Doctrine of Man In the Old Testament Doctrine of Man I Gamla Testamentet

Advanced Information Avancerad information

In the Genesis account of creation man's presence in the world is attributed directly to God. I Första Mosebok skapelsens människans närvaro i världen är härledas direkt till Gud. By this act alone, as the God of love and power, man was "created" (bara', 1:27; 5:1; 6:7) and "formed" (yasar, 2:7 - 8). Genom detta agera ensamma, som Gud av kärlek och kraft, var man "skapat" (bara ", 1:27, 5:1 6:7) och" bildade "(Yasar, 2:7 - 8). By this creative act man was brought into existence in a duality of relationships, at once to nature and to God himself. Genom denna kreativa handling mannen kom in i existens i en dualitet av relationer, på en gång till naturen och till Gud själv. He was formed of the dust of the earth and was endowed with soul life by the breath of God. Han bildades av stoft från jorden och var begåvad med själ liv i andan av Gud. God is the source of his life, and dust the material of his being. Gud är källan till hans liv, och damma av materialet i sitt liv.

BELIEVE Religious Information Source web-siteTRO
Religiösa
Information
Källa
webbplats
Our List of 1,000 Religious Subjects Vår lista över 1000 religiösa Ämnesområden
E-mailE-post

Man's Nature Menniskonaturen

Man, then, did not spring out of nature by some natural evolutionary process. Man är alltså inte våren ut i naturen av någon naturlig evolutionär process. He is the result of the immediate action of God, who used already existing created material for the formation of the earthly part of his being. Han är resultatet av omedelbara åtgärder för Gud, som användes redan befintliga material som skapats för bildandet av den jordiska delen av hans väsen. Man has thus physiological similarities with the rest of the created order (Gen. 18:27; Job 10:8 - 9; Ps. 103:14, etc.) and consequently shares with the animal world in dependence on God's goodness for his continuance (Isa. 40:6 - 7; Pss. 103:15; 104, etc.). Människan har alltså fysiologiska likheter med resten av den skapade ordningen (Mos 18:27; Job 10:8 - 9; Ps. 103:14, etc.) och därmed delar med djurvärlden i beroende av Guds godhet för sin fortsatta (Jes. 40:6 - 7, Pss. 103:15, 104, etc.).

Throughout the OT the relationship of man to nature is everywhere stressed. Hela OT förhållandet mellan människan till naturen finns överallt betonas. As man shares with nature share with man in the actualities of his living. Som man delar med naturen dela med människan i verkligheter av hans liv. Thus, while nature was made to serve man, so man on his part is required to tend nature (Gen. 2:15). Även om naturen gjordes för att tjäna människan, så man å sin sida är skyldig att vårda naturen (Mos 2:15). Nature is therefore not a sort of neutral entity in relation to man's life. For between the two, nature and man, there exists a mysterious bond so that when man sinned the natural order was itself deeply afflicted (Gen. 3:17 - 18; cf. Rom. 8:19 - 23). Naturen är därför inte ett slags neutral enhet i förhållande till människans liv. För mellan de två, natur och människa, det finns en mystisk obligation så att när man syndat den naturliga ordningen själv var djupt drabbad (Mos 3:17 - 18; cf. Rom. 8:19 - 23). Since, however, nature suffered as a result of man's sin, so does it rejoice with him in his redemption (Ps. 96:10 - 13; Isa. 35, etc.), for in man's redemption it too will share (Isa. 11:6 - 9). Men eftersom lidit naturen som ett resultat av människans synd, så innebär det glädjas med honom i hans inlösen (Ps. 96:10 - 13, Jes. 35 mm), i människans inlösen kommer man också att dela (Jes. 11:6 - 9).

But however deeply related man is to the natural order, he is presented nonetheless as something different and distinctive. Men hur djupt rör människan är att den naturliga ordningen, är han presenterade ändå som något annorlunda och särpräglade. Having first called the earth into existence with its various requisites for human life, God then declared for the making of man. Efter att först ha kallat jorden till stånd med sina olika förutsättningar för mänskligt liv, förklarade Gud då för framställning av mannen. The impression that the Genesis account gives is that man was the special focus of God's creative purpose. Intrycket att Första Mosebok ger är att mannen var speciellt fokus för Guds kreativa ändamål. It is not so much that man was the crown of God's creative acts, or the climax of the process, for although last in the ascending scale, he is first in the divine intention. Det är inte så mycket att man var kronan av Guds kreativa handlingar, eller kulmen av processen, för även sist i stigande skala, är han först i Guds avsikt. All the previous acts of God are presented more in the nature of a continuous series by the recurring use of the conjunction "and" (Gen. 1:3, 6, 9, 14, 20, 24). Alla tidigare force majeure presenteras mer karaktären av en sammanhängande serie av återkommande användning av konjunktionen "och" (Mos 1:3, 6, 9, 14, 20, 24). "Then God said, 'Let us make man.'" "Then", when? "Och Gud sade: 'Låt oss göra människan." "" Då ", när? When the cosmic order was finished, when the earth was ready to sustain man. När den kosmiska ordningen var slut, då jorden var redo att stödja människan. Thus, while man stands before God in a relationship of created dependence, he has also the status of a unique and special personhood in relation to God. Även om man står inför Gud i en relation skapas beroendet, har han också status som en unik och speciell personlighet i förhållande till Gud.

Man's constituents Man väljare

The three most significant words in the OT to describe man in relation to God and nature are "soul" (nepes, 754 times), "spirit" (ruah, 378 times), and "flesh" (basar, 266 times). The term "flesh" has sometimes a physical and sometimes a figuratively ethical sense. De tre viktigaste orden i OT att beskriva människan i relation till Gud och naturen är "själen" (nepes, 754 gånger), "ande" (ruah, 378 gånger), och "kött" (Basar, 266 gånger). De begreppet "kött" har ibland ett fysiskt och ibland ett bildligt etisk bemärkelse. In its latter use it has its context in contrast with God to emphasize man's nature as contingent and dependent (Isa. 31:3; 40:6; Pss. 61:5; 78:39; Job 10:4). I sina senare använde den har sitt sammanhang i motsats till Gud att betona människans natur som är villkorlig och beroende (Jes. 31:3, 40:6, PSS. 61:5, 78:39, Job 10:4). Both nepes and ruah denote in general the life principle of the human person, the former stressing more particularly his individuality, or life, and the latter focusing on the idea of a supernatural power above or within the individual. Både nepes och ruah betecknar i allmänhet liv principen i människan, den tidigare betonade särskilt sin individualitet, eller livet, och den sistnämnda fokuserar på idén om en övernaturlig makt över eller inom individen.

Of the eighty parts of the body mentioned in the OT the terms for "heart" (leb), "liver" (kabed), "kidney" (kelayot), and "bowels" (me'im) are the most frequent. Av de åttio delar av kroppen som nämns i OT villkoren för "hjärtat" (LEB), "lever" (kabed), "njure" (kelayot), och "tarmarna" (me'im) är den vanligaste. To each of these some emotional impulse or feeling is attributed either factually or metaphorically. The term "heart" has the widest reference. Var och en av dessa någon känslomässig impuls eller känsla beror antingen faktiska eller bildligt. Begreppet "hjärta" har den bredaste referens. It is brought into relation with man's total phychical nature as the seal or instrument of his emotional, volitional, and intellectual manifestations. Det kommer i samband med människans totala phychical natur som sigill eller instrument för hans känslomässiga, avsiktliga och intellektuella yttringar. In the latter context it acquires a force we should call "mind" (Deut. 15:9; Judg. 5:15 - 16) or "intellect" (Job 8:10; 12:3; 34:10), and is frequently employed by metonymy to denote one's thought or wish with the idea of purpose or resolve. I det sistnämnda sammanhanget förvärvar en kraft som vi skulle kalla "sinne" (Mos 15:9; dom. 5:15 - 16) eller "förstånd" (Job 8:10; 12:3; 34:10), och är ofta anställda av metonymy att beteckna ett tänkande eller önskan med idén om syftet eller lösa. For one's thought or wish is what is "in the heart," or, as would be said today, "in the mind." För ens tanke eller önskan är vad som är "i hjärtat", eller, vilket vore sa idag, "i sinnet."

These several words do not, however, characterize man as a compound of separate and distinct elements. Dessa flera ord behöver dock inte karaktärisera människan som en sammansatt av separata och fristående delar. Hebrew psychology does not divide up man's nature into mutually exclusive parts. Hebreiska psykologi går inte längre dela upp människans natur i ömsesidigt uteslutande delar. Behind these usages of words the thought conveyed by the Genesis account, that man's nature is twofold, remains. Bakom dessa användningsområden av ord tanken förmedlas av Första Mosebok, att människans natur är dubbel fortfarande. Yet even there man is not presented as a loose union of two disparate entities. Men även där man inte presenteras som en lös union av två olika enheter. There is no sense of a metaphysical dichotomy, while even that of an ethical dualism of soul and body is quite foreign to Hebrew thought. Det finns ingen känsla av en metafysisk dikotomi, men även som en etisk dualism själ och kropp är helt främmande för hebreiska tänkte. By God's inbreathing the man he formed from the dust became a living soul, a unified being in the interrelation of the terrestrial and the transcendental. Genom Guds inbreathing mannen han bildade ur stoftet blev en levande själ, en enad vara i sambandet mellan land-och transcendentala.

Throughout the OT the two concepts of man as a unique and responsible individual and as a social and representative being have emphasis. Hela OT de två begreppen på människan som en unik och ansvarsfull individ och som en social och representativ som har framhävts. Adam was both a man and yet mankind. Adam var både människa och ändå mänskligheten. In him individual personhood and social solidarity found expression. I honom individuella personlighet och social solidaritet kommit till uttryck. At times in Israel's history there is emphasis on individual responsibility (eg, Ezek. 9:4; 20:38; cf. chs. 18, 35), while the "Thou shalt" or "Thou shalt not" of the law and the prophets is characteristically singular, being addressed to the individual is not viewed atomistically but in intimate connection with, and representative of, the whole community. Ibland i Israels historia finns betoning på individuellt ansvar (t.ex. Hes. 9:4; 20:38, jfr. CHS. 18, 35), medan "Du skall" eller "Du skall icke" i lagen och profeter är karakteristiskt singularis, som riktar sig till individen inte ses atomistically men i intim förbindelse med, och representativt för hela samhället. So does the sin of the single individual involve all in its consequences (Josh. 7:24 - 26; cf. 2 Sam. 14:7; 21:1 - 14; 2 Kings 9:26). Så gör synd enda person engagera alla i dess följder (Jos 7:24 - 26, jfr. 2 Sam. 14:7; 21:1 - 14, 2 Kung 9:26). On the other hand, Moses and Phineas stand before God to plead their people's cause because they embody in themselves the whole community. Å andra sidan, Moses och Phineas stå inför Gud att åberopa sina folks orsaken eftersom de förkroppsligar i sig hela samhället. In the intertestamental period, however, this awareness of solidarity passed from being a realized actuality in the social consciousness of the nation to being increasingly an idealistic and theological dogma. I intertestamental perioden, men denna medvetenhet om solidaritet gått från att vara en realiserad verkligheten i det sociala medvetandet i nationen att alltmer en idealistisk och teologisk dogm.

From this perspective of racial solidarity in the first man it follows that Adam's sin involved every individual both in himself and in his social relationships. Ur detta perspektiv ras solidaritet i den första mannen framgår det att Adams synd deltar varje individ i sig själv och i sina sociala relationer. Because of Adam's transgression everyone is affected in the whole range of his being and in the totality of his societal living. På grund av Adams synd Alla påverkas i hela skalan av hans väsen och i hela sitt samhälleliga liv.

In the NT I NT

The Teaching of Jesus Undervisningen Jesu

In formal statements Jesus had little to say about man. I formella uttalanden Jesus hade mycket att säga om människan. But by his attitude and actions among men he showed that he regarded the human person as significant. Men genom hans attityd och insatser bland män visade han att han betraktade människan som betydande. To Jesus man was not just a part of nature, for he is more precious in God's sight than the birds of the air (Matt. 10:31) and the beasts of the field (Matt. 12:12). Till Jesus mannen var inte bara en del av naturen, ty han är mer dyrbart i Guds ögon än fåglar i luften (Matt. 10:31) och djuren på marken (Matt 12:12). His distinctiveness lies in his possession of a soul, or spiritual nature, which to forfeit is his ultimate tragedy and final folly (Matt. 16:26). Hans särskiljningsförmåga ligger i sin ägo en själ, eller andlig natur, som att förverkas är hans slutliga tragedi och sista dårskap (Matt 16:26). Man's true life is consequently life under God and for his glory. Människans sanna livet är följaktligen livet under Gud och till hans ära. It does not consist in the plenitude of earthly possessions (Luke 12:15). Den består inte i överflöd av jordiska ägodelar (Luk 12:15). The sole wealth is therefore the wealth of the soul (Matt. 6:20, 25). Den enda rikedom är därför rikedom av själen (Matt. 6:20, 25). Yet while emphasizing the spiritual aspect of man's nature, Jesus did not decry the body, for he showed concern throughout his ministry for total human needs. Ändå samtidigt betonar den andliga aspekten av människans natur, Jesus fördömer inte kroppen, för han visade oro i hela sin mission för människors totala behov.

This view of man as a creature of value was for Jesus an ideal and a possibility. Denna syn på människan som en varelse av värde var för Jesus ett ideal och en möjlighet. For he saw all individuals, whether man or woman, as blind and lost and their relationship with God broken off. För han såg alla människor, vare sig man eller kvinna, så blind och förlorade och deras förhållande till Gud avbrutna. Although he nowhere specified the nature of sin, he clearly assumed its universality. Även om han ingenstans anges syndens natur, antog han tydligt sin allmängiltighet. All men are somehow caught up in sin's plight and enmeshed in its tragic consequences. Alla människor är på något sätt fastnat i syndens belägenhet och invecklade i dess tragiska konsekvenser. Thus, all who would live to God's glory and eternal enjoyment must experience newness of life. And it was precisely this purpose that Christ came into the world to accomplish (Matt. 1:21; Luke 19:10). Därför har alla som vill leva för Guds ära och evig njutning måste uppleva nya livet. Och det var just detta att Kristus kom till världen för att utföra (Matt. 1:21, Luk 19:10). It follows therefore that it is by one's attitude to Christ as the Savior of the world that individual human destiny is finally sealed. Härav följer att det är genom en inställning till Kristus som världens Frälsare att enskilda människans öde är äntligen sluten.

The Pauline Anthropology Den Pauline Anthropology

Paul's declarations regarding the nature of man are generally stated in relation to salvation so that his anthropology throughout serves the interests of his soteriology. Foremost, therefore, in his teaching in his insistence on man's need of divine grace. Paulus uttalanden om människans natur i allmänhet anges i förhållande till frälsning så att hans antropologi hela gagnar hans soteriologi. Främst därför i sin undervisning i sin betoning av människans behov av Guds nåd. Paul is emphatic about the universality of man's sin. Paulus poängterar att det universella i människans synd. Because of Adam's fall sin somehow got a footing in the world to make human life the sphere of its activity. På grund av syndafallet synd på något sätt fick en fot i världen att göra människors liv ramen för sin verksamhet. Sin "entered the world through one man" (Rom. 5:12; cf. 1 Cor. 15:1 - 2). Sin "in i världen genom en enda människa" (Rom. 5:12, jfr. 1 Kor. 15:1 - 2). Consequent on Adam's trangression, "all have sinned and fall short of the glory of God" (Rom. 3:23). Följd Adam's trangression, "Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud" (Rom. 3:23). To meet man in his plight, Paul sets forth the gospel as a righteousness of God through faith in Jesus Christ for all who believe (cf. Rom. 3:22 - 25). Att möta mannen i hans svåra situation, sätter Paul ut evangeliet som Guds rättfärdighet genom tro på Jesus Kristus, för alla som tror (jfr Rom. 3:22 - 25).

In this context Paul contrasts the "old man" of nature (Rom. 6:6; Eph. 4:22; Col. 3:9) who is "after the flesh" (Rom. 8:4, 12; Gal. 4:23, 29, etc.) with the "new man" in grace (Eph. 4:24; cf. 2 Cor. 5:17; Gal. 6:15) who is "after the Spirit" (Rom. 8:5; Gal. 4:29). He speaks also of the "outer nature" of man which perishes and his "inner nature" which abides and is daily being renewed in Christ (2 Cor. 4:16; cf. Eph. 3:16) and of the "natural man" (psychikos anthropos) and "he who is spiritual" (1 Cor. 2:15; cf. 14:37). I detta sammanhang Paulus kontrasterar "gubben" i naturen (Rom. 6:6; Ef. 4:22, Kol 3:9) som är "efter köttet" (Rom. 8:4, 12, Gal. 4 : 23, 29, etc.) med den "nya människan" i nåd (Ef 4:24, jfr. 2 Kor. 5:17, Gal. 6:15) som är "efter anden" (Rom. 8: 5, Gal. 4:29). Han talar också om "yttre natur" mannen som dör och hans "inre natur", som står fast och är dagligen förnyas i Kristus (2 Kor. 4:16, jfr. Ef. 3 : 16) och av den "naturliga människan" (psychikos Anthropos) och "han som är andlig" (1 Kor. 2:15, jfr. 14:37).

In contrast with the second Adam, the first Adam is "from the earth, a man of dust" (1 Cor. 15:47), but is yet "a living being" (vs. 45). Though man on his earthly side "bears the image of the man of dust" (vs. 45), he can by grace through faith be made to "bear the image of the man from heaven" (vs. 49). I motsats till den andre Adam, den förste Adam är "från jorden, en man av stoft" (1 Kor. 15:47), men är ändå "en levande varelse" (vers 45). Även om man på hans jordiska sida "bär bilden av mannen av stoft" (vers 45), han kan av nåd genom tro göras för att "bära bilden av mannen från himlen" (vers 49). Man in himself is a moral being with an innate sense of right and wrong which Paul speaks of as his "conscience" (21 times.) This conscience can, however, lose its sensitiveness for the good and become "defiled" (1 Cor. 8:7) and "seared" (1 Tim. 4:2). Människan i sig är en moralisk varelse med en medfödd känsla för rätt och fel som Paulus talar om i sitt "samvete" (21 gånger.) Detta samvete kan dock förlora sin känslighet för gott och bli "orena" (1 Kor. 8:7) och "brände" (1 Tim. 4:2).

As the chief exponent of the application of Christ's saving work to personal life Paul can hardly avoid reference to man's essential nature and makeup, and inevitably such allusions reflect the OT usage of terms. Som det främsta exponenten för tillämpningen av Kristi frälsande arbete med privatliv Paul kan knappast undvika att hänvisa till människans grundläggande natur och smink, och oundvikligen sådana allusioner återspegla OT användning av termer. At the same time, while he does employ his words with the same general meaning as in the OT, they are more precisely applied in his epistles. Samtidigt, medan han använder sina ord med samma allmänna betydelse som i OT, de är mer exakt tillämpas i sina epistlar. The most significant terms in his anthropological vocabulary are "flesh" (sarx, 91 times), which he uses in a physical and an ethical sense; "spirit" (pneuma, 146 times), to denote generally the higher, Godward aspect of man's nature; "body" (soma, 89 times), most often to designate the human organism as such, but sometimes the carnal aspect of man's nature; "soul" (psyche, 11 times), broadly to carry the idea of the vital principle of individual life. De mest väsentliga villkoren i hans antropologiska vokabulär är "kött" (sarx, 91 gånger), som han använder i en fysisk och etisk bemärkelse, "ande" (pneuma, 146 gånger), för att ange generellt högre, Godward aspekt av människans natur, "body" (soma, 89 gånger), som oftast beteckna den mänskliga organismen som sådan, men ibland den sinnliga aspekten av människans natur, "själ" (psyke, 11 gånger), att i stort bära idén om den vitala principen enskilda livet.

Paul has several words translated "mind" in the English versions to specify man's native rational ability which is in the natural man seriously affected by sin (Rom. 1:8; 8:6 - 7; Eph. 4:17; Col. 2:18; I Tim. 3:8; Titus 1:15). Paul har några ord översatta "hjärna" i den engelska versioner anger mannens inhemska rationella förmåga som är den naturliga människan påverkas allvarligt av synd (Rom 1:8, 8:6 - 7, Ef. 4:17, Kol 2 : 18; jag Tim. 3:8; Titus 1:15). But the mind transformed brings God acceptable worship (Rom. 12:2; Eph. 4:23) and so becomes in the believer the mind of Christ (1 Cor. 2:16; cf. Phil. 2:5). Men sinnet förvandlas ger Gud acceptabelt dyrka (Rom. 12:2; Ef. 4:23) och så blir i den troende Kristi sinne (1 Kor. 2:16, jfr. Phil. 2:5). The term "heart" (kardia, 52 times) specifies for Paul the innermost sanctuary of man's psychical being either as a whole or with one or another of its significant activities, emotional, rational, or volitional. Termen "hjärta" (kardia, 52 gånger) specificeras för Paul innersta helgedom människans psykiska antingen som helhet eller med någon av sina betydande verksamhet, emotionella, rationella, eller avsiktliga.

Sometimes Paul contrasts these aspects, flesh and spirit, body and soul, to give the impression of a dualism of man's nature. Ibland Paul kontraster dessa aspekter, kött och ande, kropp och själ, för att ge intryck av en dualism av människans natur. At other times he introduces the threefold characterization, body, soul, and spirit (1 Thess. 5:23), which raises the question whether man is to be conceived dichotomously or trichotomously. Vid andra tillfällen han introducerar tre karakteriseringen, kropp, själ och ande (1 Tess. 5:23), vilket väcker frågan om huruvida mannen ska utformas dichotomously eller trichotomously. The interchangeable use of the terms "spirit" and "soul" seems to confirm the former view, while the fact that they are sometimes contrasted is held to support the latter. Utbytbar användning av orden "ande" och "själ" tycks bekräfta den förstnämnda uppfattningen, men det faktum att de ibland kontrasterade hålls för att stödja denna. Yet, however used, both terms refer to man's inner nature over against flesh or body, which refers to the outer aspect of man as existing in space and time. Ändå används dock, både termer hänvisar till människans inre natur över mot kött eller organ, som hänvisar till den yttre aspekten av människan som finns i tid och rum. In reference, then, to man's psychical nature, "spirit" denotes life as having its origin in God and "soul" denotes that same life as constituted in man. Spirit is the inner depth of man's being, the higher aspect of his personality. I referens då att människans psykiska natur, visar "Spirit" liv anses ha sitt ursprung i Gud och "själ" visar att samma liv som bildats i människan. Ande är den inre djup av människans väsen, högre aspekt av hans personlighet. Soul expresses man's own special and distinctive individuality. Soul uttrycker människans egen speciella och särpräglade individualitet. The pneuma is man's nonmaterial nature looking Godward; the psyche is that same nature of man looking earthward and touching the things of sense. Pneuma är människans natur nonmaterial letar Godward, psyket finns samma typ av man som tittade earthward och röra vid saker av mening.

Other NT Writings Andra NT Writings

The rest of the NT in its scattered allusions to man's nature and constituents is in general agreement with the teaching of Jesus and of Paul. Resten av NT i dess spridda anspelningar på människans natur och komponenter är i allmänhet överenskommelse med undervisning om Jesus och Paulus. In the Johannine writings the estimate of man is centered on Jesus Christ as true man and what man may become in relation to him. I Johannine skrifter uppskattningen av mannen är centrerad på Jesus Kristus som sann människa och vad man kan bli i förhållande till honom. Although John begins his Gospel by asserting the eternal Godhead of Christ as Son of God, he declares in the starkest manner the humanity of the Word made flesh. Även Johannes börjar sitt evangelium genom att hävda den eviga Gudomen av Kristus som Guds Son, förklarar han på tydligaste sätt mänskligheten för Word Made Flesh. Jesus does all that may become a man, all that God intended man should be. What people saw was a "man that is called Jesus" (John 9:11; cf. 19:5). Jesus gör allt som kan bli en man, allt det Gud menade man skulle vara. Vad man såg var en "man som heter Jesus" (Joh 9:11, jfr. 19:5). It is against the perfect humanness of Jesus that the dignity of every man is to be measured. Det är mot den perfekta mänsklighet av Jesus att värdighet varje människa skall mätas. By uniting himself with man, God's Son has made it clear for always that being human is no mean condition. Genom att förena sig med människan, har Guds Son gjorde det klart för alltid att vara människa är ingen dålig kondition. For he took upon himself all that is properly human to restore man to his sonship with God (John 1:13; 1 John 3:1). För han tog på sig allt som är korrekt mänskligt att återupprätta människan till sin sonskap med Gud (Joh 1:13, 1 Joh 3:1). Such too is the theme of the Epistle to the Hebrews. Sådan är också temat för Hebreerbrevet. James declares that man is created in the "likeness" (homoiosin) of God (3:9). Jakob förklarar att människan är skapad till "likadana" (homoiosin) av Gud (3:9).

Historical Development Historisk utveckling

From these biblical statements about man's nature, the history of Christian though has focused on three main issues. Från dessa bibliska utsagor om människans natur, men historien om kristna har fokuserat på tre huvudfrågor.

Content of the Image Innehållet i Bild

The most enduring of these concerns is the content of the image. Den mest varaktiga av dessa farhågor är innehållet i bilden. Irenaeus first introduced the distinction between the "image" (Heb. selem; Lat. imago) and "likeness" (Heb. demut; Lat. similitudo). Irenaeus infördes först distinktionen mellan "bild" (Heb selem, Lat. Imago) och "avbild" (Heb demut, Lat. Similitudo). The former he identified as the rationality and free will which inhere in man qua man. Fd denne vara rationalitet och fri vilja som inhere hos människan qua människa. The likeness he conceived to be a superadded gift of God's righteousness which man, because of his reason and freedom of choice, had the possibility to retain and advance by obedience to the divine commands. Likheten han tänkt att bli en superadded gåva av Guds rättfärdighet, som man, på grund av sitt förnuft och valfrihet, hade möjlighet att behålla och vidareutveckla genom lydnad till den gudomliga befallningen. But this probationary endowment man was to forfeit by his act of willful disobedience for both himself and descendants. Men detta provanställd kapitalförsäkringar mannen skulle förverkas genom sin gärning av uppsåtlig olydnad för både honom själv och ättlingar. This thesis of Irenaeus was generally upheld by the scholastics and was given dogmatic application by Aquinas. Denna avhandling av Irenaeus upprätthölls allmänhet av skolastikerna och fick dogmatisk tillämpning av Aquino. In Aquinas's view, however, Adam had need of divine aid to continue in the path of holiness. I Aquinas anser dock hade Adam behöver gudomlig hjälp för att fortsätta i vägen för helighet. But this aid, in its turn, was conditioned on Adam's effort and determination to obey God's law. Men detta stöd, i sin tur betingades av Adams ansträngning och beslutsamhet att lyda Guds lag. Thus from the first, in Aquinas's scheme, divine grace was made to depend on human merit. Alltså från den första, Aquinos system gjordes gudomlig nåd att bero på människors förtjänst.

The Reformers denied this distinction between image and likeness upon which the works - salvation of medievalism was reared in their insistence upon the radical nature of sin and its effect upon the total being of man. Reformatorerna förnekade denna distinktion mellan bild och avbild på vilka verk - frälsning medievalism föddes upp i deras insisterande på den radikala syndens natur och dess effekt på det totala beloppet av människan. Thus did they maintain that salvation is by grace alone and by faith alone as the gift of God. Således har de hävdar att frälsningen är av nåd och genom tron allena som Guds gåva.

Some moderns have revived Irenaeus's distinction under new terms. Emil Brunner, for example, speaks of the "formal" image to express the essential structure of man's being, which is not greatly affected by the fall. Vissa nyare har återupplivat Irenaeus distinktion under nya villkor. Emil Brunner, till exempel, talar om den "formella" bild att uttrycka den grundläggande strukturen i människans väsen, som inte påverkas starkt av hösten. The "material" image on the other hand, he regards as quite lost by man's sin. Den "material" bild på den andra sidan, när han som helt tappat av människans synd. Reinhold Niebuhr has returned to the scholastic distinction more closely as regards both terminology and thesis. Reinhold Niebuhr har återvänt till den skolastiska åtskillnad mer både när det gäller terminologi och avhandling. Those who do not admit a different connotation for the terms have sought to identify the content of the image as either corporeal form or pure spirit. De som inte erkänner en annan innebörd för villkoren har försökt att identifiera innehållet i bilden som antingen kroppslig form eller ren sprit. Schleiermacher speaks of the image as man's dominion over nature, a view expounded in more recent days by Hans Wolff and L Verdium. Schleiermacher talar om bilden som människans herravälde över naturen, en uppfattning framförde på senare dagar av Hans Wolff och L Verdium.

Karl Barth conceived of it in terms of male and female, although he stresses at the same time that only in relation to Christ is there a true understanding of man. Karl Barth tänkt på det i termer av manligt och kvinnligt, men han betonar samtidigt att det endast är i relation till Kristus är det en verklig förståelse av människan. The Reformed position is that the image of God in man consists in man's rationality and moral competency, but that it is precisely these realities of his being which were lost or marred through sin. Den reformerade ståndpunkt är att bilden av Gud i människan består i människans rationalitet och moraliska kompetens, men att det är just denna verklighet av sin varelse som gick förlorade eller störs genom synden. Others consider personality as the ingredient of the image, while still others prefer to see it as sonship, contending that man was created for that relationship. Andra anser personlighet som ingrediens i bilden, medan ytterligare andra föredrar att se det som sonskap och hävdade att människan skapades för det förhållandet. But by his sin he repudiated his sonship, which can be restored only in Christ. Men genom sin synd han förkastade hans sonskap, som kan återställas endast i Kristus.

. .

The Origin of the Soul Uppkomst the Soul

In the light of such passages as Ps. Mot bakgrund av dessa passager som Ps. 12:7; Isa. 12:7, Jes. 42:5; Zech. 42:5, Sak. 12:1; and Heb. 12:1; och Heb. 12:9, the creationist doctrine that God is the immediate creator of the human soul has been built. 12:9, den kreationistiska läran att Gud är den omedelbara skapare av den mänskliga själen har byggts. First elaborated by Lactantius (c. 240 - c. 320), it had the support of Jerome and of Calvin among the Reformers. Första utarbetats av Lactantius (ca 240 - ca 320), den hade stöd av Hieronymus och Calvin bland reformatorerna. Aquinas declared any other view to be heretical and so followed Peter Lombard, who in his Sentences says, "The Church teaches that souls are created at their infusion into the body." Aquinas deklarerat någon annan för att vara kättersk och så följde Peter Lombard, som i sin Meningar säger, "Kyrkan lär att själar skapas på sin infusion i kroppen."

The alternative view, traducianism (Lat. tradux, a branch or shoot), expounded by Tertullian, is that the substances of both soul and body are formed and propagated together. Den andra uppfattningen, traducianism (lat. tradux, en filial eller skjuta), har utvecklats av Tertullianus, är att de ämnen i både själ och kropp bildas och fortplantas tillsammans. Favored by Luther, it is consequently generally adopted by later Lutheran theologians. Gynnad av Luther, är det därför i allmänhet antas av senare lutherska teologer. In support of the view is the observation that Gen. 1:27 represents God as creating the species in Adam to be propagated "after its kind" (cf. Gen. 1:12, 21, 25). Till stöd för uppfattningen är iakttagelsen att Mos 1:27 representerar Gud som skapar de arter som i Adam till att propageras "efter sitt slag" (se Mos 1:12, 21, 25). And this increase through secondary causes is implied in the following verse (cf.vs. 22; 5:3; 46:26; John 1:13; Heb. 7:9 - 10) and in the passages which suggest the solidarity of the race and its sin in the first man (Rom. 5:12 - 13; I Cor. 15:22; Eph. 2:3). Och denna ökning genom sekundära orsaker är underförstått i följande vers (cf.vs. 22, 5:3; 46:26, Joh 1:13, Heb. 7:9 - 10) och i de avsnitt som antyder den solidaritet som ras och dess synd i den första människan (Rom. 5:12 - 13, jag Kor. 15:22, Ef. 2:3).

From its stress on the continuing kinship of God and man, the Eastern church has favored creationism. Från sin stress på fortsatt släktskap med Gud och människa, har det östra kyrkan gynnade kreationism. Here God is regarded as acting immediately to bring individual life into being. Här Gud anses handla omedelbart för att få enskilda liv till. The Western church, on the other hand, by emphasizing God's otherness from the created order and the depth of the yawning gulf between the human and divine consequent on man's sin, sees God's contact with man in the world as more distant. Den västliga kyrkan, å andra sidan, genom att betona Guds annorlundaskap av de skapade ordning och djupet av den gapande klyftan mellan det mänskliga och gudomliga följd av människans synd, ser Guds kontakt med människan i världen som mer avlägsen. Traducianism, therefore, in which God's relation to individual conception and birth is held to be mediated, has had from the third century wide support. Traducianism därför, i vilken Guds förhållande till enskilda befruktningen och födelse anses vara medierade, har haft från det tredje århundradet brett stöd.

The Extent of Freedom Omfattning Freedom

Consonant with his idea of the imago Dei as grounded in man's nature as rational and free, Justin Martyr set in motion the view that every man is responsible for his own wrongdoing, which was to become a characteristic note of the Eastern church. Överensstämmer med hans uppfattning om Imago Dei grundar sig i människans natur som rationell och fri, som Justinus Martyren i rörelse anser att varje människa är ansvarig för sina egna förseelser, som blev en karaktäristisk del av östra kyrkan. Thus Adam is seen as the primary type of each man's sinning, and his fall is the story of Everyman. Således Adam ses som den främsta typen av varje människans synd, och hans fall är historien om Everyman. Western theology, by contrast, regards Adam's transgression as the fountainhead of all human evil, but against Gnosticism refused to locate its source in individual life in the material of the body. Västra teologi, däremot, gäller Adams transgression som The Fountainhead av all mänsklig ondska, men mot gnosticism vägrade att lokalisera källan i självständigt liv i materialet i kroppen. Tertullian traced sin to humanity's connection with Adam, through whom it has become a natural element of every man's nature. Tertullianus spåras synd att mänsklighetens samband med Adam, genom vilken det har blivit en naturlig del av varje människas natur. Yet he allowed some residue of free will to remain. Men han tillät några rester av fri vilja att stanna kvar.

In Pelagius and Augustine these two views came into sharp conflict. Pelagius taught that man was unaffected by Adam's transgression, his will retaining the liberty of indifference so that he possesses in himself the ability to choose good or evil. I Pelagius och Augustinus dessa två synsätt kom i skarp konflikt. Pelagius lära sig att mannen var opåverkad av Adams synd, han kommer att behålla friheten att likgiltighet, så att han har inom sig förmågan att välja mellan gott och ont. In the light of Rom. 5:12 - 13 Augustine maintained that Adam's sin has so crippled man that he can act only to express his sinful nature inherited from his first parents. Mot bakgrund av Rom. 5:12 - 13 Augustinus hävdade att Adams synd så har lamslagit mannen att han kan agera bara för att uttrycka sin syndiga natur ärvt efter sin första föräldrar. The inevitable compromise appeared in the semi - Pelagian (or semi - Augustinian) synergistic thesis that while all men do inherit a bias to sin, a freedom of decision remains that permits at least some men to take the first step toward righteousness. Den oundvikliga kompromiss dök upp i semi - Pelagiska (eller delvis - Augustinian) synergistiskt tes att medan alla män ärver en bias till synd, en frihet att fatta beslut kvarstår att åtminstone medger några män att ta det första steget mot rättfärdighet. In the Calvinist - Arminian controversy of the seventeenth century the conflict was reenacted. I den kalvinistiska - Arminian kontroverser på sjuttonhundratalet konflikten var reenacted. Calvin contended for the total depravity of man; man "has no good remaining in him." Therefore the will is not free to choose the good; so salvation is an act of God's sovereign grace. Calvin hävdade för det totala fördärv man, man "inte har något bra kvar i honom." Därför kommer det inte fritt välja det goda, så frälsning är en handling av Guds suveräna nåd.

Arminius allowed that Adam's sin had dire consequences and that each posseses a "natural propensity" to sin (John Wesley), while maintaining, at the same time, that it belongs to every man of his own free will to ratify this inner direction of his nature. Arminius tillåtet att Adams synd fått ödesdigra konsekvenser och att alla besitter en "naturlig benägenhet" att synda (John Wesley), samtidigt, på samma gång, att det tillhör varje människa med sin egen fria vilja att ratificera det inre av hans natur. On the other hand, it is possible for any man, by accepting the aid of the Holy Spirit, to opt for God's way, for he still possesses an inner ability so to do. Å andra sidan är det möjligt för någon människa, genom att ta emot hjälp av den Helige Ande, att välja Guds väg, för han har fortfarande en inre förmåga att göra det.

In the Pelagian - humanist scheme all men are well and need only a tonic to keep them in good health. I Pelagiska - humanistiska ordning alla män är bra och behöver bara en tonic för att hålla dem vid god hälsa. In the semi - Pelagian (semi - Augustinian) - Arminian doctrine man is sick and requires the right medicine for his recovery. I semi - Pelagiska (semi - Augustinian) - Arminian lära man är sjuk och kräver rätt medicin för hans tillfrisknande. In the Augustinian - Calvinist view man is dead and can be renewed to life only by a divinely initiated resurrection. I augustinska - kalvinistiska visa mannen är död och kan förnyas till liv bara genom ett gudomligt inletts uppståndelse.

HD McDonald HD McDonald
(Elwell Evangelical Dictionary) (Elwell evangelikal ordbok)

Bibliography Bibliografi
SB Babbage, Man in Nature and Grace; E Brunner, Man in Revolt; G Carey, I Believe in Man; S Cave, The Christian Estimate of Man; D Cairns, The Image of God in Man; W Eichrodt, Man in the OT ; WG Kummel, Man in the NT ; J Laidlaw, The Bible Doctrine of Man; JG Machen, The Christian View of Man; HD McDonald, The Christian View of Man; J Moltmann, Man; J Orr, God's Image in Man; HW Robinson, The Christian Doctrine of Man; RF Shedd, Man in Community; CR Smith, The Bible Doctrine of Man; WD Stacey, The Pauline View of Man; TF Torrance, Calvin's Doctrine of Man; CA vanPeursen, Body, Soul, Spirit; JS Wright, What Is Man? SB Babbage, människan i naturen och Grace; E Brunner, Man in Revolt, G Carey, jag tror på människan, S Cave, The Christian Estimate of Man; D Cairns, till Guds avbild i människan, W Eichrodt, Man in the OT , WG Kummel, Människan i NT, J Laidlaw, bibelns lära om människan, JG Machen, den kristna människan, HD McDonald, den kristna människan, J Moltmann, Man, J Orr, Guds avbild i människan, HW Robinson, den kristna läran om människan, RF Shedd, Man i gemenskapen, CR Smith, bibelns lära om människan, WD Stacey, The Pauline syn på människan, TF Torrance, Calvin's Doctrine of Man; CA vanPeursen, kropp, själ, ande; JS Wright, Vad är människan?


This subject presentation in the original English language Denna fråga presenteras i den ursprungliga engelska språket


Send an e-mail question or comment to us: E-mailSkicka ett e-mail eller kommentar till oss: E-post

The main BELIEVE web-page (and the index to subjects) is at De viktigaste TROR web-sida (och indexet till personer) är