Apocrypha, Deuterocanonical Books Apocrypha, deuterokanoniska Books

General Information Allmän information

The Apocrypha are books of the Old Testament included in Roman Catholic and Orthodox Bibles as deuterocanonical (added to the earlier canon), but excluded from the Hebrew Bible and from most Protestant Bibles. It is not certain why the term apocrypha (hidden things) was originally applied to them, but they were considered less authoritative than the other biblical books because of their relatively late origin (c. 300 BC - AD 100). The Apocrypha är böckerna i Gamla testamentet som ingår i katolska och ortodoxa biblar som deuterokanoniska (läggas till tidigare kanon), men inte av den hebreiska bibeln och från de flesta protestantiska biblar. Det är inte säkert varför begreppet apokryferna (dolda saker) var ursprungligen tillämpats på dem, men de ansågs vara mindre tillförlitlig än den andra bibliska böckerna på grund av deras relativt sent ursprung (ca 300 BC - AD 100). Except for 2 Esdras, which was in Latin, they were part of the Septuagint. Undantag för 2 Esra, som var på latin, var de en del av Septuaginta. The other books placed after the Old Testament in the Revised Standard Version are the following: 1 and 2 Esdras, Tobit, Judith, Additions to the Book of Esther, Wisdom, Sirach (Ecclesiasticus), Baruch and the Letter (Epistle) of Jeremiah, Additions to Daniel (Prayer of Azariah, Song of the Three Hebrew Children, History of Susanna, Bel and the Dragon), the Prayer of Manasseh, and 1 and 2 Maccabees. De andra böckerna placeras efter det Gamla Testamentet i Revised Standard Version är följande: 1 och 2 Esra, Tobit, Judit, tillägg till Esters bok, vishet, Jesus Syraks vishet (Syraks), Baruch och bokstav (epistel) i Jeremia Tillägg till Daniel (Bön till Asarja, sång Tre hebreiska barnen, historia Susanna, Bel och draken), den Manasses bön, samt 1 och 2 Maccabees.

Roman Catholic Bibles also list 1 and 2 Esdras and the Prayer of Manasseh as apocryphal. Romersk-katolska biblar också förteckning 1 och 2 Esra och Manasses bön som apokryfisk. The Greek Orthodox Bible omits 2 Esdras but adds 3 Maccabees and Psalm 151, with 4 Maccabees as an appendix. Den grekisk-ortodoxa Bibeln utelämnar 2 Esra men tillägger 3 Maccabees och Psalm 151, med 4 Maccabees som ett appendix. The Apocrypha are important sources for Jewish history and religious developments in the 1st and 2d centuries BC. Den Apocrypha är viktiga källor för judisk historia och religiösa utvecklingen i 1: a och 2d-talet f.Kr..

BELIEVE Religious Information Source web-siteTRO
Religiösa
Information
Källa
webbplats
Our List of 1,000 Religious Subjects Vår lista över 1000 religiösa Ämnesområden
E-mailE-post
Sherman E Johnson Sherman E Johnson

Bibliography Bibliografi
BM Metzger, An Introduction to the Apocrypha (1957); BL Mack. BM Metzger, en introduktion till apokryferna (1957), BL Mack. Wisdom and the Hebrew Epic: Ben Sira's Hymn in Praise of the Fathers (1986); RH Pfeiffer, History of New Testament Times, with an Introduction to the Apocrypha (1949). Visdom och hebreiska Epic: Ben Sira's Hymn in Praise of kyrkofäderna (1986), RH Pfeiffer, historia Nya testamentets tid, med en introduktion till apokryferna (1949).


Apocrypha Apocrypha

General Information Allmän information

Apocrypha (Greek apokryphos,"hidden") is a word coined by the 5th-century biblical scholar Saint Jerome for the biblical books received by the church of his time as part of the Greek version of the Old Testament (see Septuagint), but that were not included in the Hebrew Bible. In the Authorized, or King James, Version, the books are either printed as an appendix or are omitted altogether; they are not considered canonical by Protestants. Apocrypha (grekiska apokryphos, "dolda") är ett ord myntat av den 5: e-talet bibelforskare Hieronymus för Böckerna mottogs av kyrkan under hans tid som en del av den grekiska versionen av Gamla testamentet (se Septuaginta), men att ingick inte i den hebreiska Bibeln. från godkända, eller King James Version, böckerna är tryckt som bilaga eller utelämnas helt, de är inte som kanoniska av protestanter.

The Septuagint was received by the Christian church from Hellenistic Judaism. The books included in the Septuagint that were excluded by the non-Hellenistic Jews from their canon were Judith, the Wisdom of Solomon, Tobit, Sirach (Ecclesiasticus), Baruch, and the two books of Maccabees. Septuaginta mottogs av den kristna kyrkan från hellenistisk judendom. Böckerna ingår i Septuaginta som uteslöts av den icke-hellenistiska judar från deras kanon var Judit, Salomos visdom, Tobit, Jesus Syraks vishet (Syraks), Baruch, och de två böcker Mackabeerboken. Of these, Judith and Tobit are best described as edifying historical fiction, and Baruch, as an appendage to the Book of Jeremiah, written in the person of Jeremiah's secretary. Wisdom and Sirach are testimonies to the wisdom tradition of Israel otherwise represented in the books of Proverbs, Job, and Ecclesiastes. The books of Maccabees are historical works in the tradition of the books of Samuel, Kings, and Chronicles. Av dessa är Judith och Tobit bäst beskrivas som uppbyggliga historiska romaner, och Baruch, som ett bihang till bok Jeremia, skriven i den av Jeremias sekreterare. Visdom och Jesus Syraks vishet är vittnesmål om visdomen tradition av Israel annars representerade i böckerna i Ordspråksboken, Job, och Predikaren. Häften med Maccabees är historiska verk i traditionen av böcker av Samuel, Kings, och krönikor. Also generally included with the Apocrypha are the two books of Esdras, additions to the Book of Esther (Esther 10:4-10), the Song of the Three Young Men (Daniel 3:24-90), Susanna (Daniel 13), Bel and the Dragon (Daniel 14), and the Prayer of Manasseh. Också i allmänhet ingår i apokryferna är de två böcker av Esra, tillägg till Esters bok (Esther 10:4-10), sången om tre unga män (Daniel 3:24-90), Susanna (Daniel 13), Bel och Dragon (Daniel 14), och Manasses bön.

Roman Catholic and Orthodox Christians still follow the Septuagint and include in the canon of the Bible all the Apocrypha, except the two books of Esdras and the Prayer of Manasseh. They generally refer to the Protestant Apocrypha as deuterocanonical books, however, and reserve the term Apocrypha for those books entirely outside the biblical canon, which Protestants call the pseudepigrapha. Romersk-katolska och ortodoxa kristna följer fortfarande Septuaginta och ingå i kanon av Bibelns alla apokryferna, utom två böcker av Esra och Manasses bön. De hänvisar generellt till de protestantiska apokryferna som deuterokanoniska böcker, dock, och reservera termen Apocrypha för dessa böcker är helt utanför den bibliska kanon, som protestanter kallar Pseudepigrafi.

With the growth of a historical perspective in biblical studies during the 19th century, the value of the Apocrypha as historical sources came to be generally recognized. Med tillväxten av ett historiskt perspektiv i bibliska studier under det 19th century, värdet av apokryferna som historiska källor kom att bli allmänt erkända. Derived from the period 300BC to New Testament times, the Apocrypha shed valuable light on the period between the end of the Old Testament narrative and the opening of the New Testament. Härrör från perioden 300BC till Nya testamentets tid, utgjuta apokryferna värdefulla ljus på perioden mellan slutet av Gamla Testamentets berättelse och öppnandet av Nya testamentet. They are also important sources of information on the development of belief in immortality, the resurrection, and other questions of eschatology, as well as the increasing impact of Hellenistic ideas on Judaism. De är också viktiga källor till information om utvecklingen av tron på odödlighet, de dödas uppståndelse och andra frågor av Eskatologi, liksom den ökande effekten av hellenistiska idéer om judendomen.

Rev. Bruce Vawter Rev Bruce Vawter


Apoc'rypha Apoc'rypha

Advanced Information Avancerad information

Apocrypha; hidden, spurious, the name given to certain ancient books which found a place in the LXX. Apocrypha, dolda, falska namn som ges till vissa gamla böcker som fått en plats i LXX. and Latin Vulgate versions of the Old Testament, and were appended to all the great translations made from them in the sixteenth century, but which have no claim to be regarded as in any sense parts of the inspired Word. och latinska Vulgata version av Gamla testamentet, och finns bifogad till alla stora översättningar från dem i det sextonde århundradet, men som inte har några anspråk på att betraktas som i någon mening delar av inspirerade ord.

The Old Testament Apocrypha consists of fourteen books, the chief of which are the Books of the Maccabees (qv), the Books of Esdras, the Book of Wisdom, the Book of Baruch, the Book of Esther, Ecclesiasticus (Sirach), Tobit, Judith, etc. Gamla testamentets apokryfiska böckerna består av fjorton böcker, chef som är Mackabéerböckerna (qv), böcker i Esra, den Salomos vishet, bok Baruch de Esters bok, Syraks (Jesus Syraks vishet), Tobit, Judith, etc.

The New Testament Apocrypha consists of a very extensive literature, which bears distinct evidences of its non-apostolic origin, and is unworthy of regard as being comparable in importance to the Bible. Nya testamentet Apokryferna består av en mycket omfattande litteratur, som bär tydliga bevisen på dess icke-apostoliska ursprung, vilket är ovärdigt anser vara jämförbara i vikt till Bibeln.

(Easton Illustrated Dictionary) (Easton illustrerad ordbok)


Old Testament Apocrypha Gammaltestamentliga Apocrypha

Advanced Information Avancerad information

The word "apocrypha" is from the Greek ta apokrypha, "the hidden things," although there is no strict sense in which these books are hidden. Ordet "Apocrypha" kommer från det grekiska ta apokrypha, "den dolda saker", men det finns ingen egentlig mening som dessa böcker är dolda. Some thirteen books comprise the Apocrypha: I and II Esdras, Tobit, Judith, the Rest of Esther, the Wisdom of Solomon, Ecclesiasticus (which is also entitled the Wisdom of Jesus the Son of Sirach), Baruch, the Letter of Jeremiah, the Additions to Daniel, the Prayer of Manasses, and I and II Maccabees. Vissa tretton böcker omfattar apokryferna: I och II Esra, Tobit, Judit, resten av Ester Salomos visdom, Syraks (som också har rätt visdom Jesus Guds Son Jesus Syraks vishet), Baruch, Letter of Jeremia, den Tillägg till Daniel, bön Manasses, och I och II Maccabees. Both the status of these books and the use of the term "apocrypha" have been in confusion since the early days of the church. Både status för dessa böcker och användningen av termen "apokryferna" har varit i förvirring sedan början av kyrkan. In the restricted sense the word denotes the above-named books in contradistinction to the Pseudepigrapha, or false writings; but in the broader sense the word refers to any extracanonical scripture. I inskränkt mening ordet betecknar ovan angivna böcker i motsats till Pseudepigrafi, eller falsk skrifter, men i vidare bemärkelse ordet avses alla extracanonical skrift. Sometimes the term takes on a disparaging meaning, especially when used of the "apocryphal" gospels; this is to say they are spurious or heterodoxical. Ibland termen får en nedsättande betydelse, särskilt när de används av "apokryfiska" evangelier, vilket innebär att de är falska eller heterodoxical. A further difficulty attending the restricted use of the term is that some of the Apocrypha are pseudonymous, whereas some of the Pseudepigrapha are not pseudonymous. RH Charles broke the accepted order by including III Maccabees in the Apocrypha and transferring II Esdras to the Pseudepigrapha. En annan svårighet gå på den begränsade användningen av begreppet är att vissa av de apokryfiska böckerna är pseudonym, medan vissa Pseudepigrafi inte under pseudonym. RH Charles bröt den accepterade beställning av bl.a. III Maccabees i apokryferna och överföra II Esra till Pseudepigrafi. The acient rabbinic practice was to regard all such writings as "outside books," and his designation was continued by Cyril of Jerusalem, who used Apocrypha in the same sense, ie, scriptures outside the canon. In modern times CC Torrey has revived this signification so that all such books, including the Pseudepigrapha, are called Apocrypha. Therefore to use the term Pseudepigrapha is a concession to an unhappy usage. The acient rabbinska metoden var att betrakta alla dessa skrifter som "utanför böcker," och att han utsetts fortsattes av Kyrillos av Jerusalem, som använde Apocrypha i samma mening, dvs skrifterna utanför kanon. I modern tid CC Torrey har återupplivat denna innebörd så att alla dessa böcker, inklusive Pseudepigrafi, kallas Apokryferna. därför att använda termen Pseudepigrafi är en eftergift för en olycklig användning.

How did the Apocrypha secure a place in some of our English Bibles? The Jews uniformly denied canonical status to these books, and so they were not found in the Hebrew Bible; but the manuscripts of the LXX include them as an addendum to the canonical OT. Hur kom apokryferna säkra en plats i några av våra engelska biblar? Judarna jämnt nekas kanonisk status till dessa böcker, och så de fanns inte i den hebreiska Bibeln, men de manuskript av LXX inkludera dem som ett tillägg till den kanoniska OT . In the second century AD the first Latin Bibles were translated from the Greek Bible, and so included the Apocrypha. Under det andra århundradet e.Kr. första latinska biblar har översatts från den grekiska Bibeln, och så ingick Apokryferna. Jerome's Vulgate distinguished between the libri ecclesiastici and the libri canonici with the result that the Apocrypha were accorded a secondary status. Hieronymus Vulgata åtskillnad mellan libri ecclesiastici och libri Canonici med resultatet att apokryferna skulle tillerkännas en sekundär status. However, at the Council of Carthage (397), which Augustine attended, it was decided to accept the Apocrypha as suitable for reading despite Jerome's resistance to their inclusion in the Vulgate. Men vid konciliet i Karthago (397), som Augustinus deltog, beslutades det att acceptera apokryferna som lämplig för behandlingen trots Jerome motstånd mot att de ingår i Vulgata. In 1548 the Council of Trent recognized the Apocrypha, excepting I and II Esdras and the Prayer of Manasses, as having unqualified canonical status. 1548 rådet av Trent erkände apokryferna, utom I och II Esra och bön Manasses, ha okvalificerade kanonisk status. Moreover, anyone who disputed this ecclesiastical decision was anathematized. Dessutom, alla som protesterade mot detta kyrkliga beslut var anathematized. The Reformers repudiated the Apocrypha as unworthly and contradictory to the doctrines of the uncontroverted canon; however, Luther did admit that they were "profitable and good to read." Reformatorerna avvisats apokryferna som unworthly och motsägelsefullt för läror uncontroverted kanon, men gjorde Luther erkänna att de var "lönsam och bra att läsa." The Coverdale and Geneva Bibles included the Apocrypha but set them apart from the canonical books of the OT. After much debate the British and Foreign Bible Society decided in 1827 to exclude the Apocrypha from its Bibles; soon afterward the American branch concurred, and this action generally set the pattern for English Bibles thereafter. The Coverdale och Genève biblar innehöll apokryferna men skiljer dem från de kanoniska böckerna i OT. Efter mycket diskussion Brittiska och utländska bibelsällskapet beslutade 1827 att från sina biblar utesluta apokryferna, och strax efteråt amerikanska gren instämde, och denna åtgärd allmänhet bildat mönster för engelska biblar därefter. Among Protestant communions only the Anglican Church makes much use of the Apocrypha today. Bland protestantiska samfund endast den anglikanska kyrkan gör mycket nytta av apokryferna idag.

Many literary genres appear in the Apocrypha: popular narrative, religious history and philosophy, morality stories, poetic and didactic lyrics, wisdom literature, and apocalyptic. Många litterära genrer visas i apokryferna: populär berättelse, religiösa historia och filosofi, berättelser moral, poetiska och didaktiska texter, visdom litteratur och apokalyptisk. Most of these books were written in Palestine between 300 BC and AD 100, and the language of composition was either Hebrew or Aramaic, and occasionally Greek. De flesta av dessa böcker skrevs i Palestina mellan 300 f.Kr. och 100 e.Kr., och det språk sammansättningen var antingen hebreiska eller arameiska, och ibland grekiska. They generally reflect the Jewish religious viewpoint of late OT times with certain additions which were emphasized. De visar generellt den judiska religiösa synvinkel sent OT gånger med vissa tillägg som betonas. Almsgiving became an expression of good works meritorious to salvation (see Tob. 12:9). Allmosor blev ett uttryck för goda gärningar förtjänstfullt till frälsning (se Tob. 12:9). The Apocrypha, and to a greater extent the Pseudepigrapha, evince an amplified doctrine of the Messiah beyond what the OT reveals. The Apocrypha, och i större utsträckning Pseudepigrafi, evince en förstärkt läran om Messias än vad OT avslöjar. Two types of messianic expectation predominate: the heavenly Son of man, taken from Daniel and embellished by Enoch, and the earthly Davidic king described in the Psalms of Solomon. Två typer av messianska förväntningar dominerar: den himmelska Människosonen, tagna från Daniel och dekorerade med Enok, och det jordiska Davidic kungen beskrivs i Salomos psalmer. The doctrine of resurrection of the body, so seldom mentioned in the OT, is ubiquitous in the Apocrypha and shows an advance over the OT idea of Sheol. Läran om kroppens uppståndelse, så sällan nämns i GT, är allestädes närvarande i apokryferna och visar ett framsteg jämfört med den OT idén om dödsriket. The hope for immortality was greatly influenced by Greek thought. Hoppet om odödlighet var starkt präglat av grekiska tanken. Throughout the Aprocrypha is a highly developed angelology which is a natural consequence of the impact of dualism upon Jewish religious thought after the Exile. Hela Aprocrypha är en högt utvecklad angelology som är en naturlig följd av påverkan av dualism på judiska religiösa tänkte efter Exile. The NT cites none of the books of the Apocrypha, although there are frequent parallels of thought and language, as in the case of Eph. NT nämner ingen av böcker i apokryferna, men det finns ofta paralleller i tanke och språk, som i fallet med Eph. 6:13-17 and Wisd. 6:13-17 och Wisd. Sol. Sol. 5:17-20, and Heb. 5:17-20, och Heb. 11 and Ecclus. 11 och Ecclus. 44. 44. But to admit these parallels is not necessarily to admit dependence by NT authors upon the Apocrypha, and even if a clear case of dependence can be made, it does not follow that the NT author regarded these books as authoritative. Men att erkänna dessa paralleller är inte nödvändigtvis att erkänna beroende av NT författare på apokryferna, och även om ett tydligt fall av beroende kan göras, betyder det inte att NT författaren betraktade dessa böcker som auktoritativ.

DH Wallace DH Wallace

(Elwell Evangelical Dictionary) (Elwell evangelikal ordbok)

Bibliography Bibliografi
RH Charles, Apocrypha and Pseudepigrapha of the OT, I; BM Metzger, An Introduction of the Apocrypha; WOE Oesterley, The Books of the Apocrypha; RH Pfeiffer, A History of NT Times with an Introduction of the Apocrypha; EJ Goodspeed, The Story of the Apocrypha; CC Torrey, The Apocryphal Literature; HM Hughes, The Ethics of Jewish Apocryphal Literature; H. Wace, ed., Apocrypha, 2 vols; JH Charlesworth, ed., The OT Pseudepigrapha, Apocalyptic Literature and Testaments. RH Charles, Apocrypha och Pseudepigrafi av OT, jag, BM Metzger, en introduktion till apokryferna, VE Oesterley de böcker i apokryferna, RH Pfeiffer, A History of NT Times med en introduktion av apokryferna, EJ Goodspeed, The Story av apokryferna, CC Torrey, de apokryfiska Litteratur; HM Hughes, The Ethics of Jewish apokryfiska Litteratur; H. Wace, ed., Apocrypha, 2 vols, JH Charlesworth, ed., The OT Pseudepigrafi, apokalyptiska litteratur och Testamentet.


Introduction to the Apocrypha Introduktion till apokryferna

General Information Allmän information

(From the New English Bible) (From the New English Bible)

The term 'Apocrypha', a Greek word meaning 'hidden (things)', was early used in different senses. Begreppet "Apocrypha", ett grekiskt ord som betyder "dolt (saker)", användes i början av olika sinnen. It was applied to writings which were regarded as so important and precious that they must be hidden from the general public and reserved for the initiates, the inner circle of believers. Det var tillämpas på skrifter som ansågs så viktiga och värdefulla att de måste döljas för allmänheten och reserverade för de invigda, i den inre kretsen av troende. It came to be applied to writings which were hidden not because they were too good but because they were not good enough, because, that is, they were secondary or questionable or heretical. Det kom att tillämpas på skrifter som fanns gömda inte eftersom de var för bra, men eftersom de inte var tillräckligt bra, eftersom det är det, de var sekundära eller diskutabla eller kättersk. A third usage may be traced to Jerome. En tredje användning kan spåras till Jerome. He was familiar with the Scriptures in their Hebrew as well as their Greek form, and for him apocryphal books were those outside the Hebrew canon, hence the alternative term deutero-canonical. Han var bekant med Bibeln i sin hebreiska liksom deras grekiska form, och för honom apokryfiska böcker var de utanför den hebreiska kanon, därav det alternativa begreppet Deutero-kanoniska.

The usage here adopted is based on that of Jerome. Användningen antas här bygger på den av Jerome. The Apocrypha in this translation consists of fifteen books or parts of books. The Apocrypha i denna översättning består av femton böcker eller delar av böcker. They are: De är:

These works are outside the Palestinian canon; that is, they form no part of the Hebrew Scriptures, although the original language of some of them was Hebrew. Dessa arbeten utanför det palestinska kanon, det vill säga de utgör ingen del av de hebreiska skrifterna, även om originalspråk några av dem var hebreiska. With the exception, however, of the Second Book of Esdras, they are all in the Greek version of the Old Testament made for the Greek-speaking Jews in Egypt. Med undantag dock av andra bok Esra, är alla i den grekiska versionen av Gamla Testamentet de gjorde för de grekisktalande judar i Egypten. As such they were accepted as biblical by the early Church and were quoted as Scripture by many early Christian writers, for their Bible was the Greek Bible. Som sådana har accepterats som bibliska av den tidiga kyrkan och angavs som Skriften av många tidiga kristna författare, för Bibeln var den grekiska Bibeln.

In Greek and Latin manuscripts of the Old Testament these books are dispersed throughout the Old Testament, generally in the places most in accord with their contents. På grekiska och latinska handskrifter av Gamla testamentets dessa böcker är spridda över hela Gamla testamentet, i allmänhet på de platser som mest i överensstämmelse med deras innehåll. The practice of collecting them into a separate unit, a practice which dates back no farther than AD 1520, explains why certain of the items are but fragments; they are passages not found in the Hebrew Bible, and so have been removed from the books in which they occur in the Greek version. To help the reader over this disunity and lack of context the present translators have resorted to various devices. Bruket att samla dem i en separat enhet, en metod som går tillbaka inte längre än AD 1520, förklarar varför vissa av komponenterna finns men fragment, de är delar som inte finns i den hebreiska Bibeln, och har därför tagits bort från böcker på som de förekommer i den grekiska versionen. För att hjälpa läsaren över denna oenighet och brist på sammanhang det aktuella översättare har använt sig av olika apparater. We have added the name Daniel to the titles of the stories of Susanna and of Bel and the Snake as a reminder that these tales are to be read with the Book of Daniel. Vi har lagt till namnet Daniel för titlarna på berättelserna om Susanna och Bel och Snake som en påminnelse om att dessa berättelser ska läsas med Daniels bok. A note we have inserted after the title, The Song of the Three, indicates that this item is to be found in the third chapter of the Greek form of Daniel. En anmärkning har vi införas efter rubriken, Sången om de tre, visar att denna punkt är att finna i det tredje kapitlet i den grekiska formen av Daniel. And the six additions to the Book of Esther are so disjointed and unintelligible as they stand in most editions of the Apocrypha that we have provided them with a context by rendering the whole of the Greek version of Esther. Och de sex tillägg till Esters bok är så osammanhängande och obegripliga som de är i de flesta upplagor av apokryferna som vi har gett dem ett sammanhang genom att göra hela den grekiska versionen av Esther.

The text used in this translation of the Apocrypha is that edited by HB Swete in The Old Testament in Greek according to the Septuagint . In places Swete includes two texts, and we have chosen to translate the Codex Sinaiticus text of Tobit and Theodotion's version of the additions to the Book of Daniel, namely, The Song of the Three, Daniel and Susanna, and Daniel, Bel, and the Snake. Den text som används i denna översättning av apokryferna är att redigeras av HB Swete i Gamla testamentet på grekiska enligt Septuaginta. På platser Swete innehåller två texter, och vi har valt att översätta Codex Sinaiticus text Tobit och Theodotion version av tillägg till Daniels bok, nämligen, Sången om de tre, Daniel och Susanna, och Daniel, Bel, och Snake. For Ecclesiasticus we have used, in addition to Codex Vaticanus as printed in Swete's edition, the text edited by JHA Hart in Ecclesiasticus: the Greek Text of Codex 248, and constant reference has been made to the various forms of the Hebrew text. För Syraks vi har använt, förutom Codex Vaticanus som trycks i Swete upplaga har texten redigerad av RIF Hart Syraks: den grekiska texten i Codex 248, och ständig hänvisning gjorts till de olika formerna av den hebreiska texten. For the Second Book of Esdras, which apart from a few verses is not extant in a Greek form, we have based our translation on the Latin text of RL Bensly's The Fourth Book of Ezra. Throughout we have consulted the variant readings given in critical editions of the Greek, the texts of the versions, and the suggestions of editors and commentators. För andra bok Esra, som bortsett från några få verser är inte bevarad i en grekisk form har vi baserat vår översättning av den latinska texten i RL Bensly är fjärde Esra. Under vi har hört varianten värden som erhålls i kritiska utgåvor den grekiska, texter av versionerna, och de förslag redaktörer och kommentatorer.

Alternative readings cited from Greek manuscripts (referred to as witnesses ) and the evidence of early translations (Vss., that is Versions) are given, as footnotes, only when they are significant either for text or for meaning. Alternativa behandlingar hänvisas från grekiska manuskript (kallat vittnen) och bevis på tidiga översättningar (Vss., dvs versioner) ges som fotnoter, bara när de är av betydelse för vare sig text eller mening. In a few places where the text seems to have suffered in the course of transmission and in its present form is obscure or unintelligible we have made a slight change in the text and marked our rendering of it probable reading, and we have indicated any evidence other than the evidence afforded by the context. I ett antal ställen där texten tycks ha lidit under överföringen och i sin nuvarande form är otydliga eller obegripliga vi har gjort en liten ändring i texten och markerade vår utförande av det troligt att läsa, och vi har angett några bevis för andra än de bevis som ges i sammanhanget. Where an alternative interpretation seemed to deserve serious consideration it has been recorded as a footnote with Or as indicator. Om en alternativ tolkning verkade förtjänar allvarligt övervägande har registrerats som en fotnot med eller som indikator.

In order to preserve the verse numbering of the Authorized (King James) Version of 1611 we have, when necessary, added at the foot of the page those passages which are found in the manuscripts on which the Authorized Version ultimately rests but which are absent from the earlier manuscripts now available. För att bevara versen numreringen av Auktoriserade (King James) Version 1611 har vi, vid behov, läggas till sidfoten de avsnitt som finns i manuskripten som Authorized Version slutändan fattas men som är frånvarande från tidigare manuskript tillgängliga nu. We have not sought to achieve consistency in the treatment of proper names any more than did our predecessors. Vi har inte försökt att uppnå enhetlighet i behandlingen av egennamn mer än gjorde våra föregångare. We have continued to use familiar English forms, especially when the reference is to well-known Old Testament characters or places. Vi har fortsatt att använda välkända engelska former, särskilt när hänvisning till välkända Gamla testamentet tecken eller platser. Sometimes as an aid to the correct pronunciation we have had recourse to such expedients as the affixing of an acute accent to the word Sidè or the introduction of a diphthong, as in our Soud for Sud. Ibland som ett stöd till det korrekta uttalet vi har haft tillgång till sådana förenklade metoder som anbringande av akut accent till ordet sidan eller införandet av en diftong, som i vårt Soud för Sud. In general it may be said that Greek spellings have been Latinized, but the Greek forms of place-names have not been brought into line with the Hebrew. Generellt kan sägas att de grekiska lägg har Latinized, men den grekiska former av ortnamn har inte anpassats till det hebreiska.

We have not aimed at consistency in our treatment of weights and measures. We have rendered terms into the nearest English equivalents only when these seemed suitable and natural in the context. Vi har inte syftar till konsekvens i vår behandling av mått och vikt. Vi har gjort termer i närmaste engelska motsvarigheter endast när dessa verkade lämpligt och naturligt i sammanhanget.

In the text of the First and Second Books of the Maccabees the dates given it reckoned according to the Greek or Seleucid era. As a help to the reader we added at the foot of the page the nearest dates according to the Christian era. I texten i första och andra Mackabéerböckerna de datum som anges man räknat enligt den grekiska eller selukidiska epok. Som en hjälp för läsaren att vi lagt till längst ner på sidan närmaste datum enligt den kristna eran.

This translation of the Apocrypha shares with other parts of The New English Bible the aim of providing a rendering which will be both faithful to the text translated and genuinely English in idiom. Denna översättning av apokryferna delar med andra delar av The New English Bible i syfte att ge en destruktion som skall vara både trogen den översatta texten och genuint engelska idiom. The translators have endeavoured to convey the meaning of the original in language which will be the closest natural equivalent. Översättarna har försökt att förmedla innebörden av originalet på språk som kommer att vara närmast naturlig motsvarande. They have tried to avoid free paraphrase on the one hand and, on the other, formal fidelity resulting in a translation which would read like a translation. De har försökt att undvika gratis parafrasera å ena sidan och å den andra, formella trohet resulterar i en översättning som skulle läsas som en översättning. It is their hope that by their labours these documents, valuable in themselves and indispensable for the study of the background of the New Testament, have been made more intelligible and more readily accessible. Det är deras förhoppning att genom sitt arbete dessa handlingar, värdefulla i sig och är nödvändigt för att studera bakgrunden till Nya testamentet har gjorts mer begriplig och mer lättillgängliga.

The Place of the Apocrypha Platsen för Apokryferna

The place of the Apocrypha in the biblical canon has long been the center of controversy. Platsen för apokryferna i den bibliska kanon har länge varit centrum för kontroverser.

Written between 200 (or somewhat earlier)-50 BC, certain of the books contain doctrines not uniformly accepted at that time by Jews, namely a clear teaching on the resurrection of the body (2 Macc.7.9-12) and angelology (Tob. 12.15), both of which were opposed by the powerful party, the Sadducees (Acts 23.6-8). Questions concerning the Apocrypha raised among Jews were also raised in the same or divergent form in Christian circles, especially by those church writers who were in contact with the Hebrew tradition. Skrivna mellan 200 (eller något tidigare) -50 BC, vissa av böckerna innehåller doktriner inte är jämnt godkänt vid den tidpunkten av judar, nämligen en tydlig undervisning om kroppens uppståndelse (2 Macc.7.9-12) och angelology (Tob. 12,15), där båda motsatte den starkare parten, sadduceerna (Apg 23.6-8). Frågor om apokryferna upp bland judarna togs också upp i samma eller avvikande form i kristna kretsar, särskilt i de kyrkliga författare som var i kontakt med den hebreiska traditionen. Some Christian writers, Augustine among them, put these books on a par with the rest of the Old Testament and quoted them equally. Vissa kristna författare, Augustine bland dem, sätta in dessa böcker i nivå med resten av Gamla Testamentet och citerade dem lika. Jerome, who in 390 AD was commissioned to make a new translation of the whole Bible into Latin, studied Hebrew with a rabbi. Jerome, som i 390 AD fick i uppdrag att göra en ny översättning av hela Bibeln till latin, studerade hebreiska med en rabbin. His avowed purpose was to translate the Old Testament according to the "Hebrew original" ( secundum Hebraicam veritatem ), with the result that he was opposed to translating the Apocrypha because they were not in the Hebrew. In the end, he yielded to the pressure of the bishops and included these writings in the translation which came to be known as the Vulgate and which remained the official translation of the Latin church for many centuries. Hans uttalade syfte var att översätta Gamla testamentet enligt "hebreiska originalet" (Alt efter Hebraicam veritatem), med resultatet att han var motståndare till att översätta apokryferna eftersom de inte i den hebreiska. Till slut gav han till trycket av biskoparna och inkluderat dessa skrifter i översättning som kom att kallas Vulgata och som varit den officiella översättningen av den latinska kyrkan under många århundraden. Paradoxically, Jerome himself often quoted the Apocrypha without distinguishing them from the books of the Hebrew canon. Paradoxalt nog, Jerome själv citerade ofta apokryferna utan att skilja dem från böckerna i den hebreiska kanon.

Following the decrees by the synods of Hippo (393 AD) and Carthage (397 AD), the Apocrypha were uniformly included in the canon of the Latin church. Efter dekret av kyrkomöten i Hippo (393 e.Kr.) och Karthago (397 e.Kr.) var apokryferna jämnt ingår i kanon av den latinska kyrkan. Nevertheless, questions concerning them continued to be raised right up to the Council of Trent in the sixteenth century. Ändå frågor som rör dem fortsatte att höjas ända till rådet av Trent i det sextonde århundradet.

It had been natural for the leaders of the Reformation in the sixteenth century, with their emphasis on the supremacy and the purity of the Bible, to reject the Apocrypha, especially because an appeal was made for these books by Catholics against some of the basic positions of the Reformation. Det hade varit naturligt för ledarna för reformationen på femtonhundratalet, med sin betoning på överhöghet och renheten i Bibeln, att förkasta apokryferna, särskilt eftersom ett överklagande gjordes för dessa böcker genom katoliker mot några av de grundläggande ståndpunkter reformationen. In 1546 AD the Council of Trent published a list of books to be received "with equal devotion and reverence," which included the Apocrypha, with the exception of 1 and 2 Esdras and the Prayer of Manasseh. 1546 AD rådet av Trent publicerade en lista över böcker som tas emot "med samma hängivenhet och vördnad", som innehöll apokryferna, med undantag för 1 och 2 Esra och Manasses bön. In time, the Apocrypha came to be designated by Roman Catholics as "deuterocanonical," in distinction to the "protocanonical" books of the Hebrew canon. Med tiden kom apokryferna som skall utses av romerska katoliker som "deuterokanoniska," till skillnad från den "protocanonical" böcker i den hebreiska kanon. This special designation is not intended to suggest an inferior status, but simply a reception into the canon later than the protocanonical books. Denna speciella utseende är inte avsett att föreslå en underlägsen ställning, utan endast ett upptagande i kanon senare än protocanonical böcker. For the Eastern Orthodox Church, the Synod of Jerusalem (1672 AD) affirmed the validity of the longer canon; however, a universally binding conciliar decision has not been made, and hence a diversity of opinion still exists. För den rysk-ortodoxa kyrkan bekräftade synoden av Jerusalem (1672 AD) giltighet längre kanon, men har ett allmänt bindande konciliärt beslut inte gjorts och därmed en mångfald av åsikter kvarstår.

Today, the question of the canonical status of the Apocrypha is no longer so vehemently argued either in Protestant or Catholic circles. I dag är frågan om den kanoniska status apokryferna inte längre så starkt hävdade antingen protestantiska eller katolska kretsar. Scholarly biblical criticism has shown the presence of the same literary forms in both proto- and deuterocanonical writings. One of the results of biblical scholarship in the second half of the twentieth century has been to reduce the controversy, while not completely eliminating it, as witnessed by the inclusion of these books in the present Bible, though in a location and sequence different from those in Bibles published exclusively under Catholic auspices. Akademiskt bibelkritiken har visat förekomst av samma litterära former både i proto-och deuterokanoniska skrifter. Ett resultat av bibliska stipendium under andra hälften av nittonhundratalet har varit att minska kontroverser, men inte helt eliminera den, vilket exemplifieras genom införandet av dessa böcker i denna Bibeln, men på en plats och ordningsföljd än i Bibeln endast offentliggörs under katolsk regi. Theologians now find themselves comfortable with a much more flexible concept of scriptural inerrancy, and consequently of inspiration, than was possible after the great religious controversies of the sixteenth century and before the era of modern biblical scholarship in the nineteenth and twentieth centuries. Teologer finner nu sig komfortabla med ett mycket mer flexibelt begrepp av bibliska ofelbarhet, och därmed inspiration än vad som var möjligt efter den stora religiösa kontroverser av det sextonde århundradet och innan eran av moderna bibliska stipendium under arton-och nittonhundratalet. The usefulness of a book is less likely to be judged on the basis of its inclusion in, or exclusion from, the canon, but rather by the light it sheds for understanding the rest of the Bible. Nyttan av en bok är det mindre sannolikt att bedömas på grundval av dess införande i eller utestängning från Canon, utan snarare av ljuset det skjul för att förstå resten av Bibeln. The Apocrypha have something in common with what came before them and with what followed them; they therefore act as a link between the Old and the New Testaments and so help us to understand both. The Apocrypha har något gemensamt med det som kom före dem och vad som följde dem, de därför att fungera som en länk mellan Gamla och Nya testamentet och det hjälper oss att förstå båda.


Susanna Susanna

General Information Allmän information

The story of Susanna is told in the Book of Susanna in the Apocrypha. Historien om Susanna berättas i bok Susanna i Apokryferna. Falsely accused of adultery by elders who had failed in their attempt to seduce her, and condemned to death, Susanna is rescued by the divinely inspired Daniel, whose clever cross-examination exposes her accusers. Falskeligen anklagad för äktenskapsbrott av äldste som hade misslyckats i sina försök att förföra henne, och dömdes till döden, Susanna räddas av gudomligt inspirerade Daniel, vars kloka korsförhör avslöjar hennes anklagare.


The Apocrypha, Aristeas, Aristobulus, and the Pseud-epigraphic Writings Den Apocrypha, Aristeas, Aristobulus och pseud-epigrafiska Writings

Advanced Information Avancerad information

From Book 1, Chapter 3, Life and Times of Jesus the Messiah, by Alfred Edersheim Från 1 bok, kapitel 3, Life and Times of Jesus Messias, av Alfred Edersheim

The translation of the Old Testament into Greek may be regarded as the starting-point of Hellenism. Översättningen av Gamla testamentet till grekiska kan anses utgöra utgångspunkten hellenismens. It rendered possible the hope that what in its original form had been confined to the few, might become accessible to the world at large. Den gjorde det möjligt att hoppas att det i sin ursprungliga form hade varit begränsad till de få, skulle kunna bli tillgänglig för världen i stort. [a Philo, de Vita Mos. [a Philo, de Vita Mos. ed. ed. Mangey, ii. Mangey, ii. p. s. 140.] But much yet remained to be done. 140.] Men ännu mycket kvar att göra. If the religion of the Old Testament had been brought near to the Grecian world of thought, the latter had still to be brought near to Judaism. Some intermediate stage must be found; some common ground on which the two might meet; some original kindredness of spirit to which their later divergences might be carried back, and where they might finally be reconciled. Om religion i det Gamla Testamentet hade kommit nära Grecian värld tänkte, det senare hade fortfarande inte komma nära till judendomen. Vissa förmedlande steg måste hittas, en gemensam nämnare som de två kunde träffas, några original kindredness av anda som deras senare skillnader kan komma att bedrivas tillbaka, och där de äntligen skulle förenas.

As the first attempt in this direction, first in order, if not always in time, we mark the so-called Apocryphal literature, most of which was either written in Greek, or is the product of Hellenising Jews. Som ett första försök i denna riktning, först i ordning, om än inte alltid i tid, markerar vi den så kallade apokryfiska litteraturen, vilket till största delen skriven antingen på grekiska, eller är produkten av Hellenising judar. [1 All the Apocrypha were originally written in Greek, except 1 Macc., Judith, part of Baruch, probably Tobit, and, of course, the 'Wisdom of Jesus the Son of Sirach.'] [1 Alla apokryferna ursprungligen skrevs på grekiska, utom 1 Macc., Judith, del av Baruch, troligen Tobit, och, naturligtvis, "Wisdom of Jesus Guds Son Jesus Syraks vishet."]

Its general object was twofold. Dess allmänna syfte var dubbelt. First, of course, it was apologetic, intended to fill gaps in Jewish history or thought, but especially to strengthen the Jewish mind against attacks from without, and generally to extol the dignity of Israel. Först, naturligtvis, det var ursäktande, syftar till att fylla luckor i judisk historia och tänkte, men främst för att öka den judiska sinne mot attacker utifrån, och i allmänhet att prisa värdighet Israel. Thus, more withering sarcasm could scarcely be poured on heathenism than in the apocryphal story of 'Bel and the Dragon,' or in the so-called 'Epistle of Jeremy,' with which the Book of 'Baruch' closes. Därför kunde mer vissnande sarkasm knappast hällas på hedendom än i de apokryfiska berättelsen om Bel och draken ", eller i den så kallade" epistel Jeremy, "med vilken bok" Baruch "stängs. The same strain, only in more lofty tones, resounds through the Book of the 'Wisdom of Solomon,' [b Comp. Samma stam, bara mer höga toner ljuder genom boken om "Wisdom of Solomon," [b Comp. x. x. xx.] along with the constantly implied contrast between the righteous, or Israel, and sinners, or the heathen. xx.] tillsammans med den ständigt underförstådda kontrasten mellan den rättfärdige, eller Israel, och syndare eller hedning.

But the next object was to show that the deeper and purer thinking of heathenism in its highest philosophy supported, nay, in some respects, was identical with, the fundamental teaching of the Old Testament. Men nästa mål var att visa att de djupare och renare tänker på hedendom i sitt högsta filosofi stöd, ja, i vissa avseenden var identisk med den grundläggande undervisningen i Gamla testamentet. This, of course, was apologetic of the Old Testament, but it also prepared the way for a reconciliation with Greek philosophy. Detta var naturligtvis ursäktande av Gamla testamentet, men också banat vägen för en försoning med den grekiska filosofin. We notice this especially in the so-called Fourth Book of Maccabees, so long erroneously attributed to Josephus, [1 It is printed in Havercamp's edition of Josephus, vol. Vi märker det särskilt i det så kallade fjärde bok Maccabees, så länge felaktigt tillskrivs Josephus, [1 Det är tryckt i Havercamp upplaga av Josephus, vol. ii. ii. pp. pp. 497-520. 497-520. The best edition is in Fritzsche, Libri Apocryphi Vet. Den bästa utgåvan är i Fritzsche, Libri Apocryphi Vet. Test. (Lips. 1871).] and in the 'Wisdom of Solomon.' Test. (Lips. 1871).] Och i "Wisdom of Solomon."

The first postulate here would be the acknowledgment of truth among the Gentiles, which was the outcome of Wisdom, and Wisdom was the revelation of God. Första postulatet här skulle vara ett erkännande av sanningen bland hedningarna, som var resultatet av vishet, och visheten var en uppenbarelse från Gud. This seems already implied in so thoroughly Jewish a book as that of Jesus the Son of Sirach. [a Comp. Detta verkar redan nämns i så grundligt judisk en bok som för Jesus Guds Son Jesus Syraks vishet. [A Comp. for ex. för ex. Ecclus. Ecclus. xxiv. xxiv. 6.] Of course there could be no alliance with Epicureanism, which was at the opposite pole of the Old Testament. 6.] Naturligtvis inte kan finnas någon allians med Epikurism, som var vid den motsatta polen i Gamla testamentet. But the brilliancy of Plato's speculations would charm, while the stern self-abnegation of Stoicism would prove almost equally attractive. Men glansen av Platons spekulationer skulle charm, medan aktern SJÄLVFÖRNEKELSE av stoicismen skulle visa sig vara nästan lika attraktiva. The one would show why they believed, the other why they lived, as they did. Det ena skulle visa varför de trodde, de andra varför de levde som de gjorde. Thus the theology of the Old Testament would find a rational basis in the ontology of Plato, and its ethics in the moral philosophy of the Stoics. Således teologi i Gamla testamentet skulle finna en rationell grund i ontologin av Platon, och dess etik i moralfilosofi av stoikerna.

Indeed, this is the very line of argument which Josephus follows in the conclusion of his treatise against Apion. I själva verket är detta själva argument som Josephus följer slutsatsen i sin avhandling mot Apion. [b ii. [b ii. 39, 40.] This, then, was an unassailable position to take: contempt poured on heathenism as such, [c Comp. 39, 40.] Detta var då en oantastlig möjlighet att ta: förakt hälls på hedendom som sådan, [c Comp. also Jos. Ag. också Jos Ag. Ap. Ap. ii. ii. 34.] and a rational philosophical basis for Judaism. 34.] Och en rationell filosofisk grund för judendomen.

They were not deep, only acute thinkers, these Alexandrians, and the result of their speculations was a curious Eclecticism, in which Platonism and Stoicism are found, often heterogeneously, side by side. Thus, without further details, it may be said that the Fourth Book of Maccabees is a Jewish Stoical treatise on the Stoical theme of 'the supremacy of reason', the proposition, stated at the outset, that 'pious reason bears absolute sway over the passions,' being illustrated by the story of the martyrdom of Eleazar, and of the mother and her seven sons. [d Comp. De var inte djupt, bara akut tänkare, dessa Alexandria, och resultatet av deras spekulationer var en märklig Eklekticism, där platonismen och stoicismen hittas, ofta ojämnt, sida vid sida. Således utan vidare detaljer kan det sägas att fjärde bok Maccabees är en judisk stoiska avhandling om stoiska temat "överlägsenhet of reason", påståendet uppgav inledningsvis att "fromma anledning bär absolut behärskade passioner", som illustreras med historien om martyrskap Eleazar, och av modern och hennes sju söner. [d Comp. 2 Macc. 2 Macc. vi. VI. 18-vii. 18-VII. 41.] 41.]

On the other hand, that sublime work, the 'Wisdom of Solomon,' contains Platonic and Stoic elements [2 Ewald (Gesch. d. Volkes Isr., vol. iv. pp. 626-632) has given a glowing sketch of it. Å andra sidan, det sublima verk, som är "Wisdom of Solomon," innehåller platonska och stoiska element [2 Ewald (Gesch. d. Volkes Isr., Vol. Iv. Ss. 626-632) har lämnat ett glödande skiss av det . Ewald rightly says that its Grecian elements have been exaggerated; but Bucher (Lehre vom Logos, pp. 59-62) utterly fails in denying their presence altogether.], chiefly perhaps the latter, the two occurring side by side. Ewald säger med rätta att det Grecian faktorer har överdrivits, men Bucher (Lehre vom Logotyper, pp. 59-62) helt misslyckas med att förneka sin närvaro helt.], Främst kanske senare, de två förekommer sida vid sida. Thus [e Ch. Således [e Ch. vii. vii. 22-27.] 'Wisdom,' which is so concretely presented as to be almost hypostatised, [3 Compare especially ix. 22-27.] "Visdom" som är så konkret framställs som att de nästan hypostatised, [3 Jämför särskilt IX. 1; xviii. 1, xviii. 14-16, where the idea of passes into that of the. 14-16, där tanken överfarter till att bli det.

Of course the above remarks are not intended to depreciate the great value of this book, alike in itself, and in its practical teaching, in its clear enunciation of a retribution as awaiting man, and in its important bearing on the New Testament revelation of the.] is first described in the language of Stoicism, [f Vv. Naturligtvis vad som sagts ovan är inte avsedda att skriva det stora värdet av denna bok, både i sig och i den praktiska undervisningen i sitt tydliga uttryck för ett straff som väntar människan, och dess betydelse för den nytestamentliga uppenbarelsen av .] först beskrivs i språk stoicismen, [f vv. 22-24.] and afterwards set forth, in that of Platonism, [g Vv. 22-24.] Och därefter anges, i den av platonismen, [g vv. 25-29.] as 'the breath of the power of God;' as 'a pure influence flowing from the glory of the Almighty;' 'the brightness of the everlasting light, the unspotted mirror of the power of God, and the image of His goodness.' 25-29.] Som "andas av Guds kraft," som "en ren inflytande följer en härlighet som den allsmäktige," hur ljust det eviga ljuset, obefläckad spegel av Guds kraft, och bilden Hans godhet. " Similarly, we have [a In ch. Dessutom har vi [a kap. viii. viii. 7.] a Stoical enumeration of the four cardinal virtues, temperance, prudence, justice, and fortitude, and close by it the Platonic idea of the soul's pre-existence, [b In vv. 7.] En stoisk uppräkning av de fyra kardinaldygderna, nykterhet, klokhet, rättvisa och mod, och stäng av det platonska idén om själens preexistens, [b I vv. 19, 20.] and of earth and matter pressing it down. 19, 20.] Samt av jord och materia trycka ner det. [c ix. [c ix. 15.] How such views would point in the direction of the need of a perfect revelation from on high, as in the Bible, and of its rational possibility, need scarcely be shown. 15.] Hur sådana åsikter skulle pekar i riktning av behovet av en perfekt uppenbarelse från höjden, som i Bibeln och dess rationella möjlighet, behöver knappast visas.

But how did Eastern Judaism bear itself towards this Apocryphal literature? Men hur kom Eastern judendomen själv betala för detta apokryfisk litteratur? We find it described by a term which seems to correspond to our 'Apocrypha,' as Sepharim Genuzim,' 'hidden books,' ie, either such whose origin was hidden, or, more likely, books withdrawn from common or congregational use. Although they were, of course, carefully distinguished from the canonical Scriptures, as not being sacred, their use was not only allowed, but many of them are quoted in Talmudical writings. Vi tycker att det som beskrivs med en term som tycks motsvara våra "Apocrypha" som Sepharim Genuzim, "dolda böcker", det vill säga, antingen sådana vars ursprung var dold, eller, mer troligt, böcker ur gemensamma eller congregational användning. Även de var, naturligtvis, noga skiljas från de kanoniska skrifterna, som inte är helig, deras användning var inte bara tillåtet, men många av dem är noterade i Talmudical skrifter. [1 Some Apocryphal books which have not been preserved to us are mentioned in Talmudical writings, among them one, 'The roll of the building of the Temple,' alas, lost to us! [1 Vissa apokryfiska böcker som inte har bevarats till oss nämns i Talmudical skrifter, bland dem en, "The roll i byggandet av Templet," tyvärr förlorade mot oss! Comp. Comp. Hamburger, vol. Hamburgare, vol. ii. ii. pp. 66-70.] pp. 66-70.]

In this respect they are placed on a very different footing from the so-called Sepharim Chitsonim, or 'outside books,' which probably included both the products of a certain class of Jewish Hellenistic literature, and the Siphrey Minim, or writings of the heretics. Against these Rabbinism can scarcely find terms of sufficient violence, even debarring from share in the world to come those who read them. I detta avseende är de placeras på ett helt annat sätt från den så kallade Sepharim Chitsonim, eller "utanför böcker", som förmodligen innehöll både produkter i en viss klass av judisk hellenistisk litteratur, och Siphrey Minim, eller skrifter kättare . Mot dessa Rabbinism kan knappt hitta att det finns tillräcklig våld, även hindras från andel i den kommande världen de som läser dem. [d Sanh 100.] This, not only because they were used in controversy, but because their secret influence on orthodox Judaism was dreaded. [d Sanh 100.] Detta, inte bara för att de användes i polemik, utan för att deras hemliga inflytande på ortodoxa judendomen var fruktade.

For similar reasons, later Judaism forbade the use of the Apocrypha in the same manner as that of the Sepharim Chitsonim. Av liknande skäl, senare judendomen förbjöd användningen av apokryferna på samma sätt som den Sepharim Chitsonim. But their influence had already made itself felt. Men deras inflytande hade redan gjort sig påmind. The Apocrypha, the more greedily perused, not only for their glorification of Judaism, but that they were, so to speak, doubtful reading, which yet afforded a glimpse into that forbidden Greek world, opened the way for other Hellenistic literature, of which unacknowledged but frequent traces occur in Talmudical writings. Den Apocrypha, desto mer girigt läst, inte bara för deras förhärligande av judendomen, men att de var så att säga, tvivelaktig läsning, som ändå ges en inblick i det förbjudna grekiska världen, banade väg för andra hellenistiska litteratur, varav förbisedd men ofta spår förekommer i Talmudical skrifter. [2 Comp. Siegfried, Philo von Alex. [2 Comp. Siegfried, Philo von Alex. pp. pp. 275-299, who, however, perhaps overstates the matter.] 275-299, som dock kanske överdriver frågan.]

To those who thus sought to weld Grecian thought with Hebrew revelation, two objects would naturally present themselves. They must try to connect their Greek philosophers with the Bible, and they must find beneath the letter of Scripture a deeper meaning, which would accord with philosophic truth. Till dem som således försökt att svetsa Grecian tänkte med hebreiska uppenbarelse skulle två objekt naturligt sig. De måste försöka att ansluta sina grekiska filosofer med Bibeln, och de måste hitta under bokstaven Skriftens en djupare mening, vilket överensstämmer med filosofisk sanning. So far as the text of Scripture was concerned, they had a method ready to hand. Mån texten Skriftens gällde, hade de en metod nära till hands. The Stoic philosophers had busied themselves in finding a deeper allegorical meaning, especially in the writings of Homer. Den stoiska filosoferna hade sysselsatt sig med att finna en djupare allegorisk innebörd, särskilt i skrifter Homer.

By applying it to mythical stories, or to the popular beliefs, and by tracing the supposed symbolical meaning of names, numbers, &c., it became easy to prove almost anything, or to extract from these philosophical truths ethical principles, and even the later results of natural science. Genom att tillämpa det till mytiska berättelser, eller att de folkliga föreställningarna, och genom att spåra den förmodade symboliska betydelsen av namn, nummer osv, blev det lätt att bevisa nästan vad som helst, eller utdrag ur dessa filosofiska sanningar etiska principer, och även senare Resultaten i naturvetenskap. [1 Comp. [1 Comp. Siegfried, pp. Siegfried, pp. 9-16; Hartmann, Enge Verb. 9-16, Hartmann, Enge Verb. d. d. A. Test. A. Test. mit d. mit d. N., pp. N., pp. 568-572.] Such a process was peculiarly pleasing to the imagination, and the results alike astounding and satisfactory, since as they could not be proved, so neither could they be disproved. 568-572.] En sådan process var underligt fröjd för fantasi, och resultaten både häpnadsväckande och tillfredsställande, eftersom de inte kunde bevisas, så kunde inte heller motbevisas. This allegorical method [2 This is to be carefully distinguished from the typical interpretation and from the mystical, the type being prophetic, the mystery spiritually understood.] was the welcome key by which the Hellenists might unlock the hidden treasury of Scripture. Denna allegoriska metod [2 Det är viktigt att noggrant från den typiska tolkning och från den mystiska, den typ som profetiska, andligt mysteriet förstod.] Var välkomna nyckel genom vilken Hellenists kan låsa upp de gömda skattkammare av Skriften.

In point of fact, we find it applied so early as in the 'Wisdom of Solomon.' I själva verket finner vi det tillämpas så tidigt som i "Wisdom of Solomon." [3 Not to speak of such sounder interpretations as that of the brazen serpent (Wisd. xvi. 6, 7), and of the Fall (ii. 24), or of the view presented of the early history of the chosen race in ch. [3 inte tala om sådana sundare tolkningar som den fräcka ormen (Wisd. xvi. 6, 7), och Fall (II. 24), eller av den ståndpunkt av den tidiga historia utvalda folket i lm . x., we may mention as instances of allegorical interpretation that of the manna (xvi. 26-28), and of the high-priestly dress (xviii. 24), to which, no doubt, others might be added. x., kan vi nämna som exempel på allegorisk tolkning som för mannan (XVI. 26-28), och av den höga prästerliga klänning (XVIII. 24), som, utan tvekan, andra kan tillkomma.

But I cannot find sufficient evidence of this allegorical method in the Wisdom of Jesus the Son of Sirach. Men jag kan inte hitta tillräckliga bevis för detta allegorisk metod i vishet Jesus Guds Son Jesus Syraks vishet. The reasoning of Hartmann (us, pp. 542-547) seems to me greatly strained. Resonerat Hartmann (oss, pp. 542-547) förefaller mig mycket ansträngda. Of the existence of allegorical interpretations in the Synoptic Gospels, or of any connection with Hellenism, such as Hartmann, Siegfried, and Loesner (Obs. ad. NT e Phil. Alex) put into them, I cannot, on examination, discover any evidence. Om förekomsten av allegoriska tolkningar i de synoptiska evangelierna, eller något samband med hellenismen, t.ex. Hartmann, Siegfried och Loesner (Obs. annons. NT e Phil. Alex) sätta i dem, jag kan inte, efter undersökning, upptäcker bevis . Similarity of expressions, or even of thought, afford no evidence of inward connection. Likheten mellan uttryck, eller ens tänkte, ger inga tecken på aktiv anslutning. Of the Gospel by St. John we shall speak in the sequel. Av evangeliet genom Johannes vi skall tala i uppföljaren. In the Pauline Epistles we find, as might be expected, some allegorical interpretations, chiefly in those to the Corinthians, perhaps owing to the connection of that church with Apollos. I Paulus brev finner vi, som kan förväntas, några allegoriska tolkningar, främst i de till korintierna, kanske på grund av anslutningen av denna kyrka med Apollos. Comp here 1 Cor. Comp här 1 Kor. ix. ix. 9; x. 9 x. 4 (Philo, Quod deter. potiori insid. 31); 2 Cor. 4 (Philo, Quod avskräcka. Potiori insider. 31), 2 Kor. iii. III. 16; Gal. 16, Gal. iv. iv. 21. Of the Epistle to the Hebrews and the Apocalypse we cannot here speak.] 21. Av de Hebreerbrevet och Uppenbarelseboken vi kan inte här tala.]

But as yet Hellenism had scarcely left the domain of sober interpretation. Men ännu hellenismen hade knappt lämnat området nykter tolkning. it is otherwise in the letter of the Pseudo-Aristeas, to which reference has already been made. Det är annat i skrivelsen från Pseudo-Aristeas, som nämns har redan gjorts. [4 See p. [4 Se s. 25.] Here the wildest symbolism is put into the mouth of the High-Priest Eleazar, to convince Aristeas and his fellow-ambassador that the Mosaic ordinances concerning food had not only a political reason, to keep Israel separate from impious nations, and a sanitary one, but chiefly a mystical meaning. 25.] Här vildaste symboliken stoppar i munnen på High-Priest Eleazar, att övertyga Aristeas och hans kolleger-ambassadör att den mosaiska förordningarna om livsmedel hade inte bara ett politiskt skäl, att hålla Israel skild från ogudaktig nationer, och en sanitära en, men framför allt en mystisk innebörd. The birds allowed for food were all tame and pure, and they fed on corn or vegetable products, the opposite being the case with those forbidden. Fåglarna får för mat var alla tama och ren, och de utfodras med majs eller vegetabiliska produkter, motsatsen är fallet med de förbjudna.

The first lesson which this was intended to teach was, that Israel must be just, and not seek to obtain aught from others by violence; but, so to speak, imitate the habits of those birds which were allowed them. Den första lärdomen som det var tänkt att undervisa var, att Israel måste vara rättvis och inte försöka få VAD SOM HELST från andra genom våld, men så att säga, imitera vanor de fåglar som fick dem. The next lesson would be, that each must learn to govern his passions and inclinations. Nästa lektion skulle vara, att alla måste lära sig att styra sina lidelser och böjelser. Similarly, the direction about cloven hoofs pointed to the need of making separation, that is, between good and evil; and that about chewing the cud to the need of remembering, viz. Likaså riktning om kluvna hovar pekat på behovet av att göra åtskillnad, det vill säga mellan gott och ont, och att cirka tugga idisslar på behovet av att minnas, dvs. God and His will. Gud och Hans vilja. [1 A similar principle applied to the prohibition of such species as the mouse or the weasel, not only because they destroyed everything, but because they latter, from its mode of conceiving and bearing, symbolized listening to evil tales, and exaggerated, lying, or malicious speech.] [1 En liknande princip gäller för ett förbud mot sådana arter som musen eller vessla, inte bara för att de förstörde allt, men eftersom de senare, från sitt sätt att tänka och bära, symboliserad lyssna till det onda sagor, och överdriven, liggande, eller skadliga tal.]

In such manner, according to Aristeas, did the High Priest go through the catalogue of things forbidden, and of animals to be sacrificed, showing from their 'hidden meaning' the majesty and sanctity of the Law. På ett sådant sätt, enligt Aristeas gjorde översteprästen gå igenom listan över förbjudna saker, och djur som offras, visar från sin "dold mening" majestät och helighet i lagen. [2 Of course this method is constantly adopted by Josephus. [2 naturligtvis denna metod är ständigt antas av Josephus. Comp. Comp. for example, Ant. till exempel, Ant. iii. 1. III. 1. 6; 7. 6, 7. 7.] 7.]

This was an important line to take, and it differed in principle from the allegorical method adopted by the Eastern Jews. Detta var en viktig linje att följa, och det skiljer sig i princip från den allegoriska metod som östra judar. Not only the Dorshey Reshumoth, [3 Or Dorshey Chamuroth, searchers of difficult passages. Inte bara Dorshey Reshumoth, [3 eller Dorshey Chamuroth, forskare på svåra passager. Zunz. Zunz. Gottesd. Vortr. Gottesd. Vortr. p. s. 323. 323. note b.] or searches out of the subtleties of Scripture, of their indications, but even the ordinry Haggadist employed, indeed, allegoric interpretations. Thereby Akiba vindicated for the 'Song of Songs' its place in the Canon. not b] eller söker ut om nyanserna i Skriften, deras uppgifter, men även de ordinry Haggadist anställda verkligen allegoriska tolkningar. Därmed Akiba upprättelse för "Song of Songs" sin plats i Canon. Did not Scripture say: 'One thing spake God, twofold is what I heard,' [a Ps. Inte Skriften säger: "En God sak sade, två är vad jag hört," [a Ps. lxii. lxii. 11; Sanh. 11; Sanh. 34 a.] and did not this imply a twofold meaning; nay, could not the Torah be explained by many different methods? 34 a.] och inte det innebära en dubbel betydelse, ja, inte kunde Toran förklaras av många olika metoder? [4 The seventy languages in which the Law was supposed to have been written below Mount Ebal (Sotah vii. 5). [4 sjuttio språk som lagen skulle ha skrivits under Mount Ebal (Sotah vii. 5).

I cannot help feeling this may in part also refer to the various modes of interpreting Holy Scripture, and that there is an allusion to this Shabb. 88 b, where Ps. Jag kan inte låta bli att känna detta kan delvis också hänvisa till olika typer av tolkning Heliga Skrift, och att det finns en antydan till detta Shabb. 88 b, där Ps. lxviii. lxviii. 12. 12. and Jer. och Jer. xxiii. xxiii. 29, are quoted, the latter to show that the word of God is like a hammer that breaks the rock in a thousand pieces. 29, är noterade, det senare för att visa att Guds ord är som en hammare som bryter stenen i tusen bitar. Comp. Comp. Rashi on Gen. xxxiii. Rashi på Gen XXXIII. 20.] What, for example, was the water which Israel sought in the wilderness, or the bread and raiment which Jacob asked in Bethel, but the Torah and the dignity which it conferred? 20.] Vad är till exempel, var det vatten som Israel söks i öknen, eller bröd och kläder som Jakob frågade i Bethel, men Toran och den värdighet som det givit? But in all these, and innumerable similar instances, the allegorical interpretation was only an application of Scripture for homiletical purposes, not a searching into a rationale beneath, such as that of the Hellenists. Men i alla dessa, och otaliga liknande fall var en allegorisk tolkning endast en tillämpning av Skriften för homiletical ändamål, inte söka till en logik under, så som den Hellenists.

The latter the Rabbis would have utterly repudiated, on their express principle that 'Scripture goes not beyond its plain meaning.' Den senare på rabbinerna skulle ha helt förkastat, på uttrycklig princip att "Skriften går inte utöver sin vanlig mening." [5 Perhaps we ought here to point out one of the most important principles of Rabbinism, which has been almost entirely overlooked in modern criticism of the Talmud. [5 Kanske vi borde här för att påpeka en av de viktigaste principerna för Rabbinism, som har nästan helt förbisetts i modern kritik av Talmud. It is this: that any ordinance, not only of the Divine law, but of the Rabbis, even though only given for a particular time or occasion, or for a special reason, remains in full force for all time unless it be expressly recalled (Betsah 5 b). Det är denna: att en förrättning, inte bara den gudomliga lagen, men av rabbinerna, även om endast beviljas för en viss tid eller tillfälle, eller av särskilda skäl, fortsätter med full kraft för all framtid om det inte uttryckligen påpekas ( Betsah 5 b). Thus Maimonides (Sepher ha Mitsv.) declares the law to extirpate the Canaanites as continuing in its obligations. Sålunda Maimonides (Sepher ha Mitsv.) Förklarar lagen att utrota kananéerna som fortsätter sina skyldigheter. The inferences as to the perpetual obligation, not only of the ceremonial law, but of sacrifices, will be obvious, and their bearing on the Jewish controversy need not be explained. De slutsatser som till evig skyldighet, inte bara de ceremoniella lagen, men uppoffringar, är uppenbart, och deras betydelse för den judiska kontrovers behöver inte förklaras. Comp. Comp. Chief Rabbi Holdheim. Överrabbinen Holdheim. d. d. Ceremonial Gesetz in Messasreich, 1845.] Ceremoniella Gesetz i Messasreich, 1845.]

They sternly insisted, that we ought not to search into the ulterior object and rationale of a law, but simply obey it. But it was this very rationale of the Law which the Alexandrians sought to find under its letter. De insisterade strängt, att vi inte borde söka till bakomliggande syftet och tanken med en lag, utan bara följa den. Men det var detta själva grunden för lagen som alexandrinarna försökt hitta i sin skrivelse. It was in this sense that Aristobulus, a Hellenist Jew of Alexandria, [b About 160 BC] sought to explain Scripture. Det var i denna mening att Aristobulus, en hellenistiska Judisk av Alexandria, [b cirka 160 BC] försökte förklara Skriften. Only a fragment of his work, which seems to have been a Commentary on the Pentateuch, dedicated to King Ptolemy (Philometor), has been preserved to us (by Clement of Alexandria, and by Eusebius [a Praepar. Evang. vii. 14. 1 ; vii. 10. 1-17; xiii. 12.]). According to Clement of Alexandria, his aim was, 'to bring the Peripatetic philosophy out of the law of Moses, and out of the other prophets.' Endast ett fragment av hans verk, som tycks ha varit en kommentar till Moseböckerna, tillägnad kung Ptolemaios (Filometor), har bevarats till oss (genom Clemens av Alexandria, och genom Eusebius [en Praepar. Evang. Vii. 14. 1, vii. 10. 1-17, xiii. 12.]). Enligt Clemens av Alexandria, hans mål var "att föra Peripatetiska filosofi ur Mose lag, och från de andra profeterna."

Thus, when we read that God stood, it meant the stable order of the world; that He created the world in six days, the orderly succession of time; the rest of the Sabbath, the preservation of what was created. Så när vi läser att Gud stod innebar det en stabil ordning i världen, att han skapade världen på sex dagar, en ordnad succession i tiden, resten av sabbaten, bevarandet av det som skapades. And in such manner could the whole system of Aristotle be found in the Bible. Och på så sätt kan hela systemet Aristoteles finns i Bibeln. But how was this to be accounted for? Men hur skulle detta redovisas? Of course, the Bible had not learned from Aristotle, but he and all the other philosphers had learned from the Bible. Naturligtvis hade Bibeln lärt inte från Aristoteles, men han och alla andra philosphers hade lärt från Bibeln. Thus, according to Aristobulus, Pythagoras, Plato, and all the other sages had really learned from Moses, and the broken rays found in their writings were united in all their glory in the Torah. Sålunda hade enligt Aristobulus, Pythagoras, Platon, och alla de andra vise verkligen lärt av Moses, och den brutna strålarna som finns i deras skrifter var eniga i all sin ära i Toran.

It was a tempting path on which to enter, and one on which there was no standing still. Det var en lockande väg för som du skriver, och en där det inte fanns någon står still. It only remained to give fixedness to the allegorical method by reducing it to certain principles, or canons of criticism, and to form the heterogeneous mass of Grecian philosophemes and Jewish theologumena into a compact, if not homogeneous system. Det återstod bara för att ge ORÖRLIGHET till den allegoriska metoden för att reducera detta till vissa principer eller normer för kritik, och att vara heterogena massan av grekiska philosophemes och judiska theologumena till en kompakt, om inte enhetligt system. This was the work of Philo of Alexandria, born about 20 BC It concerns us not here to inquire what were the intermediate links between Aristobulus and Philo. Detta var ett verk av Filon av Alexandria, född omkring 20 f.Kr. Det oroar oss inte här för att fråga vad som var mellanled mellan Aristobulus och Filon. Another and more important point claims our attention. Annan och mer viktig punkt fordringar vår uppmärksamhet.

If ancient Greek philosophy knew the teaching of Moses, where was the historic evidence for it? Om antik grekisk filosofi visste undervisningen i Moses, där var den historiska belägg för det? If such did not exist, it must somehow be invented. Om sådana inte finns, måste det på något sätt uppfinnas. Orpheus was a name which had always lent itself to literary fraud, [b As Val. Orfeus var ett namn som alltid hade lånat sig till litterära bedrägeri, [b Som Val. Kenaer puts it, Daitr. Kenaer uttrycker det, Daitr. de Aristob. Jud. de Aristob. Jud. p. s. 73.] and so Aristobulus boldly produces (whether of his own or of others' making) a number of spurious citations from Hesiod, Homer, Linus, but especially from Orpheus, all Biblical and Jewish in their cast. 73.] Och så Aristobulus producerar djärvt (vare sig sin egen eller andras göra) ett antal falska citat från Hesiodos, Homeros, Linus, men särskilt från Orfeus, alla bibliska och judiska i deras röster. Aristobulus was neither the first nor the last to commit such fraud. Aristobulus var varken det första eller det sista att begå sådana bedrägerier. The Jewish Sibyl boldly, and, as we shall see, successfully personated the heathen oracles. Judiska Sibyl djärvt, och, som vi skall se, framgångsrikt personated hedningarna orakel. And this opens, generally, quite a vista of Jewish-Grecia literature. Och detta öppnar, i allmänhet, ganska vista av judisk-Grecia litteratur. In the second, and even in the third century before Christ, there were Hellenist historians, such as Eupolemus, Artapanus, Demetrius, and Aristeas; tragic and epic poets, such as Ezekiel, Pseudo-Philo, and Theodotus, who, after the manner of the ancient classical writers, but for their own purposes, described certain periods of Jewish history, or sang of such themes as the Exodus, Jerusalem, or the rape of Dinah. I den andra, och även under det tredje århundradet före Kristus, fanns det hellenistiska historiker, som Eupolemus, Artapanus, Demetrius och Aristeas, tragisk och poeter episk, såsom Hesekiel, Pseudo-Philo, och Theodotus, som efter det sätt av de gamla klassiska författare, utan för sina egna syften, som beskrivs vissa perioder av judisk historia, eller sjöng av sådana teman som Exodus, Jerusalem, eller våldtäkt av Dinah.

The mention of these spurious quotations naturally leads us to another class of spurious literature, which, although not Hellenistic, has many elements in common with it, and, even when originating with Palestinian Jews is not Palestinian, nor yet has been preserved in its language. We allude to what are known as the Pseudepigraphic, or Pseudonymic Writings, so called because, with one exception, they bear false names of authorship. Omnämnandet av dessa falska citat leder naturligtvis oss till en annan klass av falsk litteratur, som visserligen inte hellenistisk, har många drag gemensamma med det, och även om ursprung med palestinska judar inte är palestinsk, ej heller har bevarats i sitt språk . Vi anspelar på vad som är känt som Pseudepigraphic, eller Pseudonymic Writings, så kallad på grund, med ett undantag, de bära falskt namn om upphovsmannarätt. It is difficult to arrange them otherwise than chronological, and even here the greatest difference of opinions prevails. Det är svårt att ordna dem på annat sätt än kronologisk, och även här den största skillnaden i åsikter råder.

Their general character (with one exception) may be described as anti-heathen, perhaps missionary, but chiefly as Apocalyptic. Deras allmänna karaktär (med ett undantag) kan beskrivas som anti-hednisk, kanske missionär, men främst som Apocalyptic. They are attempts at taking up the key-note struck in the prophecies of Daniel; rather, we should say, to lift the veil only partially raised by him, and to point, alike as concerned Israel, and the kingdoms of the world, to the past, the present, and the future, in the light of the Kingship of the Messiah. De försök till att ta upp den key-note slog i profetiorna för Daniel, utan ska vi säga, att lyfta på slöjan endast delvis upp av honom, och till punkt, både i fråga Israel, och riken i världen, att det förflutna, nutiden och framtiden, mot bakgrund av Kingship av Messias. Here, if anywhere, we might expect to find traces of New Testament teaching; and yet, side by side with frequent similarity of form, the greatest difference, we had almost said contrast, in spirit, prevails. Här, om någonstans, kan vi förvänta oss att finna spår av Nya testamentets undervisning, och ändå, sida vid sida med täta likheten form, den största skillnaden, vi hade nästan sagt kontrast, i anden, råder.

Many of these works must have perished. Många av dessa verk måste ha omkommit. In one of the latest of them [a 4 Esdras xiv. I en av de senaste av dem [a 4 Esdras XIV. 44, 46.] they are put down at seventy, probably a round number, having reference to the supposed number of the nations of the earth, or to every possible mode of interpreting Scripture. 44, 46.] De släpps ner på sjuttio, antagligen en runda nummer, med hänvisning till det förmodade antalet nationer på jorden, eller på alla möjliga sätt att tolka Bibeln. They are described as intended for 'the wise among the people,' probably those whom St. Paul, in the Christian sense, designates as 'knowing the time' [b Rom. De beskrivs som är avsedda för "den vise bland folket," antagligen de som Paulus, i kristen bemärkelse, betecknar som "veta när" [b Rom. xiii. xiii. 11.] [1 The of St. Paul seems here used in exactly the same sense as in later Hebrew. 11.] [1 St Paul verkar här används på precis samma sätt som i senare hebreiska. The LXX. render it so in five passages (Ezr. v. 3; Dan. iv. 33; vi. 10; vii. 22, 25).] of the Advent of the Messiah. LXX. Göra det så i fem avsnitt (Ezr. v. 3, Dan. Iv. 33, vi. 10, vii. 22, 25).] Av tillkomsten av Messias. Viewed in this light, they embody the ardent aspirations and the inmost hopes [2 Of course, it suits Jewish writers, like Dr. Jost, to deprecate the value of the Pseudepigrapha. Sett i detta ljus, de förkroppsligar brinnande ambitioner och innersta förhoppningar [2 Naturligtvis passar den judiska författare, att som Dr Jost, avvärja värdet av Pseudepigrafi.

Their ardour of expectancy ill agrees with the modern theories, which would eliminate, if possible, the Messianic hope from ancient Judaism.] of those who longed for the 'consolation of Israel,' as they understood it. Deras glöd förväntade instämmer illa med moderna teorier, som skulle eliminera, om möjligt, det messianska hoppet från antika judendomen.] Hos dem som längtade efter "tröst av Israel," som de förstod den. Nor should we judge their personations of authorship according to our Western ideas. Inte heller bör vi bedöma sina personations upphovsmannarätt enligt våra västerländska idéer. [3 Comp. [3 Comp. Dillmann in Herzog's Real-Encykl. Dillmann i Herzogs Real-Encykl. vol. vol. xii. xii. p. s. 301.] Pseudonymic writings were common in that age, and a Jew might perhaps plead that, even in the Old Testament, books had been headed by names which confessedly were not those of their authors (such as Samuel, Ruth, Esther). 301.] Pseudonymic skrifter var vanliga i den åldern, och en Judisk kanske åberopa att även i Gamla Testamentet, hade böckerna under ledning av namn som måste medges inte tillhör sina upphovsmän (exempelvis Samuel, Ruth, Esther). If those inspired poets who sang in the spirit, and echoed the strains, of Asaph, adopted that designation, and the sons of Korah preferred to be known by that title, might not they, who could no longer claim the authority of inspiration seek attention for their utterances by adopting the names of those in whose spirit they professed to write? Om de inspirerade poeter som sjöng i anden, och ekade tonerna av Asaf antog denna beteckning, och söner Kora föredrog att bli kända under denna titel, kanske inte de kunde inte längre göra anspråk på myndigheten av inspiration söka uppmärksamhet för sina uttalanden genom att anta namnen på dem i vars anda de bekände att skriva?

The most interesting as well as the oldest of these books are those known as the Book of Enoch, the Sibylline Oracles, the Paler of Solomon, and the Book of Jubilees, or Little Genesis. Only the briefest notice of them can here find a place. De mest intressanta och den äldsta av dessa böcker är de så kallade Enoks Bok, den sibyllinska Oracles, de blekare som Salomo, och Jubileumsboken, eller Little Genesis. Endast den kortaste notis om dem kan här finna en plats . [1 For a brief review of the 'Pseudepigraphic Writings,' see Appendix I.] [1 För en kort genomgång av "Pseudepigraphic skrifter," se Appendix I.]

The Book of Enoch, the oldest parts of which date a century and a half before Christ, comes to us from Palestine. The Book of Enoch, de äldsta delarna av vilket datum ett och ett halvt århundrade före Kristus, kommer till oss från Palestina. It professes to be a vision vouchsafed to that Patriarch, and tells of the fall of the Angels and its consequences, and of what he saw and heard in his rapt journeys through heaven and earth. Det påstår sig vara en vision förunnat att som patriark, berättar och falla av änglarna och dess konsekvenser, och vad han såg och hörde i hans försjunken resor genom himmel och jord. Of deepest, though often sad, interest, is what it says of the Kingdom of Heaven, of the advent of Messiah and His Kingdom, and of the last things. Av djupaste, även om de ofta ledsen, ränta, står det i himmelriket, om Messias ankomst och hans rike, och sista saker.

On the other hand, the Sibylline Oracles, of which the oldest portions date from about 160 BC, come to us from Egypt. Å andra sidan sibyllinska Oracles, vars äldsta delar är från omkring 160 f.Kr., kom till oss från Egypten. It is to the latter only that we here refer. Det är det sistnämnda bara att vi här avser. Their most interesting parts are also the most characteristics. Deras mest intressanta delarna är också de egenskaper. In them the ancient heathen myths of the first ages of man are welded together with Old Testament notices, while the heathen Theogony is recast in a Jewish mould. Thus Noah becomes Uranos, Shem Saturn, Ham Titan, and Japheth Japetus. I dessa gamla hedniska myter första åldrarna man svetsas samman med Gamla testamentets meddelanden, medan hedningen Theogonin är omarbetas till en judisk mögel. Således Noah blir Uranos, Sem Saturnus, Titan Ham och Jafet Japetus.

Similarly, we have fragments of ancient heathen oracles, so to speak, recast in a Jewish edition. Dessutom har vi fragment av antika hedniska orakel, så att säga, omarbetas i en judisk upplaga. The strangest circumstance is, that the utterances of this Judaising and Jewish Sibyl seem to have passed as the oracles of the ancient Erythraean, which had predicted the fall of Troy, and as those of the Sibyl of Cumae, which, in the infancy of Rome, Tarquinius Superbus had deposited in the Capitol. Det konstigaste omständighet, att uttalandena i denna judaiserande och judiska Sibyl verkar ha gått som orakel de gamla Erythraean, som hade förutspått Trojas fall, och som de som Sibylla av Kyme, som i barndom Rom hade Tarquinius Superbus deponeras i Capitolium.

The collection of eighteen hymns known as the Psalter of Solomon dates from more than half a century before our era. No doubt the original was Hebrew, though they breathe a somewhat Hellenistic spirit. Insamlingen av arton psalmer kallas Psalter Salomos härstammar från mer än ett halvt århundrade före vår tideräkning. Utan tvivel originalet hebreiska, trots att de andas en något hellenistisk anda. They express ardent Messianic aspirations, and a firm faith in the Resurrection, and in eternal rewards and punishments. De uttrycker brinnande messianska förhoppningar och en fast tro på uppståndelsen och det eviga belöningar och straff.

Different in character from the preceding works is The Book of Jubilees, so called from its chronological arrangement into 'Jubilee-periods', or 'Little Genesis.' Annan karaktär än föregående verk är The Jubileumsboken, så kallade från dess kronologisk ordning i "Jubileums-perioder", eller "Little Genesis." It is chiefly a kind of legendary supplement to the Book of Genesis, intended to explain some of its historic difficulties, and to fill up its historic lacunae. Det är framför allt ett slags legendariska tillägg till Moseboken, syftar till att förklara några av sina historiska problem, och att fylla upp sin historiska brister. It was probably written about the time of Christ, and this gives it a special interest, by a Palestinian, and in Hebrew, or rather Aramaean. Den skrevs troligen omkring tiden för Kristus, och detta ger det ett särskilt intresse av en palestinsk, och på hebreiska, eller snarare Arameiska. But, like the rest of the Apocryphal and Pseudepigraphic literature which comes from Palestine, or was originally written in Hebrew, we possess it no longer in that language, but only in translation. Men var liksom resten av de apokryfiska och Pseudepigraphic litteratur som kommer från Palestina, eller ursprungligen skriven på hebreiska, besitter vi inte längre på detta språk, men bara i översättning.

If from this brief review of Hellenist and Pseudepigraphic literature we turn to take a retrospect, we can scarcely fail to perceive, on the one hand, the development of the old, and on the other the preparation for the new, in other words, the grand expectancy awakened, and the grand preparation made. One step only remained to complete what Hellenism had already begun. Om denna korta genomgång av hellenistiska och Pseudepigraphic litteratur vi tur att ta en tillbakablick kan vi inte undgå knappast att uppfatta, å ena sidan utvecklingen av det gamla, och å andra förberedelserna för det nya, med andra ord grand förväntad vaknat och den stora förberedelser gjorts. Ett steg bara återstod att slutföra vad hellenismen redan hade börjat. That completion came through one who, although himself untouched by the Gospel, perhaps more than any other prepared alike his co-religionists the Jews, and his countrymen the Greeks, for the new teaching, which, indeed, was presented by many of its early advocates in the forms which they had learned from him. Att fullborda kom genom en som även själv opåverkad av evangeliet, kanske mer än någon annan beredd både hans trosfränder judarna, och hans landsmän grekerna, för den nya läran, som faktiskt lades fram av många av sina tidiga förespråkar i de former som de hade lärt sig av honom. That man was Philo the Jew, of Alexandria. Den mannen var Philo i Judisk, i Alexandria.


Author Edersheim refers to MANY reference sources in his works. Författare Edersheim hänvisar till många referenskällor i hans verk. As a Bibliography resource, we have created a separate Edersheim References list. All of his bracketed references indicate the page numbers in the works referenced. Som Bibliografi resurs, har vi skapat en separat Edersheim Referenser lista. Alla hans parentes referenser ange sidnumren i verk refereras.


Apocrypha Apocrypha

Advanced Catholic Information Avancerad Katolsk information

(Both Old and New Testaments) (Både Gamla och Nya Testamentet)

The scope of this article takes in those compositions which profess to have been written either by Biblical personages or men in intimate relations with them. Omfattningen av denna artikel bygger på de kompositioner som påstår sig ha skrivits antingen av bibliska gestalter eller män i intima förbindelser med dem. Such known works as the Shepherd of Hermas, the Epistle of Barnabas, the Didache (Teaching) of the Twelve Apostles, and the Apostolic Canons and Constitutions, though formerly apocryphal, really belong to patristic literature, and are considered independently. Sådana kända verk, eftersom Hermas Herden, episteln av Barnabas den Didache (Undervisning) av de tolv apostlarna, och den Apostoliska Canons och konstitutioner, men tidigare apokryfiska, egentligen tillhör patristic litteratur, och betraktas som oberoende. It has been deemed better to classify the Biblical apocrypha according to their origin, instead of following the misleading division of the apocrypha of the Old and New Testaments. Broadly speaking, the apocrypha of Jewish origin are coextensive with what are styled of the Old Testament, and those of Christian origin with the apocrypha of the New Testament. Det har ansetts bättre att klassificera den bibliska apokryferna beroende på ursprung, istället för att följa vilseledande uppdelningen av apokryferna i Gamla och Nya Testamentet. Stort sett är den apokryfiska böcker av judisk härkomst är helt med vad som är stylade av Gamla Testamentet, och de kristna ursprung med apokryferna i Nya Testamentet. The subject will be treated as follows: Ämnet kommer att behandlas enligt följande:

Name and Notion Namn och Notion

Etymologically, the derivation of Apocrypha is very simple, being from the Greek apokryphos , hidden, and corresponding to the neuter plural of the adjective. Etymologiskt är en härledning av apokryferna mycket enkla och från det grekiska apokryphos dolda, och motsvarar neutrum plural av adjektiv. The use of the singular, "Apocryphon", is both legitimate and convenient, when referring to a single work. When we would attempt to seize the literary sense attaching to the word, the task is not so easy. Användningen av singularis, "Apocryphon", är både legitimt och bekvämt, med hänsyftning till en enda arbete. När vi skulle försöka ta tillfället i litterär mening knutna till ordet uppgift är inte så lätt. It has been employed in various ways by early patristic writers, who have sometimes entirely lost sight of the etymology. Det har varit anställd på olika sätt i början av patristic författare, som ibland har helt glömt bort etymologi. Thus it has the connotation "uncanonical" with some of them. Sålunda har den innebörd "uncanonical" med några av dem. St. Jerome evidently applied the term to all quasi-scriptural books which in his estimation lay outside the canon of the Bible, and the Protestant Reformers, following Jerome's catalogue of Old Testament Scriptures -- one which was at once erroneous and singular among the Fathers of the Church -- applied the title Apocrypha to the excess of the Catholic canon of the Old Testament over that of the Jews. Hieronymus tillämpas tydligen termen för alla kvasi-bibliska böcker som enligt hans bedömning låg utanför kanon av Bibeln, och de protestantiska reformatorerna, efter Hieronymus katalog i Gamla Testamentet - en som var både felaktig och ovanliga bland fäderna i kyrkan - ansökt titeln apokryferna till överskottet av den katolska kanon i Gamla testamentet över att av judarna. Naturally, Catholics refuse to admit such a denomination, and we employ "deuterocanonical" to designate this literature, which non-Catholics conventionally and improperly know as the "Apocrypha". Naturligtvis, katoliker vägra att erkänna en sådan benämning, och vi anställer "deuterokanoniska" för att beteckna denna litteratur, som icke-katoliker konventionellt och felaktigt känner som "Apocrypha". (See CANON OF THE OLD TESTAMENT.) (Se CANON av Gamla testamentet.)

The original and proper sense of the term apocryphal as applied to the pretended sacred books was early obscured. Den ursprungliga och riktiga bemärkelse apokryfiska som tillämpas för de låtsades heliga böcker var tidigt skymd. But a clue to it may be recognized in the so-called Fourth Book of Esdras, which relates that Estrus (Era) by divine inspiration composed ninety-four books. Men en ledtråd till det kan redovisas i den så kallade fjärde bok Esra, som avser att Estrus (ERA) genom gudomlig inspiration bestående nittiofyra böcker. Of these, twenty-four were restorations of the sacred literature of the Israelites which had perished in the Captivity; they were to be published openly, but the remaining were to be guarded in secret for the exclusive use of the wise (cf. Dan., ix, 4, 9, where the prophet is bidden to shut up and seal an inspired book until an appointed time). Av dessa var tjugo-fyra restaureringar av de heliga litteratur av israeliterna som hade omkommit i fångenskap, de skulle publiceras öppet, men de övriga skulle bevakas i hemlighet som endast får användas av den vise (jfr Dan. , ix, 4, 9, där profeten är bjudna att hålla käften och försegla en inspirerad bok tills en bestämd tid). Accordingly it may be accepted as highly probable that in its original meaning an apocryphal writing had no unfavorable import, but simply denoted a composition which claimed a sacred origin, and was supposed to have been hidden for generations, either absolutely, awaiting the due time of its revelation, or relatively, inasmuch as knowledge of it was confined to a limited esoteric circle. Följaktligen kan godtas som mycket troligt att det i sin ursprungliga mening en apokryfiska skrift hade någon ogynnsam import, utan helt enkelt betecknade en komposition som krävde en helig ursprung, och skulle ha varit gömd i flera generationer, antingen helt i avvaktan på god tid sin uppenbarelse, eller relativt, eftersom kunskapen om den var begränsad till en begränsad esoterisk krets. However, the name Apocrypha soon came to have an unfavourable signification which it still retains, comporting both want of genuineness and canonicity. These are the negative aspects of the modern application of the name; on its positive side it is properly employed only of a well defined class of literature, putting forth scriptural or quasi-scriptural pretensions, and which originated in part among the Hebrews during the two centuries preceding Christ and for a space after, and in part among Christians, both orthodox and heterodox, in the early centuries of our era. Kom dock namnet apokryferna snart att ha en negativ innebörd som den fortfarande kvar, comporting både brist på äkthet och canonicity. Detta är de negativa aspekterna av den moderna tillämpningen av namnet, på det positiva med den är korrekt anställd endast en väl definierade slag av litteratur, lägga fram kontotillgodohavanden eller kvasi-bibliska anspråk, och som har sitt ursprung i en del bland hebréerna under de två århundradena före Kristus och till ett mellanslag efter, dels bland de kristna, både ortodoxa och mångskiftande, i första århundraden vår tid.

I. APOCRYPHA OF JEWISH ORIGIN I. APOKRYFISKA BÖCKERNA av judisk härkomst

Ancient literature, especially in the Orient, used methods much more free and elastic than those permitted by our modern and Occidental culture. Ancient litteratur, särskilt i Orienten, som används mycket friare och mer elastiskt än som är tillåtet enligt våra moderna och västerländska kulturen. Pseudographic composition was in vogue among the Jews in the two centuries before Christ and for some time later. The attribution of a great name of the distant past to a book by its real author, who thus effaced his own personality, was, in some cases at least, a mere literary fiction which deceived no one except the ignorant. Pseudographic komposition var på modet bland judarna i två århundraden före Kristus och en tid senare. Fördelningen av ett stort namn långt tillbaka i tiden till en bok efter dess verkliga författare, som sålunda utplånats sin egen personlighet, var i vissa fall åtminstone, en ren litterär fiktion som lurade ingen utom de okunniga. This holds good for the so-called "Wisdom of Solomon", written in Greek and belonging to the Church's sacred canon. Detta gäller för de så kallade "Wisdom of Solomon", skriven på grekiska och hör till kyrkans heliga kanon. In other cases, where the assumed name did not stand as a symbol of a type of a certain kind of literature, the intention was not without a degree of at least objective literary dishonesty. I andra fall, där den förmodade namn inte står som en symbol för en typ av en viss typ av litteratur, avsikten var inte utan ett visst mått av minst objektiva litterära oärlighet.

(1) Jewish Apocalypses (1) Jewish Apocalypses

The most important and valuable of the extant Jewish apocrypha are those which have a large apocalyptic element; that is, which profess to contain visions and revelations of the unseen world and the Messianic future. Den viktigaste och mest värdefulla av de befintliga judiska apokryferna är sådana som har en stor apokalyptiska inslag, det vill säga som påstår sig innehålla visioner och uppenbarelser av den osynliga världen och den messianska framtid. Jewish apocalyptic literature is a theme which deserves and has increasingly received the attention of all interested in the development of the religious thought of Israel, that body of concepts and tendencies in which are fixed the roots of the great doctrinal principles of Christianity itself, just as its Divine Founder took His temporal generation from the stock of orthodox Judaism. Judiska apokalyptiska litteratur är en fråga som förtjänar och har allt fått uppmärksamhet för alla intresserade i utvecklingen av den religiösa tanken på Israel, som kropp begrepp och tendenser som är fasta rötter i de stora dogmatiska principer om själva kristendomen, precis som dess gudomliga Grundare tog sin tid generationen från beståndet av ortodoxa judendomen. The Jewish apocalypses furnish the completing links in the progress of Jewish theology and fill what would otherwise be a gap, though a small one, between the advanced stage marked by the deuterocanonical books and its full maturity in the time of Our Lord; a maturity so relatively perfect that Jesus could suppose as existing in the popular consciousness, without teaching de novo , the doctrines of future retribution, the resurrection of the body, and the existence, nature, and office of angels. Den judiska apocalypses tillhandahålla slutföra länkarna i utvecklingen av judisk teologi och fyll i vad som annars skulle finnas en lucka, men en liten, mellan de långt framskridna präglas av deuterokanoniska böcker och sin fulla mognad i tid till vår herre, en mognad, så relativt perfekt att Jesus kunde tro som finns i det folkliga medvetandet, utan undervisning de novo, läran om framtida vedergällning, de dödas uppståndelse, och förekomsten, arten och kontor änglar. Jewish apocalyptic writing is an attempt to supply the place of prophecy, which had been dead for centuries, and it has its roots in the sacred oracles of Israel. Judiska apokalyptiska skrift är ett försök att lämna platsen för profetia, som hade varit död i århundraden, och den har sina rötter i den heliga orakel i Israel. Hebrew prophecy on its human side had its springs, its occasions, and immediate objects in the present; the prophets were inspired men who found matter for comfort as well as rebuke and warning in the actual conditions of Israel's theocratic life. Hebreiska profetian på sin mänskliga sida hade sina källor, sina tillfällen, och omedelbart föremål i present; profeter var inspirerade män som hittades fråga för komfort samt tillrättavisa och varning i de faktiska förhållandena i Israels teokratiska liv. But when ages had elapsed, and the glowing Messianic promises of the prophets had not been realized; when the Jewish people had chafed, not through two or three, but many generations, under the bitter yoke of foreign masters or the constantly repeated pressure of heathen states, reflecting and fervent spirits, finding no hope in the actual order of things, looked away from earth and fixed their vision on another and ideal world where God's justice would reign unthwarted, to the everlasting glory of Israel both as a nation and in its faithful individuals, and unto the utter destruction and endless torment of the Gentile oppressors and the unrighteous. Men när tiderna hade gått, och den glödande messianska löften profeterna hade inte besannats, när det judiska folket hade skavde, inte genom två eller tre, men många generationer, under bittra ok utländska mästare eller den ständigt upprepade påtryckningar från hedniska stater, reflekterande och brinnande sprit men fann inget hopp i själva tingens ordning, tittade bort från jorden och fastställde deras syn på en annan och ideal värld där Guds rättvisa skulle råda unthwarted, den eviga härlighet Israel både som nation och i dess trogen individer, och åt den fullständiga förstörelse och ändlös plåga för den icke-judiska förtryckare och de orättfärdiga. Apocalyptic literature was both a message of comfort and an effort to solve the problems of the sufferings of the just and the apparent hopelessness of a fulfilment of the prophecies of Israel's sovereignty on earth. Apokalyptiska litteratur var både ett budskap om tröst och ett försök att lösa problemen med lidanden bara och den uppenbara hopplöshet ett uppfyllande av profetiorna om Israels suveränitet på jorden. But the inevitable consequence of the apocalyptic distrust of everything present was its assumption of the guise of the remote and classic past; in other words, its pseudonymous character. Men den oundvikliga konsekvensen av den apokalyptiska misstro mot allt detta var dess övertagande av täckmantel av fjärrkontrollen och klassiska tidigare, med andra ord, sin pseudonym karaktär. Naturally basing itself upon the Pentateuch and the Prophets, it clothed itself fictitiously with the authority of a patriarch or prophet who was made to reveal the transcendent future. Naturligtvis har på grundval av de fem Moseböckerna och profeterna, man klädde sig fiktivt med ledning av en patriark eller profet som gjordes för att avslöja den transcendenta framtiden. But in their effort to adjust this future to the history that lay within their ken the apocalyptic writers unfolded also a philosophy of the origin and progress of mundane things. Men i deras strävan att anpassa denna framtid till historien som låg inom deras ken den apokalyptiska författare vecklade också en filosofi om ursprunget och utvecklingen av världsliga ting. A wider view of world-politics and a comprehensive cosmological speculation are among the distinctive traits of Jewish apocalyptic. En bredare syn på världen, politiken och en omfattande kosmologisk spekulation är några av de utmärkande drag i den judiska apokalyptiska. The Book of Daniel is the one book of the Old Testament to which the non-inspired apocalypses bear the closest affinity, and it evidently furnished ideas to several of the latter. Daniels bok är en bok i Gamla testamentet som icke-inspirerade apocalypses bära närmast samhörighet, och det uppenbarligen möblerad idéer till flera av de senare. An apocalyptic element existing in the prophets, in Zacharias (i-vi), in Tobias (Tobias, xiii), can be traced back to the visions of Ezechiel which form the prototype of apocalyptic; all this had its influence upon the new literature. Apokalyptiska inslag som finns i profeterna i Zacharias (I-VI), i Tobias (Tobias, xiii), kan spåras tillbaka till visioner Hesekiel som utgör prototypen för apokalyptiska, allt detta hade sitt inflytande på den nya litteraturen. Messianism of course plays an important part in apocalyptic eschatology and the idea of the Messias in certain books received a very high development. Messianism naturligtvis spelar en viktig roll i apokalyptisk eskatologi och idén om Messias i vissa böcker fick en mycket hög utveckling. But even when it is transcendent and mystic it is intensely, almost fanatically, national, and surrounded by fanciful and often extravagant accessories. Men även när det är transcendent och mystiker det är intensivt, nästan fanatiskt, nationella och omgiven av fantasifulla och ofta extravaganta accessoarer. It lacks the universal outlook of some of the prophets, especially the Deutero-Isaias, and is far from having a uniform and consistent physiognomy. Det saknar allmänna utsikterna för några av profeterna, särskilt Deutero-Isaias och är långt ifrån en enhetlig och konsekvent fysionomi. Sometimes the Messianic realm is placed upon the transfigured earth, centering in a new Jerusalem; in other works it is lifted into the Heavens; in some books the Messias is wanting or is apparently merely human, while the Parables of Henoch with their pre-existent Messias mark the highest point of development of the Messianic concept to be found in the whole range of Hebrew literature. Ibland är det messianska riket placeras på förklarad jorden, centrering på ett nytt Jerusalem, i andra arbeten den lyfts upp till himmelen, i vissa böcker Messias är, vill eller är tydligen enbart mänsklig, medan liknelser Henoch med sina redan existerande Messias markerar högsta punkten i utvecklingen av messianska begrepp som finns i hela skalan av hebreisk litteratur.

(a) The Book of Henoch (Ethiopic) (a) The Book of Henoch (Etiopisk)

See the separate Catholic Encyclopedia article under this title. Se separat Catholic Encyclopedia artikel i denna avdelning.

(b) Assumption of Moses (b) Ersättning för Moses

Origen, "De Principiis", III, ii, 1, names the Assumption of Moses -- Analepsis Mouseos -- as the book cited by the Epistle of Jude, 9, where there is an allusion to a dispute between Michael and Satan over the body of Moses. Origen, "De principiis", namn III, II, 1, antagandet om Moses - Analepsis Mouseos - som boken har åberopats av epistel Jude, 9, där det finns en antydan till en tvist mellan Mikael och Satan över kropp Moses. Aside from a few other brief references in patristic literature, nothing more was known of this apocryphon until the Latin manuscript containing a long portion of it was discovered by Ceriani in the Ambrosian Library, at Milan, and published by him in 1861. Bortsett från några andra korta hänvisningar i patristic litteratur, mer inget var känt om detta Apocryphon tills det latinska manuskript som innehåller en lång del av det upptäcktes av Ceriani i Ambrosian Library, i Milano, och publicerades av honom 1861. Its identity with the ancient work is established by a quotation from the latter in the Acts of the Nicene Council. Sin identitet med den antika arbete är etablerad med ett citat från den sistnämnda i de rättsakter från Nicaenska rådet. The book purports to be a series of predictions delivered in written form to the safe-keeping of Josue (Joshua) by Moses when the latter, in view of his approaching death, appointed Josue as his successor. The ostensible purpose of these deliverances is to confirm the Mosaic laws and the admonitions in Deuteronomy. Boken tros ha använt en rad prognoser som levereras i skriftlig form till förvaring av Josue (Josua) som Moses när den senare, med tanke på hans annalkande död, utsåg Josue som sin efterträdare. Det påstådda syftet med dessa deliverances är att bekräfta Mosaic lagar och förmaningar i Femte Mosebok. The entire history of Israel is outlined. Hela Israels historia beskrivs. In a vehement and glowing style the book delineates under its prophetic guise the impiety of Israel's Hasmonean rulers and Sadducean priests. I en häftig och glödande stil boken beskriver i sin profetiska sken the gudlöshet av Israels Hasmonean härskare och Sadducean präster. The historical allusions come down to the reign of an insolent monarch who is plainly Herod the Great, and a powerful ruler who shall come from the West and subjugate the people -- a reference to the punitive expedition of Quintilius Varus, 4 BC But the Messias will intervene and execute Divine wrath upon the enemies of the nation, and a cataclysm of nature, which is depicted with truly apocalyptic sublimity, will forerun the beginning of the new era. Den historiska anspelningar komma ned till regeringstid en fräck monark som är uppenbart Herod the Great och en mäktig härskare som skall komma från väst och underkuva folket - en hänvisning till straff expedition Quintilius Varus, 4 f.Kr. Men Messias kommer att ingripa och utföra Guds vrede över fiender till nationen, och en katastrof i naturen, som avbildas med verkligt apokalyptiska höghet kommer forerun början av den nya eran. Strangely there is no mention of a resurrection or a judgment of individuals. Konstigt nog finns det ingenting om en uppståndelse eller en dom av individer. The book then returns to the doings of Moses and Josue. Boken återvänder sedan till gärningar Moses och Josue. The manuscript breaks off abruptly at chapter xii, and the portion cited by Jude must have belonged to the lost conclusion. Manuskriptet avbryter tvärt vid kapitel XII, och den del som åberopats av Jude måste ha tillhört den förlorade slutsats. This apocalypse has with solid reasons been assigned to the early years after Herod's death, between 4 BC and AD 10. Detta apokalyps har med solida skäl är knuten till de första åren efter Herodes död, mellan 4 BC och AD 10. It is evident that neither of Herod's sons, Philip and Antipas, had yet reigned thirty-four years, since the writer, hazarding a prediction that proved false, says that the sons should enjoy shorter reigns than their father. Det är uppenbart att ingen av Herodes söner, Philip och Antipas, men härskade trettiofyra år, eftersom författaren, våga en prognos som visade sig vara falska, säger att sönerna skulle få kortare regerar än sin far. Thus the latest possible date of composition is fixed at AD 30. Således sista datum för sammansättning fastställs till AD 30. The author was a Jew, and in all likelihood a Palestinian one. Författaren var en Judisk, och med all sannolikhet en palestinsk en. He belonged neither to the Pharisees of the type of Christ's epoch, nor to the Sadducees, since he excoriates both alike. Han tillhörde varken till fariséerna av den typ av Kristi epok, inte heller att sadduceerna, eftersom han excoriates båda lika. He must have been either a Zealot, that is an ultra-Nationalist and Messianist, or a fervid Essene. Han måste ha varit antingen en Zealot, som är en ultra-nationalistiska och messianska eller en glödande Essene. He wrote in Hebrew or Aramaic. Han skrev på hebreiska eller arameiska. The Latin text is translated from a Greek version. Den latinska texten är översatt från en grekisk version.

(c) Book of the Secrets of Henoch (Slavonic Henoch) (c) Book of the Secrets of Henoch (slaviska Henoch)

In 1892 attention was called to Slavonic manuscripts which on examination proved to contain another Henoch book differing entirely from the Ethiopic compilation. 1892 uppmärksamhet kallades till slaviska manuskript som vid undersökning visat sig innehålla en annan Henoch bok skiljer sig helt från den etiopiska sammanställningen. "The Book of the Secrets of Henoch" contains passages which satisfy allusions of Origen to which there is nothing corresponding in the Ethiopic Henoch. "The Book of the Secrets of Henoch" innehåller avsnitt som uppfyller anspelningar Origenes som det finns inget motsvarande i den etiopiska Henoch. The same may be said about citations in the "Testament of the Twelve Patriarchs". Internal evidence shows that the new Henoch was composed by an Alexandrian Jew about the beginning of our Era, and in Greek. Detsamma kan sägas om citat i "Testament de tolv patriarkerna". Interna bevis för att nya Henoch bestod av en Alexandria Judisk omkring början av vår tideräkning, och på grekiska. The work is sharply marked off from the older book by the absence of a Messias and the want of reference to a resurrection of the dead. Arbetet är skarpt markerade bort från äldre bok av frånvaron av en Messias och vill hänvisning till en uppståndelse från de döda. It mingles many bizarre details concerning the celestial realm, the angels, and stars, with advanced ideas on man's destiny, moral excellence, and the punishment of sin. Den blandar många bisarra detaljer om den himmelska sfären, änglarna och stjärnorna, med avancerade idéer om människans öde, moralisk förträfflighet, och straffet för synd. The patriarch is taken up through the seven heavens to the very throne of the Eternal. Patriarken tas upp genom de sju himlarna till själva tron på det eviga. Some of the details throw interesting light on various obscure allusions in the Bible, such as the superimposed heavens, the presence of evil powers "in heavenly places", Ezechiel's strange creatures full of eyes. Några av de detaljer intressant kasta ljus över olika dunkla antydningar i Bibeln, såsom den pålagda himmelen, närvaro av onda makter "i himlen", Hesekiel är underliga varelser fulla av ögonen.

(d) Fourth Book of Esdras (d) fjärde bok Esra

The personage serving as the screen of the real author of this book is Esdras (Ezra), the priest-scribe and leader among the Israelites who returned from Babylonia, to Jerusalem. The personlighet tjänstgör som skärmen på den verkliga författaren till denna bok är Esra (Esra), prästen teckna och ledare bland israeliterna som återvände från Babylonien, till Jerusalem. The fact that two canonical books are associated with his name, together with a genuine literary power, a profoundly religious spirit pervading Fourth Esdras, and some Messianic points of contact with the Gospels combined to win for it an acceptance among Christians unequalled by any other apocryphon. Det faktum att två kanoniska böckerna är förknippade med hans namn, tillsammans med en verklig litterär kraft, en djupt religiös anda genomsyrar fjärde Esra och några messianska beröringspunkter med den kombinerade evangelierna att vinna för det en acceptans bland kristna utan motstycke på annat Apocryphon . Both Greek and Latin Fathers cite it as prophetical, while some, as Ambrose, were ardent admirers of it. Jerome alone is positively unfavourable. Både grekiska och latinska kyrkofäderna citera det som profetiska, medan vissa, som Ambrose, var ivrig beundrare av det. Jerome enbart positivt negativt. Notwithstanding this widespread reverence for it in early times, it is a remarkable fact that the book never got a foothold in the canon or liturgy of the Church. Trots denna utbredda vördnad för det i början av tider, är det ett anmärkningsvärt faktum att boken aldrig fick fotfäste på Canon eller liturgin i kyrkan. Nevertheless, all through the Middle Ages it maintained an intermediate position between canonical and merely human compositions, and even after the Council of Trent, together with Third Esdras, was placed in the appendix to the official edition of the Vulgate. Ändå, genom hela medeltiden kvar ett mellanläge mellan kanoniska och enbart mänsklig kompositioner, och även efter rådet av Trent, tillsammans med tredje Esra, placerades i tillägget till den officiella utgåvan av Vulgata. Besides the original Greek text, which has not survived, the book has appeared in Latin, Syriac, Armenian, Ethiopic, and Arabic versions. Förutom den ursprungliga grekiska texten, som inte har överlevt, har bok utkom på latin, syriska, armeniska, etiopiska och arabiska versioner. The first and last two chapters of the Latin translation do not exist in the Oriental ones and have been added by a Christian hand. Den första och sista två kapitel i den latinska översättningen finns inte i det orientaliska ettor och har lagts till av en kristen hand. And yet there need be no hesitation in relegating the Fourth Book of Esdras to the ranks of the apocrypha. Och ändå finns någon tvekan i förpassa fjärde bok Esra till skaran av apokryferna. Not to insist on the allusion to the Book of Daniel in xii, 11, the date given in the first version (iii, 1) is erroneous, and the whole tenor and character of the work places it in the age of apocalyptic literature. Att inte insistera på hänsyftning till Daniels bok i xii, 11, är det datum som anges i den första versionen (iii, 1) felaktig, och hela tenor och karaktär på de arbetsplatser det i en ålder av apokalyptiska litteratur. The dominant critical dating assigns it to a Jew writing in the reign of Domitian, AD 81-96. Den dominerande kritisk dating överlåter det till en Judisk skrift i regeringstid Domitianus, AD 81-96. Certainly it was composed some time before AD 218, since it is expressly quoted by Clement of Alexandria. Visst det var sammansatt dröja innan AD 218, eftersom det uttryckligen citeras av Clemens av Alexandria. The original text, iii-xiv, is of one piece and the work of a single author. Den ursprungliga texten, III-XIV, är i ett stycke och arbetet med en enda författare. The motive of the book is the problem lying heavily upon Jewish patriots after the destruction of Jerusalem by Titus. Motiv i boken är problemet ligger tungt på judiska patrioter efter Jerusalems förstöring genom Titus. The outlook was most dark and the national life seemed utterly extinguished. Utsikterna var mest mörk och nationella liv verkade helt släckt. In consequence, a sad and anxious spirit pervades the work, and the writer, using the guise of Esdras lamenting over the ruin of the first city and temple, insistently seeks to penetrate the reasons of God's apparent abandonment of His people and the non-fulfilment of His promises. The author would learn the future of his nation. Följaktligen genomsyrar en ledsen och orolig ande arbetet, och författaren, med sken av Esra klaga över ruinen av den första staden och templet, envist försöker komma in på grund av Guds uppenbara överge sitt folk och inte uppfyller Hans löften. Författaren vill lära sig framtiden för sin nation. His interest is centered in the latter; the universalism of the book is attenuated. The apocalypse is composed of seven visions. Hans intresse är centrerad i den senare, den universalism av boken är försvagade. Apokalyps är sammansatt av sju visioner. The Messianism of Fourth Esdras suffers from the discouragement of the era and is influenced by the changed conditions produced by the advent of Christianity. The Messianism av Fjärde Esra lider av motarbetande av ERA och påverkas av de förändrade villkoren produceras av införandet av kristendomen. Its Messias is mortal, and his reign merely one of happiness upon earth. Sin Messias är dödlig, och hans regeringstid bara ett av lycka på jorden. Likewise the eschatology labours with two conflicting elements: the redemption of all Israel and the small number of the elect. Likaledes eschatology vedermödor med två motstridiga faktorer: inlösen av hela Israel och det låga antalet av de utvalda. All mankind sinned with Adam. Alla människor syndade med Adam. The Fourth Book of Esdras is sometimes called by non-Catholics Second Esdras, as they apply the Hebrew form, Ezra, to the canonical books. Den fjärde boken i Esra kallas ibland av icke-katoliker andra Esra, som de tillämpar hebreiska form, Ezra, till de kanoniska böckerna.

(e) Apocalypse of Baruch (e) Apocalypse of Baruch

For a long time a Latin fragment, chapters lxxviii-lxxxvii, of this pseudograph had been known. Under en lång tid en latinsk fragment, hade kapitlen lxxviii-LXXXVII i denna pseudograph varit känt. In 1866 a complete Syriac text was discovered by Monsignor Ceriani, whose researches in the Ambrosian Library of Milan have so enriched the field of ancient literature. The Syriac is a translation from the Greek; the original was written in Hebrew. 1866 ett komplett syrianska text upptäcktes av Monsignor Ceriani, vars forskningar i Ambrosian Library i Milano har det berikat området antika litteraturen. Syrianska är en översättning från det grekiska, originalet var skrivet på hebreiska. There is a close relation between this apocalypse and that of Fourth Esdras, but critics are divided over the question, which has influenced the other. Det finns ett nära samband mellan denna apokalyps och som fjärde Esra, men kritikerna är oeniga i frågan, vilket har påverkat andra. The probabilities favour the hypothesis that the Baruch apocryphon is an imitation of that of Esdras and therefore later. Sannolikheterna stöd för hypotesen att Baruch Apocryphon är en imitation av den av Esra och därför senare. The approximate dates assigned to it range between AD 50 and 117. Den ungefärliga datum tilldelas intervall mellan år 50 och 117. The "Apocalypse of Baruch" is a somewhat artificial production, without the originality and force of Fourth Esdras. Den "Apocalypse of Baruch" är en ganska artificiell produktion, utan originalitet och kraft fjärde Esra. It deals in part with the same problems, viz., the sufferings of the theocratic people, and their ultimate triumph over their oppressors. Det handlar delvis med samma problem, dvs., Lidanden i teokratiska människor, och deras slutliga triumf över sina förtryckare. When certain passages are freed from evident Christian interpolations, its Messianism in general is earthly, but in the latter part of the book the Messias's realm tends unmistakably towards a more spiritual conception. När vissa delar är befriade ifrån självklart kristen interpolation, är dess messianism i allmänhet jordiska, men i den senare delen av boken Messias rike tenderar otvetydigt mot en mer andlig föreställning. As in Fourth Esdras, sin is traced to the disobedience of Adam. Liksom i fjärde Esra är synd spåras till olydnad av Adam. Greater importance is attached to the law than in the related composition, and the points of contact with the New Testament are more striking. The author was a Pharisee, but one who, while adopting a distinctly Jewish view, was probably acquainted with the Christian Scriptures and freely laid them under contribution. Större vikt läggs vid den lag än i samband sammansättning, och beröringspunkter med Nya Testamentet är mer slående. Författaren var en farisé, men en som, samtidigt som man antar ett utpräglat judiska synen, kände troligen med de kristna skrifterna och fritt som dem under bidrag. Some recent students of the "Apocalypse of Baruch" have seen in it a composite work, but the majority of critics hold with better reason to its unity. Några nya studenter från "Apocalypse of Baruch" har sett det ett sammansatt verk, men de flesta kritiker håller med bättre skäl för sin enhet. The book is lengthy. Boken är lång. It speaks in the person of Baruch, the secretary of Jeremias. Det talar i person Baruch, sekreterare Jeremias. It opens with a palpable error of chronology. Det inleds med en påtaglig felaktig kronologi. Baruch announces the doom of the city and temple of Jerusalem of the Babylonian epoch. Baruch tillkännager undergång av staden och templet i Jerusalem av den babyloniska epok. However, not the Chaldeans, but angels, will bring about the destruction. Kommer dock inte kaldéer, men änglar, åstadkomma förstörelse. Another and pre-existent Holy City is reserved by God, since the world cannot exist without a Jerusalem. The artificiality and tediousness of the apocalypse are redeemed by a singular breadth of view and elevation of doctrine, with the limitation noted. Varandra och preexistent heliga staden har reserverats av Gud, eftersom världen inte kan existera utan en Jerusalem. Den artificiella och TRÅKIGHET of the Apocalypse säljs genom ett enastående bredd uppfattning och höjd i läran, med den begränsningen noteras.

(f) The Apocalypse of Abraham (f) Apocalypse Abrahams

The Apocalypse of Abraham has recently been translated from Slavonic into German. The Apocalypse Abrahams har nyligen översatts från slaviska till tyska. It relates the circumstances of Abraham's conversions and the visions thereupon accorded him. Det gäller omständigheterna kring Abrahams omvandlingar och visioner därpå tillerkänns honom. His guide in the a celestial realms is Jael, an angel distinct from God, but possessing divine powers in certain regards. Hans guide i en himmelsk världarna är Jael, en ängel skild från Gud, men som besitter gudomlig makt i vissa avseenden. The work has affinities with Fourth Esdras and the "Apocalypse of Baruch". Arbetet har släktskap med fjärde Esra och "Apocalypse of Baruch". The origin of evil is explained by man's free will. Ondskans ursprung förklaras av människans fria vilja. The Elect, or Messias, will gather the dispersed tribes, but God alone will punish the enemies of Israel. De utvalda, eller Messias, kommer att samla den splittrade stammarna, men Gud kommer att straffa fiender till Israel. Particularism and the transcendence of the last cosmic stage are the notes of this apocalypse. Partikularism och det transcendenta i sista kosmiska stadium är tonerna i denna apokalyps. Its data, however, are so vague that it is impossible to fix the time of its composition. Dess uppgifter är dock så vaga att det är omöjligt att fastställa tidpunkten för dess sammansättning.

(g) The Apocalypse of Daniel (g) Apocalypse av Daniel

The Apocalypse of Daniel is the work of a Persian Jew of the twelfth century, and is unique in foretelling two Messiases: one, the son of Joseph (Christ), whose career ends in his failure and death; the other the son of David, who will liberate Israel and reign on earth gloriously. The Apocalypse av Daniel är ett verk av en persisk Judisk av det tolfte århundradet, och är unik i förutsäga två Messiases: en, slutar Josefs son (Kristus), vars karriär i hans misslyckande och död, den andre son David, som kommer att befria Israel och regera på jorden härligt.

(2) Legendary Apocrypha of Jewish Origin (2) Legendary Apocrypha av judisk härkomst

(a) Book of Jubilees or Little Genesis (a) Jubileumsboken eller Little Genesis

Epiphanius, Jerome, and others quote a work under the title "The Jubilees" or "The Little Genesis". Epiphanius, Jerome, och andra citera ett verk med titeln "The Jubileumsboken" eller "The Little Genesis". St. Jerome testifies that the original was in Hebrew. Hieronymus vittnar om att originalet var på hebreiska. It is cited by Byzantine authors down to the twelfth century. Det anförs av bysantinska författare ned till tolfte århundradet. After that we hear no more of it until it was found in an Ethiopic manuscript in the last century. Efter att vi får höra mer av den tills den hittades i en etiopiska manuskript under det senaste århundradet. A considerable Latin fragment has also been recovered. En stor Latin fragment har också återfunnits. The Book of the Jubilees is the narrative of Genesis amplified and embellished by a Jew of the Pharisee period. Boken om jubileer är berättelsen i Första Mosebok förstärks och dekorerade med en Judisk av farisén perioden. It professes to be a revelation given to Moses by the "Angel of the Face". Det påstår sig vara en uppenbarelse som gavs till Moses i "Angel of the Face". There is a very systematic chronology according to the years, weeks of years, and jubilees. Det finns en mycket systematisk kronologi enligt år, veckor av år, och jubileer. A patriarchal origin is ascribed to the great Jewish feasts. En patriarkal ursprung tillskrivas de stora judiska högtiderna. The angelology is highly developed, but the writer disbelieved in the resurrection of the body. The angelology är högt utvecklad, men författaren inte trodde på kroppens uppståndelse. The observance of the Law is insisted on. Efterlevnaden av lagen är insisterade på. It is hard to fix either the date or the religious circle in which the work arose. Jerusalem and the Temple still stood, and the Book of Henoch is quoted. Det är svårt att fastställa vare sig dag eller religiösa cirkel där arbetet uppkom. Jerusalem och templet fortfarande stod, och Book of Henoch citeras. As for the lowest date, the book is employed by the Jewish portion of the "Testament of the Twelve Patriarchs". När det gäller den lägsta hittills är boken anställd av den judiska delen av "Testament de tolv patriarkerna". Estimates vary between 135 BC and AD 60. Uppskattningar varierar mellan 135 f.Kr. och 60 e.Kr.. Among the lost Jewish apocrypha, the one worthy of special notice here is; Bland de förlorade judiska apokryferna, den som förtjänar särskild kallelse här är;

(b) The Book of Jannes and Mambres (b) The Book of Jannes och Mambres

II Timothy, iii, 8, applies these names to the Egyptian magicians who reproduced some of the wonders wrought by Moses. Timothy II, III, 8, gäller dessa namn till egyptiska magikerna som återges några av de underverk åstadkommit genom Mose. The names are not found in the Old Testament. Namnen inte finns i Gamla testamentet. Origen remarks that St. Paul does not quote "from public writings but from a sacred book which is called Jannes and Mambres". Origen påpekar att Paulus inte citerar "från offentliga skrifter utan från en helig bok som kallas Jannes och Mambres". The names were known to Pliny, and figure in the Talmudic traditions. Namnen var kända för Plinius, och siffran i talmudisk traditioner. Recently R. James in the "Journal of Theological Studies", 1901, II, 572-577, claims to have found a fragment of this lost apocryphon in Latin and Old English versions. Nyligen R. James i "Journal of Theological Studies", 1901, II, 572-577, påstår sig ha funnit ett fragment av dessa förlorade Apocryphon på latin och Gamla engelska versionerna.

(c) Third Book of Esdras (c) tredje boken Esra

This is also styled by non-Catholics the First Book of Esdras, since they give to the first canonical Esdrine writing the Hebrew form Ezra. Detta är också stylad av icke-katoliker första bok Esra, eftersom de ger till de första kanoniska Esdrine skriva hebreiska form Ezra. Third Esdras is one of the three uncanonical books appended to the official edition of the Vulgate. Tredje Esra är en av de tre uncanonical böcker bifogas officiella utgåvan av Vulgata. It exists in two of the oldest codices of the Septuagint, viz., Vaticanus and Alexandrinus, where it precedes the canonical Esdras. Den finns i två av de äldsta utläser av Septuaginta, dvs., Vaticanus och Alexandrinus, där det föregår den kanoniska Esdras. The same is true of manuscripts of the Old Latin and other versions. Samma sak gäller manuskript av Gamla latin och andra versioner. Third Esdras enjoyed exceptional favour in the early ages of the Church, being quoted as Scripture with implicit faith by the leading Greek and Latin Fathers (See Cornely, Introductio Generalis, I, 201). Tredje Esra haft exceptionella ja i de tidiga åldrarna i kyrkan, som citeras i Skriften med implicita tro de ledande grekiska och latinska kyrkofäderna (Se Cornely, Introductio generalis I, 201). St. Jerome, however, the great minimizer of sacred literature, rejected it as apocryphal, and thenceforward its standing was impaired. Hieronymus, förkastade dock stora minimizer av heliga litteratur, den som apokryfiska och thenceforward dess ställning var nedsatt. The book in fact is made up for the most part of materials taken from the inspired books of Paralipomenon, Esdras, and Nehemias, put together, however, in great chronological confusion. Boken i själva verket består till största delen av material som tas från inspirerade böcker Paralipomenon, Esra och Nehemias, sätta ihop, dock i stor kronologisk förvirring. We must suppose that it was subsequent to the above Scriptures, since it was evidently composed in Greek and by an Alexandrian Jew. Vi måste anta att det var efter ovanstående skrifterna, eftersom den bestod tydligen på grekiska och av en Alexandria Judisk. The only original part of the work is chapters iii-v, 6. Den enda ursprungliga delen av arbetet är kapitlen III-V, 6. This recounts a contest between three young Hebrews of the bodyguard of King Darius, each striving to formulate the wisest saying. Detta beskriver en tävling mellan tre unga Hebreerbrevet av livvakt kung Darius, var och en strävan att formulera den klokaste säger. The victory is awarded to Zorobabel (Zerubbabel), who defends Truth as the strongest force, and the audience shouts: "Great is Truth and powerful above all things!" Segern tilldelas Zorobabel (Serubbabel), som försvarar sanningen som den starkaste kraften, och publiken ropar: "Stor är sanning och kraftfull över allting!" ( Magna est veritas et proevalebit. ) The date of composition is not ascertainable except within very wide limits. (Magna est veritas et proevalebit.) Datum för sammansättning inte fastställbar utom inom mycket vida gränser. These are on one side c. Dessa är å ena sidan c. 300 BC, the latest time assigned to Paralipomenon-Esdras-Nehemias, and on the other, c. 300 f.Kr., den senaste tiden tilldelats Paralipomenon-Esra-Nehemias, och å andra sidan, c. AD 100, the era of Josephus, who employed Third Esdras. AD 100, en tid präglad av Josephus, som anställd Tredje Esdras. There is greater likelihood that the composition took place before our Era. Det är större sannolikhet att sammansättningen ägde rum före vår tideräkning.

(d) Third Book of Machabees (d) tredje boken i Machabees

Third Book of Machabees is the title given to a short narrative which is found in the Alexandrine codex of the Septuagint version and various private manuscripts. Tredje boken i Machabees är titeln ges till en kort berättelse som finns i Alexandrine handskrifter av Septuaginta version och olika privata manuskript. It gives an account of an attempted desecration of the Temple at Jerusalem by the Egyptian king, Ptolemy IV (Philopator) after his victory over Antiochus the Great at Raphia, 217 BC, and the miraculous frustration of his endeavour to wreak vengeance upon the Egyptian Jews through a massacre with elephants. Den redogör för ett försök till vanhelgande av templet i Jerusalem av den egyptiske kungen, Ptolemaios IV (Filopator) efter sin seger över Antiochos den store på Raphia, 217 f.Kr., och den mirakulösa frustration i sin strävan att hämnas på de egyptiska judarna genom en massaker med elefanter. This apocryphon abounds in absurdities and psychological impossibilities, and is a very weak piece of fiction written in Greek by an Alexandrian Jew, and probably designed to encourage its countrymen in the midst of persecutions. Detta Apocryphon rikt på orimligheter och psykologiska omöjligheter, och är en mycket svag stycke skönlitteratur skriven på grekiska med en Alexandria Judisk, och förmodligen för att främja sina landsmän i mitten av förföljelser. It rests on no ascertainable historical fact, but apparently is an extravagant and varying version of the occurrence related by Josephus, "Against Apion", 1I, 5. Den vilar på några fastställbara historiskt faktum, men tydligen är en extravagant och varierande version av tillhörande händelse av Josephus, "Mot Apion", 1I, 5. The date cannot be determined. Datumet kan inte fastställas. Since the book shows acquaintance with the Greek additions to Daniel, it cannot be earlier than the first century BC, and could scarcely have found such favour among Christians if composed later than the first century after Christ. Sedan boken visar bekantskap med de grekiska tillägg till Daniel, kan det inte vara tidigare än det första århundradet f.Kr., och skulle knappast ha funnit en sådan förmån bland kristna om de består senare än det första århundradet efter Kristus. The Syrian Church was the first to give it a friendly reception, presumably on the strength of its mention in the Apostolic Constitutions. Den syriska kyrkan var först med att ge den ett vänligt mottagande, förmodligen på styrkan i dess omnämnande i apostoliska konstitutioner. Later, Third Machabees was admitted into the canon of the Greek Church, but seems never to have been known to the Latins. Senare medgavs tredje Machabees till kanon i den grekiska kyrkan, men verkar aldrig ha varit kända för latinarna.

(3) Apocryphal Psalms and Prayers (3) apokryfiska Psaltaren och Böner

(a) Psalms of Solomon (a) Salomos psalmer

This is a collection of eighteen psalms composed in Hebrew, and, as is commonly agreed, by a Pharisee of Palestine, about the time of Pompey's capture of Jerusalem, 63 BC The collection makes no pretensions to authorship by Solomon, and therefore is not, strictly speaking, apocryphal. Detta är en samling av arton psalmer skrivna på hebreiska, och som är allmänt vedertagna, genom en farisé av Palestina, om tiden för Pompejis erövra Jerusalem, 63 f.Kr. Insamlingen gör inga anspråk på författarskap som Solomon, och därför inte, egentligen apokryfisk. The name of the wise king became associated with it later and doubtless was the means of preserving it. Namnet på den vise kung blev i samband med det senare och utan tvekan var att bevara det. The spirit of these psalms is one of great moral earnestness and righteousness, but it is the righteousness of the Pharisees, consisting in the observance of the legal traditions and ceremonial law. Innebörden av dessa psalmer är en stor moralisk allvar och rättfärdighet, men det är rättfärdighet som fariséerna, som består i efterlevnaden av de rättsliga traditioner och ceremoniell lag. The Hasmonean dynasty and the Sadducees are denounced. The Hasmonean dynastin och sadducéerna är kritiserade. A Messianic deliverer is looked for, but he is to be merely human. En messianska befriare är sökt, men han skall bara vara människa. He will reign by holiness and justice, and not by the sword. Han kommer att regera med helighet och rättfärdighet, och inte med svärd. Free will and the resurrection are taught. Fri vilja och uppståndelsen undervisas. The Psalms of Solomon are of value in illustrating the religious views and attitudes of the Pharisees in the age of Our Lord. Psaltaren Salomos är av värde för att demonstrera de religiösa åsikter och attityder fariséerna i en ålder av Vår Herre. The manuscripts of the Septuagint contain at the end of the canonical Psalter a short psalm (cli), which, however, is "outside the number", ie of the Psalms. Manuskript av Septuaginta innehåller vid slutet av den kanoniska Psalter en kort psalm (CLI), som dock är "utanför numret", dvs av Psaltaren. Its title reads: "This psalm was written by David himself in addition to the number, when he had fought with Goliath." Sin titel lyder: "Denna psalm skriven av David själv utöver det antal, när han hade kämpat med Goliat." It is based on various passages in the Old Testament, and there is no evidence that it was ever written in Hebrew. Det grundar sig på olika ställen i Gamla Testamentet, och det finns inga bevis för att det är skrivet någonsin på hebreiska.

(b) Prayer of Manasses (Manasseh) (b) Bön av Manasses (Manasse)

A beautiful Penitential prayer put in the mouth of Manasses, King of Juda, who carried idolatrous abominations so far. En vacker BOT bön stoppas i munnen av Manasses, kung av Juda, som bar avgudadyrkande styggelser hittills. The composition is based on II Paralipomenon, xxxiii, 11-13, which states that Manasses was carried captive to Babylon and there repented; while the same source (18) refers to his prayer as recorded in certain chronicles which are lost. Sammansättningen är baserad på II Paralipomenon, xxxiii, 11-13, där det anges att Manasses fördes i fångenskap till Babylon och det ångrade sig, medan samma källa (18) hänvisar till sin bön som registrerats i vissa krönikor som går förlorade. Learned opinion differs as to whether the prayer which has come down to us was written in Hebrew or Greek. Learned har olika uppfattning om huruvida den bön som har kommit till oss var skriven på hebreiska eller grekiska. Several ancient manuscripts of the Septuagint contain it as an appendix to the Psalter. Flera gamla manuskript av Septuaginta innehåller det som en bilaga till Psalter. It is also incorporated in the ancient so-called Apostolic Constitutions. Det är också förts in i den gamla så kallade apostoliska konstitutioner. In editions of the Vulgate antedating the Council of Trent it was placed after the books of Paralipomenon. I utgåvor av Vulgata som inträffat innan rådet av Trent det placeras efter böcker Paralipomenon. The Clementine Vulgate relegated it to the appendix, where it is still to be found in reprints of the standard text. "Clémentine Vulgata förpassats till appendix, där den fortfarande finns i särtryck av standardtext. The prayer breathes a Christian spirit, and it is not entirely certain that it is really of Jewish origin. Bönen andas en kristen anda, och det är inte helt säker på att det verkligen är av judisk härkomst.

(4) Jewish Philosophy (4) Jewish Philosophy

(a) Fourth Book of Machabees (a) fjärde bok Machabees

This is a short philosophical treatise on the supremacy of pious reason, that is reason regulated by divine law, which for the author is the Mosaic Law. Detta är en kort filosofisk avhandling om överhöghet fromma anledning, det är därför regleras genom gudomlig lag, som för författaren är den mosaiska lagen. In setting up reason as the master of human passion, the author was distinctly influenced by Stoic philosophy. >From it also he derived his four cardinal virtues: prudence, righteousness (or justice), fortitude, temperance; phronesis, dikaiosyne, andreia, sophrosyne , and it was through Fourth Machabees that this category was appropriated by early Christian ascetical writers. Vid inrättandet skäl som kapten på mänsklig passion, var författaren klart påverkade av stoisk filosofi.> Från det också han som härrör hans fyra kardinaldygderna: klokhet, rättfärdighet (eller rättvisa), mod, måttfullhet, phronesis, dikaiosyne, Andreia, Sophrosyne , och det var genom det fjärde Machabees att denna kategori anammas av tidiga kristna asketiska författare. The second part of the book exhibits the sufferings of Eleazar and the seven Machabean brothers as examples of the dominion of pious reason. Den andra delen av Bokutställningar lidanden Eleasar och de sju Machabean bröder som exempel på herravälde fromma skäl. The aim of the Hellenistic Jewish author was to inculcate devotion to the Law. Syftet med den hellenistiska judiska författaren var att inpränta hängivenhet till lagen. He is unknown. Han är okänd. The work was erroneously ascribed to Josephus by Eusebius and others. Arbetet tillskrevs felaktigt Josephus genom Eusebius och andra. It appears to have been produced before the fall of Jerusalem, but its date is a matter of conjecture. Det verkar ha tagits fram före Jerusalems fall, men hittills handlar om förmodanden.

II. II. APOCRYPHA OF JEWISH ORIGIN WITH CHRISTIAN ACCRETIONS APOKRYFISKA BÖCKERNA av judisk härkomst med Christian utväxter

(a) Sibylline Oracles (a) sibyllinska Oracles

See the separate Catholic Encyclopedia article under this title. Se separat Catholic Encyclopedia artikel i denna avdelning.

(b) Testaments of the Twelve Patriarchs. (b) Testamenten de tolv patriarkerna.

This is an extensive pseudograph, consisting of; Detta är en omfattande pseudograph, bestående av;
  1. narrations in which each of the twelve sons of Jacob relates his life, embellished by Midrashic expansions of the Biblical data berättelser där var och en av de tolv söner Jacob gäller hans liv, smyckat med Midrashic utbyggnader av det bibliska data
  2. exhortations by each patriarch to the practice of virtues, or the shunning of vices illustrated in his life uppmaningar som varje patriarken för utövandet av dygder, eller fly från laster illustreras i hans liv
  3. apocalyptic portions concerning the future of the twelve tribes, and the Messianic times apokalyptiska portioner om framtiden för de tolv stammarna, och den messianska tiden

The body of the work is undoubtedly Judaic, but there are many interpolations of an unmistakably Christian origin, presenting in their ensemble a fairly full Christology, but one suspected of Docetism. Huvuddelen av arbetet utan tvivel är judisk, men det finns många interpoleringar av en omisskännligt kristet ursprung, som på sin ensemble en ganska full kristologi, men en som misstänks Doketism. Recent students of the Testaments assign with much probability the Jewish groundwork to the Hasmonean period, within the limits 135-63 BC Portions which extol the tribes of Levi and Juda are interpreted as an apology for the Hasmonean pontiff-kings. Senaste studenter Testamentena tilldela med stor sannolikhet den judiska grunden till Hasmonean tid, inom de gränser 135-63 BC Delar som förhärligar stammar Levi och Juda tolkas som en ursäkt för Hasmonean påven-kungar. The remaining ten tribes are supposed to be yet in existence, and are urged to be faithful to the representatives of the priestly and royal power. De återstående tio stammarna är tänkt att vara ännu existerar, och uppmanas att vara trogen företrädare för präst-och kungamakt. In this defence of the Machabean dynasty, and by a writer with Pharisaic tendencies, probably a priest, the Testaments are unique in Jewish literature. I detta försvar av Machabean dynastin, och en författare med fariseiska tendenser, förmodligen en präst, det Nya Testamentet är unika i judisk litteratur. True, there are passages in which the sacerdotal caste and the ruling tribes are unsparingly denounced, but these are evidently later insertions. The eschatology is rather advanced. Sant, det finns passager där prästerlig kast och stammar domstolens är unsparingly fördömde, men dessa är tydligen senare infogningar. Den eskatologin är ganska avancerat. The Messias is to spring from the tribe of Levi (elsewhere, however, from Juda); he is to be the eternal High-Priest -- a unique feature of the book -- as well as the civil ruler of the nation. Messias är sprungna ur Levi stam (På andra håll, från Juda), han är att vara den eviga High-Priest - en unik funktion av boken - liksom civil härskare av nationen. During his reign sin will gradually cease. Under hans regeringstid synd kommer successivt att upphöra. The gates of paradise are to be opened and the Israelites and converted Gentiles will dwell there and eat of the tree of life. The Messianic kingdom is therefore to be an eternal one on earth, therein agreeing with the Ethiopic Henoch. Paradisets portar är öppnade och israeliterna och konverterade ofrälse kommer att bo där och äta av livets träd. Det messianska riket är därför att bli en evig en på jorden, där komma överens med den etiopiska Henoch. The Testaments exist complete in Greek, Armenian, Latin, and Slavonic versions. Testamentena finns komplett på grekiska, armeniska, latin, och slaviska versioner. Aramaic and Syriac fragments are preserved. Arameiska och syriska fragment bevaras.

(c) The Ascension of Isaias (c) himmelsfärd Isaias

The Ascension of Isaias consists of two parts: Den himmelsfärd Isaias består av två delar:
  1. The Martyrdom of Isaias, in which it is told that the prophet was sawn in two by the order of the wicked King Manasses. Martyrium Isaias, där det berättas att profeten inte sågade i två på order av den onde kung Manasses.
  2. The Ascension proper. The Ascension korrekt.

This purports to be the description by Isaias of a vision in which he was rapt up through the seven heavens to the presence of the Trinity, and beheld the descent of the Son, "the Beloved", on His mission of redemption. Detta uppges vara en beskrivning av Isaias av en vision där han var försjunken upp genom de sju himlarna till förekomsten av treenigheten, och såg härstamning Sonen, "den älskade", på hans uppdrag av inlösen. He changes his form in passing through the inferior celestial circles. Han byter sin form i går genom sämre himmelska cirklar. The prophet then sees the glorified Beloved reascending. Profeten ser då den förhärligade Beloved reascending. The Martyrdom is a Jewish work, saving some rather large interpolations. Martyrium är en judisk arbete, spara några ganska stora interpolation. The rest is by Christian hands or perhaps a single writer, who united his apocalypse with the Martyrdom. Resten är från Christian händer eller kanske en enda författare, som förenade hans apokalyps med martyrium. There are tokens that the Christian element is a product of Gnosticism, and that our work is the same with that much in favour among several heretical sects under the name of the "Anabaticon", or "Ascension of Isaias". Det är symboler som den kristna inslaget är en produkt av gnosticism, och att vårt arbete är lika med att mycket positiv bland flera kätterska sekterna under namnet "Anabaticon", eller "himmelsfärd Isaias". The Jewish portion is thought to have appeared in the first century of our era; the remainder, in the middle of the second. Den judiska delen tros ha förekommit i det första århundradet av vår tideräkning, resten, i mitten av andra. Justin, Tertullian, and Origen seem to have been acquainted with the Martyrdom; Sts. Justin, Tertullianus och Origenes verkar ha varit bekant med martyrskapet, Sts. Jerome and Epiphanius are the earliest witnesses for the Ascension proper. The apocryphon exists in Greek, Ethiopic, and Slavonic manuscripts. Jerome och Epiphanius är de tidigaste vittnen för Ascension korrekt. De Apocryphon finns på grekiska, etiopiska och slaviska manuskript.

(d) Minor Jewish-Christian Apocrypha (d) Mindre judisk-kristna apokryfer

Space will permit only an enumeration of unimportant specimens of apocryphal literature, extant in whole or part, and consisting of Space tillåter endast en uppräkning av oviktig exemplar av apokryfiska litteraturen, bevarade helt eller delvis, och som består av

Probably with this second class are to be included the "Testaments of Job" and "Zacharias", the "Adam Books", the "Book of Creation", the "Story of Aphikia" (the wife of Jesus Sirach). These works as a rule appeared in the East, and in many cases show Gnostic tendencies. Förmodligen med denna andra klass ska tas med på "Testamentet av Job" och "Zacharias", den "Adam Böcker", den "Book of Creation", den "Story of Aphikia" (hustru till Jesus Jesus Syraks vishet). Dessa fungerar som en regel dök upp i öst, och i många fall visa gnostiska tendenser. Further information about some of them will be found at the end of articles on the above personages. Ytterligare information om några av dem kommer att finns i slutet av artiklar om dessa personligheter.

III. III. APOCRYPHA OF CHRISTIAN ORIGIN APOKRYFISKA BÖCKERNA FÖR kristet ursprung

The term Christian here is used in a comprehensive sense and embraces works produced both by Catholics and heretics; the latter are chiefly members of the various branches or schools of Gnosticism, which flourished in the second and third centuries. Termen kristna här används i en omfattande bemärkelse och omfattar verk som producerats av både katoliker och kättare, de sistnämnda är huvudsakligen medlemmar i olika grenar och skolor av gnosticism, som blomstrade i andra och tredje århundradena. The Christian apocryphal writings in general imitate the books of the New Testament and therefore, with a few exceptions, fall under the description of Gospels, Acts, Epistles, and Apocalypses. Den kristna apokryfiska skrifter i allmänhet imitera böckerna i Nya testamentet och därför, med några få undantag, faller under beskrivningen av evangelierna, Apostlagärningarna, epistlarna, och Apocalypses.

(1) APOCRYPHAL GOSPELS (1) APOKRYFISK GOSPELS

The term apocryphal in connection with special Gospels must be understood as bearing no more unfavourable an import than "uncanonical". Termen apokryfiska i samband med särskilda evangelierna måste förstås vara försedd med något mer ogynnsam en import än "uncanonical". This applies to the Gospel of the Hebrews and in a less degree to that of the Egyptians, which in the main seem to have been either embodiments of primitive tradition, or a mere recasting of canonical Gospels with a few variations and amplifications. Detta gäller för evangeliet av de hebreiska och i mindre grad än den egyptierna, som i huvudsak tycks ha varit antingen förkroppsligandet av primitiva tradition, eller enbart en omarbetning av kanoniska evangelierna med några variationer och kompletteringar. It is true, all the extant specimens of the apocryphal Gospels take the inspired evangelical documents as their starting-point. Det är sant, alla bevarade exemplar av de apokryfiska evangelierna ta inspirerade evangeliska dokument som sin utgångspunkt. But the genuine Gospels are silent about long stretches of the life of Our Lord, the Blessed Virgin, and St. Joseph. Men äkta evangelierna är tysta om långa sträckor av livet i vår Herre, den heliga jungfrun och St Joseph. Frequently they give but a tantalizing glimpse of some episode on which we would fain be more fully informed. Ofta ger de dock en härlig glimt av några episod som vi skulle gärna vara mer fullständig information. This reserve of the Evangelists did not satisfy the pardonable curiosity of many Christians eager for details, and the severe and dignified simplicity of their narrative left unappeased imaginations seeking the sensational and the marvellous. Denna reserv av evangelisterna inte uppfyllde ursäktlig nyfikenhet hos många kristna ivriga för detaljer, och den allvarliga och värdig enkelhet i sin berättelse kvar unappeased fantasi söker sensationella och underbara. When, therefore, enterprising spirits responded to this natural craving by pretended Gospels full of romantic fables and fantastic and striking details, their fabrications were eagerly read and largely accepted as true by common folk who were devoid of any critical faculty and who were predisposed to believe what so luxuriously fed their pious curiosity. När därför reagerade initiativrika sprit till denna naturliga längtan efter låtsades evangelierna av romantiska fabler och fantastiskt och slående detaljer, var deras påhitt ivrigt läsa och allmänt accepterat som sant av vanligt folk som saknade kritisk lärare och som var benägna att tro vad så lyxigt matas deras fromma nyfikenhet. Both Catholics and Gnostics were concerned in writing these fictions. Både katoliker och gnostikerna var oroliga skriftligen dessa fiktioner. The former had no other motive than that of a pious fraud, being sometimes moved by a real though misguided zeal, as witness the author of the Pseudo-Matthew: Amor Christi est cui satisfecimus. But the heretical apocryphists, while gratifying curiosity, composed spurious Gospels in order to trace backward their beliefs and peculiarities to Christ Himself. Den förre hade inga andra motiv än ett fromt bedrägeri, som ibland flyttas med en riktig dock missriktad nit, som vittne Författaren till Pseudo-Matteus: Amor Christi est cui satisfecimus. Men kätterska apocryphists, medan glädjande nyfikenhet, sammansatt falsk Evangelierna i syfte att spåra tillbaka sin tro och egenheter till Kristus. The Church and the Fathers were hostile even towards the narratives of orthodox authorship. Kyrkan och kyrkofäderna var fientliga även mot berättelser ortodoxa författarskap. It was not until the Middle Ages, when their true origin was forgotten even by most of the learned, that these apocryphal stories began to enter largely into sacred legends, such as the "Aurea Sacra", into miracle plays, Christian art, and poetry. Det var inte förrän på medeltiden, när deras verkliga ursprung glömdes även av de flesta lärt sig, att dessa apokryfiska berättelser började att gå till stor del i heliga legender, såsom "Aurea Sacra", i mirakel, kristen konst och poesi . A comparison of the least extravagant of these productions with the real Gospels reveals the chasm separating them. En jämförelse av de minst extravaganta av dessa produktioner med de verkliga evangelierna visar klyftan som skiljer dem. Though worthless historically, the apocryphal Gospels help us to better understand the religious conditions of the second and third centuries, and they are also of no little value as early witnesses of the canonicity of the writings of the four Evangelists. The quasi-evangelistic compositions concerning Christ which make no pretensions to be Gospels will be treated elsewhere. Även värdelös historiskt, de apokryfiska evangelierna hjälpa oss att bättre förstå de religiösa villkoren i andra och tredje århundradena, och de är också i icke ringa värde så tidigt vittnen till canonicity i skrifter av de fyra evangelisterna. Den nära nog evangelisk kompositioner om Kristus som gör inga anspråk på att evangelierna kommer att behandlas på annat håll. They are all of orthodox origin. De är alla ortodoxa ursprung. (See AGRAPHA.) (Se Agrafa.)

. .

(a) Apocryphal Gospels of Catholic Origin (a) apokryfiska evangelier katolska Origin

The Protoevangelium Jacobi, or Infancy Gospel of James The Protoevangelium Jacobi, eller barndomsevangelium James
or Protoevangelium of James eller Protoevangelium av James

It purports to have been written by "James the brother of the Lord", ie the Apostle James the Less. Det påstås ha skrivits av "James bror till Herren", dvs aposteln Jakob Mindre. It is based on the canonical Gospels which it expands with legendary and imaginative elements, which are sometimes puerile or fantastic. Den är baserad på de kanoniska evangelierna som det expanderar med legendariska och fantasifulla inslag, som ibland barnslig eller fantastiskt. The birth, education, and marriage of the Blessed Virgin are described in the first eleven chapters and these are the source of various traditions current among the faithful. Förlossningen, utbildning och äktenskap av den heliga jungfrun beskrivs i de första elva kapitel och dessa är källan till olika traditioner gällande bland de troende. They are of value in indicating the veneration paid to Mary at a very early age. De är av värde i visar vördnad betalas till Mary på en mycket tidig ålder. For instance it is the "Protoevangelium" which first tells that Mary was the miraculous offspring of Joachim and Anna, previously childless; that when three years old the child was taken to the Temple and dedicated to its service, in fulfilment of her parents' vow. Till exempel är det "Protoevangelium" som först berättar att Maria var den mirakulösa avkomma Joachim och Anna, tidigare barnlös, att om tre år gammalt barnet fördes till templet och hängivna till sin tjänst, för att uppfylla föräldrarnas löfte . When Mary was twelve Joseph is chosen by the high-priest as her spouse in obedience to a miraculous sign -- a dove coming out of his rod and resting on his head. När Maria var tolv Joseph väljs av överstepräst som hennes make i lydnad på ett mirakulöst tecken - en duva komma ut ur sin stav och vilar på hans huvud. The nativity is embellished in an unrestrained manner. Critics find that the "Protoevangelium" is a composite into which two or three documents enter. Födelsekyrkan är utsmyckade på ett ohämmat sätt. Kritiker tycker att "Protoevangelium" är ett sammansatt i vilka två eller tre dokument anger. It was known to Origen under the name of the "Book of James". Det var känt att Origenes under namnet "Book of James". There are signs in St. Justin's works that he was acquainted with it, or at least with a parallel tradition. The work, therefore, has been ascribed to the second century. Portions of it show a familiarity with Jewish customs, and critics have surmised that the groundwork was composed by a Jewish-Christian. Det finns tecken i St Justin verk som han var bekant med den, eller åtminstone med en parallell tradition. Verket har därför tilldelats till det andra århundradet. Delar av det visa kännedom om judiska seder och kritiker anade att grunden bestod av en judisk-kristen. The "Protoevangelium" exists in ancient Greek and Syriac recensions. Den "Protoevangelium" finns i antika grekiska och syriska recensions. There are also Armenian and Latin translations. Det finns också armeniska och latinska översättningar.

Gospel of St. Matthew Gospel of St Matthew

This is a Latin composition of the fourth or fifth century. Detta är en latinsk sammansättning av fjärde eller femte århundradet. It pretends to have been written by St. Matthew and translated by St. Jerome. Det låtsas ha skrivits av Matteus och översatts av Hieronymus. Pseudo-Matthew is in large part parallel to the "Protoevangelium Jacobi", being based on the latter or its sources. It differs in some particulars always in the direction of the more marvellous. Pseudo-Matteus är till stor del parallellt med "Protoevangelium Jacobi, som bygger på den senare eller dess källor. Den skiljer sig i vissa uppgifter alltid i riktning mot mer fantastisk. Some of its data have replaced in popular belief parallel ones of the older pseudograph. Vissa av dess uppgifter har ersatts i folktron parallellt dem av äldre pseudograph. Such is the age of fourteen in which Mary was betrothed to Joseph. Sådan är fjorton års ålder då Maria var trolovad med Josef. A narrative of the flight into Egypt is adorned with poetic wonders. En berättelse om flykten till Egypten är dekorerat med poetiska underverk. The dragons, lions, and other wild beasts of the desert adore the infant Jesus. The Dragons, lejon och andra vilda djur i öknen tillber Jesusbarnet. At His word the palm-trees bow their heads that the Holy Family may pluck their fruit. På hans ord palmerna böja sina huvuden att den heliga familjen kan plocka sin frukt. The idols of Egypt are shattered when the Divine Child enters the land. Idolerna i Egypten som krossas när den gudomliga barnet börjar marken. The "Gospel of the Nativity of Mary" is a recast of the Pseudo-Matthew, but reaches only to the birth of Jesus. Den "evangeliet om Jungfru Maria" är en omarbetning av Pseudo-Matteus, men når bara till Jesu födelse. It is extant in a Latin manuscript of the tenth century. Det är bevarad i en latinsk handskrift av tionde århundradet.

Arabic Gospel of the Infancy Arabiska evangelium barndomen

The Arabic is a translation of a lost Syriac original. De arabiska är en översättning av ett förlorat syrianska original. The work is a compilation and refers expressly to the "Book of Joseph Caiphas, the High-Priest", the "Gospel of the Infancy", and the "Perfect Gospel". Arbetet är en sammanställning och hänvisar uttryckligen till "Book of Josef Kaifas, High-Priest", den "evangeliet om barndomen" och "Perfect evangeliet". Some of its stories are derived from the Thomas Gospel, and others from a recension of the apocryphal Matthew. However there are miracles, said to have occurred in Egypt, not found related in any other Gospel, spurious or genuine, among them the healings of leprosy through the water in which Jesus had been washed, and the cures effected through the garments He had worn. These have become familiar in pious legend. Några av dess berättelser härstammar från Thomas evangelium och andra från en recension av de apokryfiska Matthew. Det finns mirakel, sägs ha ägt rum i Egypten, inte funnit närstående i något annat evangelium, falska eller äkta, bland dem helanden av spetälska genom vattnet där Jesus hade blivit tvättad, och botar effektueras genom de kläder han hade burit. Dessa har blivit vana vid fromma legend. So also has the episode of the robbers Titus and Dumachus, into whose hands the Holy Family fell. Därmed också en episod av rånarna Titus och Dumachus, i vars händer den heliga Family föll. Titus bribes Dumachus not to molest them; the Infant foretells that thirty years thence the thieves will be crucified with Him, Titus on His right and Dumachus on His left and that the former will accompany Him into paradise. Titus mutor Dumachus inte besvära dem, och Infant förutsäger att trettio år därefter tjuvarna blir korsfäst med honom, Titus på hans högra sida och Dumachus på hans vänstra där de förstnämnda kommer att följa honom in i paradiset. The apocryphon abounds in allusions to characters in the real Gospels. The Apocryphon har massor av anspelningar på tecken i den verkliga evangelierna. Lipsius opines that the work as we have it is a Catholic retouching of a Gnostic compilation. Lipsius opines att det arbete som vi har det är en katolsk retuschering av en gnostisk sammanställning. It is impossible to ascertain its date, but it was probably composed before the Mohammedan era. Det är omöjligt att fastställa den dag, men den bestod troligen före muhammedanska eran. It is very popular with the Syrian Nestorians. Det är mycket populärt med den syriska Nestorians. An originally Arabic "History of Joseph the Carpenter" is published in Tischendorf's collection of apocrypha. En ursprungligen arabiska "Historien om Josef Carpenter" publiceras i Tischendorf samling av Apocrypha. It describes St. Joseph's death, related by Our Lord to His disciples. Den beskriver St Josephs död, i samband med Vår Herre till sina lärjungar. It is a tasteless and bombastic effort, and seems to date from about the fourth century. Det är en smaklös och bombastiska ansträngning, och verkar ha förekommit omkring det fjärde århundradet.

Gospel of Gamaliel Gospel of Gamaliel

Dr. A. Baumstark in the Revue Biblique (April, 1906, 253 sqq.), has given this name to a collection of Coptic fragments of a homogeneous character, which were supposed by another Coptic scholar, Reveillout, to form a portion of the "Gospel of the Twelve Apostles" (qv inf. ). Dr A. Baumstark i Revue Biblique (April 1906, 253 ff.), Har givit detta namn till en samling av koptisk fragment av en homogen karaktär, som ansågs av en annan koptiska Scholar, Reveillout, att bilda en del av "Gospel av de tolv apostlarna" (qv inf.). These fragments have been referred to a single Gospel also by Lacau, in "Fragments d'apocryphes coptes de la bibliothèque nationale" (Cairo, 1904). Dessa fragment har hänvisats till ett enda evangelium också Lacau, i "Fragments d'apocryphes coptes de la Bibliothèque nationale" (Kairo, 1904). The narrative is in close dependence on St. John's Gospel. Berättelsen är nära beroende av Johannes evangelium. The author did not pose seriously as an evangelist, since he explicitly quotes from the fourth canonical Gospel. Författaren inte utgjort något allvarligt som en evangelist, eftersom han uttryckligen citat från fjärde kanoniska evangeliet. He places the relation in the mouth of Gamaliel of Acts, v, 34. Han placerar förhållande i munnen av Gamaliel i Apostlagärningarna, v, 34. Baumstark assigns it to the fifth century. The writer was evidently influenced by the "Acta Pilati". Baumstark överlåter det till femte århundradet. Författaren påverkades uppenbarligen av "Acta Pilati".

The Transitus Mariæ or Evangelium Joannis The Transitus Mariae eller Evangelium Joannis

The Transitus Mariæ or Evangelium Joannis, which is written in the name of St. John the Apostle, and describes the death of Mary, enjoyed a wide popularity, as is attested by the various recensions in different languages which exist. The Transitus Mariae eller Evangelium Joannis, som är skriven i namn av St John the Apostle, och beskriver ihjäl Mary, hade en bred popularitet, vilket styrks av de olika recensions på olika språk som finns. The Greek has the superscription: "The Account of St. John the Theologian of the Falling Asleep of the Holy Mother of God". Den grekiska har påskrift: "berättelsen om Johannes teolog somnar av den heliga Guds moder". One of the Latin versions is prefaced by a spurious letter of Melito, Bishop of Sardis, explaining that the object of the work was to counteract a heretical composition of the same title and subject. En av de latinska versionerna inleds med ett falskt brev om Melito, biskop av Sardes, förklarar att syftet med arbetet var att motverka en kättersk sammansättning av samma titel och ämne. There is a basis of truth in this statement as our apocryphon betrays tokens of being a Gnostic writing worked over in an orthodox interest. Det finns en grund av sanning i detta uttalande, eftersom våra Apocryphon skvallrar polletter för att vara en gnostisk skrift arbetat med i en ortodox intresse. A "Transitus Mariæ" is numbered among the apocrypha by the official list of the "Decretum of Gelasius" of the fifth or sixth century. En "Transitus Mariae" är numrerad bland apokryferna av den officiella förteckningen över de "Decretum av Gelasius" för femte eller sjätte århundradet. It is problematic, however, whether this is to be identified with our recast Transitus or not. Det är dock problematiskt, om detta skall identifieras med vår omarbetade Transitus eller inte. Critics assign the latter to the end of the fourth or the beginning of the fifth century. Kritiker tilldela den senare till slutet av fjärde eller början av femte århundradet. The relation of the Transitus to the tradition of Mary's Assumption has not yet been adequately examined. Relationen mellan Transitus till traditionen av Marias Assumption har ännu inte undersökts tillräckligt. However, there is warrant for saying that while the tradition existed substantially in portions of the Church at an early period, and thus prepared the way for the acceptance of mythical amplifications, still its later form and details were considerably influenced by the Transitus and kindred writings. Men det finns garanti för att säga att även om traditionen fanns huvudsakligen i delar av kyrkan i en tidig period, och därmed banade väg för godkännande av mytiska kompletteringar, fortfarande sin senare form och detaljer påverkades kraftigt av Transitus och besläktade skrifter . Certainly the homilies of St. John Damascene, "In Dormitionem Mariæ", reveal evidence of this influence, eg the second homily, xii, xiii, xiv. Förvisso predikningar of St John Damascenus, "In Dormitionem Mariae", påvisa detta inflytande, t.ex. den andra predikan, XII, XIII, XIV. Going further back, the "Encomium" of Modestus, Bishop of Jerusalem, in the seventh century (PG, LXXXVI, 3311), and the Pseudo-Dionysius of the fifth (De divinis nominibus, iii), probably suppose an acquaintance with apocryphal narratives of the Death and Assumption of the Blessed Virgin. Går längre tillbaka, den "Encomium" av modestus, biskop i Jerusalem, i det sjunde århundradet (PG, LXXII, 3311), och Pseudo-Dionysius den femte (De divinis nominibus, III), förmodligen anta en bekantskap med apokryfiska berättelser dödsfall och övertagande av den heliga jungfrun. These narratives have a common groundwork, though varying considerably in minor circumstances. Dessa berättelser har en gemensam plattform, men varierar avsevärt i ringa fall. The Apostles are preternaturally transported from different quarters of the globe to the Virgin's deathbed, those who had died being resuscitated for the purpose. Apostlarna är preternaturally transporteras från olika håll i världen till Virgins dödsbädden, eftersom de som hade dött återupplivat för ändamålet. The "Departure" takes place at Jerusalem, though the Greek version places Mary first at Bethlehem. Den "Departure" utspelar sig i Jerusalem, men den grekiska versionen platser Maria först i Betlehem. A Jew who ventures to touch the sacred body instantly loses both hands, which are restored through the mediation of the Apostles. En Judisk som vågar röra den heliga kroppen omedelbart förlorar båda händerna, som återställas genom medling av apostlarna. Christ accompanied by a train of angels comes down to receive His mother's soul. Kristus tillsammans med ett tåg av änglar handlar om att ta emot hans mors själ. The Apostles bear the body to Gethsemani and deposit it in a tomb, whence it is taken up alive to Heaven. Apostlarna bära kroppen att Gethsemani och placera det i en grav, varifrån det har tagits upp levande till himlen. (See ASSUMPTION; MARY.) (Se BEMÄKTIGANDE, Mary.)

(b) Judaistic and Heretical Gospels (b) judiska och kättersk Evangelierna

Gospel according to the Hebrews Evangeliet enligt hebréerna

Clement of Alexandria, Origen, Eusebius, and St. Epiphanius speak of a "Gospel according to the Hebrews" which was the sole one in use among the Palestinian Judeo-Christians, otherwise known as the Nazarenes. Clemens av Alexandria, Origen, Eusebius, och St Epiphanius tala om en "Evangeliet enligt hebréerna" som var enda en i bruk bland den palestinska judisk-kristna, även känd som Nazarenes. Jerome translated it from the Aramaic into Greek. Jerome översatt den från arameiska till grekiska. It was evidently very ancient, and several of the above mentioned writers associate it with St. Matthew's Gospel, which it seems to have replaced in the Jewish-Christian community at an early date. The relation between the Gospel according to the Hebrews and our canonical Matthew Gospel is a matter of controversy. Det var tydligen mycket gammal, och flera av de ovan nämnda författarna associerar det med S: t Matteus evangelium, där det verkar ha ersatt i den judisk-kristna gemenskap på ett tidigt stadium. Relationen mellan Evangeliet enligt hebréerna och våra kanoniska Matteus evangelium är en kontroversiell fråga. The surviving fragments prove that there were close literal resemblances. Den efterlevande fragment bevisa att det var nära bokstavlig likheter. Harnack asserts that the Hebrew Gospel was entirely independent, the tradition it contained being parallel to that of Matthew. Harnack hävdar att hebreiska evangeliet var helt oberoende, traditionen den innehöll vara parallellt som Matthew. Zahn, while excluding any dependence on our Greek canonical Matthew, maintains one on the primitive Matthew, according to which its general contents were derived from the latter. Zahn, samtidigt som all beroende av våra grekiska kanoniska Matteus, har en på primitiva Matteus, enligt vilken det allmänna innehållet härrör från den senare. This Gospel seems to have been read as canonical in some non-Palestinian churches; the Fathers who are acquainted with it refer to it with a certain amount of respect. Detta Gospel tycks ha lästs som kanoniska i vissa icke-palestinska kyrkor, fäderna som är förtrogna med det hänvisa till det med en viss respekt. Twenty-four fragments have been preserved by ecclesiastical writers. Tjugofyra fragment har bevarats av kyrkliga författare. These indicate that it had a number of sections in common with the Synoptics, but also various narratives and sayings of Jesus, not found in the canonical Gospels. Dessa tyder på att det hade ett antal sektioner gemensamt med Synoptics, men också olika berättelser och uttalanden av Jesus, som inte återfinns i de kanoniska evangelierna. The surviving specimens lack the simplicity and dignity of the inspired writings; some even savour of the grotesque. Efterlevande exemplar saknar den enkelhet och värdighet inspirerade skrifter, vissa till och med njuta av det groteska. We are warranted in saying that while this extra-canonical material probably has as its starting-point primitive tradition, it has been disfigured in the interests of a Judaizing Church. Vi är motiverade i att säga att även om detta extra-kanoniska material troligen har som sin utgångspunkt primitiv tradition har det varit vanställde till förmån för en Judaizing kyrka. (See AGRAPHA.) (Se Agrafa.)

Gospel According to the Egyptians Evangelium enligt egyptierna

It is by this title that Clement of Alexandria, Origen, Hippolytus, and Epiphanius describe an uncanonical work, which evidently was circulated in Egypt. Det är denna avdelning som Clemens av Alexandria, Origenes, Hippolytus och Epiphanius beskriva en uncanonical arbete, som tydligen har cirkulerat i Egypten. All agree that it was employed by heretical sects -- for the most part Gnostics. Alla är överens om att det var anställd av kätterska sekter - för det mesta gnostikerna. The scanty citations which have been preserved in the Fathers indicate a tendency towards the Encratite condemnation of marriage, and a pantheistic Gnosticism. De knapphändiga citat som har bevarats i kyrkofäderna visar en tendens till Encratite fördömande av äktenskap, och en panteistisk Gnostisism. The Gospel according to the Egyptians did not replace the canonical records in the Alexandrian Church, as Harnack would have us believe, but it seems to have enjoyed a certain popularity in the country districts among the Coptic natives. Evangeliet enligt egyptierna inte ersätta den kanoniska poster i alexandrinska kyrkan, som Harnack vill få oss att tro, men den verkar ha haft en viss popularitet i bygden bland de koptiska infödda. It could scarcely have been composed later than the middle of the second century and it is not at all impossible that it retouched some primitive material not represented in the canonical Gospels. Det kunde knappast ha varit sammansatt senast i mitten av andra århundradet, och det är inte alls omöjligt att det retuscheras vissa primitiva materialet inte finns representerade i de kanoniska evangelierna.

Gospel of St. Peter Gospel of St Peter

The existence of an apocryphal composition bearing this name in Christian antiquity had long been known by references to it in certain early patristic writers who intimate that it originated or was current among Christians of Docetic views. Förekomsten av en apokryfisk sammansättning med detta namn i den kristna antiken hade länge varit kända genom hänvisningar till det i vissa tidiga patristic författare som intima att det uppstod eller var närvarande bland de kristna i Docetic åsikter. Much additional light has been thrown on this document by the discovery of a long fragment of it at Akhmîn in Upper Egypt, in the winter of 1886-87, by the French Archæological Mission. Mycket ytterligare ljus har kastats på detta dokument genom upptäckten av en lång fragment av det under Akhmîn i övre Egypten, under vintern 1886-87, den franska arkeologiska uppdraget. It is in Greek and written on a parchment codex at a date somewhere between the sixth and ninth century. Det är på grekiska och skrivit på ett pergament kodex vid en tidpunkt någonstans mellan sjätte och nionde århundradet. The fragment narrates part of the Passion, the Burial, and Resurrection. Fragmentet berättar en del av Passion, begravning och uppståndelse. It betrays a dependence, in some instances literal, on the four inspired Gospels, and is therefore a valuable additional testimony to their early acceptance. Det avslöjar ett beroende, i vissa fall bokstavligt, de fyra inspirerade evangelierna, och är därför en värdefull ytterligare vittnesbörd om deras tidiga acceptans. While the apocryphon has many points of contact with the genuine Gospels, it diverges curiously from them in details, and bears evidence of having treated them with much freedom. Medan Apocryphon har många beröringspunkter med den äkta evangelierna, skiljer det underligt från dem i detaljer, och bär bevis för att ha behandlat dem med mycket frihet. No marked heretical notes are found in the recovered fragment, but there are passages which are easily susceptible of a heterodox meaning. Ingen tydlig kättersk anteckningar finns i återhämtade fragment, men det finns passager som är lätt mottagliga för en mångskiftande innebörd. One of the few extra-canonical passages which may contain an authentic tradition is that which describes Christ as placed in mockery upon a throne by His tormentors. En av de få extra-kanoniska passager som kan innehålla en autentisk tradition är den som beskriver Kristus som placeras i parodi på en tron av sina plågoandar. Pseudo-Peter is intermediate in character between the genuine Evangels and the purely legendary apocrypha. Pseudo-Peter är intermediär i karaktär mellan äkta Evangels och rent legendariska Apokryferna. Its composition must be assigned to the first quarter or the middle of the second century of the Christian era. Styrelsens sammansättning skall hänföras till det första kvartalet eller mitten av andra århundradet av vår tideräkning. C. Schmidt thinks he has found traces of what is perhaps a second Gospel of Peter in some ancient papyri (Schmidt, Sitzungsberichte der königlichen preuss. Akademie zu Berlin, 1895; cf. Bardenhewer, Geschichte, I, 397, 399). C. Schmidt tror sig ha funnit spår av vad som kanske är en andra evangelium Peter i någon gammal papyrus (Schmidt, Sitzungsberichte der kungliga Preuss. Akademie zu Berlin, 1895; jfr. Bardenhewer, Geschichte, I, 397, 399).

Gospel of St. Philip Gospel of St Philip

Only one or two quotations remain of the Gospel of St. Philip mentioned by Epiphanius and Leontius of Byzantium; but these are enough to prove its Gnostic colouring. Bara en eller två citat kvar av evangeliet i St Philip nämns Epiphanius och Leontius av Bysans, men dessa är tillräckligt för att bevisa sin gnostiska färg.

Gospel of St. Thomas Gospel of St Thomas

There are two Greek and two Latin redactions of it, differing much from one another. Det finns två grekiska och två latinska redactions av det, skiljer sig mycket från varandra. A Syriac translation is also found. En Syriska översättning finns också. A Gospel of Thomas was known to many Fathers. Ett evangelium Thomas var känd för många pappor. The earliest to mention it is St. Hippolytus (155-235), who informs us that it was in use among the Naasenes, a sect of Syrian Gnostics, and cites a sentence which does not appear in our extant text. Det tidigaste att nämna det är St Hippolytos (155-235), som meddelar oss att det var i bruk bland Naasenes, en sekt med syrisk gnostiker, och citerar en mening som inte finns i vårt existerande text. Origen relegates it to the heretical writings. Origen förvisar den till kätterska skrifter. St. Cyril of Jerusalem says it was employed by the Manichæans; Eusebius rejects it as heretical and spurious. S: t Kyrillos av Jerusalem säger att det var anställd av Manichæans, Eusebius avvisar den som kättersk och falska. It is clear that the original Pseudo-Thomas was of heterodox origin, and that it dates from the second century; the citations of Hippolytus establish that it was palpably Gnostic in tenor. Det är tydligt att den ursprungliga Pseudo-Thomas var kättersk ursprung, och att den är från andra århundradet, beaktandeleden Hippolytos fastställa att det var påtagligt gnostiska i tenor. But in the extant Thomas Gospel there is no formal or manifest Gnosticism. Men i det befintliga Thomas evangelium finns ingen formell eller manifest Gnostisism. The prototype was evidently expurgated by a Catholic hand, who, however, did not succeed in eradicating all traces of its original taint. Prototypen bortrensade tydligen av en katolsk hand, som dock inte lyckades utplåna alla spår av sin ursprungliga bismak. The apocryphon in all its present forms extravagantly magnifies the Divine aspect of the boy Jesus. In bold contrast to the Infancy narrative of St. Luke, where the Divinity is almost effaced, the author makes the Child a miracle-worker and intellectual prodigy, and in harmony with Docetism, leaves scarcely more than the appearance of humanity in Him. The Apocryphon i alla dess nuvarande former förstorar extravagant den gudomliga aspekten av pojken Jesus. I djärv kontrast till barndomen berättelsen om St Luke, där det gudomliga är nästan utplånas, gör författaren barnets ett mirakel arbetskamrat och intellektuellt underbarn och i harmoni med Doketism ger knappast mer än utseendet av mänskligheten i honom. This pseudo-Gospel is unique among the apocrypha, inasmuch as it describes a part of the hidden life of Our Lord between the ages of five and twelve. Denna pseudo-evangeliet är unik bland apokryferna, eftersom den beskriver en del av det dolda livet i vår Herres i åldrarna fem och tolv år. But there is much that is fantastic and offensive in the pictures of the exploits of the boy Jesus. Men det finns mycket som är fantastiskt och offensiv i bilderna av bedrifter pojken Jesus. His youthful miracles are worked at times out of mere childish fancy, as when He formed clay pigeons, and at a clap of His hands they flew away as living birds; sometimes, from beneficence; but again from a kind of harsh retribution. Hans ungdomliga underverk har arbetat gånger av ren barnslig fantasi, som när han bildade lerduvor och på en klappa hans händer de flög iväg som levande fåglar, ibland, av godhet, men återigen från ett slags hård vedergällning.

Gospel of St. Bartholomew Gospel of St Bartholomew

The so-called Decretum of Gelasius classes the Gospel of St. Bartholomew among the apocrypha. Den så kallade Decretum av Gelasius klasser evangelium Perttuli bland apokryferna. The earliest allusion to it is in St. De tidigaste anspelning på den i St Jerome's works. Jerome verk. Recently scholars have brought to light fragments of it in old Coptic manuscripts. Nyligen forskare har gjort att fragment av den i gamla koptiska manuskript. One of these Orientalists, Baumstark, would place its composition in the first part of the fourth century. En av dessa orientalister, Baumstark, skulle placera sin sammansättning i den första delen av fjärde århundradet. A Gospel of Matthias is mentioned by Origen and Eusebius among the heretical literature along with the Peter and Thomas Gospels. Ett evangelium Matthias nämns av Origen och Eusebius bland kättersk litteratur tillsammans med Peter och Thomas evangelierna. Hippolytus states that the Basilidean Gnostics appealed to a "secret discourse" communicated to them by the Apostle Matthias who had received instruction privately from the Lord. Clement of Alexandria, who was credulous concerning apocryphal literature, quotes with respect several times the "Tradition of Matthias". Hippolytos anges att Basilidean gnostikerna överklagas till en "hemliga tal" överlämnas till dem av aposteln Matthias som hade fått undervisning privat från Herren. Clemens av Alexandria, som var godtrogen om apokryfiska litteraturen, citerar i fråga flera gånger "Tradition av Matthias .

Gospel of the Twelve Apostles Evangelium i de tolv apostlarnas

A Gospel of the Twelve Apostles was known to Origen (third century). Ett evangelium av de tolv apostlarna var känd Origen (tredje århundradet). Other patristic notices give rise to some uncertainty whether the Gospel of the Twelve Apostles of antiquity was really distinct from that of the Hebrews. Andra patristic meddelanden ge upphov till en viss osäkerhet om evangeliet av de tolv apostlarna i antiken var verkligen skiljer sig från det i Hebreerbrevet. The greater probabilities oppose their identity. Ju större sannolikheter motsätta deras identitet. Recently the claim has been made by M. Reveillout, a Coptic scholar, that the lost Gospel has been in a considerable measure recovered in several Coptic fragments, all of which, he asserts, belong to the same document. Nyligen påståendet har gjorts av M. Reveillout, en koptisk lärd, att den förlorade evangeliet har varit ett betydande mått återfanns i flera koptiska fragment, som alla hävdar han, hör till samma dokument. But this position has been successfully combated by Dr. Baumstark in the in the "Revue Biblique" (April, 1906, 245 sqq.), who will allow at most a probability that certain brief sections appertain to a Gospel of the Twelve Apostles, written originally in Greek and current among Gnostic Ebionites as early as the second century. Men denna position har bekämpats framgångsrikt av Dr Baumstark på i "Revue Biblique" (April 1906, 245 ff.), Som tillåter högst sannolikt att vissa korta sträckor TILLHÖRA ett evangelium av de tolv apostlarna skriftliga, ursprungligen på grekiska och aktuell bland gnostiska Ebionites redan under andra århundradet. There exists a late and entirely orthodox Syriac "Gospel of the Twelve Apostles", published by J. Rendel Harris (Cambridge, 1900). Det finns ett sent och helt ortodoxa Syriac "Gospel av de tolv apostlarna", utgiven av J. Rendel Harris (Cambridge, 1900).

Other Gospels Andra evangelierna

It is enough to note the existence of other pseudo-Gospels, of which very little is known beside the names. Det räcker med att konstatera att det finns andra pseudo-evangelierna, där mycket litet är känt bredvid namnet. There was a Gospel of St. Andrew, probably identical with the Gnostic "Acts of Andrew" (qv, inf.); a Gospel of Barnabas, a Gospel of Thaddeus, a Gospel of Eve, and even one of Judas Iscariot, the last in use among the Gnostic sect of Cainites, and which glorified the traitor. Det fanns en Gospel of St Andrew, förmodligen identiska med de gnostiska "Acts of Andrew" (qv, inf.), En Gospel of Barnabas, ett evangelium Thaddeus, ett evangelium Eva, och även en av Judas Iscariot, det sista i bruk bland de gnostiska sekten Cainites, och som glorifierade förrädare.

(2) PILATE LITERATURE AND OTHER APOCRYPHA CONCERNING CHRIST (2) PILATUS litteratur och andra APOKRYFISKA BÖCKERNA OM KRISTUS

While Christianity was struggling against the forces of Roman paganism, there was a natural tendency to dwell upon the part which a representative of the Roman Empire played in the supreme events of Our Lord's life, and to shape the testimony of Pontius Pilate, the procurator of Judea, even at the cost of exaggeration and amplification, into a weapon of apologetic defence, making that official bear witness to the miracles, Crucifixion, and Resurrection of Christ. Medan kristendomen kämpar mot krafter romerska hedendomen fanns en naturlig tendens att dröja vid den del där en företrädare för det romerska riket spelade i högsta händelserna i Vår Herres liv, och att forma vittnesmål Pontius Pilatus, den prokurator Judeen, även till priset av överdrift och förstärkning, till ett vapen i ursäktande försvar, vilket gör att de officiella vittnar om de underverk, korsfästelse och Kristi uppståndelse. Hence arose a considerable apocryphal Pilate literature, of which the Gospel of Gamaliel really forms a part, and like this latter apocryphon, it is characterized by exaggerating Pilate's weak defence of Jesus into strong sympathy and practical belief in His divinity. Därför uppstod en avsevärd apokryfiska Pilatus litteratur, vars evangelium Gamaliel verkligen utgör en del, och som det senare Apocryphon är det kännetecknas av att överdriva Pilatus svaga försvar av Jesus i stark sympati och praktiska tro på hans gudomlighet.

Report of Pilate to the Emperor. Rapport från Pilatus till kejsaren.

In the apocryphal Acts of Peter and Paul there is embodied a letter purporting to have been sent by Pontius Pilate to the Emperor Claudius. I de apokryfiska rättsakter Petrus och Paulus finns förkroppsligade en skrivelse utger sig för att ha skickats av Pontius Pilatus till kejsar Claudius. This briefly relates the fatuous crime of the Jews in persecuting the Holy One promised to them by their God; enumerates His miracles and states that the Jews accused Jesus of being a magician. Detta kort relaterar enfaldig brott judarna att förfölja den Helige lovat dem av Gud, räknar sina underverk och hävdar att judarna anklagade Jesus för att vara en trollkarl. Pilate at the time believing this, delivered Him to them. After the Resurrection the soldiers whom the governor had placed at the tomb were bribed by the leaders to be silent, but nevertheless divulged the fact. Pilatus då tro det, överlämnade honom till dem. Efter uppståndelsen soldaterna som landshövdingen hade placerats vid graven var mutad av ledarna ska vara tyst, men ändå avslöjas faktum. The missive concludes with a warning against the mendacity of the Jews. The missiv avslutar med en varning mot förljugenhet av judarna. This composition is clearly apocryphal though unexpectedly brief and restrained. Denna sammansättning är klart apokryfiska dock oväntat kort och återhållsamma. It is natural, to attempt to trace a resemblance between this pseudograph and certain references of ecclesiastical writers to Acta or Gesta of Pilate. Tertullian (Apologia, xxi) after giving a sketch of the miracles and Passion of Christ, subjoins: "All these things Pilate . . . announced to Tiberius Cæsar." Det är naturligt, att försöka spåra likheter mellan detta pseudograph och vissa referenser till kyrkliga författare till Acta eller Gesta av Pilatus. Tertullianus (Försvarstal xxi) efter att en skiss av mirakel och Passion of Christ, subjoins: "Alla dessa saker Pilatus... meddelade att Tiberius. " A comparison between this pericope and the Pseudo-Pilate report reveals a literary dependence between them, though the critics differ as to the priority of these documents. En jämförelse mellan detta Perikop och Pseudo-Pilatus rapport avslöjar en litterär beroendet mellan dem, även om kritikerna skiljer sig beträffande prioriteringen av dessa dokument. In chapters 35, 38, and 48 of Justin's Apologia , that Father appeals confidently as a proof of the miracles and Passion of Jesus to "Acts" or records of Pontius Pilate existing in the imperial archives. I 35 kapitel, 38 och 48 i Justins Försvarstal som far tilltalar säkert som ett bevis på mirakler och Passion of Jesus "Acts" eller redovisningar av Pontius Pilatus som finns i de kejserliga arkiven. While it is possible that St. Justin may have heard of such a report, and even probable that the procurator transmitted some account of the events at Jerusalem to Rome, it is on the other hand admissible that Justin's assertion was based on nothing more than hypothesis. Även om det är möjligt att St Justin kanske har hört talas om en sådan rapport, och med troligt att åklagaren överförs viss hänsyn till händelser i Jerusalem till Rom, är det däremot tillåtna att Justin påstående grundade sig på något annat än hypotesen . This is the opinion of the majority of the experts. Detta är uppfattningen hos en majoritet av experterna. During the persecutions under Maximin in the fourth century spurious anti-Christian Acts of Pilate were composed in Syria, as we learn from Eusebius. Under förföljelserna under Maximin i det fjärde århundradet falska anti-kristna Nikodemusevangeliet bestod i Syrien, som vi lär oss från Eusebius. It is probable that the pseudographic letter was forged as an offset to these. Det är troligt att pseudographic brevet smiddes som en kompensation för dessa.

Acta Pilati (Gospel of Nicodemus) Acta Pilati (Gospel of Nicodemus)

See the separate Catholic Encyclopedia article under this title. Se separat Catholic Encyclopedia artikel i denna avdelning.

The Minor Pilate Apocrypha Minor Pilatus Apocrypha

The minor Pilate apocrypha, the Anaphora Pilati , or "Relation of Pilate", is frequently found appended to the texts of the Acta. Underåriga Pilatus apokryfiska böcker, den Anafor Pilati, eller "Relation till Pilatus", inträffar ofta bilaga till texter av Acta. It presupposes the latter work, and could not have been composed before the middle of the fifth century. Det förutsätter det senare verket, och kunde inte ha varit sammansatt före mitten av femte århundradet. It is found in manuscripts combined with the Paradoseis or "Giving up of Pilate", which represents the oldest form of the legend dealing with Pilate's subsequent life. Det finns i manuskript i kombination med Paradoseis eller "ge upp av Pilatus", som utgör den äldsta formen av legenden hantera Pilatus senare liv. A still later fabrication is found in the Latin Epistola Pilati ad Tiberium. There exists a puerile correspondence consisting of a pretended Letter of Herod to Pilate and Letter of Pilate to Herod. They are found in Greek and Syriac in a manuscript of the sixth or seventh century. En ännu senare tillverkning finns i de latinska Epistola Pilati ad Tiberium. Det finns en barnslig korrespondens bestående av en låtsades Skrivelse från Herodes till Pilatus och Letter of Pilatus till Herodes. De finns i grekiska och syriska i ett manuskript av den sjätte eller sjunde talet. These pseudographs may be as old as the fifth century. Dessa pseudographs kan vara så gammal som den femte århundradet.

The Narrative of Joseph of Arimathea Berättelsen om Josef från Arimataia

The Narrative of Joseph of Arimathea -- furnishing imaginary details of the two thieves crucified with Christ, and the begging of the body from Pilate -- seems to have enjoyed popularity in the Middle Ages in the Byzantine East, judging from the number of Greek manuscripts which remain. Berättelsen om Josef från Arimataia - Inredningsartiklar påhittade uppgifter om de två tjuvarna korsfäst med Kristus, och tiggeri av kroppen från Pilatus - verkar ha haft popularitet på medeltiden i Bysans östra, att döma av några grekiska manuskript som kvarstår. The oldest of those published belongs to the twelfth century. Den äldsta av publicerade de hör till det tolfte århundradet. The relation is appended to some Latin texts of the Acta Pilati, under the title "Historia Josephi". Sambandet bifogas några latinska texter av Acta Pilati, under titeln "Historia Josephi". It may be read in English in Walker's and the Ante-Nicene Fathers' collection of the apocrypha. Det kan läsas på engelska i Walkers och Ante-Nicene Pappornas uttag av apokryferna.

The Legend of Abgar The Legend of Abgar

The oldest form of the Pseudo-Correspondence of Jesus and Abgar, King of Edessa, is found in Eusebius (Historia Ecclesiastica, I, xiii), who vouches that he himself translated it from the Syriac documents in the archives of Edessa, the metropolis of Eastern Syria. Den äldsta formen av Pseudo-korrespondens Jesus och Abgar, kung av Edessa, finns i Eusebius (Historia ecclesiastica, I, XIII), som borgar som han själv översatt den från syriska dokument i arkivet av Edessa, metropolen för östra Syrien. The two letters are accompanied by an introduction which probably is an excerpt from the same source. According to this, Abgar V, Toparch or King of Edessa, suffering from an incurable disease, and having heard the fame of Christ's miracles sends a courier to Jerusalem, bearing a letter to Jesus, in which he declared Him to be a god, or the son of a god, and invites Him to Edessa, justifying the request partly by his desire to be cured, partly by his wish to offer to Jesus an asylum against the malignant Jews. De två bokstäver åtföljs av en inledning som antagligen är ett utdrag från samma källa. According to this, med Abgar V, Toparch eller kung av Edessa, lider av en obotlig sjukdom, och hörde ryktet om Kristi underverk skickar en kurir till Jerusalem , att med ett brev till Jesus, där han förklarade att han är en gud, eller son till en gud, och uppmanar honom till Edessa, motiverar begäran delvis genom hans önskan botas, dels genom en önskan att ge Jesus en asyl mot malignt judar. Our Lord replied as follows: Vår Herre följande svar:

Blessed are you because you have believed in Me without seeing Me. Saliga är ni eftersom ni har trott på mig utan att se mig. For it is written that those who have seen Me, will not believe Me; and that those who have not seen Me will believe and love Me. Ty det står skrivet att de som har sett mig, kommer inte att tro mig, och att de som inte har sett mig tror och älskar mig. But as to your prayer that I come to you, it is necessary that I fulfil here all that for which I have been sent, and that after I have fulfilled it, that I be taken up to Him who has sent Me. Men om din bön att jag kommer till dig, är det nödvändigt att jag uppfyller här allt det som jag har skickat, och att efter jag har uppfyllts, att jag tas upp till honom som har sänt mig. But after my taking up I shall send you one of My disciples, who will heal your pains, and keep life for you and yours. Men efter mitt tillträder jag skall sända er en av mina lärjungar, som kommer att läka dina smärtor, och hålla liv för dig och ditt.

Accordingly, after the Ascension, "Judas Thomas" an Apostle, despatches to Edessa Thaddeus, one of the seventy Disciples, who cures the King of his disease, and preaches Christ to the assembled people. Därför, efter Kristi himmelsfärd, "Judas Thomas" apostel, depescher till Edessa Thaddeus, en av de sjuttio lärjungar, som botar kungen av hans sjukdom, och predikar Kristus till de församlade folket. This, adds Eusebius, happened in the year 340, ie of the Seleucid era; corresponding to AD 28-29. Tillägger Eusebius, hände i år 340, dvs i Seleukidiska eran, vilket motsvarar AD 28-29. The pleasing story is repeated with variations in later sources. Det glädjande historien upprepas med variationer i senare källor. The "Teaching of Addai", a Syrian apocryphon (qv infra ), reproduces the correspondence with additions. Den "Lära av Addai", återger en syrisk Apocryphon (qv nedan), i korrespondens med tillägg.

The authenticity of the alleged letter of Christ has always been strongly suspected when not absolutely denied. Äktheten av den påstådda brev av Kristus har alltid varit starka misstankar när de inte helt förnekas. As early as the sixth century the Gelasian Decretum brands this correspondence as spurious. Redan på sjätte talet Gelasian Decretum varumärken denna skriftväxling som falska. Its legendary environment and the fact that the Church at large did not hand down the pretended epistle from Our Lord as a sacred document is conclusive against it. Sin legendariska miljön och det faktum att kyrkan i stort inte hand ner låtsades brevet från vår Herre som en helig handling är avgörande mot det. As for the letter of Abgar, its genuineness was formerly favoured by many skilled in this literature, but since the discovery of the "Teaching of Addai", published in 1876, the presumption against the authentic character of Abgar's epistle, owing to the close resemblance of a portion to passages in the Gospels, has become an established certainty. Lipsius, a high authority, is of the opinion that the Abgar correspondence goes back to the reign of the first Christian ruler of Edessa, Abgar IX (179-216), and that it was elicited by a desire to force a link uniting that epoch with the time of Christ. I den skrivelse av Abgar, var dess äkthet tidigare gynnas av många duktiga i denna litteratur, men sedan upptäckten av "Undervisning i Addai" publicerades år 1876, den presumtion mot autentiska karaktär Abgar: s brev, på grund av den mycket likartade av en del av passager i evangelierna, har blivit en etablerad säkerhet. Lipsius, en hög myndighet, anser att Abgar korrespondens går tillbaka för att härska i första kristna härskare över Edessa, Abgar IX (179-216), och att det var framkallade av en önskan att tvinga en länk som förenar denna epok med Kristi tid.

Letter of Lentulus Letter of Lentulus

A brief letter professing to be from Lentulus, or Publius Lentulus, as in some manuscripts, "President of the People of Jerusalem", addressed to "the Roman Senate and People", describes Our Lord's personal appearance. En kort brev som påstår sig vara från Lentulus eller Publius Lentulus, som i vissa handskrifter, "president för folket i Jerusalem", riktat till "den romerska senaten och folket", beskriver Vår Herre personliga utseende. It is evidently spurious, both the office and name of the president of Jerusalem being grossly unhistorical. Det är tydligen falsk, både på kontoret och namnet på ordföranden i Jerusalem som grovt ohistorisk. No ancient writer alludes to this production, which is found only in Latin manuscripts. Inga antika författare hänvisar till denna produktion, som finns endast på latin manuskript. It has been conjectured that it may have been composed in order to authenticate a pretended portrait of Jesus, during the Middle Ages. Man har gissat att det kan ha varit sammansatt för att verifiera en låtsade porträtt av Jesus, under medeltiden. An English version is given in Cowper's Apocryphal Gospels and Other Doeuments Relating to Christ (New York, 6th ed., 1897). En engelsk version finns i Cowper s apokryfiska evangelierna och andra Doeuments rörande Kristus (New York, 6th ed., 1897).

(3) APOCRYPHAL ACTS OF THE APOSTLES (3) APOKRYFISK Apostlagärningarna

The motive which first prompted the fabrication of spurious Acts of the Apostles was, in general, to give Apostolic support to heretical systems, especially those of the many sects which are comprised under the term Gnosticism. Motivet som först ledde till tillverkning av falska Apostlagärningarna var att i allmänhet ge apostoliska stöd till kätterska system, särskilt de många sekter som består under begreppet Gnostisism. The darkness in which the New Testament leaves the missionary careers, and the ends of the greater number of the Apostles, and the meagre details handed down by ecclesiastical tradition, left an inviting field for the exercise of inventive imaginations, and offered an apt means for the insidious propagation of heresy. Mörkret där Nya testamentet lämnar missionären karriärer, och att ändarna på fler av apostlarna, och det magra detaljer avkunnats av kyrkliga tradition, lämnade ett inbjudande område för utövande av uppfinningsrik fantasi, och erbjöd ett träffande sätt att den försåtliga spridning av kätteri. The Jewish-Christian Church, which early developed un-Catholic tendencies in the form of Ebionitism, seems first to have produced apocryphal histories of the Apostles, though of these we have very few remains outside the material in the voluminous Pseudo-Clement. Den judisk-kristna kyrkan, som tidigt utvecklat un-katolska tendenser i form av Ebionitism verkar först ha producerat apokryfiska historierna om apostlarna, men dessa har vi väldigt få stannar utanför materialet i den omfångsrika Pseudo-Clement. The Gnostic Acts of Peter, Andrew, John, Thomas, and perhaps Matthew, date from the early portion of the third century or perhaps a little earlier. De gnostiska Petrusakterna, Andreas, John, Thomas, och kanske Matthew, från början av del av det tredje århundradet eller kanske lite tidigare. They abound in extravagant and highly coloured marvels, and were interspersed by long pretended discourses of the Apostles which served as vehicles for the Gnostic predications. De finns i överflöd i extravaganta och starkt färgade underverk, och har varvat med långa låtsades diskurser av apostlarna som tjänade som fordon för de gnostiska predications. Though the pastors of the Church and the learned repudiated these as patently heretical writings, they appealed to the fancy and satisfied the curiosity of the common people. Även prästerna i kyrkan och lärde tillbakavisade dessa så uppenbart kätterska skrifter, vädjade de till tycke och uppfyllde nyfikenhet för vanligt folk. Not only were they utilized by Manichæans in the East and Priscillianists in the West, but they found favour with many unenlightened Catholics. Inte bara utnyttjades de av Manichæans i öst och Priscillianists i väst, men de fann nåd inför många oupplysta katoliker. Since it was impossible to suppress their circulation entirely, they were rendered comparatively harmless by orthodox editing which expunged the palpable errors, especially in the discourses, leaving the miracle element to stand in its riotous exuberance. Eftersom det var omöjligt att undertrycka sina omlopp helt, har blivit de jämförelsevis harmlösa av ortodoxa redigering som strukits Den påtagliga fel, särskilt i de diskurser, lämnar mirakel del att stå i sin utsvävande frodighet. Hence most of the Gnostic Acts have come down to us with more or less of a Catholic purification, which, however, was in many cases so superficial as to leave unmistakable traces of their heterodox origin. Innebär att de flesta av de gnostiska rättsakterna har kommit till oss med mer eller mindre av en katolsk rening, som dock i många fall är så ytlig att lämna omisskännliga spår av sin mångskiftande ursprung. The originally Gnostic apocryphal Acts were gathered into collections which bore the name of the periodoi (Circuits) or praxeis (Acts) of the Apostles, and to which was attached the name of a Leucius Charinus, who may have formed the compilation. Den ursprungliga gnostiska apokryfiska lagar har samlats i samlingar som bar namnet på periodoi (kretsar) eller praxeis (Apostlagärningarna) av apostlarna, och till vilket bifogats namnet på en Leucius Charinus, som kan ha bildats sammanställningen. The Gnostic Acts were of various authorship. De gnostiska lagar har av olika författarskap. Another collection was formed in the Frankish Church in the sixth century, probably by a monk. Annan samling bildades i frankiska kyrkan i det sjätte århundradet, troligen av en munk. In this the Catholic Acts have been preserved; it is by no means uniform in its various manuscript representatives. By a misunderstanding, the authorship of the whole, under the title "Historia Certaminis Apostolorum", was ascribed to an Abdias, said to have been the first Bishop of Babylon and a disciple of the Apostles. I detta katolska Acts har bevarats, det är inte alls enhetlig i sina olika manuskript representanter. Genom ett missförstånd, det upphovsmannaskap till hela under rubriken "Historia Certaminis Apostolorum", tillskrevs en Abdias, sägs ha första biskopen av Babylon och en lärjunge till apostlarna. The nucleus of this collection was formed by the Latin Passiones, or Martyrdoms, of those Apostles who had been neglected by the Gnostic Acts, viz., the two Jameses, Philip (Matthew?), Bartholomew, Simon, and Jude. Kärnan i denna samling bildades av det latinska Passiones eller martyrier, av dem apostlarna som hade försummats av de gnostiska Acts, dvs. De två Jameses, Philip (Matteus?), Bartholomew, Simon och Judas. The literature grew by accretions from heretical sources and eventually took in all the Apostles, including St. Paul. Den litteratur växte med utväxter från kättersk källor och tog i alla apostlarna, inklusive St Paul. The motive of these non-heretical apocrypha was primarily to gratify the pious curiosity of the faithful regarding the Apostolic founders of the Church; sometimes local interests instigated their composition. Motivet för dessa icke-kättersk Apocrypha främst för att tillfredsställa de fromma nyfikenhet hos de trogna om apostoliska grundarna av kyrkan, ibland lokala intressen anstiftat deras sammansättning. After the model of the Gnostic Acts, which were of Oriental derivation, they abound in prodigies, and like those again, they take as their starting-point the traditional dispersion of the Twelve from Jerusalem. Efter modell av gnostiska Apostlagärningarna, som var av orientalisk härledning, det vimlar av underverk, och som de igen, de tar som sin utgångspunkt traditionella spridningen av de tolv från Jerusalem. Regarding the historical value of these apocryphal narratives, it requires the most careful criticism to extricate from the mass of fable and legend any grains of historical truth. När det gäller det historiska värdet av dessa apokryfiska berättelser, kräver de mest noggranna kritik för att befria från massan av fabler och legender några korn av historisk sanning. Even respecting the fields of the Apostolic missions, they are self-contradictory or confused. In general their details are scientifically worthless, unless confirmed by independent authorities, which rarely happens. Även respekt inom den apostoliska uppdrag, de är motsägelsefulla eller förvirrad. Generellt deras uppgifter är vetenskapligt värdelös, såvida inte bekräftats av oberoende myndigheter, vilket sällan händer. Much of their apocryphal matter was taken up by the offices of the Apostles in the Latin breviaries and lectionaries, composed in the seventh and eighth centuries at an extremely uncritical period. Mycket av deras apokryfiska ärendet togs upp som kontor av apostlarna i den latinska breviaries och lectionaries, bestående av sjunde och åttonde sekler på en mycket okritisk period.

(a) Gnostic Acts of the Apostles (a) gnostiska Apostlagärningarna

Acts of St. Peter Acts of St Peter

There exist a Greek and a Latin Martyrdom of Peter, the latter attributed to Pope Linus, which from patristic citations are recognized as the conclusion of an ancient Greek narrative entitled "Acts, or Circuits of St. Peter". Det finns en grekisk och en latinsk martyrium Peter, som tillskrivs den senare påven Linus, som från patristic citat redovisas som ingående av en gammal grekisk berättelse med titeln "Acts, eller kretsar i Peterskyrkan. Another manuscript, bearing the name "Actus Petri cum Simone", contains a superior translation with several passages from the original narrative preceding the Martyrdom. Annat manuskript, som bär namnet "Actus Petri cum Simone", innehåller en överlägsen översättning med flera stycken från den ursprungliga berättelsen före martyrium. The work betrays certain tokens of Gnosticism, although it has been purged of its grossest features by a Catholic reviser. It describes the triumph of St. Peter over Simon Magus at Rome, and the Apostle's subsequent crucifixion. Arbetet röjer vissa tecken till gnosticism, även om det har varit rensade från sitt grövsta dragen av en katolsk granskare. Den beskriver triumf i Peterskyrkan över Simon Magus i Rom, och aposteln efterföljande korsfästelse. These Acts as we have them are of high antiquity, though it is impossible to always discern whether patristic writers are quoting from them or an earlier tradition. Dessa lagar som vi har dem är av hög antiken, men det är omöjligt att alltid urskilja huruvida patristic författare citerar ur dem eller en tidigare tradition. Undoubtedly Commodian (c. 250) employed our extant Acts of Peter. Otvivelaktigt Commodian (ca 250) anställda vår bevarad Petrusakterna.

Acts of St. John Acts of St John

The heretical character imputed to these by certain Fathers is fully confirmed by extant fragments, which show a gross Docetism, and an unbridled phantasy. De kätterska tecken tillskrivas dessa genom vissa kyrkofäderna helt bekräftas av bevarade fragment, som visar en grov Doketism, och en ohämmad fantasi. Doubtless the author intermingled valuable Ephesian traditions with his fables. Tvivelsutan författaren samsas värdefulla EFESIER traditioner med hans fabler. There are reasons of weight to regard the work as having been composed, together with the Acts of St. Peter, and probably those of St. Andrew, by a single person, in the latter half of the second century, under the name of a disciple of St. John, called Leucius. Det finns skäl av vikt att betrakta arbetet som har sammansatt, tillsammans med Acts of St Peter, och förmodligen de St Andrew, av en enda person, under senare hälften av andra århundradet, under namnet på en lärjunge till Johannes, kallas Leucius. Clement of Alexandria was acquainted with the pseudograph. Clemens av Alexandria var bekant med pseudograph. The Johannine Acts of the Pseudo-Prochorus (compare the canonical Acts, vi, 5) are a Catholic working-over of Gnostic material. The Johannine rättsakter Pseudo-Prochorus (jämför kanoniska lagar, VI, 5) är en katolsk arbetar över av gnostiska material.

Acts of St. Andrew Acts of St Andrew

Pseudographic Acts of St. Andrew are noted by several early ecclesiastical writers, as in circulation among Gnostic and Manichæan sects. Pseudographic Acts of St Andrew noteras av flera tidiga kyrkliga författare, som i omlopp bland gnostiska och manikeanska sekter. The original form has perished except in a few patristic quotations. Den ursprungliga form har omkommit utom i ett fåtal patristic citat. But we possess three individual Acts under different names, which prove to be orthodox recensions of an original comprehensive Gnostic whole. Men vi har tre individuella handlingar under olika namn, som visar sig vara ortodoxa recensions av ett original omfattande gnostiska helhet. These are: Dessa är:
  1. "The Acts of Andrew and Matthias" (or Matthew as given by some authorities) The Acts of Andrew och Matthias "(eller Matthew som ges av vissa myndigheter)
  2. "Acts of Peter and Andrew" (the original language of the above is Greek) "Acts of Peter och Andrew" (på originalspråket av ovanstående är grekiska)
  3. "The Martyrdom of the Apostle Andrew" has come down in both Greek and Latin recensions. "Martyrdöd aposteln Andrew" har sjunkit i både grekiska och latin recensions. The Latin text is the original one, and cannot be earlier than the fifth century. Den latinska texten är den ursprungliga, och får inte infalla tidigare än femte århundradet. It purports to be a relation of the heroic death of St. Andrew by eyewitnesses who are "presbyters and deacons of the Church of Achaia". Det uppges vara en relation av heroiska död Andreasorden av ögonvittnen som "präster och diakoner i kyrkan i Akaja". It has enjoyed credit among historians in the past, but no reliance can be placed on its data. Det har haft kredit bland historiker i det förflutna, men inget man kan stödja sig på sina uppgifter.

(See APOSTOLIC CHURCHES; ANDREW, ST., APOSTLE.) (Se APOSTOLISKA KYRKOR, Andrew, ST., Apostel.)

The Acts and Martyrdom of St. Matthew De rättsakter och martyrium Matthew

The Acts and Martyrdom of St. Matthew are in literary dependence on the Acts of St. Andrew (qv, supra ), and hence the reading "Matthew" may be an error for "Matthias", since evidently the companion of Peter and Andrew is intended. De rättsakter och martyrium Matthew är litterära beroende på Acts of St Andrew (qv ovan), och därmed reading "Matthew" kan vara ett misstag om "Matthias", eftersom tydligen följeslagare i Petrus och Andreas är avsett. The work exists in Greek and a later Latin. Arbetet finns på grekiska och senare latin. There is also a Coptic-Ethiopic martyrdom legend of St. Matthew. Det finns också en koptisk-etiopiska martyrskap legend of St Matthew. (See MATTHEW, ST., APOSTLE; APOSTOLIC CHURCHES). (Se Matt, ST., Apostel, APOSTOLISKA kyrkor).

Acts of St. Thomas Acts of St Thomas

No Apostolic apocryphon has reached us in a completeness equal to that of the Thomas Acts. Ingen apostoliska Apocryphon har nått oss i en fullständigt lika stor som den Thomas Apg. They are found in Greek, Syriac, and Ethiopic recensions. De finns i grekiska, syriska och etiopiska recensions. Their Gnostic traits pierce through the Catholic re-touching; in fact, the contents show a conscious purpose to exalt the dualistic doctrine of abstention from conjugal intercourse. Deras gnostiska drag tränga igenom den katolska nytt rörande, i själva verket innehållet visar ett medvetet syfte att upphöja den dualistiska läran om avstående från äktenskapliga samlag. Scholars are much inclined to attribute the original to a Syrian origin and an author who was an adherent of Bardesanes. The signs point strongly to the third century as the era. Stipendiaterna är mycket benägna att tillskriva originalet till ett syriskt ursprung och en författare som var en anhängare av Bardesanes. De tecken tyder starkt på det tredje århundradet som eran. The translation of the remains of St. Thomas to Edessa in 232 may have furnished the inspiration for the composition. Översättningen av resterna av St Thomas i Edessa i 232 kan ha lämnat inspiration för sammansättning. The Acts relate the prodigies performed by the Apostle in India, and end with his martyrdom there. De rättsakter relatera underverk utförs av aposteln i Indien, och sluta med sitt martyrium där. They are interspersed with some remarkable hymns; some of real literary beauty but with strong Gnostic colouring. Recent researches have revealed elements of truth in the historical setting of the narrative. De varvas med några anmärkningsvärda psalmer, en del av verklig litterär skönhet men med starka gnostiska färg. Nya undersökningar har visat inslag av sanning i historisk miljö i berättelsen. The Acts of St. Thomas are mentioned by Epiphanius and Augustine as in use in different heretical circles. St. The Acts of St Thomas nämns av Epiphanius och Augustinus som används i olika kätterska cirklar. St Ephrem of Syria refers to apocryphal Thomas Acts as in circulation among the Bardesanites (see THOMAS, ST., APOSTLE). Efraim Syrien avser apokryfiska Thomas Fungerar som i omlopp bland Bardesanites (se Thomas, ST., Apostel).

Acts of St. Bartholomew Acts of St Bartholomew

We possess a Greek Martrydom, dating in its present form from the fifth or sixth century; also a Latin "Passio Bartholomæi". Both are tainted with Nestorianism, and seem to have come from a single Bartholomew legend. Vi har en grekisk Martrydom, räknat i sin nuvarande form från femte eller sjätte århundradet, även det latinska "Passio Bartholomæi. Båda är behäftade med Nestorianism, och tycks ha kommit från en enda Bartholomew legend. The Greek text recounts the marvels by which the Apostle overthrew idolatry and converted a king and his subjects in "India". Den grekiska texten berättar om underverk med vilken aposteln störtade avgudadyrkan och konverterade en kung och hans undersåtar i "Indien". The whole is a legendary tissue. Det hela är en legendarisk vävnad. (See BARTHOLOMEW, ST., APOSTLE). (Se Bartholomew, ST., Apostel).

(b) Catholic Apocryphal Acts of the Apostles (b) katolska apokryfiska Apostlagärningarna

Acts of Sts. Acts of Sts. Peter and Paul Petrus och Paulus

These are to be distinguished from the Gnostic Acts of Peter and the orthodox Acts of Paul. Dessa bör skiljas från den gnostiska Petrusakterna och den ortodoxa Acts of Paul. The manuscripts which represent the legend fall into two groups: De manuskript som utgör legenden delas in i två grupper:

Lipsius regards the journey section as a ninth-century addition; Bardenhewer will have it to belong to the original document. Lipsius gäller delsträckan som en nionde-talet addition; Bardenhewer kommer att få det att tillhöra det ursprungliga dokumentet. This section begins with Paul's departure from the island of Mileto, and is evidently based on the canonical narrative in Acts. Detta avsnitt börjar med Paul lämnar ön Mileto, och är tydligen baserad på kanoniska berättelsen i Apostlagärningarna. The Jews have been aroused by the news of Paul's intended visit, and induce Nero to forbid it. Judarna har upphetsad av nyheten om Paul planerade besök, och förmå Nero att förbjuda det. Nevertheless the Apostle secretly enters Italy; his companion is mistaken for himself at Puteoli and beheaded. Ändå aposteln träder hemlighet Italien, hans följeslagare misstas för sig själv på Puteoli och halshöggs. In retribution that city is swallowed up by the sea. I vedergällning denna stad är uppslukad av havet. Peter receives Paul at Rome with Joy. Peter får Paulus i Rom med Joy. The preaching of the Apostles converts multitudes and even the Empress. Predikandet av apostlarna konverterar massorna och även kejsarinnan. Simon Magus traduces the Christian teachers, and there is a test of strength in miracles between that magician and the Apostles, which takes place in the presence of Nero, Simon essays a flight to heaven but falls in the Via Sacra and is dashed to pieces. Simon Magus traduces den kristna lärare, och det finns en kraftmätning på mirakel mellan att trollkarl och apostlarna, som äger rum i närvaro av Nero, Simon uppsatser en flygning till himlen men faller på Via Sacra och är streckade sönder. Nevertheless, Nero is bent on the destruction of Peter and Paul. Ändå är Nero inriktade på att förinta av Petrus och Paulus. The latter is beheaded on the Ostian Way, and Peter is crucified at his request head downward. Det sistnämnda är halshuggen på Ostian Way, och Peter är korsfäst på egen begäran huvudet nedåt. Before his death he relates to the people the "Quo Vadis?" Innan sin död hade han avser människor "Quo Vadis?" story. historia. Three men from the East carry off the Apostles' bodies but are overtaken. Tre män från öst avleda den apostoliska organ utan omkörd. St. Peter is buried at "The place called the Vatican", and Paul on the Ostian Way. St Peter är begravd på "Platsen kallas Vatikanen", och Paul på Ostian Way. These Acts are the chief source for details of the martyrdom of the two great Apostles. Dessa rättsakter är den främsta källan för uppgifter om martyrskap de båda stora apostlarna. They are also noteworthy as emphasizing the close concord between the Apostolic founders of the Roman Church. De är också värd att notera betonar nära samförstånd mellan de apostoliska grundarna av den romerska kyrkan. The date (AD 55) of composition is involved in obscurity. Datumet (AD 55) sammansättning är involverade i dunkel. Lipsius finds traces of our Acts as early as Hippolytus (c. 235), but it is not clear that the Fathers adduced employed any written source for their references to the victory over Simon Magus and the work of the Apostles at Rome. Lipsius finner spår av våra handlingar så tidigt som Hippolytos (ca 235), men det är inte säkert att fäderna anfört tillämpat någon skriftlig källa för deras hänvisningar till seger över Simon Magus och arbetet av apostlarna i Rom. Lipsius assigns the kernel of the Martyrdom to the second century; Bardenhewer refers the whole to the first half of the third. Lipsius tilldelar kärnan av martyrdöd till det andra århundradet, Bardenhewer avser hela den första halvan av tredje. The Acts of Peter and Paul undoubtedly embody some genuine traditions. De rättsakter Petrus och Paulus förkroppsligar utan tvekan några äkta traditioner. (See PETER, ST., APOSTLE; PAUL, ST., APOSTLE; SIMON MAGUS). (Se Peter, ST., Apostel, Paul, ST., Apostel, Simon Magus).

Acts of St. Paul Acts of St Paul

Origen and Eusebius expressly name the praxeis Paulou ; Tertullian speaks of writings falsely attributed to Paul: " Quod si Pauli perperam inscripta legunt. " Origen och Eusebius namn uttryckligen praxeis Paulou, Tertullianus talar skrifter falskeligen tillskrivs Paulus: "Quod si Pauli legunt perperam inscripta." He is cautioning his readers against the tale of Thecla preaching and baptizing herself. Han är varna sina läsare mot berättelsen om Thecla predika och döpa sig. Hitherto it was supposed that he referred to the "Acts of Paul and Thecla". Hittills har det var meningen att han hänvisade till "Acts of Paul och Thecla". The "Acta Pauli", presumed to be a distinct composition, were deemed to have perished; but recently (1899) a Coptic papyrus manuscript, torn to shreds, was found in Egypt, and proves to contain approximately complete the identical Acts of Paul alluded to by a few ecclesiastical writers. "Acta Pauli, som förmodas vara en särskild sammansättning, ansågs ha omkommit, men nyligen (1899) en koptisk papyrus manuskript, slitas i stycken, fanns i Egypten, och visar sig innehålla ungefär slutföra identisk Acts of Paul syftade från några få kyrklig författare. This find has established the fact that the long-known Acts of Paul and Thecla and the apocryphal correspondence of St. Paul with the Corinthian Church, as well as the Martyrdom of St. Detta fynd har visat att den sedan länge kända akter Paul och Thecla och de apokryfiska korrespondens Paulus med korintiska kyrkan, liksom martyrium Paul, are really only excerpts from the original Pauline Acts. The newly-discovered document contains material hitherto unknown as well as the above-noted sections, long extant. Paul, är egentligen bara utdrag ur den ursprungliga Pauline Apg. Den nyupptäckta dokumentet innehåller okända materialet hittills liksom det ovan nämnda avsnitten, länge bevarade. It begins with a pretended flight of St. Paul from Antioch of Pisidia, and ends with his martyrdom at Rome. Den inleds med en låtsade flykt Paulus från Antiokia av Pisidia, och slutar med hans martyrdöd i Rom. The narrative rests on data in the canonical books of the New Testament, but it abounds in marvels and personages unhinted at there, and it disfigures traits of some of those actually mentioned in the Sacred Writings. Berättelsen vilar på uppgifter i de kanoniska böckerna i Nya Testamentet, men den har massor av underverk och personligheter unhinted på där, och det förstör drag för några av dem som faktiskt nämns i de heliga skrifterna. The Acts of Paul, therefore, adds nothing trustworthy to our knowledge of the Apostle of the Gentiles. De rättsakter Paul, därför tillför inget pålitlig till vår kunskap om apostel ofrälse. Fortunately the above-cited passage of Tertullian (De Baptismo, xvii) informs us of its authorship and aim. Lyckligtvis med ovan nämnda passage av Tertullianus (De baptismo, xvii) informerar oss om sitt författarskap och mål. The African writer observes that the pseudo-history was the work of a priest of Asia Minor, who on the discovery of the fraud, was deposed from an ecclesiastical charge, and confessed that he forged the book out of love for St. Paul. Den afrikanska författare har påpekat att pseudo-historia var ett verk av en präst i Mindre Asien, som om upptäckten av bedrägerier, avsattes från en kyrklig avgift, och erkände att han förfalskat boken av kärlek till St Paul. Experts ascribe its composition to the second century. Experter tillskriva dess sammansättning till det andra århundradet. It was already known when Tertullian wrote, and during the first centuries enjoyed a considerable popularity, both East and West. Det var känt redan när Tertullianus skrev, och under de första århundradena hade en stor popularitet, både öst och väst. In fact Eusebius classes it among the antilegomena, or works having locally quasi-canonical authority. Faktum Eusebius klasser den bland antilegomena, eller arbetar med lokalt kvasi-kanoniska myndighet.

Acts of Paul and Thecla Handlingar Paul och Thecla

The early detachment of these as well as the Martyrdom from the Acts of St. Paul may be accounted for by ecclesiastical use as festal lections. Den tidiga avlossning av dessa samt martyrium från rättsakter Paulus kan förklaras av kyrkliga bruk som festlig lingar. Despite Tertullian's remark regarding this pseudograph, it enjoyed an immense and persistent popularity through the patristic period and the Middle Ages. Trots Tertullian anmärkning angående detta pseudograph, den åtnjöt en enorm och ihållande popularitet genom patristic perioden och medeltiden. This favour is to be explained mainly by the romantic and spirited flavour of the narrative. Denna fördel är att förklaras huvudsakligen av den romantiska och pigg smak av berättelsen. Exceptional among the apocryphists, the author kept a curb upon his fertile imagination, and his production is distinguished by its simplicity, clearness, and vigour. Exceptionella bland apocryphists höll författaren hämma på hans livliga fantasi, och hans produktion utmärker sig genom sin enkelhet, klarhet och kraft. It deals with the adventures of Thecla, a young woman of Iconium, who upon being converted by St. Paul's preaching, left her bridegroom and lived a life of virginity and missionary activity, becoming a companion of St. Paul, and preaching the Gospel. Det handlar om äventyr Thecla, en ung kvinna med Ikonium, som vid konvertering av St Paul's predikan, lämnade hennes brudgum och levde ett liv av oskuld och missionsverksamhet, bli en följeslagare till Paulus, och predika evangelium. She is persecuted, but miraculously escapes from the fire and the savage beasts of the arena. Hon är förföljd, men mirakulöst flyr från branden och den vilda djur på arenan. The relief into which abstention from the marriage-bed is brought in these Acts makes it difficult to escape from the conclusion that they have been coloured by Encratite ideas. Nevertheless the thesis of Lipsius, supported by Corssen, that a Gnostic Grundschrift underlies our present document, is not accepted by Harnack, Zahn, Bardenhewer, and others. Lättnaden in som avstår från äktenskapet-säng väcks i dessa lagar gör det svårt att undgå slutsatsen att de har färgats av Encratite idéer. Dock tesen om Lipsius, med stöd av Corssen att en gnostiker Grundschrift ligger till grund för vår nuvarande dokument , godtas inte av Harnack, Zahn, Bardenhewer och andra. The apocryphon follows the New Testament data of St. Paul's missions very loosely and is full of unhistorical characters and events. The Apocryphon följer Nya testamentets uppgifter St Paul's uppdrag mycket löst och är full av ohistoriskt karaktärer och händelser. For instance, the writer introduces a journey of the Apostles, to which there is nothing analogous in the Sacred Books. Till exempel introducerar författaren en resa av apostlarna, som det inte finns något liknande i Heliga Böcker. However, there are grains of historical material in the Thecla story. Men det finns korn av historiskt material i Thecla historien. A Christian virgin of that name may well have been converted by St. Paul at Iconium, and suffered persecution. En kristen jungfru med samma namn kan mycket väl ha räknats med Paulus på Ikonium och förföljdes. Gutschmid has discovered that a certain Queen Tryphena was an historical personage (Rheinisches Museum für Philologie, X, 1864). Gutschmid har upptäckt att en viss drottning Tryphena var en historisk personlighet (Rheinisches Museum für Philologie, X, 1864). (See THECLA.) (Se Thecla.)

Acts of St. Philip Acts of St Philip

The extant Greek fragments supply us with all but five (10-14) of the fifteen Acts composing the work. Den gällande grekiska fragment förse oss med alla utom fem (10-14) i femton lagar som ingick i arbetet. Of these 1-7 are a farrago of various legends, each, it would seem, with an independent history; 8-14 is a unit, which forms a parasitic growth on the ancient but somewhat confused traditions of the missionary activity of an Apostle Philip in Hierapolis of Phrygia. Av dessa 1-7 är en BLANDNING av olika legender, varje, tycks det, med en oberoende historia, 8-14 är en enhet, som utgör en parasiterande tillväxt på den gamla men något förvirrad traditioner missionsverksamhet av en apostel Philip i Hierapolis i Frygien. Zahn's view, that this document is the work of an ill-informed Catholic monk of the fourth century, is a satisfactory hypothesis. Zahn anser att detta dokument är ett verk av en dåligt informerade katolsk munk i det fjärde århundradet, är ett tillfredsställande hypotes. The largest fragment was first published by Batiffol in "Analecta Bollandiana", IX (Paris, 1890). Den största biten publicerade första Batiffol i "Analecta Bollandiana", IX (Paris, 1890). A Coptic "Acts of Philip" is also to be noted. En koptisk "Acts of Philip" ska också noteras. (See PHILIP, ST., APOSTLE.) (Se Philip, ST., Apostel.)

There are Latin, Coptic, Ethiopic, and Armenian histories of the missions and death of St. James the Greater, the son of Zebedee. Lipsius assigns the Latin to about the third century. Det är latin, koptiska, etiopiska och armeniska historia uppdrag och död St James större, son till Zebedee. Lipsius tilldelar Latin till om det tredje århundradet. Coptic and Armenian Acts and Martyrdom of St. James the Less depend mostly on the Hegesippus tradition, preserved by Eusebius (Hist. Eccl., IV, xxii). Koptiska och armeniska Lagar och martyrium Jakob Mindre beror främst på Hegesippus tradition, konserverade genom Eusebius (Hist. Pred., IV, xxii).

Acts of St. Matthew Acts of St Matthew

The Apostolic Acts of the Pseudo-Abdias contain a Latin "Passio Sancti Matthæi", which preserves an Abyssinian legend of St. Matthew, later than the Coptic Martyrdom noticed in connection with the Gnostic Acts of that saint. Den apostoliska rättsakter Pseudo-Abdias innehålla latinska "Passio Sancti Matthaei", som bevarar en Abyssinian legenden om S: t Matteus, senast den koptiska martyrium märkte i samband med gnostiska rättsakter som helgon. The correct historical setting indicates that the recension was the work of an Abyssinian of the sixth century, who wished to date the establishment of the Abyssinian Church (fourth century) back to the Apostolic times. However, the kernel of the narrative is drawn from older sources. The Abdias Passio places St. Matthew's martyrdom in Abyssinia. Korrekt historisk miljö visar att recension var ett verk av en Abyssinian av sjätte århundradet, som önskade datum inrättandet av Abessinien kyrkan (fjärde århundradet) tillbaka till den apostoliska tiden. Det är kärnan i berättelsen hämtade från äldre källor. Abdias Passio platser St Matthew's martyrdöden i Abessinien. (See MATTHEW, ST., APOSTLE.) (Se Matt, ST., Apostel.)

Teaching of Addai (Thaddeus) Undervisning i Addai (Thaddeus)

In 1876 an ancient Syriac document, entitled "The Teaching of Addai, the Apostle", was published for the first time. År 1876 en gammal syrisk dokument med titeln "Undervisning i Addai, aposteln" publicerades för första gången. It proved to closely parallel the Abgar material derived by Eusebius from the Edessa archives, and indeed purports to have been entrusted to those archives by its author, who gives his name as Labubna, the son of Senaak. Det visade sig att nära parallellt Abgar material som härrör från Eusebius från Edessa arkiv, och faktiskt påstår sig ha fått förtroendet att dessa arkiv av författaren, som ger sitt namn som Labubna, son till Senaak. It is full of legendary but interesting material describing the relations between Jesus and King Abgar of Edessa. Det är fullt av legendariska men intressant material som beskriver förhållandet mellan Jesus och kung Abgar av Edessa. Thaddeus,or Addai, one of the seventy disciples, is sent, after the Resurrection, in compliance with Christ's promise, to Abgar, heals the ruler and Christianizes Edessa with the most prompt and brilliant success. Thaddeus, eller Addai, en av de sjuttio lärjungarna, sänds efter uppståndelsen, i enlighet med Kristi löfte, att Abgar, helar härskaren och Christianizes Edessa med den mest omedelbara och lysande framgång. Notable is the story of the painting of Jesus made at the instance of Abgar's envoy to the former. Noterbart är berättelsen om målning av Jesus gjorde på initiativ av Abgar sändebud till den förra. Since the narrative of a Gaulish pilgrim who visited Edessa about 390 contains no allusion to such a picture, we may reasonably conclude that the Teaching of Addai is of later origin. Eftersom berättelsen om en Gaulish pilgrim som besökte Edessa omkring 390 inte innehåller någon hänvisning till en sådan bild, kan man rimligen dra slutsatsen att undervisning i Addai är av senare ursprung. Critics accept the period between 399-430. Kritiker acceptera perioden 399-430. The Thaddeus legend has many ramifications and has undergone a number of variations. The Thaddeus legend har många förgreningar och har genomgått ett antal variationer. There is a Greek "Acts of Thaddeus", which identifies Addai with Thaddeus or Lebbæus, one of the Twelve. Det finns en grekisk "Acts of Thaddeus", som identifierar Addai med Thaddeus eller Lebbæus, en av de tolv. (See ABGAR; EDESSA). (Se Abgar, Edessa).

Acts of Simon and Jude Handlingar Simon och Judas

A Latin Passio, which Lipsius attributes to the fourth or fifth century, narrates the miracles, conversions, and martyrdoms of these Apostles. A Latin Passio, som Lipsius-attribut till det fjärde eller femte århundradet, berättar underverk, omvandlingar och martyrskap av dessa apostlar. It is found in the Abdias collection. Det finns i Abdias samlingen. The scene is Persia and Babylonia. Scenen är Persien och Babylonien. It has been recognized that the historical setting of these Acts agrees remarkably with what is known of the conditions in the Parthian empire in the first century after Christ. Man har insett att den historiska fastställandet av dessa lagar instämmer anmärkningsvärt med vad som är känt om förhållandena i partiska riket under det första århundradet efter Kristus.

The Acts of St. Barnabas The Acts of St Barnabas

The Acts of St. Barnabas appear to have been composed toward the end of the fifth century by a Cypriot. The Acts of St Barnabas tycks ha varit sammansatt i slutet av femte århundradet med en cypriotisk. They are ascribed to St. Mark the Evangelist, and are historically worthless. De tillskrivs Markusplatsen evangelisten, och historiskt värde. They are extant in the original Greek and in a Latin version. De bevarade på grekiska och i en latinsk version. The narrative is based upon the mutual relations and activities of Barnabas, Mark, and Paul, as recorded in the Acts of the Apostles. Berättelsen är baserad på ömsesidiga relationer och aktiviteter Barnabas, Mark, och Paul, som finns registrerade i Apostlagärningarna.

Gesta Matthiæ Gesta Matthiae

This is the latest of the pseudo-Acts, having been composed by a monk of Trèves, in the twelfth century, as a prelude to an account of the translation of the sacred relic, and the body of St. Matthias to that city, and their subsequent rediscoveries. Detta är den senaste av pseudo-akter, har består av en munk i Trèves, i det tolfte århundradet, som ett förspel till ett konto i översättning av den heliga relik, och kroppen av St Matthias till den staden, och deras senare nyupptäckter. It pretends to have derived the history of the Apostle's career from a Hebrew manuscript. Den låtsas ha fått historien om aposteln karriär från hebreiska manuskript. (See MATTHIAS, ST., APOSTLE.) (Se MATTHIAS, ST., Apostel.)

(c) Quasi-Apostolic Acts (c) Quasi-apostoliska Apostlagärningarna

It must suffice to mention "Acts of St. Mark", of Alexandrian origin, and written in the fourth or fifth century; "Acts of St. Luke", Coptic, not earlier than end of fourth; "Acts of St. Timothy", composed by an Ephesian after 425; "Acts of St. Titus", of Cretan origin, between 400-700; "Acts of Xanthippe and Polyxena", connected with the legends about St. Paul and St. Andrew. Det skall räcka att nämna "Acts of St Mark", i Alexandria ursprung och skrivit under det fjärde eller femte århundradet, "Acts of St Luke", koptiska, tidigast i slutet av fjärde, "Acts of St Timothy" , som består av en EFESIER efter 425; "Acts of St Titus", Kretas ursprung, mellan 400-700, "Acts of ragata och Polyxena", i samband med legender om St Paul och St Andrew.

(4) APOCRYPHAL DOCTRINAL WORKS (4) APOKRYFISK DOGMATISK WORKS

Testamentum Domini Nostri Jesu Testamentum Domini Nostri Jesu

It was known that a Syriac work of this name existed, and an extract was published in 1856. Det var känt att en syrisk arbete med detta namn fanns, och ett utdrag publicerades 1856. In 1899 Monsignor Rahmani, Patriarch of the United Syrians, published from a late manuscript the Syriac text, a Latin introduction and translation. 1899 Monsignor Rahmani, patriark av Förenta syrierna, publicerad från en sen handskrift den syrisk text, en latinsk introduktion och översättning. The work is in two books. Arbetet sker i två böcker. It begins with an apocalypse of the approaching day of Antichrist alleged to have been uttered by Our Lord after His Resurrection. Between this and the body of the work there is a very loose connection, as the main portion represents Christ as enacting, even to small details, laws for the governance and ritual of the Church. The writer places on Our Lord's lips descriptions of liturgical observances prevalent in his own and earlier periods. Det börjar med en apokalyps på den annalkande dagen av Antikrist påstås ha yttrats av vår Herre efter hans uppståndelse. Mellan detta och själva verket finns en mycket vag koppling, eftersom huvuddelen representerar Kristus som anta, även för små detaljer, lagar för styrning och ritual i kyrkan. Författaren platser på Vår Herres läppar beskrivningar av liturgiska ceremonier utbredd i sin egen och tidigare perioder. There are evident points of contact between the Testament and the ancient ecclesiastico-liturgical Canones Hippolyti, Apostolic Constitutions, and Apostolic Canons. Det finns uppenbara beröringspunkter mellan testamentet och den antika ecclesiastico-liturgiska Canones Hippolyti, apostoliska konstitutioner, och apostoliska Canons. Monsignor Rahmani assigns the Testament to the second century, and places the above works in the relation of dependence on it. Monsignor Rahmani tilldelar testamentet till det andra århundradet, och platser ovan nämnda arbeten i samband med beroendet av det. But critics unanimously refuse to accord a high antiquity to the Testament, dating it in the fourth or fifth century, and inverting the dependence mentioned. Men kritiker enhälligt vägra att ge hög antiken till testamentet, som går i den fjärde eller femte århundradet, och vända beroende nämns. On the ground that there is no indication of an acquaintance with the book outside the Orient, and that Arabic and Coptic recensions of it are known, Dr. A. På grund av att det inte finns några tecken på en bekant med boken utanför Orienten, och att arabiska och koptiska recensions om det är kända, Dr A. Baumstark regards the work as a compilation originating in Monophysite circles, and current in the national Churches of that sect in Syria and Egypt. Baumstark gäller det arbete som en sammanställning ursprung i Monophysite kretsar, och strömmen i nationella kyrkor som sekt i Syrien och Egypten. The apocalyptic opening has been found in a Latin manuscript of the eighth century, and published by MR James, "Apocrypha Anecdota" (Cambridge, 1893). Den apokalyptiska öppning har hittats i en latinsk handskrift av åttonde århundradet, och publiceras av James, "Apocrypha Anecdota" (Cambridge, 1893).

The Preaching of Peter or Kerygma Petri. Predikan Peter eller Kerygma Petri.

Clement of Alexandria repeatedly quotes from a kerygma Petrou , concerning whose credibility he obviously has no doubt. Clemens av Alexandria citat upprepade gånger från en Kerygma Petrou, om vars trovärdighet han uppenbarligen har inga tvivel. On the other hand, Eusebius classes it as apocryphal. Å andra sidan, Eusebius klasser det apokryfisk så. A certain "Doctrine of Peter", mentioned by a later writer, was probably identical with the "Preaching". En viss "lära av Peter", nämns av en senare författare, var troligen identisk med "Värna". From the scanty remains of this work we can form but a very imperfect idea of it. Från knappa återstår av detta arbete kan vi bilda men en mycket ofullständig bild av det. It spoke in St. Det talade i St Peter's name and represented him above all as a teacher of the Gentiles. Peter namn och representerade honom framför allt som en lärare för hedningarna. The doctrinal parts occur in a framework of an account of the missionary journeys. Doktrinära delar förekommer inom ramen för ett konto på missionären resor. The pseudograph was probably suggested by the text, II Peter, i, 5. The pseudograph föreslogs troligen av texten, Peter II, I, 5. A work which was so well accredited in the days of Clement of Alexandria (c. 140-215), and which was known to the "Gnostic Heracleon" (c. 160-170), must have come from almost Apostolic antiquity. Ett verk som var ackrediterade så bra i dagar av Clemens av Alexandria (ca 140-215), och som var känd av "gnostiska Herakleon" (ca 160-170), måste ha kommit från nästan apostoliska antiken. Scholars favour the first quarter of the second century. Scholars för det första kvartalet av det andra århundradet. The fragments which remain betray no signs of heterodox origin. De fragment som finns kvar förråda några tecken på kättersk ursprung. There is a Syriac "Preaching of Simon Peter in the City of Rome." Det finns en Syriac "predikan Simon Petrus i staden Rom."

Two Ways or Judicium Petri Två sätt eller Judicium Petri

This is a moralizing treatise ascribed to St. Peter, and prefixed to the Didache. Detta är en moraliserande avhandling tillskrivs Peterskyrkan, och föregås av Didache. It is of Jewish-Christian origin, and probably was based on the so-called "Epistle of Barnabas". Det är av judisk-kristet ursprung, och förmodligen var baserad på den så kallade "epistel Barnabas".

Preaching of Paul Predikan Paul

The only witness to this work is the treatise "De Rebaptismo" in the pseudo-Cyprian writings. Det enda vittnet till detta arbete är avhandling "De Rebaptismo" i pseudo-Cyprianus skrifter. According to this it represented Christ as confessing personal sins, and forced by His mother to receive baptism. Enligt denna är representerade Kristus som bekänner personliga synder, och tvingas av sin mor att ta emot dopet.

(5) APOCRYPHAL EPISTLES (5) APOKRYFISK epistlar

Pseudo-Epistles of the Blessed Virgin Pseudo-brev av den heliga jungfrun

These are all composed in Latin and at late dates. Dessa är alla skrivna på latin och på sent datum.

Pseudo-Epistle of St. Peter to St. James the Less Pseudo-epistel Petrus till St James the Less

The Pseudo-Clementine homilies contain as a preface two letters, the first of which purports to be from Peter to James the Less, beseeching him to keep his (Peter's) preaching secret. Pseudo-Clementine predikningar innehåller ett företal två skrivelser, den första som påstår sig vara från Peter till Jakob Mindre, bedjande honom att hålla hans (Peter) predikan hemlighet. (See CLEMENTINE PSEUDO-WRITINGS.) (Se CLÉMENTINE PSEUDO-skrifter.)

Pseudo-Epistles of St. Paul; Correspondence with the Corinthians Pseudo-brev av Paulus, Korrespondens med Corinthians

The ancient Syrian (Edessene) Church revered as canonical a Third Epistle of St. Paul to the Corinthians, which is accompanied by a letter from the pastors of that Church, to which it is an answer. But about the beginning of the fifth century the Syrian Church fell under the influence of the Greek, and in consequence the spurious letter gradually lost its canonical status. Den antika syriska (Edessene) kyrkan vördas som kanoniska en tredje epistel Paulus till korintierna, som åtföljs av ett brev från prästerna i kyrkan, som det är ett svar. Men om början av det femte århundradet Syrian kyrkan föll under inflytande av den grekiska, och därför det falska brevet gradvis förlorat sin kanoniska status. It was taken up by the neighbouring Armenians and for centuries has formed a part of the Armenian New Testament. Det togs upp av närliggande armenier och under århundraden har utgjort en del av det armeniska Nya Testamentet. Latin and Greek writers are completely silent about this pseudograph, although Greek and Latin copies have been found. Latin och grekiska författare är helt tyst om detta pseudograph, även om grekiska och latin exemplar har hittats. It was obviously suggested by the lost genuine Pauline letter referred to in I Cor. Det föreslogs uppenbarligen av den förlorade äkta Paulus brev som avses i I Kor. v, 9; vii, 1. v, 9, vii, 1. It was composed by a Catholic presbyter about l60-170, and is a disguised attack on some of the leading errors of Gnosticism. Den bestod av en katolsk presbyter om L60-170, och är en förtäckt angrepp på några av de ledande misstag Gnostisism. This correspondence long had an independent circulation, but recently it has been proved that the document was incorporated into the Acts of St. Paul (qv). Denna korrespondens hade länge en självständig omlopp, men nyligen har det visats att dokumentet införlivades Acts of St Paul (qv).

Pseudo-epistle to the Laodiceans Pseudo-brev till Laodikeia

In the genuine Epistle to the Colossians, Paul, after instructing them to send their Epistle to Laodicea, adds: "read that which is from the Laodiceans". I äkta episteln till Kolosserbrevet, Paul, efter att instruera dem att skicka sina episteln till Laodicea, tillägger: "läs det som är från Laodikeia". This most probably regards a circular letter, the canonical "Ephesians"; but it has been held to be a lost letter to the Laodicean Christians. Detta troligtvis gäller en cirkulär, den kanoniska "Efesierbrevet", men det har ansetts vara en förlorad brev till Laodikeia kristna. The apocryphal epistle is a transparent attempt to supply this supposed lost sacred document. It consists of twenty short lines and is mainly made of matter taken from Philippians and other Epistles, and pieced together without sequence or logical aim. De apokryfiska brev är ett öppet försök att leverera denna förmodade förlorade helig handling. Den består av tjugo korta rader och består i huvudsak av material som tagits från Filipperbrevet och andra epistlarna, och pusslas ihop utan sekvens eller logiska mål. Our apocryphon exists only in Latin and translations from the Latin, though it gives signs of a Greek original. Vår Apocryphon existerar endast på latin och översättningar från latin, men det ger tecken på ett grekiskt original. It can hardly be the pseudo-Laodicean letter said by the Muratorian Fragment to have been invented by the heresiarch Marcion. Despite its insipid and suspicious character, this compilation was frequently copied in the Middle Ages, and enjoyed a certain degree of respect, although St. Jerome had written of it: ab omnibus exploditur. (See LAODICEA.) The Muratorian Fragmentist mentions together with a spurious epistle of Paul to the Laodiceans, one to the Alexandrians, which was forged under the auspices of Marcion. We have no other certain knowledge of this apocryphon. Det kan knappast vara pseudo-Laodikeia brevet sades av Muratorian Fragment ha uppfunnits av heresiarch Marcion. Trots en fadd och misstänksam karaktär var denna sammanställning ofta kopieras i medeltiden, och som hade en viss respekt, även om St . Jerome hade skrivit om det: ab omnibus exploditur. (se Laodicea.) Den Muratorian Fragmentist nämns tillsammans med ett falskt brev av Paulus till Laodikeia, en till Alexandria, som smiddes under överinseende av Marcion. Vi har inget annat vissa kunskap om detta Apocryphon.

Pseudo-Correspondence of St. Paul and Seneca Pseudo-Korrespondens av Paulus och Seneca

This consists of eight pretended letters from the Stoic philosopher Seneca, and six replies from St. Paul. Denna består av åtta låtsades brev från den stoiska filosofen Seneca, och sex svar från St Paul. They are identical with a correspondence alluded to by Jerome (de Viris Illustr., xii), who without passing judgment on their value, notes that they are read by many. De är identiska med en korrespondens nämnts av Jerome (de Viris Illustr., Xii), som utan att döma av deras värde, konstaterar att de läses av många. These letters, therefore, could not have been composed after the second half of the fourth century. They are based on the early traditions of Seneca's leanings towards Christianity and the contemporary residence at Rome of Paul and the philosopher. Dessa brev, alltså inte kunnat bestå efter den andra halvan av fjärde århundradet. De bygger på en tidig traditioner Senecas orientering mot kristendomen och den samtida bosättning i Rom av Paulus och filosof. We will merely note the existence of a spurious Letter of St. John, the Apostle, to a dropsical man, healing his disease, in the Acts of St. John by the pseudo-Prochorus; one of St. James, the Bishop of Jerusalem, to Quadratus, in Armenian (Vetter, Litterarische Rundschau, 1896). Vi kommer bara att konstatera att det finns ett falskt Letter of St John, aposteln, en vattusiktiga människa, helade hans sjukdom, i de rättsakter från St John By pseudo-Prochorus, en av St James, biskop av Jerusalem att Quadratus, på armeniska (Vetter, Litterarische Rundschau, 1896).

(6) CHRISTIAN APOCRYPHAL APOCALYPSES (6) CHRISTIAN APOKRYFISK APOCALYPSES

Apocalypse of the Testamentum DN Jesu Christi. Apocalypse av DN Testamentum Jesu Christi.

(See the section on the Testamentum above.) (Se avsnittet om Testamentum ovan.)

The Apocalypse of Mary The Apocalypse of Mary

The Apocalypse of Mary is of medieval origin, and is probably merely the outcome of an extravagant devotion. The Apocalypse av Maria är av medeltida ursprung, och är förmodligen bara resultatet av en extravagant hängivenhet. It describes the Blessed Mother's descent to Limbo, and exists in Greek manuscripts. Den beskriver den heliga moder härstamning till Limbo, och finns i grekiska manuskript. It has been printed in the Tischendorf collection (Codex Apocryphus Novi Testamenti). Den har tryckts i Tischendorf samling (Codex Apocryphus Novi Testamenti).

Apocalypses of St. Peter Apocalypses i Peterskyrkan

The Muratorian Fragment, written at Rome in the latter part of the second century, names the apocalypses of John and Peter side by side as the only ones received in the Church, remarking that some do not acknowledge the latter. The Muratorian Fragment, skrivet i Rom under den senare delen av det andra århundradet, Namnger apocalypses John och Peter sida vid sida som de enda som fick i kyrkan och påpekade att vissa inte erkänner det senare. There is abundant evidence that the Petrine apocalypse was believed authentic in many quarters of the early Church, and enjoyed in a certain measure canonical authority. Clement of Alexandria always credulous with regard to apocrypha even honoured it with a commentary; Eusebius (Hist. Eccl., VI, xiv, 1), places it almost on an equality with the antilegomena or better class of disputed writings; Jerome rejects it flatly. Notwithstanding this, as late as the middle of the fifth century it was publicly read in some churches of Palestine. Det finns rikliga bevis för att Petrine apokalyps ansågs giltiga på många håll i den tidiga kyrkan, och avnjutas i en viss åtgärd kanonisk auktoritet. Clemens av Alexandria alltid godtrogna när det gäller Apocrypha även hedras med en kommentar, Eusebius (Hist. Pred. , VI, XIV, 1), placerar det nästan om en jämlikhet med antilegomena eller bättre klass omstridda skrifter, Jerome förkastar det blankt. Trots detta så sent som mitten av femte århundradet var läsas av allmänheten i några kyrkor i Palestina . The few citations of patristic writers were unable to convey an idea of its contents, but fortunately a considerable fragment of this ancient document was discovered at Akhmîn, Egypt, together with the pseudo-Petrine Gospel in the language of the original, viz., Greek. De få citat av patristic författarna inte kunde ge en uppfattning om dess innehåll, men lyckligtvis en betydande fragment av denna gamla dokument upptäcktes vid Akhmîn, Egypten, tillsammans med pseudo-Petrine evangeliet på det språk som den ursprungliga, dvs., Grekiska . A quotation of Clement of Alexandria from the recovered parts enables us to identify the manuscript with certainty as a portion of the apocalypse of antiquity. Ett citat av Clemens av Alexandria från återvunna delar kan vi identifiera manuskriptet med säkerhet, eftersom en del av apokalyps antiken. The passage relates to a vision granted by Christ to the Twelve on a mountain, exhibiting the glory of two departing brethren, the splendour of heaven, and a gruesome picture of hell. The language has a Jewish-Christian savour. Passagen avser en vision som ges av Kristus till tolv på ett berg, som uppvisar härlighet två avgående bröder, prakten i himlen och en kuslig bild av helvetet. Språket har en judisk-kristen smaka på. The apocryphon is attributed by critics to the first quarter of the second century and is therefore one of the earliest specimens of non-canonical literature. The Apocryphon används av kritiker till det första kvartalet av det andra århundradet och är därför en av de tidigaste exemplaren av icke-kanoniska litteratur. There exist under the names Apocalypse of St. Peter, Apocalypse of St. Peter through Clement, Liber Clementis, various Arabic and Ethiopic recensions of an apocalypse which has nothing in common with the ancient Greek one. Det finns under namnen Apocalypse of St Peter, Apocalypse i Peterskyrkan genom Clement, Liber Clementis, olika arabiska och etiopiska recensions av en apokalyps som inte har någonting gemensamt med den antika grekiska ett.

The Apocalypse of St. Paul The Apocalypse of St Paul

A prefatory notice pretends that this work was found in a marble case under the house of Paul at Tarsus, in the reign of King Theodosius (AD 379-395), and upon intelligence conveyed by an angel. En INLEDANDE meddelande låtsas att detta arbete har hittats i en marmor fall under huset av Paulus i Tarsus i kung Theodosius (AD 379-395), och på intelligens förmedlas av en ängel. This indicates the date of the apocalypse's fabrication. Detta tyder på dagen för apokalypsen: s tillverkning. It purports to reveal the secrets seen by the Apostle in his transport to the third heaven, alluded to in II Cor., xii, 2, and was composed in Greek. Det påstås att avslöja hemligheter sett av aposteln i sin transport till tredje himlen, nämnde i II Cor., XII, 2, och bestod i grekiska. From this Pauline apocalypse must be distinguished a Gnostic work entitled the "Ascension of Paul", referred to by St. Epiphanius, but of which no remains have survived. Från denna Pauline apokalyps måste skilja en gnostisk arbete med titeln "himmelsfärd Paul", som enligt St Epiphanius, men som ingen fortfarande har överlevt. There is a spurious "Apocalypse of John", of comparatively late origin. Finns ett falskt "Apocalypse of John", av relativt sent ursprung.

Regarding the so-called Apocalypse of St. Bartholomew see Gospel of St. Bartholomew. När det gäller den så kallade Apocalypse of St Bartholomew se Gospel of St Bartholomew.

IV. IV. THE APOCRYPHA AND THE CHURCH THE APOKRYFISKA BÖCKERNA OCH KYRKAN

At a very early period orthodox writers and, presumably, ecclesiastical authorities found it necessary to distinguish between the genuine inspired books and a multitude of spurious rivals -- a fact which is a very important element in the formation of the Christian canon. På ett mycket tidigt på säsongen ortodox författare och, förmodligen, fann kyrkliga myndigheterna det nödvändigt att skilja mellan äkta inspirerade böcker och en mängd falska konkurrenter - vilket är en mycket viktig del i bildandet av den kristna kanon. Thus as early as about AD 170, the author of the descriptive Latin catalogue known as the "Muratorian Fragment" mentioned certain works as fictitious or contested. Alltså så tidigt som omkring år 170, författaren till beskrivande latinska katalog kallas "Muratorian Fragment" nämnt vissa arbeten som fiktiva eller ifrågasatta. At the same time St. Irenæus called attention to the great mass of heretical pseudographic writings ( inenarrabilis multitudo apocryphorum et perperam scripturarum, Adv., Hær., I, xx). Undoubtedly it was the large use in heretical circles, especially the Gnostic sects, made of this insinuating literature which first called forth the animadversions of the official guardians of doctrinal purity. Samtidigt St Irenaeus framhöll den stora massan av kätterska pseudographic skrifter (inenarrabilis multitudo apocryphorum et perperam scripturarum, Adv., Hær., I, xx). Otvivelaktigt var den stora användningen i kättersk kretsar, i synnerhet de gnostiska sekterna , gjorda av denna inställsam litteratur som först framkallade den animadversions av de officiella väktare läromässiga renhet. Even in the East, already the home of pseudographic literature, Origen (d. 254) exhibits caution regarding the books outside the canon (Comment. in Matth., serm. 28). Även i öst, redan hem pseudographic litteratur, Origenes (d. 254) förekommer försiktighet när det gäller böcker utanför kanon (Comment. i Matth., Serm. 28). St. Athanasius in 387 found it necessary to warn his flock by a pastoral epistle against Jewish and heretical apocrypha (PG, XXVI, 1438). Another Greek Father, Epiphanius (312-403) in "Hæreses", 26, could complain that copies of Gnostic apocrypha were current in thousands. St Athanasius i 387 funnit det nödvändigt att varna sin flock med ett pastoralt brev mot judiska och kättersk Apocrypha (PG, XXVI, 1438). En annan grekisk far, Epiphanius (312-403) i "Hæreses", 26, kunde klaga att kopior av gnostiska Apocrypha var aktuella i tusental. Yet it must be confessed that the early Fathers, and the Church, during the first three centuries, were more indulgent towards Jewish pseudographs circulating under venerable Old Testament names. Men det måste sägas att de tidiga kyrkofäderna, och kyrkan, under de tre första århundradena var mer överseende med judiska pseudographs transporteras enligt anrika Gamla Testamentet namn. The Book of Henoch and the Assumption of Moses had been cited by the canonical Epistle of Jude. The Book of Henoch och antagandet av Moses hade åberopats av den kanoniska epistel Jude. Many Fathers admitted the inspiration of Fourth Esdras. Många pappor erkände inspiration fjärde Esra. Not to mention the Shepherd of Hermas, the Acts of St. Paul (at least in the Thecla portion) and the Apocalypse of St. Peter were highly revered at this and later periods. Att inte tala om Hermas Herden, den Acts of St Paul (åtminstone i Thecla portion) och Uppenbarelseboken i Peterskyrkan var högt aktade i denna och senare perioder. Yet, withal, no apocryphal work found official recognition in the Western Church. Men därjämte, ingen apokryfiska fann i sitt officiella erkännande i den västliga kyrkan. In 447 Pope Leo the Great wrote pointedly against the pseudo-apostolic writings, "which contained the germ of so many errors . . . they should not only be forbidden but completely suppressed and burned" (Epist. xv, 15). 447 Påven Leo den store skrev skarpt mot de pseudo-apostoliska skrifter, "som innehöll fröet till så många fel... De bör inte bara vara förbjudna men helt undertrycks och bränd" (Epist. xv, 15). The so-called Decretum de recipiendis et non recipiendis libris" is attributed to Pope Gelasius (495), but in reality is a compilation dating from the beginning of the sixth century, and containing collections made earlier than Gelasius. It is an official document, the first of the kind we possess, and contained a list of 39 works besides those ascribed to Leucius, "disciple of the devil", all of which it condemns as apocryphal. From this catalogue it is evident that in the Latin Church by this time, apocrypha in general, including those of Catholic origin, had fallen under the ecclesiastical ban, always, however, with a preoccupation against the danger of heterodoxy. The Synod of Braga, in Spain, held in the year 563, anathematizes any one "who reads, approves, or defends the injurious fictions set in circulation by heretics". Although in the Middle Ages these condemnations were forgotten and many of the pseudographic writings enjoyed a high degree of favour among both clerics and the laity, still we find superior minds, such as Alcuin, St. Bernard, St. Thomas Aquinas, pointing out their want of authority. An echo of the ancient condemnations occurs in the work De Festis BMV of Benedict XIV, declaring certain popular apocrypha to be impure sources of tradition. (See CANON OF SACRED SCRIPTURE.) Den så kallade Decretum de recipiendis et non recipiendis libris "tillskrivs Gelasius (495), men i verkligheten är en sammanställning med anor från början av sjätte århundradet, och innehåller samlingar tidigare än Gelasius. Det är ett officiellt dokument, den första av de slag som vi har, och innehöll en lista med 39 verk vid sidan av dem som tillskrivs Leucius, "lärjunge till djävulen", som alla är fördömer som apokryfiska. från denna katalog är det uppenbart att i den latinska kyrkan vid denna tid hade Apocrypha i allmänhet, inklusive katolska ursprung fallit under den kyrkliga förbudet emellertid alltid med en överbetoning mot fara för irrlära. synoden i Braga, i Spanien, hålls i år 563, bannlyser någon "som läser, godkänner eller försvarar de skadliga fiktioner som är i omlopp som kättare ". Även under medeltiden dessa fördömanden glömdes bort och många av de pseudographic skrifter hade en stor fördel både bland präster och lekmän, ändå hittar vi överlägsna andar, såsom Alcuin, St Bernard, St Thomas Aquinas, påpekar deras brist på auktoritet. ett eko av den gamla fördömanden förekommer i arbetet De FESTiS BMV av Benedictus XIV, förklara vissa populära Apocrypha vara orena källor till tradition. (se kanon Heliga Skrift.)

BIBLIOGRAPHICAL NOTES are extensive, and are in a separate listing in the Catholic Encyclopedia. BIBLIOGRAFISK NOTER är omfattande, och i en separat notering i Catholic Encyclopedia.

George J. Reid George J. Reid

The Catholic Encyclopedia, Volume I The Catholic Encyclopedia, Volume I

NOTE: This extensive article from the Catholic Encyclopedia contains numerous external references to other articles. OBS: Denna omfattande artikel från Catholic Encyclopedia innehåller ett stort antal externa hänvisningar till andra artiklar. Those references all are directed toward other articles in the Catholic Encyclopedia. Nevertheless, the BELIEVE web-site contains separate presentations on the majority of those subjects. Dessa hänvisningar alla är riktade mot andra artiklar i Catholic Encyclopedia. Ändå innehåller TRO webbplatsen separata presentationer om majoriteten av dessa ämnen.


Apocrypha Apocrypha

Jewish Perspective Information Jewish Perspective Information

ARTICLE HEADINGS: ARTIKEL rubriker:

§ I. § I.

§ II. § II. Apocryphal Books among the Jews. Apokryfiska böcker bland judarna.

§ III. § III. Lists of Apocrypha; Classification. Förteckningar över Apocrypha, Classification.

§ IV. § IV. Historical Apocrypha. Historiska Apocrypha.

§ V. Historical Pseudepigrapha. § V. Historical Pseudepigrafi.

§ VI. § VI. Books of the Antediluvians. Böckerna i Antediluvians.

§ VII. § VII. Testaments. Testamentet.

§ VIII. § VIII. Relating to Joseph, Isaiah, and Baruch. Beträffande Joseph, Jesaja, och Baruch.

§ IX. § IX. Lost Books. Lost Books.

§ X. Prophetical Apocrypha. § X. profetiska Apocrypha.

§ XI. § XI. Apocalypses. Apocalypses.

§ XII. § XII. Lyrical Apocrypha. Lyrical Apocrypha.

§ XIII. § XIII. Didactic Apocrypha. Didaktisk Apocrypha.

§ XIV. § XIV. Apocrypha in the Talmud. Apocrypha i Talmud.

§ I. § I.

The most general definition of Apocrypha is, Writings having some pretension to the character of sacred scripture, or received as such by certain sects, but excluded from the canon (see Canon). The history of the earlier usage of the word is obscure. Den mest allmänna definitionen av apokryferna är Writings har några anspråk på att karaktären av heliga skrift, eller tog emot som sådan av vissa sekter, men inte av kanon (se Canon). Historien om tidigare användning av ordet är oklara. It is probable that the adjective ἀπόκρυφος "hidden away, kept secret," as applied to books, was first used of writings which were kept from the public by their possessors because they contained a mysterious or esoteric wisdom too profound or too sacred to be communicated to any but the initiated. Det är troligt att adjektivet ἀπόκρυφος "undangömt, hemlig," tillämpad på böcker, användes först av skrifter som hölls från allmänheten genom sin besittning eftersom de innehöll en mystisk och esoterisk visdom alltför djup eller alltför helig lämnas något men de invigda. Thus a Leyden magical papyrus bears the title, Μωϋσήως ἱερἁ βίβλος ἀπόκρυφος ἐπικαλουμήν ὀγδόη ἢ ἁγία, "The Secret Sacred Book of Moses, Entitled the Eighth or the Holy Book" (Dietrich, "Abraxas," 169). Således en Leyden magisk papyrus bär titeln, Μωϋσήως ἱερἁ βίβλος ἀπόκρυφος ἐπικαλουμήν ὀγδόη ἢ ἁγία, "The Secret Sacred Book of Moses, kallat åttonde eller den heliga boken" (Dietrich, "Abraxas", 169). Pherecydes of Syros is said to have learned his wisdom from τἁ φοινίκων ἀπόκρυφα βιβλία, "The Secret Books of the Phenicians" (Suidas, sv φερκύδης). Ferekydes sägs ha lärt sig sin visdom från τἁ φοινίκων ἀπόκρυφα βιβλία, "The Secret Böcker av Phenicians" (Suidas, sv φερκύδης). In the early centuries of our era many religious and philosophical sects had such scriptures; thus the followers of the Gnostic Prodicus boasted the possession of secret books (ἀποκρύφους) of Zoroaster (Clemens Alexandrinus, "Stromata," i. 15 [357 Potter]). Under de första århundradena av vår tideräkning många religiösa och filosofiska sekter hade sådana skrifter, alltså anhängarna till den gnostiska Prodikos skröt innehav av hemliga böcker (ἀποκρύφους) av Zoroaster (Clemens Alexandrinus, "Stromata," I. 15 [357 Potter]) . IV Esdras is avowedly such a work: Ezra is bidden to write all the things which he has seen in a book and lay it up in a hidden place, and to teach the contents to the wise among his people, whose intelligence he knows to be sufficient to receive and preserve these secrets (xii. 36 et seq.). IV Esra är avowedly sådant verk: Esra är bjudna att skriva alla de saker som han har sett i en bok och lägga upp det på ett dolt ställe, och att lära innehåll till kloka bland hans folk, vars intelligens han vet är tillräcklig för att ta emot och bevara dessa hemligheter (XII. 36 ff.). (see Dan. xii. 4, 9; Enoch, i. 2, cviii. 1; Assumptio Mosis, x. 1 et seq.) In another passage such writings are expressly distinguished from the twenty-four canonical books; the latter are to be published that they may be read by the worthy and unworthy alike; the former (seventy in number) are to be preserved and transmitted to the wise, because they contain a profounder teaching (xiv. 44-47). (se Dan. xii. 4, 9, Enok, I. 2, cviii. 1; Assumptio Mosis, X. 1 ff.) På ett annat ställe sådana böcker uttryckligen skiljer sig från de tjugofyra kanoniska böckerna, de senare är att offentliggöras att de kan läsas av värdiga och ovärdiga likadana, den förra (sjuttio till antalet) skall bevaras och överföras till de visa, eftersom de innehåller en djupare undervisning (xiv. 44-47). In this sense Gregory of Nyssa quotes words of John in the Apocalypse as ἐν ἀποκρύφοις ("Oratio in Suam Ordinationem," iii. 549, ed. Migne; compare Epiphanius, "Adversus Hæreses," li. 3). I denna mening Gregorios av Nyssa citerar ord Johannes i Uppenbarelseboken som ἐν ἀποκρύφοις ( "Oratio i Suam Ordinationem," III. 549, ed. Migne, jämföra Epiphanius, "Adversus Hæreses," li. 3). The book contains revelations not to be comprehended by the masses, nor rashly published among them. Boken innehåller avslöjanden inte förstås av massorna, eller obetänksamt publiceras bland dem.

Inasmuch, however, as this kind of literature flourished most among heretical sects, and as many of the writings themselves were falsely attributed to the famous men of ancient times, the word "Apocrypha" acquired in ecclesiastical use an unfavorable connotation; the private scriptures treasured by the sects were repudiated by the Church as heretical and often spurious. Mån, men eftersom denna typ av litteratur blomstrade mest bland kätterska sekterna, och eftersom många skrifter själva tillskrevs felaktigt ger berömda män i forna tider, ordet "apokryferna" förvärvats i kyrkliga bruk en ogynnsam innebörd, den privata skrifterna värderade av sekter förkastades av kyrkan som kättersk och ofta falska. Lists were made of the books which the Church received as sacred scripture and of those which it rejected; the former were "canonical" (see Canon); to the latter the name "Apocrypha" was given. Förteckningar gjordes av de böcker som fick kyrkan som helig skrift och av dem som förkastade, den förra var "kanoniska" (se Canon), att det senare namnet "Apocrypha fick. The canon of the Church included the books which are contained in the Greek Bible but not in the Hebrew (see the list below, § III.); hence the term "Apocrypha" was not applied to these books, but to such writings as Enoch, the Testaments of the Twelve Patriarchs, etc. (see below, § III.). Jerome alone applies the word to all books which are not found in the Jewish canon (see "Prologus Galeatus"). Canon Kyrkans ingår de böcker som finns i den grekiska Bibeln men inte i den hebreiska (se listan nedan, § III.), Därav uttrycket "apokryferna" inte tillämpats på dessa böcker, men sådana skrifter som Enok , Testamentena de tolv patriarkerna, etc. (se nedan, gäller § III.). Jerome ensam ordet till alla böcker som inte finns i den judiska kanon (se "Prologus Galeatus"). At the Reformation, Protestants adopted the Jewish canon, and designated by the name "Apocrypha" the books of the Latin and Greek Bibles which they thus rejected; while the Catholic Church in the Council of Trent formally declared these books canonical, and continued to use the word "Apocrypha" for the class of writings to which it had generally been appropriated in the ancient Church; for the latter, Protestants introduced the name "Pseudepigrapha." Vid reformationen, antog protestanter den judiska kanon, och med namnet "apokryferna" böckerna i de latinska och grekiska biblar som de således förkastas, medan den katolska kyrkan i rådet av Trent formellt deklarerade dessa böcker kanoniska, och fortsatte att använda ordet "apokryferna" för klassen av skrifter som den hade i allmänhet avsatts i den gamla kyrkan, för den senare införde protestanter namnet "Pseudepigrafi."

§ II. § II. Apocryphal Books among the Jews. Apokryfiska böcker bland judarna.

Judaism also had sects which possessed esoteric or recondite scriptures, such as the Essenes (Josephus, "BJ" ii. 8, § 7), and the Therapeutæ (Philo, "De Vita Contemplativa," ed. Mangey, ii. 475). Judendomen hade också sekter som besatt esoteriska eller fördold skrifter, såsom Essenes (Josephus, "BJ" ii. 8, § 7), och Therapeutæ (Philo, "De Vita Contemplativa," ed. Mangey, II. 475). Their occurrence among these particular sects is explicitly attested, but doubtless there were others. Deras förekomst bland just dessa sekter uttryckligen intygas, men säkert fanns det andra. Indeed, many of the books which the Church branded as apocryphal were of Jewish (sometimes heretical Jewish) origin. Många av de böcker som kyrkan stämplats som apokryfiska var av judisk (ibland kättersk judisk) ursprung. The Jewish authorities, therefore, were constrained to form a canon, that is, a list of sacred scriptures; and in some cases to specify particular writings claiming this character which were rejected and forbidden. De judiska myndigheterna därför blev tvungna att bilda en kanon, det vill säga en förteckning över de heliga skrifterna, och i vissa fall att närmare ange de skrifter kräver denna karaktär som avslogs och förbjudet. The former-so the distinction is expressed in a ceremonial rule (Yad. iii. 5; Tosef., Yad. ii. 13)-make the hands which touch them unclean-; the latter do not (see Canon). Den tidigare, så skillnaden uttrycks i en ceremoniell regel (Yad. III. 5, Tosef., Yad. Ii. 13)-göra de händer som berör dem orena-och den senare inte (se Canon). Another term used in the discussion of certain books is , properly "to lay up, store away for safe-keeping," also "withdraw from use." En annan term som används i diskussionen om vissa böcker är korrekt "att lägga upp, stoppa undan för förvaring," även "dra sig ur bruk." Thus, Shab. Således Shab. 30b, "The sages intended to withdraw Ecclesiastes"; "they also intended to withdraw Proverbs"; ib. 30b, "de vise avsikt att återkalla Predikaren", "de också för avsikt att återkalla Ordspråksboken", ib. 13b, "Hananiah b. Hezekiah prevented Ezekiel from being withdrawn"; Sanh. 13b, "Hananja f. Hiskia hindrade Hesekiel från att vara tillbaka" Sanh. 100b (Codex Carlsruhe), "although our masters withdrewthis book" (Sirach), etc. It has frequently been asserted that the idea and the name of the Greek "Apocrypha" were derived from this Hebrew terminology. 100b (Codex Carlsruhe), "trots att våra herrar withdrewthis bok" (Jesus Syraks vishet), etc. Det har ofta gjorts gällande att idén och namnet på den grekiska "apokryferna" härrör från är från denna hebreiska terminologi. (See Zahn, "Gesch. des Neutestamentlichen Kanons," i. 1, 123 et seq.; Schürer, in "Protestantische Realencyclopädie," 3d ed., i. 623, and many others; compare Hamburger,"Realencyklopädie," ii. 68, n. 4.) "Apocrypha" (ἀπόκρυφα βιβλία) is, it is said, a literal translation of , "concealed, hidden books." (Se Zahn, "Gesch. Des Neutestamentlichen Kanons," 1 I., 123 ff.; Schürer, i "Protestantische Realencyclopädie," 3d ed., I. 623, och många andra, jämför Hamburger, "Realencyklopädie," II. 68, n. 4.) "Apocrypha" (ἀπόκρυφα βιβλία) är, sägs det, en ordagrann översättning av "dold, gömd böcker." Closer examination shows, however, that the alleged identity of phraseology is a mistake. Närmare granskning visar dock att den påstådda identitet fraseologi är ett misstag. Talmudic literature knows nothing of a class of -neither this phrase nor an equivalent occurs -not even in "Ab. RN" i. Talmudisk litteratur vet ingenting om en klass-varken denna fras eller en motsvarande inträffar, inte ens i "Ab. RN" i. 1, though the error appears to have originated in the words used there. 1, men felet verkar ha sitt ursprung i de ord som används där. Nor is the usage identical: does not mean "conceal" (ἀποκρύπτειν translates not , but and its synonyms), but "store away"; it is used only of things intrinsically precious or sacred. Inte heller är användningen identisk: betyder inte "dölja" (ἀποκρύπτειν översätter inte, men och dess synonymer), men "stoppa undan", det används bara av saker nära ädelstenar eller helig. As applied to books, it is used only of books which are, after all, included in the Jewish canon, never of the kind of literature to which the Church Fathers give the name "Apocrypha"; these are rather (Yer. Sanh. x. 1, 28a), or . Som tillämpas för böcker, används den endast till böcker som ju ingår i den judiska kanon, aldrig den typ av litteratur som kyrkofäderna ge namnet "apokryferna", dessa är ganska (Yer. Sanh. X . 1, 28a), eller. The only exception is a reference to Sirach. Det enda undantaget är en referens till Jesus Syraks vishet. The Book of (magical) Cures which Hezekiah put away (Pes. iv. 9) was doubtless attributed to Solomon. The Book of (magiska) botemedel som Hiskia lägga undan (Pes. IV. 9) tilldelades utan tvekan till Salomo. This being the state of the facts, it is doubtful whether there is any connection between the use of and that of ἀπόκρυφος. Detta är situationen för de faktiska omständigheterna, är det tveksamt om det finns något samband mellan användning av och som ἀπόκρυφος.

§ III. § III. Lists of Apocrypha; Classification. Förteckningar över Apocrypha, Classification.

The following is a brief descriptive catalogue of writings which have been at some time or in some quarters regarded as sacred scripture, but are not included in the Jewish (and Protestant) canon. Nedan följer en kort beskrivande förteckning av skrifter som har någon gång på vissa håll anses som helig skrift, men ingår inte i den judiska (och protestantiska) kanon. For more particular information about these works, and for the literature, the reader is referred to the special articles on the books severally. Att särskild information om dessa arbeten, och för litteraturen, hänvisas läsaren till de särskilda artiklar om böcker solidariskt.

First, then, there are the books which are commonly found in the Greek and Latin Bibles, but are not included in the Hebrew canon, and are hence rejected by Protestants; to these, as has already been said, Protestants give the name "Apocrypha" specifically. Först, sedan finns det böcker som är vanligt förekommande i de grekiska och latinska biblar, men ingår inte i den hebreiska kanon, och är därmed avvisas av protestanterna, att dessa, som redan har sagts, protestanter ge namnet "Apokryferna "specifikt. These are (following the order and with the titles of the English translation): I Esdras; II Esdras; Tobit; Judith; The Rest of the Chapters of the Book of Esther; Wisdom of Solomon; Wisdom of Jesus, the Son of Sirach, or Ecclesiasticus; Baruch, with the Epistle of Jeremiah; Song of the Three Holy Children; History of Susanna; Destruction of Bel and the Dragon; Prayer of Manasses; I Maccabees; II Maccabees. Dessa är (i den ordning och med rubrikerna i den engelska översättningen): Jag Esra, II Esra, Tobit, Judit, resten av kapitlen i Esters bok, Salomos visdom; Wisdom of Jesus, Son Jesus Syraks vishet, eller Syraks, Baruch, med epistel Jeremia, sång heliga tre barn, History of Susanna; Förstörelse av Bel och draken, bön Manasses, jag Maccabees, II Maccabees. These, with the exception of I, II (III, IV) Esdras and the Prayer of Manasses, are canonical in the Roman Church. Secondly, books which were pronounced apocryphal by the ancient Church. Dessa, med undantag för I, II (III, IV) Esra och bön Manasses är kanonisk i den romerska kyrkan. För det andra böcker som uttalas apokryfiska av de gamla kyrkan. Of these we possess several catalogues, the most important of which are the Stichometry of Nicephorus; the Athanasian Synopsis; and an anonymous list extant in several manuscripts, first edited by Montfaucon (see Schürer, "Gesch." 3d ed., iii. 262 et seq.); further a passage in the "Apostolical Constitutions" (vi. 16), and the socalled Decree of Pope Gelasius ("Corpus Juris Canonici," iii. Distinctio 15). Av dessa vi har flera kataloger, det viktigaste som är Stichometry av Nikeforos, de athanasiska Synopsis, och en anonym förteckning bevarade i flera manuskript, första redigerad av Montfaucon (se Schürer, "Gesch." 3d ed., Iii. 262 ff.), ytterligare ett avsnitt i "Apostolical konstitutionerna" (VI. 16) och den sk dekretet av Gelasius ( "Corpus Juris Canonici," III. Distinctio 15). References in the Fathers add some titles, and various Oriental versions give us a knowledge of other writings of the same kind. Hänvisningar i fäderna lägga till titlar och olika orientaliska versioner ge oss kunskap om andra verk av samma slag. A considerable part of this literature has been preserved, and fresh discoveries almost every year prove how extensive and how popular it once was. En betydande del av denna litteratur har bevarats, och färska upptäckter nästan varje år bevisa hur omfattande och hur populärt det en gång var.

A satisfactory classification of these writings is hardly possible; probably the most convenient scheme is to group them under the chief types of Biblical literature to which they are severally related-viz.: En tillfredsställande klassificering av dessa skrifter är knappast möjligt, sannolikt den mest praktiska ordningen är att gruppera dem under chef typer av biblisk litteratur som de är solidariskt relaterade dvs.:

1. Historical, including history proper, story books, and haggadic narrative. 1. Historiska, inklusive tidigare ordentlig, historia böcker, och haggadic berättande.

2. Prophetic, including apocalypses. 2. Prophetic, inklusive apocalypses.

3. Lyric; psalms. 3. Lyric, psalmer.

4. Didactic; proverbs and other forms of "wisdom." The assignment of a book to one or another of these divisions must often be understood as only a potiori; a writing which is chiefly narrative may contain prophecy or apocalypse; one which is primarily prophetic may exhibit in parts affinity to the didactic literature. 4. Didaktiska, ordspråk och andra former av "visdom". Tilldelningen av en bok till en eller annan av dessa divisioner måste ofta ses som enbart en potiori, en skrift som är huvudsakligen berättande kan innehålla profetior eller apokalyps, en som främst profetiska kan uppvisa i delar affinitet till den didaktiska litteraturen.

§ IV. § IV. Historical Apocrypha. Historiska Apocrypha.

1. First Maccabees. 1. Första Mackabeerboken. A history of the rising of the Jews under the leadership of Mattathias and his sons against Antiochus Epiphanes, and of the progress of the struggle down to the death of Simon, covering thus the period from 175-135 BC The book was written in Hebrew, but is extant only in Greek and in translations made from the Greek. En historia av uppgång judarna under ledning av Mattathias och hans söner mot Antiochos Epifanes, och om hur kampen ner till döden av Simon, som omfattar således perioden 175-135 f.Kr. Boken är skriven på hebreiska, men är bevarad endast på grekiska och i översättningar från grekiska.

2. Second Maccabees. 2. Andra Mackabeerboken. Professedly an abridgment of a larger work in five books by Jason of Cyrene. UPPGIFT en förkortning av ett större arbete på fem böcker av Jason från Kyrene. It begins with the antecedents of the conflict with Syria, and closes with the recovery of Jerusalem by Judas after his victory over Nicanor. Det börjar med föregångarna till den konflikt med Syrien, och stängs med indrivning av Jerusalem Judas efter sin seger över Nicanor. The work was written in Greek, and is much inferior in historical value to I Macc. Arbetet skrevs på grekiska, och är mycket sämre i historiskt värde att jag Macc. Prefixed to the book are two letters addressed to the Jews in Egypt on the observance of the Feast of Dedication (). Föregås av boken är två skrivelser till judarna i Egypten om efterlevnaden av högtid Dedication ().

3. First Esdras. 3. Första Esdras. In the Latin Bible, Third Esdras. I den latinska Bibeln Tredje Esdras. A fragment of the oldest Greek version (used by Josephus) of Chronicles (including Ezra and Nehemiah), containing I Chron. En skärva av de äldsta grekiska versionen (som används av Josephus) av Chronicles (inklusive Esra och Nehemja), innehållande I Chron. xxxv.-Neh. xxxv.-Neh. viii. viii. 13, in a different, and in part more original, order than the Hebrew text and with one considerable addition, the story of the pages of King Darius (iii. 1-v. 6). 13, i en annorlunda och delvis mer originellt, ordning än den hebreiska texten och med ett betydande tillägg, historien om de sidor kung Darius (III. 1-v. 6). The book is printed in an appendix to the official editions of the Vulgate (after the New Testament), but is not recognized by the Roman Church as canonical. Boken är tryckt i en bilaga till den officiella utgåvor av Vulgata (efter Nya Testamentet), men är inte erkänd av den romerska kyrkan som kanoniska.

4. Additions to Daniel. 4. Tillägg till Daniel.

a. The story of Susanna and the elders, prefixed to the book, illustrating Daniel's discernment in judgment. a. Historien om Susanna och de äldste, prefixet till boken, som illustrerar Daniels omdöme för dom.

b. The destruction of Bel and the Dragon, appended after ch. b. Förstörelsen av Bel och draken, som bifogas efter ch. xii., showing how Daniel proved to Cyrus that the Babylonian gods were no gods. xii., som visar hur Daniel visade sig Kyros att den babyloniska gudarna var inga gudar.

c. The Song of the three Jewish Youths in the fiery furnace, inserted in Dan. c. Song av de tre judiska Ungdomar i den brinnande ugnen, införd i Dan. iii. III. between verses 23 and 24. These additions are found in both Greek translations of Daniel (Septuagint and Theodotion); for the original language and for the Hebrew and Aramaic versions of the stories, see Daniel. mellan verserna 23 och 24. Dessa tillägg finns i både grekiska översättningar av Daniel (Septuaginta och Theodotion), för det ursprungliga språket och för hebreiska och arameiska versioner av berättelserna, se Daniel.

5. Additions to Esther. 5. Tillägg till Ester. In the Greek Bible, enlargement on motives suggested by the original story: I den grekiska Bibeln, utvidgningen på motiv som föreslagits i original story:

a. The dream of Mordecai and his discovery of the conspiracy, prefixed to the book; the interpretation follows x. a. Drömmen om Mordechai och hans upptäckt av konspiration, prefixet till boken, tolkning följer x. 3; 3;

b. Edict for the destruction of the Jews, after iii. b. Edikt för förintelse av judarna, efter III. 13; 13;

c., d. Prayers of Mordecai and Esther,after iv. c., d. Böner Mordokai och Esther, efter iv. 17; 17;

e. Esther's reception by the king, taking the place of v. 1 in the Hebrew; e. Esters mottagning av kungen, som ersättare för v. 1 i hebreiska;

f. Edict permitting the Jews to defend themselves, after viii. f. Edikt tillåter judarna att försvara sig, efter viii. 12. 12. In the Vulgate these additions are detached from their connection and brought together in an appendix to the book, with a note remarking that they are not found in the Hebrew. I Vulgata dessa tillägg har lossnat från sin anslutning och samlas i en bilaga till boken med en notering att påpeka att de inte återfinns i den hebreiska.

6. Prayer of Manasses. 6. Prayer of Manasses. Purports to be the words of the prayer spoken of in II Chron. Påstås vara att orden i bönen talas om i II Chron. xxxiii. XXXIII. 18 et seq.; probably designed to stand in that place. 18 ff., Troligen för att stå på denna plats. In many manuscripts of the Greek Bible it is found among the pieces appended to the Psalms; in the Vulgate it is printed after the New Testament with III and IV Esd., and like them is not canonical. I många manuskript av den grekiska Bibeln det visar bland bitarna bifogas Psalms; i Vulgata den trycks efter Nya Testamentet med III och IV ESD., Och gillar dem inte är kanoniska.

7. Judith. 7. Judith. Story of the deliverance of the city of Bethulia by a beautiful widow, who by a ruse deceives and kills Holophernes, the commander of the besieging army. Historien om befrielsen av staden Bethulia av en vacker änka, som genom ett knep bedrar och dödar Holophernes, chefen för den belägrade hären. The book was written in Hebrew, but is preserved only in Greek or translations from the Greek; an Aramaic Targum was known to Jerome. Boken är skriven på hebreiska, men är bevarad endast på grekiska eller översättningar från grekiska, en arameiska Targum kände till Jerome.

8. Tobit. 8. Tobit. The scene of this tale, with its attractive pictures of Jewish piety and its interesting glimpses of popular superstitions, is laid in the East (Nineveh, Ecbatana); the hero is an Israelite of the tribe of Naphtali, who was carried away in the deportation by Shalmaneser ("Enemessar"). Skådeplatsen för denna berättelse, med sitt attraktiva bilder av judisk fromhet och dess intressanta glimtar av folklig vidskepelse, läggs i öst (Nineve, Ekbatana), hjälten är en israelit av stammen Naftali, som fördes bort i utvisning genom Shalmaneser ( "Enemessar"). The story is related in some way to that of AḦiḳar. Berättelsen är kopplat på något sätt som AḦiḳar.

9. Third Maccabees. 9. Tredje Mackabeerboken. (See Maccabees, Books of.) A story of the persecution of the Egyptian Jews by Ptolemy Philopator after the defeat of Antiochus at Raphia in 217 BC; their steadfastness in their religion, and the miraculous deliverance God wrought for them. The book, which may be regarded as an Alexandrian counterpart of Esther, is found in manuscripts of the Septuagint, but is not canonical in any branch of the Christian Church. (Se Maccabees, böcker av.) En historia av förföljelse av den egyptiska judar av Ptolemaios Filopator efter nederlaget Antiochos på Raphia i 217 f.Kr., deras fasthet i sin religion, och den mirakulösa räddning Gud gjorde för dem. Boken, som kan betraktas som en alexandrinare motsvarighet till Ester, finns i manuskript av Septuaginta, men är inte kanoniska i någon gren av den kristna kyrkan.

§ V. Historical Pseudepigrapha. § V. Historical Pseudepigrafi.

The books named above are all found in the Greek and Latin Bibles and in the Apocrypha of the Protestant versions. Böckerna som nämnts ovan finns alla i den grekiska och latin biblar och i apokryferna den protestantiska versionerna. We proceed now to other writings of the same general class, commonly called "Pseudepigrapha." Vi övergår nu till andra skrifter av samma allmänna klassen, som brukar kallas "Pseudepigrafi."

10. The Book of Jubilees, called also Leptogenesis ("The Little Genesis"), probably , in distinction, not from the canonical Genesis, but from a larger Midrash, a . 10. Den Jubileumsboken, kallas även Leptogenesis ( "The Little Genesis"), troligtvis, till skillnad, inte från den kanoniska Genesis, men ur ett större Midrash, en. It contains a haggadic treatment of the history of the Patriarchs as well as of the history of Israel in Egypt, ending with the institution of the Passover, based on Gen. and Ex. Den innehåller en haggadic behandling av historien om patriarkerna samt Israels historia i Egypten, som slutar med institutionen för Herrens Påsk, baserat på Gen och Ex. i.-xii. i.-XII. It is a free reproduction of the Biblical narrative, with extensive additions of an edifying character, exhortations, predictions, and the like. Det är en fri återgivning av den bibliska berättelsen, med omfattande tillägg av en uppbygglig karaktär, uppmaningar, prognoser, och liknande. It gets the name "Book of Jubilees" from the elaborate chronology, in which every event is minutely reckoned out in months, days, and years of the Jubilee period. Det blir namnet "Jubileumsboken" från utarbeta kronologi, där varje händelse är minutiöst räknas i månader, dagar och år av Jubilee period. The whole is in the form of a revelation made through an angel to Moses on Mt. Helheten är i form av en uppenbarelse görs genom en ängel till Moses på berget. Sinai, from which some writers were led to call the book the "Apocalypse of Moses." Sinai, där vissa författare har lett till att kalla boken för "Apocalypse of Moses." (See Apocalypse, § V. 10.) It was written in Hebrew, probably in the first century BC, but is now extant only in Ethiopic and in fragments of an old Latin translation, both made from an intermediate Greek version. Brief mention may be made here of several similar works containing Haggadah of early Hebrew history. (Se Apocalypse, § V. 10.) Skrevs det på hebreiska, troligen under första århundradet före Kristus, men nu är bevarad endast i etiopiska och fragment av en gammal latinsk översättning, som båda gjordes av en mellanliggande grekiska versionen. Kortfattat och kan göras här av flera liknande verk innehåller Haggadah tidiga hebreiska historia.

a. "Liber Antiquitatum Biblicarum," attributed to Philo. A. "Liber Antiquitatum Biblicarum," tillskrivs Philo. This was first published, with some other works of Philo, at Basel in 1527 (see Cohn, in "Jew. Quart. Rev." 1898, x. 277 et seq.; Schürer, "Gesch." 3d ed., iii. 541 et seq., additional literature). Denna publicerades för första gången, med några andra verk av Philo, i Basel år 1527 (se Cohn, i "Judisk. Quart. Rev" 1898, X. 277 ff.; Schürer, "Gesch." 3d ed., Iii. 541 ff. kompletterande litteratur). Extends from Adam to the death of Saul, with omissions and additions-genealogical, legendary, and rhetorical-speeches, prophecies, prayers, etc. The patriarchal age is despatched very briefly; the Exodus, on the contrary, and the stories of the Judges, are much expanded. Sträcker sig från Adam till döden för Saul, med luckor och tillägg-genealogiska, legendariska och retorisk-tal, profetior, böner etc. patriarkaliska åldern avgå mycket kortfattat, Exodus, tvärtom, och berättelserna om domarna , är mycket utvidgas. The author deals more freely with the Biblical narrative than Jubilees, and departs from it much more widely. Författaren behandlar mer fritt med den bibliska berättelsen än jubileer, och avgår från det mycket större utsträckning. The work is preserved in a Latin translation made from Greek; but it is highly probable that the original language was Hebrew, and that it was written at a time not very remote from the common era. Arbetet är bevarat i en latinsk översättning som gjorts från grekiska, men det är mycket troligt att den ursprungliga språk var hebreiska, och att det är skrivet vid en tidpunkt inte mycket långt från den vanliga tiden. Considerable portions of it are incorporated-under the name of Philo-in the Hebrew book, of which Gaster has published a translation under the title "Chronicles of Jerahmeel" (see Gaster, lc, Introduction, pp. xxx. et seq., and below, d). Betydande delar av det ingår, under namnet Philo-i hebreiska bok, som Gaster har publicerat en översättning med titeln "Chronicles of Jerameel" (se Gaster, LC, Introduction, pp. Xxx. Ff. Och nedan, d).

b. Later works which may be compared with this of Philo are the , and the , on which see the respective articles. b. Senare arbeten som kan jämföras med detta av Philo är, och, som finns i respektive artikel.

c. To a different type of legendary history belongs the Hebrew Yosippon (qv). c. För att en annan typ av legendariska historia tillhör den hebreiska Yosippon (qv).

d. The "Chronicles of Jerahmeel," translated by Gaster from a unique manuscript in the Bodleian (1899), are professedly compiled from various sources; they contain large portions excerpted from the Greek Bible, Philo (see above), and "Yosippon," as well as writings like the Pirḳe de R. Eliezer, etc. d. "Chronicles of Jerameel", översatt av Gaster från ett unikt manus i Bodleian (1899), är UPPGIFT sammanställs från olika källor, de innehåller stora portioner excerperats från den grekiska Bibeln, Philo (se ovan), och "Yosippon, "samt skrifter gillar Pirke de R. Eliezer, etc.

e. Any complete study of this material must include also the cognate Hellenistic writings, such as the fragments of Eupolemus and Artapanus (see Freudenthal, "Hellenistische Studien") and the legends of the same kind in Josephus. e. En fullständig undersökning av detta material skall även innehålla likartade hellenistiska skrifter, såsom fragment av Eupolemus och Artapanus (se Freudenthal, "Hellenistische Studien") och legenderna av samma slag i Josephus.

§ VI. § VI. Books of the Antediluvians. Böckerna i Antediluvians.

The Book of Jubilees makes repeated mention of books containing the wisdom of the antediluvians (eg, Enoch, iv. 17 et seq.; Noah, x. 12 et seq.) which were in the possession of Abraham and his descendants; also of books in which was preserved the family law of the Patriarchs (compare xli. 28) or their prophecies (xxxii. 24 et seq., xlv. 16). Den Jubileumsboken gör flera gånger omnämnda böcker innehåller visdom antediluvians (t.ex. Enok, iv. 17 ff., Noah, x. 12 ff.) Som var i besittning av Abraham och hans ättlingar, också av böcker som bevarades familjerätten i Hebron (jämför xli. 28) eller deras profetior (xxxii. 24 ff., xlv. 16). These are all in the literal sense "apocryphal," that is, esoteric, scriptures. Dessa är alla i bokstavlig mening "apokryfiska", det vill säga, esoterisk, skrifterna. A considerable number of writings of this sort have been preserved or are known to us from ancient lists and references; others contain entertaining or edifying embellishments of the Biblical narratives about these heroes. Ett stort antal skrifter av denna typ har bevarats eller känner vi till från gamla listor och referenser, andra innehåller underhållande eller uppbyggliga utsmyckningar i Bibelns berättelser om dessa hjältar. Those which are primarily prophetic or apocalyptic are enumerated elsewhere (x., xi.); the following are chiefly haggadic: De som främst profetiska eller apokalyptiska är upptaget på annat håll (x., xi.) Följande är huvudsakligen haggadic:

11. Life of Adam and Eve. 11. Life of Adam och Eva. This is essentially a Jewish work, preserved-in varying recensions-in Greek, Latin, Slavonic, and Armenian. Detta är huvudsakligen ett judiskt verk, konserverad-i varierande recensions-i grekiska, latin, slaviska och armeniska. It resembles the Testament literature (see below) in being chiefly occupied with the end of Adam's life and the burial of Adam and Eve. Det liknar Testamentet litteratur (se nedan) är huvudsakligen sysselsatt med slutet av Adams liv och nedgrävning av Adam och Eva. According to an introductory note in the manuscripts, the story was revealed to Moses, whence the inappropriate title "Apocalypse of Moses." Enligt en inledande anmärkning i manuskript, avslöjades historien att Moses, varifrån olämplig titeln "Apocalypse Moses." On the apocryphal Adam books see Adam, Book of. På de apokryfiska böcker Adam se Adam, bok.

Other apocryphal books bearing the name of Adam are: The Book of Adam and Eve, or the Conflict of Adam and Eve with Satan, extant in Arabic and Ethiopic; and The Testament of Adam, in Syriac and Arabic. Andra apokryfiska böcker som bär namnet Adam är: The Book of Adam och Eva, eller konflikten om Adam och Eva med Satan, bevarade på arabiska och etiopiska och testamente Adam, på syrianska och arabiska. Both these are Christian offshoots of the Adam romance. Apocalypses of Adam are mentioned by Epiphanius; the Gelasian Decree names a book on the Daughters of Adam, and one called the Penitence of Adam. Båda dessa är kristna utlöpare av Adam romantik. Apocalypses av Adam nämns av Epiphanius, den Gelasian dekret namn på en bok om döttrar av Adam och en kallas ånger av Adam.

Seven Books of Seth are said by Epiphanius ("Adversus Hæreses," xxxix. 5; compare xxvi. 8; also Hippolytus, "Refutatio," v. 22; see also Josephus, "Ant." i. 2, § 3) to have been among the scriptures of the Gnostic sect of Sethians.On the apocryphal books of Enoch see Apocalypse, § V., and Enoch, Books of. Sju böcker av Seth har sagt Epiphanius ( "Adversus Hæreses," xxxix. 5, jämför xxvi. 8, även Hippolytos, "Refutatio," v. 22, se även Josephus, "Ant." I. 2, § 3) har varit bland de skrifter den gnostiska sekten Sethians.On de apokryfiska böcker Enoks se Apocalypse, § V., och Enok, böcker av.

The Samaritan author, a fragment of whose writing has been preserved by Eusebius ("Præp. Ev." ix. 17) under the name of Eupolemus, speaks of revelations by angels to Methuselah, which had been preserved to his time. Samariern författare, ett fragment av vars skrift har bevarats genom Eusebius ( "Præp. Ev." Ix. 17) under namnet Eupolemus, talar om uppenbarelser av änglar till Methuselah, som hade bevarats på sin tid. A Book of Lamech is named in one of our lists of Apocrypha. En bok Lemek heter i en av våra listor över Apocrypha.

Books of Noah are mentioned in Jubilees (x. 12, xxi. 10). Böcker Noas nämns i jubileer (X. 12, xxi. 10). Fragments of an Apocalypse of Noah are incorporated in different places in Enoch (which see). Fragment av en Apocalypse Noas ingår på olika platser i Enok (som ser). A book bearing the name of Noria, the wife of Noah, was current among certain Gnostics (Epiphanius, "Adv. Hæreses," xxvi. 1). En bok som bär namnet Noria, var gift med Noah, aktuell bland vissa gnostiker (Epiphanius, "Adv. Hæreses," xxvi. 1). Shem transmits the books of his father, Noah (Jubilees, x. 14); other writings are ascribed to him by late authors. Sem överför böcker av sin far, Noah (jubileer, X. 14), andra skrifter tillskrivs honom i slutet av författarna. Ham was the author of a prophecy cited by Isidore, the son of Basilides (Clemens Alexandrinus, "Stromata," vi. 6); according to others he was the inventor of magic (identified with Zoroaster; Clementine, "Recognitiones," iv. 27). Ham var upphovsman till en profetia som åberopats av Isidor, son till Basilides (Clemens Alexandrinus, "Stromata," VI. 6), enligt andra var han som uppfann magi (identifieras med Zoroaster, Clementine, "Recognitiones," iv. 27).

§ VII. § VII. Testaments. Testamentet.

A special class of apocryphal literature is made up of the so-called "Testaments" of prominent figures in Bible history. En speciell klass av apokryfiska litteraturen utgörs av den så kallade "Testamentet" av förgrundsgestalter i biblisk historia. Suggested, doubtless, by such passages as the Blessing of Jacob (Gen. xlix.), the Blessing of Moses (Deut. xxxiii.), the parting speeches of Moses (Deut. iv., xxix. et seq.) and Joshua (Josh. xxiii., xxiv.), etc., the Testaments narrate the close of the hero's life, sometimes with a retrospect of his history, last counsels and admonitions to his children, and disclosures of the future. Föreslog, utan tvekan, av sådana passager som Välsignelse av Jacob (generator xlix.), Välsignelse av Moses (Mos xxxiii.) Delning tal Moses (Mos IV., Xxix. Ff.) Och Joshua ( Josh. xxiii., xxiv.) etc., Testamentena berätta slutet av hjältens liv, ibland med en tillbakablick på hans historia, sista råd och förmaningar till sina barn, och information om framtiden. These elements are present in varying proportions, but the general type is well marked. Dessa ämnen förekommer i varierande proportioner, men den allmänna typen är väl markerad.

12. Testament of Abraham. 12. Testament of Abraham. Edited in Greek (two recensions) by MR James, "Texts and Studies," ii. Redigeras på grekiska (två recensions) av James, "Texter och studier," ii. 2; in Rumanian by Gaster, in "Proc. of Society of Biblical Archeology," 1887, ix. 2, i Rumanian av Gaster, i "Proc. Av Society of Biblical Archeology," 1887, ix. 195 et seq.; see also Kohler, in "Jew. Quart. Rev." 195 ff., Se även Kohler, i "Judisk. Quart. Rev" 1895, vii. 1895, vii. 581 et seq. 581 ff. (See Abraham, Testament of, called also Apocalypse of Abraham). (Se Abraham, testamente, även kallad Apocalypse of Abraham). Narrative of the end of Abraham's life; his refusal to follow Michael, who is sent to him; his long negotiations with the Angel of Death. Berättelse från slutet av Abrahams liv, hans vägran att följa Michael, som skickas till honom, hans långa förhandlingar med Angel of Death. At his request, Michael shows him, while still in the body, this world and all its doings, and conducts him to the gate of heaven. På hans begäran, visar Michael honom, medan han fortfarande i kroppen, denna värld och alla dess göranden och leder honom till himmelens port. The book is thus mainly Haggadah, with a little apocalypse in the middle. The Slavonic Apocalypse of Abraham (ed. by Bonwetsch, "Studien zur Geschichte der Theologie und Kirche," 1897), translated from the Greek, gives the story of Abraham's conversion; the second part enlarges on the vision of Abraham in Gen. xv. Boken är därför främst Haggadah, med lite apokalyps i mitten. Slaviska Apocalypse Abrahams (red. av Bonwetsch, "Studien zur Geschichte der Theologie und Kirche", 1897), översatt från grekiska, ger berättelsen om Abrahams konvertering , den andra delen utvidgas på visionen om Abraham i Gen xv.

13. Testaments of Isaac and Jacob. 13. Testamentet av Isak och Jakob. Preserved in Arabic and Ethiopic. They are upon the same pattern as the Testament of Abraham; each includes an apocalypse in which the punishment of the wicked and the abode of the blessed are exhibited. Konserverade i arabiska och etiopiska. De är på samma mönster som Testament av Abraham, varje innehåller en apokalyps som straff för de onda och boningen i välsignade finns utställda. The moral exhortation which properly belongs to the type is lacking in the Testament of Abraham, but is found in the other two. Den moraliska uppmaning som tillhör egentligen den typ saknas i Testament av Abraham, men finns i de andra två.

14. Testaments of the Twelve Patriarchs. 14. Testamenten de tolv patriarkerna. The parting admonitions of the twelve sons of Jacob to their children. Delning förmaningar av tolv Jakobs söner till sina barn. Each warns against certain particular sins and commends the contrary virtues, illustrating and enforcing the moral by the example or experience of the speaker. Thus, Gad warns against hatred, Issachar shows the beauty of simple-mindedness, Joseph teaches the lesson of chastity. Varje varnar för vissa särskilda synder och berömmer tvärtom dygder, illustrerar och genomdriva moraliskt av exemplet eller erfarenhet av högtalaren. Således varnar Gad mot hat, visar Isaskar skönhet enfald, lär Josef lektion i kyskhet. In some (eg, in the Testament of Joseph) the legendary narrative of the patriarch's life fills a larger space, in others (eg, Benjamin) direct ethical teaching predominates. I vissa (t.ex. fyller i testamentet av Joseph) den legendariska berättelsen om patriarken liv ett större utrymme, i andra (t.ex., Benjamin) direkt etiska undervisning dominerar.

The eschatological element is also present in varying proportions-predictions of the falling away in the last days and the evils that will prevail; the judgment of God on the speaker's posterity for their sins (eg, Levi, xiv. et seq.; Judah, xviii. 22 et seq.; Zebulun, ix.); and the succeeding Messianic age (Levi, xviii.; Judah, xxiv. et seq.; Simeon, vi.; Zebulun, ix. et seq.). Den eskatologiska inslag finns också i varierande proportioner-förutsägelser om att falla bort i de sista dagarna och det onda som kommer att råda, Guds dom till talarens eftervärlden för sina synder (t.ex. Levi, xiv. Ff., Juda, xviii. 22 ff., Sebulon, ix.) samt den efterföljande Messianska ålder (Levi, xviii., Juda, xxiv. ff., Simeon, VI., Sebulon, ix. ff.). A true apocalypse is found in the Test. En sann apokalyps finns i testet. of Levi, ii. Levi, ii. et seq. ff. (see Apocalypse). (se Apocalypse). This eschatological element is professedly derived from a book written by Enoch (eg, Levi, x., xiv., xvi.; Judah, viii.; Simeon, v., etc.). Detta eskatologiska inslag är UPPGIFT härstammar från en bok skriven av Enok (t.ex. Levi, X., xiv., XVI., Juda, viii., Simeon, v., osv). The work is substantially Jewish; the Christian interpolations, though numerous, are not very extensive, and in general are easily recognizable. Arbetet är väsentligt judiska, den kristna interpolation, men många, är inte så omfattande, och i allmänhet är lätta att identifiera.

A Hebrew Testament of Naphtali has been published by Gaster ("Proceedings of Society of Biblical Archeology," December, 1893; February, 1894; see also "Chron. of Jerahmeel," pp. 87 et seq.), and is regarded by the editor and by Resch ("Studien und Kritiken," 1899, pp. 206 et seq.) as the original of which the Greek Testament is a Christian recension. En hebreisk Testament Naftali har publicerats av Gaster ( "Proceedings of Society of Biblical Archeology," December, 1893, februari 1894, se även "Chron. Av Jerameel," pp. 87 ff.), Och betraktas av redaktör och genom Resch ( "Studien und Kritiken, 1899, pp. 206 ff.) i original som det grekiska testamentet är en kristen recension.

15. Testament of Job. 15. Testament of Job. When the end of his life is at hand, Job narrates to his children the history of his trials, beginning with the cause of Satan's animosity toward him. När slutet på hans liv är i hand, berättar Job att hans barn historien om hans försök att börja med orsaken till Satans fientlighet mot honom. After parting admonitions (45), he divides his possessions among his sons, and gives to his three daughters girdles of wonderful properties(46 et seq.). Efter skilsmässan förmaningar (45) delar han sin egendom mellan hans söner och ger till sina tre döttrar gördlar underbara egenskaper (46 ff.). The book is a Haggadah of the story of Job, exaggerating his wealth and power, his good works, and his calamities, through all of which he maintains unshaken his confidence in God. Boken är en Haggadah av historien om Job, överdriver sin rikedom och makt, hans goda gärningar och hans elände, genom allt som han har orubblig sin förtröstan till Gud. There are no long arguments, as in the poem; the friends do not appear as defenders of God's justice-the problem of theodicy is not mooted-they try Job with questions (see 36 et seq.). Det finns inga långa argument, som i dikten, vänner inte framstå som försvarare av Guds rättvisa-problemet med teodicéproblemet inte har diskuterats, de försöker Job med frågor (se 36 ff.). Elihu is inspired by Satan, and is not forgiven with the others. Elihu är inspirerad av Satan, och är inte förlåtas med de andra. See Kohler, in "Semitic Studies in Memory of Alexander Kohut," pp. Se Kohler, i "semitiska Studier till minne av Alexander Kohut," pp. 264-338 and 611, 612, and James, in "Apocrypha Anecdota," ii. 264-338 och 611, 612, och James, i "Apocrypha Anecdota," ii. 104 et seq.). 104 ff.).

16. Testament of Moses. 16. Testament of Moses. The patristic lists of Apocrypha contain, in close proximity, the Testament of Moses and the Assumption of Moses. It is probable that the two were internally connected, and that the former has been preserved in our Assumption of Moses, the extant part of which is really a Testament-a prophetic-apocalyptic discourse of Moses to Joshua. The patristic förteckningar över Apocrypha innehåller, i närheten, Testamentet Moses och antagandet av Moses. Det är troligt att de båda var anslutna internt, och att den tidigare har bevarats i vårt Övertagande av Moses, bevarade del är verkligen testamentets en profetisk-apokalyptiska diskurs Mose till Josua. See below, § x. Se nedan, § x. 2. 2.

17. Testament of Solomon. 17. Testament of Solomon. Last words of Solomon, closing with a confession of the sins of his old age under the influence of the Jebusite, Shulamite. Sista ord till Salomo, avsluta med en bekännelse av synder hans ålderdom under inflytande av jebuséerna, Shulamite. It is in the main a magical book in narrative form, telling how Solomon got the magic seal; by it learned the names and powers of the demons and the names of the angels by whom they are constrained, and put them to his service in building the Temple; besides other wonderful things which he accomplished through his power over the demons. Det är i huvudsak en magisk bok i berättande form, berättar hur Salomo fick magiska sigill, som det lärt sig namnen och befogenheter demoner och namnen på de änglar av vem de är ansträngda och ställa dem till sin tjänst i byggnad Temple, utöver andra underbara ting som han utfört genom sin makt över demonerna. (See Fleck, "Wissenschaftliche Reise," ii. 3, 111 et seq.) A translation into English by Conybeare was given in "Jewish Quart. Rev." (Se Fleck, "Wissenschaftliche Reise," II. 3, 111 ff.) En översättning till engelska av Conybeare gavs i "judisk Quart. Rev" 1899, xi. 1899, xi. 1-45. 1-45.

The Gelasian Decree names also a "ContradictioSalomonis," which may have described his contest in wisdom with Hiram, a frequent theme of later writers. The Gelasian dekretet namn också en "ContradictioSalomonis", som kan ha beskrivit sina tävling i visdom med Hiram, ett frekvent tema av senare författare.

A Testament of Hezekiah is cited by Cedrenus; but the passage quoted is found in the Ascension of Isaiah. Ett testamente av Hiskia anförs av Cedrenus, men ovannämnda avsnitt finns i Jesajas himmelsfärd.

§ VIII. § VIII. Relating to Joseph, Isaiah, and Baruch. Beträffande Joseph, Jesaja, och Baruch.

Other Apocrypha are the following: Andra Apocrypha är följande:

18. Story of Aseneth. 18. Story of Aseneth. A romantic tale, narrating how Aseneth, the beautiful daughter of Potiphar, priest of On, became the wife of Joseph; how the king's son, who had desired her for himself, tried to destroy Joseph, and how he was foiled. En romantisk berättelse, berätta hur Aseneth, den vackra dottern till Potifars, prästen i On, blev hustru till Josef, hur kungens son, som hade önskat henne för sig själv, försökte förstöra Joseph, och hur han stoppades. The romance exists in various languages and recensions. Romantik finns i olika språk och recensions. The Greek text was published by Batiffol, Paris, 1889. Den grekiska texten publicerades av Batiffol, Paris, 1889.

A Prayer of Joseph is named in the anonymous list of Apocrypha, and is quoted by Origen and Procopius. En bön av Joseph är döpt i den anonyma listan över Apocrypha, och citeras av Origenes och Prokopios. In these fragments Jacob is the speaker. I dessa fragment Jacob är högtalaren.

19. Ascension of Isaiah, or Vision of Isaiah. 19. Jesajas himmelsfärd, eller vision av Jesaja. Origen speaks of a Jewish apocryphal work describing the death of Isaiah. Origenes talar om en judisk apokryfiska arbete beskriver död Jesaja. Such a martyrium is preserved in the Ethiopic Ascension of Isaiah, the first part of which tells how Manasseh, at the instigation of a Samaritan, had Isaiah sawn asunder. Sådan Martyrium finns bevarad i den etiopiska Jesajas himmelsfärd, den första delen som berättar hur Manasse, på inrådan av en samarit, hade Jesaja sågat sönder. The second part, the Ascension of Isaiah to heaven in the 20th year of Hezekiah, and what he saw and heard there, is Christian, though perhaps based on a Jewish vision. Extensive Christian interpolations occur in the first part also. Den andra delen är Jesajas himmelsfärd till himlen i den 20: e året av Hiskia och vad han såg och hörde det, kristna, men kanske bygger på en judisk vision. Omfattande Christian interpoleringar sker under första delen också. A fragment of the Greek text is reproduced in Grenfell and Hunt, "The Amherst Papyri," London, 1900. En skärva av den grekiska texten återges i Grenfell och Hunt, "The Amherst Papyri," London, 1900.

20. The Rest of the Words of Baruch, or Paralipomena of Jeremiah. (Ceriani, "Monumenta," v. 1, 9 et seq.; J. Rendel Harris, "Rest of the Words of Baruch," 1889; Dillmann, "Chrestomathia Æthiopica," pp. 1 et seq.; Greek and Ethiopic.) Narrates what befell Baruch and Abimelech (Ebed-melech) at the fall of Jerusalem. 20. Resten av ord Baruch, eller Paralipomena för Jeremia. (Ceriani, "Monumenta," v. 1, 9 ff.: J. Rendel Harris, "Rest of the Words of Baruch," 1889; Dillmann, " Chrestomathia aethiopica, "pp. 1 ff., grekiska och etiopiska.) berättar vad som drabbade Baruch och Abimelek (Ebeds-Melech) vid Jerusalems fall. Sixty-six years after, they sent a letter by an eagle to Jeremiah in Babylon. Sextiosex år senare, skickade de ett brev av en örn till Jeremia i Babylon. He leads a company of Jews back from Babylonia; only those who are willing to put away their Babylonian wives are allowed to cross the Jordan; the others eventually become the founders of Samaria. Jeremiah is spirited away. Han leder ett bolag av judar tillbaka från Babylonien, bara de som är villiga att lägga undan sina babyloniska fruar får passera Jordanien, de andra så småningom bli grundarna i Samarien. Jeremia är Spirited Away. After three days, returning to the body, he prophesies the coming of Christ and is stoned to death by his countrymen. Efter tre dagar, återvänder till kroppen, profeterar han Kristi ankomst och stenades till döds av sina landsmän.

§ IX. § IX. Lost Books. Lost Books.

Other haggadic works named in the Gelasian Decree are: the Book of Og, the Giant, "whom the heretics pretend to have fought with a dragon after the flood"; perhaps the same as the Manichean Γιγάτειος βίβλος. Andra haggadic verk som nämns i Gelasian dekretet är bok Og, the Giant "som kättare låtsas att ha slagits med en drake efter översvämning", kanske samma som manikeisk Γιγάτειος βίβλος. (Photius, "Cod." 85), or τῶν Γιγάντων; The Penitence of Jannes and Jambres. (Photius, "Torsk". 85), eller τῶν Γιγάντων, Den ånger i Jannes och Jambres. (See Iselin, in "Zeitschrift für Wissensch. Theologie," 1894, pp. 321 et seq.) Both of these may well have been ultimately of Jewish origin. (Se Iselin, i "Zeitschrift für Wissensch. Theologie", 1894, pp. 321 ff.) Båda dessa kan mycket väl ha varit sista hand av judisk härkomst.

§ X. Prophetical Apocrypha. § X. profetiska Apocrypha.

1. Baruch. 1. Baruch. Purporting to be written by Baruch, son of Neriah, the disciple of Jeremiah, after the deportation to Babylon. Utger sig för att vara skrivet av Baruch, son till Neriah, lärjunge till Jeremia, efter bortförandet till Babylon. The book is not original, drawing its motives chiefly from Jeremiah and Isaiah xl. Boken är inte original, hämta sina motiv främst från Jeremia och Jesaja XL. et seq.; affinity to the Wisdom literature is also marked in some passages, especially in ch. ff.; affinitet till vishet litteraturen är också starkt på vissa ställen, särskilt i kap. iii. The Epistle of Jeremiah to the captives in Babylon, which is appended to Baruch, and counts as the sixth chapter of that book, is a keen satire on idolatry. III. epistel Jeremia till fångar i Babylon, som bifogas Baruch, och räknas som det sjätte kapitlet i denna bok, är en skarp satir om avgudadyrkan.

2. Assumption of Moses. 2. Övertagande av Moses. See above, Testament of Moses (§ VII. 16). Se ovan, testamente om Moses (§ VII. 16). What now remains of this work, in an old Latin version, is prophetic in character, consisting of predictions delivered by Moses to Joshua when he had installed him as his successor. Vad återstår nu av detta arbete, i ett gammalt latinskt version, är profetisk karaktär, bestående av prognoser som levereras av Moses till Joshua när han installerade honom som sin efterträdare. Moses foretells in brief outline the history of the people to the end of the kingdom of Judah; then, more fully, the succeeding times down to the successors of Herod the Great, and the Messianic age which ensues. Moses förutsäger i korta drag historien om folk till slut på kungariket Juda, sedan blev mer fullständigt, de efterföljande gånger ner till efterträdare Herod the Great, och det messianska tidsålder som blir följden. It is probable that the lost sequel contained the Assumption of Moses, in which occurred the conflict-referred to in Jude 9-between Michael and Satan for the possession of Moses' body. Det är troligt att den förlorade uppföljaren ingår övertagande av Moses, som inträffade den konfliktdrabbade avses i Jude 9-mellan Michael och Satan för innehav av Moses kropp.

3. Eldad and Medad. 3. Eldad och Medad. Under this name an apocryphal book is mentioned in our lists, and quoted twice in the "Shepherd of Hermas" (ii. 34). Under detta namn en apokryfiska bok nämns i våra listor, och som citeras två gånger i "Hermas Herden" (II. 34). It contained the prophecy of the two elders named in Num. Det innehöll profetian om de två äldste nämns i Num. xi. xi. 26. § XI. 26. § XI. Apocalypses. Apocalypses.

Most of the prophetical Apocrypha are apocalyptic in form. De flesta av de profetiska apokryferna är apokalyptiska i form. To this class belong: Enoch, The Secrets of Enoch, IV Esd., the Apocalypses of Baruch (Greek and Syriac), Apocalypse of Zephaniah, Apocalypse of Elijah, and others (see Apocalypse, and the special articles). Apocalyptic elements have been noted above in the Assumption of Moses, the Ascension of Isaiah, the Testaments of the Twelve Patriarchs, and others. Till denna klass hör: Enoch, The Secrets of Enoch, IV ESD., Den Apocalypses av Baruch (grekiska och syriska), Apocalypse of Sefanja, Apocalypse Elia, och andra (se Apocalypse, och de särskilda artiklar). Apocalyptic faktorer har ovan i antagandet av Moses, Jesajas himmelsfärd, Testamentena de tolv patriarkerna, och andra.

§ XII. § XII. Lyrical Apocrypha. Lyrical Apocrypha.

1. Psalm cli., in the Greek Bible; attributed to David, "when he had fought in single combat with Goliath." 1. Psaltaren CLI., I den grekiska Bibeln, tillskrivs David, "när han hade kämpat i envig med Goliat."

2. Psalms of Solomon. 2. Salomos psalmer. Eighteen in number; included in some manuscripts of the Greek Bible, but noted in the catalogues as disputed or apocryphal. Arton till antalet, i några manuskript av den grekiska Bibeln, men konstaterade i katalogerna som bestrids eller apokryfiska. Though ascribed to Solomon in the titles, there is no internal evidence that the author, or authors, designed them to be so attributed. Även tillskrivs Salomo i titlarna, det finns ingen inre bevis på att författaren eller författarna, konstruerade att de kan hänföras. They were written in Hebrew-though preserved only in Greek-in Palestine about the middle of the first century BC, and give most important testimony to the inner character of the religious belief of the time and to the vitality of the Messianic hope, as well as to the strength of party or sectarian animosity. The five Odes of Solomon in "Pistis Sophia" are of Christian (Gnostic) origin. De var skrivna på hebreiska, men bevarade endast i grekiska i Palestina omkring mitten av det första århundradet före Kristus, och ge viktigaste vittnesbörd om inre karaktär av religiös övertygelse av tiden och till livskraften i det messianska hoppet, liksom att styrkan i partiet eller sekteristiska fientlighet. De fem Odes of Solomon i "Pistis Sophia" är de kristna (gnostiska) ursprung.

3. Five apocryphal psalms in Syriac, edited by Wright ("Proceedings of Society of Biblical Archeology," 1887, ix. 257-266). 3. Fem apokryfiska psalmer på syrianska, redigerad av Wright ( "Proceedings of Society of Biblical Archeology," 1887, ix. 257-266). The first is Ps. Den första är Ps. cli. cli. (supra, § 1); it is followed by (2) a prayer of Hezekiah; (3) a prayer when the people obtain leave from Cyrus to return; and (4, 5) a prayer of David during his conflict with the lion and the wolf, and thanksgiving after his victory. § XIII. (supra, § 1), följd av (2) en bön i Hiskias, (3) en bön då folket få ledigt från Cyrus att återvända, och (4, 5) en bön av David under hans konflikt med lejon och vargen, och tacksägelse efter sin seger. § XIII. Didactic Apocrypha. Didaktisk Apocrypha.

1. The Wisdom of Jesus, the Son of Sirach (in the Latin Bible entitled Ecclesiasticus). 1. The Wisdom of Jesus, Son Jesus Syraks vishet (i den latinska bibeln rätt Syraks). Proverbs and aphorisms for men's guidance in various stations and circumstances; a counterpart to the Proverbs of Solomon. Ordspråk och aforismer för mäns vägledning i olika stationer och omständigheter, en motsvarighet till Ordspråksboken av Salomo. The author was a native of Jerusalem, and wrote in Hebrew; his work was translated into Greek by his grandson soon after 132 BC The Syriac translation was also made from the Hebrew, and recently considerable parts of the Hebrew text itself have been recovered. Författaren var född i Jerusalem, och skrev på hebreiska, hans verk översattes till grekiska av hans sonson strax efter 132 f.Kr. Det syriska översättningen gjordes också från hebreiska, och senaste tiden har stora delar av den hebreiska texten själv har återvunnits. The book is included in the Christian Bible-Greek, Latin, Syriac, etc.-but was excluded from the Jewish Canon (Tosef., Yad. ii. 13 et seq.). Boken ingår i den kristna Bibeln, grekiska, latin, syriska, etc., men uteslöts från den judiska Canon (Tosef., Yad. Ii. 13 ff.). Many quotations in Jewish literature prove, however, its continued popularity. Många citat i judisk litteratur visar dock fortsatt popularitet.

2. Wisdom of Solomon, Σοφία Σολομῶνος. 2. Wisdom of Solomon, Σοφία Σολομῶνος. Written in Greek, probably in Alexandria; a representative ofHellenistic "Wisdom." På grekiska, sannolikt i Alexandria, en representant ofHellenistic "visdom". Solomon, addressing the rulers of the earth, exhorts them to seek wisdom, and warns them of the wickedness and folly of idolatry. Solomon, lösa världens härskare, uppmanar dem att söka visdom, och varnar dem från ondska och dårskap av avgudadyrkan. Noteworthy is the warm defense of the immortality of the soul, in which the influence of Greek philosophical ideas is manifest, as, indeed, it is throughout the book. Anmärkningsvärd är den varma försvar för själens odödlighet, där påverkan av grekiska filosofiska idéer är uppenbar, vilket faktiskt är det genom hela boken.

3. Fourth Maccabees. 3. Fjärde Mackabeerboken. The title is a misnomer; and the attribution of the work to Flavius Josephus is equally erroneous. Titeln är missvisande, och att fördelningen av arbetet med att Flavius Josephus är också fel. The true title is Περὶ αὐτοκράτορος λογισμοῦ, "On the Autonomy of Reason." Den verkliga Titeln är Περὶ αὐτοκράτορος λογισμοῦ, "On the Autonomy of Reason." It is an anonymous discourse on the supremacy of religious intelligence over the feelings. Det är en anonym diskurs om överhöghet religiösa intelligens över känslorna. This supremacy is proved, among other things, by examples of constancy in persecution, especially by the fortitude of Eleazar and the seven brothers (II Macc. vi. 18, vii. 41). Denna överlägsenhet bevisas bland annat av exempel på konstans i förföljelser, särskilt av mod till Eleasar och de sju bröder (II Macc. VI. 18, vii. 41). The work was written in Greek; it is found in some manuscripts of the Septuagint, but is not canonical. Arbetet skrevs på grekiska, det finns i vissa handskrifter av Septuaginta, men är inte kanoniska.

§ XIV. § XIV. Apocrypha in the Talmud. Apocrypha i Talmud.

There are no Jewish catalogues of Apocrypha corresponding to the Christian lists cited above; but we know that the canonicity of certain writings was disputed in the first and second centuries, and that others were expressly and authoritatively declared not to be sacred scripture, while some are more vehemently interdicted-to read them is to incur perdition. Det finns inga judiska kataloger Apocrypha motsvarar den kristna listorna ovan, men vi vet att canonicity vissa skrifter bestred i första och andra århundradena, och det andra var uttryckligen och myndigt förklarade sig inte vara heliga Skrift, medan en del är häftigare interdicted-att läsa dem är att ådra undergång. The controversies about Ecclesiastes and the Song of Solomon will be discussed in the article Canon, where also the proposed "withdrawal" of Proverbs, Ezekiel, and some other books will be considered. Polemiken om Predikaren och Höga visan kommer att diskuteras i artikeln Canon, där även den föreslagna "tillbakadragande" i Ordspråksboken, Hesekiel, och några andra böcker kommer att beaktas. Here it is sufficient to say that the school of Shammai favored excluding Ecclesiastes and the Song of Solomon from the list of inspired scriptures, but the final decision included them in the canon. Här räcker det att säga att skolan i Shammai favoriserade exklusive Predikaren och Höga visan från listan över inspirerade skrifter, men det slutgiltiga beslutet inkluderat dem i kanon.

Sirach, on the other hand, was excluded, apparently as a recent work by a known author; and a general rule was added that no books more modern than Sirach were sacred scripture. Jesus Syraks vishet, å andra sidan var utesluten, uppenbarligen som ett arbete på senare tid en känd författare, och en generell regel lagts till att inga böcker modernare än Jesus Syraks vishet var heliga skrift.

The same decision excluded the Gospels and other heretical (Christian) scriptures (Tosef., Yad. ii. 13). Samma beslut undantas evangelierna och andra kätterska (Christian) skrifterna (Tosef., Yad. Ii. 13). These books, therefore, stand in the relation of Apocrypha to the Jewish canon. In Mishnah Sanh. Dessa böcker, därför står i relation till apokryferna till den judiska kanon. I Mishna Sanh. x. x. 1, R. Akiba adds to the catalogue of those Israelites who have no part in the world to come, "the man who reads in the extraneous books" (), that is, books outside the canon of holy scripture, just as ἔξω, extra, are used by Christian writers (Zahn, "Gesch. des Neutestamentlichen Kanons," i. 1, 126 et seq.). Among these are included the "books of the heretics" (), ie, as in Tosef., Yad. 1, tillägger R. Akiba till katalogen över de israeliter som inte har någon del i den kommande världen, "mannen som läser i främmande böcker" (), dvs böcker utanför kanon heliga skrift, precis som ἔξω, extra, används av kristna författare (Zahn, "Gesch. des Neutestamentlichen Kanons," I. 1, 126 ff.). Bland dessa finns "Böcker av kättare" (), dvs som i Tosef., Yad . quoted above, the Christians (Bab. Sanh. 100b). ovan citerade, de kristna (Bab. Sanh. 100b). Sirach is also named in both Talmuds, but the text in the Jerusalem Talmud (Sanh. 28a) is obviously corrupt. Jesus Syraks vishet är också heter i båda Talmuds, men texten i Jerusalem Talmud (Sanh. 28a) är tydligen skadad.

Further, the writings of Ben La'anah () fall under the same condemnation (Yer. Sanh. lc); the Midrash on Ecclesiastes xii. Vidare skrifter Ben La'anah () omfattas av samma fördömelse (Yer. Sanh. LC), det Midrash på Predikaren xii. 12 (Eccl. R.) couples the writings of Ben Tigla () with those of Sirach, as bringing mischief into the house of him who owns them. What these books were is much disputed (see the respective articles). 12 (Eccl. R.) par skrifter Ben Tigla () med dem som Jesus Syraks vishet, som föra ofog i huset av honom som äger dem. Vilka dessa böcker är mycket ifrågasatt (se respektive artikel). Another title which has given rise to much discussion is or (sifre ha-meram or ha-merom), early and often emended by conjecture to (Homeros; so Hai Gaon, and others). En annan titel som har gett upphov till många diskussioner är eller (sifre ha-meram eller ha-Merom), tidigt och ofta emended genom förmodanden till (Homeros, så Hai Gaon, m.fl.). See Homer in Talmud. Se Homer i Talmud. The books of "Be Abidan," about which there is a question in Shab. Häften med "Be Abidan", om vilken det finns en fråga i Shab. 116a, are also obscure. 116a, är också oklara.

Crawford Howell Toy George F. Moore Crawford Howell Toy George F. Moore

Jewish Encyclopedia, published between 1901-1906. Jewish Encyclopedia, publicerade mellan 1901-1906.

Bibliography: Bibliografi

Texts: The Apocrypha (in the Protestant sense) are found in editions of the Greek Bible; see especially Swete, The Old Testament in Greek, 2d ed.; separately, Fritzsche, Libri Apocryphi Veteris Testamenti Grœci, 1871. Texter: Apocrypha (i protestantiska bemärkelse) finns i utgåvor av den grekiska Bibeln, se särskilt Swete, Gamla testamentet på grekiska, 2d ed.; Separat Fritzsche, Libri Apocryphi Veteris Testamenti Grœci, 1871. Of the Pseudepigrapha no comprehensive corpus exists; some of the books are included in the editions of Swete and Fritzsche, above; Av Pseudepigrafi ingen omfattande corpus existerar, är några av de böcker som ingår i de olika versionerna av Swete och Fritzsche, ovan;

and in Hilgenfeld, Messias Judœorum, 1869. och i Hilgenfeld, Messias Judœorum, 1869. See also Fabricius, Codex Pseudepigraphus Veteris Testamenti, 2 vols., 2d ed., Hamburg, 1722, 1723, which is not replaced by any more recent work. Se även Fabricius, Codex Pseudepigraphus Veteris Testamenti, 2 vols., 2d ed., Hamburg, 1722, 1723, som inte ersätts av något nyare verk. For editions (and translations) of most of these writings the literature of the respective articles must be consulted. För upplagor (och översättningar) av de flesta av dessa skrifter litteraturen i respektive artiklar måste höras. Translations: The Authorized Version may best be used in the edition of CJ Ball, Variorum Apocrypha, which contains a useful apparatus of various readings and renderings; Translations: The Authorized Version kan bäst användas i den utgåva av CJ Ball, Variorum Apocrypha, som innehåller en användbar apparat av olika behandlingar och renderingar;

the Revised Version, Apocrypha, 1895; Churton, Uncanonical and Apocryphal Scriptures, 1884; a revised translation is given also in Bissell's Commentary (see below). den reviderade versionen, Apocrypha, 1895; churton, Uncanonical och apokryfiska skrifter, 1884, en reviderad översättning finns också i Bissell's Commentary (se nedan). Of the highest value is the German translation, with introductions and notes, in Kautzsch, Die Apokryphen und Pseudepigraphen des Alten Testaments, 2 vols., 1899. Av det högsta värdet är den tyska översättningen, med introduktion och noter, i Kautzsch, Die Apokryphen und Pseudepigraphen des Alten Testamentet, 2 vols., 1899. Commentaries: Fritzsche and Grimm, Kurzgefasstes Exegetisches Handbuch zu den Apokryphen des Alten Bundes, 6 vols., 1851-60; Wace (and others), Apocrypha, 2 vols., 1888 (Speaker's Bible); Bissell, The Apocrypha of the Old Testament, 1890 (Lange series). The most important recent work on this whole literature is Schürer's Geschichte des Jüdischen Volkes, 3d ed., vol. Kommentarer: Fritzsche och Grimm, Kurzgefasstes Exegetisches Handbuch zu den Apokryphen des Alten Bundes, 6 vol., 1851-60, Wace (och andra), Apocrypha, 2 vols., 1888 (Speaker's Bible), Bissell, The Apocrypha i Gamla testamentet är 1890 (Lange-serien). viktigaste aktuella arbeten i hela denna litteratur Schürer's Geschichte des Jüdischen Volkes, 3d ed., vol. iii. III. (Eng. tr. of 2d ed.: Jew. People in the Time of Jesus Christ), where also very full references to the literature will be found.TGFM (Eng. tr. Av 2d ed.: Judisk. Folk i tiden för Jesus Kristus), där även mycket utförligt hänvisningar till litteratur found.TGFM


Also, see: Se även:
Pseudepigrapha Pseudepigrafi
New Testament Apocrypha New Testament Apocrypha

This subject presentation in the original English language Denna fråga presenteras i den ursprungliga engelska språket


Send an e-mail question or comment to us: E-mailSkicka ett e-mail eller kommentar till oss: E-post

The main BELIEVE web-page (and the index to subjects) is at De viktigaste TROR web-sida (och indexet till personer) är