrena sig eller foren), expounded av Tertullian, är att vikterna av både soul och förkroppsligar bildas och fortplantas tillsammans. Favoriserat av Luther, adopteras den därför allmänt av mer sistnämnd Lutheranteologer. I service av beskåda är observationen att generator-1:27 föreställer guden som att skapa arten i Adam som ska fortplantas ”efter dess snällt” (Cf. generator-1:12, 21, 25). Och denna förhöjning till och med sekundärt orsakar antyds i efter versen (cf.vs. 22; 5:3; 46:26; John 1:13; Heb. 7:9 - 10) och i passagerna, som föreslår solidariteten av racen och dess, syndar i den första manen (ROM-minne. 5:12 - 13; Mig Cor. 15:22; Eph. 2:3).
Från dess spänning på den fortsätta likheten av guden och manen har den östliga kyrkan favoriserat creationism. Här betraktas guden som agera omgående för att komma med individliv in i att vara. Den västra kyrkan, å ena sidan, genom att betona gud otherness från skapad, beställer, och djupet av den gäspa golfen mellan människan och prästen som är följande på man, syndar, ser gud kontakt med manen i världen som mer avlägsen. Traducianism därför, som gud förhållande till individbefruktningen och födelse rymms för att medlas i, har haft från den breda servicen för det tredje århundradet.
I Pelagius och Augustine som dessa två beskådar, kom in i korkonflikt. Pelagius undervisade att manen var opåverkad vid Adams transgression, ska hans behålla friheten av likgiltighet, så att han äger in självt kapaciteten att välja goda eller ondska. I det ljust av ROM-minne. 5:12 - 13 Augustine underhöll att Adams syndar har så den lamslog manen som han kan agera endast till uttryckligt hans syndfulla natur som övertas från hans första föräldrar. Den ofrånkomliga kompromissen visades i det halva - det Pelagian (eller halvt - Augustinian), synergistic teet, att stunder alla manar övertar en snedhet för att synda, en frihet av beslutet återstår att tillstånd åtminstone några manar att ta första steg in mot righteousness. I calvinisten - Arminian tvist av det sjuttonde århundradet konflikten reenacted. Calvin stred för den sammanlagda demoraliseringen av manen; manen ”har ingen goda att återstå i honom.”, Därför ska är inte fri att välja godan; så är räddning en agera av gud suveräna nåd.
Tillåtna Arminius, som Adams syndar, hade förfärlig efterräkning och som varje äger ”en naturlig propensity” att synda (John Wesley), tag som underhåller, samtidigt, att den hör hemma till varje man av hans egna frivillighet för att ratificera denna inre riktning av hans natur. Å ena sidan är det möjligheten för någon man, genom att acceptera bistå av den heliga anden, för att opt för gud långt, for han stillar äger en inre kapacitet så att göra.
I det Pelagian - humanistintrigen alla manar är brunnen och behöver endast en tonicuppehälle dem i bra vård-. I det halva - den Pelagian (halvt - Augustinian) - Arminian doktrinmanen är sjuk och kräver den högra medicinen för hans återställning. I det Augustinian - calvinisten beskådar manen är död och kan förnyas till liv endast av en divinely initierad uppståndelse.
H D McDonald
(Elwell evangelikal ordbok)
Bibliografi
S B Babbage, man i natur och nåd; E Brunner, man i revolt; G Carey, tror jag i man; S-grotta, den kristna bedömningen av manen; D-rösen, avbilda av guden i man; W Eichrodt, man i OTEN; W-G Kummel, man i NTEN; J Laidlaw, bibeldoktrinen av manen; J-G Machen, kristen beskådar av man; H D McDonald, kristen beskådar av man; J Moltmann, man; J Orr, gud avbildar i man; H W Robinson, den kristna doktrinen av manen; R F Shedd, man i gemenskapen; Smed för C R, bibeldoktrinen av manen; W D Stacey, Paulinen beskådar av man; T F Torrance, Calvins doktrin av manen; C A vanPeursen, förkroppsligar, Soul, ande; J S Wright, vad är manen?
Detta betvingar presentation i det original- engelska språket
Överför en e-post ifrågasätter eller kommenterar till oss: E-post
Den huvudsakliga TRO weben-page (och indexet betvingar), är på http://mb-soft.com/believe/belieswa.html