Apostolic Fathers Apostoliska fäderna

General Information Allmän information

The Apostolic Fathers were authors of nonbiblical church writings of the 1st and early 2nd centuries. De apostoliska fäderna var författare till nonbiblical kyrka skrifter 1: a och början 2. Århundraden. These works are important because their authors presumably knew the Apostles or their associates. Dessa arbeten är viktiga eftersom deras upphovsmän förmodligen kände apostlarna eller deras medhjälpare. The first list of the Apostolic Fathers was made by 17th-century scholars; it comprised Clement I, Hermas, Ignatius of Antioch, Polycarp, and the author of the Epistle of Barnabas. Den första förteckningen över de apostoliska fäderna gjordes av 17th-talets akademiker Den omfattade Clemens I, Hermas, Ignatius av Antiokia, Polykarpos, och författare till epistel Barnabas. Later, other writers such as Papias of Hierapolis and the authors of the Epistle to Diognetus and of the Didache were also considered Apostolic Fathers. Senare, andra författare som Papias och författare Diognetosbrevet och Didache ansågs också apostoliska fäderna. Expressing pastoral concern, their writings are similar in style to the New Testament. Some of their writings, in fact, were venerated as Scripture before the official canon was decided. Uttrycker pastoral oro, deras skrifter är av liknande typ som Nya testamentet. Några av deras skrifter, i själva verket vördades som Skriften innan den officiella kanon beslutades.

BELIEVE Religious Information Source web-siteTRO
Religiösa
Information
Källa
webbplats
Our List of 1,000 Religious Subjects Vår lista över 1000 religiösa Ämnesområden
E-mailE-post
Bibliography Bibliografi
Staniforth, Maxwell, trans., Early Christian Writings: The Apostolic Fathers (1975); Willis, John R., A History of Christian Thought: From Apostolic Times to Saint Augustine (1976). Staniforth, Maxwell, trans., Early Christian Writings: Den apostoliska fäderna (1975), Willis, John R., A History of Christian Thought: From apostoliska Times till Saint Augustine (1976).


. .

The Patristic Era Den Patrisisk Era

General Information Allmän information

This interval extended from about 100 to 170 AD, when the Apostolic Fathers had replaced the apostles. Detta intervall förlängas från cirka 100 till 170 e.Kr., då den apostoliska fäderna hade ersatt apostlarna. This group of individuals included a number of teachers and bishops: eg Clement of Alexandria, Irenaeus, Origen, Polycarp, Tertullian. Denna grupp av individer som ingår ett antal lärare och biskopar: t.ex. Clemens av Alexandria, Ireneus, Origenes, Polykarpos, Tertullianus.

Early in this era, the church evolved into a more formal organization, the monarchial episcopate, in which bishops were recognized as having authority over the leaders of the individual congregations. Tidigt i denna tid, kyrkan utvecklats till en mer formell organisation, monarchial biskopsämbetet, där biskopar erkändes som har bestämmanderätt över ledarna för de enskilda församlingarna. The bishops decided matters of belief and practice within their jurisdiction. Biskoparna beslutade frågor om tro och praxis inom deras jurisdiktion.


Fathers of the Church Kyrkofäderna

General Information Allmän information

During the first three centuries of Christian history, only bishops were called Fathers of the Church. Under de första tre århundradena av den kristna historien, kallades bara biskopar kyrkofäderna. The title was later extended to all learned church writers of antiquity recognized for their orthodoxy of doctrine and holiness of life. Titeln utvidgades senare till att alla lärt kyrka författare från antiken erkända för sin ortodoxa läran och helighet i livet. The last of the fathers are generally considered to be Saint Isidore of Seville (d. 636) in the West and Saint John Damascene (dc750) in the East. Den sista av fäderna i allmänhet anses vara Sankt Isidor av Sevilla (d. 636) i väst och Saint John Damascenus (dc750) i öst. Some of the preeminent fathers have also been designated as Doctors of the Church, a title of later origin. Några av de mest framstående fäder har också utsetts till Läkare i kyrkan, en titel senare ursprung.


Fathers of the Church Kyrkofäderna

General Information Allmän information

Fathers of the Church, name given by the Christian church to the writers who established Christian doctrine before the 8th century. Kyrkofäderna, namn som den kristna kyrkan till författare som är etablerade kristna läran innan den 8: e århundradet. The writings of the Fathers, or patristic literature, synthesized Christian doctrine as found in the Bible, especially the Gospels, the writings of the Apostolic Fathers, ecclesiastical dictums, and decisions of church councils (see Council). They provided a standardized body of Christian teaching for transmission to the peoples of the Roman Empire. Skrifter kyrkofäderna, eller patristic litteratur, syntetiserade kristna läran som finns i Bibeln, särskilt evangelierna, skrifter apostoliska fäderna, kyrkliga dictums, och beslut i kyrkoråd (se rådets). De gav en standardiserad mängd kristna undervisning för vidarebefordran till folken i det romerska riket. The so-called Doctors of the Church consist of four Western Fathers, including Saints Ambrose, Augustine, Pope Gregory I, and Jerome, and four Eastern Fathers, including Saints Athanasius, Basil, John Chrysostom, and Gregory of Nazianzus. The earlier Eastern Fathers, including Clement of Alexandria, St. Justin Martyr, and Origen, were strongly influenced by Greek philosophy. Den så kallade Läkare i kyrkan består av fyra västerländska fäder, inklusive Saints Ambrosius, Augustinus, Gregorius I, och Jerome, och fyra östra Fäder, inklusive Saints Athanasius, Basil, Johannes Chrysostomos, och Gregorius av Nazianzos. Den tidigare östra Fathers inklusive Clemens av Alexandria, St Justinus Martyren, och Origenes, var starkt påverkade av grekisk filosofi. The Western Fathers, however, including Tertullian and Saints Gregory I and Jerome, generally avoided the synthesis of pagan and Christian thought. Västra fäderna däremot, däribland Tertullianus och helgon Gregory jag och Jerome, generellt undvikas syntesen av hedniskt och kristet tänkande.

The church established four qualifications for bestowing the honorary title of church father on an early writer. Kyrkan inrättades fyra kvalifikationer för skänka hederstiteln kyrkan far på ett tidigt författare. In addition to belonging to the early period of the church, a Father of the Church must have led a holy life. Förutom att tillhöra den första perioden för kyrkan, far till kyrkan måste ha levt ett heligt liv. His writings must be generally free from doctrinal error and must contain an outstanding defense or explanation of Christian doctrine. Hans skrifter måste vara allmänt fri från dogmatiska fel och måste innehålla en enastående försvar eller förklaring av den kristna läran. Finally, his writings must have received the approval of the church. Slutligen måste hans skrifter har fått tillstånd av kyrkan.


Fathers of the Church Kyrkofäderna

Advanced Information Avancerad information

Ecclesiastically, the fathers are those who have preceded us in the faith, and are thus able to instruct us in it. Ecclesiastically, fäderna är de som har före oss i tron, och alltså kan undervisa oss i det. In this sense, ministers and particularly bishops are often referred to as fathers. I denna mening, är ministrar och särskilt biskopar ofta benämns fäder. More particularly, however, the term has come to be applied to the first Christian writers of acknowledged eminence. Närmare bestämt har dock begreppet kommit att tillämpas på den första kristna författare erkänd framstående. Already in the fourth century it was used in this way of the teachers of the preceding epoch, and later all the outstanding theologians of at least the first six centuries have come to be regarded as fathers. Redan under det fjärde århundradet den användes på detta sätt av lärarna i föregående epok, och senare samtliga utestående teologer åtminstone de första sex århundradena har kommit att betraktas som fäder. This is the normal usage of the term today, although sometimes the patristic era is extended and Protestants may also speak of the Reformation fathers (eg, Luther, Zwingli, and Calvin). Detta är det normala språkbruk i dag, men ibland patristic era förlängs och protestanter kan också tala om reformationens fäder (t.ex. Luther, Zwingli och Calvin).

The question arises how a given author may be classified as a father. The mere survival of his work is not enough, for many heretical writings have come down to us, together with others of doubtful value. Four main characteristics have been suggested as necessary qualifications: first, substantial orthodoxy; second, holiness of life; third, widespread approval; and fourth, antiquity. Uppkommer frågan hur en viss författare kan betecknas som en far. Blotta överlevnad hans arbete är inte tillräckligt, för många kätterska skrifter har kommit till oss, har tillsammans med andra av tvivelaktigt värde. Huvudsak fyra egenskaper föreslagits som nödvändiga kvalifikationer det första stora ortodoxi, för det andra, helighet i livet, för det tredje, omfattande godkännande, och fjärde, antiken. It is allowed that fathers may be in error on individual points, as neccessitated by the many disagreements, but they can still be counted and read as fathers so long as they satisfy these general requirements (cf. esp. the cases of Origen and Tertullian). Det är tillåtet att pappor kan vara felaktigt på enskilda punkter, som neccessitated av många meningsskiljaktigheter, men de kan fortfarande räknas och läsas som fäder, så länge de uppfyller de allmänna krav (se esp. Fallen Origen och Tertullianus) .

Various answers may be given to the question of patristic authority. From the Roman Catholic standpoint, the fathers are infallible where they display unanimous consent, although even in this regard Aquinas clearly ranks them below Scripture. Olika svar kan ges på frågan om patristic myndighet. Från katolska synpunkt fäderna är ofelbar när de visar enhälligt, men även i detta avseende Aquino klart rangordnar dem nedan Skriften. Otherwise they may err, but are always to be read with respect. Annars kan fela, men alltid läsas med respekt. Protestants naturally insist that the fathers too are subject to the supreme norm of Scripture, so that their statements or interpretations may call for rejection, correction, or amplification. Protestanterna hävdar naturligtvis att papporna också omfattas av högsta normen i Skriften, så att deras uttalanden eller tolkningar kan ringa för avslag, korrigering, eller förstärkning. On the other hand, they deserve serious consideration as those who have preceded us in faith and made a serious attempt to express biblical and apostolic truth. Å andra sidan, förtjänar de allvarligt övervägande som de som har föregått oss i tro och gjorde ett allvarligt försök att uttrycka biblisk och apostolisk sanning. Their support is thus valuable, their opinions demand careful study, they are to be set aside only for good reason, and their work constitutes no less a challenge to us than ours to them. Deras stöd är därför värdefullt, deras åsikter efterfrågan undersökas noga, de ska avsättas bara av goda skäl, och deras arbete är ingen mindre utmaning för oss än vi dem.

To list the fathers is hardly possible in so brief a compass, nor is it easy to classify them except perhaps in terms of the broad distinction between Greek and Latin. Att lista fäder är knappast möjligt på så kort en kompass, eller är det lätt att klassificera dem förutom kanske när det gäller de allmänna distinktionen mellan grekiska och latin. Mention may be made of the immediate postapostolic fathers who have given us our earliest Christian literature outside the NT (eg, Clement of Rome, Ignatius of Antioch, and Polycarp). Man kan här nämna de omedelbara postapostolic fäder som har gett oss våra tidigaste kristna litteratur utanför NT (t.ex. Clemens av Rom, Ignatius av Antiochia, och Polykarpos). The Alexandrian school (Clement and Origen) at the end of the second and early in the third century deserves notice, as do such writers as Irenaeus, Tertullian, Hippolytus, and Cyprian. The fourth century, which was already referring to the fathers, provides us with some of the greatest of all in men like Athanasius, Hilary, Basil, Gregory of Nyssa, Gregory of Nazianzus, Ambrose, Augustine, Chrysostom, and Jerome. Den alexandrinska skolan (Clemens och Origenes) i slutet av den andra och i början av tredje århundradet förtjänar meddelande, som gör en sådan författare som Irenaeus, Tertullianus, Hippolytos, och Cyprianus. Fjärde århundradet, som redan var med hänvisning till fäder, ger oss med några av de största av alla i män som Athanasius, Hilary, Basil, Gregorios av Nyssa, Gregorius av Nazianzos, Ambrosius, Augustinus, Chrysostomos, och Jerome. Among others who may be mentioned are the Cyrils, Theodoret, the two popes Leo I and Gregory I, and at the very end of the patristic period John of Damascus and Isidore of Seville. Bland andra som kan nämnas är Cyrils, Theodoret, de två påvarna Leo I och Gregory jag, och i slutet av patristic period Johannes av Damaskus och Isidor av Sevilla. But these are only a selection from the great company of writers who over a wide and complex front gave to the church its earliest magnificent attempt in theology. Men det är bara ett urval från stora sällskap författare som över ett brett och komplext front gav kyrkan dess tidigaste magnifika försök i teologi.

GW Bromiley GW Bromiley
(Elwell Evangelical Dictionary) (Elwell evangelikal ordbok)

Bibliography Bibliografi
LCCI-VIII; ANF and NPNF; GW Bromiley, Historical Theology, Pt. LCCI-VIII, ANF och NPNF, GW Bromiley, Historical Theology, Pt. I; GWH Lampe in A History of Christian Doctrine, ed. H. I. GWH Lampe i A History of kristna läran, ed. H. Cunliffe-Jones; JND Kelley, Early Christian Doctrines; B. Altaner, Patrology. Cunliffe-Jones, JND Kelly, Early Christian läror; B. altaner, Patrology.


The Apostolic Fathers De apostoliska fäderna

Catholic Information Katolsk information

Christian writers of the first and second centuries who are known, or are considered, to have had personal relations with some of the Apostles, or to have been so influenced by them that their writings may be held as echoes of genuine Apostolic teaching. Kristna författare i första och andra århundradena som man vet, eller anses ha haft personliga relationer med några av apostlarna, eller ha varit så påverkad av dem att deras skrifter kan hållas som ekon av äkta apostoliska undervisningen. Though restricted by some to those who were actually disciples of the Apostles, the term applies by extension to certain writers who were previously believed to have been such, and virtually embraces all the remains of primitive Christian literature antedating the great apologies of the second century, and forming the link of tradition that binds these latter writings to those of the New Testament. Även begränsas av några av dem som faktiskt var lärjungar apostlarna skall uttrycket i förlängningen att vissa författare som troddes tidigare ha varit så, och i stort sett omfattar alla rester av primitiva kristen litteratur som inträffat innan den stora ursäkter av det andra århundradet, och utgör en länk i traditionen som binder dessa senare skrifter till dem i Nya testamentet.

The name was apparently unknown in Christian literature before the end of the seventeenth century. Namnet var tydligen okänd i kristen litteratur före utgången av det sjuttonde århundradet. The term Apostolic, however, was commonly used to qualify Churches, persons, writings, etc. from the early second century, when St. Ignatius, in the exordium of his Epistle to the Trallians, saluted their Church "after the Apostolic manner." Begreppet Apostoliska dock varit vanligt förekommande att kvalificera Kyrkor, personer, skrifter, mm från början av andra århundradet, då Ignatius, i exordium i sitt brev till Trallians, hälsade sin kyrka "efter den apostoliska sätt." In 1672 Jean Baptiste Cotelier (Cotelerius) published his "SS. Patrum qui temporibus apostolicis floruerunt opera", which title was abbreviated to "Bibliotheca Patrum Apostolicorum" by LJ Ittig in his edition (Leipzig, 1699) of the same writings. 1672 Jean Baptiste Cotelier (Cotelerius) gav ut sin "SS. Patrum qui temporibus apostolicis floruerunt opera", vilken titel var förkortad till "Bibliotheca Patrum Apostolicorum" av LJ ittig i hans utgåva (Leipzig, 1699) av samma skrifter. Since then the term has been universally used. Sedan dess har termen har allmänt använts.

The list of Fathers included under this title has varied, literary criticism having removed some who were formerly considered as second-century writers, while the publication (Constantinople, 1883) of the Didache has added one to the list. Listan över fäderna under denna titel har varierat, litteraturvetenskap har tagit bort några som ansågs tidigare som andra-talets författare, medan publikationen (Konstantinopel, 1883) av Didache har lagt en till listan. Chief in importance are the three first-century Bishops: St. Clement of Rome, St. Ignatius of Antioch, and St. Polycarp of Smyrna, of whose intimate personal relations with the Apostles there is no doubt. Chef i betydelse är de tre första århundradet Bishops: t Clemens av Rom, Ignatius av Antiochia, och St Polykarpos av Smyrna, vars intima personliga relationer med apostlarna det råder inget tvivel. Clement, Bishop of Rome and third successor of St. Peter in the Papacy, "had seen the blessed Apostles [Peter and Paul] and had been conversant with them" (Irenaeus, Adv. Haer., III, iii, 3). Clement, biskop av Rom och tredje efterträdare i Peterskyrkan i påvedömet, hade "sett välsignade apostlarna [Petrus och Paulus] och hade varit förtrogna med dem" (Irenaeus, Adv. Haer., III, III, 3). Ignatius was the second successor of St. Peter in the See of Antioch (Eusebius, Hist. Eccl., III, 36) and during his life in that centre of Christian activity may have met with others of the Apostolic band. Ignatius var andra efterträdare i Peterskyrkan under Se patriarkatet (Eusebius, Hist. Pred., III, 36) och under sitt liv i det centrum för kristen verksamhet kan ha träffat andra i den apostoliska bandet. An accepted tradition, substantiated by the similarity of Ignatius's thought with the ideas of the Johannine writings, declares him a disciple of St. John. En accepterad tradition, styrks av likheten av Ignatius tankar med idéer Johannine skrifter, förklarar han en lärjunge till Johannes. Polycarp was "instructed by Apostles" (Irenaeus, op. cit., III, iii, 4) and had been a disciple of St. John (Eusebius, op. cit., III, 36; V, 20) whose contemporary he was for nearly twenty years. Polykarpos var instruerade "genom apostlarna" (Irenaeus, op. Cit., III, III, 4) och hade varit en lärjunge till Johannes (Eusebius, op. Cit., III, 36, V, 20) vars samtida han nästan tjugo år.

Besides these, whose rank as Apostolic Fathers in the strictest sense is undisputed, there are two first-century writers whose place with them is generally conceded: the author of the Didache and the author of the "Epistle of Barnabas". Förutom dessa, som betraktas som apostoliska fäderna i strikt mening är ostridigt att det finns två första århundradet författare vars rum med dem är i allmänhet medgivit: författaren till Didache och författaren till "epistel Barnabas". The former affirms that his teaching is that of the Apostles, and his work, perhaps the earliest extant piece of uninspired Christian literature, gives colour to his claim; the latter, even if he be not the Apostle and companion of St. Paul, is held by many to have written during the last decade of the first century, and may have come under direct Apostolic influence, though his Epistle does not clearly suggest it. Den tidigare bekräftar att hans undervisning är att apostlarna, och hans arbete, kanske den tidigaste bevarade bit oinspirerat kristen litteratur, ger färg på sin fordran, och den senare, även om han inte aposteln och följeslagare i St Paul, är innehas av många som har skrivit under det sista decenniet av det första århundradet, och kan ha kommit i direkt Apostoliska inflytande, även om hans epistel inte klart tyder på det.

By extension of the term to comprise the extant extra-canonical literature of the sub-Apostolic age, it is made to include the "Shepherd" of Hermas, the New Testament prophet, who was believed to be the one referred to by St. Paul (Rom. xvi, 14), but whom a safer tradition makes a brother of Pope Pius I (c. 140-150); the meagre fragments of the "Expositions of the Discourses of the Lord", by Papias, who may have been a disciple of St. John (Irenaeus, Adv. Haer., V, 331-334), though more probably he received his teaching at second hand from a "presbyter" of that name (Eusebius, Hist. Eccl., III, 39); the "Letter to Diognetus", the unknown author of which affirms his discipleship with the Apostles, but his claim must be taken in the broad sense of conformity in spirit and teaching. I förlängningen av begreppet till att omfatta de befintliga extra-kanoniska litteratur av sub-apostoliska tiden, det görs inkludera "Shepherd" i Hermas, Nya testamentet, som ansågs vara den som avses i St Paul (Rom. XVI, 14), men som en säkrare tradition gör en bror till påven Pius I (ca 140-150), den magra fragment av "Expositions av predikningar av Herren", som Papias, som kan ha varit lärjunge till Johannes (Irenaeus, Adv. Haer., V, 331-334), men mer sannolikt att han fick sin undervisning i andra hand från ett "presbyter" med det namnet (Eusebius, Hist. Pred., III, 39 ), det "Letter to Diognetus", bekräftar okänd författare som hans lärjungar med apostlarna, men hans ansökan skall fattas i vid bemärkelse i överensstämmelse med andan och undervisning. In addition to these there were formerly included apocryphal writings of some of the above Fathers, the "Constitutions" and "Canons of the Apostles" and the works accredited to Dionysius the Areopagite, who, though himself a disciple of the Apostles, was not the author of the works bearing his name. Utöver dessa fanns omfattade tidigare apokryfiska skrifter del av ovanstående fäderna var "författning" och "Kanonerna av apostlarna" och de verk ackrediterade till Dionysius Areopagita, som dock själv en lärjunge till apostlarna, inte författare till de verk som bär hans namn. Though generally rejected, the homily of Pseudo-Clement (Epistola secunda Clementis) is by some considered as being as worthy of a place among the Apostolic Fathers, as is its contemporary, the "Shepherd" of Hermas. Är i allmänhet avslås, skall den predikan av Pseudo-Clement (Epistola secunda Clementis) av vissa anses som värdigt en plats bland de apostoliska fäderna, som är dess samtida, den "Shepherd" av Hermas.

The period of time covered by these writings extends from the last two decades of the first century for the Didache (80-100), Clement (c. 97), and probably Pseudo-Barnabas (96-98), through the first half of the second century, the approximate chronology being Ignatius, 110-117; Polycarp, 110-120; Hermas, in its present form, c.150; Papias, c.150. Den tid som omfattas av dessa skrifter sträcker sig från de två sista decennierna av det första århundradet för Didache (80-100), Clement (ca 97), och förmodligen Pseudo-Barnabas (96-98), genom det första halvåret det andra århundradet, den ungefärliga kronologi är Ignatius, 110-117, Polykarpos, 110-120, Hermas, i sin nuvarande form, c.150, Papias, c.150. Geographically, Rome is represented by Clement and Hermas; Polycarp wrote from Smyrna, whence also Ignatius sent four of the seven epistles which he wrote on his way from Antioch through Asia Minor; Papias was Bishop of Hierapolis in Phrygia; the Didache was written in Egypt or Syria; the letter of Barnabas in Alexandria. Geografiskt är Rom företräds av Clement och Hermas, Polykarpos skrev från Smyrna, varifrån även Ignatius skickat fyra av de sju breven som han skrev på sin väg från Antiokia genom Mindre Asien, Papias var biskop av Hierapolis i Frygien, den Didache skrevs i Egypten eller Syrien, bokstaven Barnabas i Alexandria.

The writings of the Apostolic Fathers are generally epistolary in form, after the fashion of the canonical Epistles, and were written, for the greater part, not for the purpose of instructing Christians at large, but for the guidance of individuals or local churches in some passing need. Skrifter apostoliska fäderna i allmänhet BREVFORM i form efter det mode i den kanoniska epistlarna, och skrevs till största delen, inte för att instruera kristna i stort, men kan vägleda individer eller lokala kyrkor i vissa passerar behov. Happily, the writers so amplified their theme that they combine to give a precious picture of the Christian community in the age which follows the death of St. John. Lyckligtvis, författarna så förstärks deras tema som de samverkar för att ge en värdefull bild av det kristna samfundet i den tidsålder som följer död St John. Thus Clement, in paternal solicitude for the Churches committed to his care, endeavours to heal a dissension at Corinth and insists on the principles of unity and submission to authority, as best conducive to peace; Ignatius, fervent in his gratitude to the Churches which solaced him on his way to martyrdom, sends back letters of recognition, filled with admonitions against the prevailing heresy and highly spiritual exhortations to keep unity of faith in submission to the bishops; Polycarp, in forwarding Ignatian letters to Philippi, sends, as requested, a simple letter of advice and encouragement. Således Clement, i faderliga omsorger för kyrkorna åtagit sig att hans vård, strävan att läka en oenighet i Korint och insisterar på principerna om enhet och överlämnande till myndighet som bäst främjar fred, Ignatius, brinnande i sin tacksamhet mot kyrkor som solaced honom på vägen till martyrskap, skickar tillbaka skrivelser av erkännande, fylld med förmaningar mot rådande kätteri och mycket andlig uppmaningar att hålla enheten i tron i underkastelse biskoparna, Polykarpos, att vidarebefordra Ignatian brev till Filippi, skickar på begäran, en enkelt brev råd och uppmuntran. The letter of Pseudo-Barnabas and that to Diognetus, the one polemical, the other apologetic in tone, while retaining the same form, seem to have in view a wider circle of readers. Skrivelsen av Pseudo-Barnabas och att för Diognetus, den polemik, den andra ursäktande i tonen, men behåller samma form, tycks ha se en bredare läsekrets. The other three are in the form of treatises: the Didache, a manual of moral and liturgical instruction; the "Shepherd", a book of edification, apocalyptic in form, is an allegorical representation of the Church, the faults of her children and their need of penance; the "Expositions" of Papias, an exegetical commentary on the Gospels. De övriga tre är i form av avhandlingar: den Didache, en handbok om moralisk och liturgiska instruktioner, att "Herden" är en bok med uppbyggelse, apokalyptiska i form, en allegorisk bild av kyrkan, fel på hennes barn och deras behov av botgöring, de "Expositions" av Papias, en exegetisk kommentar på evangelierna.

Written under such circumstances, the works of the Apostolic Fathers are not characterized by systematic expositions of doctrine or brilliancy of style. "Diognetus" alone evidences literary skill and refinement. Skriftliga under sådana omständigheter, är verk av den apostoliska fäderna inte kännetecknas av systematisk utläggningar av läran eller fallenhet för stil. "Diognetus" ensamt bevis litterära skicklighet och finess. Ignatius stands out in relief by his striking personality and depth of view. Ignatius sticker ut i relief av hans slående personlighet och djup tanke. Each writes for his present purpose, with a view primarily to the actual needs of his auditors, but, in the exuberance of primitive charity and enthusiasm, his heart pours out its message of fidelity to the glorious Apostolic heritage, of encouragement in present difficulties, of solicitude for the future with its threatening dangers. The dominant tone is that of fervent devotion to the brethren in the Faith, revealing the depth and breadth of the zeal which was imparted to the writers by the Apostles. Varje skriver för sitt nuvarande ändamål, med sikte främst på de faktiska behoven i sin revisorer, men i överflöd primitiva kärlek och entusiasm, häller hans hjärta ut sitt budskap om trohet mot strålande apostoliska arvet, av uppmuntran i nuvarande svårigheter, av omsorg om framtiden med sin hotande faror. Den dominerande tonen är att brinnande hängivenhet till bröderna i tron, avslöjar djupet och bredden av den iver som överförs på författarna av apostlarna. The letters of the three bishops, together with the Didache, voice sincerest praise of the Apostles, whose memory the writers hold in deep filial devotion; but their recognition of the unapproachable superiority of their masters is equally well borne out by the absence in their letters of that distinctly inspired tone that marks the Apostles' writings. Bokstäverna i tre biskopar, tillsammans med Didache, röst ärligaste beröm av apostlarna, vars minne författarna hålla i djup filial andakt, men deras erkännande av det omöjliga överlägsenhet på Masters är lika väl bekräftas av frånvaro i deras brev för att tydligt inspirerade ton som markerar den apostoliska skrifter. More abrupt, however, is the transition between the unpretentious style of the Apostolic Fathers and the scientific form of the treatises of the Fathers of the subsequent periods. Mer abrupt är dock övergången mellan opretentiösa stil apostoliska fäderna och vetenskapliga form av avhandlingar av fäderna i efterföljande perioder. The fervent piety, the afterglow of the day of Apostolic spirituality, was not to be found again in such fullness and simplicity. Sin innerliga fromhet, de efterskenet av dagen av apostoliska andlighet, skulle inte hittas igen i sådana fullhet och enkelhet. Letters breathing such sympathy and solicitude were held in high esteem by the early Christians and by some were given an authority little inferior to that of the Scriptures. Letters andas sådan medkänsla och omsorg hölls i hög aktning av den tidiga kristna och vissa fick en myndighet litet sämre än Bibeln. The Epistle of Clement was read in the Sunday assemblies at Corinth during the second century and later (Eusebius, Hist. Eccl., III, xvi; IV, xxiii); the letter of Barnabas was similarly honoured at Alexandria; Hermas was popular throughout Christendom, but particularly in the West. Episteln Klemens lästes i Sunday församlingarna i Korinth under det andra århundradet och senare (Eusebius, Hist. Pred., III, XVI;) IV, xxiii, bokstaven Barnabas hedrades liknande i Alexandria, Hermas var populär under hela kristenheten , men särskilt i väst. Clement of Alexandria quoted the Didache as "Scripture". Clemens av Alexandria citerade Didache som "Skriften". Some of the Apostolic Fathers are found in the oldest manuscripts of the New Testament at the end of the canonical writings: Clement was first made known through the "Codex Alexandrinus"; similarly, Hermas and Pseudo-Barnabas are appended to the canonical books in the "Codex Sinaiticus". Några av de apostoliska fäderna finns i de äldsta handskrifterna av Nya testamentet i slutet av de kanoniska skrifterna: Clement blev först känd genom "Codex Alexandrinus", likaledes bifogas Hermas och Pseudo-Barnabas till kanoniska böcker i "Codex Sinaiticus". Standing between the New Testament era and the literary efflorescence of the late second century, these writers represent the original elements of Christian tradition. Ständiga mellan Nya testamentet eran och litterära blomma i slutet av andra århundradet, dessa författare utgör den ursprungliga delarna av kristen tradition. They make no pretension to treat of Christian doctrine and practice in a complete and scholarly manner and cannot, therefore, be expected to answer all the problems concerning Christian origins. De gör inga anspråk på att behandla den kristna läran och praxis i en komplett och akademiskt sätt och kan därför inte förväntas besvara alla de problem som rör kristna ursprung. Their silence on any point does not imply their ignorance of it, much less its denial; nor do their assertions tell all that might be known. Deras tystnad på någon punkt innebär inte att deras okunnighet om det, än mindre dess förnekande, inte heller sina påståenden säga allt som kan vara kända. The dogmatic value of their teaching is, however, of the highest order, considering the high antiquity of the documents and the competence of the authors to transmit the purest Apostolic doctrine. Den dogmatiska värdet av deras undervisning är dock av högsta rang, med tanke på den höga antiken av de handlingar och kompetensen hos författarna att överlämna den renaste apostoliska läran. This fact did not receive its due appreciation even during the period of medieval theological activity. Detta faktum fick inte sin rättmätiga uppskattning även under den medeltida teologiska verksamheten. The increased enthusiasm for positive theology which marked the seventeenth century centred attention on the Apostolic Fathers; since then they have been the eagerly-questioned witnesses to the beliefs and practice of the Church during the first half of the second century. Den ökade entusiasm för positiv teologi som kännetecknade sextonhundratalet inriktade sig på de apostoliska fäderna, och sedan dess har de varit ivrigt ifrågasatt vittnen till tro och praxis i kyrkan under första halvan av det andra århundradet. Their teaching is based on the Scriptures, ie the Old Testament, and on the words of Jesus Christ and His Apostles. Deras undervisning bygger på Bibeln, alltså Gamla Testamentet, och om ord om Jesus Kristus och hans apostlar. The authority of the latter was decisive. Den myndighet i den senare var avgörande. Though the New Testament canon was not yet, to judge from these writings, definitively fixed, it is significant that with the exception of the Third Epistle of St. John and possibly that of St. Paul to Philemon, every book of the New Testament is quoted or alluded to more or less clearly by one or another of the Apostolic Fathers, while the citations from the "apocrypha." Även om Nya Testamentets kanon ännu inte, att döma av dessa skrifter, definitivt fast, är det betydelsefullt att, med undantag av den tredje episteln of St John och möjligen som Paulus till Filemon, alla böcker i Nya testamentet är angivna eller hänvisade till mer eller mindre tydligt av en eller annan av de apostoliska fäderna, medan citat från "Apocrypha". are extremely rare. är extremt sällsynt. Of equal authority with the written word is that of oral tradition (Eusebius, Hist. Eccl., III, xxxix; I Clem., vii), to which must be traced certain citations of the "Sayings" of Our Lord and the Apostles not found in the Scriptures. Av samma myndighet med det skrivna ordet är att den muntliga traditionen (Eusebius, Hist. Pred., III, xxxix, jag Clem., VII), som måste spåras vissa citeringar av "ordspråk" av Vår Herre och apostlarna inte finns i Bibeln.

Meagre as they necessarily are in their testimony, the Apostolic Fathers bear witness to the faith of Christians in the chief mysteries of the Divine Unity and Trinity. Magra eftersom de nödvändigtvis är i sitt vittnesmål, det apostoliska fäderna vittnar om tron hos kristna i främsta mysterier gudomliga enheten och Trinity. The Trinitarian formula occurs frequently. Den trinitariska formeln förekommer ofta. If the Divinity of the Holy Ghost is but once obscurely alluded to in Hermas, it must be remembered that the Church was as yet undisturbed by anti-Trinitarian heresies. Om gudomlighet den Helige Ande men en gång dunkelt åsyftas i Hermas, måste man komma ihåg att kyrkan var ännu ostörda av anti-trinitariska kätterier. The dominant error of the period was Docetism, and its refutation furnishes these writers with an occasion to deal at greater length with the Person of Jesus Christ. Den dominerande fel av perioden var Doketism, och vederläggning traktamentsberättigade dessa författare med ett tillfälle att behandla mer utförligt med Jesus Kristus. He is the Redeemer of whom men stood in need. Han är Frälsaren varav män stod i nöd. Ignatius unhesitatingly calls Him God (Trall., vii; Eph., i, and passim). Ignatius samtal tveklöst Honom Gud (Trall., VII, Ef., Jag och passim). The soteriology of the Epistles to the Hebrews forms the basis of their teaching. The soteriologi av epistlarna till hebréerna utgör grunden för deras undervisning. Jesus Christ is our high-priest (I Clem., xxxvi-lxiv) in whose suffering and death is our redemption (Ignat., Eph., i, Magnes., ix; Barnab., v). Jesus Kristus är vår överstepräst (I Clem., XXXVI-lxiv) inom vars lidande och död är vår inlösen (Ignat., Ef., Jag, Magnes., IX, Barnab., V). Diog., ix); whose blood is our ransom (I Clem., xii-xxi). Diog., Ix), vars blod är vår lösen (jag Clem., XII-xxi). The fruits of Redemption, while not scientifically treated, are in a general way the destruction of death or of sin, the gift to man of immortal life, and the knowledge of God (Barnab., iv-v, vii, xiv; Did., xvl; I Clem., xxiv-xxv; Hermas, Simil., v, 6). Frukterna av Redemption, men inte är vetenskapligt behandlats, är på ett allmänt sätt att förstöra för dödsfallet eller om synd gjorde gåva till människan av odödliga liv, och kunskapen om Gud (Barnab., IV-V, VII, XIV;. , XVI, jag Clem., xxiv-xxv, Hermas, Simil., v, 6). Justification is received by faith and by works as well; and so clearly is the efficacy of good works insisted upon that it is futile to represent the Apostolic Fathers as failing to comprehend the pertinent teaching of St. Paul. Motivering tas emot i tro och som fungerar lika bra, och så klart är effekten av goda gärningar insisterat på att det är meningslöst att företräda apostoliska fäderna som inte förstå relevant undervisning i St Paul. The points of view of both St. Paul and St. James are cited and considered complementary (I Clem., xxxi, xxxiii, xxxv; Ignat. to Polyc., vi). Synpunkter som framförts av både St Paul och St James nämns och betraktas kompletterande (I Clem., XXXI, XXXIII, xxxv, Ignat. Till Polyc., VI). Good works are insisted on by Hermas (Vis., iii, 1 Simil., v, 3), and Barnabas proclaims (c. xix) their necessity for salvation. Bra verk krävt av Hermas (Vis., III, 1 Simil., V, 3), och Barnabas utropar (ca xix) att de är nödvändiga för frälsning. The Church, the "Catholic" Church, as Ignatius for the first time calls it (Smyrn., viii), takes the place of the chosen people; is the mystical body of Christ, the faithful being the members thereof, united by oneness of faith and hope, and by a charity which prompts to mutual assistance. Kyrkan, den "katolska" kyrkan, som Ignatius för första gången kallar det (Smyrn., viii), träder i stället för det utvalda folket, är den mystiska kropp i Kristus, det trovärdiga är dess medlemmar, som förenas av enhet för tro och hopp, och genom en välgörenhetsorganisation som uppmanar till ömsesidigt bistånd. This unity is secured by the hierarchical organization of the ministry and the due submission of inferiors to authority. Denna enhet är säkrade genom den hierarkiska organisationen av ministeriet och utsatt inlämning av underordnade till myndigheten. On this point the teaching of the Apostolic Fathers seems to stand for a marked development in advance of the practice of the Apostolic period. På denna punkt undervisning i den apostoliska fäderna tycks stå för en tydlig utveckling i förväg av den metod som den apostoliska perioden. But it is to be noted that the familiar tone in which episcopal authority is treated precludes the possibility of its being a novelty. Men det bör påpekas att den familjära tonen i biskopsämbetet myndighet behandlas utesluter att det är en nyhet. The Didache may yet deal with "prophets", "Apostles", and itinerant missionaries (x-xi, xiii-xiv), but this is not a stage in development. The Didache får ej behandla "profeter", "apostlar", och ambulerande missionärer (x-xi, xiii-xiv), men detta är inte ett steg i utvecklingen. It is anomalous, outside the current of development. Det är uppseendeväckande, utanför nuvarande utveckling. Clement and Ignatius present the hierarchy, organized and complete, with its orders of bishops, priests, and deacons, ministers of the Eucharistic liturgy and administrators of temporalities. Clement och Ignatius presentera hierarkin, organiserade och komplett, med sina beställningar av biskopar, präster och diakoner, ministrar från den eukaristiska liturgin och förvaltare av temporalities. Clement's Epistle is the philosophy of "Apostolicity," and its corollary, episcopal succession. Klemens Epistle är filosofin om "apostolicitet," och dess konsekvens, biskopssuccessionen. Ignatius gives in abundance practical illustrations of what Clement sets forth in principle. Ignatius ger i överflöd praktiska exempel på vad Klemens detta ges i princip. For Ignatius the bishop is the centre of unity (Ephesians 4), the authority whom all must obey as they would God, in whose place the bishop rules (Ignat. to Polyc., vi; Magnes., vi, xiii; Smyrn., viii, xi; Trail., xii); for unity with and submission to the bishop is the only security of faith. För Ignatius biskopen är centrala enhet (Ef 4), den myndighet som alla måste lyda som de skulle Gud, i vars ställe biskopen regler (Ignat. till Polyc., VI, Magnes., Vi, xiii, Smyrn., viii, Xi; Trail., XII), för enighet med och överlämnande till biskopen är den enda trygghet i tron. Supreme in the Church is he who holds the seat of St. Peter at Rome. Supreme i kyrkan är han som har säte i Peterskyrkan i Rom. The intervention of Clement in the affairs of Corinth and the language of Ignatius in speaking of the Church of Rome in the exordium of his Epistle to the Romans must be understood in the light of Christ's charge to St. Peter. Ingripande av Klemens i verksamheterna i Korinth och språk Ignatius att tala om kyrkan i Rom i exordium sin Romarbrevet måste förstås i ljuset av Kristi kostnadsfritt till Sankte Per. One rounds out the other. En rundor ut andra. The deepest reverence for the memory of St. Den djupaste vördnad inför minnet av St Peter is visible in the writings of Clement and Ignatius. Peter är synlig i skrifter Clement och Ignatius. They couple his name with that of St. Paul, and this effectually disproves the antagonism between these two Apostles which the Tübingen theory postulated in tracing the pretended development of a united church from the discordant Petrine and Pauline factions. De par sitt namn med den i St Paul, och detta effectually motbevisar den antagonism mellan dessa två apostlar som Tübingen teorin postulerade att spåra den påstådda utvecklingen av en enad kyrka från disharmonisk Petrine och Pauline fraktioner. Among the sacraments alluded to is Baptism, to which Ignatius refers (Polyc., ii; Smyrn., viii), and of which Hermas speaks as the necessary way of entrance to the Church and to salvation (Vis., iii, 3, 5; Simil., ix, 16), the way from death to life (Simil., viii, 6), while the Didache deals with it liturgically (vii). Bland sakramenten hänvisade till är dopet, som Ignatius hänvisar (Polyc., II, Smyrn., VIII), och som Hermas talar som den nödvändiga vägen för ingången till kyrkan och till frälsning (Vis., III, 3, 5 , Simil., ix, 16), väg från död till liv (Simil., viii, 6), medan Didache behandlar det liturgiskt (vii). The Eucharist is mentioned in the Didache (xiv) and by Ignatius, who uses the term to signify the "flesh of Our Saviour Jesus Christ" (Smyrn., vii; Eph., xx; Philad., iv). Eukaristin nämns i Didache (XIV) och Ignatius, som använder begreppet för att markera "kött på Frälsaren Jesus Kristus" (Smyrn., VII, Ef., Xx, Philad., Iv). Penance is the theme of Hermas, and is urged as a necessary and a possible recourse for him who sins once after baptism (Vis., iii, 7; Simil., viii, 6, 8, 9, I1). Botgörelse är temat Hermas, och uppmanas att som en nödvändig och en möjlig användning för honom som syndar gång efter dopet (Vis., III, 7; Simil., Viii, 6, 8, 9, I1). The Didache refers to a confession of sins (iv, xiv) as does Barnabas (xix). The Didache hänvisar till en syndabekännelse (iv, xiv) liksom Barnabas (xix). An exposition of the dogmatic teaching of individual Fathers will be found under their respective names. En redogörelse för den dogmatiska undervisning i enskilda Fathers finner ni under deras respektive namn.

The Apostolic Fathers, as a group, are found in no one manuscript. The literary history of each will be found in connection with the individual studies. The first edition was that of Cotelerius, above referred to (Paris, 1672). It contained Barnabas, Clement, Hermas, Ignatius, and Polycarp. A reprint (Antwerp, 1698-1700; Amsterdam, 1724), by Jean Leclerc (Clericus), contained much additional matter. The latest editions are those of the Anglican Bishop, JB Lightfoot, "The Apostolic Fathers" (5 vols., London, 1889-1890); abbreviated edition, Lightfoot-Harmer, London, I vol., 1893; Gebhardt, Harnack, and Zahn, "Patrum Apostolicorum Opera" (Leipzig, 1901); and FX von Funk, "Patres Apostolici" (2d ed., Tübingen, 1901), in all of which abundant reference will be found to the literature of the two preceding centuries. The last named work first appeared (Tübingen, vol. I, 1878, 1887; vol. II,,1881) as a fifth edition of Hefele's "Opera Patr. Apostolicorum" (Tübingen, 1839; 4th ed., 1855) enriched with notes (critical, exegetical, historical), prolegomena, indexes, and a Latin version. The second edition meets all just demands of a critical presentation of these ancient and important writings, and in its introduction and notes offers the best Catholic treatise on the subject.

Publication information Written by John B. Peterson. Transcribed by Nicolette Ormsbee. The Catholic Encyclopedia, Volume I. Published 1907. New York: Robert Appleton Company. New York: Robert Appleton Company. Nihil Obstat, March 1, 1907. Nihil Obstat, 1 mars 1907. Remy Lafort, STD, Censor. Remy Lafort, STD, censurerar. Imprimatur. +John Cardinal Farley, Archbishop of New York Imprimatur. + John huvudsakliga Farley, ärkebiskop av New York

Bibliography

PG (Paris, 1857), I, II, V; Eng. PG (Paris, 1857), I, II, V, Eng. tr. tr. in Ante-Nicene Library (Edinburgh, 1866), I, and American ed. (New York, 1903), I, 1-158; Freppel, Les Peres Apostoliques et leur époque (Paris, 1885); Batiffol, La litt. eccl. grecque (Paris, 1901); Holland, The Apostolic Fathers (London, 1897); Wake, The Genuine Epistles of the Apostolic Fathers (London, 1893); Fleming, Early Christian Witnesses (London, 1878); Crutwell, A Literary History of Early Christianity (London, 1893), I, 21-127; Oxford Society of Historical Theology, The New Testament in the Apostolic Fathers (Oxford, 1905); Lightfoot in Dict. of Chr. Biog., sv; for the doctrine, see Tixeront, Histoire des dogmes (Paris, 1905), I, 115-163; Bareille in Dict. de theol. cath. (Paris, 1903), I, 1634-46; Bardenhewer, Geschichte d. altkirchl. Litt., I.


Fathers of the Church

Catholic Information Katolsk information

The Appeal to the Fathers

Classification of Patristic Writings

Apostolic Fathers and the Second Century

Third Century

Fourth Century

Fifth Century

Sixth Century

Characteristics of Patristic Writings

Commentaries Kommentarer

Preachers

Writers Writers

East and West

theology">Theology

Discipline, Liturgy, Ascetics

Historical Materials Patristic Study Patristic Study

The word Father is used in the New Testament to mean a teacher of spiritual things, by whose means the soul of man is born again into the likeness of Christ: "For if you have ten thousand instructors in Christ, yet not many fathers. For in Christ Jesus, by the gospel, I have begotten you. Wherefore I beseech you, be ye followers of me, as I also am of Christ" (1 Corinthians 4:15, 16; cf. Galatians 4:19). Ordet Fadern används i Nya testamentet: en lärare med andliga ting, med vars hjälp människans själ är födda på nytt till likna Kristus: "Ty om du har tio tusen lärare i Kristus, men ändå inte många fäder. För i Kristus Jesus genom evangeliet, har jag fött dig. Därför jag ber dig, att ni anhängare av mig, eftersom jag också om Kristus "(1 Kor 4:15, 16, jfr. Gal 4:19). The first teachers of Christianity seem to be collectively spoken of as "the Fathers" (2 Peter 3:4). Den första lärare i kristendom verkar vara kollektivt omtalas som "fäderna" (2 Pet 3:4).

Thus St. Irenæus defines that a teacher is a father, and a disciple is a son (iv, 41,2), and so says Clement of Alexandria (Strom., I, i, 1). Således St Irenaeus definierar att en lärare är en far och en lärjunge är en son (IV, 41,2), och så säger Clemens av Alexandria (Strom., jag, jag, 1). A bishop is emphatically a "father in Christ", both because it was he, in early times, who baptized all his flock, and because he is the chief teacher of his church. En biskop är eftertryck en "far i Kristus", både därför att det var han, i början av tider, som döpte alla hans hjord, och eftersom han är den främste läraren i hans kyrka. But he is also regarded by the early Fathers, such as Hegesippus, Irenaeus, and Tertullian as the recipient of the tradition of his predecessors in the see, and consequently as the witness and representative of the faith of his Church before Catholicity and the world. Men han är också betraktas av de tidiga kyrkofäderna, såsom Hegesippus, Irenaeus och Tertullianus egenskap av mottagare av tradition sina föregångare i se, och därmed som vittnet och representant för tron på sin kyrka innan SYNVIDD och världen. Hence the expression "the Fathers" comes naturally to be applied to the holy bishops of a preceding age, whether of the last generation or further back, since they are the parents at whose knee the Church of today was taught her belief. Därav uttrycket "fäderna" naturligt sätt kommer att kunna tillämpas på den heliga biskopar i en tidigare ålder, oavsett om den senaste generationen eller längre tillbaka, eftersom de är föräldrar vars knä kyrkan i dag har lärt henne tro. It is also applicable in an eminent way to bishops sitting in council, "the Fathers of Nicaea", "the Fathers of Trent". Thus Fathers have learnt from Fathers, and in the last resort from the Apostles, who are sometimes called Fathers in this sense: "They are your Fathers", says St. Det är också tillämplig på ett framstående sätt att biskopar sitter i rådet, "fäderna i Nicaea", "fäderna av Trent". Således fäder har lärt sig av fäderna, och i sista hand från apostlarna, som ibland kallas fäder i denna mening: "De är era fäder", säger den helige Leo, of the Princes of the Apostles, speaking to the Romans; St. Hilary of Arles calls them sancti patres; Clement of Alexandria says that his teachers, from Greece, Ionia, Coele-Syria, Egypt, the Orient, Assyria, Palestine, respectively, had handed on to him the tradition of blessed teaching from Peter, and James, and John, and Paul, receiving it "as son from father". Leo, av furstarna av apostlarna, talar till romarna, Hilarius av Arles kallar dem sancti patres, Clemens av Alexandria säger att hans lärare från Grekland, Ionia, Coele-Syrien, Egypten, Orienten, Assyrien, Palestina, respectively, hade överlämnat den till honom tradition välsignade undervisning från Petrus och Jakob och Johannes och Paulus, som tar emot det "som son från far".

It follows that, as our own Fathers are the predecessors who have taught us, so the Fathers of the whole Church are especially the earlier teachers, who instructed her in the teaching of the Apostles, during her infancy and first growth. Härav följer att, som vår egen Pappor föregångarna som har lärt oss, så fäderna av hela kyrkan är särskilt de äldre lärarna, som instruerade henne i apostlarnas undervisning under sin barndom och första tillväxt. It is difficult to define the first age of the Church, or the age of the Fathers. Det är svårt att definiera den första ålder kyrkan, eller ålder av kyrkofäderna. It is a common habit to stop the study of the early Church at the Council of Chalcedon in 451. Det är en gemensam vana att stoppa studiet av den tidiga kyrkan vid konciliet i Chalcedon under 451. "The Fathers" must undoubtedly include, in the West, St. Gregory the Great (d. 604), and in the East, St. John Damascene (d. about 754). "The Fathers" måste absolut innehålla, i väst, Gregorius den store (död 604), och i öster, St John Damascenus (död cirka 754). It is frequently said that St. Bernard (d. 1153) was the last of the Fathers, and Migne's "Patrologia Latina" extends to Innocent III, halting only on the verge of the thirteenth century, while his "Patrologia Graeca" goes as far as the Council of Florence (1438-9). Det är ofta sa att St Bernard (död 1153) var den siste av kyrkofäderna, och Migne's "Patrologia Latina" sträcker sig till Innocentius III, stoppa bara på gränsen till det trettonde århundradet, medan hans "Patrologia Graeca" går så långt som rådet i Florens (1438-9). These limits are evidently too wide, It will be best to consider that the great merit of St. Bernard as a writer lies in his resemblance in style and matter to the greatest among the Fathers, in spite of the difference of period. Dessa gränser är tydligen alltför omfattande kommer det vara bäst att anse att den stora förtjänsten med St Bernard som författare ligger i sin likhet i stil och material till den störste bland fäderna, trots skillnaden i tid. St. Isidore of Seville (d. 636) and the Venerable Bede (d. 735) are to be classed among the Fathers, but they may be said to have been born out of due time, as St. Theodore the Studite was in the East. Isidor av Sevilla (d. 636) och Bede (d. 735) skall räknas till kyrkofäderna, men de kan sägas ha fötts ur rätt tid, som den helige Theodore the Studite var i East.

I. THE APPEAL TO THE FATHERS I. överklagandet till fäderna

Thus the use of the term Fathers has been continuous, yet it could not at first he employed in precisely the modern sense of Fathers of the Church. Därför användningen av termen fäderna har varit fortlöpande, men det kunde inte han först anställd i just den moderna bemärkelsen av kyrkofäderna. In early days the expression referred to writers who were then quite recent. I början benämning enligt författare som då var ganska nyligen. It is still applied to those writers who are to us the ancients, but no longer in the same way to writers who are now recent. Det är fortfarande tillämpas på de författare som är för oss under antiken, men inte längre på samma sätt för författare som nu är aktuella. Appeals to the Fathers are a subdivision of appeals to tradition. Vädjar till fäderna är en uppdelning av överklaganden till tradition. In the first half of the second century begin the appeals to the sub-Apostolic age: Papias appeals to the presbyters, and through them to the Apostles. Under första halvan av det andra århundradet börjar överklagandena till sub-apostoliska ålder: Papias överklaganden till präster, och genom dem till apostlarna. Half a century later St. Irenæus supplements this method by an appeal to the tradition handed down in every Church by the succession of its bishops (Adv. Haer., III, i-iii), and Tertullian clinches this argument by the observation that as all the Churches agree, their tradition is secure, for they could not all have strayed by chance into the same error (Praescr., xxviii). Ett halvsekel senare St Irenaeus kompletterar denna metod genom överklagande till den tradition som avkunnats i varje kyrka genom övertagande av dess biskopar (Adv. Haer., III, I-III), och Tertullianus clinches detta argument genom konstaterandet att så alla kyrkor är överens, är deras tradition säker, för att de inte kunde alla ha irrat av en tillfällighet i samma fel (Praescr., xxviii). The appeal is thus to Churches and their bishops, none but bishops being the authoritative exponents of the doctrine of their Churches. Överklagandet är således till kyrkor och deras biskopar, men ingen biskopar är den auktoritativa talesmän för läran om deras kyrkor. As late as 341 the bishops of the Dedication Council at Antioch declared: "We are not followers of Arius; for how could we, who are bishops, be disciples of a priest?" Så sent som 341 biskoparna av Dedication rådet i Antiochia förklarade: "Vi är inte anhängare av Arius, för hur skulle vi, som är biskopar, vara lärjungar till en präst?"

Yet slowly, as the appeals to the presbyters died out, there was arising by the side of appeals to the Churches a third method: the custom of appealing to Christian teachers who were not necessarily bishops. Ändå långsamt, var det som tilltalar presbytererna dog ut uppkommer vid sidan av överklaganden till Kyrkorna tredjedel metod: seden att vädja till kristna lärare som inte nödvändigtvis var biskopar. While, without the Church, Gnostic schools were substituted for churches, within the Church, Catholic schools were growing up. Även utan kyrkan, ersattes gnostiska skolor för kyrkor, inom kyrkan, var katolska skolor växer upp. Philosophers like Justin and most of the numerous second-century apologists were reasoning about religion, and the great catechetical school of Alexandria was gathering renown. Filosofer som Justin och de flesta av de många andra-talet försvarare var resonemang om religion, och den stora kateketiska skolan i Alexandria var samlas ryktbarhet. Great bishops and saints like Dionysius of Alexandria, Gregory Thaumaturgus of Pontus, Firmilian of Cappadocia, and Alexander of Jerusalem were proud to be disciples of the priest Origen. Great biskopar och helgon som Dionysios av Alexandria, Gregorios Thaumatourgos av Pontus, Firmilian i Kappadokien, och Alexander i Jerusalem var stolta över att vara lärjungar prästen Origenes. The bishop Cyprian called daily for the works of the priest Tertullian with the words "Give me the master". Biskopen Cyprianus kallade dagligen för verk av prästen Tertullianus med orden "Ge mig master". The Patriarch Athanasius refers for the ancient use of the word homoousios, not merely to the two Dionysii, but to the priest Theognostus. Patriarken Athanasius hänvisar till det gamla bruket av ordet homoousios, inte bara de två Dionysii, men till prästen Theognostus. Yet these priest-teachers are not yet called Fathers, and the greatest among them, Tertullian, Clement, Origen, Hippolytus, Novatian, Lucian, happen to be tinged with heresy; two became antipopes; one is the father of Arianism; another was condemned by a general council. Ändå dessa präst-lärare är ännu inte kallades fäderna, och den störste bland dem, Tertullianus, Clemens, Origenes, Hippolytus, Novatianus Lucian, råkar vara präglat av kätteri, två blev antipopes, en är far till arianismen, en annan dömdes genom ett allmänt råd. In each case we might apply the words used by St. Hilary of Tertullian: "Sequenti errore detraxit scriptis probabilibus auctoritatem" (Comm. in Matt., v, 1, cited by Vincent of Lérins, 2.4). I varje fall kan vi använda ord som används av Hilarius från Tertullianus: "Sequenti errore detraxit scriptis probabilibus auctoritatem" (Comm. i Matt., V, 1, citerad av Vincent av Lérins, 2.4).

A fourth form of appeal was better founded and of enduring value. En fjärde form av överklagande som grundades bättre och av bestående värde. Eventually it appeared that bishops as well as priests were fallible. Så småningom visade sig att biskopar och präster var ofullkomliga. In the second century the bishops were orthodox. Under det andra århundradet biskoparna var ortodoxa. In the third they were often found wanting. I den tredje de hittades ofta bristfällig. In the fourth they were the leaders of schisms, and heresies, in the Meletian and Donatist troubles and in the long Arian struggle, in which few were found to stand firm against the insidious persecution of Constantius. I den fjärde De leddes av schismer och irrläror, i Meletian och donatistpresten bekymmer och i det långa ariska kamp, då få befanns stå fast mot den försåtliga förföljelse av Constantius. It came to be seen that the true Fathers of the Church are those Catholic teachers who have persevered in her communion, and whose teaching has been recognized as orthodox. So it came to pass that out of the four "Latin Doctors" one is not a bishop. Det kom att ses som den verkliga Kyrkofäderna är de katolska lärare som har framhärdat i sin gemenskap, och vars undervisning har erkänts ortodoxa. Så det hände sig att av de fyra "latinska läkare" en inte är biskop. Two other Fathers who were not bishops have been declared to be Doctors of the Church, Bede and John Damascene, while among the Doctors outside the patristic period we find two more priests, the incomparable St. Bernard and the greatest of all theologians, St. Thomas Aquinas. Två andra Pappor som inte är biskopar har förklarats vara Läkare i kyrkan, Beda och John Damascenus, medan bland läkarna utanför patristic perioden hittar vi ytterligare två präster, den ojämförliga St Bernard och den störste av alla teologer, St Thomas Aquinas. Nay, few writers had such great authority in the Schools of the Middle Ages as the layman Boethius, many of whose definitions are still commonplaces of theology. Nej, några författare hade så stor auktoritet i skolorna i medeltiden som lekman Boethius, och många av dessa definitioner är fortfarande banaliteter i teologi.

Similarly (we may notice in passing) the name "Father", which originally belonged to bishops, has been as it were delegated to priests, especially as ministers of the Sacrament of Penance. På samma sätt (vi kan märka i förbigående) namnet "Fader", som ursprungligen tillhörde biskopar, har det delegerades till präster, särskilt som ministrar från sakrament botens. it is now a form of address to all priests in Spain, in Ireland, and, of recent years, in England and the United States. Det är nu en form av adress till alla präster i Spanien, Irland, och, på senare år, i England och USA.

Papas or Pappas, Pope, was a term of respect for eminent bishops (eg in letters to St. Cyprian and to St. Augustine -- neither of these writers seems to use it in addressing other bishops, except when St. Augustine writes to Rome). Eventually the term was reserved to the bishops of Rome and Alexandria; yet in the East today every priest is a "pope". Papas eller Pappas, påven, var ett uttryck av respekt för framstående biskopar (t.ex. i brev till Cyprianus och Augustinus - ingen av dessa författare tycks använda den för att lösa andra biskopar, utom när Augustinus skriver till Rom ). småningom termen var förbehållet biskoparna i Rom och Alexandria, men i öst dag varje präst är en "påve". The Aramaic abbe was used from early times for the superiors of religious houses. De Arameiska ABBE användes från början tider för överordnade religiösa hus. But through the abuse of granting abbeys in commendam to seculars, it has become a polite title for all secular clerics, even seminarists in Italy, and especially in France, whereas all religious who are priests are addressed as "Father". Men genom missbruk av beviljande kloster i commendam till seculars har det blivit ett artigt titel för alla sekulära präster, även seminarists i Italien, och särskilt i Frankrike, medan alla religiösa som är präster behandlas som "Fader".

We receive only, says St. Basil, what we have been taught by the holy Fathers; and he adds that in his Church of Caesarea the faith of the holy Fathers of Nicaea has long been implanted (Ep. cxl, 2). Vi får bara, säger St Basil, vad vi har lärt av de heliga fäderna, och han tillägger att hans kyrka Caesarea i tron på heliga fäderna i Nicaea har länge varit implantat (Ep. CXL, 2). St. Gregory Nazianzen declares that he holds fast the teaching which he heard from the holy Oracles, and was taught by the holy Fathers. St Gregory Nazianzen förklarar att han håller fast undervisning som han hört från den heliga orakel, och lärde av de heliga kyrkofäderna. These Cappadocian saints seem to be the first to appeal to a real catena of Fathers. Dessa Kappadokiska helgon tycks vara den första att överklaga till en verklig Catena av fäder. The appeal to one or two was already common enough; but not even the learned Eusebius had thought of a long string of authorities. St. Överklagandet till en eller två var redan Gemensamma nog, men inte ens de lärde Eusebius hade tänkt på en lång rad myndigheter. St Basil, for example (De Spir. S., ii, 29), cites for the formula "with the Holy Ghost" in the doxology, the example of Irenaeus, Clement and Dionysius of Alexandria, Dionysius of Rome, Eusebius of Caesarea, Origen, Africanus, the preces lucerariae said at the lighting of lamps, Athenagoras, Gregory Thaumaturgus, Firmilian, Meletius. Basilika, till exempel (De Spir. S., II, 29) nämner att formuleringen "med den helige Ande" i Doxologi, exempel Irenaeus, Clement och Dionysios av Alexandria, Dionysius av Rom, Eusebius av Caesarea, Origen , Africanus, sade preces lucerariae vid belysning av lampor, Athenagoras, Gregory Thaumatourgos, Firmilian, Meletius.

In the fifth century this method became a stereotyped custom. I femte århundradet denna metod blev en stereotyp sed. St. Jerome is perhaps the first writer to try to establish his interpretation of a text by a string of exegetes (Ep. cxii, ad Aug.). Hieronymus är kanske den första författare att försöka fastställa sin tolkning av en text med en rad exegetes (Ep. cxii, ad augusti). Paulinus, the deacon and biographer of St. Paulinus, diakonen och levnadstecknare St Ambrose, in the libellus he presented against the Pelagians to Pope Zosimus in 417, quotes Cyprian, Ambrose, Gregory Nazianzen, and the decrees of the late Pope Innocent. Ambrose, i Libellus han fram mot Pelagians att påven Zosimus i 417, citat Cyprian, Ambrose, Gregory Nazianzen, och dekret från slutet av Innocentius. In 420 St. Augustine quotes Cyprian and Ambrose against the same heretics (C. duas Epp. Pel., iv). 420 Augustinus citat Cyprianus och Ambrose mot samma kättare (C. duas Epp. Pel., Iv). Julian of Eclanum quoted Chrysostom and Basil; St. Julian av Eclanum citerade Chrysostomos och Basil, St Augustine replies to him in 421 (Contra Julianum, i) with Irenaeus, Cyprian, Reticius, Olympius, Hilary, Ambrose, the decrees of African councils, and above all Popes Innocent and Zosimus. Augustinus svar till honom i 421 (Contra Julianum, i) med Irenaeus, Cyprian, Reticius, Olympius, Hilary, Ambrose, dekreten av afrikanska råd, och framför allt påvarna Innocent och Zosimus. In a celebrated passage he argues that these Western writers are more than sufficient, but as Julian had appealed to the East, to the East, he shall go, and the saint adds Gregory Nazianzen, Basil, Synod of Diospolis, Chrysostom. I en berömd passage han hävdar att dessa västerländska författare är mer än tillräckligt, men som Julianus hade vädjat till öst, till öst, skall han gå och helgonet lägger Gregory Nazianzen, Basil, synoden i Diospolis, Chrysostomos. To these he adds Jerome (c. xxxiv): "Nor should you think Jerome, because he was a priest, is to be despised", and adds a eulogy. Till dessa tillägger han Jerome (ca XXXIV): "Inte heller bör du tänka Jerome, eftersom han var en präst, är att förakta", och lägger till en lovsång. This is amusing, when we remember that Jerome in a fit of irritation, fifteen before, had written to Augustine (Ep. cxlii) "Do not excite against me the silly crowd of the ignorant, who venerate you as a bishop, and receive you with the honour due to a prelate when you declaim in the Church, whereas they think little of me, an old man, nearly decrepit, in my monastery in the solitude of the country." Det är lustigt, när vi komma ihåg att Jerome i ett anfall av irritation, femton före hade skrivit till Augustinus (Ep. cxlii) "Don't hetsas mot mig dumma hopen av de okunniga, som vörda dig som biskop, och ta er med den äran på grund av en prelat när du deklamera i kyrkan, medan de tänker lite på mig, en gammal man, nästan skröplig, i mitt kloster i ensamheten i landet. "

In the second book "Contra Julianum", St. Augustine again cites Ambrose frequently, and Cyprian, Gregory Nazianzen, Hilary, Chrysostom; in ii, 37, he recapitulates the nine names (omitting councils and popes), adding (iii, 32) Innocent and Jerome. I den andra boken "Contra Julianum", Augustinus återigen citerar Ambrose ofta, och Cyprianus, Gregory Nazianzen, Hilary, Chrysostomos, till II, 37, sammanfattas han de nio namn (utan råd och påvar), tillägg (iii, 32) oskyldiga och Jerome. A few years later the Semipelagians of Southern Gaul, who were led by St. Hilary of Arles, St. Vincent of Lérins, and Bl. Några år senare Semipelagians i södra Gallien, som leddes av Hilarius av Arles, St Vincent av Lérins och Bl. Cassian, refuse to accept St. Augustine's severe view of predestination because "contrarium putant patrum opinioni et ecclesiastico sensui". Cassian, vägra att acceptera Augustinus skarpa syn på predestination eftersom "contrarium putant patrum Opinioni et ecclesiastico sensui". Their opponent St. Prosper, who was trying to convert them to Augustinianism, complains: "Obstinationem suam vetustate defendunt" (Ep. inter Atig. ccxxv, 2), and they said that no ecclesiastical writer had ever before interpreted Romans quite as St. Augustine did -- which was probably true enough. Deras motståndare St Prosper, som försökte omvandla dem till Augustinianism, klagar: "Obstinationem suam vetustate defendunt" (Ep. bland Atig. Ccxxv, 2), och de sade att ingen kyrklig författare någonsin haft tidigare tolkat romare lika St Augustine gjorde - vilket förmodligen var sant. The interest of this attitude lies in the fact that it was, if not new at least more definite than any earlier appeal to antiquity. Intresset för denna inställning ligger i det faktum att det var, om inte nya åtminstone mer bestämd än någon tidigare överklagande till antiken. Through most of the fourth century, the controversy with the Arians had turned upon Scripture, and appeals to past authority were few. Genom större delen av fjärde århundradet hade kontroverser med arierna vände sig mot Skriften, och vädjar till tidigare myndigheten var få. But the appeal to the Fathers was never the most imposing locus theologicus, for they could not easily be assembled so as to form an absolutely conclusive test. Men överklagandet till fäderna var aldrig det mest imponerande locus theologicus, för de inte skulle lätt kunna monteras så utgör en absolut avgörande test. On the other hand up to the end of the fourth century, there were practically no infallible definitions available, except condemnations of heresies, chiefly by popes. Å andra sidan fram till slutet av fjärde århundradet, fanns det praktiskt taget ingen ofelbar definitioner finns tillgängliga, utom fördömanden av villoläror, främst genom påvar. By the time that the Arian reaction under Valens caused the Eastern conservatives to draw towards the orthodox, and prepared the restoration of orthodoxy to power by Theodosius, the Nicene decisions were beginning to be looked upon as sacrosanct, and that council to be preferred to a unique position above all others. Från tiden då den ariska reaktion under Valens orsakade östra konservativa rikta mot den ortodoxa, och förberedde återställande av ortodoxin till makten genom Theodosius var Nicene besluten börjar ses som helig, och att rådet att föredra framför en unika position framför alla andra. By 430, the date we have reached, the Creed we now say at Mass was revered in the East, whether rightly or wrongly, as the work of the 150 Fathers of Constantinople in 381, and there were also new papal decisions, especially the tractoria of Pope Zosimus, which in 418 had been sent to all the bishops of the world to be signed. By 430, vi hittills har nått, trosbekännelsen vi nu säga på mässan var aktade i öst, med rätt eller orätt, eftersom arbetet i 150 Pappor i Konstantinopel år 381, och det fanns också nya påvens beslut, särskilt tractoria av påven Zosimus, som i 418 hade skickats till samtliga biskopar i världen att undertecknas.

It is to living authority, the idea of which had thus come to the fore, that St. Prosper was appealing in his controversy with the Lerinese school. Det är att leva myndighet, idén som hade därmed kommit i förgrunden, att St Prosper var tilltalande i sin polemik med Lerinese skolan. When he went to Gaul, in 431, as papal envoy, just after St. Augustine's death, he replied to their difficulties, not by reiterating that saint's hardest arguments, but by taking with him a letter from Pope St. Celestine, in which St. Augustine is extolled as having been held by the pope's predecessors to be "inter magistros optimos". När han gick till Gallien, vid 431, som påvligt sändebud, precis efter Augustinus död, svarade han att deras problem, inte med att upprepa att Saint svåraste argument, men genom att ta med sig ett brev från påven Sixtus, där St . Augustine är framhållas som har hållits av påvens föregångare att vara "bland magistros optimos". No one is to be allowed to depreciate him, but it is not said that every word of his is to be followed. Ingen ska få skriva av honom, men det är inte sagt att varje ord han skall följas. The disturbers had appealed to the Holy See, and the reply is "Desinat incessere novitas vetustatem" (Let novelty cease to attack antiquity!). The disturbers hade vädjat till Heliga stolen, och svaret är "Desinat incessere novitas vetustatem" (Let nyhet upphöra att attackera antiken!). An appendix is added, not of the opinions of ancient Fathers, but of recent popes, since the very same monks who thought St. Augustine went too far, professed (says the appendix) "that they followed and approved only what the most holy See of the Blessed Apostle Peter sanctioned and taught by the ministry of its prelates". I en bilaga läggs till, inte av yttranden från forntida fäderna, men den senaste tidens påvar, eftersom själva samma munkar som tyckte Augustinus gick för långt, bekände (säger appendix) att de följde och godkänts bara vad de Heliga stolen av den välsignade aposteln Petrus sanktionerade och undervisas av ministeriet av dess prelater ". A list therefore follows of "the judgments of the rulers of the Roman Church", to which are added some sentences of African councils, "which indeed the Apostolic bishops made their own when they approved them". En förteckning följer därför av "de domar som de styrande av den romerska kyrkan", till vilka man lagt till några meningar av afrikanska råd ", som verkligen apostoliska biskoparna gjort sina egna när dom godkände dem". To these inviolabiles sanctiones (we might roughly render "infallible utterances") prayers used in the sacraments are appended "ut legem credendi lex statuat supplicandi" -- a frequently misquoted phrase -- and in conclusion, it is declared that these testimonies of the Apostolic See are sufficient, "so that we consider not to be Catholic at all whatever shall appear to be contrary to the decisions we have cited". Till dessa inviolabiles sanctiones (vi ungefär kan göra "ofelbara uttalanden") böner som används i sakramenten bifogas "ut legem credendi lex statuat supplicandi" - en flitigt felciterad fras - och sammanfattningsvis är det förklarat att dessa vittnesmål av den apostoliska se är tillräcklig, så att vi anser inte vara katolik alls vad skall verkar stå i strid med de beslut som vi har citerat ". Thus the decisions of the Apostolic See are put on a very different level from the views of St. Augustine, just as that saint always drew a sharp distinction between the resolutions of African councils or the extracts from the Fathers, on the one hand, and the decrees of Popes Innocent and Zosimus on the other. Således beslut apostoliska Se ställs på en helt annan nivå från utsikt över St Augustine, precis som helgon alltid drog en skarp gräns mellan de resolutioner av afrikansk råd eller utdrag från fäderna, å ena sidan, och dekreten av påvarna Innocentius och Zosimus å den andra.

Three years later a famous document on tradition and its use emanated from the Lerinese school, the "Commonitorium" of St. Vincent. Tre år senare ett berömt dokument om tradition och dess användning härrörde från Lerinese skolan, "Commonitorium" St Vincent. He whole-heartedly accepted the letter of Pope Celestine, and he quoted it as an authoritative and irresistible witness to his own doctrine that where quod ubique, or universitas, is uncertain, we must turn to quod semper, or antiquitas. Han helhjärtat accepterat skrivelse av Celestinus, och han citerade det som en auktoritativ och oemotståndlig vittne till sin egen lära att när Quod Ubique eller Värld, är osäker, måste vi vända oss till quod semper, eller antiquitas. Nothing could be more to his purpose than the pope's: "Desinat incessere novitas vetustatem." Ingenting kan vara mer till hans ändamål än påvens: "Desinat incessere novitas vetustatem." The Œcumenical Council of Ephesus had been held in the same year that Celestine wrote. Det ekumeniska konciliet i Efesos hade hållits under samma år som Celestine skrev. Its Acts were before St. Vincent, and it is clear that he looked upon both pope and council as decisive authorities. Dess lagar har före St Vincent, och det är tydligt att han betraktade både påven och råd som avgörande myndigheter. It was necessary to establish this, before turning to his famous canon, quod ubique, quod semper, quod ab omnibus otherwise universitas, antiquitas, consensio. Det var nödvändigt att fastställa detta, innan han till sin berömda kanon, quod Ubique, quod semper, quod ab omnibus annars Universitas, antiquitas, consensio. It was not a new criterion, else it would have committed suicide by its very expression. Det var inte ett nytt kriterium, annars skulle ha begått självmord genom sin uttryck. But never had the doctrine been so admirably phrased, so limpidly explained, so adequately exemplified. Men aldrig hade doktrinen varit så beundransvärt formulerats, så limpidly förklarade, så tillfredsställande exemplifieras. Even the law of the evolution of dogma is defined by Vincent in language which can hardly be surpassed for exactness and vigour. Även lagen i utvecklingen av dogmen definieras av Vincent i språk som knappast kan överträffas av exakthet och kraft. St. Vincent's triple test is wholly misunderstood if it is taken to be the ordinary rule of faith. St Vincent's Triple test är helt missförstått om det tas till vara den vanliga regeln om tro. Like all Catholics he took the ordinary rule to be the living magisterium of the Church, and he assumes that the formal decision in cases of doubt lies with the Apostolic See, or with a general council. Liksom alla katoliker tog han den gängse regeln att vara levande läroämbete kyrkan, och han antar att det formella beslutet i tveksamma fall ligger hos apostoliska Se, eller med ett allmänt råd. But cases of doubt arise when no such decision is forthcoming. Men i tveksamma fall uppstår då ett sådant beslut är förestående. Then it is that the three tests are to be applied, not simultaneously, but, if necessary, in succession. Då är det att de tre villkoren skall tillämpas, inte samtidigt, men vid behov i följd.

When an error is found in one corner of the Church, then the first test, universitas, quod ubique, is an unanswerable refutation, nor is there any need to examine further (iii, 7, 8). När ett fel hittas i ett hörn av kyrkan, då det första testet, Värld, quod Ubique, är en OANSVARIG vederläggning, det finns inte heller någon anledning att pröva ytterligare (iii, 7, 8). But if an error attacks the whole Church, then antiquitas, quod semper is to be appealed to, that is, a consensus existing before the novelty arose. Men om ett fel angriper hela kyrkan, då antiquitas är quod semper att överklagas till, det vill säga en enighet rådde innan nyheten uppstod. Still, in the previous period one or two teachers, even men of great fame, may have erred. Fortfarande, under den föregående perioden en eller två lärare, även män med stora rykte, kan ha gjort fel. Then we betake ourselves to quod ab omnibus, consensio, to the many against the few (if possible to a general council; if not, to an examination of writings). Då vi beger oss till quod ab omnibus, consensio, till många mot de få (om möjligt till ett allmänt råd, om inte, en granskning av skrifter). Those few are a trial of faith "ut tentet vos Dominus Deus vester" (Deuteronomy 13:1 sqq.). Dessa få är en prövning av tro "ut tentet vos Dominus Deus Vester" (Femte Mosebok 13:1 ff.). So Tertullian was a magna tentatio; so was Origen -- indeed the greatest temptation of all. Så Tertullianus var ett magna Prov, så var Origenes - ja, den största frestelsen av alla. We must know that whenever what is new or unheard before is introduced by one man beyond or against all the saints, it pertains not to religion but to temptation (xx, 49). Vi måste veta att när det är nya eller okända innan inleds med en man över eller mot alla helgon, avser att inte religion, utan för frestelser (xx, 49).

Who are the "Saints" to whom we appeal? Vilka är "heliga" som vi överklaga? The reply is a definition of "Fathers of the Church" given with all St. Vincent's inimitable accuracy: "Inter se majorem consulat interrogetque sententias, eorum dumtaxat qui, diversis licet temporibus et locis, in unius tamen ecclesiae Catholicae communione et fide permanentes, magistri probabiles exstiterunt; et quicquid non unus aut duo tantum, sed omnes pariter uno eodemque consensu aperte, frequenter, perseveranter tenuisse, scripsisse, docuisse cognoverit, id sibi quoque intelligat absque ulla dubitatione credendum" (iii, 8). Svaret är en definition av "kyrkofäderna" ges med all St Vincent's enastående noggrannhet: "Inter se Majorem consulat sententias interrogetque, eorum qui dumtaxat, diversis licet temporibus et locis, i unius utom ecclesiae Catholicae communione et fide permanentes, magistri probabiles exstiterunt, et quicquid icke Unus aut duo tantum, sed omnes likaledes uno eodemque consensu aperte, frequenter, perseveranter tenuisse, scripsisse, docuisse cognoverit, id sibi alltför intelligat absque Ulla dubitatione credendum "(III, 8). This unambiguous sentence defines for us what is the right way of appealing to the Fathers, and the italicized words perfectly explain what is a "Father": "Those alone who, though in diverse times and places, yet persevering in time, communion and faith of the one Catholic Church, have been approved teachers." Denna entydiga mening definierar för oss vad som är rätt sätt att vädja till fäderna, och kursiva ord perfekt förklara vad som är "Fader": "De enda som, om än i olika tider och platser, men ihärdiga i tid, gemenskap och tro ena katolska kyrkan, har godkänts lärare. "

The same result is obtained by modern theologians, in their definitions; eg Fessler thus defines what constitutes a "Father": Samma resultat fås genom moderna teologer, i sina definitioner, t.ex. Fessler därmed definierar vad som utgör en "Fader":

orthodox doctrine and learning; ortodoxa läran och lärande;

holiness of life; helighet of life;

(at the present day) a certain antiquity. (i dag) en viss antiken.

The criteria by which we judge whether a writer is a "Father" or not are: De kriterier som vi bedömer om en författare är en "Fader" eller inte är:

citation by a general council, or citering av ett allmänt råd, eller

in public Acts of popes addressed to the Church or concerning Faith; i offentliga handlingar av påvar riktar sig till kyrkan eller om tron;

encomium in the Roman Martyrology as "sanctitate et doctrina insignis"; Encomium i den romerska martyrologium som "sanctitate et Doctrina insignis";

public reading in Churches in early centuries; offentliga läsning i kyrkor i första århundradena;

citations, with praise, as an authority as to the Faith by some of the more celebrated Fathers. citat, med beröm, som en myndighet som till tron av några av de mer kända kyrkofäderna.

Early authors, though belonging to the Church, who fail to reach this standard are simply ecclesiastical writers ("Patrologia", ed. Jungmann, ch. i, #11). Tidigt författare, men som hör till kyrkan, som når denna standard är helt enkelt kyrkliga författare ( "Patrologia", red. Jungmann, kap. I, # 11). On the other hand, where the appeal is not to the authority of the writer, but his testimony is merely required to the belief of his time, one writer is as good as another, and if a Father is cited for this purpose, it is not as a Father that he is cited, but merely as a witness to facts well known to him. Å andra sidan, när överklagandet inte ledning av författare, men hans vittnesmål är bara skyldig att tron på sin tid, är en författare så god som en annan, och om en far är angiven för detta ändamål är det inte som en far att han är ovan, men endast som vittne till fakta välkänd för honom. For the history of dogma, therefore, the works of ecclesiastical writers who are not only not approved, but even heretical, are often just as valuable as those of the Fathers. För historia dogm, därför verk av kyrkliga författare som inte bara inte är godkända, men även kättersk, ofta minst lika värdefulla som de av kyrkofäderna. On the other hand, the witness of one Father is occasionally of great weight for doctrine when taken singly, if he is teaching a subject on which he is recognized by the Church as an especial authority, eg, St. Athanasius on the Divinity of the Son, St. Augustine on the Holy Trinity, etc. Å andra sidan är vittne i en fader ibland av stor vikt för att lära när det tas var för sig, om han är undervisning ett ämne som han är erkänd av kyrkan som en särskild myndighet, t.ex. St Athanasius på gudomlighet son, St Augustine på den heliga Treenigheten, etc.

There are a few cases in which a general council has given approbation to the work of a Father, the most important being the two letters of St. Cyril of Alexandria which were read at the Council of Ephesus. Det finns några fall där allmänna rådet har gett bifall till arbetet med en far, den viktigaste är de två breven: t Kyrillos av Alexandria som lästes vid konciliet i Efesos. But the authority of single Fathers considered in itself, says Franzelin (De traditione, thesis xv), "is not infallible or peremptory; though piety and sound reason agree that the theological opinions of such individuals should not be treated lightly, and should not without great caution be interpreted in a sense which clashes with the common doctrine of other Fathers." Men den myndighet ensamstående pappor i sig ses, säger Franzelin (De traditione, avhandling xv), "är inte ofelbar eller förfallodag, även om fromhet och sunt förnuft är överens om att den teologiska åsikter sådana personer inte ska behandlas lätt, och inte utan stor försiktighet tolkas på ett sätt som går emot den gemensamma läran om andra Fathers. The reason is plain enough; they were holy men, who are not to be presumed to have intended to stray from the doctrine of the Church, and their doubtful utterances are therefore to be taken in the best sense of which they are capable. Anledningen är tydligt nog, de var heliga män, som inte anses ha avsett att avvika från läran om kyrkan och deras tveksamma uttalanden skall därför tas i bästa mening som de kan. If they cannot be explained in an orthodox sense, we have to admit that not the greatest is immune from ignorance or accidental error or obscurity. Om de inte kan förklaras i en ortodox mening, måste vi erkänna att inte de största är immun mot okunnighet eller oavsiktliga fel eller otydlighet. But on the use of the Fathers in theological questions, the article TRADITION and the ordinary dogmatic treatises on that subject must be consulted, as it is proper here only to deal with the historical development of their use. Men om användningen av fäderna i teologiska frågor måste artikeln tradition och vanliga dogmatiska avhandlingar i detta ämne höras, eftersom det är väl här bara för att ta itu med den historiska utvecklingen av deras användning.

The subject was never treated as a part of dogmatic theology until the rise of what is now commonly called "Theologia fundamentalis", in the sixteenth century, the founders of which are Melchior Canus and Bellarmine. Ämnet behandlades aldrig som en del av dogmatisk teologi fram till uppkomsten av det som nu kallas "teologins fundamentalis", i det sextonde århundradet, grundare som Melchior canus och Bellarmine. The former has a discussion of the use of the Fathers in deciding questions of faith (De locis theologicis, vii). Den förstnämnda har en diskussion om användningen av fäderna för att avgöra frågor om tro (De locis theologicis, vii). The Protestant Reformers attacked the authority of the Fathers. De protestantiska reformatorerna angrep myndigheten av kyrkofäderna. The most famous of these opponents is Dalbeus (Jean Daillé, 1594-1670, "Traité de l'emploi des saints Pères", 1632; in Latin "De usu Patrum", 1656). Den mest kända av dessa opponenter är Dalbeus (Jean Daille, 1594-1670, "Traité de l'emploi des Saints Peres", 1632, på latin "De religion Patrum", 1656).

But their objections are long since forgotten. Men deras invändningar är länge sedan glömt.

Having traced the development of the use of the Fathers up to the period of its frequent employment, and of its formal statement by St. Vincent of Lérins, it will be well to give a glance at the continuation of the practice. Efter att ha spårat utvecklingen av användningen av fäderna till den period som det ofta anställning, och att det formellt uttalande från St Vincent av Lérins är det bra att ge en blick på fortsättning av praxis. We saw that, in 431, it was possible for St. Vincent (in a book which has been most unreasonably taken to be a mere polemic against St. Augustine -- a notion which is amply refuted by the use made in it of St. Celestine's letter) to define the meaning and method of patristic appeals. Vi såg att det i 431 var det möjligt för St Vincent (i en bok som har varit ytterst orimligt att betraktas som en ren polemik mot St Augustine - en uppfattning som är tydligt motbevisas av användningen i den av St Celestine brev) att precisera innebörden och metod patristic överklaganden. From that time onward they are very common. Från denna tidpunkt under de är mycket vanliga. In the Council of Ephesus, 431, as St. Vincent points out, St. Cyril presented a series of quotations from the Fathers, tôn hagiôtatôn kai hosiôtatôn paterôn kai episkopôn diaphorôn marturôn, which were read on the motion of Flavian, Bishop of Philippi. I rådet i Efesos, 431, som den helige Vincent redovisat, St Cyril ett antal citat från kyrkofäderna, ton hagiôtatôn kai hosiôtatôn paterôn kai episkopôn diaphorôn marturôn, som lästes på förslag av Flavian, biskop i Filippi. They were from Peter I of Alexandria, Martyr, Athanasius, Popes Julius and Felix (forgeries), Theophilus, Cyprian, Ambrose, Gregory Nazianzen, Basil, Gregory of Nyssa, Atticus, Amphilochius. On the other hand Eutyches, when tried at Constantinople by St. Flavian, in 449, refused to accept either Fathers or councils as authorities, confining himself to Holy Scripture, a position which horrified his judges (see EUTYCHES). De var från Peter I av Alexandria, Martyr, Athanasios, påvarna Julius och Felix (förfalskningar), Theophilus, Cyprian, Ambrose, Gregory Nazianzen, Basil, Gregorios av Nyssa, Atticus, Amphilochius. Å andra sidan Eutyches, då försökte i Konstantinopel av St Flavian, i 449, vägrade att acceptera vare fäder eller råd som myndigheter, begränsar sig till den heliga Skrift, en ståndpunkt som förfärade hans domare (se EUTYCHES). In the following year St. Leo sent his legates, Abundius and Asterius, to Constantinople with a list of testimonies from Hilary, Athanasius, Ambrose, Augustine, Chrysostom, Theophilus, Gregory Nazianzen, Basil, Cyril of Alexandria. Under det följande året St Leo skickade sina sändebud, Abundius och Asterius, till Konstantinopel med en lista på vittnesmål från Hilary, Athanasius, Ambrosius, Augustinus, Chrysostomos, Theophilus, Gregory Nazianzen, Basil, Kyrillos av Alexandria. They were signed in that city, but were not produced at the Council of Chalcedon in the following year. De undertecknades i denna stad, men inte producerats vid Konciliet i Chalcedon under följande år. Thenceforward the custom is fixed, and it is unnecessary to give examples. DÄREFTER den anpassade är fast, och det är onödigt att ge exempel. However, that of the sixth council in 680 is important: Pope St. Agatho sent a long series of extracts from Rome, and the leader of the Monothelites, Macarius of Antioch, presented another. Detta är dock i det sjätte i 680 viktiga: påven Agatho skickat en lång rad av utdrag från Rom, och ledaren för monoteletismen, Makarius Antiokia, presenterade en annan. Both sets were carefully verified from the library of the Patriarchate of Constantinople, and sealed. Båda kontrollerades noggrant från biblioteket i patriarkatet i Konstantinopel, och förseglas.

It should be noted that it was never in such cases thought necessary to trace a doctrine back to the earliest times; St. Vincent demanded the proof of the Church's belief before a doubt arose -- this is his notion of antiquitas; and in conformity with this view, the Fathers quoted by councils and popes and Fathers are for the most part recent (Petavius, De Incarn., XIV, 15, 2-5). Det bör noteras att det aldrig i sådana fall ansetts nödvändigt att spåra en doktrin tillbaka till tidernas begynnelse, St Vincent krävde bevis på kyrkans tro innan tvekan uppstod - det är hans uppfattning av antiquitas, och i enlighet med denna uppfattning, citerad fäderna av råden och påvar och fäder är till största delen senaste (Petavius, De Incarn., XIV, 15, 2-5).

In the last years of the fifth century a famous document, attributed to Popes Gelasius and Hormisdas, adds to decrees of St. Damasus of 382 a list of books which are approved, and another of those disapproved. Under de sista åren av femte århundradet ett berömt dokument, tillskriven påvar Gelasius och Hormisdas, lägger till dekret av St Damasus av 382 en lista med böcker som är godkända, och en annan av godkända sådana. In its present form the list of approved Fathers comprises Cyprian, Gregory Nazianzen, Basil, Athanasius, Chrysostom, Theophilus, Hilary, Cyril of Alexandria (wanting in one manuscript), Ambrose, Augustine, Jerome, Prosper, Leo ("every iota" of the tome to Flavian is to be accepted under anathema), and "also the treatises of all orthodox Fathers, who deviated in nothing from the fellowship of the holy Roman Church, and were not separated from her faith and preaching, but were participators through the grace of God until the end of their life in her communion; also the decretal letters, which most blessed popes have given at various times when consulted by various Fathers, are to be received with veneration". I sin nuvarande form en förteckning över godkända fäder omfattar Cyprian, Gregory Nazianzen, Basil, Athanasios, Chrysostomos, Theophilus, Hilary, Kyrillos av Alexandria (saknas hos ett manuskript), Ambrosius, Augustinus, Jerome, Prosper, Leo ( "varje dugg" av av Tome att Flavian kan godkännas under bannlysning), och "även verk i alla ortodoxa fäderna, som avvek i något från Sagan om den heliga romerska kyrkan, och inte separeras från sin tro och förkunnelse, men deltagarna genom Guds nåd till slutet av sitt liv i sin gemenskap, även decessorem bokstäver, som heliga påvar har gett vid olika tidpunkter då samråda med olika fäder, skall tas emot med vördnad ". Orosius, Sedulius, and Juvencus are praised. Orosius, Sedulius och Juvencus prisas.

Rufinus and Origen are rejected. Rufinus och Origenes avvisas. Eusebius's "History" and "Chronicle" are not to be condemned altogether, though in another part of the list they appear as "apocrypha" with Tertullian, Lactantius, Africanus, Commodian, Clement of Alexandria, Arnobius, Cassian, Victorinus of Pettau, Faustus, and the works of heretics, and forged Scriptural documents. Eusebius's "History" och "Krönika" inte dömas helt och hållet, men i en annan del av förteckningen över de uppträder som "Apocrypha" med Tertullianus, Lactantius, Africanus, Commodian, Clemens av Alexandria, Arnobius, Cassian, Victorinus av Pettau, Faustus , och verk av kättare, och förfalskade bibliska dokument.

The later Fathers constantly used the writings of the earlier. Senare kyrkofäderna används konstant skrifter tidigare. For instance, St. Caesarius of Arles drew freely on St. Augustine's sermons, and embodied them in collections of his own; St. Gregory the Great has largely founded himself on St. Augustine; St. Isidore rests upon all his predecessors; St. John Damascene's great work is a synthesis of patristic theology. Till exempel drog St Caesarius av Arles fritt på St Augustine predikningar, och uttryck dem i samlingar av sina egna, Gregorius den store har i stor utsträckning grundat sig på St Augustine, Isidor vilar över alla hans föregångare, St John Damascenus stora arbete är en syntes av patristic teologi. St. Bede's sermons are a cento from the greater Fathers. St Bede's predikningar är en cento från större fäderna. Eugippius made a selection from St. Augustine's writings, which had an immense vogue. Eugippius gjort ett urval från St Augustinus skrifter, som hade en enorm vogue. Cassiodorus made a collection of select commentaries by various writers on all the books of Holy Scripture. Cassiodorus gjort en samling av utvalda kommentarer av olika författare på alla böcker av den heliga skrift. St. Benedict especially recommended patristic study, and his sons have observed his advice: "Ad perfectionem conversationis qui festinat, sunt doctrinae sanctorum Patrum, quarum observatio perducat hominem ad celsitudinem perfectionis . . . quis liber sanctorum catholicorum Patrum hoc non resonat, ut recto cursu perveniamus ad creatorem nostrum?" St Benedict rekommenderas särskilt patristic studie, och hans söner har följt hans råd: "Ad perfectionem conversationis qui festinat, sunt doctrinae sanctorum Patrum, quarum IAKTTAGELS perducat ad hominem celsitudinem perfectionis... Quis Liber sanctorum catholicorum Patrum hoc non resonat, ut recto cursu perveniamus annons creatorem nostrum? " (Sanet Regula, lxxiii). (Sanet Regula, LX). Florilegia and catenae became common from the fifth century onwards. Florilegia och catenae blev vanlig från femte århundradet och framåt. They are mostly anonymous, but those in the East which go under the name Œcumenius are well known. De är oftast anonyma, men de i öster, som går under namnet Œcumenius är välkända. Most famous of all throughout the Middle Ages was the "Glossa ordinaria" attributed to Walafrid Strabo. Mest berömd av alla i hela medeltiden var "Glossa ordinaria" tillskrivs Walafrid Strabo. The "Catena aurea" of St. Thomas Aquinas is still in use. Den "Catena aurea" of St Thomas Aquinas är fortfarande i bruk. (See CATENAE, and the valuable matter collected by Turner in Hastings, Dict. of the Bible, V, 521.) St. (Se CATENAE, och det värdefulla material som samlats in av Turner i Hastings, Dict. Av Bibeln, V, 521.) St Augustine was early recognized as the first of the Western Fathers, with St. Ambrose and St. Jerome by his side. Augustine erkändes redan i den första av västra fäderna, med Ambrosius och Hieronymus vid hans sida. St. Gregory the Great was added, and these four became "the Latin Doctors". Gregorius den store lades, och dessa fyra blev "den latinska Doctors". St. Leo, in some ways the greatest of theologians, was excluded, both on account of the paucity of his writings, and by the fact that his letters had a far higher authority as papal utterances. In the East St. John Chrysostom has always been the most popular, as he is the most voluminous, of the Fathers. St Leo, på sätt och vis den största av teologer, uteslöts, både på grund av bristen av hans skrifter, och av det faktum att hans brev hade en väsentligt högre myndighet som påvens uttalanden. I öst Johannes Chrysostomos har alltid varit mest populära, eftersom han är den mest omfattande, av kyrkofäderna. With the great St. Basil, the father of monachism, and St. Gregory Nazianzen, famous for the purity of his faith, he made up the triumvirate called "the three hierarchs", familiar up to the present day in Eastern art. Med den stora St Basil, fader monachism, och St Gregory Nazianzen, berömd för renhet av sin tro, gjorde han upp triumvirat kallas "de tre hierarchs", bekant fram till nutid i östra konst. St. Athanasius was added to these by the Westerns, so that four might answer to four. St Athanasius lades till dessa av westerns, så att fyra kan svaret till fyra. (See DOCTORS OF THE CHURCH.) (Se Läkare i kyrkan.)

It will be observed that many of the writers rejected in the Gelasian list lived and died in Catholic communion, but incorrectness in some part of their writings, eg the Semipelagian error attributed to Cassian and Faustus, the chiliasm of the conclusion of Victorinus's commentary on the Apocalypse (St. Jerome issued an expurgated edition, the only one in print as yet), the unsoundness of the lost "Hypotyposes" of Clement, and so forth, prevented such writers from being spoken of, as Hilary was by Jerome, "inoffenso pede percurritur". Det ska sägas att många av författarna förkastas i Gelasian listan levde och dog i katolska gemenskap, men felaktigheten i någon del av sina skrifter, t.ex. Semipelagian fel tillskrivs Cassian och Faustus, det chiliasm av ingåendet av Victorinus iakttagelse om en Apocalypse (Hieronymus utfärdat en censurerade utgåvan, det enda i tryckt ännu), om oriktigheten i den förlorade "Hypotyposes" av Clement, och så vidare, har hindrat en sådan författare från att talas om, som Hilary var av Jerome, "inoffenso pede percurritur ". As all the more important doctrines of the Church (except that of the Canon and the inspiration of Scripture) may be proved, or at least illustrated, from Scripture, the widest office of tradition is the interpretation of Scripture, and the authority of the Fathers is here of very great importance. Eftersom allt viktigare läran om kyrkan (utom Canon och inspiration av Skriften) kan bevisas eller åtminstone illustreras i Skriften, den bredaste kontor tradition är tolkningen av Skriften, och myndigheten av fäderna är här av mycket stor betydelse. Nevertheless it is only then necessarily to be followed when all are of one mind: "Nemo . . . contra unanimum consensum Patrum ipsam Scripturam sacram interpretari audeat", says the Council of Trent; and the Creed of Pius IV has similarly: ". . . nec eam unquam nisi juxta unanimum consensum Patrum accipiam et interpretabor". Ändå är det först då nödvändigtvis följas när alla är överens: "Nemo... Kontraindikationer unanimum consensum Patrum ipsam Scripturam sacram interpretari audeat, säger rådet av Trent, och trosbekännelsen Pius IV har på liknande sätt:".. . NEC EAM unquam nisi juxta unanimum consensum Patrum accipiam et interpretabor ". The Vatican Council echoes Trent: "nemini licere . . . contra unanimum sensum Patrum ipsam Scripturam sacram interpretari." Vatikankonciliet ekon Trent: "nemini licere... Kontraindikationer unanimum sensum Patrum ipsam Scripturam sacram interpretari."

A consensus of the Fathers is not, of course, to be expected in very small matters: "Quae tamen antiqua sanctorum patrum consensio non in omnibus divinae legis quaestiunculis, sed solum certe praecipue in fidei regula magno nobis studio et investiganda est et sequenda" (Vincent, xxviii, 72). Konsensus av fäderna är naturligtvis inte vad som kan förväntas i mycket små frågor: "Quae tamen antiqua sanctorum patrum consensio non in omnibus Divinae legis quaestiunculis, sed Solum certe praecipue i regula fidei Magno nobis studio et investiganda est et sequenda" ( Vincent, xxviii, 72). This is not the method, adds St. Vincent, against widespread and inveterate heresies, but rather against novelties, to be applied directly they appear. Detta är inte den metoden, tillägger St Vincent, mot den utbredda och inbiten irrläror, utan snarare mot nyheter, att direkt tillämpa de visas. A better instance could hardly be given than the way in which Adoptionism was met by the Council of Frankfort in 794, nor could the principle be better expressed than by the Fathers of the Council: Ett bättre exempel kan det knappast bli med tanke på att det sätt på vilket Adoptianism möttes av rådet i Frankfurt år 794, kunde inte heller principen uttryckas bättre än fäderna av rådet:

"Tenete vos intra terminos Patrum, et nolite novas versare quaestiunculas; ad nihilum enim valent nisi ad subversionem audientium. Sufficit enim vobis sanctorum Patrum vestigia sequi, et illorum dicta firma tenere fide. Illi enim in Domino nostri exstiterunt doctores in fide et ductores ad vitam; quorum et sapientia Spiritu Dei plena libris legitur inscripta, et vita meritorum miraculis clara et sanctissima; quorum animae apud Deum Dei Filium, DNJC pro magno pietatis labore regnant in caelis. Hos ergo tota animi virtute, toto caritatis affectu sequimini, beatissimi fratres, ut horum inconcussa firmitate doctrinis adhaerentes, consortium aeternae beatitudinis . . . cum illis habere mereamini in caelis" ("Synodica ad Episc." in Mansi, XIII, 897-8). "Tenete vos intra términos Patrum, et Nolite novas versare quaestiunculas, Ad nihilum enim valent nisi ad subversionem audientium. Sufficit enim från du sanctorum Patrum vestigia Sequi, et illorum dicta Firma tenere tro. Illi enim in Domino nostri exstiterunt doctores i Fide et ductores ad Vitam ; beslutsmässigt et Sapientia Spiritu Dei plena Libris legitur inscripta, et Vita meritorum miraculis clara et sanctissima; beslutsmässigt animae apud Deum Dei Filium, DNJC pro Magno pietatis labore regerande i caelis. Hos Ergo tota Animi virtute, toto caritatis affectu sequimini, beatissimi Fratres, UT horum inconcussa firmitate doctrinis adhaerentes, konsortium aeternae beatitudinis... cum Illis HABERE mereamini i caelis "(" Synodica ad Episc. "i Mansi, XIII, 897-8).

And an excellent act of faith in the tradition of the Church is that of Charlemagne (ibid., 902) made on the same occasion: Och ett utmärkt troshandling i tradition av kyrkan är att Charlemagne (ibid., 902) gjorde vid samma tillfälle:

"Apostolicae sedi et antiquis ab initio nascentis ecclesiae et catholicis traditionibus tota mentis intentione, tota cordis alacritate, me conjungo. Quicquid in illorum legitur libris, qui divino Spiritu afflati, toti orbi a Deo Christo dati sunt doctores, indubitanter teneo; hoc ad salutem animae meae sufficere credens, quod sacratissimae evangelicae veritatis pandit historia, quod apostolica in suis epistolis confirmat auctoritas, quod eximii Sacrae Scripturae tractatores et praecipui Christianae fidei doctores ad perpetuam posteris scriptum reliquerunt memoriam." "Apostolicae sedi et antiquis ab initio nascentis ecclesiae et catholicis traditionibus tota mentis intentione, tota CORDIS alacritate, jag conjungo. Quicquid i Libris illorum legitur, qui Divino Spiritu afflati, toti Orbi ett Deo Christo dati sunt doctores, indubitanter Teneo, hoc ad salutem animae meae sufficere credens, quod sacratissimae evangelicae veritatis Pandit historia, quod Apostolica i suis epistolis confirmat auctoritas, quod eximii Sacrae Scripturae tractatores et praecipui Christianae fidei doctores annons perpetuam posteris memoriam Scriptum reliquerunt. " II. II. CLASSIFICATION OF PATRISTIC WRITINGS KLASSIFICERING AV patristic SKRIFTER

In order to get a good view of the patristic period, the Fathers may be divided in various ways. För att få en bra bild av patristic period kan fäderna delas på olika sätt. One favourite method is by periods; the Ante-Nicene Fathers till 325; the Great Fathers of the fourth century and half the fifth (325-451); and the later Fathers. En favorit metod är av perioder, Ante-Nicene fäderna till 325, Stora fäderna av det fjärde århundradet och halva femte (325-451), och senare kyrkofäderna. A more obvious division is into Easterns and Westerns, and the Easterns will comprise writers in Greek, Syriac, Armenian, and Coptic. En mer uppenbar uppdelning i Easterns och westerns och Easterns kommer att bestå författare på grekiska, syriska, armeniska och koptiska. A convenient division into smaller groups will be by periods, nationalities and character of writings; for in the East and West there were many races, and some of the ecclesiastical writers are apologists, some preachers, some historians, some commentators, and so forth. En praktisk uppdelning i mindre grupper kommer att vara av perioder, nationaliteter och karaktär av skrifter, i öst och väst fanns många lopp, och några av de kyrkliga författare försvarare, några predikanter, vissa historiker, vissa kommentatorer, och så vidare.

A. After (1) the Apostolic Fathers come in the second century (2) the Greek apologists, followed by (3) the Western apologists somewhat later, (4) the Gnostic and Marcionite heretics with their apocryphal Scriptures, and (5) the Catholic replies to them. A. Efter (1) apostoliska fäderna kommer under det andra århundradet (2) den grekiska försvarare, följt av (3) Västra försvarare något senare, (4) gnostiska och Marcionite kättare med sina apokryfiska skrifter, och (5) Katolska svar på dem.

B. The third century gives us (1) the Alexandrian writers of the catechetical school, (2) the writers of Asia Minor and (3) Palestine, and the first Western writers, (4) at Rome, Hippolytus (in Greek), and Novatian, (5) the great African writers, and a few others. B. Den tredje århundradet ger oss (1) alexandrinska författare av kateketiska skolan, (2) författarna av Mindre Asien och (3) Palestina, och den första västerländska författare, (4) i Rom, Hippolytos (på grekiska), och Novatianus (5) de stora afrikanska författare, och några andra.

C. The fourth century opens with (1) the apologetic and the historical works of Eusebius of Caesarea, with whom we may class St. Cyril of Jerusalem and St. Epiphanius, (2) the Alexandrian writers Athanasius, Didymus, and others, (3) the Cappadocians, (4) the Antiochenes, (5) the Syriac writers. C. fjärde århundradet inleds med (1) ursäktande och historiska verk av Eusebius av Caesarea, med vilka vi kan tänkas klass S: t Kyrillos av Jerusalem och St Epiphanius, (2) alexandrinska författare Athanasius, Didymus, m.fl., ( 3) kappadocianerna, (4) Antiochenes, (5) den syrisk författare. In the West we have (6) the opponents of Arianism, (7) the Italians, including Jerome, (8) the Africans, and (9) the Spanish and Gallic writers. I väst har vi (6) motståndarna arianismen (7) italienarna, inklusive Jerome, (8) afrikanerna, och (9) de spanska och galliska författare.

D. The fifth century gives us (1) the Nestorian controversy, (2) the Eutychian controversy, including the Western St. Leo; (3) the historians. D. femte århundradet ger oss (1) nestorianska kontroversen, (2) Eutychian kontroverser, inklusive västra St Leo, (3) historikerna. In the West (4) the school of Lérins, (5) the letters of the popes. I väst (4) School of Lérins, (5) bokstäverna av påvar.

E. The sixth century and the seventh give us less important names and they must be grouped in a more mechanical way. E. Den sjätte århundradet och den sjunde ge oss mindre viktiga namn och de skall samlas i en mer mekaniskt sätt.

A En

(1) If we now take these groups in detail we find the letters of the chief Apostolic Fathers, St. Clement, St. Ignatius, and St. Polycarp, venerable not merely for their antiquity, but for a certain simplicity and nobility of thought and style which is very moving to the reader. (1) Om vi nu ta dessa grupper i detalj finner vi bokstäverna i främsta apostoliska fäderna, St Clement, Ignatius, och St Polykarpos, ärevördiga inte bara för deras antiken, men för en viss enkelhet och adelns tankar och stil som är mycket flyttar till läsaren. Their quotations from the New Testament are quite free. Deras citat från Nya Testamentet är helt gratis. They offer most important information to the historian, though in somewhat homoeopathic quantities. De erbjuder viktigaste informationen för historiker, men i något homeopatiska mängder. To these we add the Didache, probably the earliest of all; the curious allegorizing anti-Jewish epistle which goes under the name of Barnabas; the Shepherd of Hermas, a rather dull series of visions chiefly connected with penance and pardon, composed by the brother of Pope Pius I, and long appended to the New Testament as of almost canonical importance. Till dessa lägger vi till Didache, förmodligen den tidigaste av alla, de nyfikna allegorizing antijudiska brev som går under namnet Barnabas, Hermas Herden, en ganska tråkig serie visioner främst i samband med bot och nåd bestå av brodern av Pius I och långa fogas till Nya testamentet som nästan kanoniska betydelse. The works of Papias, the disciple of St. John and Aristion, are lost, all but a few precious fragments. Verk Papias, är lärjunge till Johannes och Aristion, förlorade, alla utom några få värdefull fragment.

(2) The apologists are most of them philosophic in their treatment of Christianity. (2) försvarare är de flesta av dem filosofisk i sin behandling av kristendomen. Some of their works were presented to emperors in order to disarm persecutions. Några av deras verk presenterades för kejsare för att avväpna förföljelser. We must not always accept the view given to outsiders by the apologists, as representing the whole of the Christianity they knew and practised. Vi får inte alltid acceptera åsikten att utomstående som försvarare, som företräder hela kristendomen de kände och praktiseras. The apologies of Quadratus to Hadrian, of Aristo of Pella to the Jews, of Miltiades, of Apollinaris of Hierapolis, and of Melito of Sardis are lost to us. En ursäkt från Quadratus till Hadrianus, av Aristo Pella till judarna, av Miltiades, av Apollinaris av Hierapolis, och Melito av Sardis går förlorade för oss. But we still possess several of greater importance. Men vi har fortfarande flera av större betydelse. That of Aristides of Athens was presented to Antoninus Pius, and deals principally with the knowledge of the true God. Att Aristides av Aten var fram till Antoninus Pius, och behandlar huvudsakligen till kunskap om den sanne Guden. The fine apology of St. Justin with its appendix is above all interesting for its description of the liturgy at Rome c. Böterna ursäkt St Justin med dess bilaga är framför allt intressant för sin beskrivning av liturgin i Rom c. 150. 150. His arguments against the Jews are found in the well-composed "Dialogue with Trypho", where he speaks of the Apostolic authorship of the Apocalypse in a manner which is of first-rate importance in the mouth of a man who was converted at Ephesus some time before the year 132. Hans argument mot judarna finns i väl sammansatt "Dialog med Trypho", där han talar om den apostoliska författarskap of the Apocalypse på ett sätt som är av förstklassig betydelse i munnen på en man som omvändes i Efesos några tid före år 132. The "Apology" of Justin's Syrian disciple Tatian is a less conciliatory work, and its author fell into heresy. Athenagoras, an Athenian (c. 177), addressed to Marcus Aurelius and Commodus an eloquent refutation of the absurd calumnies against Christians. Den "Apology" av Justin's syriska lärjungen Tatianus är mindre försonlig arbete, och dess författare föll i heresi. Athenagoras, en atensk (ca 177), ställd till Marcus Aurelius och Commodus en vältalig vederläggning av den absurda förtal mot de kristna. Theophilus, Bishop of Antioch, about the same date, wrote three books of apology addressed to a certain Autolycus. Theophilus, biskop i Antiochia, ungefär samma tidpunkt, skrev tre böcker om ursäkt riktad till en viss Autolykos.

(3) All these works are of considerable literary ability. (3) Alla dessa arbeten är av stor litterär förmåga. This is not the case with the great Latin apology which closely follows them in date, the "Apologeticus" of Tertullian, which is in the uncouth and untranslatable language affected by its author. Detta är inte fallet med den stora latinska ursäkt som noga följer dem i dag, "Apologeticus" av Tertullianus, som är i ouppfostrad och översätta språket påverkas av dess författare. Nevertheless it is a work of extraordinary genius, in interest and value far above all the rest, and for energy and boldness it is incomparable. Ändå är det ett verk av extraordinära geni, på intresse och värde långt över alla de andra, och för energi och mod är makalös. His fierce "Ad Scapulam" is a warning addressed to a persecuting proconsul. Hans hårda "Ad Scapulam" är en varning riktad till en förfölja prokonsuln. "Adversus Judaeos" is a title which explains itself. The other Latin apologists are later. "Adversus Judaeos" är en titel som förklarar sig själv. De andra latinska apologeter är senare. The "Octavios" of Minucius Felix is as polished and gentle as Tertullian is rough. Den "Octavios" av Minucius Felix är så polerat och mild som Tertullianus är grov. Its date is uncertain. Dess är okänt. If the "Apologeticus "was well calculated to infuse courage into the persecuted Christian, the "Octavius" was more likely to impress the inquiring pagan, if so be that more flies are caught with honey than with vinegar. Om "Apologeticus" beräknades väl att ingjuta mod i de förföljda kristna, de "Octavius" var mer sannolikt att imponera sökandet hedniska, i så fall vara att fler flugor fångas med honung än med ättika. With these works we may mention the much later Lactantius, the most perfect of all in literary form ("Divinae Institutiones", c. 305-10, and "De Mortibus persecutorum", c. 314). Greek apologies probably later than the second century are the "Irrisiones" of Hermias, and the very beautiful "Epistle" to Diognetus. Med dessa arbeten kan vi nämna långt senare Lactantius, den mest perfekta av allt i litterär form ( "Divinae Institutiones", c. 305-10, och "De Mortibus persecutorum", c. 314). Grekiska ursäkter antagligen senare än andra talet är "Irrisiones" av Hermias, och den mycket vackra "epistel" till Diognetus.

(4) The heretical writings of the second century are mostly lost. (4) kätterska skrifter av det andra århundradet oftast förlorade. The Gnostics had schools and philosophized; their writers were numerous. Gnostikerna hade skolorna och philosophized, deras författare var många. Some curious works have come down to us in Coptic. Några nyfikna verk har kommit till oss i koptiska. The letter of Ptolemeus to Flora in Epiphanius is almost the only Greek fragment of real importance. Skrivelsen av Ptolemeus till Flora i Epiphanius är nästan den enda grekiska fragment av verklig betydelse. Marcion founded not a school but a Church, and his New Testament, consisting of St. Luke and St. Paul, is preserved to some extent in the works written against him by Tertullian and Epiphanius. Marcion grundas inte en skola utan en kyrka, och hans Nya Testamentet, som består av Lukas och Paulus, bevaras till viss del i verk skrivna mot honom av Tertullianus och Epiphanius. Of the writings of Greek Montanists and of other early heretics, almost nothing remains. Av skrifter grekiska Montanists och andra tidiga kättare, återstår nästan ingenting. The Gnostics composed a quantity of apocryphal Gospels amid Acts of individual Apostles, large portions of which are preserved, mostly in fragments, in Latin revisions, or in Syriac, Coptic, Arabic, or Slavonic versions. Gnostikerna komponerade en mängd apokryfiska evangelier mitt med individuell apostlarnas stora delar av dessa är bevarade, främst i fragment, på latin revideringar, eller i syriska, koptiska, arabiska, eller slaviska versioner. To these are to be added such well-known forgeries as the letters of Paul to Seneca, and the Apocalypse of Peter, of which a fragment was recently found in the Fayûm. Till dessa ska läggas sådana kända förfalskningar breven av Paulus till Seneca, och Petrusapokalypsen, varav ett fragment hittades nyligen i Fayûm.

(5) Replies to the attacks of heretics form, next to the apologetic against heathen persecutors on the one hand and Jews on the other, the characteristic Catholic literature of the second century. (5) Svar på angrepp av kättare form bredvid ursäktande mot hedningarna förföljare å ena sidan och judar på andra sidan den karaktäristiska katolska litteratur av det andra århundradet. The "Syntagma" of St. Justin against all heresies is lost. Den "är Syntagma" St Justin mot alla kätterier förlorat. Earlier yet, St. Papias (already mentioned) had directed his efforts to the refutation of the rising errors, and the same preoccupation is seen in St. Ignatius and St. Polycarp. Tidigare än, St Papias (redan nämnt) hade riktat sina insatser till vederläggning av den stigande fel, och samma oro ses i S: t Ignatius och St Polykarpos. Hegesippus, a converted Jew of Palestine, journeyed to Corinth and Rome, where he stayed from the episcopate of Anicetus till that of Eleutherius (c. 160-180), with the intention of refuting the novelties of the Gnostics and Marcionites by an appeal to tradition. Hegesippus, ett ombyggt Judisk av Palestina, reste till Korint och Rom, där han stannade från biskopsämbetet i Anicetus tills det att Eleutherius (ca 160-180), i syfte att vederlägga nyheterna i gnostikerna och Marcionites genom överklagande till tradition. His work is lost. Hans arbete går förlorat. But the great work of St. Irenæus (c. 180) against heresies is founded on Papias, Hegesippus, and Justin, and gives from careful investigation an account of many Gnostic systems, together with their refutation. Men det stora arbetet i S: t Irenaeus (ca 180) mot irrläror bygger på Papias, Hegesippus, och Justin, och ger från en noggrann undersökning redogör för många gnostiska system, tillsammans med deras vederläggning. His appeal is less to Scripture than to the tradition which the whole Catholic Church has received and handed down from the Apostles, through the ministry of successive bishops, and particularly to the tradition of the Roman Church founded by Peter and Paul. Hans överklagande är mindre till Skriften än till den tradition som hela katolska kyrkan har tagit emot och arv från apostlarna, genom ministeriet för varandra biskopar, och särskilt till traditionen av den romerska kyrkan som grundades av Petrus och Paulus.

By the side of Irenaeus must be put the Latin Tertullian, whose book "Of the Prescriptions Against Heretics" is not only a masterpiece of argument, but is almost as effective against modern heresies as against those of the early Church. Vid sidan av Irenaeus måste sätta de latinska Tertullianus, vars bok "av föreskrifterna mot kättare" är inte bara ett mästerverk av argument, men är nästan lika effektiv mot moderna irrläror till skillnad från dem i den tidiga kyrkan. It is a witness of extraordinary importance to the principles of unvarying tradition which the Catholic Church has always professed, and to the primitive belief that Holy Scripture must be interpreted by the Church and not by private industry. Det är ett vittne av synnerlig vikt att principerna om oföränderliga tradition som den katolska kyrkan har alltid bekänt, och att den primitiva uppfattningen att den heliga Skrift tolkas av kyrkan och inte av det privata näringslivet. He uses Irenaeus in this work, and his polemical books against the Valentinians and the Marcionites borrow freely from that saint. Han använder Irenaeus i detta arbete, och hans polemiska böcker mot Valentinians och Marcionites låna fritt från helgon. He is the less persuasive of the two, because he is too abrupt, too clever, too anxious for the slightest controversial advantage, without thought of the easy replies that might be made. Han är mindre övertygande av de två, eftersom han är alltför abrupt, för smart, för angelägna för minsta kontroversiella fördel, utan tanke på den enkla svar som kan göras. He sometimes prefers wit or hard hitting to solid argument. Han föredrar ibland vett eller slagkraftigt till fast argument. At this period controversies were beginning within the Church, the most important being the question whether Easter could be celebrated on a weekday. Vid denna tid kontroverser började inom kyrkan, det viktigaste är frågan om påsken skulle firas på en vardag. Another burning question at Rome, at the turn of the century, was the doubt whether the prophesying of the Montanists could be approved, and yet another, in the first years of the third century, was the controversy with a group of opponents of Montanism (so it seems), who denied the authenticity of the writings of St. John, an error then quite new. En annan brännande fråga i Rom, vid sekelskiftet var tvivel om profeterande av Montanists kan godkännas, och ännu en, under de första åren av det tredje århundradet var kontroverser med en grupp av motståndare Montanism ( så det verkar), förnekade som äkthet skrifter St John, ett misstag då helt nya.

B B

(1) The Church of Alexandria already in the second century showed the note of learning, together with a habit borrowed from the Alexandrian Jews, especially Philo, of an allegorizing interpretation of Scripture. (1) The Church of Alexandria redan under det andra århundradet visade noteringen för lärande, tillsammans med en vana lånat från de alexandrinska judarna, särskilt Philo, en allegorizing tolkning av Skriften. The latter characteristic is already found in the "Epistle of Barnabas", which may be of Alexandrian origin. Den sistnämnda egenskapen är redan finns i "epistel Barnabas", som kan vara av Alexandria ursprung. Pantamus was the first to make the Catechetical school of the city famous. Pantamus var den förste att göra kateketiska skola i staden berömd. No writings of his are extant, but his pupil Clement, who taught in the school with Pantamus, c. Ingen skrifter av honom är bevarade, men hans lärjunge Clement, som lärs ut i skolan med Pantamus, c. 180, and as its head, c. 180, och som dess chef, c. 180-202 (died c. 214), has left a considerable amount of rather lengthy disquisitions dealing with mythology, mystical theology, education, social observances, and all other things in heaven and on earth. 180-202 (död cirka 214), har lämnat en stor mängd ganska långa utläggningar behandlar mytologi, mystisk teologi, utbildning, sociala ceremonier och alla andra ting i himlen och på jorden. He was followed by the great Origen, whose fame spread far and wide even among the heathen. Han följdes av den stora Origenes, vars rykte spridas vitt och brett med bland hedningarna. The remains of his works, though they fill several volumes, are to a great extent only in free Latin translations, and bear but a small ratio to the vast amount that has perished. The Alexandrians held as firmly as any Catholics to tradition as the rule of faith, at least in theory, but beyond tradition they allowed themselves to speculate, so that the "Hypotyposes" of Clement have been almost entirely lost on account of the errors which found a place in them, and Origen's works fell under the ban of the Church, though their author lived the life of a saint, and died, shortly after the Decian persecution, of the sufferings he had undergone in it. Resterna av hans verk, men de fyller flera volymer, i stor utsträckning endast i fri latinska översättningar, och björn men en liten andel av den stora mängd som förstörts. Alexandrinarna hållas så stabil som alla katoliker att tradition som regel om tro, åtminstone i teorin, men bortom tradition som de lät sig spekulera, så att "Hypotyposes" Klemens har nästan helt förlorats på grund av fel som fått en plats i dem, och Origenes verk föll under förbudet mot kyrkan, fastän deras författare levde som ett helgon, och dog kort efter decian förföljelse, lidanden han hade genomgått i det.

The disciples of Origen were many and eminent. Lärjungar Origen var många och framstående. The library founded by one of them, St. Alexander of Jerusalem, was precious later on to Eusebius. Biblioteket grundades av en av dem, var St Alexander av Jerusalem, ädla senare till Eusebius. The most celebrated of the school were St. Dionysius "the Great" of Alexandria and St. Gregory of Neocaesarea in Pontus, known as the Wonder-Worker, who, like St. Nonnosus in the West, was said to have moved a mountain for short distance by his prayers. Den mest berömda av skolan var Sankt Dionysius "den Store" av Alexandria och S: t Gregorius av Neocaesarea i Pontus, den sk Wonder-Worker, vilken liksom St Nonnosus i västvärlden, sägs ha flyttat ett berg för korta avstånd i sina böner. Of the writings of these two saints not very much is extant. De skrev om dessa två helgon inte mycket är bevarad.

(2) Montanism and the paschal question brought Asia Minor down from the leading position it held in the second century into a very inferior rank in the third. Besides St. Gregory, St. Methodius at the end of that century was a polished writer and an opponent of Origenism -- his name is consequently passed over without mention by the Origenist historian Eusebius. (2) Montanism och Paschalis frågan väckts Mindre Asien ned från ledande marknadsposition som företaget hade under det andra århundradet till en mycket lägre rang i den tredje. Förutom St Gregory, St Methodius i slutet av århundradet var en polerad författare och motståndare till Origenism - hans namn är därför förbigåtts utan omnämnande av Origenist historikern Eusebius. We have his "Banquet" in Greek, and some smaller works in Old Slavonic. Vi har hans "Banquet" på grekiska, och några mindre arbeten i Old Slavonic.

(3) Antioch was the head see over the "Orient" including Syria and Mesopotamia as well as Palestine and Phoenicia, but at no time did this form a compact patriarchate like that of Alexandria. (3) Antiochia var chef se över "Orienten", inklusive Syrien och Mesopotamien och Palestina och Fenicien, men vid något tillfälle har denna form en kompakt patriarkat likt Alexandria. We must group here writers who have no connection with one another in matter or style. Vi måste grupp här författare som har något samband med varandra i fråga eller stil. Julius Africanus lived at Emmaus and composed a chronography, out of which the episcopal lists of Rome, Alexandria, and Antioch, and a great deal of other matter, have been preserved for us in St. Jerome's version of the Chronicle of Eusebius, and in Byzantine chronographers. Julius Africanus bodde på Emmaus och komponerat en chronography, ur vilken episkopala förteckningar över Rom, Alexandria och Antiochia, och en hel del andra frågor, har bevarats för oss i Hieronymus version av krönikan av Eusebius, och i bysantinska chronographers. Two letters of his are of interest, but the fragments of his "Kestoi" or "Girdles" are of no ecclesiastical value; they contain much curious matter and much that is objectionable. Två skrivelser av honom är av intresse, men fragment av hans "Kestoi" eller "Gördlar" är ingen kyrkliga värde, de innehåller mycket nyfiken fråga och mycket som är stötande. In the second half of the third century, perhaps towards the end of it, a great school was established at Antioch by Lucian, who was martyred at Nicomedia in 312. Under andra hälften av det tredje århundradet, kanske i slutet av den, en bra skola bildades i Antiochia av Lucian, som blev martyr i Nicomedia i 312. He is said to have been excommunicated under three bishops, but if this is true he had been long restored at the time of his martyrdom. Han sägs ha varit bannlyst under tre biskopar, men om det är sant att han hade varit länge återställt vid tidpunkten för hans martyrskap. It is quite uncertain whether he shared the errors of Paul of Samosata (Bishop of Antioch, deposed for heresy in 268-9). At all events he was -- however unintentionally -- the father of Arianism, and his pupils were the leaders of that heresy: Eusebius of Nicomedia, Arius himself, with Menophantus of Ephesus, Athanasius of Anazarbus, and the only two bishops who refused to sign the new creed at the Council of Nicaea, Theognis of Nicaea and Maris of Chalcedon, besides the scandalous bishop Leontius of Antioch and the Sophist Asterius. Det är ganska osäkert om han delade fel Paulus av Samosata (biskop i Antiochia, avsatte för kätteri i 268-9). I alla händelser var han - om än oavsiktligt - far till arianismen, och hans elever var ledare för som kätteri: Eusebius av Nicomedia, Arius själv, med Menophantus från Efesos, Athanasios av Anazarbus, och de enda två biskopar som vägrade att underteckna den nya tro på kyrkomötet i Nicaea, Theognis Nicaea och Maris i Chalcedon, förutom den skandalösa biskopen Leontius Antiokia och sofisten Asterius. At Caesarea, an Origenist centre, flourished under another martyr, St. Pamphilus, who with his friend Eusebius, a certain Ammonius, and others, collected the works of Origen in a long-famous library, corrected Origen's "Hexapla", and did much editing of the text both of the Old and the New Testaments. I Caesarea, en Origenist centrum, blomstrade under en martyr, St pamphilus, som med sin vän Eusebius, en viss Ammonius, och andra, samlade verk Origenes i en lång berömda bibliotek, korrigerade Origenes "Hexapla", och gjorde mycket redigering av texten både i Gamla och Nya testamentet.

(4) We hear of no writings at Rome except in Greek, until the mention of some small works in Latin, by Pope St. Victor, which still existed in Jerome's day. Hippolytus, a Roman priest, wrote from c. (4) Vi hör talas om några skrifter i Rom utom grekiska, förrän uppgift om några små verk på latin, av påven Victor, som fortfarande fanns på Hieronymus dag. Hippolytos, en romersk präst, skrev från C. 200 to 235, and always in Greek, though at Carthage Tertullian had been writing before this in Latin. 200 till 235, och alltid på grekiska, men i Carthage Tertullianus hade skrivit tidigare här på latin. If Hippolytus is the author of the "Philosophumena" he was an antipope, and full of unreasoning enmity to his rival St. Callistus; his theology makes the Word proceed from God by His Will, distinct from Him in substance, and becoming Son by becoming man. Om Hippolytos är upphovsmannen till "Philosophumena" Han var en motpåve, och full av överilad fiendskap till sin rival St Callistus; hans teologi gör Ordet gå från Gud genom Hans vilja, till skillnad från honom i sak, och blir Son genom att bli man. There is nothing Roman in the theology of this work; it rather connects itself with the Greek apologists. Det finns inget romerska i teologi i detta arbete, utan snarare förenar sig med de grekiska försvarare. A great part of a large commentary on Daniel and a work against Noetus are the only other important remains of this writer, who was soon forgotten in the West, though fragments of his works turn up in all the Eastern languages. En stor del av ett stort kommentar till Daniel och motarbeta Noetus är de enda andra betydande rester av denna författare, som glömdes snart i väst, men fragment av hans verk dyker upp i alla östra språk. Parts of his chronography, perhaps his last work, have survived. Delar av hans chronography, kanske hans sista verk har överlevt. Another Roman antipope, Novatian, wrote in ponderous and studied prose with metrical endings. Annan Roman motpåve, Novatianus skrev i tung och studerade prosa med metrisk slut. Some of his works have come down to us under the name of St. Cyprian. Några av hans verk har kommit till oss under namnet Cyprianus. Like Hippolytus, he made his rigorist views the pretext for his schism. Liksom Hippolytos, gjorde han sin rigorist åsikter förevändning för hans schism. Unlike Hippolytus, he is quite orthodox in his principal work, "De Trinitate". Till skillnad från Hippolytos, är han helt ortodox i sitt viktigaste verk, "De Trinitate".

(5) The apologetic works of Tertullian have been mentioned. (5) ursäktande verk Tertullianus har nämnts. The earlier were written by him when a priest of the Church of Carthage, but about the year 200 he was led to believe in the Montanist prophets of Phrygia, and he headed a Montanist schism at Carthage. Den tidigare skrevs av honom när en präst i kyrkan i Karthago, men omkring år 200 han leddes att tro på Montanist profeter Frygien, och han ledde en Montanist schism i Carthage. Many of his treatises are written to defend his position and his rigorist doctrines, and he does so with considerable violence and with the clever and hasty argumentation which is natural to him. Många av hans avhandlingar är skrivna för att försvara sin ställning och sitt rigorist läror, och han gör det med stort våld och med smarta och förhastade argumentation som är naturligt för honom. The placid flow of St. Cyprian's eloquence (Bishop of Carthage, 249-58) is a great contrast to that of his "master". Den placid flödet av Cyprianus vältalighet (biskop i Karthago, 249-58) är en stor kontrast till hans "master". The short treatises and large correspondence of this saint are all concerned with local questions and needs, and he eschews all speculative theology. Den korta avhandlingar och stora korrespondens i detta helgon är alla berörda med lokala frågor och behov, och han undanröjt alla spekulativ teologi. From this we gain the more light on the state of the Church, on its government, and on a number of interesting ecclesiastical and social matters. Från detta skall vi vinna mer ljus på tillståndet i kyrkan, i regeringen och på ett antal intressanta kyrkliga och sociala frågor. In all the patristic period there is nothing, with the exception of Eusebius's history, which tells us so much about the early Church as the small volume which contains St. Cyprian's works. I alla patristic period finns det ingenting, med undantag av Eusebius historia, som berättar så mycket om den tidiga kyrkan som den lilla volym som innehåller Cyprianus verk. At the end of the century Arnobius, like Cyprian a convert in middle age, and like other Africans, Tertullian, Cyprian, Lactantius, and Augustine, a former rhetorician, composed a dull apology. Slutet av seklet Arnobius, som Cyprian ett konvertera i medelåldern, och liksom andra afrikaner, Tertullianus, Cyprianus, Lactantius, och Augustinus, en före detta retoriker, komponerat en tråkig ursäkt. Lactantius carries us into the fourth century. Lactantius bär oss in i fjärde århundradet. He was an elegant and eloquent writer, but like Arnobius was not a well-instructed Christian. Han var en elegant och vältalig författare, men som Arnobius var inte en väl instruerade kristen.

C C

(1) The fourth century is the great age of the Fathers. (1) Den fjärde århundradet är höga ålder av kyrkofäderna. It was twelve years old when Constantine published his edict of toleration, and a new era for the Christian religion began. Det var tolv år gammal när Konstantin publicerade hans påbud om tolerans och en ny era för den kristna religionen började. It is ushered in by Eusebius of Caesarea, with his great apologetic works "Praeparatio Evangelica" and "Demonstratio Evangelica", which show the transcendent merit of Christianity, and his still greater historical works, the "Chronicle" (the Greek original is lost) and the "History", which has gathered up the fragments of the age of persecutions, and has preserved to us more than half of all we know about the heroic ages of the Faith. Det är invigas med Eusebius av Caesarea, med sin stora ursäktande verk "Praeparatio Evangelica" och "Demonstratio Evangelica", som visar den transcendenta förtjänst kristendomen, och hans ännu större historiska verk, "Chronicle" (den grekiska originaltexten förlorade) och "Historia", som har samlats upp fragment av förföljelserna, och har bevarats till oss mer än hälften av allt vi vet om den heroiska ålder tron. In theology Eusebius was a follower of Origen, but he rejected the eternity of Creation and of the Logos, so that he was able to regard the Arians with considerable cordiality. I teologi Eusebius var en anhängare av Origenes, men han avvisade evighet skapandet och Logos, så att han kunde betrakta arierna med stor hjärtlighet. The original form of the pseudo-Clementine romance, with its long and tiresome dialogues, seems to be a work of the very beginning of the century against the new developments of heathenism, and it was written either on the Phoenician coast or not far inland in the Syrian neighbourhood. Den ursprungliga formen av pseudo-Clementine romans, med dess långa och tröttande dialoger, verkar vara ett arbete i början av seklet mot nya utvecklingar av hedendom, och det skrevs antingen på den feniciska kusten eller i inlandet i Syriens grannskapet. Replies to the greatest of the pagan attacks, that of Porphyry, become more frequent after the pagan revival under Julian (361-3), and they occupied the labours of many celebrated writers. Svar på den största av de hedniska angrepp, som porfyr, blivit vanligare efter hedniska Revival enligt Julian (361-3), och de ockuperade de mödor av många kända författare. St. Cyril of Jerusalem has left us a complete series of instructions to catechumens and the baptized, thus supplying us with an exact knowledge of the religious teaching imparted to the people in an important Church of the East in the middle of the fourth century. S: t Kyrillos av Jerusalem har lämnat oss en helt ny serie av instruktioner till lärjungar och döpte således förse oss med en exakt kunskap om religionsundervisning överförs på människor i en stor kyrka i öst i mitten av det fjärde århundradet. A Palestinian of the second half of the century, St. Epiphanius, became Bishop of Salamis in Cyprus, and wrote a learned history of all the heresies. En palestinsk av andra hälften av seklet, St Epiphanius, blev biskop av Salamis på Cypern, och skrev en lärd historia av alla heresier. He is unfortunately inaccurate, and has further made great difficulties for us by not naming his authorities. Han är tyvärr felaktig, och har dessutom gjort stora svårigheter för oss genom att inte namnge hans myndigheterna. He was a friend of St. Jerome, and an uncompromising opponent of Origenism. Han var en vän till Hieronymus, och en kompromisslös motståndare till Origenism.

(2) The Alexandrian priest Arius was not a product of the catechetical school of that city, but of the Lucianic school of Antioch. (2) Den alexandrinska prästen Arius var inte en produkt av kateketiska skola i den staden, men av Lucianic skolan i Antiokia. The Alexandrian tendency was quite opposite to the Antiochene, and the Alexandrian bishop, Alexander, condemned Arius in letters still extant, in which we gather the tradition of the Alexandrian Church. Den alexandrinska Tendensen var helt motsatta Antiochene, och den alexandrinska biskop, Alexander, fördömde Arius i brev som fortfarande existerar, där vi samlar traditionen i Alexandria kyrkan. There is no trace in them of Origenism, the head-quarters of which had long been at Caesarea in Palestine, in the succession Theoctistus, Pamphilus, Eusebius. Det finns inget spår i dem Origenism, chef fjärdedelar hade länge varit i Caesarea i Palestina, i arv Theoctistus, pamphilus, Eusebius. The tradition of Alexandria was rather that which Dionysius the Great had received from Pope Dionysius. Traditionen i Alexandria var snarare det som Dionysios den store hade fått från Dionysius. Three years after the Nicene Council (325), St. Athanasius began his long episcopate of forty-five years. Tre år efter Nicene rådet (325), började St Athanasius sin långa biskopsämbetet i fyrtiofem år. His writings are not very voluminous, being either controversial theology or apologetic memoirs of his own troubles, but their theological and historical value is enormous, on account of the leading part taken by this truly great man in the fifty years of fight with Arianism. Hans skrifter är inte särskilt omfattande, eftersom det varken kontroversiellt teologi eller ursäktande memoarer av sina egna bekymmer, men deras teologiska och historiska värde är enorm, på grund av de ledande del som fattas av verkligt stor man under femtio år av kamp med arianismen. The head of the catechetical school during this half-century was Didymus the Blind, an Athanasian in his doctrine of the Son, and rather clearer even than his patriarch in his doctrine of the Trinity, but in many other points carrying on the Origenistic tradition. Chefen för kateketiska skolan under detta halvsekel var Didymus the Blind, en athanasiska i sin lära Sonens och något tydligare även än hans patriark i sin lära om treenigheten, men på många andra punkter bedriver Origenistic tradition. Here may be also mentioned by the way a rather later writer, Synesius of Cyrene, a man of philosophical and literary habits, who showed energy and sincere piety as a bishop, in spite of the rather pagan character of his culture. Här kan också anges för övrigt en ganska senare författare, Synesios av Kyrene, en man som filosofiska och litterära vanor, som visade energi och uppriktig fromhet som biskop, trots den ganska hedniska karaktär av sin kultur. His letters are of great interest. Hans brev är av stort intresse.

(3) The second half of the century is illustrated by an illustrious triad in Cappadocia, St. Basil, his friend St. Gregory Nazianzen, and his brother St. Gregory of Nyssa. (3) Den andra halvan av århundradet illustreras med en lysande triaden i Kappadokien, St Basil, hans vän St Gregory Nazianzen, och hans bror St Gregorius av Nyssa. They were the main workers in the return of the East to orthodoxy. De var de viktigaste arbetstagare i retur i öst till ortodoxin. Their doctrine of the Trinity is an advance even upon that of Didymus, and is very near indeed to the Roman doctrine which was later embodied in the Athanasian creed. Deras treenighetsläran är ett framsteg, även efter det att Didymus, och är mycket nära verkligen att den romerska läran som ingår senare i athanasiska trosbekännelse. But it had taken a long while for the East to assimilate the entire meaning of the orthodox view. Men det hade tagit en lång stund för East att tillgodogöra sig hela innebörden i de ortodoxa uppfattning. St. Basil showed great patience with those who had advanced less far on the right road than himself, and he even tempered his language so as to conciliate them. St Basil visade stort tålamod med dem som hade avancerat mindre långt på rätt väg än sig själv, och han till och med humör hans språk, så att blidka dem. For fame of sanctity scarcely any of the Fathers, save St. Gregory the Wonder-Worker, or St. Augustine, has ever equalled him. För ryktet helighet knappast någon av fäderna, spara Gregorius den Wonder-Worker, eller St Augustine, någonsin uppgick honom. He practised extraordinary asceticism, and his family were all saints. Praktiserade extraordinära askes, och hans familj var alla helgon. He composed a rule for monks which has remained practically the only one in the East. Han komponerade en regel för munkar som har varit praktiskt taget den enda i öst. St. Gregory had far less character, but equal abilities and learning, with greater eloquence. St Gregory hade betydligt mindre karaktär, men lika förmågor och lärande, med större vältalighet. The love of Origen which persuaded the friends in their youth to publish a book of extracts from his writings had little influence on their later theology; that of St. Gregory in particular is renowned for its accuracy or even inerrancy. Kärlek till Origenes som övertalade vänner i sin ungdom att publicera en bok med utdrag ur hans skrifter hade liten påverkan på deras senare teologi, att St Gregory framför allt är känd för dess riktighet eller ens ofelbarhet. St. Gregory of Nyssa is, on the other hand, full of Origenism. S: t Gregorios av Nyssa är å andra sidan, full av Origenism. The classical culture and literary form of the Cappadocians, united to sanctity and orthodoxy, makes them a unique group in the history of the Church. Den klassiska kulturen och litterär form av Kappadocianerna, förenat med helighet och ortodoxi, gör dem en unik grupp i kyrkans historia.

(4) The Antiochene school of the fourth century seemed given over to Arianism, until the time when the great Alexandrians, Athanasius and Didymus, were dying, when it was just reviving not merely into orthodoxy, but into an efflorescence by which the recent glory of Alexandria and even of Cappadocia was to be surpassed. (4) Antiochene skola det fjärde århundradet verkade som har avsatts för arianismen dess att den stora Alexandria, Athanasius och Didymus, var döende, då det var bara att blåsa nytt liv inte bara i ortodoxi, men i en blomma med vilken den senaste tidens härlighet av Alexandria och även i Kappadokien skulle överträffas. Diodorus, a monk at Antioch and then Bishop of Tarsus, was a noble supporter of Nicene doctrine and a great writer, though the larger part of his works has perished. Diodorus, en munk i Antiochia och sedan biskop av Tarsus, var en ädel anhängare av Nicene doktrin och en stor författare, trots att större delen av hans verk har omkommit. His friend Theodore of Mopsuestia was a learned and judicious commentator in the literal Antiochene style, but unfortunately his opposition to the heresy of Apollinarius of Laodicea carried him into the opposite extreme of Nestorianism -- indeed the pupil Nestorius scarcely went so far as the master Theodore. Vännen Teodor av Mopsuestia var en lärd och omdömesgillt kommentator i bokstavlig Antiochene stil, men tyvärr är hans motstånd mot kätteri Apollinarius av Laodicea bar in honom i den motsatta ytterligheten av Nestorianism - faktiskt eleven Nestorius knappt gick så långt som befälhavare, Theodore . But then Nestorius resisted the judgment of the Church, whereas Theodore died in Catholic communion, and was the friend of saints, including that crowning glory of the Antiochene school, St. John Chrysostom, whose greatest sermons were preached at Antioch, before he became Bishop of Constantinople. Men sedan Nestorius motstått dom i kyrkan, medan Theodore dog i katolska gemenskap, och var vän av helgon, däribland kronan av Antiochene skolan, Johannes Chrysostomos, vars största predikningar predikades i Antiochia, innan han blev biskop Konstantinopel. Chrysostom is of course the chief of the Greek Fathers, the first of all commentators, and the first of all orators whether in East or West. Chrysostomos är naturligtvis chefen för den grekiska kyrkofäderna, den första av alla kommentatorer, och den första av alla talare både i öst eller väst. He was for a time a hermit, and remained ascetic in his life; he was also a fervent social reformer. Han var en gång en eremit, och förblev asketiskt i hans liv, han var också en ivrig social reformator. His grandeur of character makes him worthy of a place beside St. Basil and St. Athanasius. Hans storhet karaktär gör honom värdig en plats bredvid St Basil och St Athanasius.

As Basil and Gregory were formed to oratory by the Christian Prohaeresius, so was Chrysostom by the heathen orator Libanius. Som Basil och Gregory bildades för vältalighet som den kristna Prohaeresius, så var Chrysostomos av hedningarna talaren Libanius. In the classical Gregory we may sometimes find the rhetorician; in Chrysostom never; his amazing natural talent prevents his needing the assistance of art, and though training had preceded, it has been lost in the flow of energetic thought and the torrent of words. I den klassiska Gregory Ibland kan vi hitta retoriker, i Chrysostomos aldrig, hans otroliga naturliga talang hindrar de som behöver hjälp av konst, och om utbildning hade föregåtts har det gått förlorade i flödet av energiska tänkande och ström av ord. He is not afraid of repeating himself and of neglecting the rules, for he never wishes to be admired, but only to instruct or to persuade. Han är inte rädd för att upprepa sig själv och av att åsidosätta regler, för han aldrig vill bli beundrad, men bara för att instruera eller att övertala. But even so great a man has his limitations. Men även en så stor man har sina begränsningar. He has no speculative interest in philosophy or theology, though he is learned enough to be absolutely orthodox. Han har inga spekulativa intressen i filosofi och teologi, men han lärde sig nog att vara helt renläriga. He is a holy man and a practical man, so that his thoughts are full of piety and beauty and wisdom; but he is not a thinker. Han är en helig man och en praktisk man, så att hans tankar är fulla av fromhet och skönhet och vishet, men han är inte en tänkare. None of the Fathers has been more imitated or more read; but there is little in his writings which can be said to have moulded his own or future times, and he cannot come for an instant into competition with Origen or Augustine for the first place among ecclesiastical writers. Ingen av fäderna har mer imiterats eller fler läsa, men det finns lite i hans skrifter som kan sägas ha gjutna sin egen eller framtida gånger, och han kan inte komma ett ögonblick i konkurrens med Origenes eller Augustinus för första plats bland kyrkliga författare.

(5) Syria in the fourth century produced one great writer, St. Ephraem, deacon of Edessa (306-73). (5) Syrien under det fjärde århundradet producerade en stor författare, St Ephraem, diakon i Edessa (306-73). Most of his writings are poetry; his commentaries are in prose, but the remains of these are scantier. De flesta av hans skrifter är poesi, hans kommentarer är i prosa, men resterna av dessa är scantier. His homilies and hymns are all in metre, and are of very great beauty. Hans predikningar och hymner är alla i meter, och är av mycket stor skönhet. Such tender and loving piety is hardly found elsewhere in the Fathers. Sådant anbud och kärleksfull fromhet är knappast finns någon annanstans i fäderna. The twenty-three homilies of Aphraates (326-7), a Mesopotamian bishop, are of great interest. Tjugoförsta tre predikningar av Aphraates (326-7), en Mesopotamiens biskop, är av stort intresse.

(6) St. Hilary of Poitiers is the most famous of the earlier opponents of Arianism in the West. (6) Hilarius från Poitiers är den mest kända av de tidigare motståndare Arianism i väst. He wrote commentaries and polemical works, including the great treatise "De Trinitate" and a lost historical work. Han skrev kommentarer och polemiska verk, inklusive de stora avhandling "De Trinitate" och en förlorad historiskt verk. His style is affectedly involved and obscure, but he is nevertheless a theologian of considerable merit. Hans stil är affectedly involverade och obskyra, men han är ändå en teolog med stor förtjänst. The very name of his treatise on the Trinity shows that he approached the dogma from the Western point of view of a Trinity in Unity, but he has largely employed the works of Origen, Athanasius, and other Easterns. Själva namnet på sin avhandling om treenigheten visar att han närmade sig dogmen från västra synvinkel en treenighet i Unity, men han har i stor utsträckning används verk av Origenes, Athanasius och andra Easterns. His exegesis is of the allegorical type. Hans exeges är av allegorisk typ. Until his day, the only great Latin Father was St. Cyprian, and Hilary had no rival in his own generation. Fram till hans tid var den enda stora latinska Fader Cyprianus och Hilary hade någon rival i sin egen generation. Lucifer, Bishop of Calaris in Sardinia, was a very rude controversialist, who wrote in a popular and almost uneducated manner. Lucifer, biskop i Calaris på Sardinien, var en mycket oförskämd controversialist, som skrev i ett populärt och nästan outbildade sätt. The Spaniards Gregory of Illiberis, in Southern Spain, is only now beginning to receive his due, since Dom A. Wilmart restored to him in 1908 the important so-called "Tractatus Origenis de libris SS. Scripturae", which he and Batiffol had published in 1900, as genuine works of Origen translated by Victorinus of Pettau. Spanjorerna Gregory av Illiberis, i södra Spanien, först nu börjar få sitt beroende, eftersom Dom A. Wilmart återställas till honom år 1908 det viktiga så kallade "Tractatus Origenis de libris SS. Scripturae", som han och Batiffol hade publicerat 1900, som äkta verk Origen översätts av Victorinus av Pettau. The commentaries and anti-Arian works of the converted rhetorician, Marius Victorinus, were not successful. Kommentarerna och anti-Arian verk av konverterade retoriker, Marius Victorinus, var inte framgångsrik. St. Eusebius of Vercellae has left us only a few letters. St Eusebius av Vercellae har lämnat oss bara några bokstäver. The date of the short discourses of Zeno of Verona is uncertain. Datumet för den korta predikningar av Zenon från Verona är osäker. The fine letter of Pope Julius I to the Arians and a few letters of Liberius and Damasus are of great interest. Böterna brev av påven Julius I till arierna och några bokstäver i Liberius och Damasus är av stort intresse.

The greatest of the opponents of Arianism in the West is St. Ambrose (d. 397). His sanctity and his great actions make him one of the most imposing figures in the patristic period. Den största av motståndarna till arianismen i väst är Ambrosius (d. 397). Hans helighet och hans stora insatser var en av de mest imponerande siffrorna i patristic perioden. Unfortunately the style of his writings is often unpleasant, being affected and intricate, without being correct or artistic. Tyvärr stilen av hans skrifter är ofta obehaglig, påverkas och komplicerade, utan att korrigera eller konstnärliga. His exegesis is not merely of the most extreme allegorical kind, but so fanciful as to be sometimes positively absurd. Hans exeges är inte bara av de mest extrema allegoriska slag, men så fantasifulla att ibland vara helt meningslöst. And yet, when off his guard, he speaks with genuine and touching eloquence; he produces apophthegms of admirable brevity, and without being a deep theologian, he shows a wonderful profundity of thought on ascetical, moral, and devotional matters. Och ändå, när bort sin vakt, talar han med äkta och rörande vältalighet, han producerar apophthegms med beundransvärd korthet, och utan att vara djupt teolog, visar han en underbar djup tanke på asketiska, moraliska och andaktsöfningar frågor. Just as his character demands our enthusiastic admiration, so his writings gain our affectionate respect, in spite of their very irritating defects. Precis som hans karaktär kräver vår entusiastisk beundran, så hans skrifter vinna vår tillgiven respekt, trots deras mycket irriterande fel. It is easy to see that he is very well read in the classics and in Christian writers of East and West, but his best thoughts are all his own. Det är lätt att se att han är mycket beläst i klassiska och kristna författare av öst och väst, men hans bästa tankar är alla hans egna.

(7) At Rome an original, odd, and learned writer composed a commentary on St. Paul's Epistles and a series of questions on the Old and New Testaments. (7) I Rom en originell, udda, och lärde författare skrivit en kommentar om Paulus Epistlar och en rad frågor på Gamla och Nya Testamentet. He is usually spoken of as Ambrosiaster, and may perhaps be a converted Jew named Isaac, who later apostatized. Han brukar omtalas som Ambrosiaster, och kan kanske vara en konverterad Judisk vid namn Isaac, som senare affallit. St. Damasus wrote verses which are poor poetry but interesting where they give us information about the martyrs and the catacombs. His secretary for a time was St. Jerome, a Pannonian by birth, a Roman by baptism. St Damasus skrev verser som är dåliga poesi men intressant om de ger oss information om martyrer och katakomberna. Sekreteraren för en tid var Hieronymus, en pannoniska född i en romersk genom dop. This learned Father, "Doctor maximus in Sacris Scripturis", is very well known to us, for almost all that he wrote is a revelation of himself. Detta lärde Fader, "Doktor maximus i Sacris Scripturis", är mycket välkända för oss, för nästan allt han skrev är en uppenbarelse av sig själv. He tells the reader of his inclinations and his antipathies, his enthusiasms and his irritations, his friendships and his enmities. Han berättar att läsaren av hans intressen och hans antipatier, hans entusiasm och hans irritation, hans vänner och hans fiendskap. If he is often out of temper, he is most human, most affectionate, most ascetic, most devoted to orthodoxy, and in many ways a very lovable character; for if he is quick to take offence, he is easily appeased, he is laborious beyond ordinary endurance, and it is against heresy that his anger is usually kindled. Om han är ofta ute på humör är han mest mänskliga, mest tillgiven, mest asketiska, mest hängivna ortodoxi, och på många sätt en mycket älskvärd karaktär, ty om han är snabb att ta brottet, är han lätt lagt sig, är han mödosamt mer än vanligt uthållighet, och det är mot kätteri att hans vrede är oftast tänt. He lived all the latter part of his life in a retreat at Bethlehem, surrounded by loving disciples, whose untiring devotion shows that the saint was by no means such a rough diamond, one might say such an ogre, as he is often represented. Han levde hela den senare delen av sitt liv i en retreat i Betlehem, omgiven av kärleksfulla lärjungar, vars outtröttliga visar hängivenhet att helgonet var ingalunda en sådan en oslipad diamant, kan man säga en sådan Ogre, eftersom han är ofta representerade. He had no taste for philosophy, and seldom gave himself time to think, but he read and wrote ceaselessly. Han hade ingen smak för filosofi, och sällan gav sig tid att tänka, men han läste och skrev oavbrutet. His many commentaries are brief and to the point, full of information, and the product of wide reading. Hans många kommentarer är kort och koncist, full av information, och resultatet av ett omfattande läsning. His greatest work was the translation of the Old Testament from the Hebrew into Latin. Hans största verk var översättningen av Gamla Testamentet från hebreiska till latin. He carried on the textual labours of Origen, Pamphilus, and Eusebius, and his revision of the Latin Gospels shows the use of admirably pure Greek manuscripts, though he seems to have expended less pains on the rest of the New Testament. Han bar på den textbaserade Labours of Origen, pamphilus och Eusebius, och hans översyn av den latinska evangelierna visar användningen av beundransvärt ren grekiska manuskript, men han verkar ha förbrukat mindre möda på resten av Nya Testamentet. He attacked heretics with much of the cleverness, all the vivacity, and much more than the eloquence and effectiveness of Tertullian. Han angrep kättare med mycket av klokhet, all livlighet, och mycket mer än vältalighet och effektivitet Tertullianus. He used the like weapons against any who attacked him, and especially against his friend Rufinus during their passing period of hostility. Han använde som vapen mot någon som angrep honom, och i synnerhet mot hans vän Rufinus under sin tid som går av fientlighet.

If he is only "perhaps" the most learned of the Fathers, he is beyond doubt the greatest of prose writers among them all. Om han bara "kanske" den lärdaste av fäderna är han utan tvivel den störste prosaförfattare bland dem alla. We cannot compare his energy and wit with the originality and polish of Cicero, or with the delicate perfection of Plato, but neither can they or any other writer be compared with Jerome in his own sphere. Vi kan inte jämföra hans energi och kvickhet med originalitet och poleringen av Cicero, eller med känsliga fulländning av Platon, men inte heller kan de eller någon annan författare jämföras med Jerome i sin egen sfär. He does not attempt flights of imagination, musical intonation, word-painting; he has no flow of honeyed language like Cyprian, no torrent of phrases like Chrysostom; he is a writer, not an orator, and a learned and classical writer. Han försöker inte flygningar på fantasi, musikalisk intonation, ord-målning, han har inget flöde för insmickrande språk som Cyprian, ingen störtflod av fraser som Chrysostomos, han är en författare, inte en talare, och en lärd och klassiska författare. But such letters as his, for astonishing force and liveliness, for point, and wit, and terse expression, were never written before or since. There is no sense of effort, and though we feel that the language must have been studied, we are rarely tempted to call it studied language, for Jerome knows the strange secret of polishing his steel weapons while they are still at a white heat, and of hurling them before they cool. Men sådana brev som han hade för häpnadsväckande kraft och livlighet, för punkt, och kvickhet och kärnfulla uttryck, som aldrig har skrivits förr eller senare. Det finns ingen känsla av ansträngning, och om vi anser att språket måste ha studerats, är vi sällan frestad att kalla det studerade språket, för Jerome vet konstiga hemliga polering hans stål vapen medan de fortfarande på en vit värme, och vräkte dem innan de cool. He was a dangerous adversary, and had few scruples in taking every possible advantage. Han var en farlig motståndare, och hade några skrupler att vidta alla möjliga fördel. He has the unfortunate defect of his extraordinary swiftness, that he is extremely inaccurate, and his historical statements need careful control. Han har en olycklig defekt i hans utomordentliga snabbhet, att han är mycket felaktiga, och hans tidigare uttalanden kräver noggrann kontroll. His biographies of the hermits, his words about monastic life, virginity, Roman faith, our Blessed Lady, relics of saints, have exercised great influence. Hans biografier av eremiter, har hans ord om klosterlivet, jungfrulighet, romersk tro, vår välsignade Lady, reliker av helgon, utövade stort inflytande. It has only been known of late years that Jerome was a preacher; the little extempore discourses published by Dom Mona are full of his irrepressible personality and his careless learning. Det har bara varit känt under de senare åren som Jerome var en predikant, den lilla extempore diskurserna publicerats av Dom Mona är full av hans oemotståndliga personlighet och hans vårdslösa lärande.

(8) Africa was a stranger to the Arian struggle, being occupied with a battle of its own. (8) Afrika var en främling för den ariska kamp är upptagen med en kamp för sin egen. Donatism (311-411) was for a long time paramount in Numidia, and sometimes in other parts. Donatism (311-411) var länge högsta prioritet i Numidien, och ibland i andra delar. The writings of the Donatists have mostly perished. About 370 St. Optatus published an effective controversial work against them. The attack was carried on by a yet greater controversialist, St. Augustine, with a marvellous success, so that the inveterate schism was practically at an end twenty years before that saint's death. Skrifter donatisterna har oftast omkommit. Omkring 370 St Optatus publicerade en effektiv kontroversiell arbeta mot dem. Angreppet skedde på en ännu större controversialist, St Augustine, med en fantastisk framgång, så att inbiten schismen var praktiskt taget slut tjugo år före helgonets död. So happy an event turned the eyes of all Christendom to the brilliant protagonist of the African Catholics, who had already dealt crushing blows at the Latin Manichaean writers. Så lycklig en händelse vände ögon hela kristenheten till lysande protagonisten i Afrika katoliker, som redan hade behandlats krossning blåser på latin manikeanska författare. From 417 till his death in 431, he was engaged in an even greater conflict with the philosophical and naturalistic heresy of Pelagius and Caelestius. Från 417 till sin död 431, var han ägnat sig åt ett ännu större konflikt med filosofiska och naturalistiska kätteri Pelagius och Caelestius. In this he was at first assisted by the aged Jerome; the popes condemned the innovators and the emperor legislated against them. I detta var han först biträtt av äldre Jerome; påvarna fördömde innovatörer och kejsaren lagstiftat mot dem. If St. Augustine has the unique fame of having prostrated three heresies, it is because he was as anxious to persuade as to refute. Om Augustinus har den unika rykte har kastade tre villoläror, är det för att han var så angelägen att övertala att vederlägga. He was perhaps the greatest controversialist the world has ever seen. Besides this he was not merely the greatest philosopher among the Fathers, but he was the only great philosopher. Han var kanske den största controversialist världen någonsin skådat. Förutom detta var han inte bara den största filosofen bland fäderna, men han var den ende store filosof. His purely theological works, especially his "De Trinitate", are unsurpassed for depth, grasp, and clearness, among early ecclesiastical writers, whether Eastern or Western. Hans rent teologiska verk, särskilt hans "De Trinitate", är oöverträffad för djup, fatta och klarhet, bland tidiga kyrkliga författare, både östra och västra. As a philosophical theologian he has no superior, except his own son and disciple, St. Thomas Aquinas. Som en filosofisk teolog han inte har något överlägsen, utom hans egen son och lärjunge, St Thomas Aquinas. It is probably correct to say that no one, except Aristotle, has exercised so vast, so profound, and so beneficial an influence on European thought. Det stämmer nog att säga att ingen, utom Aristoteles, har utövat så stor, så djup och så gynnsamma inflytande på europeiskt tänkande.

Augustine was himself a Platonist through and through. Augustinus var själv en platoniker rakt igenom. As a commentator he cared little for the letter, and everything for the spirit, but his harmony of the Gospels shows that he could attend to history and detail. Som en kommentator han brydde sig föga för brevet, och allt för anden, men hans harmoni i evangelierna visar att han kunde närvara på historia och detaljer. The allegorizing tendencies he inherited from his spiritual father, Ambrose, carry him now and then into extravagances, but more often he rather soars than commentates, and his "In Genesim ad litteram", and his treatises on the Psalms and on St. John, are works of extraordinary power and interest, and quite worthy, in a totally different style, to rank with Chrysostom on Matthew. Den allegorizing tendenser han ärvt av sin andlige fader, Ambrose, bär honom då och då till överdrifter, men ju oftare snarare svävar än commentates, och hans "I Genesim ad Litteram", och hans avhandlingar på Psaltaren och den helige Johannes är att betrakta som extraordinär makt och intresse, och mycket värdig, i en helt annan stil, i likhet med Chrysostomos på Matteus. St. Augustine was a professor of rhetoric before his wonderful conversion; but like St. Cyprian, and even more than St. Cyprian, he put aside, as a Christian, all the artifices of oratory which he knew so well. Augustinus var professor i retorik innan hans fantastiska omställning, men som Cyprianus, och med mer än Cyprianus, lade han åt sidan, som kristen, alla knep för talare som han kände så väl. He retained correctness of grammar and perfect good taste, together with the power of speaking and writing with ease in a style of masterly simplicity and of dignified though almost colloquial plainness. Nothing could be more individual than this style of St. Augustine's, in which he talks to the reader or to God with perfect openness and with an astonishing, often almost exasperating, subtlety of thought. Han behöll korrekt grammatik och perfekt smak, tillsammans med förmågan att tala och skriva med lätthet i en stil mästerligt enkelhet och värdig men nästan vardaglig enkelhet. Ingenting kunde vara mer individuella än denna stil i St Augustine's, där han talar till läsaren eller till Gud med perfekt öppenhet och med en förvånande, ofta nästan outhärdlig, subtila tankar. He had the power of seeing all round a subject and through and through it, and he was too conscientious not to use this gift to the uttermost. Han hade makt att se runt ett ämne och genom och genom det, och han var alltför samvetsgrann inte använda denna gåva till det yttersta. Large-minded and far-seeing, he was also very learned. STORSINT och framsynt, han var också mycket lärd. He mastered Greek only in later life, in order to make himself familiar with the works of the Eastern Fathers. Han behärskade grekiska först senare i livet, för att göra sig förtrogen med verk av östra Fathers. His "De Civitate Dei" shows vast stores of reading; still more, it puts him in the first place among apologists. Hans "De Civitate Dei" visar stora förråd av läsning, ännu mer, sätter man honom på första plats bland apologeter. Before his death (431) he was the object of extraordinary veneration. Före sin död (431) han var föremål för extra vördnad. He had founded a monastery at Tagaste, which supplied Africa with bishops, and he lived at Hippo with his clergy in a common life, to which the Regular Canons of later days have always looked as their model. Han grundade ett kloster vid Tagaste, som lämnade Afrika med biskopar, och han bodde på Hippo med sina präster ett gemensamt liv, som återkommande Kanonerna på senare dagar har alltid sett som sin förebild. The great Dominican Order, the Augustinians, and numberless congregations of nuns still look to him as their father and legislator. Den stora Dominikanska ordningen, Augustiner, och otaliga församlingar nunnor ser fortfarande honom som sin far och lagstiftare. His devotional works have had a vogue second only to that of another of his spiritual sons, Thomas à Kempis. Hans Hängivenhet verk har haft en vogue andra plats till en annan av hans andliga söner, Thomas à Kempis. He had in his lifetime a reputation for miracles, and his sanctity is felt in all his writings, and breathes in the story of his life. Han hade under sin livstid ett rykte om mirakel, och hans helighet känns i alla sina skrifter, och andas in historien om hans liv. It has been remarked that there is about this many-sided bishop a certain symmetry which makes him an almost faultless model of a holy, wise, and active man. Man har uppmärksammat att det handlar om här mångsidig biskop en viss symmetri som gör honom till en nästan felfri modell av en helig, klok och aktiv människa. It is well to remember that he was essentially a penitent. Det är bra att komma ihåg att han var i huvudsak en ångerfull.

(9) In Spain, the great poet Prudentius surpassed all his predecessors, of whom the best had been Juvencus and the almost pagan rhetorician Ausonius. (9) I Spanien, den store poeten Aurelius Prudentius överträffade alla sina föregångare, varav den bästa hade varit Juvencus och nästan hedniska Ausonius retoriker. The curious treatises of the Spanish heretic Priscillian were discovered only in 1889. Det egendomliga verk i spanska kättare Priscillian upptäcktes först 1889. In Gaul Rufinus of Aquileia must be mentioned as the very free translator of Origen, etc., and of Eusebius's "History", which he continued up to his own date. I Gallien Rufinus av Aquileia måste nämnas som mycket fri översättare av Origenes, etc., och Eusebius's "History", som han innehade fram till sin egen dag. In South Italy his friend Paulinus of Nola has left us pious poems and elaborate letters. I södra Italien sin vän Paulinus av Nola har lämnat oss fromma dikter och utarbeta bokstäver.

D D

(1) The fragments of Nestorius's writings have been collected by Loofs. (1) fragment av Nestorius skrifter har samlats in av Loofs. Some of them were preserved by a disciple of St. Augustine, Marius Mercator, who made two collections of documents, concerning Nestorianism and Pelagianism respectively. Några av dem har bevarats av en lärjunge till St Augustine, Marius Mercator, som gjorde två samlingar av dokument, om Nestorianism och Pelagianism respectively. The great adversary of Nestorius, St. Cyril of Alexandria, was opposed by a yet greater writer, Theodoret, Bishop of Cyrus. Den stora motståndare Nestorius, S: t Kyrillos av Alexandria, motsatte sig ett ännu större författare, Theodoret, biskop i Cyrus. Cyril is a very voluminous writer, and his long commentaries in the mystical Alexandrian vein do not much interest modern readers. Cyril är en mycket omfattande författare, och hans långa kommentarer i den mystiska alexandrinska ven inte mycket intresse moderna läsare. But his principal letters and treatises on the Nestorian question show him as a theologian who has a deep spiritual insight into the meaning of the Incarnation and its effect upon the human race -- the lifting up of man to union with God. Men hans huvudsakliga brev och avhandlingar på nestorianska frågan visar honom som en teolog som har en djup andlig insikt i betydelsen av inkarnationen och dess inverkan på den mänskliga rasen - lyft upp mannen till förening med Gud. We see here the influence of Egyptian asceticism, from Anthony the Great (whose life St. Athanasius wrote), and the Macarii (one of whom left some valuable works in Greek), and Pachomius, to his own time. Vi ser här inflytande egyptiska asketism, från Anthony the Great (vars liv St Athanasius skrev), och Macarii (en av dem lämnade några värdefulla verk på grekiska), och Pachomios, till sin egen tid. In their ascetical systems, the union with God by contemplation was naturally the end in view, but one is surprised how little is made by them of meditation on the life and Passion of Christ. I sin asketiska system, var förbundet med Gud genom kontemplation naturligt mål i sikte, men ett är förvånad över hur lite det som de haft för meditation över liv och Passion of Christ. It is not omitted, but the tendency as with St. Cyril and with the Monophysites who believed they followed him, is to think rather of the Godhead than of the Manhood. Det är inte utelämnas, men tendensen som med St Cyril och med Monofysiterna som ansåg att de följde honom, är att tänka snarare i gudomen än av manlighet. The Antiochene school had exaggerated the contrary tendency, out of opposition to Apollinarianism, which made Christ's Manhood incomplete, and they thought more of man united to God than of God made man. The Antiochene Skolan hade överdrivit tvärtom tendens, av motstånd mot Apollinarianism, vilket gjorde Kristi Manhood ofullständiga, och de tänkte mer på Man United till Gud än om Gud skapade människan.

Theodoret undoubtedly avoided the excesses of Theodore and Nestorius, and his doctrine was accepted at last by St. Leo as orthodox, in spite of his earlier persistent defence of Nestorius. Theodoret undvikas otvivelaktigt överdrifter Teodor och Nestorius och hans lära accepterades slutligen av St Leo som ortodoxa, trots hans tidigare ständiga försvar av Nestorius. His history of the monks is less valuable than the earlier writings of eyewitnesses -- Palladius in the East, and Rufinus and afterwards Cassian in the West. Hans historia munkarna är mindre värdefullt än tidigare skrifter ögonvittnen - Palladios i öst, och Rufinus och därefter Cassian i väst. But Theodoret's "History" in continuation of Eusebius contains valuable information. Men Theodoret's "Historik" i fortsättningen av Eusebius innehåller värdefull information. His apologetic and controversial writings are the works of a good theologian. Hans ursäktande och kontroversiella författarskap är verk av en god teolog. His masterpieces are his exegetical works, which are neither oratory like those of Chrysostom, nor exaggeratedly literal like those of Theodore. Hans mästerverk är hans exegetical verk, som varken vältalighet likt de Chrysostomos, inte heller överdrivet bokstavliga liksom de Theodore. With him the great Antiochene school worthily closes, as the Alexandrian does with St. Cyril. Med honom stora Antiochene skolan värdigt stänger, eftersom de alexandrinska gör med St Cyril. Together with these great men may be mentioned St. Cyril's spiritual adviser, St. Isidore of Pelusium, whose 2000 letters deal chiefly with allegorical exegesis, the commentary on St. Mark by Victor of Antioch, and the introduction to the interpretation of Scripture by the monk Hadrian, a manual of the Antiochene method. Tillsammans med dessa stora män kan nämnas St Cyril andliga rådgivare, Isidor av Pelusium, vars 2000 skrivelser behandlar främst med allegorisk exeges, kommentaren till Markusplatsen av Victor Antiokia, och i inledningen till tolkning av Skriften av munk Hadrianus, en handbok i Antiochene metoden.

(2) The Eutychian controversy produced no great works in the East. (2) Eutychian kontroversen gav inga stora verk i öst. Such works of the Monophysites as have survived are in Syriac or Coptic versions. Sådana verk av Monofysiterna som har överlevt är syrianska eller koptiska versioner.

(3) The two Constantinopolitan historians, Socrates and Sozomen, in spite of errors, contain some data which are precious, since many of the sources which they used are lost to us. (3) De två konstantinopolitanska historiker, Sokrates och Sozomen, trots fel, innehåller vissa uppgifter som är värdefulla, eftersom många av de källor som de använde går förlorade för oss. With Theodoret, their contemporary, they form a triad just in the middle of the century. Med Theodoret, deras samtid bildar de en triad precis i mitten av seklet. St. Nilus of Sinai is the chief among many ascetical writers. St Neilos i Sinai är den främste bland många asketiska författare.

(4) St. Sulpicius Severus, a Gallic noble, disciple and biographer of the great St. (4) St Sulpicius Severus, en gallisk ädel, lärjunge och levnadstecknare av Great St Martin of Tours, was a classical scholar, and showed himself an elegant writer in his "Ecclesiastical History". Martin av Tours, var en klassisk filolog, och visade sig en elegant författare i hans "Kyrkohistoria". The school of Lérins produced many writers besides St. Vincent. Skolan i Lérins producerade många författare förutom St Vincent. We may mention Eucherius, Faustus, and the great St. Vi kan nämna Eucherius, Faustus, och den stora St Caesarius of Arles (543). Caesarius av Arles (543). Other Gallic writers are Salvian, St. Sidonius Apollinaris, Gennadius, St. Avitus of Vienne, and Julianus Pomerius. Andra Galliska författare Salvianus av Marseille, St Sidonius Apollinaris, Gennadius, St Avitus Vienne, och Julianus Pomerius.

(5) In the West, the series of papal decretals begins with Pope Siricius (384-98). (5) i väster börjar serien påvliga dekretalerna med påven Siricius (384-98). Of the more important popes large numbers of letters have been preserved. Av de viktigare påvarna stort antal brev finns bevarade. Those of the wise St. Innocent I (401-17), the hot-headed St. Zosimus (417-8), and the severe St. Celestine are perhaps the most important in the first half of the century; in the second half those of Hilarus, Simplicius, and above all the learned St. Gelasius (492-6). De av de kloka St Innocentius I (401-17), den varma-headed St Zosimus (417-8), och den svåra St Celestine är kanske det viktigaste under första hälften av seklet, under andra halvåret de Hilarus, Simplicius, och framför allt lärt St Gelasius (492-6). Midway in the century stands St. Leo, the greatest of the early popes, whose steadfastness and sanctity saved Rome from Attila, and the Romans from Genseric. Midway under århundradet står S: t Leo, den största av de tidiga påvarna, vars ihärdighet och helighet räddat Rom från Attila, och romarna från Genseric. He could be unbending in the enunciation of principle; he was condescending in the condoning of breaches of discipline for the sake of peace, and he was a skilful diplomatist. Han kunde vara obeveklig i uttryck för principen, han var nedlåtande i urskuldande av brott mot disciplin för fredens skull, och han var en skicklig diplomat. His sermons and the dogmatic letters in his large correspondence show him to us as the most lucid of all theologians. Hans predikningar och den dogmatiska bokstäverna i hans stora korrespondens visa honom till oss som den mest klarsynta av alla teologer. He is clear in his expression, not because he is superficial, but because he has thought clearly and deeply. Han är tydlig i sitt uttryck, inte därför att han är ytlig, men eftersom han har tänkt klart och djupt. He steers between Nestorianism and Eutychianism, not by using subtle distinctions or elaborate arguments, but by stating plain definitions in accurate words. Han styr mellan Nestorianism och Eutychianism, inte genom subtila distinktioner eller invecklat argument, utan genom att ange slätt definitioner på exakt ord. He condemned Monothelitism by anticipation. Han fördömde monotelitismen förhand. His style is careful, with metrical cadences. Hans stil är försiktig med metrisk kadenser. Its majestic rhythms and its sonorous closes have invested the Latin language with a new splendour and dignity. Dess majestätiska rytmer och dess välljudande stänger har investerat det latinska språket med en ny glans och värdighet.

E E

(1) In the sixth century the large correspondence of Pope Hormisdas is of the highest interest. (1) I det sjätte århundradet stora korrespondens Hormisdas är av högsta intresse. That century closes with St. Gregory the Great, whose celebrated "Registrum" exceeds in volume many times over the collections of the letters of other early popes. Att talet avslutas med Gregorius den store, vars berömda "Registrum" än i volym många gånger under de samlingar av skrivelserna av andra tidiga påvar. The Epistles are of great variety and throw light on the varied interests of the great pope's life and the varied events in the East and West of his time. Epistlarna är av stor variation och kasta ljus över de olika intressena hos de stora påvens liv och de olika händelserna i öster och väster om sin tid. His "Morals on the Book of Job" is not a literal commentary, but pretends only to illustrate the moral sense underlying the text. With all the strangeness it presents to modern notions, it is a work full of wisdom and instruction. Hans moral på Jobs bok "är inte en bokstavlig kommentar, men låtsas bara för att visa moral som ligger bakom texten. Med all BESYNNERLIGHET den lägger fram för moderna begrepp, det är ett arbete fullt av visdom och undervisning. The remarks of St. Gregory on the spiritual life and on contemplation are of special interest. Anmärkningarna St Gregory på det andliga livet och om kontemplation är av särskilt intresse. As a theologian he is original only in that he combines all the traditional theology of the West without adding to it. He commonly follows Augustine as a theologian, a commentator and a preacher. Som teolog är han ursprungligen bara i att han kombinerar alla traditionella teologin i väst utan att lägga till den. Han följer ofta Augustinus som en teolog, en kommentator och en predikant. His sermons are admirably practical; they are models of what a good sermon should be. Hans predikningar är beundransvärt praktiska, de är modeller för hur en bra predikan ska vara. After St. Gregory there are some great popes whose letters are worthy of study, such as Nicholas I and John VIII; but these and the many other late writers of the West belong properly to the medieval period. Efter St Gregory finns några stora påvar vars bokstäver är värda att studera, såsom Nicholas I och Johannes VIII, men dessa och många andra försenade författare i väst hör väl till medeltiden. St. Gregory of Tours is certainly medieval, but the learned Bede is quite patristic. S: t Gregorius av Tours är visserligen medeltida, men den lärde Beda är ganska patristic. His great history is the most faithful and perfect history to be found in the early centuries. Hans stora historien är det mest realistiska och perfekta historia som finns i de första århundradena.

(2) In the East, the latter half of the fifth century is very barren. (2) I öster är den senare halvan av femte århundradet mycket karg. The sixth century is not much better. Sjätte århundradet är inte mycket bättre. The importance of Leontius of Byzantium (died c. 543) for the history of dogma has only lately been realized. Betydelsen av Leontius av Bysans (död cirka 543) för historia dogm har bara nyligen har realiserats. Poets and hagiographers, chroniclers, canonists, and ascetical writers succeed each other. Catenas by way of commentaries are the order of the day. Poeter och hagiographers, krönikörer, canonists och asketiska författare avlöser varandra. Catenas i form av kommentarer hör till ordningen för dagen. St. Maximus Confessor, Anastasius of Mount Sinai, and Andrew of Caesarea must be named. St Maximus Bekännaren Anastasius på berget Sinai, och Andrew av Caesarea måste namnges. The first of these commented on the works of the pseudo-Dionysius the Areopagite, which had probably first seen the light towards the end of the fifth century. Den första av dessa kommenterade verk av Pseudo-Dionysius Areopagita, som hade antagligen först sett dagens ljus i slutet av femte århundradet. St. John of Damascus (c. 750) closes the patristic period with his polemics against heresies, his exegetical and ascetical writings, his beautiful hymns, and above all his "Fountain of Wisdom", which is a compendium of patristic theology and a kind of anticipation of scholasticism. Johannes av Damaskus (ca 750) stänger patristic tid med sin polemik mot irrläror, hans exegetical och asketiska skrifter, hans vackra psalmer, och framför allt hans "Fountain of Wisdom", som är en sammanställning av patristic teologi och ett slags förväntan av skolastik. Indeed, the "Summae Theologicae" of the Middle Ages were founded on the "Sentences" of Peter Lombard, who had taken the skeleton of his work from this last of the Greek Fathers. Faktum är att "bildades Summae Theologicae" medeltidens om "Meningar" av Peter Lombard, som hade tagit skelettet av hans verk från denna sista av de grekiska fäderna.

III. III. CHARACTERISTICS OF PATRISTIC WRITINGS EGENSKAPER patristic SKRIFTER

A. Commentaries A. kommentarer

It has been seen that the literal school of exegesis had its home at Antioch, while the allegorical school was Alexandrian, and the entire West, on the whole, followed the allegorical method, mingling literalism with it in various degrees. The suspicion of Arianism has lost to us the fourth-century writers of the Antiochene school, such as Theodore of Heraclea and Eusebius of Emesa, and the charge of Nestorianism has caused the commentaries of Diodorus and Theodore of Mopsuestia (for the most part) to disappear. Man har sett att den bokstavliga skola exegetik hade sitt hem i Antiochia, medan den allegoriska skolan var Alexandria och hela västvärlden, på det hela taget följde allegoriska metoden, mingel bokstavstro med det i olika grader. Misstanken om arianismen har förlorade för oss den fjärde-talets författare av Antiochene skolan, såsom Teodor av Heraclea och Eusebius av Emesa, och avgiften för Nestorianism har lett till kommentarer i Diodorus och Theodore av Mopsuestia (för det mesta) att försvinna. The Alexandrian school has lost yet more heavily, for little of the great Origen remains except in fragments and in unreliable versions. Den alexandrinska skolan har förlorat ännu hårdare, för lite av det stora Origen förblir utom i fragment och otillförlitliga versioner. The great Antiochenes, Chrysostom and Theodoret, have a real grasp of the sense of the sacred text. Den stora Antiochenes, Chrysostomos och Theodoret, har ett verkligt grepp om den känsla av den heliga texten. They treat it with reverence and love, and their explanations are of deep value, because the language of the New Testament was their own tongue, so that we moderns cannot afford to neglect their comments. De behandlar den med vördnad och kärlek, och deras förklaringar av djup värde, eftersom språket i Nya Testamentet var deras eget språk, så att vi moderna människor har inte råd att försumma sina synpunkter. On the contrary, Origen, the moulder of the allegorizing type of commentary, who had inherited the Philonic tradition of the Alexandrian Jews, was essentially irreverent to the inspired authors. Tvärtom, Origenes var förmultna av allegorizing typ av kommentarer, som hade ärvt Philonic tradition alexandrinska judarna, huvudsakligen vanvördig till inspirerat författarna. The Old Testament was to him full of errors, lies, and blasphemies, so far as the letter was concerned, and his defence of it against the pagans, the Gnostics, and especially the Marcionites, was to point only to the spiritual meaning. Gamla testamentet var han full av felaktigheter, lögner och hädelser, eftersom skrivelsen var berörda, och hans försvar av den mot hedningarna var gnostikerna, och särskilt Marcionites, peka bara på andlig mening. Theoretically he distinguished a triple sense, the somatic, the psychic, and the pneumatic, following St. Paul's trichotomy; but in practice he mainly gives the spiritual, as opposed to the corporal or literal. Teoretiskt han urskilja en tredubbel bemärkelse, det somatiska, det psykiska, och pneumatiska, efter St Paul's trichotomy, men i praktiken har han oftast ger det andliga, i motsats till kroppsstraff eller bokstavliga.

St. Augustine sometimes defends the Old Testament against the Manichæans in the same style, and occasionally in a most unconvincing manner, but with great moderation and restraint. Augustinus försvarar ibland Gamla testamentet mot Manichæans i samma stil, och ibland på ett mycket övertygande sätt, men med stor måttfullhet och återhållsamhet. In his "De Genesi ad litteram" he has evolved a far more effective method, with his usual brilliant originality, and he shows that the objections brought against the truth of the first chapters of the book invariably rest upon the baseless assumption that the objector has found the true meaning of the text. I hans "De Genesi ad Litteram" han har utvecklats en mycket effektivare metod, med sin vanliga lysande originalitet, och han visar att de invändningar som riktas mot sanningen i de första kapitlen i boken alltid vila på den grundlösa antagandet att invändningen har funnit den sanna innebörden i texten. But Origen applied his method, though partially, even to the New Testament, and regarded the Evangelists as sometimes false in the letter, but as saving the truth in the hidden spiritual meaning. Men Origenes tillämpade sin metod, men delvis även i Nya testamentet, och betraktas evangelisterna som ibland falskt i skrivelsen, men som sparar sanning i det dolda andlig mening. In this point the good feeling of Christians prevented his being followed. I denna punkt bra känsla av kristna hindrade hans följs. But the brilliant example he gave, of running riot in the fantastic exegesis which his method encouraged, had an unfortunate influence. Men lysande exempel han gav, att köra upplopp i den fantastiska exegetik som hans metod uppmuntras, hade en olycklig inflytande. He is fond of giving a variety of applications to a single text, and his promise to hold nothing but what can be proved from Scripture becomes illusory when he shows by example that any part of Scripture may mean anything he pleases. Han är förtjust i att ge en mängd olika program till en enda text, och hans löfte att hålla annat än vad som kan bevisas i Skriften blir illusorisk då han visar genom exempel att någon del av Skriften kan betyda vad som helst han behagar. The reverent temper of later writers, and especially of the Westerns, preferred to represent as the true meaning of the sacred writer the allegory which appeared to them to be the most obvious. St. De vördnadsfulla humör av senare författare, särskilt om westerns föredragit att representera de verkliga innebörden av det heliga författare allegorin som föreföll dem vara det mest uppenbara. St Ambrose and St. Augustine in their beautiful works on the Psalms rather spiritualize, or moralize, than allegorize, and their imaginative interpretations are chiefly of events, actions, numbers, etc. But almost all allegorical interpretation is so arbitrary and depends so much on the caprice of the exegete that it is difficult to conciliate it with reverence, however one may he dazzled by the beauty of much of it. Ambrosius och Augustinus i deras vackra verk på Psaltaren förandliga ganska eller moralisera, än allegorize och deras fantasifulla tolkningar av främst händelser, åtgärder, nummer, etc. Men nästan alla allegorisk tolkning är så godtycklig och beror så mycket på det nyck av EXEGET att det är svårt att förena det med vördnad, men en får han bländas av skönheten i mycket av det. An alternative way of defending the Old Testament was excogitated by the ingenious author of the pseudo-Clementines; he asserts that it has been depraved and interpolated. Ett alternativt sätt att försvara Gamla Testamentet var excogitated av geniala författare pseudo-Clementiner, han hävdar att det har fördärvad och interpolerade. St. Jerome's learning has made his exegesis unique; he frequently gives alternative explanations and refers to the authors who have adopted them. Hieronymus 'lärande har gjort sitt exegetik unik, han ger ofta alternativa förklaringar och hänvisar till de författare som har antagit dem. From the middle of the fifth century onwards, second-hand commentaries are universal in East and West, and originality almost entirely disappears. Från mitten av femte århundradet och framåt, begagnade kommentarer är universella i öst och väst, och originalitet nästan helt försvinner. Andrew of Caesarea is perhaps an exception, for he commented on a book which was scarcely at all read in the East, the Apocalypse. Andreas av Caesarea är kanske ett undantag, för han kommenterade en bok som knappast alls läsa i öst, Uppenbarelseboken.

Discussions of method are not wanting. Diskussioner om metoden inte vill. Clement of Alexandria gives "traditional methods", the literal, typical, moral, and prophetical. Clemens av Alexandria ger "traditionella metoder", bokstavligen, typiska, moraliska och profetiska. The tradition is obviously from Rabbinism. Traditionen är uppenbart från Rabbinism. We must admit that it has in its favour the practice of St. Matthew and St. Paul. Vi måste erkänna att det har i sin fördel bruket av Matteus och St Paul. Even more than Origen, St. Augustine theorized on this subject. Ännu mer än Origenes, teoretiserade Augustinus om detta ämne. In his "De Doctrina Christiana" he gives elaborate rules of exegesis. I hans "De Doctrina Christiana" ger han utarbeta regler för exegetik. Elsewhere he distinguishes four senses of Scripture: historical, aetiological (economic), analogical (where NT explains OT), and allegorical ("De Util. Cred.", 3; cf. "De Vera Rel.", 50). Elsewhere Han skiljer mellan fyra sinnen i Skriften: historiska, etiologiska (ekonomisk), analog (där NT förklarar OT), och allegoriska ( "De Util. Cred.", 3, jfr. "De Vera Rel.", 50). The book of rules composed by the Donatist Tichonius has an analogy in the smaller "canons" of St. Paul's Epistles by Priscillian. Boken består av regler som donatistpresten Tichonius har en likhet mellan de mindre "kanoner" av Paulus Epistlar av Priscillian. Hadrian of Antioch was mentioned above. Hadrianus av Antiochia nämndes ovan. St. Gregory the Great compares Scripture to a river so shallow that a lamb can walk in it, so deep that an elephant can float. Gregorius den store jämför Skriften till en flod så grunt att ett lamm kan gå in, så djupt att en elefant kan flyta. (Pref. to "Morals on Job"). (Pref. till "Moral på Job"). He distinguishes the historical or literal sense, the moral, and the allegorical or typical. Han skiljer den historiska eller bokstavlig mening, den moraliska och den allegoriska eller typiska. If the Western Fathers are fanciful, yet this is better than the extreme literalism of Theodore of Mopsuestia, who refused to allegorize even the Canticle of Canticles. Om de västerländska Pappor fantasifulla, är ändå detta bättre än den extrema bokstavstro av Teodor av Mopsuestia, som vägrade att allegorize ens Höga visan.

B. Preachers B. Preachers

We have sermons from the Greek Church much earlier than from the Latin. Vi har predikningar från den grekiska kyrkan mycket tidigare än från det latinska. Indeed, Sozomen tells us that, up to his time (c. 450), there were no public sermons in the churches at Rome. I själva verket, berättar Sozomen oss att, fram till hans tid (ca 450), fanns det inga offentliga predikningar i kyrkorna i Rom. This seems almost incredible. Detta verkar nästan otroligt. St. Leo's sermons are, however, the first sermons certainly preached at Rome which have reached us, for those of Hippolytus were all in Greek; unless the homily "Adversus Alcatores" be a sermon by a Novatian antipope. St Leo predikningar finns dock förvisso den första predikningar predikade i Rom och som nått oss, för dem av Hippolytos var alla på grekiska, såvida inte predikan "Adversus Alcatores" vara en predikan av en Novatianus motpåve. The series of Latin preachers begins in the middle of the fourth century. Serien av latinska predikanter börjar i mitten av fjärde århundradet. The so-called "Second Epistle of St. Clement" is a homily belonging possibly to the second century. Den så kallade "andra epistel St Clement" är en predikan hör möjligen till det andra århundradet. Many of the commentaries of Origen are a series of sermons, as is the case later with all Chrysostom's commentaries and most of Augustine's. Många av kommentarerna från Origenes är en serie predikningar, vilket är fallet senare med alla Chrysostomos: s kommentarer och de flesta av Augustinus.

In many cases treatises are composed of a course of sermons, as, for instance, is the case for some of those of Ambrose, who seems to have rewritten his sermons after delivery. I många fall avhandlingar består av en kurs i predikningar, som till exempel är fallet med vissa av de Ambrose, som verkar ha skrivit sina predikningar efter leverans. The "De Sacramentis" may possibly be the version by a shorthand-writer of the course which the saint himself edited under the title "De Mysteriis". "De Sacramentis" kan möjligen vara den version av en stenografi-författare av kursen som helgonet själv redigerade under rubriken "De Mysteriis". In any case the "De Sacramentis" (whether by Ambrose or not) has a freshness and naiveté which is wanting in the certainly authentic "De Mysteriis". I alla fall "De Sacramentis" (oavsett av Ambrose eller inte) har en friskhet och naivitet som saknas hos de säkert autentiska "De Mysteriis". Similarly the great courses of sermons preached by St. Chrysostom at Antioch were evidently written or corrected by his own hand, but those he delivered at Constantinople were either hurriedly corrected, or not at all. Likaså den stora kurser predikningar predikas av St Chrysostom i Antiochia skrevs tydligen eller korrigeras av hans egen hand, men de höll han i Konstantinopel var antingen skyndsamt rättas till, eller inte alls. His sermons on Acts, which have come down to us in two quite distinct texts in the manuscripts, are probably known to us only in the forms in which they were taken down by two different tachygraphers. Hans predikningar om rättsakter som har kommit till oss i två helt skilda texter i manuskript, troligen känner till oss bara i vilken form de togs ned av två olika tachygraphers. St. Gregory Nazianzen complains of the importunity of these shorthand-writers (Orat. xxxii), as St. Jerome does of their incapacity (Ep. lxxi, 5). St Gregory Nazianzen klagar på enträgenhet av dessa stenografi-författare (Orat. XXXII), som Hieronymus gör deras oförmåga (Ep. lxxi, 5). Their art was evidently highly perfected, and specimens of it have come down to us. Deras konst var tydligen mycket fulländad, och prover av det har kommit till oss. They were officially employed at councils (eg at the great conference with the Donatists at Carthage, in 411, we hear of them). De var anställda officiellt råden (t.ex. vid den stora konferensen med donatisterna i Karthago, i 411, hör vi av dem). It appears that many or most of the bishops at the Council of Ephesus, in 449, had their own shorthand-writers with them. Det verkar som om många eller de flesta av biskopar vid konciliet i Efesos, i 449, hade egen stenografi-författare med dem. The method of taking notes and of amplifying receives illustration from the Acts of the Council of Constantinople of 27 April, 449, at which the minutes were examined which had been taken down by tachygraphers at the council held a few weeks earlier. Metoden att göra anteckningar och komplettera får illustration från Rådsakter i Konstantinopel den 27 april, 449, där protokollet granskades som hade tagits ner av tachygraphers vid rådets möte några veckor tidigare.

Many of St. Augustine's sermons are certainly from shorthand notes. Många av Augustinus predikningar är säkert från stenografi anteckningar. As to others we are uncertain, for the style of the written ones is often so colloquial that it is difficult to get a criterion. När det andra som vi är osäkra, för stilen det skriftliga dem är ofta så vardagligt att det är svårt att få ett kriterium. The sermons of St. Jerome at Bethlehem, published by Dom Morin, are from shorthand reports, and the discourses themselves were unprepared conferences on those portions of the Psalms or of the Gospels which had been sung in the liturgy. Predikningar av Hieronymus i Betlehem, utgiven av Dom Morin, är från stenografi rapporter och diskurser själva var oförberedda konferenser på de delar av Psaltaren eller evangelierna som hade sjungit i liturgin. The speaker has clearly often been preceded by another priest, and on the Western Christmas Day, which his community alone is keeping, the bishop is present and will speak last. Talaren har uppenbarligen ofta föregåtts av en annan präst, och på västra juldagen, som hans samfund ensam håller, är biskopen närvarande och kommer att tala sista. In fact the pilgrim Ætheria tells us that at Jerusalem, in the fourth century, all the priests present spoke in turn, if they chose, and the bishop last of all. Faktum pilgrimen Ætheria berättar att i Jerusalem, i det fjärde århundradet, alla präster närvarande talade i sin tur, om de valde, och biskopen sist av alla. Such improvised comments are far indeed from the oratorical discourses of St. Gregory Nazianzen, from the lofty flights of Chrysostom, from the torrent of iteration that characterizes the short sermons of Peter Chrysologus, from the neat phrases of Maximus of Turin, and the ponderous rhythms of Leo the Great. Sådana improviserade kommentarer är långt från den retoriska predikningar av St Gregory Nazianzen, från höga flygningar Chrysostomos, från torrent av iteration som kännetecknar den korta predikningar av Peter Chrysologus, från snygga fraser av Maximus av Turin, och tunga rytmer av Leo den store. The eloquence of these Fathers need not be here described. Vältalighet av dessa pappor behöver inte vara här beskrivas. In the West we may add in the fourth century Gaudentius of Brescia; several small collections of interesting sermons appear in the fifth century; the sixth opens with the numerous collections made by St. Caesarius for the use of preachers. I väst har vi räknat in i det fjärde århundradet Gaudentius Brescia, flera små samlingar av intressanta predikningar återfinns i det femte århundradet, den sjätte öppnas med många samlingar från St Caesarius för användningen av predikanter. There is practically no edition of the works of this eminent and practical bishop. Det finns praktiskt taget ingen utgåva av verk av denna framstående och praktiska biskop. St. Gregory (apart from some fanciful exegesis) is the most practical preacher of the West. St Gregory (bortsett från vissa fantasifulla exegetik) är den mest praktiska predikant i väst. Nothing could be more admirable for imitation than St. Chrysostom. Ingenting kunde vara mer beundransvärda för imitation än St Chrysostomos. The more ornate writers are less safe to copy. Ju mer utsmyckade författare är mindre säkert att kopiera. St. Augustine's style is too personal to be an example, and few are so learned, so great, and so ready, that they can venture to speak as simply as he often does. St Augustine's stil är för personligt att vara ett exempel, och få är så lärda, så stor, och så klart, att de kan våga tala så enkelt sätt som han ofta gör.

C. Writers C. Writers

The Fathers do not belong to the strictly classical period of either the Greek or the Latin language; but this does not imply that they wrote bad Latin or Greek. Fäderna inte hör till den strikt klassiska perioden av antingen grekiska eller det latinska språket, men detta innebär inte att de skrev dåligt latin och grekiska. The conversational form of the Koiné or common dialect of Greek, which is found in the New Testament and in many papyri, is not the language of the Fathers, except of the very earliest. The conversational form av Koinè eller gemensam dialekt av grekiska, som finns i Nya testamentet och i många papyrus, är inte det språk av fäderna, utom i de allra tidigaste. For the Greek Fathers write in a more classicizing style than most of the New Testament writers; none of them uses quite a vulgar or ungrammatical Greek, while some Atticize, eg the Cappadocians and Synesius. För de grekiska fäderna skriva på ett mer classicizing stil än de flesta av Nya testamentets författare, ingen av dem använder en ganska vulgär eller ogrammatiska grekiska, medan vissa Atticize, t.ex. Kappadocianerna och Synesios. The Latin Fathers are often less classical. Latin Pappor är ofta mindre klassisk.

Tertullian is a Latin Carlyle; he knew Greek, and wrote books in that language, and tried to introduce ecclesiastical terms into Latin. Tertullianus är ett latinskt Carlyle, han visste grekiska och skrev böcker på det språket, och försökte införa kyrkliga termer till latin. St. Cyprian's "Ad Donatum", probably his first Christian writing, shows an Apuleian preciosity which he eschewed in all his other works, but which his biographer Pontius has imitated and exaggerated. Cyprianus's "Ad Rättsmedicin", troligen hans första kristna skrift, visar en Apuleian PRETIOSITET som han undvek i alla hans andra verk, men som hans levnadstecknare Pontius har imiterade och överdriven. Men like Jerome and Augustine, who had a thorough knowledge of classical literature, would not employ tricks of style, and cultivated a manner which should be correct, but simple and straightforward; yet their style could not have been what it was but for their previous study. Män som Hieronymus och Augustinus, som hade goda kunskaper i klassisk litteratur, inte skulle anställa trick i stil, och odlas på ett sätt som ska vara korrekt, men enkelt och okomplicerat, men deras stil kunde inte ha varit vad det var, men för deras tidigare studie. For the spoken Latin of all the patristic centuries was very different from the written. För det talade latin alla patristic århundraden var mycket annorlunda än den skriftliga. We get examples of the vulgar tongue here and there in the letters of Pope Cornelius as edited by Mercati, for the third century, or in the Rule of St. Vi får exempel på folkspråk här och där i skrivelserna av påven Cornelius som redigeras av Mercati, för det tredje århundradet, eller i regel av St Benedict in Wölfflin's or Dom Mona's editions, for the sixth. Benedict i Wölfflin s eller Dom Mona's upplagor, för sjätte. In the latter we get such modernisms as cor murmurantem, post quibus, cum responsoria sua, which show how the confusing genders and cases of the classics were disappearing into the more reasonable simplicity of Italian. I det senare får vi en sådan modernisms som cor murmurantem, quibus post, cum responsoria sua, som visar hur förvirrande könen och fall av klassikerna kunde försvinna in i mer rimlig enkelhet i italienska. Some of the Fathers use the rhythmical endings of the "cursus" in their prose; some have the later accented endings which were corruptions of the correct prosodical ones. Några av fäderna använda rytmiska ändelser av "läroplan" i prosa, en del har senare accent ändelserna som var korruptionen i rätt prosodical dem. Familiar examples of the former are in the older Collects of the Mass; of the latter the Te Deum is an obvious instance. Välbekanta exempel på de förra är i äldre Samlar på mässan, av den senare Te Deum är ett uppenbart exempel.

D. East and West D. öst och väst

Before speaking of the theological characteristics of the Fathers, we have to take into account the great division of the Roman Empire into two languages. Language is the great separator. Innan talar om teologiska egenskaper hos kyrkofäderna, vi måste ta hänsyn till den stora splittringen av romarriket i två språk. Språket är den stora separator. When two emperors divided the Empire, it was not quite according to language; nor were the ecclesiastical divisions more exact, since the great province of Illyricum, including Macedonia and all Greece, was attached to the West through at least a large part of the patristic period, and was governed by the archbishop of Thessalonica, not as its exarch or patriarch, but as papal legate. När två kejsare delades imperiet, var det inte riktigt enligt språk, eller var de kyrkliga divisionerna mer exakt, eftersom den stora provinsen Illyrien, däribland Makedonien och hela Grekland var knuten till väst genom åtminstone en stor del av patristic period, styrdes och av ärkebiskopen i Thessaloniki, inte som dess Exark eller patriark, men som påvlig legat. But in considering the literary productions of the age, we must class them as Latin or Greek, and this is what will be meant here by Western and Eastern. Men i tanke på den litterära produktion av ålder, måste vi klassificerat dem som latin och grekiska, och det är vad som kommer att menas här i västra och östra.

The understanding of the relations between Greeks and Latins is often obscured by certain prepossessions. Förståelsen av relationerna mellan greker och latinare är ofta skyms av vissa förutfattade meningar. We talk of the "unchanging East", of the philosophical Greeks as opposed to the practical Romans, of the reposeful thought of the Oriental mind over against the rapidity and orderly classification which characterizes Western intelligence. Vi talar om "oföränderliga East", av den filosofiska grekerna i stället för den praktiska romarna av LUGNANDE tanken på den orientaliska sinne mot snabbhet och ordnad klassificering som karaktäriserar västra intelligens. All this is very misleading, and it is important to go back to the facts. Allt detta är mycket vilseledande, och det är viktigt att gå tillbaka till fakta. In the first place, the East was converted far more rapidly than the West. För det första, räknades öst betydligt snabbare än i väst. When Constantine made Christianity the established religion of both empires from 323 onwards, there was a striking contrast between the two. När Konstantin gjorde kristendomen etablerade religionen båda imperier från 323 och framåt fanns det en slående kontrast mellan de två. In the West paganism had everywhere a very large majority, except possibly in Africa. I väst hedendomen hade överallt en mycket stor majoritet, utom möjligen i Afrika. But in the Greek world Christianity was quite the equal of the old religions in influence and numbers; in the great cities it might even be predominant, and some towns were practically Christian. Men i den grekiska världen kristendomen var ganska lika i de gamla religionerna i inflytande och nummer, i de stora städerna kan det tom vara dominerande, och några städer i praktiken var kristna. The story told of St. Gregory the Wonder-Worker, that he found but seventeen Christians in Neocæsarea when he became bishop, and that he left but seventeen pagans in the same city when he died (c. 270-5), must be substantially true. Den berättas av Gregorius den Wonder-Worker, att han fann men sjutton kristna i Neocæsarea när han blev biskop, och att han lämnade utan sjutton hedningar i samma stad när han dog (ca 270-5), skall vara i huvudsak sant. Such a story in the West would be absurd. En sådan berättelse i Väst skulle vara absurt. The villages of the Latin countries held out for long, and the pagani retained the worship of the old gods even after they were all nominally Christianized. Byarna i de latinska länderna höll ut länge, och Pagani behöll dyrkan av de gamla gudarna även efter att de alla var grundstorlek kristnades. In Phrygia, on the contrary, entire villages were Christian long before Constantine, though it is true that elsewhere some towns were still heathen in Julian's day -- Gaza in Palestine is an example; but then Maiouma, the port of Gaza, was Christian. I Frygien, tvärtom var hela byar kristna långt innan Konstantin, även om det är sant att andra håll vissa städer fortfarande var hedning i Julian's day - Gaza i Palestina är ett exempel, men då Maiouma var hamnen i Gaza, Christian.

Two consequences, amongst others, of this swift evangelization of the East must be noticed. Två konsekvenser, bland annat av denna snabba evangelisering öst måste synas. In the first place, while the slow progress of the West was favourable to the preservation of the unchanged tradition, the quick conversion of the East was accompanied by a rapid development which, in the sphere of dogma, was hasty, unequal, and fruitful of error. För det första, medan de långsamma framstegen i väst var gynnsam för att bevara oförändrad traditionen åtföljdes snabba omställningen i öster av en snabb utveckling som, inom området för dogm, var förhastad, ojämn, och givande av fel. Secondly, the Eastern religion partook, even during the heroic age of persecution, of the evil which the West felt so deeply after Constantine, that is to say, of the crowding into the Church of multitudes who were only half Christianized, because it was the fashionable thing to do, or because a part of the beauties of the new religion and of the absurdities of the old were seen. För det andra spisade östra religion, även under den heroiska tiden för förföljelse, det onda som väst var så djupt efter Constantine, det vill säga den tränga in i kyrkan av många som var bara hälften kristnades, eftersom det var det modet att göra, eller för att en del av skönheten i den nya religionen och absurditeter i den gamla sågs. We have actually Christian writers, in East and West, such as Arnobius, and to some extent Lactantius and Julius Africanus, who show that they are only half instructed in the Faith. Vi har faktiskt kristna författare, i öst och väst, såsom Arnobius, och i viss mån Lactantius och Julius Africanus, som visar att de bara hälften instrueras i tron. This must have been largely the case among the people in the East. Detta måste ha varit i stort sett fallet bland människorna i öst. Tradition in the East was less regarded, and faith was less deep than in the smaller Western communities. Tradition i öst ansågs mindre, och tro var mindre djup än i mindre västerländska samhällen. Again, the Latin writers begin in Africa with Tertullian, just before the third century, at Rome with Novatian, just in the middle of the third century, and in Spain and Gaul not till the fourth. Återigen, det latinska författare börjar i Afrika med Tertullianus, strax innan det tredje århundradet, i Rom med Novatianus precis i mitten av det tredje århundradet, och i Spanien och Gallien inte förrän det fjärde. But the East had writers in the first century, and numbers in the second; there were Gnostic and Christian schools in the second and third. Men Östern hade författarna under det första århundradet, och siffror i den andra, det fanns gnostiska och kristna skolor i andra och tredje. There had been, indeed, Greek writers at Rome in the first and second centuries and part of the third. Det hade visserligen grekiska författare i Rom i första och andra århundradena och en del av den tredje. But when the Roman Church became Latin they were forgotten; the Latin writers did not cite Clement and Hermas; they totally forgot Hippolytus, except his chronicle, and his name became merely a theme for legend. Men när den romerska kyrkan blev Latinska de bortglömda, de latinska författarna inte citera Clement och Hermas, de helt glömde Hippolytos, utom hans krönika, och hans namn blev bara ett tema för legend.

Though Rome was powerful and venerated in the second century, and though her tradition remained unbroken, the break in her literature is complete. Även Rom var stark och vördas i det andra århundradet, och även om hennes tradition intakt, avbrottet i hennes litteratur är klar. Latin literature is thus a century and a half younger than the Greek; indeed it is practically two centuries and a half younger. Latinsk litteratur är alltså ett och ett halvt århundrade yngre än den grekiska, ja det är nästan två århundraden och ett halvt år yngre. Tertullian stands alone, and he became a heretic. Tertullianus står ensam, och han blev en kättare. Until the middle of the fourth century there had appeared but one Latin Father for the spiritual reading of the educated Latin Christian, and it is natural that the stichometry, edited (perhaps semi-officially) under Pope Liberius for the control of booksellers' prices, gives the works of St. Cyprian as well as the books of the Latin Bible. Fram till mitten av fjärde århundradet hade det syntes men en latin Fader för den andliga läsningen av utbildade latinska kristna, och det är naturligt att stichometry, redigerade (kanske semi-officiellt) under Liberius för kontroll av bokhandeln priser, ger verk Cyprianus liksom böcker av den latinska Bibeln. This unique position of St. Cyprian was still recognized at the beginning of the fifth century. Denna unika position Cyprianus erkändes fortfarande i början av det femte århundradet. From Cyprian (d. 258) to Hilary there was scarcely a Latin book that could be recommended for popular reading except Lactantius's "De mortibus persecutorum", and there was no theology at all. Från Cyprianus (d. 258) med Hilary fanns knappt en latinsk bok som kan rekommenderas för populär läsning utom Lactantius's "De mortibus persecutorum", och det fanns ingen teologi alls. Even a little later, the commentaries of Victorinus the Rhetorician were valueless, and those of Isaac the Jew (?) were odd. Även lite senare, var kommentarerna från Victorinus den retoriker värdelösa, och de Isaac i Judisk (?) Var udda. The one vigorous period of Latin literature is the bare century which ends with Leo (d. 461). Ena kraftfulla period av latinska litteraturen är den nakna talet som slutar med Leo (d. 461). During that century Rome had been repeatedly captured or threatened by barbarians; Arian Vandals, besides devastating Italy and Gaul, had almost destroyed the Catholicism of Spain and Africa; the Christian British had been murdered in the English invasion. Under samma århundrade Rom hade upprepade gånger fångats eller hotas av barbarer, Arian vandaler, förutom förödande Italien och Gallien, hade nästan förstört katolicism Spanien och Afrika, den kristna brittiska hade mördats i den engelska invasionen. Yet the West had been able to rival the East in output and in eloquence and even to surpass it in learning, depth, and variety. Ändå väst hade kunnat konkurrera öst i produktionen och i vältalighet och till och med överträffa den i lärande, djup och variation. The elder sister knew little of these productions, but the West was supplied with a considerable body of translations from the Greek, even in the fourth century. Den äldre systern visste inte mycket om dessa produktioner, men väst var försedd med en ansenlig samling översättningar från grekiska, även i det fjärde århundradet. In the sixth, Cassiodorus took care that the amount should be increased. I sjätte tog Cassiodorus hand att beloppet bör höjas. This gave the Latins a larger outlook, and even the decay of learning which Cassiodorus and Agapetus could not remedy, and which Pope Agatho deplored so humbly in his letter to the Greek council of 680, was resisted with a certain persistent vigour. Detta gav latinarna en större utsikter, och till och med sönderfallet av lärande som Cassiodorus och Agapetus kunde inte avhjälpa, och som Agatho beklagar så ödmjukt i sitt brev till den grekiska rådet på 680, var motstånd med vissa svårnedbrytbara kraft.

At Constantinople the means of learning were abundant, and there were many authors; yet there is a gradual decline till the fifteenth century. Konstantinopel medel för lärande var riklig och det fanns många författare, men det finns en gradvis minskning till femtonde århundradet. The more notable writers are like flickers amid dying embers. Ju mer anmärkningsvärd författare som flimrar mitt i glöden. There were chroniclers and chronographers, but with little originality. Fanns krönikörer och chronographers, men med föga originalitet. Even the monastery of Studium is hardly a literary revival. Även klostret Studium är knappast en litterär renässans. There is in the East no enthusiasm like that of Cassiodorus, of Isidore, of Alcuin, amid a barbarian world. Det finns i öst ingen entusiasm likt Cassiodorus, av Isidore, av Alcuin, mitt i en barbar värld. Photius had wonderful libraries at his disposal, yet Bede had wider learning, and probably knew more of the East than Photius did of the West. Photius hade underbara bibliotek till sitt förfogande, men Bede hade bredare lärande, och antagligen visste mer i öst än Photius gjorde i väst. The industrious Irish schools which propagated learning in every part of Europe had no parallel in the Oriental world. Den flitiga irländska skolor som förökats lärande i alla delar av Europa hade ingen motsvarighet i den orientaliska världen. It was after the fifth century that the East began to be "unchanging". Det var efter det femte århundradet att East började "oföränderliga". And as the bond with the West grew less and less continuous, her theology and literature became more and more mummified; whereas the Latin world blossomed anew with an Anselm, subtle as Augustine, a Bernard, rival to Chrysostom, an Aquinas, prince of theologians. Och som band med väst blev mindre och mindre kontinuerlig, sin teologi och litteratur blev mer och mer mumifierade, medan den latinska världen blomstrade på nytt med en Anselm, subtila som Augustinus, en Bernard, rival till Chrysostomos, en av Aquino, furste av teologer .

Hence we observe in the early centuries a twofold movement, which must be spoken of separately: an Eastward movement of theology, by which the West imposed her dogmas on the reluctant East, and a Westward movement in most practical things -- organization, liturgy, ascetics, devotion -- by which the West assimilated the swifter evolution of the Greeks. Därför vi ser i de första århundradena en dubbel rörelse, som måste talas av separat: an österut rörlighet för teologi, genom vilken väst ålagts hennes dogmer på de motvilliga öst, och en Westward rörelse i de flesta praktiska saker - organisation, liturgi, asketer, hängivenhet - och då väst tillgodogjort sig snabbare utveckling av grekerna. We take first the theological movement. Vi tar först den teologiska rörelsen.

E. Theology E. Teologi

Throughout the second century the Greek portion of Christendom bred heresies. The multitude of Gnostic schools tried to introduce all kinds of foreign elements into Christianity. Under det andra århundradet den grekiska delen av kristenheten uppfödd irrläror. De många gnostiska skolorna försökt införa alla typer av främmande element i kristendomen. Those who taught and believed them did not start from a belief in the Trinity and the Incarnation such as we are accustomed to. Marcion formed not a school, but a Church; his Christology was very far removed from tradition. De som lärde och trodde dem inte utgår från en tro på treenigheten och inkarnationen som vi är vana vid. Marcion bildade inte en skola, men en kyrka, var hans kristologi mycket långt från tradition. The Montanists made a schism which retained the traditional beliefs and practices, but asserted a new revelation. Den Montanists gjorde en schism som behållit den traditionella föreställningar och praxis, men påstod en ny uppenbarelse. The leaders of all the new views came to Rome, and tried to gain a footing there; all were condemned and excommunicated. Ledarna för alla nya vyer kom till Rom, och försökte att få en fot där, alla var dömda och bannlyst. At the end of the century, Rome got all the East to agree with her traditional rule that Easter should be kept on Sunday. I slutet av seklet fick Rom alla öst att komma överens med sin klassiska regeln att påsken skulle hållas på söndag. The Churches of Asia Minor had a different custom. Kyrkorna i Mindre Asien hade en annan sedvänja. One of their bishops protested. En av deras biskopar protesterade. But they seem to have submitted almost at once. Men de verkar ha lagt fram nästan på en gång. In the first decades of the third century, Rome impartially repelled opposing heresies, those which identified the three Persons of the Holy Trinity with only a modal distinction (Monarchians, Sabellians, "Patripassians"), and those who, on the contrary, made Christ a mere man, or seemed to ascribe to the Word of God a distinct being from that of the Father. This last conception, to our amazement, is assumed, it would appear, by the early Greek apologists, though in varying language; Athenagoras (who as an Athenian may have been in relation with the West) is the only one who asserts the Unity of the Trinity. Under de första decennierna av det tredje århundradet, stötas Rom opartiskt motsatta villoläror, de som identifierade de tre personerna i den heliga Treenigheten med endast en modal åtskillnad (Monarchians, Sabellians, "Patripassians"), och de som tvärtom, som Kristus bara en människa, eller tycktes tillskriva Guds ord en tydlig varelse från det att Fadern. Sistnämnda begrepp, till vår förvåning, förutsätts, förefaller det, av de tidiga grekiska försvarare, om än i varierande språk, Athenagoras ( som i egenskap av en atensk kan ha i samband med väst) är den enda som hävdar enighet i treenigheten. Hippolytus (somewhat diversely in the "Contra Noetum" and in the "Philosophumena," if they are both his) taught the same division of the Son from the Father as traditional, and he records that Pope Callistus condemned him as a Ditheist. Hippolytos (något mångsidigt i "Contra Noetum" och i "Philosophumena," om båda är hans) undervisade samma division av Sonen från Fadern som traditionella, och han register som påve Callistus dömt honom som en ditistisk.

Origen, like many of the others, makes the procession of the Word depend upon His office of Creator; and if he is orthodox enough to make the procession an eternal and necessary one, this is only because he regards Creation itself as necessary and eternal. Origenes, liksom många av de andra gör processionen i Word beror på hans kontor av Skaparen, och om han är ortodox nog att processionen ett evigt och nödvändigt ett, är detta bara för att han betraktar skapelsen själv som nödvändiga och eviga. His pupil, Dionysius of Alexandria, in combating the Sabellians, who admitted no real distinctions in the Godhead, manifested the characteristic weakness of the Greek theology, but some of his own Egyptians were more correct than their patriarch, and appealed to Rome. Hans elev, Dionysios av Alexandria, i kampen mot Sabellians som erkände någon egentlig skillnad i Gudomen, manifesterade karakteristiska svagheterna i det grekiska teologin, men några av hans egen egyptierna var mer korrekta än deras patriark, och vädjade till Rom. The Alexandrian listened to the Roman Dionysius, for all respected the unchanging tradition and unblemished orthodoxy of the See of Peter; his apology accepts the word "consubstantial", and he explains, no doubt sincerely, that he had never meant anything else; but he had learnt to see more clearly, without recognizing how unfortunately worded were his earlier arguments. Den alexandrinska lyssnade till de romerska Dionysios, för alla respekterade oföränderliga tradition och opåverkad ortodoxin under Se på Petrus, hans ursäkt accepterar ordet "av samma väsen", och förklarar han, utan tvekan uppriktigt, att han aldrig hade menat något annat, men han hade lärt mig att se klarare, utan att känna igen hur olämpligt formulerad var hans tidigare argument. He was not present when a council, mainly of Origenists, justly condemned Paul of Samosata (268); and these bishops, holding the traditional Eastern view, refused to use the word "consubstantial" as being too like Sabellianism. Han var inte närvarande när ett råd, främst av Origenists, med rätta fördömts av Paul Samosata (268), och dessa biskopar, som innehar den traditionella östra syfte, vägrat att använda ordet "av samma väsen" som också vill Sabellianism. The Arians, disciples of Lucian, rejected (as did the more moderate Eusebius of Caesarea) the eternity of Creation, and they were logical enough to argue that consequently "there was (before time was) when the Word was not", and that He was a creature. The arierna, lärjungar Lucian, avvisade (liksom de mer moderata Eusebius av Caesarea) evighet Creation, och de var logiskt att hävda att det därför "inte fanns (innan tiden var) när Ordet var inte", och att han var en människa. All Christendom was horrified; but the East was soon appeased by vague explanations, and after Nicaea, real, undisguised Arianism hardly showed its head for nearly forty years. Hela kristenheten var skräckslagen, men i öst var snart blidkade med vaga förklaringar, och efter Nicaea, äkta, oförställd Arianism knappast visade sitt huvud för nästan fyrtio år. The highest point of orthodoxy that the East could reach is shown in the admirable lectures of St. Cyril of Jerusalem. Den högsta punkten i ortodoxi som öst kunde nå visas i beundransvärda föreläsningar Sankt Kyrillos av Jerusalem. There is one God, he teaches, that is the Father, and His Son is equal to Him in all things, and the Holy Ghost is adored with Them; we cannot separate Them in our worship. Det finns en Gud, lär han, som är Fadern och hans son är lika med honom i allt, och den Helige Ande är tillbad dem, vi kan inte separera dem i vår tillbedjan. But he does not ask himself how there are not three Gods; he will not use the Nicene word "consubstantial", and he never suggests that there is one Godhead common to the three Persons. Men han frågar sig hur det inte tre Gudar, han kommer inte att använda Nicene ordet "av samma väsen", och han antyder att det finns en gudom gemensam för de tre personerna.

If we turn to the Latins all is different. Om vi återvänder till latinarna alla är olika. The essential Monotheism of Christianity is not saved in the West by saying there is "one God the Father", as in all the Eastern creeds, but the theologians teach the unity of the Divine essence, in which subsist three Persons. Den väsentliga monoteismen i kristendomen sparas inte i väst genom att säga att det finns "en Gud Fader", som i alla östra trosbekännelser, men teologerna lär enhet den gudomliga väsen, i vilka existerar tre personer. If Tertullian and Novatian use subordinationist language of the Son (perhaps borrowed from the East), it is of little consequence in comparison with their main doctrine, that there is one substance of the Father and of the Son. Om Tertullianus och Novatianus användning subordinationist språk Sonen (kanske lånat från öst), är det av liten betydelse i jämförelse med deras huvudsakliga doktrin, att det är ett ämne av Fadern och Sonen. Callistus excommunicates equally those who deny the distinction of Persons, and those who refuse to assert the unity of substance. Callistus bannlyser lika dem som förnekar skillnaden för personer, och de som vägrar att hävda enhet ämnet. Pope Dionysius is shocked that his namesake did not use the word "consubstantial" -- this is more than sixty years before Nicaea. Dionysius är chockad över att hans namne inte använda ordet "av samma väsen" - detta är mer än sextio år före Nicaea. At that great council a Western bishop has the first place, with two Roman priests, and the result of the discussion is that the Roman word "consubstantial" is imposed up on all. Vid det stora rådet västra biskop har i första hand, med två romerska präster, och resultatet av diskussionen är att den romerska ordet "av samma väsen" läggs upp på alla. In the East the council is succeeded by a conspiracy of silence; the Orientals will not use the word. I öst rådet efterträds av en konspiration av tystnad, den orientaler kommer inte att använda ordet. Even Alexandria, which had kept to the doctrine of Dionysius of Rome, is not convinced that the policy was good and Athanasius spends his life in fighting for Nicaea, yet rarely uses the crucial word. Med Alexandria, som hade hållit fast vid läran om Dionysius av Rom, är inte övertygad om att politiken var bra och Athanasius tillbringar sina liv i kampen för Nicaea, men sällan använder avgörande ordet. It takes half a century for the Easterns to digest it; and when they do so, they do not make the most of its meaning. Det tar ett halvt sekel för Easterns att smälta det, och när de gör det, gör de inte göra det mesta av sin mening. It is curious how little interest even Athanasius shows in the Unity of the Trinity, which he scarcely mentions except when quoting the Dionysii; it is Didymus and the Cappadocians who word Trinitarian doctrine in the manner since consecrated by the centuries -- three hypostases, one usia; but this is merely the conventional translation of the ancient Latin formula, though it was new to the East. Det är märkligt hur lite intresse även Athanasius visar i enighet i Treenigheten, som han knappt nämner förutom när citerar Dionysii, det är Didymus och Kappadocianerna som ordet trinitarisk lära på det sätt sedan invigde genom århundradena - tre hypostases, en USIA, men detta är bara den konventionella översättningen av den gamla latinska formel, men det var nytt österut.

If we look back at the three centuries, second, third, and fourth of which we have been speaking, we shall see that the Greek-speaking Church taught the Divinity of the Son, and Three inseparable Persons, and one God the Father, without being able philosophically to harmonize these conceptions. Om vi ser tillbaka på de tre århundraden, andra, tredje och fjärde som vi har talat, skall vi se att de grekisktalande kyrkan lärde gudomlighet son och tre oskiljaktiga personer, och en Gud Fadern, utan kunna filosofiskt att harmonisera dessa begrepp. The attempts which were made were sometimes condemned as heresy in the one direction or the other, or at best arrived at unsatisfactory and erroneous explanations, such as the distinction of the logos endiathetos and the logos prophorikos or the assertion of the eternity of Creation. De försök som gjordes fördömdes ibland som kätteri i den ena eller andra, eller i bästa fall kommit fram till otillfredsställande och felaktiga förklaringar, såsom en särskild redovisning av logotyper endiathetos och logotyper prophorikos eller en bekräftelse av evighet Creation. The Latin Church preserved always the simple tradition of three distinct Persons and one divine Essence. Den latinska kyrkan bevarade alltid enkla tradition av tre skilda personer och ett gudomligt väsen. We must judge the Easterns to have started from a less perfect tradition, for it would be too harsh to accuse them of wilfully perverting it. Vi måste bedöma Easterns att ha startat från en mindre perfekt tradition, för det skulle vara alltför hård anklagar dem för att medvetet förvränga det. But they show their love of subtle distinctions at the same time that they lay bare their want of philosophical grasp. Men de visar sin kärlek till nyanser samtidigt som de avslöjar deras brist på filosofiska grepp. The common people talked theology in the streets; but the professional theologians did not see that the root of religion is the unity of God, and that, so far, it is better to be a Sabellian than a Semi-Arian. De vanliga människorna talade teologi på gatorna, men de professionella teologer inte kan se att roten till religionen är Guds enhet, och att det hittills är det bättre att vara en Sabellian än en Semi-Arian. There is something mythological about their conceptions, even in the case of Origen, however important a thinker he may be in comparison with other ancients. Det är något mytologiskt om deras föreställningar, även i fallet med Origenes, hur viktig en tänkare han kan vara i jämförelse med andra antiken. His conceptions of Christianity dominated the East for some time, but an Origenist Christianity would never have influenced the modern world. Hans föreställningar om kristendomen dominerade i öst under en tid, men en Origenist kristendomen skulle aldrig ha påverkat den moderna världen.

The Latin conception of theological doctrine, on the other hand, was by no means a mere adherence to an uncomprehended tradition. Latin föreställning av teologisk doktrin, å andra sidan var ingalunda en enkel anslutning till en uncomprehended tradition. The Latins in each controversy of these early centuries seized the main point, and preserved it at all hazards. Never for an instant did they allow the unity of God to be obscured. Latinarna i varje kontrovers av dessa tidiga århundraden grep den viktigaste punkten, och bevarade det i alla faror. Aldrig för ett ögonblick tillät de Guds enhet blir skymda. The equality of the Son and his consubstantiality were seen to be necessary to that unity. Jämlikheten mellan sonen och hans consubstantiality ansågs vara nödvändiga för att denna enighet. The Platonist idea of the need of a mediator between the transcendent God and Creation does not entangle them, for they were too clear-headed to suppose that there could be anything half-way between the finite and the infinite. The platoniker bild av behovet av en medlare mellan transcendent Gud och skapelsen inte trassla in dem, de var alltför klarsynt att tro att det kan vara allt halvvägs mellan det ändliga och oändliga. In a word, the Latins are philosophers, and the Easterns are not. Med ett ord, latinska är filosofer, och Easterns inte. The East can speculate and wrangle about theology, but it cannot grasp a large view. East får spekulera och käbbla om teologi, men den kan inte greppa en stor tanke. It is in accordance with this that it was in the West, after all the struggle was over, that the Trinitarian doctrine was completely systematized by Augustine; in the West, that the Athanasian creed was formulated. Det är i enlighet med detta att det var i väst, efter all kamp var över, att den trinitära doktrinen har systematiserat helt av Augustinus, i väst, att athanasiska trosbekännelsen formulerades. The same story repeats itself in the fifth century. Samma historia upprepar sig i det femte århundradet. The philosophical heresy of Pelagius arose in the West, and in the West only could it have been exorcized. Filosofiska kätteri Pelagius uppstod i väst, och i väst bara kunde det ha varit exorcized. The schools of Antioch and Alexandria each insisted on one side of the question as to the union of the two Natures in the Incarnation; the one School fell into Nestorianism, the other into Eutychianism, though the leaders were orthodox. Skolorna i Antiokia och Alexandria var insisterade på ena sidan av frågan om unionen mellan de två naturer i inkarnationen, den ena skolan föll i Nestorianism, den andra till Eutychianism, även om ledarna var ortodoxa. But neither Cyril nor the great Theodoret was able to rise above the controversy, and express the two complementary truths in one consistent doctrine. Men varken Cyril eller stora Theodoret kunde höja sig över de kontroverser, och uttrycka två kompletterande sanningar i en konsekvent läran. They held what St. Leo held; but, omitting their interminable arguments and proofs, the Latin writer words the true doctrine once for all, because he sees it philosophically. De höll vad St Leo hållas, men utelämnar deras ändlösa argument och bevis, den latinska författare ord den sanna läran en gång för alla, eftersom han ser det filosofiskt. No wonder that the most popular of the Eastern Fathers has always been untheological Chrysostom, whereas the most popular of the Western Fathers is the philosopher Augustine. Inte undra på att de mest populära i östra fäderna har alltid varit untheological Chrysostomos, medan den mest populära av västra kyrkofäderna filosofen Augustinus. Whenever the East was severed from the West, it contributed nothing to the elucidation and development of dogma, and when united, its contribution was mostly to make difficulties for the West to unravel. När öst var avskurna från väst bidrog det ingenting att klarlägga och utveckling av dogmer, och när United var dess bidrag främst att göra svårigheter för väst att nysta upp.

But the West has continued without ceasing its work of exposition and evolution. After the fifth century there is not much development or definition in the patristic period; the dogmas defined needed only a reference to antiquity. Men väst har fortsatt utan uppehåll sitt arbete av redogörelsen och evolution. Efter den femte århundradet finns det inte mycket utveckling eller definition i patristic perioden, dogmer definierade behövde bara en hänvisning till antiken. But again and again Rome had to impose her dogmas on Byzantium -- 519, 680, and 786 are famous dates, when the whole Eastern Church had to accept a papal document for the sake of reunion, and the intervals between these dates supply lesser instances. Men gång på gång Rom var tvungen att införa sina dogmer om Bysans - 519, 680 och 786 är kända datum, då hela östra kyrkan varit tvungna att acceptera ett påvligt dokument till förmån för återförening, och tiden mellan dessa datum utbudet mindre instanser . The Eastern Church had always possessed a traditional belief in Roman tradition and in the duty of recourse to the See of Peter; the Arians expressed it when they wrote to Pope Julius to deprecate interference -- Rome, they said, was "the metropolis of the faith from the beginning". Det östliga kyrkan hade alltid hade en traditionell tro på romerska traditionen och skyldighet att vända sig till Se Peter, den arierna uttryckte det när de skrev till påven Julius att avvärja störningar - Rom, sade de, var "metropol av tro från början ". In the sixth, seventh, and eighth centuries the lesson had been learnt thoroughly, and the East proclaimed the papal prerogatives, and appealed to them with a fervour which experience had taught to be in place. I den sjätte, sjunde och åttonde århundradena lektionen hade lärt sig grundligt och East förkunnade påvliga prerogativ, och vädjade till dem med en iver som erfarenheten lärt finnas på plats. In such a sketch as this, all elements cannot be taken into consideration. I en sådan skiss som denna kan alla element som inte beaktas. It is obvious that Eastern theology had a great and varied influence on Latin Christendom. Det är uppenbart att östra teologin hade en stor och varierande inflytande på latinska kristenheten. But the essential truth remains that the West thought more clearly than the East, while preserving with greater faithfulness a more explicit tradition as to cardinal dogmas, and that the West imposed her doctrines and her definitions on the East, and repeatedly, if necessary, reasserted and reimposed them. Men den väsentliga sanningen är att västvärlden trodde tydligare än i öst, samtidigt med större trohet en tydligare tradition att kardinal dogmer, och att västvärlden införde hennes läror och hennes definitioner på östra och gång på gång, om nödvändigt, bekräftade och återinförde dem.

F. Discipline, Liturgy, Ascetics F. Disciplin, Gudstjänst, Män

According to tradition, the multiplication of bishoprics, so that each city had its own bishop, began in the province of Asia, under the direction of St. John. The development was uneven. Enligt traditionen började multiplikation av stiften, så att varje stad hade sin egen biskop, i provinsen Asien, under ledning av Johannes. Utvecklingen var ojämn. There may have been but one see in Egypt at the end of the second century, though there were large numbers in all the provinces of Asia Minor, and a great many in Phoenicia and Palestine. Det kan ha funnits men man se i Egypten i slutet av det andra århundradet, även om det fanns ett stort antal i alla provinser i Mindre Asien, och många i Fenicien och Palestina. Groupings under metropolitan sees began in that century in the East, and in the third century this organization was recognized as a matter of course. Grupperingar under Metropolitan ser började det århundradet i öst, och under det tredje århundradet denna organisation var erkänd som en självklarhet. Over metropolitans are the patriarchs. Över Metropolitans är patriarkerna. This method of grouping spread to the West. Denna metod för gruppering spridit sig till väst. At first Africa had the most numerous sees; in the middle of the third century there were about a hundred, and they quickly increased to more than four times that number. Vid första Afrika hade mest talrika ser, i mitten av tredje-talet fanns ett hundratal medlemmar, och de snabbt ökade till mer än fyra gånger så många. But each province of Africa had not a metropolitan see; only a presidency was accorded to the senior bishop, except in Proconsularis, where Carthage was the metropolis of the province and her bishop was the first of all Africa. Men varje provins i Afrika hade inte ett storstadsområde se, bara ett ordförandeskap skulle ges till de höga biskop, utom i proconsularis, där Karthago blev huvudstad i provinsen och hennes biskop var det först och främst Afrika. His rights are undefined, though his influence was great. Hans rättigheter är odefinierade, men hans inflytande var stort. But Rome was near, and the pope had certainly far more actual power, as well as more recognized right, than the primate; we see this in Tertullian's time, and it remains true in spite of the resistance of Cyprian. Men Rom var nära, och påven hade säkerligen mycket mer verklig makt, liksom flera erkända rätt, än primat, vi ser detta i Tertullianus tid, och det är fortfarande sant trots motstånd Cyprianus. The other countries, Italy, Spain, Gaul, were gradually organized according to the Greek model, and the Greek metropolis, patriarch, were adapted. De andra länderna, Italien, Spanien, Gallien, organiserades successivt enligt den grekiska modellen, och den grekiska metropolen, patriark, anpassades. Councils were held early in the West. Råden hölls i början väst. But disciplinary canons were first enacted in the East. Men disciplinära kanon stiftades först i öst. St. Cyprian's large councils passed no canons, and that saint considered that each bishop is answerable to God alone for the government of his diocese; in other words, he knows no canon law. Cyprianus stora nämnder passerade ingen kanon, och att Saint ansåg att varje biskop är ansvarig inför Gud för regeringen i sitt stift, med andra ord, vet han inte kanonisk rätt. The foundation of Latin canon law is in the canons of Eastern councils, which open the Western collections. Grunden för latinska kanoniska lagen är i kanonerna i östra råd, som öppnar västra samlingar. in spite of this, we need not suppose the East was more regular, or better governed, than the West, where the popes guarded order and justice. Trots detta behöver vi inte tro öst var mer regelbundet, eller bättre styrning, än väst, där påvarna bevakade ordning och rättvisa. But the East had larger communities, and they had developed more fully, and therefore the need arose earlier there to commit definite rules to writing. The florid taste of the East soon decorated the liturgy with beautiful excrescences. Men Östern hade större samhällen, och de hade utvecklat sin helhet, och därmed också behovet uppstod tidigare där för att begå bestämda regler som skriftligt. Rödlätt smak öst snart dekorerade liturgin med vackra utväxter. Many such excellent practices moved Westward; the Latin rites borrowed prayers and songs, antiphons, antiphonal singing, the use of the alleluia, of the doxology, etc. If the East adopted the Latin Christmas Day, the West imported not merely the Greek Epiphany, but feast after feast, in the fourth, fifth, sixth, and seventh centuries. Många sådana utmärkta metoder flyttade västerut, det latinska riter lånat böner och sånger, antiphons, antiphonal sång, användningen av Halleluja, av Doxology, etc. Om öst antog latin juldagen, väst importerades inte bara de grekiska Trettondagen, men fest efter fest, i fjärde, femte, sjätte och sjunde århundradena. The West joined in devotion to Eastern martyrs. West anslöt sig hängivenhet till östra martyrer. The special honour and love of Our Lady is at first characteristic of the East (except Antioch), and then conquers the West. De särskilda ära och kärlek till Jungfru Maria är i första särdraget i öst (utom Antiochia), och sedan erövrar västvärlden. The parcelling of the bodies of the saints as relics for devotional purposes, spread all over the West from the East; only Rome held out, until the time of St. Gregory the Great, against what might be thought an irreverence rather than an honour to the saints. The avstyckning av kropparna av helgonen som reliker för andäktiga syften, spridda över hela väst från öst, bara Rom höll ut, ända till tiden för Gregorius den store, mot vad som kan tänkas en vanvördnad snarare än en ära att helgonen.

If the first three centuries are full of pilgrimages to Rome from the East, yet from the fourth century onward West joins with East in making Jerusalem the principal goal of such pious journeys; and these voyagers brought back much knowledge of the East to the most distant parts of the West. Om de tre första århundradena är fulla av pilgrimsfärder till Rom från öst, men från det fjärde århundradet och framåt väst går i öst att göra Jerusalem huvudmål för sådana fromma resor, och dessa resenärer kom tillbaka mycket kunskap i öster till de mest avlägsna delar av västvärlden. Monasticism began in Egypt with Paul and Anthony, and spread from Egypt to Syria; St. Athanasius brought the knowledge of it to the West, and the Western monachism of Jerome and Augustine, of Honoratus and Martin, of Benedict and Columba, always looked to the East, to Anthony and Pachomius and Hilarion, and above all to Basil, for its most perfect models. Monasticism började i Egypten med Paul och Anthony, och spred sig från Egypten till Syrien, St Athanasius förde kunskapen om den till väst, och västra monachism av Hieronymus och Augustinus, av Honoratus och Martin, av Benedict och Columba, såg alltid till öst, till Anthony och Pachomios och Hilarion, och framför allt att Basil, för dess mest perfekta modeller. Edifying literature in the form of the lives of the saints began with Athanasius, and was imitated by Jerome. Uppbygglig litteratur i form av livet på de heligas började med Athanasius, och var imiterade av Jerome. But the Latin writers, Rufinus and Cassian, gave accounts of Eastern monachism, and Palladius and the later Greek writers were early translated into Latin. Men det latinska författare, Rufinus och Cassian, gav redovisning av östra monachism och Palladios och senare grekiska författare översattes tidigt till latin. Soon indeed there were lives of Latin saints, of which that of St. Martin was the most famous, but the year 600 had almost come when St. Gregory the Great felt it still necessary to protest that as good might be found in Italy as in Egypt and Syria, and published his dialogues to prove his point, by supplying edifying stories of his own country to put beside the older histories of the monks. Snart verkligen fanns liv latin helgon, där de av S: t Martin var den mest kända, men år 600 hade nästan kommit när Gregorius den store ansåg att det fortfarande nödvändigt att protestera mot att så gott kan finnas i Italien liksom i Egypten och Syrien, och publicerade sina dialoger för att bevisa sin punkt, genom att tillhandahålla upplyftande historier om sitt eget land att ställa bredvid äldre historia av munkarna. It would be out of place here to go more into detail in these subjects. Det vore på sin plats här för att gå mer in på detaljer i dessa ämnen. Enough has been said to show that the West borrowed, with open-minded simplicity and humility, from the elder East all kinds of practical and useful ways in ecclesiastical affairs and in the Christian life. Nog har sagts att visa att väst lånat, med öppen enkelhet och ödmjukhet, från äldre östra alla praktiska och användbara sätt i kyrkliga angelägenheter och i det kristna livet. The converse influence in practical matters of West on East was naturally very small. Det omvända inflytande i praktiska frågor i väst på öst var naturligtvis mycket liten.

G. Historical Materials G. historiskt material

The principal ancient historians of the patristic period were mentioned above. They cannot always be completely trusted. Huvudmannen antika historiker patristic period nämndes ovan. De kan inte alltid helt tillförlitliga. The continuators of Eusebius, that is, Rufinus, Socrates, Sozomen, Theodoret, are not to be compared to Eusebius himself, for that industrious prelate has fortunately bequeathed to us rather a collection of invaluable materials than a history. Den continuators av Eusebius, dvs Rufinus, Sokrates, Sozomen, Theodoret, är inte att jämföra med Eusebius själv, för det flitiga prelat lyckligtvis har testamenterat till oss snarare en samling av ovärderliga material än tidigare. His "Life" or rather "Panegyric of Constantine" is less remarkable for its contents than for its politic omissions. Hans "Life" eller snarare "hyllning Konstantin" är mindre anmärkningsvärt för dess innehåll än dess politic utelämnanden. Eusebius found his materials in the library of Pamphilus at Caesarea, and still more in that left by Bishop Alexander at Jerusalem. Eusebius hittade hans material i biblioteket pamphilus i Caesarea, och ännu mer i det vänstra av biskop Alexander i Jerusalem. He cites earlier collections of documents, the letters of Dionysius of Corinth, Dionysius of Alexandria, Serapion of Antioch, some of the epistles sent to Pope Victor by councils throughout the Church, besides employing earlier writers of history or memoirs such as Papias, Hegesippus, Apollonius, an anonymous opponent of the Montanists, the "Little Labyrinth" of Hippolytus (?), etc. Han citerar äldre samlingar av dokument, brev av Dionysios av Korint, Dionysios av Alexandria, Serapion Antiokia, några av breven som skickas till Viktor av råden i hela kyrkan, förutom att anställa äldre författare av historia eller memoarer som Papias, Hegesippus, Apollonios, en anonym motståndare till Montanists, "Lilla Labyrinth" av Hippolytos (?), etc.

The principal additions we can still make to these precious remnants are, first, St. Den huvudsakliga tillägg vi fortfarande kan göra att dessa värdefulla lämningar är för det första, St Irenæus on the heresies; then the works of Tertullian, full of valuable information about the controversies of his own time and place and the customs of the Western Church, and containing also some less valuable information about earlier matters -- less valuable, because Tertullian is singularly careless and deficient in historical sense. Irenaeus på kätterier, då verk av Tertullianus, full med värdefull information om hur kontroverser av sin egen tid och plats och tullmyndigheten i den västliga kyrkan, och innehåller också vissa mindre värdefull information om tidigare ärenden - mindre värdefulla, eftersom Tertullianus är synnerligen vårdslöst och bristfällig i historisk mening. Next, we possess the correspondence of St. Cyprian, comprising letters of African councils, of St. Cornelius and others, besides those of the saint himself. Därefter ha vi korrespondens Cyprianus, bestående av bokstäver afrikanska råd, St Cornelius och andra, förutom de som helgonet själv. To all this fragmentary information we can add much from St. Epiphanius, something from St. Jerome and also from Photius and Byzantine chronographers. Allt detta ofullständiga uppgifter vi kan lägga mycket från St Epiphanius, något från Hieronymus och även från Photius och bysantinska chronographers. The whole Ante-Nicene evidence has been catalogued with wonderful industry by Harnack, with the help of Preuschen and others, in a book of 1021 pages, the first volume of his invaluable "History of Early Christian Literature". Hela Ante-Nicene bevis har katalogiserats med underbar bransch Harnack, med hjälp av Preuschen och övriga, en bok med 1021 sidor, den första volymen av hans ovärderliga "History of Early Christian Literature". In the middle of the fourth century, St. Epiphanius's book on heresies is learned but confused; it is most annoying to think how useful it would have been had its pious author quoted his authorities by name, as Eusebius did. I mitten av det fjärde århundradet, är St Epiphanius bok om irrläror lärda men förvirrad, det är mest irriterande att tänka på hur bra det skulle ha varit om sina fromma författare citeras hans myndigheter med namn, som Eusebius gjorde. As it is, we can with difficulty, if at all, discover whether his sources are to be depended on or not. Som det är nu kan vi med svårighet, om alls, upptäcka om hans källor är att lita på eller inte. St. Jerome's lives of illustrious men are carelessly put together, mainly from Eusebius, but with additional information of great value, where we can trust its accuracy. Hieronymus liv berömda män är slarvigt ihop, huvudsakligen från Eusebius, men med ytterligare information av stort värde, där vi kan lita på dess riktighet. Gennadius of Marseilles continued this work with great profit to us. Gennadius i Marseille fortsatte sitt arbete med stor vinst för oss. The Western cataloguers of heresies, such as Philastrius, Praedestinatus, and St. Augustine, are less useful. Västra cataloguers av villoläror, såsom Philastrius, Praedestinatus och St Augustine, är av mindre värde.

Collections of documents are the most important matter of all. Samlingar av dokument är den viktigaste frågan av alla. In the Arian controversy the collections published by St. Athanasius in his apologetic works are first-rate authorities. I Arian kontroversen samlingarna publicerades av St Athanasius i hans apologetiska verk är förstklassig myndigheter. Of those put together by St. Hilary only fragments survive. Av dem som satts samman av Hilarius bara fragment överleva. Another dossier by the Homoiousian Sabinus, Bishop of Heraclea, was known to Socrates, and we can trace its use by him. Annan dokumentation av homoiusianska Sabinus, biskop i Heraclea var känt till Sokrates, och vi kan spåra användning av honom. A collection of documents connected with the origins of Donatism was made towards the beginning of the fourth century, and was appended by St. Optatus to his great work. En samling dokument i samband med ursprung Donatism gjordes för att i början av fjärde århundradet, och blev till av St Optatus till hans stora verk. Unfortunately only a part is preserved; but much of the lost matter is quoted by Optatus and Augustine. Tyvärr bara en del är bevarade, men mycket av den förlorade ärendet citeras av Optatus och Augustinus. A pupil of St. Augustine, Marius Mercator, happened to be at Constantinople during the Nestorian controversy, and he formed an interesting collection of pièces justificatives. En elev i St Augustine, Marius Mercator, råkade vara i Konstantinopel under nestorianska kontroverser, och han bildade en intressant samling av bitar justificatives. He put together a corresponding set of papers bearing on the Pelagian controversy. Han satte ihop en motsvarande uppsättning av papper betydelse för Pelagiska kontrovers. Irenaeus, Bishop of Tyre, amassed documents bearing on Nestorianism, as a brief in his own defence. Irenaeus, biskop i Tyrus, samlat dokument som rör Nestorianism, som ett kort i sitt eget försvar. These have been preserved to us in the reply of an opponent, who has added a great number. Another kind of collection is that of letters. Dessa har bevarats till oss i svaret på en motståndare, som har lagt ett stort antal. En annan typ av insamling är att bokstäver. St. Isidore's and St. Augustine's are immensely numerous, but bear little upon history. Isidor och St Augustine's är oerhört många, men har föga på historia. There is far more historical matter in those (for instance) of Ambrose and Jerome, Basil and Chrysostom. Det finns mycket mer historiskt material i dessa (till exempel) av Ambrosius och Hieronymus, Basil och Chrysostomos. Those of the popes are numerous, and of first-rate value; and the large collections of them also contain letters addressed to the popes. De av påvarna är många, och av förstklassig värde, och de stora samlingar av dem innehåller också skrivelser till påvar. The correspondence of Leo and of Hormisdas is very complete. Skriftväxlingen av Leo och Hormisdas är mycket komplett. Besides these collections of papal letters and the decretals, we have separate collections, of which two are important, the Collectio Avellana, and that of Stephen of Larissa. Förutom dessa samlingar av påvliga skrivelser och dekretalerna har vi separata samlingar, varav två är viktigt, Collectio Avellana, och att av Stephen av Larissa.

Councils supply another great historical source. Nämnder leverera annan stor historisk källa. Those of Nicaea, Sardica, Constantinople, have left us no Acts, only some letters and canons. De av Nicaea, Sardica, Konstantinopel, har lämnat oss inga lagar, bara några bokstäver och kanoner. Of the later œcumenical councils we have not only the detailed Acts, but also numbers of letters connected with them. Av de senare ekumeniska råd har vi inte bara de detaljerade lagar, men även antalet bokstäver i samband med dem. Many smaller councils have also been preserved in the later collections; those made by Ferrandus of Carthage and Dionysius the Little deserve special mention. Många mindre råd har också bevarats i senare samlingar, som görs av Ferrandus i Karthago och Dionysios Little förtjänar ett särskilt omnämnande. In many cases the Acts of one council are preserved by another at which they were read. I många fall rättsakter ett råd bevaras av en annan där de lästes. For example, in 418, a Council of Carthage recited all the canons of former African plenary council in the presence of a papal legate; the Council of Chalcedon embodies all the Acts of the first session of the Robber Council of Ephesus, and the Acts of that session contained the Acts of two synods of Constantinople. Till exempel, i 418, en konciliet i Karthago reciterade alla kanonerna tidigare afrikanska kammaren rådet i närvaro av en påvlig legat, konciliet i Kalcedon förkroppsligar alla de rättsakter första sammanträde Robber konciliet i Efesos, och de rättsakter som sessionen innehöll rättsakter två kyrkomöten i Konstantinopel. The later sessions of the Robber Council (preserved only in Syriac) contain a number of documents concerning inquiries and trials of prelates. Senare sessioner Robber rådet (bevaras endast i syriska) innehåller ett antal dokument om utredningar och rättegångar prelater. Much information of various kinds has been derived of late years from Syriac and Coptic sources, and even from the Arabic, Armenian, Persian, Ethiopia and Slavonic. Mycket information av olika slag har hämtats sen år från syriska och koptiska källor, och även från arabiska, armeniska, persiska, Etiopien och slaviska. It is not necessary to speak here of the patristic writings as sources for our knowledge of Church organization, ecclesiastical geography, liturgies. Det är inte nödvändigt att tala här i patristic skrifter som källa för vår kunskap om kyrkans organisation, kyrkliga geografi, liturgier. canon law and procedure, archaeology, etc. The sources are, however, much the same for all these branches as for history proper. kanonisk rätt och förfarandet, arkeologi, etc. Källorna är dock mycket lika för alla dessa grenar för historien korrekt.

IV. IV. PATRISTIC STUDY Patristic STUDIE

A. Editors of the Fathers A. Redaktion av fäderna

The earliest histories of patristic literature are those contained in Eusebius and in Jerome's "De viris illustribus". De tidigaste historia patristic litteratur är de som ingår i Eusebius och Hieronymus "De Viris Illustribus". They were followed by Gennadius, who continued Eusebius, by St. Isidore of Seville, and by St. Ildephonsus of Toledo. In the Middle Ages the best known are Sigebert of the monastery of Gembloux (d. 1112), and Trithemius, Abbot of Sponheim and of Würzburg (d. 1516). De följdes av Gennadius, som fortsatte Eusebius, med Isidor av Sevilla, och av S: t Ildephonsus i Toledo. Under medeltiden den mest kända är Sigibert i klostret Gembloux (död 1112), och Tritheim, abbot i Sponheim och i Würzburg (d. 1516). Between these come an anonymous monk of Melk (Mellicensis, c. 1135) and Honorius of Autun (1122-5). Mellan dessa kommer en anonym munk i Melk (Mellicensis, ca 1135) och Honorius av Autun (1122-5). Ancient editors are not wanting; for instance, many anonymous works, like the Pseudo-Clementines and Apostolic Constitutions, have been remodelled more than once; the translators of Origen (Jerome, Rufinus, and unknown persons) cut out, altered, added; St. Jerome published an expurgated edition of Victorinus "On the Apocalypse". Ancient redaktörer inte vill, till exempel, många anonyma verk har liksom Pseudo-Clementiner och apostoliska konstitutioner, har renoverats flera gånger, översättarna Origenes (Jerome, Rufinus och okända personer) klippa ut, ändras, läggas till, St . Jerome publicerade en censurerade utgåvan av Victorinus "On the Apocalypse". Pamphilus made a list of Origen's writings, and Possidius did the same for those of Augustine. The great editions of the Fathers began when printing had become common. Pamphilus gjort en lista Origenes skrifter, och Possidius gjorde samma sak för dem av Augustinus. Den stora upplagor av fäderna började vid utskrift blev vanligt. One of the earliest editors was Faber Stapulensis (Lefèvre d'Estaples), whose edition of Dionysius the Areopagite was published in 1498. En av de tidigaste redaktörerna var Faber Stapulensis (Lefèvre d'Estaples), vars upplaga av Dionysius Areopagita publicerades 1498. The Belgian Pamèle (1536-87) published much. Den belgiska Pamèle (1536-87) publicerade mycket. The controversialist Feuardent, a Franciscan (1539-1610) did some good editing. Den controversialist Feuardent, en franciskan (1539-1610) gjorde några bra redigering. The sixteenth century produced gigantic works of history. Sextonde århundradet producerade gigantiska verk av historien. The Protestant "Centuriators" of Magdeburg described thirteen centuries in as many volumes (1559-74). Protestantiska "Centuriators" i Magdeburg beskrivs tretton århundraden i så många volymer (1559-74). Cardinal Baronius (1538-1607) replied with his famous "Annales Ecclesiastici", reaching to the year 1198 (12 vols., 1588-1607). Marguerin de la Bigne, a doctor of the Sorbonne (1546-89), published his "Bibliotheca veterum Patrum" (9 vols., 1577-9) to assist in refuting the Centuriators. Cardinal Baronius (1538-1607) svarade med sitt berömda "Annales Ecclesiastici", nå till år 1198 (12 vol., 1588-1607). Marguerin de la Bigne, en läkare för Sorbonne (1546-89) offentliggjordes, hans " Bibliotheca veterum Patrum "(9 vol., 1577-9) för att bistå vederlägga Centuriators.

The great Jesuit editors were almost in the seventeenth century; Gretserus (1562-1625), Fronto Ducaeus (Fronton du Duc, 1558-1624), Andreas Schott (1552-1629), were diligent editors of the Greek Fathers. The celebrated Sirmond (1559-1651) continued to publish Greek Fathers and councils and much else, from the age of 51 to 92. Denis Pétau (Petavius, 1583-1652) edited Greek Fathers, wrote on chronology, and produced an incomparable book of historical theology, "De theologicis dogmatibus" (1044). To these may be added the ascetic Halloix (1572-1656), the uncritical Chifflet (1592-1682), and Jean Garnier, the historian of the Pelagians (d. 1681). The greatest work of the Society of Jesus is the publication of the "Acta Sanctorum", which has now reached the beginning of November, in 64 volumes. It was planned by Rosweyde (1570-1629) as a large collection of lives of saints; but the founder of the work as we have it is the famous John van Bolland (1596-1665). He was joined in 1643 by Henschenius and Papebrochius (1628-1714), and thus the Society of Bollandists began, and continued, in spite of the suppression of the Jesuits, until the French Revolution, 1794. It was happily revived in 1836 (see BOLLANDISTS). Other Catholic editors were Gerhard Voss (d. 1609), Albaspinaeus (De l'Aubespine, Bishop of Orléans, 1579-1630), Rigault (1577-1654), and the Sorbonne doctor Cotelier (1629-86). The Dominican Combéfis (1605-79) edited Greek Fathers, added two volumes to de la Bigne's collection, and made collections of patristic sermons. The layman Valesius (de Valois, 1603-70) was of great eminence.

Among Protestants may be mentioned the controversialist Clericus (Le Clerc, 1657-1736); Bishop Fell of Oxford (1625-86), the editor of Cyprian, with whom must be classed Bishop Pearson and Dodwell; Grabe (1666-1711), a Prussian who settled in England; the Calvinist Basnage (1653-1723). Bland protestanterna kan nämnas controversialist Clericus (Le Clerc, 1657-1736), biskop Fell i Oxford (1625-86), skall utgivaren av Cyprianus, med vilka klassas Bishop Pearson och Dodwell, Grabe (1666-1711), en preussiska som bosatte sig i England, den kalvinistiska Basnage (1653-1723). The famous Gallican Etienne Baluze (1630-1718), was an editor of great industry. Den berömda gallikansk Etienne Baluze (1630-1718), var redaktör för stor industri. The Provençal Franciscan, Pagi, published an invaluable commentary on Baronius in 1689-1705. But the greatest historical achievement was that of a secular priest, Louis Le Nain de Tillemont, whose "Histoire des Empereurs" (6 vols., 1690) and "Mémoires pour servir à l'histoire ecclésiastique des six premiers siècles" (16 vols., 1693) have never been superseded or equalled. Det provensalska Franciscan, Pagi publicerade en ovärderlig kommentar om Baronius under 1689-1705. Men det största historiska bedrift var att i en sekulär präst, Louis Le Nain de Tillemont, vars "Histoire des Empereurs" (6 band., 1690) och " Mémoires pour servir à l'histoire des ecclésiastique sex premiers siècles "(16 vol.,) 1693 aldrig har ersatts eller motsvarade. Other historians are Cardinal H. Noris (1631-1704); Natalis Alexander (1639-1725), a Dominican; Fleury (in French, 1690-1719). Andra historiker är Cardinal H. Noris (1631-1704), Natalis Alexander (1639-1725), en Dominikanska, Fleury (på franska, 1690-1719). To these must be added the Protestant Archbishop Ussher of Dublin (1580-1656), and many canonists, such as Van Espen, Du Pin, La Marca, and Christianus Lupus. Till detta skall läggas den protestantiska ärkebiskopen Ussher av Dublin (1580-1656), och många canonists, såsom Van Espen, Du Pin, La Marca och Christianus Lupus. The Oratorian Thomassin wrote on Christian antiquities (1619-95); the English Bingham composed a great work on the same subject (1708-22). The Oratorian Thomassin skrev den kristna Antiquities (1619-95), den engelska Bingham består ett stort verk om samma ämne (1708-22). Holstein (1596-1661), a convert from Protestantism, was librarian at the Vatican, and published collections of documents. Holstein (1596-1661), en konvertera från protestantismen var bibliotekarie vid Vatikanen, och publicerade samlingar av dokument. The Oratorian J. Morin (1597-1659) published a famous work on the history of Holy orders, and a confused one on that of penance. The Oratorian J. Morin (1597-1659) publicerade ett berömt verk om historia vigningen, och en förvirrad en den som botgöring. The chief patristic theologian among English Protestants is Bishop Bull, who wrote a reply to Petavius's views on the development of dogma, entitled "Defensio fidei Nicaenae" (1685). Hövdingen patristic teologen bland engelska protestanterna är biskop Bull, som skrev ett svar på Petavius syn på utvecklingen av dogm, med titeln "Defensio fidei Nicaenae" (1685). The Greek Leo Allatius (1586-1669), custos of the Vatican Library, was almost a second Bessarion. Den grekiska Leo Allatius (1586-1669), Custos i Vatikanens bibliotek, var nästan en sekund Bessarion. He wrote on dogma and on the ecclesiastical books of the Greeks. Han skrev om dogmer och den kyrkliga böcker av grekerna. A century later the Maronite JS Assemani (1687-1768) published amongst other works a "Bibliotheca Orientalis" and an edition of Ephrem Syrus. Ett århundrade senare maronitfamiljerna JS Assemani (1687-1768) publicerade bland annat verk en "Bibliotheca Orientalis" och en upplaga av Efraim Syrus. His nephew edited an immense collection of liturgies. Brorsonen edited en enorm samling av gudstjänster. The chief liturgiologist of the seventeenth century is the Blessed Cardinal Tommasi, a Theatine (1649-1713, beatified 1803), the type of a saintly savant. Chefen liturgiologist på sjuttonhundratalet är välsignade Cardinal Tommasi, en Theatine (1649-1713, saligförklarades 1803), vilken typ av en helig Savant.

The great Benedictines form a group by themselves, for (apart from Dom Calmet, a Biblical scholar, and Dom Ceillier, who belonged to the Congregation of St-Vannes) all were of the Congregation of St-Maur, the learned men of which were drafted into the Abbey of St-Germain-des-Prés at Paris. Den stora Benedictines bildar en grupp för sig, för (förutom Dom Calmet, en bibelforskare, och Dom Ceillier, som hörde till församlingen i St-Vannes) alla var för Kongregationen för St-Maur, de lärda män som var inkallad i Abbey of St-Germain-des-Prés i Paris. Dom Luc d'Achéry (1605-85) is the founder ("Spicilegium", 13 vols.); Dom Mabillon (1632-1707) is the greatest name, but he was mainly occupied with the early Middle Ages. Bernard de Montfaucon (1655-1741) has almost equal fame (Athanasius, Hexapla of Origen, Chrysostom, Antiquities, Palaeography). Dom Luc d'Achéry (1605-85) är grundaren ( "Spicilegium", 13 vol.) Dom Mabillon (1632-1707) är det största namnet, men han var upptagen i huvudsak med den tidiga medeltiden. Bernard de Montfaucon ( 1655-1741) har nästan lika fame (Athanasius Hexapla Origenes, Chrysostomos, antikviteter, Paleografi). Dom Coustant (1654-1721) was the principal collaborator, it seems, in the great edition of St. Augustine (1679-1700; also letters of the Popes, Hilary). Dom Coustant (1654-1721) var den främsta medarbetare, verkar det, i den stora upplagan av Augustinus (1679-1700, även brev av påvarna, Hilary). Dom Garet (Cassiodorus, 1679), Du Friche (St. Ambrose, 1686-90), Martianay (St. Jerome, 1693-1706, less successful), Delarue (Origen, 1733-59), Maran (with Toutée, Cyril of Jerusalem, 1720; alone, the Apologists, 1742; Gregory Nazianzen, unfinished), Massuet (Irenaeus, 1710), Ste-Marthe (Gregory the Great, 1705), Julien Garnier (St. Basil, 1721-2), Ruinart (Acta Martyrum sincera, 1689, Victor Vitensis, 1694, and Gregory of Tours and Fredegar, 1699), are all well-known names. Dom Garet (Cassiodorus, 1679), Du Friche (Ambrosius, 1686-90), Martianay (Hieronymus, 1693-1706, mindre lyckade), Delarue (Origenes, 1733-59), maran (med Toutée, Cyril av Jerusalem, 1720, ensam, försvarare, 1742; Gregory Nazianzen, ofullbordad), Massuet (Irenaeus, 1710), Ste-Marthe (Gregorius den store, 1705), Julien Garnier (St Basil, 1721-2), Ruinart (Acta martyrum sincera, 1689, Victor Vitensis, 1694, och Gregorius av Tours och Fredegar, 1699), är alla välkända namn. The works of Martène (1654-1739) on ecclesiastical and monastic rites (1690 and 1700-2) and his collections of anecdota (1700, 1717, and 1724-33) are most voluminous; he was assisted by Durand. Verk Martène (1654-1739) på kyrkliga och klosterväsendet riter (1690 och 1700-2) och hans samlingar anecdota (1700, 1717 och 1724-33) är mest omfångsrika, han fick hjälp av Durand. The great historical works of the Benedictines of St-Maur need not be mentioned here, but Dom Sabatier's edition of the Old Latin Bible, and the new editions of Du Cange's glossaries must be noted. Den stora historiska verk benediktinorden St-Maur behöver inte nämnas här, men Dom Sabatier upplaga av den gamla latinska Bibeln, och nya upplagor av Du Cange s ordlistor måste påpekas. For the great editors of collections of councils see under the names mentioned in the bibliography of the article on COUNCILS. För stora redaktörerna för samlingar av nämnder se under namnen som nämns i litteraturförteckningen i artikeln om råden.

In the eighteenth century may be noted Archbishop Potter (1674-1747, Clement of Alexandria). På nittonhundratalet kan noteras ärkebiskop Potter (1674-1747, Clemens av Alexandria). At Rome Arévalo (Isidore of Seville, 1797-1803); Gallandi, a Venetian Oratorian (Bibliotheca veterum Patrum, 1765-81). I Rom Arévalo (Isidor av Sevilla, 1797-1803), Gallandi, en venetiansk Oratorian (Bibliotheca veterum Patrum, 1765-81). The Veronese scholars form a remarkable group. The Veronese forskare bildar en märklig grupp. The historian Maffei (for our purpose his "anecdota of Cassiodorus" are to be noted, 1702), Vallarsi (St. Jerome, 1734-42, a great work, and Rufinus, 1745), the brothers Ballerini (St. Zeno, 1739; St. Leo, 1753-7, a most remarkable production), not to speak of Bianchini, who published codices of the Old Latin Gospels, and the Dominican Mansi, Archbishop of Lucca, who re-edited Baronius, Fabricius, Thomassinus, Baluze, etc., as well as the "Collectio Amplissima" of councils. Historikern Maffei (för vårt syfte hans "anecdota av Cassiodorus" skall antecknas, 1702), Vallarsi (Hieronymus, 1734-42, ett stort verk, och Rufinus, 1745), bröderna Ballerini (St. Zeno, 1739 , St Leo, 1753-7, en mycket speciell produktion), för att inte tala om Bianchini, som publicerade utläser av Gamla Latin evangelierna, och Dominikanska Mansi, ärkebiskop i Lucca, som omarbetades Baronius, Fabricius, Thomassinus, Baluze etc., liksom "Collectio Amplissima" av kommunfullmäktige. A general conspectus shows us the Jesuits taking the lead c. En allmän Conspectus visar oss jesuiterna ta ledningen c. 1590-1650, and the Benedictines working about 1680-1750. 1590-1650, och Benedictines arbetar omkring 1680-1750. The French are always in the first place. Den franska är alltid i första hand. There are some sparse names of eminence in Protestant England; a few in Germany; Italy takes the lead in the second half of the eighteenth century. Det finns några glesa namn på framstående i det protestantiska England, ett par i Tyskland, Italien tar ledningen i andra hälften av sjuttonhundratalet. The great literary histories of Bellarmine, Fabricius, Du Pin, Cave, Oudin, Schram, Lumper, Ziegelbauer, and Schoenemann will be found below in the bibliography. Den stora litterära historia Bellarmine, Fabricius, Du Pin, Cave, Oudin, Schram, hamnarbetare, Ziegelbauer och Schoenemann kommer att hittas under i litteraturförteckningen. The first half of the nineteenth century was singularly barren of patristic study; nevertheless there were marks of the commencement of the new era in which Germany takes the head. Den första halvan av artonhundratalet var ovanligt öde i patristic studie, men trots det fanns märken i början av det nya era i vilken Tyskland tar huvudet. The second half of the nineteenth was exceptionally and increasingly prolific. Den andra halvan av det nittonde var exceptionellt och mer produktiv. It is impossible to enumerate the chief editors and critics. Det är omöjligt att räkna upp de chefredaktörer och kritiker. New matter was poured forth by Cardinal Mai (1782-1854) and Cardinal Pitra (1812-89), both prefects of the Vatican Library. Nya Ärendet flödade av Cardinal Mai (1782-1854) och kardinal Pitra (1812-89), båda prefekterna i Vatikanens bibliotek. Inedita in such quantities seem to be found no more, but isolated discoveries have come frequently and still come; Eastern libraries, such as those of Mount Athos and Patmos, Constantinople, and Jerusalem, and Mount Sinai, have yielded unknown treasures, while the Syriac, Coptic, Armenian, etc., have supplied many losses supposed to be irrecoverable. Inedita i sådana mängder verkar finnas något mer, men enstaka fynd har kommit ofta och fortfarande komma, östra bibliotek, som de i berget Athos och Patmos, Konstantinopel och Jerusalem, och Mount Sinai, har gett okända skatter, medan den syriska har koptiska, armeniska, etc., levereras många tänkt att förluster kan återvinnas. The sands of Egypt have given something, but not much, to patrology. The Sands i Egypten har gett något, men inte mycket, till patrology.

The greatest boon in the way of editing has been the two great patrologies of the Abbé Migne (1800-75). Den största välsignelse i vägen för redigering har varit de två stora patrologies av Abbé Migne (1800-75). This energetic man put the works of all the Greek and Latin Fathers within easy reach by the "Patrologia Latina" (222 vols., including 4 vols. of indexes) and the "Patrologia Graeca" (161 vols). Denna energiska man sätta verk av alla de grekiska och latinska kyrkofäderna inom räckhåll av "Patrologia Latina" (222 vol., Inklusive 4 vols. Av index) och "Patrologia Graeca" (vol 161). The Ateliers Catholiques which he founded produced wood-carving, pictures, organs, etc., but printing was the special work. Ateliers Catholiques som han grundade producerade träsnideri, bilder, organ, etc., men utskriften var särskilt arbetstillstånd. The workshops were destroyed by a disastrous fire in 1868, and the recommencement of the work was made impossible by the Franco-German war. Seminarierna förstördes av en förödande brand år 1868 och återupptagandet av arbetet gjordes omöjligt av det fransk-tyska kriget. The "Monumenta Germaniae", begun by the Berlin librarian Pertz, was continued with vigour under the most celebrated scholar of the century, Theodor Mommsen. Den "Monumenta Germaniae", som inleddes i Berlin bibliotekarie Pertz fortsatte med kraft under de mest kända lärd av seklet, Theodor Mommsen. Small collections of patristic works are catalogued below. Små samlingar av patristic verk katalogiseras nedan. A new edition of the Latin Fathers was undertaken in the sixties by the Academy of Vienna. En ny utgåva av de latinska kyrkofäderna gjordes på sextiotalet av akademien i Wien. The volumes published up till now have been uniformly creditable works which call up no particular enthusiasm. De volymer som publicerats hittills har enhetligt förtjänstfulla verk som ringa upp någon särskild entusiasm. At the present rate of progress some centuries will be needed for the great work. I nuvarande takten några århundraden kommer att behövas för det stora arbetet. The Berlin Academy has commenced a more modest task, the re-editing of the Greek Ante-Nicene writers, and the energy of Adolf Harnack is ensuring rapid publication and real success. Berlin Academy har inlett en mer blygsam uppgift, omarbetad version av den grekiska Ante-Nicene författare, och energin hos Adolf Harnack är att ge ett snabbt offentliggörande och verklig framgång. The same indefatigable student, with von Gebhardt, edits a series of "Texte und Untersuchungen", which have for a part of their object to be the organ of the Berlin editors of the Fathers. Samma outtröttliga studenten med von Gebhardt, redigerar en rad "Texte und Untersuchungen", som har en del av sitt objekt att vara det organ i Berlin redaktörerna av kyrkofäderna. The series contains many valuable studies, with much that would hardly have been published in other countries. The Cambridge series of "Texts and Studies" is younger and proceeds more slowly, but keeps at a rather higher level. Serien innehåller många värdefulla studier, med mycket som knappast skulle ha publicerats i andra länder. Cambridge serie "texter och undersökningar" är yngre och vinning långsammare, men håller en något högre nivå. There should be mentioned also the Italian "Studii e Testi", in which Mercati and Pio Franchi de' Cavalieri collaborate. Det bör nämnas även den italienska "studii e Testi", där Mercati och Pio Franchi de 'Cavalieri samarbeta. In England, in spite of the slight revival of interest in patristic studies caused by the Oxford Movement, the amount of work has not been great. I England, trots viss återhämtning av intresse patristic studier som orsakas av Oxford Movement, den mängd arbete har inte varit stort. For learning perhaps Newman is really first in the theological questions. För lärande kanske Newman är egentligen först i teologiska frågor. As critics the Cambridge School, Westcott, Hort, and above all Lightfoot, are second to none. But the amount edited has been very small, and the excellent "Dictionary of Christian Biography" is the only great work published. Som kritiker Cambridge School, Westcott, Hort, och framför allt Lightfoot, är oöverträffad. Men mängden redigerade har varit mycket liten, och den utmärkta "Dictionary of Christian Biography" är den enda stora verk publicerade. Until 1898 there was absolutely no organ for patristic studies, and the "Journal of Theological Studies" founded in that year would have found it difficult to survive financially without the help of the Oxford University Press. Fram till 1898 fanns det absolut inget organ för patristic undersökningar samt "Journal of Theological Studies" grundades det året skulle ha funnit det svårt att överleva ekonomiskt utan hjälp av Oxford University Press. But there has been an increase of interest in these subjects of late years, both among Protestants and Catholics, in England and in the United States. Men det har skett en ökning av intresset för dessa ämnen under de senare åren, både bland protestanter och katoliker i England och i USA. Catholic France has lately been coming once more to the fore, and is very nearly level with Germany even in output. Katolska Frankrike har nyligen varit kommer åter i förgrunden, och är mycket nära nivå med Tyskland även i produktionen. In the last fifty years, archaeology has added much to patristic studies; in this sphere the greatest name is that of De Rossi. Under de senaste femtio åren har arkeologi lagt mycket att patristic studier, på detta område den största namnet är att De Rossi.

B. The Study of the Fathers B. Undersökning av fäderna

The helps to study, such as Patrologies, lexical information, literary histories, are mentioned below. The hjälper till att studera, såsom Patrologies, lexikala information, litteraturhistoria, nämns nedan.

Publication information Publikationsuppgifter

Written by John Chapman. Skriven av John Chapman. Transcribed by Kevin Cawley. The Catholic Encyclopedia, Volume VI. Kopierat av Kevin Cawley. The Catholic Encyclopedia, Volume VI. Published 1909. År 1909. New York: Robert Appleton Company. New York: Robert Appleton Company. Nihil Obstat, September 1, 1909. Nihil Obstat, September 1, 1909. Remy Lafort, Censor. Remy Lafort, censurerar. Imprimatur. Imprimatur. +John M. + John M. Farley, Archbishop of New York Farley, ärkebiskop av New York

Bibliography Bibliografi
COLLECTIONS:-- The chief collections of the Fathers are the following: DE LA BIGNE, Bibliotheca SS. Samlingar: - Den främsta samlingar av fäderna är följande: DE LA BIGNE, Bibliotheca SS. PP. PP. (5 vols. fol., Paris, 1575, and App., 1579; 4th ed., 10 vols., 1624, with Auctarium, 2 vols., 1624, and Suppl., 1639, 5th and 6th edd., 17 vols. fol., 1644 and 1654); this great work is a supplement of over 200 writings to the editions till then published of the Fathers; enlarged ed. (5 vol. Fol., Paris, 1575, och App., 1579, 4th ed., 10 vol., 1624, med Auctarium, 2 vols., 1624, och Suppl., 1639, 5: e och 6: e DME., 17 vols . fol., 1644 och 1654), detta stora arbete är ett tillägg på över 200 skrifter till upplagor dittills publicerade av fäderna, utvidgade ed. hy UNIV. hy UNIV. OF COLOGNE (Cologne, 1618, 14 vols., and App., 1622); the Cologne ed. enlarged by 100 writings, in 27 folio vols. I Köln (Köln, 1618, 14 vol. Och App., 1622), Köln ed. Utvidgas med 100 skrifter, i 27 folio vols. (Lyons, 1677). (Lyon, 1677). COMBEFIS, Graeco-Latinae Patrum Bibliothecae novum Auctarium (2 vols., Paris, 1648), and Auctarium novissimum (2 vols., Paris, 1672); D'Achéry, Veterum aliquot scriptorum Spicilegium (13 vols. 4to, Paris, 1655-77, and 3 vols. fol., 1723), mostly of writings later than patristic period, as is also the case with BALUZE, Miscellanea (7 vols. 8vo, Paris, 1678-1715); re-ed. COMBEFIS, grekisk-Latinae Patrum Bibliothecae Novum Auctarium (2 vols., Paris, 1648), och Auctarium novissimum (2 vols., Paris, 1672), D'Achéry, Veterum delmängd Scriptorum Spicilegium (13 vols. 4to, Paris, 1655 -- 77, och 3 vol. fol., re 1723), mestadels av skrifter senast patristic period, vilket även är fallet med Baluze, Miscellanea (7 vols. 8vo, Paris, 1678-1715),-ed. by MANSI (4 vols. fol., Lucca, 1761-4); SIRMOND, Opera varia nunc primum collecta (5 vols. fol., Paris, 1696, and Venice, 1728); MURATORI, Anecdota from the Ambrosian Libr. av Mansi (4 vols. fol., Lucca, 1761-4), SIRMOND, Opera varia nunc primum collecta (5 vols. fol., Paris, 1696, och Venedig, 1728); Muratori, Anecdota från Ambrosian Libr. at Milan (4 vols. 4to, Milan, 1697-8; Padua, 1713); IDEM, Anecdota graeca (Padua, 1709); GRABE, Spicilegium of Fathers of the first and second centuries (Oxford, 1698-9, 1700, and enlarged, 1714); GALLANDI, Bibl. i Milano (4 vols. 4to, Milano, 1697-8, Padua, 1713); IDEM Anecdota graeca (Padova, 1709), Grabe, Spicilegium av fäderna av första och andra århundradena (Oxford, 1698-9, 1700, och utvidgat, 1714); GALLANDI, Bibl. vet. vet. PP., an enlarged edition of the Lyons ed. PP., En utvidgad upplaga av Lyons ed. of de la Bigne (14 vols. fol., Venice, 1765-88, and index puhl. at Bologna, 1863) -- nearly all the contents are reprinted in MIGNE; OBERTHÜR, SS. Patrum opera polemica de veriate religionis christ. av de la Bigne (14 vol. fol., Venedig, 1765-88, och index Puhl. i Bologna, 1863) - nästan allt innehåll återges i MIGNE, Oberthur, SS. Patrum opera polemica de veriate religionis Kristus. c. c. Gent. Gent. et Jud. et Jud. (21 vols. 8vo, Würzburg, 1777-94); IDEM, Opera omnia SS. (21 vol. 8vo, Würzburg, 1777-94), IDEM Opera Omnia SS. Patrum Latinorum (13 vols., Würzburg, 1789-91); ROUTH, Reliquiae sacrae, second and third centuries (4 vols., Oxford, 1814-18; in 5 vols., 1846-8); IDEM, Scriptorum eccl. Patrum Latinorum (13 vol., Würzburg, 1789-91), Routh, RELIK sacrae, andra och tredje århundradena (4 vols., Oxford, 1814-18, i 5 vol., 1846-8), IDEM Scriptorum Pred. opuscula praeipua (2 vols., Oxford, 1832, 3rd vol., 1858); MAT, Scriptorum veterum nova collectio (unpubl. matter from Vatican MSS., 10 vols. 4to, 1825-38); IDEM, Spicileqium Romanum (10 vols. Svo, Rome, 1839-44); IDEM, Nova Patrum Bibtiotheca (7 vols. 4to, Rome, 1844-54; vol. 8 completed by COZZA-LUZI, 1871, vol. 9 by COZZA-LUZI, 1888, App. ad opera ed. ab A. Maio, Rome, 1871, App. altera, 1871). A few eccl. Opuscula praeipua (2 vols., Oxford, 1832, 3 vol., 1858), MAT, Scriptorum veterum nova collectio (Unpubl. frågan från Vatikanen MSS., 10 vol. 4to, 1825-38), IDEM Spicileqium Romanum (10 vols . SVO, Rom, 1839-44), IDEM Nova Patrum Bibtiotheca (7 vols. 4to, Rom, 1844-54, vol. 8 kompletteras med Cozza-Luzi, 1871, vol. 9 från Cozza-Luzi, 1888, App. ad opera ed. AB A. Maio, Rom, 1871, App. Altera, 1871). Några Pred. writings in MAI's Classici auctores (10 vols., Rome, 1828-38); CAILLAU, Collectio selecta SS. skrifter i MAI: s Classici auctores (10 vol., Rom, 1828-38), CAILLAU, Collectio Selecta SS. Ecclesia Patrum (133 vols. em. 8vo, Paris, 1829-42); GERSDORF, Bibl. Ecclesia Patrum (133 vol. Em. 8vo, Paris, 1829-42), Gersdorf, Bibl. Patrum eccl. Patrum Pred. lat. lat. selecta (13 vols., Leipzig, 1838-47); the Oxford Bibliotheca Patrum reached 10 vols. Selecta (13 vol., Leipzig, 1838-47), Oxford Bibliotheca Patrum nått 10 vols. (Oxford, 1838-55); PITRA, Spicilegium Solesmense (4 vols. 4to, Paris, 1852-8). (Oxford, 1838-55), PITRA, Spicilegium Solesmense (4 vols. 4to, Paris, 1852-8). The number of these various collections, in addition to the works of the great Fathers, made it difficult to obtain a complete set of patristic writings. Antalet av dessa olika samlingar, förutom verk av de stora kyrkofäderna, gjorde det svårt att få en komplett uppsättning patristic skrifter. MIGNE supplied the want by collecting almost all the foregoing (except the end of the last mentioned work, and Mais later volumes) into his complete editions: Patrologiae cursus completus, Series latine (to Innocent III, AD 1300, 221 vols. 4to, including four vols. of indexes, 1844-55), Series graeco-latine (to the Council of Florence, AD 1438-9, 161 vols. 4to, 1857-66, and another rare vol. of additions, 1866); the Series graece was also published, in Latin only, in 81 vols.; there is no index in the Series grace; an alphabetical list of contents by SCHOLAREOS (Athens, 1879, useful); other publications, not included in Migne, by PITRA, are Juris ecclesiastici Graecarum hist. MIGNE levererade vill genom att samla in nästan samtliga ovanstående (utom slutet av det sistnämnda arbetet, och Mais senare volymer) i hans fullständiga utgåvor: Patrologiae cursus Completus, Serie latine (till Innocentius III, AD 1300, 221 vol. 4to, inklusive fyra band. av index, 1844-55), Serie grekisk-latine (till rådet i Florens, AD 1438-9, 161 vol. 4to, 1857-66, och en annan sällsynt vol. kompletteringar, 1866), Serie graece publicerades också i latin först, i 81 band., det finns inget index i serien nåd, en alfabetisk förteckning över innehållet i SCHOLAREOS (Aten, 1879, användbar), övriga publikationer som inte ingår i Migne, genom PITRA är Juris ecclesiastici Graecarum historik. et monum. et monum. (2 vols., Rome, 1864-8); Analecta sacra (6 vols., numbered I, II, III, IV, VI, VIII, Paris, 1876-84); Analecta sacra et classica (Paris, 1888); Analecta novissima, medieval (2 vols., 1885-8); the new edition of Latin Fathers is called Corpus scriptorum ecclesiasticorum latinorum, editum consilio et impensis Academiae litterarum Caesarea Vindobonensis (Vienna, 1866, 8vo, in progress); and of the Greek Fathers: Die griechischen christlichen Schriftsteller der ersten drei Jahrhunderten, herausgegeben von der Kirchenvätter-Kommission den Königl. preussiechen Akad. (2 vols., Rom, 1864-8); Analecta sacra (6 band., Numrerade I, II, III, IV, VI, VIII, Paris, 1876-84); Analecta sacra et Classica (Paris, 1888); Analecta novissima, medeltida (2 vols., 1885-8), är den nya utgåvan av den latinska kyrkofäderna kallade Corpus Scriptorum ecclesiasticorum latinorum, editum consilio et impensis Academiae Litterarum Cesarea Vindobonensis (Wien, 1866, 8vo, pågår), och de grekiska fäderna : Die griechischen christlichen Schriftsteller der ersten drei Jahrhunderten, herausgegeben von der Kirchenvätter-Kommission den Königl. preussiechen Akad. den Wise. den Wise. (Berlin, 1897, large 8vo, in progress). (Berlin, 1897, stor 8vo, pågår). Of the Monumenta Germaniae historica, one portion, the Auctores antiquissimi (Berlin, 1877-98), contains works of the sixth century which connect themselves with patrology. Av Monumenta Germaniae historica, en del har Auctores antiquissimi (Berlin, 1877-98), innehåller verk av sjätte århundradet som ansluter sig till patrology. Small modern collections are HURTER, SS. Små moderna samlingar Hurter, SS. Patrum opuscula selecta, with a few good notes (Innebruck, 1st series, 48 vols., 1868-85, 2nd series, 6 vols.. 1884-92) -- these little books have been deservedly popular; KRÜGER, Semmlung ausgewählter kirchen- und dogmengeschichtlicher Quellenechriften (Freiburg, 1891-); RAUSCHEN, Florilegium patristicum, of first and second centuries (3 fasc., Bonn, 1904-5); Cambridge patristic texts (I, The Five Theol. Orat. of Greg. Naz., ed. MASON, 1899; II, The Catech. Or. of Greg. Nyssen., ed. SRAWLEY, 1903; Dionysius Alex., ed. FELTRE, 1904, in progress); VIZZINI, Bibl. SS. Patrum Opuscula Selecta, med några bra anteckningar (Innebruck, 1st series, 48 vol., 1868-85, 2: a serie, 6 band .. 1884-92) - dessa små böcker har välförtjänt populär, Krüger, Semmlung ausgewählter Kirchen - und dogmengeschichtlicher Quellenechriften (Freiburg, 1891 -), Rauschen, Florilegium patristicum, av första och andra århundradena (3 fasc., Bonn, 1904-5), Cambridge patristic texter (jag har de fem Theol. Örat. av Greg. Naz., ed. MASON, 1899, II, The Catech. Or. av Greg. Nyssen., ed. SRAWLEY, 1903; Dionysius Alex., ed. Feltre, 1904, pågår), Vizzini, Bibl.. SS. PP. PP. Theologiae tironibus et universo clero accomodata (Rome, 1901- in progress); LIETZMANN, Kleine Texte, für theol. Theologiae tironibus et Universo clero accomodata (Rom, 1901 - pågående), LIETZMANN, Kleine Texte, für Theol. Vorlesungen und Uebungen (twenty-five numbers have appeared of about 16 pp. each, Bonn, 1902- in progress); an English ed. Vorlesungen und Uebungen (Twenty-fem nummer har dykt upp på cirka 16 pp. Vardera, Bonn, 1902 - pågående), en engelsk utgåva. of the same (Cambridge, 1903-); Textes et documents pour l'étude historique du chrietienisme, ed. av samma (Cambridge, 1903 -), Textes et dokument pour l'étude historique du chrietienisme, ed. HEMMER AND LEJAY (texts, French tr., and notes, Paris, in progress -- an admirable series). Hemmer OCH LEJAY (texter, franska tr. Och konstaterar, Paris, pågår - en beundransvärd serien).

INITIA:-- For Greek and Latin writers up to Eusebius, the index to HARNACK, Gesch. Initiativ: - För grekiska och latinska författare till Eusebius, index till Harnack, Gesch. der altchr. der altchr. Litt., I; for the Latin writers of first six centuries, AUMERS, Initia libronum PP. Litt., Jag, för det latinska författare av första sex århundraden, AUMERS, Initia libronum PP. lat. lat. (Vienna, 1865); and up to 1200, VATASSO, Initia PP. (Wien, 1865), och fram till 1200, VATASSO, Initia PP. aliorumque scriptorum sect, lat. aliorumque Scriptorum sekt, lat. (2 vols., Vatican press, 1906-8). (2 vols., Vatikanen press, 1906-8).

LITERARY HISTORIES:-- The first is BELLARMINE, De Scriptoribus ecclesiasticis (Rome, 1613, often reprinted; with additions by LABBE, Paris, 1660, and by OUDEN, Paris, 1686); DE PIN, Bibliothèque universelle des auteurs eccles. Litteraturhistoria: - Den första är Bellarmine, De Scriptoribus ecclesiasticis (Rom, 1613, ofta omtryckt, med tillägg av LABBE, Paris, 1660, och genom Ouden, Paris, 1686), DE PIN, Bibliothèque universelle des auteurs Eccles. (61 vols. 8vo, or 19 vols. 4to, Paris, 1686, etc.); this was severely criticized by the Benedictine PETITDIDIER and by the Oratorian SIMON (Critique de la Bibl. des auteurs eccl. publ. pen ill. E. Dupin, Paris, 1730), and Du Pin's work was put on the Index in 1757; FABACCEUS, Bibliotheca Graece, sive edititia Scriptorum veterum Graecorum (Hamburg, 1705-28, 14 vols.; new ed. by HARLES, Hamburg, 1790-1809, 12 vols., embraces not quite 11 vole, of the original ed.; index to this ed., Leipzig, 1838) -- this great work is really a vast collection of materials; Fabricius was a Protestant (d. 1736); he made a smaller collection of the Latin lit. (61 vol. 8vo, eller 19 vol. 4to, Paris, 1686, etc.), var det hårt kritiserade av Benedictine PETITDIDIER och av Oratorian Simon (Critique de la Bibl.. Des auteurs Pred. Publ. Penna sjuk. E. Dupin, Paris, 1730) och Du Pin arbete lades på index 1757, FABACCEUS, Bibliotheca Graece, sive edititia Scriptorum veterum Graecorum (Hamburg, 1705-28, 14 vol., New ed. av Harles, Hamburg, 1790 -- 1809, 12 vol., omfattar inte riktigt 11 skogssork, i original ed.; index till detta ed., Leipzig, 1838) - detta stora arbete är verkligen en stor samling av material, Fabricius var protestant (död 1736) , han gjorde en mindre samling av latinska lit. hist., Bibl. hist., Bibl. Latina, sive non. Latina, sive non. scr. scr. vett, latt. vett, latt. (1697, 1708, 1712, etc., ed. by ERNESTI, 3 vols., Leipzig, 1773-4), and a continuation for the Middle Ages (1734-6, 5 vols.); the whole was re-edited by MANSI (6 vols., Padua, 1754, and Florence, 1858-9); LE NOURRY, Apparatus ad Biblioth. (1697, 1708, 1712, etc., ed. Av Ernesti, 3 vol., Leipzig, 1773-4), och en fortsättning på medeltiden (1734-6, 5 vol.), Det hela var omarbetades av Mansi (6 band., Padua, 1754, och Florens, 1858-9), LE Nourry, Utrustning annons Biblioth. Max. Max. vett. Patr. vett. Patr. (2 vols. fol., Paris, 1703-15), deals with Greek Fathers of the second century and with Latin apologists; CEILLIER, Hist. (2 vols. Fol., Paris, 1703-15), handlar om grekiska fäderna av det andra århundradet och med latin apologeter, CEILLIER, Hist. générale des auteurs sacrés et ecclés. générale des auteurs sacrés et Eccles. (from Moses to 1248, 23 vols., Paris, 1729-63; Table gén. des Met., by RONDET, Paris, 1782; new ed. 16 vols., Paris, 1858-69); SCHRAM, Analysis Operum SS. (från Moses till 1248, 23 vol., Paris, 1729-63, Tabell gén. des Met. senast RONDET, Paris, 1782, New ed. 16 vol., Paris, 1858-69), Schram, Analysis Operum SS. PP. PP. et Scriptorum eccles. et Scriptorum Eccles. (Vienna, 1780-96, 18 vols., a valuable work); LUMPER, Hist. (Wien, 1780-96, 18 vol., Ett värdefullt arbete), STUVERIARBETARE, Hist. Theologico-critica de vitâ scriptis atque doctrina SS. Theologico-Critica de vita scriptis atque Doctrina SS. PP. at scr. PP. På SCR. eccl. Pred. trium primorum saec. Trium primorum saec. (Vienna, 1783-99, 13 vols.; a compilation, but good); the Anglican CAVE published a fine work, Scriptorum eccl. (Wien, 1783-99, 13 vol., En sammanställning, men bra), den anglikanska CAVE publicerade ett fint arbete, Scriptorum Pred. historia literaria (London, 1688; best ed., Oxford, 1740-3); OUDIN, a Premonstratensian, who became a Protestant, Commentarius de Scriptoribus eccl. Historia literaria (London, 1688; bästa ed., Oxford, 1740-3), Oudin, en Premonstratensorden, som blev en protestant, Commentarius de Scriptoribus Pred. (founded on Bellarmine, 3 vols. fol., Leipzig, 1722). (grundad på Bellarmine, 3 vol. fol., Leipzig, 1722). On the editions of the Latin Fathers, SCHOENEMANN, Bibliotheca historico-litteraria Patrum Latinorum a Tert, ad Greg. M. På utgåvorna av de latinska kyrkofäderna, SCHOENEMANN, Bibliotheca historico-litteraria Patrum Latinorum en Tert, ad Greg. M. at Isid. på Isid. Hisp. Hisp. (2 vols., Leipzig, 1792-4). (2 vols., Leipzig, 1792-4).

PATROLOGIES (smaller works):-- GERHARD, Patrologia (Jena, 1653); HÜLSEMANN, Patrologia (Leipzig, 1670); OLEARIUS, Abacus Patrologicus (Jena, 1673); these are old-fashioned Protestant books. PATROLOGIES (mindre verk): - Gerhard, Patrologia (Jena, 1653); HÜLSEMANN, Patrologia (Leipzig, 1670); OLEARIUS, Abacus Patrologicus (Jena, 1673), dessa är gammalmodiga protestantiska böcker. German Catholic works are: GOLDWITZER, Bibliographie der Kirchenväter und Kirchenlehrer (Landshut, 1828); IDEM, Patrologie verbunden mi Patristik (Nuremberg, 1833-4); the older distinction in Germany between patrology, the knowledge of the Fathers and their use, and patristic, the science of the theology of the Fathers, is now somewhat antiquated; BUSSE, Grundriss der chr. Tyska katolska verk: GOLDWITZER, und Bibliographie der Kirchenväter Kirchenlehrer (Landshut, 1828); IDEM Patrologie verbunden mi Patristik (Nürnberg, 1833-4), den äldre skillnad i Tyskland mellan patrology, kunskapen om fäder och deras användning, och patristic, är vetenskapen om teologin av fäderna, nu något föråldrade, Busse, Grundriss der Chr. Lit. Lit. (Münster, 1828-9); MÖHLER, Patrologie, an important posthumous work of this great man, giving the first three centuries (Ratisbon, 1840); PERMANEDER, Bibliotheca patristica (2 vols., Landshut, 1841-4); FESSLER, Institutiones Patrologiae (Innsbruck, 1851), a new ed. (Münster, 1828-9), Mohler, Patrologie, en viktig postuma verk av denne store man, vilket ger de första tre århundradena (Ratisbon, 1840); PERMANEDER, Bibliotheca patristica (2 vols., Landshut, 1841-4), Fessler, Institutiones Patrologiae (Innsbruck, 1851), en ny ed. by JUNGMANN is most valuable (Innsbruck, 1890-6); ALZOG, Grundriss der Patrologie (Freiburg im Br., 1866 and 1888); same in French by BELET (Paris, 1867); NIRSCHL, Handbuch der Patrologie und Patristik (Mainz, 1881-5); RESBÁNYAY, Compendium Patrologiae et Patristicae (Funfkirchen in Hungary, 1894); CARVAJAL, Institutiones Patrologiae (Oviedo, 1906); BARDENHEWER, Patrologie (Freiburg im Br., 1894; new ed. 1901) -- this is at present by far the best handbook; the author is a professor in the Cath. av Jungmann är mest värdefull (Innsbruck, 1890-6), ALZOG, Grundriss der Patrologie (Freiburg im Br., 1866 och 1888), samma på franska av Belet (Paris, 1867); NIRSCHL, Handbuch der Patrologie und Patristik (Mainz, 1881-5); RESBÁNYAY, Kompendium Patrologiae et Patristicae (Funfkirchen i Ungern, 1894), Carvajal, Institutiones Patrologiae (Oviedo, 1906); BARDENHEWER, Patrologie (Freiburg im Br., 1894, New ed. 1901) - detta är presentera överlägset bästa handbok, författaren är professor i Cath. theo. Theo. faculty of the Univ. fakulteten vid Univ.. of Munich; a French tr. München, en fransk tr. by GODET AND VERSCHAFFEL, Les Pères de l'Église (3 vols., Paris, 1899); an Italian tr. av Godet OCH VERSCHAFFEL, Les Peres de l'Église (3 vols., Paris, 1899), en italiensk tr. by A. MERCATI (Rome, 1903); and an English tr. av A. mercati (Rom, 1903), och en engelsk tr. with the bibliography brought up to date, by SHAHAN (Freiburg im Br. and St. Louis, 1908); smaller works, insufficient for advanced students, but excellent for ordinary purposes, are: SCHMID, Grundlinien der Patrologie (1879; 4th ed., Freiburg im Br., 1895); an Engl. med bibliografi aktualiseras genom Shahan (Freiburg im Br. och St Louis, 1908), mindre verk, otillräcklig för avancerade studenter, men utmärkt för vanliga syften, är: Schmid, Grundlinien der Patrologie (1879, 4th ed. , Freiburg im Br., 1895), en Engl. tr. tr. revised by SCHOBEL (Freiburg, 1900); SWETE of Cambridge, Patristic Study (London, 1902). reviderad av SCHOBEL (Freiburg, 1900); SWETE of Cambridge, Patrisisk Study (London, 1902).

HISTORIES OF THE FATHERS:-- It is unnecessary to catalogue here all the general histories of the Church, large and small, from Baronius onwards; it will be sufficient to give some of those which deal specially with the Fathers and with ecclesiastical literature. Historier om kyrkofäderna: - Det är onödigt att katalogen här alla allmänna historia i kyrkan, stora som små, från Baronius framåt, det kommer att vara tillräckligt för att ge några av dem som behandlar speciellt med kyrkofädernas och med kyrklig litteratur. The first and chief is the incomparable work of TILLEMONT, Mémoires pour servir à l'histoire eccl. Den första och främsta är den ojämförliga arbete TILLEMONT, Mémoires pour servir à l'histoire Pred. des six premiers siècles (Paris, 1693-1712, 16 vols., and other editions); MARÉCHAL, Concordance des SS. Pères de l'Eglise, Grecs at Latins, a harmony of their theology (2 vols., Paris, 1739); BÄHR, Die christlich-römische Litteratur (4th vol. of Gesch. der römischen Litt., Karlsruhe, 1837; a new ed. of the first portion, 1872); SCHANZ, Gesch. des sex premiers siècles (Paris, 1693-1712, 16 vol., och andra utgåvor), MARECHAL, Concordance des SS. Peres de l'Eglise, Grecs på Latins, en harmoni av deras teologi (2 vols., Paris, 1739) ; Bahr, Die Kristdemokraterna römische Litteratur (4: e vol. av Gesch. der römischen Litt., Karlsruhe, 1837; en ny ed. av den första delen, 1872), Schanz, Gesch. der röm. der röm. Litt., Part III (Munich, 1896), 117-324; EBERT, Gech. Litt., Del III (München, 1896), 117-324, Ebert, Gech. der christlich-lateinischen Litt. der Kristdemokraterna lateinischen Litt. (Leipzig, 1874; 2nd ed., 1889); Anciennes littératunes chrétiennes (in Bibliothèque de l'enseignement de l'hist. eccl., Paris): I; BATIFFOL, La littérature grecque, a useful sketch (4th ed., 1908), II; DUVAL, La littérature syriaque (3rd ed., 1908); LECLERCQ, L'Afrique chrétienne (in same Bibl. de l'ens. da l'h. eccl., 2nd ed., Paris, 1904); IDEM, L'Espagne chrétienne (2nd ed., 1906); BATIFFOL, L'église naissante et le Catholicisme, a fine apologetic account of the development of the Church, from the witness of the Fathers of the first three centuries (Paris, 1909); of general histories the best is Ducesesrese, Hist. (Leipzig, 1874, 2nd ed., 1889); Anciennes littératunes chrétiennes (i Bibliothèque de l'enseignement de l'hist. Pred., Paris): I; BATIFFOL, La littérature grecque, en användbar skiss (4th ed., 1908 ), II, Duval, La littérature syriaque (3rd ed., 1908);, LECLERCQ L'Afrique chrétienne (i samma Bibl.. de l'ENS. da l'h. Pred., 2nd ed., Paris, 1904); IDEM L'Espagne chrétienne (2nd ed., 1906); BATIFFOL, L'église naissante et le Catholicisme, böter ursäktande hänsyn till utvecklingen av kyrkan, från vittnet av grundarna av de tre första århundradena (Paris, 1909 ), allmän historia bästa är Ducesesrese, Hist. ancienne eta tEglisa (2 vols. have appeared, Paris, 1906-7); finally, the first place is being taken among histories of the Fathers by a work to be completed in six volumes, BARDENHEWER, Geschichte der altkirchlichen Litteratur (I, to AD 200, Freiburg im Br., 1902; II, to AD 300, 1903). ancienne ETA tEglisa (2 vols. dykt upp, Paris, 1906-7), slutligen, är det första stället tas bland historier av fäderna genom ett arbete som skall genomföras i sex volymer, BARDENHEWER, Geschichte der altkirchlichen Litteratur (jag, att AD 200, Freiburg im Br., 1902, II, till AD 300, 1903). The following are Protestant: NEWMAN, The Church of the Fathers (London, 1840, etc.); DONALDSON, A critical history of Christian lit. Följande är protestantiska: Newman, The Church of the Fathers (London, 1840, etc.), Donaldson, en kritisk historia kristna lit. . . .. . . to the Nicene Council: I; The Apostolic Fathers, II and III; The Apologists (London, 1864-6 -- unsympathetic); BRICHY, The Age of the Fathers (2 vols., London, 1903); ZÖCKLER, Gesch. till Nicene rådet: Jag, Den apostoliska fäderna, II och III, försvarare (London, 1864-6 - oförstående); BRICHY, The Age of kyrkofäderna (2 vols., London, 1903); ZÖCKLER, Gesch. der theologischen Litt. der theologischen Litt. (Patristik) (Nördlingen, 1889); CRUTTWELL, A Literary History of Early Christianity . (Patristik) (Nördlingen, 1889); CRUTTWELL, A Literary History of Early Christianity. . . . . Nicene Period (2 vols., London, 1893); KRÜGER, Gesch. Nicene Period (2 vols., London, 1893), Kruger, Gesch. der altchristlichen Litt, in den ersten 3 Jahrh. der altchristlichen Litt, i den ersten 3 Jahrh. (Freiburg im Br. and Leipzig, 1895-7); tr. (Freiburg im Br. Och Leipzig, 1895-7), tr. GILLET (New York, 1897) -- this is the beet modern German Prot. GILLET (New York, 1897) - detta är betor modern tyska Prot. history. historia. The following consists of materials: A. HARNACK, Gechichte der altchr. Följande består av material: A. Harnack, Gechichte der altchr. Litt, bis Eusebius, I, Die Ueberlieferung (Leipzig, 1893; this vol. enumerates all the known works of each writer, and all ancient references to them, and notices the MSS.); II, 1 (1897), and II, 2 (1904), Die Chronologie, discussing the date of each writing; the latter Greek period is dealt with by KRUMBACHER, Geschichte der byzantinischen Litt. Litt, bis Eusebius, I, Die Ueberlieferung (Leipzig, 1893; detta vol. Räknar upp alla kända verk av varje författare, och alla gamla hänvisningar till dem, och märker MSS.), II, 1 (1897), och II, 2 (1904), Die Chronologie, diskutera datum för varje skrift, det senare grekiska perioden behandlas av Krumbacher, Geschichte der byzantinischen Litt. 527-1453 (2nd ed. with assistance from EHRHARD, Munich, 1897). 527-1453 (2nd ed. Med stöd från EHRHARD, München, 1897). The following collected series of studies must be added: Textd und Untersuschungen zur Geschichte der altchristlichen Litt., ed. Följande samlas serie undersökningar skall läggas till: Textd und Untersuschungen zur Geschichte der altchristlichen Litt., Ed. VON GEBHARDT AND A. HARNAcK (1st series, 15 vols., Leipzig, 1883-97, 2nd series, Neue Folge, 14 vols., 1897-1907, in progress) -- the editors are now HARNACK AND SCHMIDT; ROBINSON, Texts and Studies (Cambridge, 1891 -- in progress); EHRHARD AND MÜLLER, Strassburger theologische Studien (12 vols., Freiburg im Br., 1894 -- in progress); EHRHARD AND KIRSCH, Forschungen zur christl. VON Gebhardt och A. Harnack (1st series, 15 vol., Leipzig, 1883-97, 2: a serie, Neue Folge, 14 vol., 1897-1907, pågår) - redaktörerna är nu Harnack och Schmidt, ROBINSON, Texter and Studies (Cambridge, 1891 - pågående), EHRHARD och Müller, Strassburger theologische Studien (12 vol., Freiburg im Br., 1894 - pågående), EHRHARD och Kirsch, Forschungen zur Christl. Litt. Litt. und Dogmengeschichte (7 vols., Paderborn, in progress); La Pensée chrétienne (Paris, in progress); Studii e Testi (Vatican press, in progress). und Dogmengeschichte (7 vol., Paderborn, in progress), La pensée chrétienne (Paris, in progress), studii e Testi (Vatican press, pågår). Of histories of development of dogma, HARNACK, Dogmengeschichte (3 vols., 3rd ed., 1894-7, a new ed. is in the press; French tr., Paris, 1898; Engl. tr., 7 vols., Edinburgh, 1894-9), a very clever and rather "viewy" work; LOOFS, Leitfaden zum Studium der DG (Halle, 1889; 3rd ed., 1893); SEEBERG, Lehrb. Historier om utveckling av dogmer, Harnack, Dogmengeschichte (3 vols., 3rd ed., 1894-7, en ny ed. Befinner sig i pressen, franska tr., Paris, 1898, Engl. Tr., 7 vol., Edinburgh , 1894-9), ett mycket smart och ganska "viewy" arbete, LOOFS, Leitfaden zum Studium der GD (Halle, 1889, 3rd ed., 1893); SEEBERG, Lehrb. der DG (2 vols., Erlangen, 1895), conservative Protestant; IDEM, Grundriss der DG (1900; 2nd ed., 1905), a smaller work: SCHWANE, Dogmengeschichte, Catholic (2nd ed., 1892, etc.; French tr., Paris, 1903-4); BETHUNE-BAKER, Introduction to early History of Doctrine (London, 1903); TIXERONT, Histoire des Dogmas: I, La théologie anti-nicéenne (Paris, 1905 -- excellent); and others. der DG (2 vols., Erlangen, 1895), konservativ protestantisk, IDEM Grundriss der GD (1900, 2nd ed., 1905), ett mindre arbete: Schwäne, Dogmengeschichte, katolska (2nd ed., 1892, etc.; franska tr., Paris, 1903-4), BETHUNE-Baker, Introduktion till tidiga historia Läran (London, 1903); TIXERONT, Histoire des Dogmer: Jag, La Theologie anti-nicéenne (Paris, 1905 - utmärkt), m.fl. .

PHILOLOGICAL:-- On the common Greek of the early period see MOULTON, Grammar of NT Greek: I, Prolegomena (3rd ed., Edinburgh, 1909), and references; on the literary Greek, AD 1-250, SCHMIDT, Den Atticismus von Dion. FILOLOGISK: - På Gemensamma grekiska i början av perioden se Moulton, Grammatik NT grekiska: I Prolegomena (3rd ed., Edinburgh, 1909), och referenser, på den litterära grekiska, AD 1-250, Schmidt, Den Atticismus von Dion. Hal. Hal. bis auf den zweiten Philostratus (4 vols., Stuttgart, 1887-9); THUMB, Die griechieche Sprache im Zeitalter des Hellenismus (Strasburg, 1901). bis auf den zweiten Philostratus (4 vols., Stuttgart, 1887-9), tumme, Die griechieche Sprache im Zeitalter des Hellenismus (Strasbourg, 1901). Besides the Thesaurus of STEPHANUS (latest ed., 8 vols., fol., Paris, 1831-65) and lexicons of classical and Biblical Greek, special dictionaries of later Greek are DU CANGE, Glossarium ad scriptores mediae et infimae graecitatis (2 vols., Lyons, 1688, and new ed., Breslan, 1890-1); SOPHOCLES, Greek Lexicon of the Roman and Byzantine Periods, 146-1100 (3rd ed., New York, 1888); words wanting in Stephanus and in Sophocles are collected by KUMANUDES (SA Koumanoudes), Sunagôgê lexeôn athêsauristôn en tois heggênikois lexikois (Athens, 1883); general remarks on Byzantine Greek in KNUMBACHER, op. Förutom Thesaurus av Stephanus (senaste upplagan., 8 vol., Fol., Paris, 1831-65) och lexikon av klassisk och biblisk grekiska, speciella ordböcker på senare grekiskan DU CANGE, Glossarium ad scriptores mediae et infimae graecitatis (2 vols ., Lyon, 1688, och New ed., Breslan, 1890-1), Sofokles, grekisk ordbok av romerska och bysantinska Perioder, 146-1.100 Ed (3rd., New York, 1888), ord saknas hos Stephanus och Sofokles samlas in av KUMANUDES (SA Koumanoudes), Sunagôgê lexeôn athêsauristôn en tois heggênikois lexikois (Aten, 1883), allmänna synpunkter på bysantinsk grekiska i KNUMBACHER, op. cit. cit. On patristic Latin, KOFFMANE, Gesch. På patristic latin, KOFFMANE, Gesch. des Kinchenlateins: I, Entstehung . des Kinchenlateins: I, Entstehung. . . . . bis auf Augustinus-Hieronymus (Breslau, 1879-81); NORDEN, Die antika Kunstprosa (Leipzig, 1898), II; there is an immense number of studies of the language of particular Fathers [eg HOPPE on Tertullian (1897); WATSON (1896) and BAYARD (1902) on Cyprian; GOELTZER on Jerome (1884); REGNER on Augustine (1886), etc.], and indices latinitatis to the volumes of the Vienna Corpus PP. bis auf Augustinus, Hieronymus (Breslau, 1879-81), NORDEN, Die antika Kunstprosa (Leipzig, 1898), II, det finns ett enormt antal studier i språket i synnerhet Fathers [t.ex. HOPPE om Tertullianus (1897), WATSON ( 1896) och Bayard (1902) om Cyprian, GOELTZER om Jerome (1884); REGNER MICROFIBER HATT på Augustine (1886), etc.], och index latinitatis till volymerna i Wien Corpus PP. latt.; TRAUBE, Quellen and Untensuchungen zur lat. latt.; Traube, Quellen och Untensuchungen zur lat. Phil. Phil. des Mittelalters, I (Munich, 1906); much will be found in Archiv für lat. Lexicographie, ed. des Mittelalters, I (München, 1906), mycket kommer att finnas i Archiv für lat. Lexicographie, ed. WÖLFFLIN (Munich, began 1884). Wölfflin (München, började 1884).

TRANSLATIONS:-- Library of the Fathers of the Holy Catholic Church, translated by members of the English Ch. Översättningar: - Library av grundarna av den heliga katolska kyrkan, översatt av medlemmar av den engelska Ch. (by PUSEY, NEWMAN, etc.), (45 vols., Oxford, 1832-). (genom Pusey, Newman, etc.), (45 vol., Oxford, 1832 -). ROBERTS AND DONALDSON, The Ante-Nicene Christian Library (24 vols., Edinburgh, 1866-72; new ed. by COXE, Buffalo, 1884-6, with RICHARDSON's excellent Bibliographical Synopsis as a Suppl., 1887); SCHAFF AND WAGE, A Select Library of Nicene and post-Nicene Fathers of the Chr. Roberts och Donaldson, Ante-Nicene Christian bibliotek (24 vol., Edinburgh, 1866-72, New ed. Av Coxe, Buffalo, 1884-6, med RICHARDSON utmärkta Bibliographical Synopsis som Suppl., 1887); SCHAFF och löne-, A Välj Bibliotek Nicene och efter Nicene fäderna av Chr. Ch., with good notes (14 vols., Buffalo and New York, 1886-90, and 2nd series, 1900, in progress). ENCYCLOPEDIAS AND DICTIONARIES:-- SUICER, Thesaurus ecclesiasticus, a patribus graecis ordine alphabetico exhibens quaecumqua phrases, ritus, dogmata, haereses et hujusmodi alia spectant (2 vols., Amsterdam, 1682; again 1728; and Utrecht, 1746); HOFFMANNS, Bibliographisches Lexicon der gesammten Litt. Ch., Med bra anteckningar (14 vol., Buffalo och New York, 1886-90, och 2-serien, 1900, pågår). Uppslagsverk och ordböcker: - SUICER, thesaurus Syraks, en patribus graecis ordine alphabetico exhibens quaecumqua fraser, ritus, dogmata, haereses et hujusmodi annat spectant (2 vols., Amsterdam, 1682, åter 1728, och Utrecht, 1746), Hoffmanns, Bibliographisches Lexikon der gesammten Litt. der Griechen (3 vols., 2nd ed., Leipzig, 1838-45); the articles on early Fathers and heresies in the Encyclopadia Britannica (8th ed.) are, many of them, by Harnack and still worth reading; WETZER AND WELTE, Kirchenlex., ed. der Griechen (3 vols., 2nd ed., Leipzig, 1838-45), artiklarna om tidiga kyrkofäderna och irrläror i Encyclopadia Britannica (8th ed.) är, många av dem, genom Harnack och fortfarande läsvärd; Wetzer OCH Welte , Kirchenlex., ed. HERGENRÖTHER, and then by KAULEN and others, 12 vols., one vol. HERGENRÖTHER, och sedan KAULEN m.fl., 12 vol., En vol. of index (Freiburg im Br., 1882-1903); HERZOG, Realencylopädie für prot. av index (Freiburg im Br., 1882-1903), Herzog, Realencylopädie für Prot. Theol. Theol. und Kirche, 3rd ed. und Kirche, 3rd ed. by HAUCK (21 vols., 1896-1908); VACANT AND MANGENOT, Dict. genom Hauck (21 vol., 1896-1908); vakanta och Mangenot, Dict. de Théol. de Theol. cath. Cath. (Paris, in progress); CABROL, Dict. (Paris, in progress), Cabrol, Dict. d'archéologie chr. d'archéologie Chr. et de liturgie (Paris, in progress); BAUDRILLART, Dict. et de Liturgie (Paris, in progress), BAUDRILLART, Dict. d'hist. d'hist. at de géogr. at de geogr. ecclésiastiques (Paris, in progress); SMITH AND WACE, A Dictionary of Christian Biography, is very full and valuable (4 vols., London, 1877-87). ecclésiastiques (Paris, in progress), SMITH OCH Wace, A Dictionary of Christian Biography, är mycket full och värdefullt (4 vols., London, 1877-87).

GENERAL BOOKS OF REFERENCE:-- ITTIG, De Bibliothecis et Catenis Patrum, gives the contents of the older collections of Fathers which were enumerated above (Leipzig, 1707); IDEM, Schediasma de auctoribus qui de scriptoribus ecclesiasticis egerunt (Leipzig, 1711); DOWLING, Notitia scriptorum SS. ALLMÄNNA BÖCKER referensramar: - ittig, De Bibliothecis et Catenis Patrum ger innehållet i äldre samlingar av fäder som räknas upp ovan (Leipzig, 1707); IDEM Schediasma de auctoribus qui de scriptoribus ecclesiasticis egerunt (Leipzig, 1711); Dowling, Datan Scriptorum SS. PP. PP. . . . . .. quae in collectionibus Anecdotorum post annum MDCC in lucem editis continentur (a continuation of ITTIG's De Bibl. et Cat., Oxford, 1839); an admirable modern work is EHRHARD, Die alt christliche Litt, und ihre Erforschung seit 1880: I, Allgemeine Uebersicht, 1880-4 (Freiburg im Br., 1894); II, Ante-Nicene lit., 1884-1900 (1900); the bibliographies in the works of HARNACK and of BARDENHEWER (see above) are excellent; for Ante-Nicene period, RICHARDSON, Bibliographical Synopsis (in extra vol. of Ante-Nicene. Fathers, Buffalo, 1887); for the whole period. Quae i collectionibus Anecdotorum efter år MDCC i lucem Editis continentur (en fortsättning på ittig's De Bibl.. et Cat., Oxford, 1839), en beundransvärd modern arbetsorganisation är EHRHARD, Die alt Christliche Litt, und ihre Erforschung seit 1880: Jag, Allgemeine Uebersicht , 1880-4 (Freiburg im Br., 1894), II, lit Ante-Nicene., 1884-1900 (1900), bibliografier i verk av Harnack och BARDENHEWER (se ovan) är utmärkt, för Ante-Nicene period , Richardson, Bibliographical Synopsis (i extra vol. av Ante-Nicene. fäder, Buffalo, 1887), för hela perioden. CHEVALIER, Répertoire des sources historiques du moyen-âge: Bio-bibliographie, gives names of persons (2nd ed., Paris, 1905-07); Topo-bibliographie gives names of places and subjects (2nd ed., Paris, 1894-1903); progress each year is recorded in HOLTZMANN AND KRÜGER's Theologischer Jahresbericht from 1881; KROLL AND GURLITT, Jahresbericht für kleseische Alterthumewissenschaft (both Protestant); BIHLMEYER, Hagiagraphischer Jahresbericht for 1904-6 (Kempten and Munich, 1908). CHEVALIER, Répertoire des sources historiques du moyen-age: Bio-Bibliographie ger namn på personer (2nd ed., Paris, 1905-07), Topo-Bibliographie ger namn på platser och ämnen (2nd ed., Paris, 1894-1903 ); framsteg varje år registreras i Holtzmann och Kruger's Theologischer Jahresbericht från 1881; Kroll och GURLITT, Jahresbericht für kleseische Alterthumewissenschaft (båda protestantiska), BIHLMEYER, Hagiagraphischer Jahresbericht för 1904-6 (Kempten och München, 1908). A very complete bibliography appears quarterly in the Revue d'hist. En mycket komplett bibliografi visas kvartalsvis i Revue d'hist. eccl. Pred. (Louvain, since 1900), with index at end of year; in this publ. (Louvain, sedan 1900), med index vid årets slut, i detta publ. the names of all Reviews dealing with patristic matters will be found. Namnen på alla recensioner som behandlar patristic frågor kommer att hittas.


Church Fathers Kyrkofäderna

Jewish Perspective Jewish Perspective

Their Importance to Judaism. Deras betydelse för judendomen.

The early teachers and defenders of Christianity. Den tidiga lärare och försvarare av kristendomen. The most important of the fathers lived and worked in a period when Christianity still had many points of contact with Judaism, and they found that the latter was a splendid support in the contest against paganism, although it had to be combated in the development of Christian doctrine. Den viktigaste av fäderna bodde och arbetade under en period då kristendomen fortfarande hade många beröringspunkter med judendomen, och de fann att det senare var ett utmärkt stöd i striden mot hedendomen, även om det måste bekämpas i utvecklingen av kristna doktrin. So the Fathers of the Church are seen at one time holding to a Jewish conception of the universe and making use of Jewish arguments, at another rejecting a part of such teaching and formulating a new one. Så Kyrkofäderna ses på en gång anläggning till en judisk uppfattning om universum och som använder sig av judiska argument, vid ett annat avvisa en del av en sådan undervisning och formulera en ny. In the contest of Christianity against paganism the Church Fathers employ the language of the Hellenistic literature as found in Philo, Josephus, the Apocrypha, and the Sibylline Books, all of which draw upon the Prophets of the Old Testament. I tävlingen av kristendomen mot hedendom kyrkofäderna använda språket i den hellenistiska litteraturen som finns i Philo, Josephus, den apokryferna, och sibyllinska böcker, som alla dra på profeterna i Gamla testamentet. Thus, practically, only the polemic features in the activity of the Church Fathers directed against Judaism can be considered as new and original. Således, praktiskt taget, kan endast den polemik funktioner i verksamheten kyrkofäderna mot judendomen betraktas som nytt och originellt. But in order to wage successful war against paganism, they, as well as Christians in general, had to acquaint themselves with the religious documents of Judaism; and this was possible only if they entered into personal relations with the Jews: through these personal relations the Church Fathers become of signal importance to Judaism. Men för att föra framgångsrika krig mot hedendom, de, liksom kristna i allmänhet hade att befatta sig med religiösa handlingar judendomen, och detta var möjligt endast om de ingått personliga relationer med judarna genom dessa personliga relationer till kyrkofäderna blivit av signal betydelse för judendomen. The contemporaries and, in part, the coworkers of those men who are known from the Talmud and the Midrash as the depositaries of the Jewish doctrine, were the instructors who transmitted this doctrine to the Church Fathers also. Samtida och delvis var medarbetare av de män som är kända från Talmud och Midrash som förvaringsinstitut för den judiska läran, instruktörer som förmedlade denna doktrin för att kyrkofäderna också. Hence such a mass of haggadic material is found in the work of the fathers as to constitute an important part of Jewish theological lore. Därför en sådan massa av haggadic material finns i arbetet med fäder att de utgör en viktig del av judiska teologiska lore. This article is primarily concerned with their interpreration of the texts of the Bible and of the Apocrypha, which differs in essential points from those of the Jews. Här artikeln handlar huvudsakligen om deras interpreration av texterna i Bibeln och apokryferna, som skiljer sig i väsentliga avseenden från de judar.

Personal Relations with Jews: Personliga relationer med judar:

Justin Martyr. Justin Martyr.

After the Bar Kokba war against the Romans, Ariston of Pella, a converted Jew, wrote, as is generally accepted, a dialogue in which the Christian Jason and the Jew Papiscus are made the speakers, and in which the nature of Jesus is discussed (Ιάσουος ιαμ Παπίσκου ἀυτιλογία Χριστοῦ). Efter Bar Kokba krig mot romarna, Ariston Pella, en konverterad Judisk, skrev, som är allmänt accepterat, en dialog där den kristna Jason och Judisk Papiscus görs högtalarna, och där typen av Jesus diskuteras ( Ιάσουος ιαμ Παπίσκου ἀυτιλογία Χριστοῦ). This dialogue, already mentioned by Celsus, may be wholly imaginary and without historical basis. Denna dialog, som redan nämnts av Celsus, kan vara helt imaginära och utan historisk grund. But the famous dialogue of Justin Martyr with the Jew Tryphon, which took place at Ephesus (Eusebius, "Historia Ecclesiastica," iv. 18) at the time of the Bar Kokba war, is strictly historical, as certain details show; for instance, the statement that on the first day no strangers were present, while on the second day some Jews of Ephesus accompanied Tryphon and took part in the discussion (Justin, "Dialogus cum Tryphone," cxviii.), a certain Mnaseas being expressly mentioned (ib. lxxxv.). Men den berömda dialogen av Justin Martyren med Judisk Tryfon, som ägde rum i Efesos (Eusebius, "Historia ecclesiastica," iv. 18) vid tiden för Bar Kokba kriget, är strikt historiska, vissa närmare visar, till exempel, påståendet att den första dagen inga främlingar var närvarande, medan den andra dagen några judar i Efesos tillsammans Tryfon och deltog i diskussionen (Justin, "Dialogus cum Tryphone," cxviii.), en viss Mnaseas uttryckligen nämns (ib . LXXXV.). The Jewish auditors are not only able to follow the intricate discussion intelligently, but their demeanor also is seemly; Tryphon especially proves himself a true disciple of Greek philosophy, and his scholarship is freely acknowledged by Justin (ib. lxxx.). At the close of, the debate, Jew and Christian confess that they have learned much from each other, and part with expressions of mutual good-will (ib. at the end). Justin was born and reared in proximity to Jews; for he calls himself a Samaritan (ib. cxx.), meaning thereby probably not that he professed the religion of the Samaritans, but that he came from Samaria. Of the relations of Clement of Alexandria to Judaism nothing positive is known. During the persecutions of the Christians of Alexandria, in 202 or 203, Clement sought refuge for a short time in Syria (Eusebius, lc vi. 11). Here he may have learned much at first hand from the Jews. He knew a little Hebrew, also some Jewish traditions; both of 'which facts point to personal relations with Jews.

Clement's contemporary, Origen, probably also born in Alexandria about 185, may possibly have been on his mother's side of Jewish descent, if one may judge from the fact that while his father is mentioned as Leonides, the name of his mother is passed over in silence. A Jewish mother could readily have taught her son the Hebrew language, so that they might sing the Psalms together (Jerome, "Epistola xxxix. ad Paulam"). [Both his father and his motherwere, however, Christian in faith.T.

Clement and Origen.

In his capacity of presbyter at Cæsarea in Palestine, Origen must have come into frequent contact with learned Jews, as indeed appears from his writings. I sin egenskap av presbyter i Caesarea i Palestina måste Origen ha kommit i täta kontakter med lärda judar, vilket för övrigt framgår av hans skrifter. He mentions again and again his "magister Hebræus" (ὁ Εβραῖος in the Greek fragment), on whose authority he gives several haggadot ("De Principiis," i. 3, 4; iv. 26). Han nämner om och om igen hans "magister Hebraeus" (ὁ Εβραῖος i den grekiska fragment), på vars myndighet han ger flera haggadot ( "De principiis," I. 3, 4, iv. 26). His dependence on the Jews is sufficiently emphasized by Jerome ("Adversus Rufinum," I. xiii.) in the passage wherein Clement and Eusebius are named among those who did not disdain to learn from Jews. Hans beroende av judarna är tillräckligt betonas av Jerome ( "Adversus Rufinum," I. XIII.) Vid passage vari Clemens och Eusebius namnges bland dem som inte försmår att lära av judar. Origen often mentions the views of Jews, meaning thereby not the teaching of certain individuals, but the method of exegesis prevalent among the Jews of his time. Origenes nämner ofta synen på judar, vilket därmed inte undervisning i vissa individer, men sättet att exegetik förekommande bland judarna på hans tid. The Jews with whom he maintained personal intercourse were men of distinguished scientific attainments. Judarna som han kvar personlig umgänge voro framstående vetenskapliga meriter. The one Jew whom he mentions by name was no less a personage than Hillel, the patriarch's son, or "Jullos," as Origen calls him (Grätz,"Monatsschrift," 1881, xxx. 433 et seq.). Ena Judisk som han nämner vid namn var ingen mindre person än Hillel, patriarken son, eller "Jullos", som Origen kallar honom (Gratz, "Monatsschrift," 1881, xxx. 433 ff.). His other Jewish acquaintances either were closely related to the patriarch's family, or occupied high positions on account of their erudition. Grätz ("Gesch. der Juden," 3d ed., iv. 231) thinks indeed that some passages in Origen's writings are directed against the contemporary amora of Palestine, Simlaï. Hans andra judiska bekanta antingen var nära besläktade med patriarken familj eller ockuperade höga positioner på grund av sin lärdom. Graetz ( "Gesch. Der Juden," 3d ed., Iv. 231) tror faktiskt att vissa passager i Origenes skrifter är riktade mot samtida amora Palestina, Simlaï. Origen seems, moreover, to have had intercourse with Hoshaya of Cæsarea (Bacher, "Agada der Palästinensischen. Amoräer," i. 92). Origen verkar dessutom måste haft samlag med Hoshaya av Caesarea (Bacher, "Agada der Palästinensischen. Amoräer," I. 92).

Eusebius, Ephraem Syrus, Epiphanius. Eusebius, Ephraem Syrus, Epiphanius.

Eusebius, the celebrated Church historian, also learned from the Jews, as has already been mentioned, and was under the influence of Jewish tradition. Eusebius, den berömda kyrkohistoriker, också lärt från judarna, som redan nämnts, och var under inflytande av judisk tradition. In Cæsarea, where he lived, he met many Jews, with whom he had discussions. I Caesarea, där han bodde, mötte han många judar, med vilken han hade diskussioner. Nevertheless he uses the word "Jew" as a term of reproach, calling his opponent, Marcellus, "a Jew" ("De Ecclesiastica Theologia," ii. 2, 3). Men han använder ordet "Judisk" som en term av förebråelse, ringer hans motståndare, Marcellus, "en Judisk" ( "De ecclesiastica teologins," ii. 2, 3). He likewise thinks it a disgrace to be one of the "circumcised" (τις τῶυ ἐκ περιτομῆς, "Demonstratio Evangelica," i. 6). Han tror också det en skam att vara en av "omskuren" (τις τῶυ ἐκ περιτομῆς, "Demonstratio Evangelica," I. 6). This last expression is also used regularly by Ephraem Syrus to designate Jews (, "Opera Syriaca," ii. 469). Det sistnämnda uttrycket används också regelbundet av Ephraem Syrus att utse judar ( "Opera syriaca," ii. 469). Ephraem distances all his ecclesiasticalpredecessors in his hatred of the Jews, displaying a bitterness that is explicable only on the ground that he at one time had personal relations with them, and had formed an adverse opinion of them. Ephraem avstånd alla hans ecclesiasticalpredecessors i sitt hat mot judar, visar en bitterhet som kan förklaras endast på grund av att han en gång hade personliga relationer med dem, och hade bildat en negativ uppfattning om dem. Epiphanius, too, shows his dependence on the Jews, especially in the book, perhaps wrongly ascribed to him, "De Prophetarum Vitis"; which contains, besides many extraneous inventions, numerous Jewish traditions of the lives of the Prophets. Epiphanius visar också hans beroende av judarna, särskilt i boken, kanske felaktigt tillskrivs honom, "De Prophetarum Vitis", som innehåller, förutom många främmande uppfinningar, många judiska traditioner liv profeterna. In this it was followed by a Syrian work ("The Book of the Bee," published in "Auecdota Oxoniensia," Semitic series, i., part 2). I detta Den följdes av en syrisk verk ( "The book of the Bee, som publicerades i" Auecdota Oxoniensia, "semitiska serien, I., del 2).

Jerome. Jerome.

Jerome surpasses all other Church Fathers in his erudition as well as in his importance for Judaism. Jerome överträffar alla andra kyrkofäderna i sin lärdom samt hans betydelse för judendomen. It must be emphasized, in spite of Christian assertions to the contrary (eg, B. Baue, "Vorlesungen," ii. 36), that he learned much not only from baptized but also from loyal Jews. Det måste betonas, trots kristna påståenden om motsatsen (t.ex. B. Baue, "Vorlesungen," ii. 36), att han lärt sig mycket, inte bara från döpt utan även från trogna judar. He sought his information in many quarters, especially among the educated Jews (Preface to Hosea; compare "Epistola lxxiii. ad Evangelum"). Han sökte sin information på många håll, särskilt bland de bildade judar (Förord till Hosea, jämför "Epistola LX. Annons Evangelum"). Hence he always cites the opinions of several Jews ("quidam Hebræorum"), not that of one Jew; and these Jewish friends of his accompany him on his journeys (Preface to I Chronicles), though he has one particular guide ("circumducens," Preface to Nahum). Följaktligen är han citerar alltid yttranden från olika judar ( "Quidam Hebræorum"), inte som en Judisk och dessa judiska vänner i sin följa honom på hans resor (förordet till I Chronicles), fast han har en särskild guide ( "circumducens, "Förord till Nahum). Of only three of his Jewish teachers is anything known. Av endast tre av hans judiska lärare är något känt. A Jew from Lydda, whom Jerome calls "Lyddæus," explained to him the Book of Job, translating it into Greek, and expounding it in Latin. Although he has much to say in praise of this man, Jerome will not admit that he learned much from him (Preface to Job), designating him often as one who merely read the Scriptures to him ("Onomastica Sacra," xc. 12; commentary on Eccles. iv. 14, v. 3). En Judisk från Lydda, som Jerome kallar "Lyddæus," förklarade för honom Jobs bok och översätter den till grekiska, och förklara det på latin. Trots att han har mycket att säga som hyllning till denne man, kommer Jerome inte erkänna att han lärt mycket från honom (Förord till Job), att utse honom ofta som en som bara läser skrifterna till honom ( "Onomastica Sacra," xc. 12, kommentar om Eccles. iv. 14, v. 3). But from this Lyddan Jerome acquired not only the material for his philological notes, but also the Hebrew pronunciation that gives him a unique importance for Old Testament criticism (Siegfried, in Stade's "Zeitschrift," 1884, p. 34; Krauss, in "Magyár Zsidó Szémle," 1900, vii. 513). Men från denna Lyddan Jerome förvärvats inte bara materiella för hans filologiska anteckningar, utan också hebreiska uttal som ger honom en unik betydelse för Gamla Testamentet kritik (Siegfried, i Stade's "Zeitschrift", 1884, s. 34, Krauss, i "Magyar Zsidó Szémle, "1900, vii. 513).

Jerome was more attached to his second teacher, Bar Ḥanina, who, however, can not be identical with R. Ḥama b. Jerome fogades mer till sin andra lärare, Bar Ḥanina, som dock inte kan vara identisk med R. Hama b. Ḥanina, as Rahmer insists (compare Weiss, in "Bet-Talmud," i. 131, note 3); nor can he possibly be identified until his Midrashim, quoted by Jerome, have been compared with the known sayings of the authors of the Talmud and the Midrash. Ḥanina, som Rahmer insisterar (jämför Weiss, i "Bet-Talmud," i 131, not 3), ej heller kan han möjligen identifieras förrän hans Midrashim, citerad av Jerome, har jämförts med de kända uttalanden av författarna till Talmud och Midrash. This Bar Ḥanina must have been an eminent teacher of the Law, for Jerome spent much time and money before he could secure him as teacher. Detta Bar Ḥanina måste ha varit en framstående lärare i lagen, för Jerome tillbringade mycket tid och pengar innan han kunde säkra honom som lärare. Since Jerome would not visit his teacher by day, for fear of the Jews, he went to Bar Ḥanina, by night ("Epistola lxxxiv. ad Pammachium et Occanum"). Eftersom Jerome inte skulle besöka sin lärare om dagen, av rädsla för judarna, gick han till Bar Ḥanina, by night ( "Epistola LXXXIV. Annons Pammachium et Occanum"). Bar Ḥanina came from Tiberias, as is shown by the Hebrew traditions communicated by him to Jerome; for one particular prophecy was held to apply to Tiberias (Jerome, "Quæstiones Hebraicæ in Genesin," xlix. 21). Jerome's third teacher, whom he required especially for the Aramaic portions of the Bible, knew both Hebrew and Aramaic, and was considered by the Jewish scribes as a "Chaldæus" (Preface to Tobit; compare "Epistola xviii. ad Damasum"). Bar Ḥanina kom från Tiberias, vilket framgår av det hebreiska traditioner meddelas av honom Jerome, för en särskild profetia ansågs gälla Tiberias (Jerome, "Quæstiones Hebraicæ i Genesin," xlix. 21). Hieronymus tredje lärare, som han krävs särskilt för arameiska delar av Bibeln, visste både hebreiska och arameiska, och ansågs av den judiska skriftlärda som en "Chaldæus" (Förord till Tobit, jämför "Epistola xviii. annons Damasum").

Jerome lived about forty years in Palestine, apparently studying all the time under Jews (commentary on Nahum ii. 1: "a quibus non modico tempore eruditus"). Jerome levde omkring fyrtio år i Palestina, tydligen studera hela tiden under judar (kommentar på Nahum II. 1: "en quibus non modico tempore eruditus"). His enemies severely censured him for his intercourse with the Jews, but he was proud of it. Hans fiender kritiseras hårt honom för hans umgänge med judarna, men han var stolt över det. He asks how it could be held to impugn his faith in the Church, that he informs his readers in how many ways the Jews construe a single error. ("Adversus Rufinum," book i.). Han frågar hur det kan hållas för att ifrågasätta sin tro i kyrkan, att han informerar sina läsare på många sätt judar tolka ett enda misstag. ( "Adversus Rufinum," bok i.). "Why should I not be permitted to inform the Latins of what I have learned from the Hebrews. . . . It is most useful to cross the threshold of the masters, and to learn the art directly from the artists" (ib.). "Varför skulle jag inte tillåtas att informera latinarna av vad jag har lärt mig från Hebreerbrevet.... Det är mest användbar för att passera tröskeln till befälhavare samt att lära sig konsten direkt från konstnärer" (ib.).

Augustine. Augustine.

Jerome's contemporary, the great teacher Augustine, did not fare so well in Africa. Jerome samtida, den store läraren Augustinus, inte priset så bra i Afrika. When he questioned the Jews on Biblical matters, they often either did not answer at all, or, at least from the standpoint of the Church Fathers, "lied" (Jerome, "Epistola cxii. ad Augustinum"), meaning probably that they gave an answer different from what the Christians desired ("Epistola civ. Augustini ad Hieronymum"). När han frågade judarna om bibliska frågor, som de antingen inte svarade alls, eller åtminstone med utgångspunkt från kyrkofäderna, "ljög" (Jerome, "Epistola cxii. Annons Augustinum"), vilket innebär troligen att de gav svar skiljer sig från vad de kristna önskade ( "Epistola civ. augustini ad Hieronymum"). An alleged letter from Jerome, probably forged by Rufinus, was sent to the Christian communities in Africa, in which Jerome professed to admit that, misled by the Jews, he had translated erroneously ("Adversus Rufinum," book iii., ii. 554, ed. Vallarsi). Påstådda brev från Jerome, troligen formats av Rufinus sändes till de kristna samfunden i Afrika, där Jerome bekänt att erkänna det, vilseledda av judarna hade han översatt felaktigt ( "Adversus Rufinum," bok III. Ii. 554 , ed. Vallarsi). It mortified Jerome that his translation of the Bible, the Vulgate, so famous later on, should be passed over in silence by all the Jews, and that there was no one who knew enough Hebrew to appreciate the merits of the new translation ("Epistola cxii. ad Augustinum"). Det Mortified Jerome att hans bibelöversättning, Vulgata, så berömd senare, bör förbigås med tystnad av alla judar, och att det var ingen som visste nog hebreiska för att uppskatta fördelarna med den nya översättningen ( "Epistola cxii. ad Augustinum "). He even believed that all the Jews of Africa had conspired to oppose him, as actually happened in one place. Han trodde också att alla judar i Afrika hade konspirerade emot honom, och som faktiskt hände på ett ställe. In a certain African town-so Augustine wrote to Jerome (Jerome's works, "Epistola civ. Augustini ad Hieronymum")-the new translation was read in the church, by order of the bishop. I en viss afrikansk stad-så Augustinus skrev att Jerome (Jerome verk, "Epistola civ. Augustini ad Hieronymum"), den nya översättningen lästes i kyrkan, på order av biskopen. When they came to the passage in Jonah containing the word "ḳiḳayon" (iv. 6), which differed from the interpretation hitherto accepted, such a tumult arose that the bishop had to ask the Jews for a verification, and they declared, to the great annoyance of both Jerome and Augustine, that Jerome's rendering did not agree with the He brew, or Greek, or (old) Latin codices. När de kom till det avsnitt i Jona som innehåller ordet "ḳiḳayon" (IV. 6), vilket avviker från den accepterade tolkningen hittills, ett sådant tumult uppstod att biskopen skulle fråga judarna för en kontroll, och de förklarade, till stor förargelse för både Hieronymus och Augustinus, att Hieronymus gör inte höll med om han brygd, eller grekiska, eller (gammal) Latin kodexar. The bishop had to strike it out as "a lie," being in danger of losing his congregation. Biskopen var tvungen att slå ut den som "en lögn" som riskerar att förlora sin församling. Before this, Tertullian of Carthage (165-245) had spoken of the impertinence and derision shown by a Jew ("Apologia," xvi.; "Ad Nationes," i. 11; compare Assworship). Innan detta hade Tertullianus i Karthago (165-245) talade om oförskämdhet och hån framgår av en Judisk ( "Försvarstal" XVI.; "Ad Nationes," I. 11; jämföra Assworship).

Chrysostom, Cyril, and Ambrose. Chrysostomos, Cyril, och Ambrose.

Among the Greek Church Fathers, Basil the Great hardly knew Hebrew (H. Weiss, "Die Grossen Kappadocier Exegeten," p. 32, Braunsberg, 1872); yet his ability to distinguish between Amos, the prophet, and Amoz, the father of Isaiah (whose names are written alike in the Septuagint), as well as other similar facts, points to his having received oral instruction from Jews [or from some one who knew Hebrew.-T.]. Bland de grekiska kyrkofäderna, Basileios den store knappast visste hebreiska (H. Weiss, "Die Grossen Kappadocier Exegeten", 32 p., Braunsberg, 1872), men hans förmåga att skilja mellan Amos, profeten, och amoz, fader Jesaja (vars namn skrivits både i Septuaginta), liksom andra liknande omständigheter, visar att han har fått muntliga instruktioner från judar [eller från någon som visste Hebrew.-T.]. Gregory of Nyssa (c. 331-396), who did not recognize the rending of the garments on the occasion of a death as being a Jewish custom (περὶ τοῦ βίου τῆς Μακαρίας Μακαρίνης, in Oehler, "Bibliothek der Kirchenväter," i. 188), does not seem to have known much about Judaism. Gregorios av Nyssa (ca 331-396), som inte känner igen rivande av kläder i samband med ett dödsfall som en judisk sed (περὶ τοῦ βίου τῆς Μακαρίας Μακαρίνης i Oehler, "Bibliothek der Kirchenväter," i. 188), verkar inte ha vetat mycket om judendomen. The same maybe said of the other Church Fathers who lived in Europe; that is, in sections sparsely settled by Jews. Irenæus, for instance, who suffered as a martyr in 202 in Lyons, knew nothing of Judaism outside of the Scriptures, although he was reared in Asia Minor. Detsamma sa kanske de andra kyrkofäderna som levde i Europa, det vill säga i avsnitten glest befolkade av judar. Irenaeus, till exempel, som lidit som en martyr i 202 i Lyon, visste ingenting om judendomen utanför Bibeln, även om han fostrades i Mindre Asien. In the paschal controversy he advocated separation from Judaism. I Paschalis kontroversen han förespråkade separation från judendomen. But the Greek fathers John Chrysostom and Cyril of Alexandria (see Byzantine Empire) potently affected the fate of the Jewish people, as did Bishop Ambrose of Milan (c. 340-397). Men den grekiska fäder Johannes Chrysostomos och Kyrillos av Alexandria (se Bysantinska riket) påverkas kraftigt ödet för det judiska folket, liksom biskop Ambrosius av Milano (ca 340-397).

The Syrian Church, on the whole, was even in the fourth century dependent upon Jewish traditions (Wellhausen, in Bleek's "Einleitung in das Alte Testament," 4th ed., p. 601). Den syriska kyrkan, på det hela taget var även i det fjärde århundradet beroende av judiska traditioner (Wellhausen i Bleek s "Einleitung in das Alte Testament," 4th ed., S. 601). This appears especially in the "Homilies" of Aphraates (c. 337-345). Detta förefaller särskilt i "predikningar" av Aphraates (ca 337-345). He complains (Hom. xix.) that the monks are led astray and ensnared by the Jewish arguments; he himself had a disputation with one "who is called a wise man among the Jews." Han klagar (Hom. xix.) Att munkarna är förledda och insnärjd av den judiska argumenten, han hade en disputation med en "kallas som en vis man bland judarna." Aphraates, who, under the name "Mar-Jacob," was abbot of the monastery of Mar Mattai, and a bishop, gives such a number of Jewish traditions as to place him, in this regard, beside Ephraem Syrus (see Aphraates). Aphraates, som under namnet "Mar-Jacob, var" abbot i klostret Mar Mattai, och en biskop, ger ett antal judiska traditioner som att placera honom i detta sammanhang, bredvid Ephraem Syrus (se Aphraates).

The Haggadah: The Haggadah:

The Church Fathers adopted from the Jews a mass of interpolations, interpretations, and illustrative anecdotes, which may best be designated by the well-known term, "Haggadah," but which they themselves called variously. Kyrkofäderna antog från judarna en massa interpolation, tolkningar och belysande anekdoter, som bäst kan utses av det välkända uttrycket "Haggadah", men som de själva kallade på olika sätt. Goldfahn has counted in Justin Martyr ("Dialogus cum Tryphone") twenty-six Hebrew traditions and six polemico-apologetic Haggadot. Goldfahn har räknat i Justinus Martyren ( "Dialogus cum Tryphone" nog) sex hebreiska traditioner och sex polemico-ursäktande Haggadot. Among these may be mentioned: the eating by the three angels who appeared to Abraham; the Messiah's concealment and anointment by Elijah; the violent death of Isaiah (a Haggadah found already in the oldest apocrypha, and in nearly all the earlier fathers); Melchizedek's identity with Shem (compare especially Epiphanius, "Adversus Hæreses," xxxv., and the Syriac "Cave of Treasures," translated by Bezold, p. 36). Bland dessa kan nämnas: att äta som de tre änglarna som uppenbarade sig för Abraham, Messias hemlighållande och anointment av Elia, den våldsamma döden av Jesaja (en Haggadah konstaterades redan i den äldsta apokryferna, och i nästan alla de äldre fäder); Melkisedeks identitet Shem (jämför speciellt Epiphanius, "Adversus Hæreses," xxxv., och den syrisk "Cave of Treasures", översatt av Bezold, s. 36).

Clement and Origen. Clemens och Origenes.

Clement calls the Jewish haggadists "mystæ" (μύσται "persons initiated"), a term that was probably current in Alexandria; for the writings of all the Church Fathers agree in regarding Jewish tradition as a kind of esoteric doctrine understood only by the initiated. Clement kallar judiska haggadists "mystæ" (μύσται "inleddes personer"), ett begrepp som förmodligen var aktuell i Alexandria, för skrifter alla kyrkofäderna överens om judisk tradition som en sorts esoterisk doktrin förstås endast av de invigda. Clement is acquainted with the old Haggadah to Ex. Clement är bekant med den gamla Haggadah till Ex. ii. 14, according to which Moses killed the Egyptian by merely pronouncing the name of God. ii. 14, enligt vilken Moses dödade egyptiern genom att endast uttala Guds namn. Moses is called also "Joiakim" and "Melch" by the mystæ ("Stromata," ed. Migne, viii. 897), and "Melchiel" in Pseudo-Philo, "Antiq. Bibl." Mose kallas också "Joiakim" och "Melch" av mystæ ( "Stromata," ed. Migne, viii. 897), och "Melchiel" i Pseudo-Philo, "Antiq. Bibl." ("Jewish Quarterly Review," x. 228; compare x. 726). ( "Jewish Quarterly Review," X. 228; jämföra x. 726). A relation between Clement and the Seder 'Olam Rabba is shown by the fact that both give the same figure, sixty years, as the period of the prophet Elisha's activity (ib. v. 138). En relation mellan Clement och Seder "Olam Rabba visas av det faktum att båda ger samma siffra, sextio år, som perioden av profeten Elisha: s verksamhet (ib. v. 138).

Origen's Debt to the Haggadah. Origenes skuld till Haggadah.

Origen derives still more from the Haggadot. Origen beror ännu mer från Haggadot. For instance: the Garden of Eden is the center of the world ("Selecta in Genesin," ii. 8; compare 'Erub. 19a; Zion is so called in Enoch, xxvi. 1, 2; and Jubilees, viii.); division of the Red Sea into twelve parts (homily to Ex. v. 5; see also Eusebius, commentary on Ps. lxxvii. 13, and Epiphanius, in the notes to "Adversus Hæreses," pp. 262 et seq.; compare Mekilta on Ex. xiv. 16, and other Jewish sources ["Jewish Quarterly Review," v. 151], and Ḳimḥi on Ps. cxxxvi.); repentance of the sons of Korah (commentary on the Epistle to the Romans x. 7; compare Midrash on Ps. xlv. 4); Israel's strength lies in prayer (homily on Num. xiii. 5; compare Sifre, Num. 157); Phineas and Elijah are identical (com. on John vi. 7; Jerome adopts the same opinion from the Apocrypha [v. 813, ed. Vallarsi; compare Yalḳ., Num. 772, but the earliest sources are lacking]); Daniel, Hananiah, Michael, and Azariah are eunuchs (commentary on Matt. xv. 5; compare homily on Ezek. iv. 8; catena on Ezek. xiv. 5; Jerome, "Adversus Jovin," book i., xxv.; com. on Dan. i. 3; Epiphanius, "De Vitis Prophetarum," ed. Migne, xliv. 424; further Sanh. 93b; Gen. R. xcix.); Moses is the author of eleven Psalms ("Selecta" to Ps. xii., ed. Migne, p. 1055; so also Jerome ["Adversus Rufinum," xiii.; compare Pesiḳ., ed. Buber, p. 198a]); wild beasts are the instruments of divine punishment, as in II Kings xvii. Till exempel: Edens lustgård är centrum av världen ( "Selecta i Genesin," ii. 8, jämför "Erub. 19a, Sion kallas så i Enoch, xxvi. 1, 2, och jubileer, viii.); delningen av Röda havet i tolv delar (predikan till Ex. v. 5, se även Eusebius, kommentarer till Ps. LXXVII. 13, och Epiphanius, i noterna till "Adversus Hæreses," pp. 262 ff.; jämför Mekilta på Ex. xiv. 16, och andra judiska källor [ "Jewish Quarterly Review," v. 151], och Ḳimḥi på Ps. CXIV.) ånger av sönerna till Kora (kommentaren till Romarbrevet x. 7; Jämför Midrash på Ps. xlv. 4), Israels styrka ligger i bön (predikan på Num. xiii. 5, jämför Sifre, Num. 157), Phineas och Elia är identiska (KOM. på Joh. 7, Hieronymus antar samma yttrande från apokryferna [v. 813, red. Vallarsi, jämföra Yalḳ., Num. 772, men de tidigaste källorna saknas]), Daniel, Hananja, Michael, och Asarja är eunucker (kommentarer till Matt. XV. 5, jämför predikan om Hes. iv. 8; Catena på Hes. xiv. 5, Jerome, "Adversus Jovin," bok I., xxv.; com. om Dan. I. 3, Epiphanius, "De Vitis Prophetarum," ed. Migne , XLIV. 424, ytterligare Sanh. 93b; Mos R. LXXXIII.), Moses är författaren av elva Psalms ( "Selecta" till PS. xii., ed. Migne, s. 1055, så även Jerome [ "Adversus Rufinum "XIII., jämföra Pesiḳ., ed. Buber, s. 198a]); vilda djur är de instrument som Guds straff, som i II Kings xvii. 2 (homily on Ezek. iv. 7, xiv. 4; compare Mishnah Ta'anit iii. 6; Shab. 33a). 2 (predikan på Hes. Iv. 7, xiv. 4, jämför Mishna Ta'anit III. 6, Shab. 33a).

Eusebius. Eusebius.

Eusebius recognizes Jewish tradition as an authority almost equal to the Scriptures, and calls it ἅγρσΦος παράδοσις; ie, "unwritten tradition" ("Historia Ecclesiastica," iv. 22). Eusebius erkänner judisk tradition som en myndighet nästan lika med Bibeln, och kallar den ἅγρσΦος παράδοσις, dvs "oskrivna tradition" ( "Historia ecclesiastica," iv. 22). Its depositaries he terms "deuterotæ" (δευτερωταί, "Præparatio Evangelica," xi. 5), and he characterizes them aptly as men of an uncommon strength of intellect, whose faculties have been trained to penetrate to the very heart of Scripture. Dess förvaringsinstitut han benämner "deuterotæ" (δευτερωταί, "Præparatio Evangelica," xi. 5), och han karakteriserar dem träffande som män i en ovanlig styrka intellekt, vars fakulteterna har utbildats för att tränga in till hjärtat av Skriften. The Hebrews, he says, call them δευτερωταί (ie, "tannaim"), because they expound Holy Writ (ib. xii. 1). "Deuterosis" (δευτύρωσις, "mishnah") is commonly used by the ecclesiastical writers for the Jewish tradition, and is also found in Justinian's novellæ. Hebréerna, säger han, kalla dem δευτερωταί (dvs. "tannaim"), eftersom de förklara Heliga Skrift (ib. xii. 1). "Deuterosis" (δευτύρωσις, "Mishna") används ofta av den kyrkliga författare under den judiska tradition, och finns även i Justinianus's Novellae.

Eusebius makes a distinction between esoteric and exoteric exegesis; the Haggadot he often classes with the exoteric interpretation, contrary to Clement and others, who see therein a secret doctrine. Among his Haggadot may be mentioned the following: Abraham observed the precepts of the Torah before it had been revealed ("Demonstratio Evangelica," i. 6; compare Yoma 28b); King Hezekiah's sin in omitting a hymn of praise to God after Sennacherib's defeat (commentary on Isa. xxxix. 1; Jerome, ad loc., quotes the same tradition; compare Sanh. 94a; Cant. R. iv. 8; Lam. R. iv. 15); Merodach-baladan's relations to Hezekiah (com. on Isa. xxxix. 1; the same Haggadah is given in Ephraem Syrus' commentary on II Kings xx. 10 ["Opera Syriaca," i. 562], as in one of Jacob of Edessa's scholia; compare Sanh. 96a). Eusebius skiljer mellan esoteriska och exoteriska exegetik, det Haggadot han ofta klasser med exoteriska tolkningen strider mot Clement och andra, som ser däri en hemlig doktrin. Bland hans Haggadot kan nämnas följande: Abraham iakttas föreskrifterna i Torah innan det hade visat ( "Demonstratio Evangelica," i. 6, jämför Yoma 28b), kung Hiskias synd att underlåta en lovsång till Gud efter Sanherib nederlag (kommentar på Isa. xxxix. 1, Jerome, ad loc. citerar samma tradition, jämföra Sanh. 94a, Cant. R. iv. 8, Lam. R. iv. 15); Merodach-baladan relationer till Hiskia (KOM. på Jes. xxxix. 1, samma Haggadah finns i Ephraem Syrus " kommentaren till II Kings xx. 10 [ "Opera syriaca," i. 562], som i en av Jacob Edessas s Skolie, jämföra Sanh. 96A). The traitor Shebna was a high priest (compare Lev. R. v.), treacherous (compare Sanh. 26a) and sensual (ib.), as Eusebius asserts in the name of δ Εβραῖος (com. on Isa. xii. 10, 11; Jerome makes the same statement ad loc.). Förrädaren Shebna var en överstepräst (jämför Lev. R. v.), förrädiska (jämför Sanh. 26a) och sensuell (ib.), som Eusebius hävdar i namnet δ Εβραῖος (KOM. på Jes. Xii. 10 11, Jerome gör samma loc uttalande ad.). The passage Zech. Passagen Sak. xi. xi. 8 received very early the following Christological interpretation: After the advent of Jesus, the three powerful estates, kings, priests, and prophets, disappeared from Israel ("Demonstratio Evangelica," x. 1). 8 fick mycket tidigt följande kristologiska tolkning: Efter införandet av Jesus, tre kraftfulla egendomar, kungar, präster och profeter, försvann från Israel ( "Demonstratio Evangelica," X. 1). Jerome, on Zech. Jerome, på Sak. xi. xi. 8, quotes it only to reject it, preferring the Jewishexegesis, which applies the text to Moses, Aaron, and Miriam; but he does not credit it to the Jews; compare also Pseudo-Philo ("Jewish Quarterly Review," x. 321), and Mekilta xvi. 8, citerar det bara att förkasta det, föredrar Jewishexegesis, som gäller texten till Moses, Aron och Miriam, men han inte kreditera det på judarna, jämför även Pseudo-Philo ( "Jewish Quarterly Review," X. 321 ), och Mekilta xvi. 35; Seder 'Olam Rabba x.; Ta'anit 9a. 35; Seder "Olam Rabba X.; Ta'anit 9a. Something similar is found in Aphraates on Num. Något liknande finns i Aphraates på Num. xx. xx. 1. 1.

Acceptance by Church Fathers of Haggadot. Godkännande av kyrkofäderna av Haggadot.

Aphraates gives the above as a self-evident exegesis without mentioning its Jewish origin. Aphraates ger ovan som en självklar exegetik utan att nämna dess judiska ursprung. He does the same with his numerous other Haggadot, which were doubtless derived from the Jews. Han gör likadant med sina många andra Haggadot, som härrör säkerligen från judarna. Ephraem Syrus likewise gives his Haggadot in the name of scholars (, expounders , etc., but never in the name of Jews. The Haggadot, however, were so generally accepted, that their Jewish origin gradually came to be forgotten. Ephraem Syrus, for instance, says, on Gen. xi. 29, that Sarah was called "Iscah" on account of her beauty; but this Haggadah is already found in Seder 'Olam R. ii. His explanation of Gen. xxxvi. 24 is similar to that found in Onkelos and the Samaritan Version. On II Kings iv. he has the same Haggadah about Obadiah's wife that is found in the Targum Yerushalmi and in part in Ex. R. xxxi. These and similar passages prove Ephraem's knowledge of Hebrew-a knowledge which many investigators have unjustly disputed. Ephraem Syrus ger också sitt Haggadot i namn av akademiker (var uttolkare, osv, men aldrig i namn av judar. De Haggadot, dock så allmänt accepterat att deras judiska ursprung småningom kom att bli bortglömda. Ephraem Syrus, för Exempelvis säger, på Gen xi. 29, att Sarah kallades "Iscah" på grund av hennes skönhet, men detta Haggadah återfinns redan i Seder "Olam R. II. Hans förklaring av general XXXVI. 24 liknar den som finns i Onkelos och samariten Version. På II Kings IV. Han har samma Haggadah om Obadiah hustru som finns i Targum Yerushalmi och delvis i Ex. R. xxxi. Dessa och liknande passager bevisa Ephraem kunskap i hebreiska, en kunskap som många utredare som orättmätigt har ifrågasatts.

Jerome's Wide Knowledge of Hebrew Tradition. Hieronymus bred kunskap om hebreiska traditionen.

But the one most conversant with Jewish traditions, and their greatest admirer, is Jerome. Men det som mest förtrogna med judiska traditioner, och deras största beundrare, är Jerome. His "Quæstiones Hebraicæ in Genesin" form an almost uninterrupted series of such traditions; and he quotes them frequently in his other writings also. Hans "Quæstiones Hebraicæ i Genesin" bildar en nästan oavbruten serie av sådana traditioner, och han citerar dem ofta i hans andra skrifter också. They are mostly historical episodes as additions to Bible history, which he calls either "traditiones" or frequently "fabulæ." De är mestadels historiska episoder som tillägg till biblisk historia, som han kallar antingen "traditiones" eller ofta "Fabulae." These Haggadot were not only imparted to him orally by his Jewish teachers, but, remarkably enough, he also read Midrashic works himself. Dessa Haggadot var inte bara förmedlas till honom muntligen av hans judiska lärare, men märkligt nog, han också läsa Midrashic anläggningen själv. He says, for example, on Jer. Han säger, till exempel på Jer. xxix. XXIX. 21: "Nec legitur in synagogis corum"; on Zech. 21: "NEC legitur i synagogis Corum" på Sak. iv. iv. 2: "Hæc ab Hebrís dicta reperimus." 2: "hæc AB Hebrís dicta reperimus." Yet he speaks of these traditions as if they were a secret doctrine, "arcanæ eruditionis Hebraicæ et magistrorum synagogæ recondita disciplina" (Zech. vi. 9). Men han talar om dessa traditioner som om de vore en hemlig lära, "arcanæ eruditionis Hebraicæ et magistrorum synagogæ recondita disciplina" (Sak. VI. 9). He is also the only Church Father who is acquainted with the technical terms of the Hebrew tradition; for instance: "hoc Scriptura nunc dicit" ; "hoc est quod dicitur" ; "non debemus legere," or "non legi potest" . Han är också den enda kyrkan Fader som är bekant med de tekniska villkoren i den hebreiska traditionen, till exempel: "hoc Scriptura nunc dicit"; "Hoc est quod dicitur", "non debemus legere," eller "icke legi potest". He knows and applies the method of "notarikon" or "gemaṭria" (on Nahum iii. 8, on Haggai i. 1). Han vet och tillämpar metoden för "notarikon" eller "Gematria" (på Nahum III. 8, på Haggai i. 1). This technical knowledge has so far been noted only in Barnabas' writings. Denna tekniska kunskaper har hittills bara noteras i Barnabas 'skrifter.

The haggadic elements in Jerome are so numerous that they would fill volumes; some of the more noteworthy ones may be mentioned here. Den haggadic inslag i Jerome är så många att de skulle fylla volymer, några av de mer anmärkningsvärda dem kan nämnas här. On Eccles. På Eccles. iv. iv. 13 he quotes a lost Midrash of R. Akiba, which has come down only anonymously (compare Eccl. R. iv. 13; Abot de-R. Nathan, version ii., ch. 4; Midr. Ps. ix. 5) and in secondary sources. 13 citerar han en förlorad Midrash av R. Akiba, som har kommit ned bara anonymt (jämför Pred. R. iv. 13, Abot de-R. Nathan, version II., Kap. 4, Midr. Ps. Ix. 5) och sekundära källor. He is entirely unsupported, however, in his view that Elihu (in Job) and Balaam are identical ("Quæst. Hebr. in Gen." xxii. 21). On Ezek. Han är helt stöds dock i hans åsikt att Elihu (i Job) och Bileam är identiska ( "Quæst. Hebr. In Gen" XXII. 21). På Hes. xlv. xlv. 13, 14 Jerome quotes a halakic Midrash which treats of the heave-offering (compare Yer. Terumot vi. 1, 42d). 13, citat 14 Jerome en halakic Midrash som handlar om den heave-erbjudande (jämför Yer. Terumot VI. 1, 42d). Epiphanius also knew this; the Pharisees are said to have offered τριακοντάδες τε καὶ πεντηκοντάδες (Hilgenfeld, "Judenthum und Juden-Christenthum," p. 73, Leipsic, 1886). Epiphanius visste också detta, fariséerna sägs ha erbjudit τριακοντάδες τε καὶ πεντηκοντάδες (Hilgenfeld, "Judenthum und Juden-Christenthum" s. 73, Leipzig, 1886). On Zech. På Sak. xi. xi. 13 he has a curious Haggadah on the number of the affirmative and negative precepts; a closer investigation shows that he has preserved this Haggadah more correctly than it is found in Jewish sources ("Jewish Quarterly Review," vi. 258; Jacob Bernays, "Abhandlungen," i. 252). The Church Fathers who lived after Jerome knew less and less about Judaism, so that, the history of the later periods is no longer of any interest in this connection. 13 har han ett märkligt Haggadah om antalet positiva och negativa påbud, en närmare undersökning visar att han har bevarat denna Haggadah mer korrekt än det finns i judiska källor ( "Jewish Quarterly Review," VI. 258, Jacob Bernays, " Abhandlungen, "I. 252). kyrkofäderna som levde efter Jerome visste mindre och mindre om judendomen, så att historien om de senare perioderna inte längre är av något intresse i detta sammanhang.

Polemics: Polemik:

The dialogue between Justin and the Jew Tryphon is remarkable for the politeness with which Jews and Christians speak of one another; later on, however, examples are not wanting of passionate and bitter language used by Christians and Jews in their disputations. Dialogen mellan Justin och Judisk Tryfon är anmärkningsvärd för artighet som judar och kristna talar om en annan, senare, dock är exempel inte vill passionerade och bitter språk som används av kristna och judar i sina disputationer. Origen complains of the stubbornness of the Jews (Homily x., on Jer. viii.), and accuses them of no longer possessing sound knowledge (lc iii.). Origenes klagar av envishet av judarna (Predikan x., på Jer. Viii.), Och anklagar dem för att inte längre besitter goda kunskaper (LC III.). Ephraem Syrus assumes a very insulting tone toward the Jews; he calls them by opprobrious names, and sees in them the worthless vineyard that bears no good fruit. Ephraem Syrus förutsätter en mycket förolämpande ton mot judar, han kallar dem skymflig namn, och ser på dem värdelösa vingården som inte har någon god frukt. Like Eusebius, who used the misfortunes of the Jews for polemic purposes (com. on Ps. lviii. 7-12), Ephraem sees in their wretched condition the visitation of God (on Gen. xlix. 8); because the Jews "betrayed Christ," they were driven from their country and condemned to perpetual wandering (on II Kings ii., toward the end). Liksom Eusebius, som använde olyckor judarna för polemik ändamål (KOM. på Ps. XLVII. 7-12), ser Ephraem i sitt eländiga tillstånd för besök av Gud (på Mos xlix. 8), eftersom judarna "förrått Kristus "fördrevs de från sitt land och dömdes till ständiga vandringar (på II Kings II., mot slutet). After Jerome has enumerated all the countries whither the Jews had been dispersed, he exclaims: "Hæe est, Judæe, tuarum longitudo et latitudo terrarum" ("Epistola cxxix. ad Dardanum"). Efter Jerome har räknat upp alla de länder dit judarna var utspridda, utbrister han: "Hæe est, Judæe, tuarum longitudo et latitudo Terrarum" ( "Epistola cxxix. Annons Dardanum").

What especially angered the Christians was the fact that the Jews persisted in their Messianic hopes. Vad upprörde speciellt de kristna var det faktum att judarna framhärdade i sin messianska förhoppningar. In his sermon against the Jews Ephraem says: "Behold! this people fancies that it will return; after having provoked God by all its ways, it awaits and expects a time when it shall be comforted." I sin predikan mot judarna Ephraem säger: "Se, detta folk fantasier om att det kommer tillbaka, efter att ha framkallat Gud av alla sina vägar, väntar man och förväntar sig en tid då det skall bli tröstade." Ephraem, as well as Justin and Origen, mentions that at this period Judaism was receiving numerous accessions from the ranks of paganism, a phenomenon ascribed by the Church Fathers to the machinations of Satan. Ephraem, liksom Justin och Origenes nämner att det vid denna tid judendomen fick många anslutningar från leden av hedendom, en företeelse som tillskrivs av kyrkofäderna till intriger av Satan.

Jerome, on the other hand, speaks with great eloquence of the Messianic hopes of the Jews. Jerome, å andra sidan, talar med stor vältalighet i den messianska förhoppningar på judarna. Many Messianic passages of the Bible were applied by the latter to the emperor Julian, others to the distant future, differences which resulted in interminable polemics. The Church Fathers looked upon the Jews as demons, upon their synagogues as houses of Satan; Rufinus mockingly styles Bar Ḥanina, Jerome's Jewish teacher, "Barabbas," and Jerome himself a rabbi. Många Messianic avsnitt i Bibeln tillämpades av den senare till kejsar Julianus, andra till en avlägsen framtid, skillnader som resulterade i oändligt polemik. Kyrkofäderna betraktade judarna som demoner, på deras synagogor som hus av Satan; Rufinus spefullt stilar bar Ḥanina, Jerome judiska lärare, "Barabbas" och Jerome sig en rabbin. The one word "circumcisio" was used to condemn the whole of Judaism; the Jews, they said, took everything carnally (σωματικῶς), the Christians took all things spiritually (πνευματικῶς). Det enda ordet "circumcisio" användes för att fördöma hela judendomen, judarna, de sade, tog allt köttets (σωματικῶς), de kristna tog allt andligt (πνευματικῶς).

Disputations Between Jews and Christians. Disputationer mellan judar och kristna.

The writings of Jerome vividly portray the character of the polemics of that period. Skrifter Jerome skildrar livfullt karaktär av polemiken av den perioden. The Christian who should undertake to dispute with the Jews hadto be learned in doctrine (Preface to Psalms). Kristen som bör åta sig att tvisten med judarna hadto behöver lära sig lära (förordet till Psaltaren). But these disputations must be held lest the Jews should consider the Christians ignorant (on Isa. vii. 14). Men dessa Disputationer måste hållas så att inte judarna skulle överväga de kristna okunniga (på Jes. Vii. 14). The proceedings were very lively. Målet var mycket livlig. Reference is made, even if only figuratively, to the planting of the feet against each other, to the pulling of the rope, etc. Hänvisning görs, även om det bara bildligt, till plantering av fötterna mot varandra, för att dra i repet, etc. (lc). (LC). It is incredible that the Jews were so frantic as to "scream with unbridled tongues, foaming at the mouth, and hoarse of voice" (on the Epistle to Titus, iii. 9). Det är otroligt att judarna var så desperata att "skrika med otyglad tungor, skumbildning i munnen, och hes i rösten" (på episteln till Titus, iii. 9). Nor is it probable that the Jews "regretted when they had no opportunity to slander and vilify the Christians" (Preface to Joshua), although the Jews of that age show no diffidence in sustaining their part in these discussions. Det är inte heller troligt att judarna "beklagade då de inte haft möjlighet att förtala och förtalar de kristna" (Förord till Josua), även om judarna i den åldern inte visar någon brist på självtillit för att upprätthålla sin del i dessa diskussioner. They were accused of avoiding questions that arose on the more difficult passages of the Bible (on Isa. xliv. 6), which proved simply that they wanted to avoid disputations altogether. De anklagades för att undvika frågor som uppstod på de svårare passager i Bibeln (på Jes. XLIV. 6), vilket visar bara att de ville undvika Disputationer helt. But the Jews had allies in their opinions; for pagans and Christian sectaries agreed with them on many points, drawing upon themselves the polemics of the Church Fathers. Men judarna hade allierade i deras åsikter, för hedningar och kristna sectaries överens med dem på många punkter, dra på sig den polemik av kyrkofäderna.

Avowed Attacks on Jews. Uttalade Angrepp på judar.

Of the numerous polemical works directed against the Jews, only a few can be mentioned here. De många polemiska verk mot judar, bara ett fåtal kan nämnas här. Of Clement's work, "Canon of the Church, or Against the Judaizers" (Κανὼν 'Εκκλησιαστικὸς ἢ Πρὸς τονς 'Ιουδαιζοντας; Eusebius, "Historia Ecclesiastica," vi. 13), only a few fragments have been preserved. Klemens arbete "Canon i kyrkan, eller mot Judaizers" (Κανὼν "Εκκλησιαστικὸς ἢ Πρὸς τονς" Ιουδαιζοντας, Eusebius, "Historia ecclesiastica," VI. 13), har endast ett fåtal fragment bevarats. Origen's famous work, "Contra Celsum," is directed no less against the Jews than against the pagans, since Celsus had brought forward many Jewish doctrines. Eusebius' "Demonstratio Evangelica" was avowedly a direct attack on the Jews (see i. 1, 11). Origenes berömda verk, "Contra Celsum," riktar sig inte mindre mot judar än mot hedningarna, eftersom Celsus fört fram många judiska läror. Eusebius ' "Demonstratio Evangelica" var avowedly en direkt attack på judarna (se I. 1, 11). Aphraates' Homily xix. Aphraates "Predikan xix. is largely directed against the Jews, and Homilies xi., xiii., xv. är till stor del riktas mot judar, och predikningar xi., xiii., xv. denounce circumcision, the Sabbath, and the discrimination between clean and unclean food, "of which they are proud." fördöma omskärelsen, sabbaten, och diskriminering mellan ren och oren mat, "som de är stolta."

A little work of Novatian, formerly ascribed to Tertullian ("Epistola de Cibis Judaicis," Leipsie, 1898, ed. G. Landgraf and C. Weyman, reprinted from "Archiv für Lateinische Lexicographie und Grammatik," xi.), is also directed against the Jewish dietary laws. Isidore of Seville has copied this work almost verbatim in his "Quæstiones in Leviticum," ix. Lite arbete Novatianus tidigare tillskrevs Tertullianus ( "Epistola de Cibis Judaicis," Leipsie, 1898, red. G. Landgraf och C. Weyman, omtryck av "Archiv für Lateinische Lexicographie und Grammatik," xi.), Går också mot den judiska dietlagar. Isidor av Sevilla har kopierat detta arbete nästan ordagrant i sin "Quæstiones i Leviticum," ix. Presumably also by Novatian, and thus of the fourth century, is the treatise "Adversus Judæos," often ascribed to Cyprian; this is, however, somewhat conciliatory in tone (Landgraf, in "Archiv," xi. 1897). Förmodligen också av Novatianus och därmed det fjärde århundradet, är avhandling "Adversus Judæos," ofta tillskrivs Cyprian, detta är dock något försonande i ton (Landgraf, i "Archiv", xi. 1897). In Tertullian's works there is also found a treatise, "Adversus Judæos," similar in many ways to Cyprian's "Testimonia," both having drawn upon the older work, "Altercatio Simonis Judæi et Theophili Christiani" (P. Corssen, Berlin, 1890); in the "Altercatio" the Jew is converted. I Tertullianus verk finns också hittat en avhandling med "Adversus Judæos," liknar på många sätt Cyprian's "Testimonia," såväl som på äldre verk, "Altercatio Simonis Judæi et Theophili Christiani" (P. Corssen, Berlin, 1890) , i "" Altercatio den Judisk konverteras.

After Julian's death Ephraem composed four hymns: against Emperor Julian the Apostate, against heresies, and against the Jews (in "S. Ephraemi Syri Carmina Nisibena," ed. Bickell, Latin transl., Leipsic, 1866; and Overbeck, "S. Ephraemi Syri Aliorumque Opera Selecta," Syriac text, Oxford, 1865). Efter Julian död Ephraem sammansatt fyra psalmer: mot kejsar Julianus Apostata, mot irrläror, och mot judar (i "S. Ephraemi Syri Carmina Nisibena," ed. Bickell, latin övers., Leipzig, 1866; och Overbeck, "S. Ephraemi Syri Aliorumque Opera Selecta, "syriska text, Oxford, 1865). Connected with these in time as well as in subject are the six sermons of John Chrysostom against the Jews ("Homilies," i.). Samband med dessa i tid samt i fråga är de sex predikningar från Johannes Chrysostomos mot judar ( "predikningar," i.). In these he bitterly complains of the Christians for still clinging to Jewish customs, a circumstance mentioned by other Church Fathers as well. I dessa klagar han bittert av de kristna för fortfarande fast vid judiska tullen, en omständighet som nämnts av andra kyrkofäderna också. Jerome gives striking examples in his commentaries on Matt. Jerome ger slående exempel på hans kommentarer om Matt. xxiii. xxiii. 5 and on Ezek. 5 och om Hes. xxxiii., and more characteristic still are the following words of his: "The Jewish laws appear to the ignorant and the common people as the very ideals of wisdom and human reason" ("Epistola cxxi. ad Algasiam"). This attitude of the multitude was of course earnestly combated by the Church Fathers; thus an anonymous work mentioned by Photius ("Myriobiblion," ed. Migne, p. 390) is directed against the Jews and against those who, like the Jews, celebrated Easter on the 14th of Nisan. XXXIII., och mer karakteristiska fortfarande är följande ord han: "Den judiska lagar verkar de okunniga och vanliga människor som själva ideal vishetens och mänskligt förnuft" ( "Epistola cxxi. annons Algasiam"). Denna inställning mängd var naturligtvis allvarligt bekämpas av kyrkofäderna, alltså ett anonymt verk nämns av Photius ( "Myriobiblion," ed. Migne, s. 390) är riktad mot judar och mot dem som, liksom judarna firade påsk den 14: e Nisan. Epiphanius' celebrated work "Adversus Hæreses," as also his "Ancoratus," treats of the Jewish faith; regarding it only as a third religious system, to be reckoned alongside of Scythism and Hellenisin, while the only divine revelation is Christianity. Epiphanius 'berömda verk "Adversus Hæreses", som också hans "Ancoratus", behandlar den judiska tron, om den bara som en tredje religiöst system att räkna vid sidan av Scythism och Hellenisin, medan den enda gudomliga uppenbarelsen är kristendom. The founder of Christian dogmatics, Augustine, in defiance of all dogmatic principles of classification, groups Jews, heathens, and Arians in one class ("Concio ad Catechumenos"). Grundaren av kristen dogmatik, Augustinus, i strid med alla dogmatiska principer för klassificering, grupper judar, hedningar, och arierna i en klass ( "Concio ad Catechumenos").

The points animadverted upon by the Church Fathers are manifold; they include such fundamental laws as those of the Sabbath, concerning the transfer of which to Sunday Justin already treats ("Dialogue," ch. 24)-a change which was opposed by Origen (compare Diestel, "Geschichte des Alten Testaments," p. 37), and which Origen (commentary on Rom. vi. 2) and Jerome ("Epistola cxxi. ad Algasiam") seek to prove to be impossible of observance ("Grätz Jubelschrift," p. 191). De punkter animadverted fattas av kyrkofäderna är många, de innehåller sådana grundläggande lagar som de sabbaten, om överföring av dessa till söndag Justin redan behandlas ( "Dialog," ch. 24)-en förändring som motsatte sig Origen ( Jämför Diestel, "Geschichte des Alten Testamentet", s. 37), och som Origen (kommentarer till Rom. VI. 2) och Jerome ( "Epistola cxxi. annons Algasiam") försöker visa sig vara omöjligt av efterlevnaden ( "Graetz Jubelschrift "s. 191). Circumcision, which is also violently assailed by Origen (see Diestel, "Gesch. des Alten Testaments," p. 37), the dietary laws, and many minor matters, such, for instance, as the washing of the hands, are made in turn to serve as subjects of polemical writing (Origen, commentary on Matt. xi. 8). Omskärelse, som också våldsamt överfallen av Origen (se Diestel, "Gesch. Des Alten Testamentet" s. 37), dietlagar, och många mindre frågor, till exempel, är till exempel, som tvätt av händerna, som gjorts i tur att tjänstgöra som ämnen av polemisk skrift (Origenes, kommentaren till Matt. xi. 8). Indeed, the Church Fathers even in the fourth century afford more information concerning the observance of the Levitical laws of purity than the rabbinical sources, Neubürger (in "Monatsschrift," 1873, p. 433) to the contrary notwithstanding. Faktum är att kyrkofäderna även i det fjärde århundradet råd med mer information om iakttagandet av levitisk lagar renare än den rabbinska källor Neuburger (i "Monatsschrift", 1873, s. 433) på motsatsen trots.

Baseless Charges Against the Jews. Grundlösa anklagelser mot judarna.

Jerome says ("Epistola cix. ad Riparium") that the Samaritans and the Jews considered not only the bodies of the dead as unclean, but also the utensils in the house containing a corpse. Jerome säger ( "Epistola cix. Annons riparium") för att samariterna och judarna ansåg inte bara kropparna av de döda som orena, men också redskap i huset med ett lik. Probably in consequence of the Levitical laws of purification the Jews, as well as the Samaritans and heretics, avoided contact with the Christians, a fact of which Jerome bitterly but most unjustly complains (on Isa. lxv. 4). Troligen till följd av levitisk lagar rening judarna, liksom samariterna och kättare, undvika kontakt med de kristna, ett faktum som Jerome bittert men mest orättvist klagar (på Jes. LIV. 4). Equally preposterous is it when Justin accuses the Jews, even their rabbis and sages, of immorality ("Dialogus cum Tryphone," cxxxiv., cxli.). Lika orimligt är det när Justin anklagar judarna, även deras rabbiner och vise, av omoral ( "Dialogus cum Tryphone," CXII., CXLI.). A characteristic polemical sentence of Tertullian may well be added in this connection: "We have everything in common, except our women; you have community only in that respect" (see Hefele, "Beiträge zur Kirchengesch." i. 16, Tübingen, 1864). Perhaps more plausible, though often discussed and denied in more recent times, is the charge of the Church Fathers Justin, Origen, Epiphanius, andJerome that the Jews revile and curse Jesus-that is, Christianity-three times a day in their prayers ("Jewish Quarterly Review," v. 130, ix. 515; compare Wulfer, "Adnot. Theriaca Judaica," p. 305; Krauss, "Das Leben Jesu," p. 254, Berlin, 1902). Dogmatic questions, of course, were the subject of controversy-never-ending questions on the abrogation of the Mosaic law, the person of the Messiah, etc. Yet there was some agreement between Christians and Jews in such matters as Antichrist (see Irenæus, passim; Hippolytus, "De Antichristo"; compare "Revue Etudes Juives," xxxviii. 28, and Bousset, "Der Antichrist," Göttingen, 1895), chiliasm (Ephraem Syrus on II Kings iv. 35; compare Sanh. 97a; 'Ab. Zarah 9a; and other Church Fathers), angelology, the Resurrection, etc. Ett kännetecken polemiska meningen Tertullianus får väl läggas till i detta sammanhang: "Vi har allt gemensamt, förutom våra kvinnor, ni har gemenskapen endast i detta avseende" (se Hefele, "Beiträge zur Kirchengesch." I. 16, Tübingen, 1864 ). Kanske mer troligt, även om de ofta diskuterats och förnekas i senare tid, är ansvarig för kyrkofäderna Justin, Origenes, Epiphanius, andJerome att judarna smäda Jesus och förbannelse, det är, kristendomen-tre gånger om dagen i sina böner ( "Jewish Quarterly Review," v. 130, IX. 515 och jämför Wulfer, "Adnot. Theriaca Judaica" s. 305, Krauss, "Das Leben Jesu" s. 254, Berlin, 1902). Dogmatisk frågor, av Naturligtvis var omstridd, aldrig sinande frågor om upphävande av den mosaiska lagen, den person av Messias, etc. Men det fanns ett visst samförstånd mellan kristna och judar i sådana frågor som Antikrist (se Irenaeus, passim, Hippolytos, "De Antichristo", jämför "Revue Etudes Juives," XXXVIII. 28, och Bousset, "Der Antichrist," Göttingen, 1895), chiliasm (Ephraem Syrus på II Kings IV. 35, jämför Sanh. 97a, "Ab. Zarah 9a och andra kyrkofäderna), angelology, uppståndelsen, etc.

Skill of Jews in Controversy. Skill av judar i kontroverser.

The ability of the Jews to cope successfully with the Christians in these controversies is due to the fact that they were well versed in all the questions under discussion. Förmågan hos judarna att klara av de kristna i dessa kontroverser beror på det faktum att de var väl bevandrad i alla de frågor som diskuteras. Jerome assumes that in Scriptural questions every Jew is able to give satisfactory replies (Preface to Samuel). Jerome förutsätter att det i bibliska frågor varje Judisk kan ge tillfredsställande svar (Förord till Samuel). The Jews, moreover, were acquainted not only with the original text, but also with the Septuagint, the Apocrypha, Aquila's version, and in general with all works relating to Holy Writ. Judarna, dessutom var bekant inte bara med den ursprungliga texten, men också med Septuaginta, den apokryferna, Aquila version, och i allmänhet med alla verk som rör den heliga skrift. No sooner had Apollinaris Laodicinus' writings appeared than the Jews read and discussed them (Jerome on Eccl. v. 17). Especially noteworthy is the fact that the Jews were as well versed in the New Testament as in the Old, being able to explain difficulties therein that puzzled even the officially appointed Christian teachers (idem on Isa. xi. 1). Knappt hade Apollinaris Laodicinus skriverier föreföll än judarna läst och diskuterat dem (Jerome den Pred. V. 17). Speciellt anmärkningsvärt är det faktum att judarna var så väl bevandrade i Nya testamentet som i den gamla, att kunna förklara svårigheter där, som förvånade även officiellt utsett Christian lärare (dito på Jes. xi. 1). Ephraem Syrus asserts, curiously enough (Sermon xxv., in Zingerle, "Bibliothek der Kirchenväter," ii. 271), that the Jews admitted that John the Baptist really had appeared. Ephraem Syrus hävdar, märkligt nog (Sermon xxv., I Zingerle, "Bibliothek der Kirchenväter," ii. 271), att judarna medgett att John the Baptist verkligen hade dykt upp. Origen relates a Jewish tradition concerning Judas Iscariot (on Matt., Com. ser., § 78). Origen avser en judisk tradition om Judas Iscariot (på Matt., Com. Ser., § 78). Jerome is therefore to be believed when he says that the Jews were often in a position to applaud their own champions (on Ezek. xxxiii. 33), which they did in a sensational way (ib. xxxiv. 3). Jerome är därför man skall tro när han säger att judarna var ofta i stånd att applådera sin egen Champions (på Hes. Xxxiii. 33), vilket de gjorde på ett sensationellt sätt (ib. XXXIV. 3). Chrysostom also taxes the Jews with their theatrical manner ("Opera," ed. Montfaucon, i. 656), and before him the just and cautious Justin says the same thing ("Dialogus cum Tryphone," cxxii.). Chrysostomos också skatter judarna med sin teatraliska sätt ( "Opera", red. Montfaucon, I. 656), och före honom bara och försiktiga Justin säger samma sak ( "Dialogus cum Tryphone," CIV.).

The Old Testament and the Apocrypha: Gamla testamentet och Apokryferna:

Christians and the Jewish Hellenists. Kristna och judiska Hellenists.

The main object of the Christian endeavor was to wrest the Old Testament from the Jews and to make of it a Christian weapon. Therefore, as Jerome says (on Micah vii. 9), the Jews were hoping that in the Messianic times the Law and the Prophets would be taken away from the Christians and given to the Jews exclusively (compare the polemic passage in Ex. R. xlvii.). Huvudsyftet med den kristna strävan var att överta det Gamla testamentet från judarna och att göra det till en kristen vapen. Eftersom Jerome säger (på Mika vii. 9), var judarna hoppas att den messianska tiden lagen och Profeterna skulle tas bort från de kristna och ges till judarna uteslutande (jämför polemik passage i Ex. R. xlvii.). To accomplish their purpose the Christians made use of the allegorical exegesis as developed by Philo and other Jewish Hellenists. För att uppfylla sitt ändamål de kristna använt sig av en allegorisk exeges som utvecklats av Philo och andra judiska Hellenists. The literal meaning, says Origen, is good enough only for the Jews, in order that nothing may be applied to Jesus. Bokstavlig mening, säger Origenes, duger bara för judarna, så att ingenting kan tillämpas på Jesus. Only Isidor of Pelusium had sense enough to warn against applying the whole of the Old Testament to Jesus, lest the Jews and pagans find cause for ridicule (Epistles, i., ep. cvi.; ii., ep. cxcv.). Endast Isidor av Pelusium hade förstånd nog att varna för att tillämpa hela Gamla testamentet att Jesus, så att judarna och hedningarna finna anledning till åtlöje (epistlarna, I., ep. CVI. Ii., Ep. Cxcv.). Nevertheless the whole Christian Church fell into this exaggeration; and into what absurdities they were led is shown by the following examples: Sarah and Hagar, already explained allegorically by Paul (Gal. iv. 24), are, according to Clement ("Stromata," i. 5), wisdom and the world. Ändå hela den kristna kyrkan kunde hänföras till denna överdrift, och i vilka absurditeter de leddes framgår av följande exempel: Sara och Hagar, redan förklarat allegoriskt av Paul (Gal. IV. 24), är enligt Clement ( "Stromata, "I. 5), visdom och världen. The two women who appeared before Solomon symbolize the Synagogue and the Church; to the former belongs the dead child; to the latter, the living one, that is, the Jewish faith is dead; the Christian faith is living (Ephraem Syrus on I Kings iii. 6). De två kvinnorna som har framträtt Solomon symboliserar synagogan och kyrkan, att den förra tillhör det döda barnet, till den senare, den levande, är att den judiska tron är död, den kristna tron är levande (Ephraem Syrus om jag Kings III. 6). These might pass; but it becomes mere childishness when David is made to signify old and worn-out Israel, but Abishag Jesus (on I Kings i. 1). Dessa kan passera, men det blir bara barnslighet när David görs för att beteckna gamla och utslitna Israel, men Abishag Jesus (om jag Kings i. 1). Equally unnatural is the assertion of Fulgentius in his "Epistola Synodica" (in Hefele, "Conciliengesch," 2d ed., ii. 699), that Esau represents the "figura populi Judæorum," and Jacob the people destined to be saved. Lika onaturligt är en bekräftelse av Fulgentius i hans "Epistola Synodica" (i Hefele, "Conciliengesch, 2d ed. Ii. 699), att Esau representerar" figura populi Judæorum "och Jacob folket avsedd att vara räddad. The Jews made things much more easy by looking upon themselves as Jacob, and upon the Christians as Esau or Edom. Judarna gjort det mycket lättare genom att betrakta sig själva som Jacob, och de kristna som Esau eller Edom. At disputations the Christians knew in advance how the Jews would interpret certain passages. På Disputationer de kristna visste på förhand hur judarna skulle tolka vissa passager. "If we ask the Jews who that daughter is [Ps. xlv.], I do not doubt that they will answer: the synagogue" (Jerome, "Epistola xlii. ad Principiam"). "Om vi ber judar som att dottern är [Ps. Xlv.] Jag ifrågasätter inte att de kommer att svara: synagogan" (Jerome, "Epistola xlii. Annons Principiam"). The Jews therefore not only opposed the Christian exegesis with the literal sense, but also had ready allegorical interpretations of their own. Judarna alltså inte bara emot den kristna exegetik med bokstavlig mening, utan hade också redo allegoriska tolkningar av sina egna.

Only Tertullian and Irenæus were rational enough to follow the simple literal meaning. Endast Tertullianus och Irenaeus var rationella nog att följa de enkla bokstavlig mening. The so-called school of Antioch, whose most eminent representatives were Theodore of Mopsuestia and Theodoret, also taught a wholly rational exegesis; although the disciples of this school, such as Cosmas Indicopleustes, used the allegorical and typical methods extensively (Barjean, "L'Ecole Exégétique d'Antioche," Paris, 1898). Den så kallade skola Antiokia, vars främste företrädare var Teodor av Mopsuestia och Theodoret, undervisade också en helt rationell exeges, även om lärjungarna i skolan, såsom Kosmas Indikopleustes använde allegoriska och typiska metoder utsträckning (Barjean, "L "Ecole Exégétique d'Antioche," Paris, 1898). Still, it can not be denied that other Church Fathers, and above all Jerome, did excellent work in simple exegesis. Ändå kan man inte förneka att andra kyrkofäderna, och framför allt Jerome, gjorde ett utmärkt arbete i enkla exegetik.

Corrupted Texts of the Bible. Skadad Texter av Bibeln.

Good exegesis depends upon a good text, and this the Christians did not possess; for the copies of the Bible circulating among them were corrupt in a number of passages. Bra exegetik beror på en bra text, vilket de kristna inte har, för de exemplar av Bibeln cirkulerar bland dem var skadad i ett antal passager. At a certain disputation between Jews and Christians, the former, naturally enough, referred to these mistakes, and mocked their opponents for allowing such obvious blunders. Vid en viss disputation mellan judar och kristna, de tidigare, naturligt nog, enligt dessa misstag, och hånade sina motståndare för att låta sådana uppenbara misstag. Jewish arguments of that kind are often quoted by Justin, Origen, Jerome, and other fathers. Judiska argument av detta slag ofta citeras av Justin, Origenes, Jerome, och andra fäder. In order to free the Church from the just reproaches of the Jews on this score, Origen undertook his gigantic work, the Hexapla (Epiphanius, "De Ponderibus et Mensuris," ii.), in which he frequently restores the Jewish reading (eg, homily on Num. xvi. 4; Com. on Rom., books ii., xiii.; compare Rufinus, "Apologia s. Invectiv. in Hieronymum," book v., chap. iv.). Justin is honest enough to reject a manifest Christological gloss, the notorious ἀπῗ8 τοῦξύλου, which was said to be the reading in Ps. xcvi. För att befria kyrkan från just förebråelser av judarna på den här punkten, åtog Origen hans gigantiska verk, Hexapla (Epiphanius, "De Ponderibus et Mensuris," ii.), Där han ofta återställer den judiska behandling (t.ex. predikan på Num. xvi. 4, Com. om Rom., böcker II., xiii.; jämföra Rufinus, "Försvarstal s. Invectiv. i Hieronymum," bok v., kap. iv.). Justin är ärlig nog att förkasta en uppenbar kristologiska glans, den ökända ἀπῗ8 τοῦξύλου, som sades vara den behandlingen i Ps. LXXX. (xcv. 10), interpolated in the Greek version ("the Lord reigned from the wood"). (xcv. 10), interpoleras i den grekiska versionen ( "Herren regerade från skogen"). Aside from Justin ("Dial. cum Tryphone," lxxiii.), this interpolation is found only in the Latin fathers-Tertullian, Ambrose, Augustine, Leo, and Gregory the Great-who indulge in much nonsense concerningthe words "a ligno." Augustine ("De Civitate Dei," xvi. 3) had a text in Gen. x. Bortsett från Justin ( "Ring. Cum Tryphone," LX.) Är detta interpolation endast i den latinska fäderna-Tertullianus, Ambrosius, Augustinus, Leo och Gregorius den store, som ägnar sig åt mycket ord nonsens concerningthe "en ligno." Augustinus ( "De Civitate Dei," XVI. 3) hade en text i Gen X. 2 in which not seven but eight sons of Japheth were mentioned, a reading that is found in none of the known texts. 2 där inte sju, utan åtta söner Jafet nämndes, en läsning som finns i någon av de kända texterna. Hence the Jews rejected all translations, recognizing at most Aquila's "secunda editio," because this was correct (κατὰ U7+1F00κρίβειαν; Jerome on Ezek. iv. 15). Därför judarna förkastade alla översättningar, erkänner högst Aquila's "Editio secunda," eftersom detta var korrekt (κατὰ U7 1 F00κρίβειαν, Jerome den Hes. Iv. 15). Jerome is the only Church Father who, as against the Septuagint, constantly refers to the "Hebraica veritas." Hieronymus är den enda kyrkan Fadern som, mot Septuaginta, ständigt hänvisar till "Hebraica veritas." At great cost he had a Bible copied for himself by his Jewish friend ("Adversus Rufinum," book ii.), who borrowed for him, although with "pia fraus," the copies belonging to the synagogue ("Epistola xxxvi. ad Damasum"). Till ett högt pris han hade kopierat Bibeln för sig själv genom sina judiska vänner ( "Adversus Rufinum," Book II.), Som lånade honom, även om "Pia Fraus," kopiorna som hör till synagogan ( "Epistola XXXVI. Annons Damasum "). Nevertheless, even Jerome accuses the Jews of tampering with the text of the Bible (Mal. ii. 2); and thereafter the accusation constantly recurs. Ändå anklagar även Jerome judarna att manipulera texten i Bibeln (Mal. ii. 2), och därefter anklagelsen ständigt återkommer.

The Christians fared no better with the Apocrypha, which they rated altogether too high, although these at times offended good taste. Origen fared badly at the hands of the Jews with his apocryphon Susanna ("Epistola ad Africanum de Historia Susannæ," v.) nor was Jerome's obscene legend to Jer. De kristna klarat sig något bättre med apokryferna, som de omdömen alldeles för hög, även om dessa ibland anstöt god smak. Origen klarade sig illa i händerna på judarna med sin Apocryphon Susanna ( "Epistola annons africanum de Historia Susannæ," v.) heller Hieronymus obscent legend till Jer. xxix. XXIX. 21-a legend which is evidently connected with this apocryphon (see N. Brüll's "Jahrbücher," iii. 2), favorably received by the Jews. 21-a legend som uppenbarligen samman med detta Apocryphon (se N. Brull 's "Jahrbücher," III. 2), positivt emot av judarna. Jerome (on Matt. xxvii. 9) claims to have received an apocryphon on Jeremiah from a Jewish Nazarite, and to have found in a Hebrew book ("Epistola xxxvi. ad Damasum," "in quodam Hebræo volumine") a history of Lamech; but his Jewish teacher speaks contemptuously of the additions to Daniel, as having been written by some Greek (Preface to Daniel). Jerome (på Matt. Xxvii. 9) påstår sig ha fått en Apocryphon på Jeremia från en judisk nasir och att ha funnit i ett hebreiskt bok ( "Epistola XXXVI. Annons Damasum," "i quodam Hebræo volumine") tidigare Lemek , men hans judiska lärare talar föraktfullt om tillägg till Daniel, som har skrivits av vissa grekiska (Förord till Daniel). See Bible Canons. Se Bible Canons.

The importance of the Church Fathers for Jewish learning, already recognized by David Ḳimḥi and Azariah dei Rossi, becomes evident, if one considers that many sentences of Talmud and Midrash can be brought into the right perspective only by the light of the exegesis and the polemics of these Christian writers. Vikten av kyrkofäderna för judisk utbildning, redan erkänts av David Ḳimḥi och Asarja dei Rossi, blir uppenbart om man betänker att många meningar i Talmud och Midrash kan sättas i rätt perspektiv bara av hänsyn till exegetik och polemiken dessa kristna författare. Therefore modern Jewish learning turns, although not yet with sufficient eagerness, to the investigation of the works of the Church Fathers. Därför modern judisk lärande varv men ännu inte tillräckligt med iver, att undersökningen av verk av kyrkofäderna.

Crawford Howell Toy, Samuel Krauss Crawford Howell Toy, Samuel Krauss
Jewish Encyclopedia Jewish Encyclopedia

Bibliography: M. Rahmer, Die Hebräischen Traditionen in den Werken des Hieronymos, i.: Quœstiones in Genesin, Breslau, 1861; idem, Die Hebräischen Traditionen in dem Bibelcommentar des Hieronymos, in Ben Chananja, 1864, vii.; idem, Die Hebräischen Traditionen des Hieronymos, in Frankel's Monatsschrift, 1865, 1866, 1867, 1868; in the Grätz Jubelschrift, 1887; in Monatsschrift, 1897, pp. Bibliografi: M. Rahmer, Die Hebräischen Traditionen i den Werken des Hieronymos, I.: Quœstiones i Genesin, Breslau, 1861, dito, Die Hebräischen Traditionen in dem Bibelcommentar des Hieronymos, i Ben Chananja, 1864, vii.; Dito, Die Hebräischen Traditionen des Hieronymos i Frankels Monatsschrift, 1865, 1866, 1867, 1868; i Graetz Jubelschrift, 1887, i Monatsschrift 1897, pp. 625-639, 691-692; 1898, pp. 625-639, 691-692, 1898, pp. 1-16; S. 1-16; S. Krauss, Die Juden in den Werken des Heiligen Hieronymos, in Magyár Zsidó Szémle, vii., 1890; Grätz, Haggadische Elemente bei den Kirchenvätern, in Monatsschrift, 1854, iii.; Goldfahn, Justin Martyr und die Agada, ib. Krauss, Die Juden in den Werken des Heiligen Hieronymos, i Magyar Zsidó Szémle, vii. 1890, Gratz, Haggadische Elemente bei den Kirchenvätern i Monatsschrift, 1854, III.; Goldfahn, und Justinus Martyren die Agada, ib. 1873, xxvii., and reprinted; Gerson, Die Commentarien des Ephraem Syrus im Ihrem Verhältniss zur Jüdischen Exegese, Breslau, 1868; Grünwald, Das Verhältniss der Kirchenväter zur Talmudischen und Midraschischen Literatur, in Königsberger's Monatsblätter, and reprinted, Jung-Bunzlau, 1891; S. 1873, XXVII. Och omtryckt, Gerson, Die Commentarien des Ephraem Syrus im Ihrem Verhältniss zur Jüdischen Exegese, Breslau, 1868; Grünwald, Das Verhältniss der Kirchenväter zur Talmudischen und Literatur Midraschischen i Königsberger s Monatsblätter och omtryckt, Jung-Bunzlau, 1891 ; S. Funk, Die Haggadischen Elemente in den Homilien des Aphraates, des Persischen Weisen, Vienna, 1891; S. Funk, Die Haggadischen Elemente in den Homilien des Aphraates, des Persischen Weisen, Wien, 1891; S. Krauss, The Jews in the Works of the Church Fathers, in Jewish Quarterly Review, 1892, v. 122-157; 1893, vi. Krauss, Judarna i verk av kyrkofäderna, i Jewish Quarterly Review, 1892, v. 122-157, 1893, VI. 82-99, 225-261. 82-99, 225-261. A very thorough investigation is the treatise of L. Ginzberg, Die Haggada bei den Kirchenvätern und in der Apokryphischen Litteratur, in Monatsschrift, 1898, xlii. En mycket grundlig utredning är avhandling av L. Ginzberg, Die Haggada bei den Kirchenvätern und in der Apokryphischen Litteratur, i Monatsschrift, 1898, XLII. et seq., and reprinted, Berlin, 1900; idem, Die Haggada bei den Kirchenvätern, vol. ff. och omtryckt, Berlin, 1900; idem, Die Haggada bei den Kirchenvätern, vol. i., Amsterdam, 1809.TS Kr. i., Amsterdam, 1809.TS Kr.


This subject presentation in the original English language Denna fråga presenteras i den ursprungliga engelska språket


Send an e-mail question or comment to us: E-mailSkicka ett e-mail eller kommentar till oss: E-post

The main BELIEVE web-page (and the index to subjects) is at De viktigaste TROR web-sida (och indexet till personer) är