Book of Deuteronomy Femte Moseboken

Words (Hebrew Title) Words (hebreiska avdelning)

General Information Allmän information

Deuteronomy is the fifth book of the Old Testament in the Bible. Femte Mosebok är den femte boken i Gamla testamentet i Bibeln. Its name, meaning "repeated law," is based on the book's stylistic form: a series of speeches in which the law originally given on Mount Sinai is repeated by Moses to the next generation. Dess namn betyder "upprepade lag," bygger på bokens stilistiska form: en serie tal i vilket lag som ursprungligen gavs på berget Sinai upprepas av Moses till nästa generation. The book consists of a double introduction, a legal section with concluding ritual elaboration, two old poems, and an account of Moses' death. Boken består av en dubbel introduktion, en juridisk avdelning med avslutande ritual utarbetande, två gamla dikter, och en berättelse om Moses död. Although it is traditionally ascribed to Moses, it could not have been written much earlier than the time of King Josiah (dc 609 BC). However, there was probably an earlier edition of the central legal section dating to the reign of Hezekiah (c. 700 BC). The principal themes of Deuteronomy include the election of Israel by God, trust in God's power, rejection of foreign gods, and the importance of the Mosaic law. Även om det är traditionellt tillskrivs Moses kunde det inte ha skrivits mycket tidigare än den tid som kung Josias (dc 609 f.Kr.). Men det var nog en tidigare upplaga av centrala juridiska avdelning daterad till regeringstid Hiskia (c. 700 f.Kr.). huvudteman i Femte Mosebok om val av Israels Gud, förtröstan på Guds kraft, avvisande av främmande gudar, och betydelsen av den mosaiska lagen.

BELIEVE Religious Information Source web-siteTRO
Religiösa
Information
Källa
webbplats
Our List of 1,000 Religious Subjects Vår lista över 1000 religiösa Ämnesområden
E-mailE-post
JJM Roberts JJM Roberts

Bibliography Bibliografi
L Goldberg, Deuteronomy (1986); AD Phillips, Deuteronomy (1973); M Weinfeld, Deuteronomy and the Deuteronomic School (1972). L Goldberg, Moseboken (1986), AD Phillips, Moseboken (1973), M Weinfeld, Deuteronomium och Deuteronomic School (1972).


Book of Deuteronomy Femte Moseboken

Brief Outline Kort återblick

  1. First discourse (1-4) Första discourse (1-4)
  2. Second discourse (5-26) Andra discourse (5-26)
  3. Third discourse (27-30) Tredje discourse (27-30)
  4. Last counsels; parting blessings (31-34) Senast råd; parting välsignelser (31-34)


Deuteron'omy Deuteron'omy

Advanced Information Avancerad information

In all the Hebrew manuscripts the Pentateuch (qv) forms one roll or volume divided into larger and smaller sections called parshioth and sedarim. I alla hebreiska manuskript Moseböckerna (qv) bildar en rulle eller volym delas in i större och mindre delar kallas parshioth och sedarim. It is not easy to say when it was divided into five books. This was probably first done by the Greek translators of the book, whom the Vulgate follows. Det är inte lätt att säga när det var uppdelat i fem böcker. Det var troligen först gjort av grekiska översättare av boken, vilken Vulgata följande. The fifth of these books was called by the Greeks Deuteronomion, ie, the second law, hence our name Deuteronomy, or a second statement of the laws already promulgated. Den femte av dessa böcker kallades av grekerna Deuteronomion, dvs, den andra lagen, därav vårt namn Mosebok, eller en andra förklaring av de lagar som redan utfärdades. The Jews designated the book by the two first Hebrew words that occur, 'Elle haddabharim, ie, "These are the words." Judarna utsett boken av de två första hebreiska ord som förekommer, "Elle haddabharim, dvs" Detta är de orden. " They divided it into eleven parshioth. In the English Bible it contains thirty-four chapters. De indelad i elva parshioth. I den engelska Bibeln innehåller trettiofyra kapitel. It consists chiefly of three discourses delivered by Moses a short time before his death. Det består huvudsakligen av tre diskurser som levereras av Moses en kort tid före hans död.

They were spoken to all Israel in the plains of Moab, in the eleventh month of the last year of their wanderings. De talade till hela Israel i Moabs hedar, i elfte månaden av det sista året av sin vandring. The first discourse (1-4:40) recapitulates the chief events of the last forty years in the wilderness, with earnest exhortations to obedience to the divine ordinances, and warnings against the danger of forsaking the God of their fathers. Den första diskursen (1-4:40) sammanfattas de viktigaste händelserna under de senaste fyrtio åren i öknen, med allvarliga uppmaningar till lydnad till den gudomliga förordningar och varningar mot faran att överge Gud sina fäder. The second discourse (5-26:19) is in effect the body of the whole book. Den andra diskursen (5-26:19) är i själva verket själva hela boken. The first address is introductory to it. Den första adressen är inledningen till det. It contains practically a recapitulation of the law already given by God at Mount Sinai, together with many admonitions and injunctions as to the course of conduct they were to follow when they were settled in Canaan. Den innehåller praktiskt taget en rekapitulation av lagen redan från Gud på berget Sinai, tillsammans med många förmaningar och förbud som till beteende som de skulle följa när de bosatte sig i Kanaan.

The concluding discourse (ch. 27-30) relates almost wholly to the solemn sanctions of the law, the blessings to the obedient, and the curse that would fall on the rebellious. Den avslutande diskussionen (kapitel 27-30) hänför sig nästan helt till den högtidliga sanktioner av lagen, de välsignelser till lydiga och förbannelsen som skulle falla på de upproriska. He solemnly adjures them to adhere faithfully to the covenant God had made with them, and so secure for themselves and their posterity the promised blessings. Han adjures högtidligt dem att ansluta sig troget till förbund Gud hade gjort med dem, och så säkert för sig själva och sina efterkommande den utlovade välsignelser. These addresses to the people are followed by what may be called three appendices, namely (1), a song which God had commanded Moses to write (32:1-47); (2) the blessings he pronounced on the separate tribes (ch.33); and (3) the story of his death (32:48-52) and burial (ch. 34), written by some other hand, probably that of Joshua. Dessa adresser till folket följs av vad man kan kalla tre bilagor, nämligen (1), en låt som Gud hade befallt Mose att skriva (32:1-47), (2) de välsignelser han uttalat sig om olika stammar (ch .33), och (3) historien om hans död (32:48-52) och begravning (kap 34), skriven av någon annan hand, antagligen som Joshua. These farewell addresses of Moses to the tribes of Israel he had so long led in the wilderness "glow in each line with the emotions of a great leader recounting to his contemporaries the marvellous story of their common experience. Dessa farväl adresser Mose till Israels stammar han så länge lett i öknen "lyser i varje rad med känslor av en stor ledare för att berätta om sin samtid den fantastiska berättelsen om deras gemensamma erfarenheter.

The enthusiasm they kindle, even to-day, though obscured by translation, reveals their matchless adaptation to the circumstances under which they were first spoken. Den entusiasm de Kindle, även i dag, men skyms av översättning, avslöjar deras oförliknelig anpassning till de omständigheter under vilka de talade först. Confidence for the future is evoked by remembrance of the past. Förtroende för framtiden är framkallade av minnet av det förflutna. The same God who had done mighty works for the tribes since the Exodus would cover their head in the day of battle with the nations of Palestine, soon to be invaded. Samma Gud som hade gjort underverk för stammarna eftersom Exodus skulle täcka sitt huvud i stridens dag med folken i Palestina, som snart blir invaderade. Their great lawgiver stands before us, vigorous in his hoary age, stern in his abhorrence of evil, earnest in his zeal for God, but mellowed in all relations to earth by his nearness to heaven. Deras stora lagstiftare står framför oss, kraftfull i sin grånade ålder, Stern i sin avsky för det onda, allvar i sitt nit för Gud, men mognat i alla relationer till jorden genom sin närhet till himlen. The commanding wisdom of his enactments, the dignity of his position as the founder of the nation and the first of prophets, enforce his utterances. Överbefälhavare visdom hans lagtexters, värdighet av hans ställning som grundare av nationen och den första av profeterna, genomdriva sina uttalanden. But he touches our deepest emotions by the human tenderness that breathes in all his words. Men han rör våra djupaste känslor av mänsklig ömhet som andas i alla hans ord.

Standing on the verge of life, he speaks as a father giving his parting counsels to those he loves; willing to depart and be with God he has served so well, but fondly lengthening out his last farewell to the dear ones of earth. Står på gränsen till livet, talar han som en far som ger sitt avsked råd till dem han älskar, vill avvika och vara med Gud, han har tjänat så bra, men ömt förlängning ut sitt sista farväl till de kära på jorden. No book can compare with Deuteronomy in its mingled sublimity and tenderness." Geikie, Hours, etc. The whole style and method of this book, its tone and its peculiarities of conception and expression, show that it must have come from one hand. Ingen bok kan jämföra med Mosebok i blandade höghet och ömhet. "Geikie, Hours, etc. Hela stil och metod för denna bok, sin ton och dess egenheter av planering och uttryck, visar att det måste ha kommit från en hand.

That the author was none other than Moses is established by the following considerations: (1.) The uniform tradition both of the Jewish and the Christian Church down to recent times. Att författaren var ingen annan än Moses är fastställd av följande skäl: (1.) Den enhetliga tradition både den judiska och den kristna kyrkan ner till den senaste tiden. (2.) The book professes to have been written by Moses (1:1; 29:1; 31:1, 9-11, etc.), and was obviously intended to be accepted as his work. (2.) Boken påstår sig ha skrivits av Moses (1:1, 29:1, 31:1, 9-11, etc.), var och är uppenbarligen avsedd att accepteras som hans arbete. (3.) The incontrovertible testimony of our Lord and his apostles (Matt. 19:7, 8; Mark 10:3, 4; John 5:46, 47; Acts 3:22; 7:37; Rom. 10:19) establishes the same conclusion. (3.) Den obestridliga vittnesbörd om vår Herre och hans apostlar (Matt 19:7, 8, Mark 10:3, 4; Johannes 5:46, 47, Apg 3:22, 7:37, Rom. 10:19 ) fastställs till samma slutsats. (4.) The frequent references to it in the later books of the canon (Josh. 8:31; 1 Kings 2:9; 2 Kings 14:6; 2 Chr. 23:18; 25:4; 34: 14; Ezra 3:2; 7:6; Neh. 8:1; Dan. 9: 11, 13) prove its antiquity; and (5) the archaisms found in it are in harmony with the age in which Moses lived. (4.) Den täta hänvisningar till det i senare böcker av Canon (Josua 8:31, 1 Kung 2:9; 2 Kungaboken 14:6; 2 Chr. 23:18, 25:4, 34: 14; Esra 3:2; 7:6; Neh. 8:1; Dan. 9: 11, 13) bevisa sin antiken, och (5) arkaismer finns i den är i samklang med den tid då Moses levde. (6.) Its style and allusions are also strikingly consistent with the circumstances and position of Moses and of the people at that time. (6.) Dess stil och allusioner är också påfallande överens med omständigheterna och ställning Moses och människorna på den tiden. This body of positive evidence cannot be set aside by the conjectures and reasonings of modern critics, who contended that the book was somewhat like a forgery, introduced among the Jews some seven or eight centuries after the Exodus. Detta organ faktiska bevis kan inte avsättas av gissningar och reasonings moderna kritiker, som hävdade att boken var ungefär som en förfalskning, infördes bland judarna omkring sju eller åtta år efter att de Exodus.

(Easton Illustrated Dictionary) (Easton illustrerad ordbok)


Deuteronomy Mosebok

Catholic Information Katolsk information

Deuteronomy is a partial repetition and explanation of the foregoing legislation together with an urgent exhortation to be faithful to it. Femte Mosebok är en partiell upprepning och förklaring av ovanstående lagstiftning tillsammans med en brådskande uppmaning till trohet mot det. The main body of the book consists of three discourses delivered by Moses to the people in the eleventh month of the fortieth year; but the discourses are precede by a short introduction, and they are followed by several appendices. Huvuddelen av boken består av tre diskurser som levereras av Mose till folket i elfte månaden i det fyrtionde året, men de diskurser föregås av en kort introduktion, och de följs av flera bilagor.

Introduction, i, 1-5.-Brief indication of the subject matter, the time, and the place of the following discourses. Inledning, i, 1-5.-kortfattad redogörelse för ärendet och tiden och platsen för följande diskurser.

(1) First Discourse, i, 6-iv, 40.-God's benefits are enumerated, and the people are exhorted to keep the law. (1) Första Discourse, I, 6-IV, 40.-Guds förmåner räknas, och människorna är uppmanade att hålla lagen.

(a) i, 6-iii, 29.-The main occurrences during the time of the wandering in the desert are recalled as showing the goodness and justice of God. (a) I, 6-III, 29.-De viktigaste händelserna under tiden för vandring i öknen påminde är så visar godhet och Guds rättvisa.

(b) iv, 1-40.-Hence the covenant with God must be kept. (b) IV, 1-40.-Därför är det förbund med Gud måste hållas. By way of parenthesis, the sacred writer adds here (i) the appointment of three cities of refuge across the Jordan, iv, 41-43; (ii) an historical preamble, preparing us for the second discourse, iv, 44-49. Genom parentes, lägger den heliga författaren här (i) utnämning av tre städer av tillflykt över Jordan, IV, 41-43, (ii) en historisk inledning, förbereda oss för den andra diskursen, IV, 44-49.

(2) Second Discourse, v, 1-xxvi, 19.-This forms almost the bulk of Deuteronomy. (2) Andra Discourse, v, 1-xxvi, 19.-Detta utgör nästan huvuddelen av Mosebok. It rehearses the whole economy of the covenant in two sections, the one general, the other particular. Den repeterar hela ekonomin i förbundet i två delar, den allmänna, den andra synnerhet.

(a) The General Repetition, v, 1-xi, 32.-Repetition of the decalogue, and reasons for the promulgation of the law through Moses; explanation of the first commandment, and prohibitions of all intercourse with the gentiles; reminder of the Divine favours and punishments; promise of victory over the Chanaanites; God's blessing on the observance of the Law, His curse on the transgressors. (a) den allmänna Repetition, V, 1-xi, 32.-Repetition av Dekalogen, och skälen till ikraftträdandet av den lag genom Mose, förklaring till det första budet, och förbud mot allt umgänge med hedningarna, påminnelse av Divine gynnar och straff, löftet om seger över Chanaanites, Guds välsignelse över efterlevnaden av lagen, Hans förbannelse över de som överträder.

(b) Special Laws, xii, 1-xxvi, 19.-(i) Duties towards God: He is to be duly worshiped, never to be abandoned; distinction of clean and unclean meats; tithes and first-fruits; the three principal solemnities of the year. (b) särskilda lagar, XII, 1-xxvi, 19 .- (i) förpliktelser gentemot Gud: Han skall vara vederbörligen tillbad, aldrig att läggas ned, åtskillnad mellan rent och orent kött, tionde och första skörd, de tre viktigaste högtider under året. (ii) Duties towards God's representatives: toward the judges, the future kings, the priests, and Prophets. (ii) skyldigheter gentemot Guds representanter: mot domare, framtiden kungar, präster och profeter. (iii) Duties towards the neighbour: as to life, external possessions, marriage, and various other particulars. (iii) skyldigheter gentemot granne: om livet, yttre egendom, äktenskap och diverse andra uppgifter.

(3) Third Discourse, xxvii, 1-xxx, 20.-A renewed exhortation to keep the law, based on diverse reasons. (3) Tredje Discourse, XXVII, 1-xxx, 20.-En ny uppmaning att hålla lagen, som bygger på olika orsaker.

(a) xxvii, 1-26.-Command to inscribe the law on stones after crossing the Jordan, and to promulgate the blessings and curses connected with the observance or non-observance of the law. (a) XXVII, 1-26.-Kommando för att skriva lagen om stenarna efter passage av Jordan, samt att utfärda de välsignelser och förbannelser samband med iakttagande eller icke-efterlevnad av lagen.

(b) xxviii, 1-68.-A more minute statement of the good or evil depending on the observance or violation of the law. (b) xxviii, 1-68.-En minut redogörelse för gott eller ont beroende på respekt eller lagöverträdelser.

(c) xxix, 1-xxx, 20.-The goodness of God is extolled; all are urged to be faithful to God. (c) XXIX, 1-xxx, 20.-Guds godhet är smickrar, alla uppmanas att vara trogen Gud.

(4) Historical Appendix, xxxi, 1-xxxiv, 12. (4) Historiska tillägg, XXXI, 1-xxxiv, 12.

(a) xxxi, 1-27.-Moses appoints Josue as his successor, orders him to read the law to the people every seven years, and to place a copy of the same in the ark. (a) xxxi, 1-27.-Moses utser Josue som hans efterträdare, beordrar honom att läsa lagen för att folket var sjunde år, och att placera en kopia av dessa på arken.

(b) xxxi, 28-xxxii, 47.-Moses calls an assembly of the Ancients and recites his canticle. (b) xxxi, 28-XXXII, 47.-Moses efterlyser en församling of the Ancients och reciterar hans Canticle.

(c) xxxii, 48-52.-Moses views the Promised Land from a distance. (c) XXXII, 48-52.-Moses vyer det förlovade landet på avstånd.

(d) xxxiii, 1-29.-He blesses the tribes of Israel. (d) xxxiii, 1-29.-Han välsignar Israels stammar.

(e) xxxiv, 1-12.-His death, burial, and special eulogium. (e) xxxiv, 1-12.-Hans död, begravning, och särskilda eulogium.

III. III. AUTHENTICITY AUTHENTICITY

The contents of the Pentateuch furnish the basis for the history, the law, the worship, and the life of the Chosen People of God. Innehållet i Moseböckerna tillhandahålla underlag för historia, lagen, den dyrkan, och livet i det utvalda folket av Gud. Hence the authorship of the work, the time and manner of its origin, and its historicity are of paramount importance. Därför upphovsmannarätt till arbetet, när och hur dess ursprung och dess historicitet är av största vikt. These are not merely literary problems, but questions belonging to the fields of history of religion and theology. Dessa är inte bara litterärt problem, men frågor som hör till området för religionshistoria och teologi. The Mosaic authorship of the Pentateuch is inseparably connected with the question, whether and in what sense Moses was the author or intermediary of the Old-Testament legislation, and the bearer of pre-Mosaic tradition. Den Mosaiska författare till Moseböckerna är oupplösligt förenade med frågan, huruvida och på vilket sätt Mose var författare eller förmedlare av den gamla testamentet lagstiftning, och innehavaren av pre-Mosaic tradition. According to the trend of both Old and New Testament, and according to Jewish and Christian theology, the work of the great lawgiver Moses is the origin of the history of Israel and the basis of its development down to the time of Jesus Christ; but modern criticism sees in all this only the result, or the precipitate, of a purely natural historical development. Enligt trenden i både Gamla och Nya testamentet, och enligt judisk och kristen teologi, är ett verk av den store lagstiftare Moses ursprunget till Israels historia och grunden för dess utveckling ner till tiden för Jesus Kristus, men moderna kritik ser i allt detta bara ett resultat, eller fällningen av rent naturliga historiska utveckling. The question of the Mosaic authorship of the Pentateuch leads us, therefore, to the alternative, revelation or historical evolution; it touches the historical and theological foundation of both the Jewish and the Christian dispensation. Frågan om den mosaiska författare till Moseböckerna leder oss alltså till andra, uppenbarelse eller historiska utvecklingen, den berör de historiska och teologiska grund för den judiska och den kristna dispens. We shall consider the subject first in the light of Scripture; secondly, in the light of Jewish and Christian tradition; thirdly, in the light of internal evidence, furnished by the Pentateuch; finally, in the light of ecclesiastical decisions. Vi skall överväga frågan först i ljuset av Skriften, dels mot bakgrund av judiska och kristna traditionen, för det tredje, mot bakgrund av den inre bevis utgöras av de fem Moseböckerna, slutligen, mot bakgrund av de kyrkliga beslut.

A. TESTIMONY OF SACRED SCRIPTURE A. vittnesbörd Heliga Skrift

It will be found convenient to divide the Biblical evidence for the Mosaic authorship of the Pentateuch into three parts: (1) Testimony of the Pentateuch; Det kommer att finnas lämpligt att dela den bibliska belägg för Mosaic författare till Moseböckerna i tre delar: (1) Vittnesbörd av Moseböckerna;

(2) Testimony of the other Old-Testament books; (3) Testimony of the New Testament. (2) Vittnesbörd av andra Old Testamentet, (3) Vittnesbörd av Nya testamentet.

(1) Witness of the Pentateuch (1) vittne Moseböckerna

The Pentateuch in its present form does not present itself as a complete literary production of Moses. Moseböckerna i sin nuvarande form yttrar sig som en fullständig litterär produktion av Moses. It contains an account of Moses' death, it tells the story of his life in the third person and in an indirect form, and the last four books do not exhibit the literary form of memoirs of the great lawgiver; besides, the expression "God said to Moses" shows only the Divine origin of the Mosaic laws but does not prove that Moses himself codified in the Pentateuch the various laws promulgated by him. Den innehåller en redogörelse för Moses död, den berättar historien om sitt liv i tredje person och i en indirekt form, och de fyra sista böckerna inte uppvisar litterär form av memoarer av de stora lagstiftare, och dessutom uttrycket "Gud sade till Mose: "visar bara det gudomliga ursprunget av den mosaiska lagar men bevisar inte att Moses själv kodifierats i Moseböckerna de olika lagar som utfärdats av honom. On the other hand, the Pentateuch ascribes to Moses the literary authorship of at least four sections, partly historical, partly legal, partly poetical. Å andra sidan, tillskriver Moseböckerna till Mose litterära författarskap av minst fyra delar, dels historiska, dels juridiska, poetiska. (a) After Israel's victory over the Amalecites near Raphidim, the Lord said to Moses (Exodus 17:14): "Write this for a memorial in a book, and deliver it to the ears of Josue." (a) Efter Israels seger över Amalecites nära Raphidim, sade Herren till Moses (Andra Mosebok 17:14): "Skriv detta till en åminnelse i en bok, och leverera den till öron Josue." This order is naturally restricted to Amalec's defeat, a benefit which God wished to keep alive in the memory of the people (Deuteronomy 25:17-19). Denna order är naturligtvis begränsad till Amalec nederlag, en förmån som Gud ville hålla liv i minnet av de människor (Mosebok 25:17-19). The present pointing of the Hebrew text reads "in the book", but the Septuagint version omits the definite article. Even if we suppose that the Massoretic pointing gives the original text, we can hardly prove that the book referred to is the Pentateuch, though this is highly probable (cf. von Hummelauer "Exodus et Leviticus", Paris, 1897, p. 182; Idem, "Deuteronomium", Paris, 1901, p. 152; Kley, "Die Pentateuchfrage", Munster, 1903, p. 217). Den nuvarande pekar i den hebreiska texten lyder "i boken", men Septuaginta version utelämnar den bestämda artikeln. Även om vi tror att Massoretic pekar ger den ursprungliga texten, kan vi knappast bevisa att boken som avses är de fem Moseböckerna, men Detta är mycket sannolik (jfr von Hummelauer "Exodus et Leviticus", Paris, 1897, s. 182; Idem, "Deuteronomium", Paris, 1901, s. 152, Kley, "Die Pentateuchfrage", Munster, 1903, s. 217). (b) Again, Ex., xxiv, 4: "And Moses wrote all the words of the Lord." (b) Även Ex., xxiv, 4: "Och Mose skrev alla Herrens ord." The context does not allow us to understand these words in an indefinite manner, but as referring to the words of the Lord immediately preceding or to the so-called "Book of the Covenant", Ex., xx-xxiii. Sammanhanget inte låter oss förstå dessa ord i ett obestämt sätt, utan som en hänvisning till Herrens ord omedelbart föregår eller den så kallade "book of the Covenant", Ex., Xx-xxiii. (c) Ex., xxxiv, 27: "And the Lord said to Moses: Write thee these words by which I have made a covenant both with thee and with Israel." (c) Ex., xxxiv, 27: "Och Herren sade till Mose: Skriv dig dessa ord som jag har gjort ett förbund både med dig och med Israel." The next verse adds: "and he wrote upon the tables the ten words of the covenant." Nästa vers tillägger: "och han skrev på tavlorna de tio ord av förbundet." Ex., xxxiv, 1, 4, shows how Moses had prepared the tables, and Ex., xxxiv, 10-26, gives us the contents of the ten words. Ex., Visar xxxiv, 1, 4, hur Mose hade förberett tabellerna och Ex. Ger xxxiv, 10-26, vi innehållet i de tio ord. (d) Num., xxxiii, 1-2: "These are the mansions of the children of Israel, who went out of Egypt by their troops under the conduct of Moses and Aaron, which Moses wrote down according to the places of their encamping." (d) Num., XXXIII, 1-2: "Detta är de boningar Israels barn, som gick ut ur Egypten med sina trupper under ledning av Moses och Aron, som Mose skrev upp på olika platser i deras lägrade . Here we are informed that Moses wrote the list of the people's encampments in the desert; but where it this list to be found? Här är vi informerade om att Moses skrev listan över folkets läger i öknen, men när det den lista som finns? Most probably it is given in Num., xxxiii, 3-49, or the immediate context of the passage telling of Moses' literary activity; there are, however, scholars who understand this latter passage as referring to the history of Israel's departure from Egypt written in the order of the people's encampments, so that it would be our present Book of Exodus. Troligtvis är det ges i Num., Xxxiii, 3-49, eller omedelbart samband med passage berättade om Moses litterär verksamhet, det finns dock forskare som förstår denna senare passage som att Israels historia lämnar Egypten skrivet i storleksordningen folkets läger, så att det skulle vara vår nuvarande Book of Exodus. But this view is hardly probable; for its assumption that Num., xxxiii, 3-49, is a summary of Exodus cannot be upheld, as the chapter of Numbers mentions several encampments not occurring in Exodus. Men detta är knappast troligt, för sitt antagande att Num., Xxxiii, 3-49, är en sammanfattning av Andra Mosebok kan inte godtas, eftersom kapitlet of Numbers nämner flera läger som inte förekommer i Andra Mosebok.

Besides these four passages there are certain indications in Deuteronomy which point to the literary activity of Moses. Förutom dessa fyra passager finns vissa indikationer i Femte Mosebok som pekar på den litterära verksamhet Moses. Deut., i, 5: "And Moses began to expound the law and to say"; even if the "law" in this text refer to the whole of the Pentateuchal legislation, which is not very probable, it shows only that Moses promulgated the whole law, but not that he necessarily wrote it. Practically the entire Book of Deuteronomy claims to be a special legislation promulgated by Moses in the land of Moab: iv, 1-40; 44-49; v, 1 sqq.; xii, 1 sqq. Mos., I, 5: "Och Mose började förklara lagen och att säga", även om "lag" i den här texten refererar till hela Pentateuchal lagstiftning, vilket inte är särskilt troligt, det visar bara att Moses utfärdades hela lagen, men inte att han nödvändigtvis skrev det. Praktiskt taget hela Femte Moseboken anspråk på att vara en särskild lagstiftning som utfärdats av Mose på Moabs land: iv, 1-40, 44-49, v, 1 ff. xii 1 sqq. But there is a suggestion of writing too: xvii, 18-9, enjoins that the future kings are to receive a copy of this law from the priests in order to read and observe it; xxvii, 1-8, commands that on the west side of the Jordan "all the words of this law" be written on stones set up in Mount Hebal; xxviii, 58, speaks of "all the words of this law, that are written in this volume" after enumerating the blessings and curses which will come upon the observers and violators of the law respectively, and which are again referred to as written in a book in xxix, 20, 21, 27, and xxxii, 46, 47; now, the law repeatedly referred to as written in a book must be at least the Deuteronomic legislation. Men det finns ett förslag på att skriva också: xvii, 18-9, påbjuder att det framtida kungar kommer att få en kopia av denna lag från prästerna för att läsa och följa den, XXVII, 1-8, kommandon som i väster sidan av Jordan "alla orden i denna lag" skall skrivas på resta i Mount Hebal, xxviii, 58, talar om "alla ord i denna lag, som är uppskriven i denna volym" efter att räkna upp de välsignelser och förbannelser som skall komma över observatörerna och bryter mot lagen respektive, och som åter kallas skrivet i en bok XXIX, 20, 21, 27, och XXXII, 46, 47, nu, den lag som upprepade gånger kallat skrivna på ett boken måste vara minst Deuteronomic lagstiftning. Moreover, xxxi, 9-13 states, "and Moses wrote this law", and xxxi, 26, adds, "take this book, and put it in the side of the ark. . .that it may be there for a testimony against thee"; to explain these texts as fiction or as anachronisms is hardly compatible with the inerrancy of Sacred Scripture. Dessutom skrev XXXI, 9-13 stater "och Moses denna lag", och xxxi, 26, tillägger: "Ta den här boken, och lägga den i sidan av arken... Att det kan vara där för ett vittnesbörd mot dig ", för att förklara dessa texter som fiktion eller som anakronismer är knappast förenligt med ofelbarhet i Heliga Skrift. Finally, xxxi, 19, commands Moses to write the canticle contained in Deut., xxxii, 1-43. Slutligen, XXXI, 19, befaller Mose att skriva Canticle i Mos., Xxxii, 1-43.

The Scriptural scholar will not complain that there are so few express indications in the Pentateuch of Moses' literary activity; he will rather be surprised at their number. De bibliska Scholar kommer inte klaga på att det är så få uttrycka indikationer i Moseböckerna Moses litterära verksamhet, han kommer inte bli förvånad över deras antal. As far as explicit testimony for its own, at least partial, authorship is concerned, the Pentateuch compares rather favourably with many other books of the Old Testament. När det uttryckligen upp vittnesmål för sina egna, åtminstone delvis, är upphovsman berörda jämför Moseböckerna ganska positivt med många andra böcker i Gamla testamentet.

(2) Witness of other Old-Testament Books (2) vittne andra-Gamla Testamentet

(a) Josue.-The narrative of the Book of Josue presupposes not merely the facts and essential ordinances contained in the Pentateuch, but also the law given by Moses and written in the book of the law of Moses: Jos., i, 7-8; viii, 31; xxii, 5; xxiii, 6. (a) Josue.-berättelsen om bok Josue förutsätter inte bara fakta och viktiga förordningar som finns i Moseböckerna, men även lag från Moses och skrivna i boken Mose lag: Jos, I, 7 -8, viii, 31, XXII, 5, xxiii, 6. Josue himself "wrote all these things in the volume of the law of the Lord" (xxiv, 26). Josue själv "skrev alla dessa saker i volymen av lagen i Herren" (xxiv, 26). Prof. Hobverg maintains that this "volume of the law of the Lord" is the Pentateuch ("Über den Ursprung des Pentateuchs" in "Biblische Zeitschrift", 1906, IV, 340); Mangenot believes that it refers at least to Deuteronomy (Dict. de la Bible, V, 66). Prof. Hobverg vidhåller att detta "volym av Herrens lag" är de fem Moseböckerna ( "Über den Ursprung des Pentateuchs" i "Biblische Zeitschrift", 1906, IV, 340); Mangenot anser att den hänvisar åtminstone till Femte Mosebok (Dict . de la Bible, V, 66). At any rate, Josue and his contemporaries were acquainted with a written Mosaic legislation, which was divinely revealed. I alla fall, Josue och hans samtida var bekanta med en skriftlig mosaik lagstiftning, som uppenbarades gudomligt.

(b) Judges; I, II Kings.-In the Book of Judges and the first two Books of Kings there is no explicit reference to Moses and the book of the law, but a number of incidents and statements presuppose the existence of the Pentateuchal legislation and institutions. (b) Domare, I, II Kings.-I boken domare och de två första Kungaboken det inte finns någon uttrycklig hänvisning till Mose och lagboken, men ett antal händelser och uttalanden förutsätter existensen av Pentateuchal lagstiftning och institutioner. Thus Judges, xv, 8-10, recalls Israel's delivery from Egypt and its conquest of the Promised Land; Judges, xi, 12-28, states incidents recorded in Num., xx, 14; xxi, 13,24; xxii, 2; Judges, xiii, 4, states a practice founded on the law of the Nazarites in Num., vi, 1-21; Judges, xviii, 31, speaks of the tabernacle existing in the times when there was no king in Israel; Judges, xx, 26-8 mentions the ark of the covenant, the various kinds of sacrifices, and the Aaronic priesthood. Således domare, XV, 8-10, påminner Israels leverans från Egypten och erövringen av det förlovade landet, domare, xi, 12-28, anges incidenter registreras i Num., Xx, 14, xxi, 13,24, xxii, 2 , domare, xiii, 4, anger en metod som bygger på lagen i det Nazarites i Num., VI, 1-21, domare, xviii, 31, talar om tabernaklet finns i tider då fanns ingen kung i Israel, domare , xx, nämner 26-8 arken av förbundet, olika typer av offer, och det aronska prästadömet. The Pentateuchal history and laws are similarly presupposed in 1 Samuel 10:18; 15:1-10; 10:25; 21:1-6; 22:6 sqq.; 23:6-9; 2 Samuel 6. The Pentateuchal historia och lagar på samma sätt förutsätts i 1 Samuelsboken 10:18, 15:1-10, 10:25, 21:1-6, 22:6 ff., 23:6-9, 2 Samuel 6.

(c) 1 and 2 Kings.-The last two Books of Kings repeatedly speak of the law of Moses. (c) 1 och 2 Kings.-De två sista Kungaboken upprepade gånger talar om Moses lag. To restrict the meaning of this term to Deuteronomy is an arbitrary exegesis (cf. 1 Kings 2:3; 10:31); Amasias showed mercy to the children of the murderers "according to that which is written in the book of the law of Moses" (2 Kings 14:6); the sacred writer records the Divine promise of protecting the Israelites "Only if they will observe to do all that I have commanded them according to the law which my servant Moses commanded them" (2 Kings 21:8). Att begränsa betydelsen av denna term till Femte Mosebok är en godtycklig exegetik (jfr 1 Kung 2:3; 10:31); Amasias visade barmhärtighet mot barn till mördare ", enligt det som står i lagboken för Moses "(2 Kungaboken 14:6), den heliga författaren registrerar gudomliga löftet om att skydda Israels" Bara om de kommer att hålla och göra allt vad jag har befallt dem enligt den lag som min tjänare Mose gav dem "(2 Kung 21 : 8). In the eighteenth year of the reign of Josias was found the book of the law (2 Kings 22:8, 11), or the book of the covenant (2 Kings 23:2), according to which he conducted his religious reform (2 Kings 23:10-24), and which is identified with "the law of Moses" (2 Kings 23:25). I den artonde året av kejsar Josias konstaterades lagboken (2 Kungaboken 22:8, 11), eller boken av förbundet (2 Kungaboken 23:2), enligt vilket han dirigerade sin religiösa reform (2 Kings 23:10-24), och som definieras med "Mose lag" (2 Kung 23:25). Catholic commentators are not at one whether this law-book was Deuteronomy (von Hummelauer, "Deuteronomium", Paris, 1901, p. 40-60, 83-7) or the entire Pentateuch (Clair, "Les livres des Rois", Paris, 1884, II, p. 557 seq.; Hoberg, "Moses und der Pentateuch", Frieburg, 1905, p. 17 seq.; "uber den Ursprung des Pentateuchs" in "Biblische Zeitschrift", 1906, IV, pp. 338-40). Katolska kommentatorer är inte på en om denna lag-boken var Moseboken (von Hummelauer, "Deuteronomium", Paris, 1901, s. 40-60, 83-7) eller hela Moseböckerna (Clair, "Les livre des Rois", Paris , 1884, II, s. 557 punkter., Hoberg, "Moses und der Moseböckerna", Frieburg, 1905, s. 17 punkter., "Über den Ursprung des Pentateuchs" i "Biblische Zeitschrift", 1906, IV, pp. 338 -40).

(d) Paralipomenon.-The inspired writer of Paralipomenon refers to the law and the book of Moses much more frequently and clearly. (d) Paralipomenon.-Den inspirerade författare Paralipomenon hänvisar till lagen och Moses bok mycket oftare och tydligare. The objectionable names and numbers occurring in these books are mostly due to transcribers. Det förkastliga namn och nummer som förekommer i dessa böcker är främst på grund av transcribers. The omission of incidents which would detract from the glory of the Israelite kings or would not edify the reader is not detrimental to the credibility or veracity of the work. Otherwise one should have to place among works of fiction a number of biographical or patriotic publications intended for the young or for the common reader. Utelämnandet av incidenter som förtar härlighet Israels kungar eller inte skulle uppbygga läsaren inte är skadligt för trovärdigheten och sanningshalten i arbetet. Annars bör man måste placera bland skönlitterära verk ett antal biografisk eller patriotiska publikationer avsedda för unga eller för vanliga läsare. On their part, the modern critics are too eager to discredit the authority of Paralipomena. Från deras sida, de moderna kritikerna är alltför ivriga att misskreditera myndigheten Paralipomena. "After removing the account of Paralipomena", writes de Wette (Beitrage, I, 135), "the whole Jewish history assumes another form, and the Pentateuchal investigations take another turn; a number of strong proofs, hard to explain away, for the early existence of the Mosaic books have disappeared, the other vestiges of their existence are placed in a different light." "Efter att räkning Paralipomena", skriver de Wette (Beiträge, I, 135), "hela den judiska historien tar en annan form, och Pentateuchal utredningarna tar en annan vändning, ett antal starka bevis, svårt att förklara bort, för tidigt förekomsten av den mosaiska böcker har försvunnit, andra spår av deras existens placeras i ett annat ljus. " A glance at the contents of Parlipomenon suffices to explain the efforts of de Witte and Wellhausen to disprove the historicity of the books. En blick på innehållet i Parlipomenon tillräckligt för att förklara de ansträngningar som de Witte och Wellhausen att motbevisa historicitet av böcker. Not only are the genealogies (1 Chronicles 1-9) and the descriptions of worship traced after the data and laws of the Pentateuch, but the sacred writer expressly points out their conformity with what is written in the law of the Lord (1 Chronicles 16:40), in the law of Moses (2 Chronicles 23:18; 31:3), thus identifying the law of the Lord with that written by Moses (cf. 2 Chronicles 25:4). Inte bara är genealogier (1 Krönikeboken 1-9) och beskrivningar av dyrkan spåras efter det att uppgifterna och lagar i Moseböckerna, men den heliga författaren uttryckligen påpekat att de överensstämmer med vad som är skrivet i Herrens lag (1 Krönikeboken 16 : 40), i Mose lag (2 Krönikeboken 23:18, 31:3), att därigenom kunna upptäcka Herrens lag med det skrivna av Moses (jfr 2 Krönikeboken 25:4). The reader will find similar indications of the existence and the Mosaic origin of the Pentateuch in I Par., xxii, 12 seq.; II Par., xvii, 9; xxxiii, 4; xxxiv, 14; xxv, 12. Läsaren kommer att hitta liknande uppgifter om förekomsten av och Mosaic ursprung i Moseböckerna i par., Xxii, 12 punkter.; II Par., XVII, 9, xxxiii, 4, xxxiv, 14, xxv, 12. By an artificial interpretation, indeed, the Books of Paralipomenon may be construed to represent the Pentateuch as a book containing the law promulgated by Moses; but the natural sense of the foregoing passages regards the Pentateuch as a book edited by Moses. Genom en konstgjord tolkning, ja, kanske böcker i Paralipomenon anses representera Moseböckerna som en bok som innehåller lag som utfärdades av Moses, men den naturliga känslan av föregående avsnitt gäller Moseböckerna som en bok redigerad av Moses.

(e) I, II Esdras.-The Books of Esdras and Nehemias, too, taken in their natural and commonly accepted sense, consider the Pentateuch as the book of Moses, not merely as a book containing the law of Moses. (e) I, II Esdras.-böcker i Esra och Nehemias också tagit i naturligt och allmänt accepterade bemärkelse, anser de fem Moseböckerna som Moses bok, inte bara som en bok som innehåller Moses lag. This contention is based on the study of the following texts: I Esd., iii, 2 sqq.; vi, 18; vii, 14; II Esd., i, 7 sqq.; viii, 1, 8, 14; ix, 3; x, 34, 36; xiii, 1-3. Detta påstående bygger på studier av följande texter: Jag ESD., III, 2 ff., Vi, 18, vii, 14, II ESD., I, 7 ff., Viii, 1, 8, 14, ix, 3, x, 34, 36, XIII, 1-3. Graf and his followers expressed the view that the book of Moses referred to in these texts is not the Pentateuch, but only the Priestly Code; but when we keep in mind that the book in question contained the laws of Lev., xxiii, and Deut., vii, 2-4; xv, 2, we perceive at once that the book of Moses cannot be restricted to the Priestly Code. Graf och hans anhängare ansåg att Moses bok som avses i dessa texter är inte de fem Moseböckerna, men bara Priestly koden, men när vi hålla i minnet att boken i fråga innehåller lagar Lev., Xxiii, och Deut ., VII, 2-4, XV, 2, ser vi genast att Moses bok inte kan begränsas till Priestly koden. To the witness of the historical books we may add II Mach., ii, 4; vii, 6; Judith, viii, 23; Ecclus., xxiv, 33; xlv, 1-6; xlv, 18, and especially the Preface of Ecclus. Till vittnet av historiska böcker som vi kan lägga II Mach., II, 4, vii, 6, Judith, viii, 23, Ecclus., Xxiv, 33, xlv, 1-6, xlv, 18, och särskilt förordet till Ecclus.

(f) Prophetic Books.-Express reference to the written law of Moses is found only in the later Prophets: Bar., ii, 2, 28; Dan., ix, 11, 13; Mal., iv, 4. (f) Prophetic Books.-Express hänvisning till det skriftliga Mose lag finns bara i de senare profeterna: Bar., II, 2, 28, Dan., ix, 11, 13, Mal., IV, 4. Among these, Baruch knows that Moses has been commanded to write the law, and though his expressions run parallel to those of Deut., xxviii, 15, 53, 62-64, his threats contain allusions to those contained in other parts of the Pentateuch. The other Prophets frequently refer to the law of the Lord guarded by the priests (cf. Deuteronomy 31:9), and they put it on the same level with Divine Revelation and the eternal covenant of the Lord. Bland dessa vet Baruch att Moses har befallt att skriva lagen, och även om hans uttryck löper parallellt med de Mos., Xxviii, 15, 53, 62-64, hans hot innehålla hänvisningar till de som finns i andra delar av Moseböckerna . de andra profeterna ofta hänvisa till Herrens lag vaktades av präster (jfr Moseboken 31:9), och de lägger den på samma nivå med gudomliga uppenbarelsens och eviga förbundet med Herren. They appeal to God's covenant, the sacrificial laws the calendar of feasts, and other laws of the Pentateuch in such a way as to render it probable that a written legislation formed the basis of their prophetic admonitions (cf. Hosea 8:12), and that they were acquainted with verbal expressions of the book of the law. De vädjar till Guds förbund de offerlagarna tidsplanen för fester och andra lagar i Moseböckerna på ett sådant sätt att göra det troligt att en skriftlig lagstiftning utgjorde grunden för deras profetiska förmaningar (jfr Hosea 8:12), och att de var bekanta med verbala uttryck i lagboken. Thus in the northern kingdom Amos (iv, 4-5; v, 22 sqq.) and Isaias in the south (i, 11 sqq.) employ expressions which are practically technical words for sacrifice occurring in Lev., i-iii; vii, 12, 16; and Deut., xii, 6. Därmed i norra riket Amos (IV, 4-5 v, 22 följ.) Och Isaias i söder (i, 11 följ.) Använda uttryck som praktiskt tekniska ord för offer som förekommer i Lev., I-III, vii , 12, 16, och Mos., XII, 6.

(3) Witness of the New Testament (3) Vittne i Nya Testamentet

We need not show that Jesus and the Apostles quoted the whole of the Pentateuch as written by Moses. Vi behöver inte visa att Jesus och apostlarna citerade hela Moseböckerna som skrivits av Moses. If they attributed to Moses all the passages which they happen to cite, if they ascribe the Pentateuch to Moses whenever there is question of its authorship, even the most exacting critics must admit that they express their conviction that the work was indeed written by Moses. Om de hänföras till Mose alla de delar som de råkar nämna, om man tillskriver Moseböckerna till Mose när det är fråga om sitt författarskap, även de mest krävande kritikerna måste erkänna att de uttrycker sin övertygelse om att arbetet skrevs faktiskt av Moses. When the Sadducees quote against Jesus the marriage law of Deut., xxv, 5, as written by Moses (Matthew 22:24; Mark 12:19; Luke 20:28), Jesus does not deny the Mosaic authorship, but appeals to Ex., iii, 6, as equally written by Moses (Mark 12:26; Matthew 22:31; Luke 20:37). När sadduceerna citera mot Jesus äktenskap lag Mos., Xxv, 5, skriven av Moses (Matt 22:24, Mark 12:19, Luk 20:28), förnekar Jesus inte den mosaiska författarskap, men tilltalar Ex ., III, 6, som lika skriven av Moses (Mark 12:26, Matt 22:31, Luk 20:37). Again, in the parable of Dives and Lazarus (Luke 16:29), He speaks of "Moses and the prophets", while on other occasions He speaks of "the law and the prophets" (Luke 16:16), thus showing that in His mind the law, or the Pentateuch, and Moses are identical. Igen, i liknelsen Dyk och Lasarus (Luk 16:29), talar han om "Moses och profeterna", medan vid andra tillfällen Han talar om "lagen och profeterna" (Luk 16:16), vilket visar att i hans sinne lagen, eller de fem Moseböckerna och Moses är identiska. The same expressions reappear in the last discourse addressed by Christ to His disciples (Luke 24:44-6; cf. 27): "which are written in the law of Moses, and in the prophets, and in the psalms concerning me". Samma uttryck återkommer i det sista samtalet som tas upp Kristus till sina lärjungar (Luk 24:44-6, jfr. 27): "som är skrivet i Moses lag och hos profeterna och i psalmerna om mig". Finally, in John, v, 45-7, Jesus is more explicit in asserting the Mosaic authorship of the Pentateuch: "There is one that accuseth you, Moses. . .for he wrote of me. But if you do not believe his writings, how will you believe my words?" Slutligen, i John, v, 45-7, Jesus är mer explicit i att hävda den mosaiska författare till Moseböckerna: "Det är en som accuseth dig, Mose... Om han skrev om mig. Men om du inte tror på hans skrifter , hur kommer ni tro mina ord? " Nor can it be maintained that Christ merely accommodated himself to the current beliefs of his contemporaries who considered Moses as the author of the Pentateuch not merely in a moral but also in the literary sense of authorship. Inte heller kan det hävdas att Kristus endast emot sig själv till den nuvarande övertygelser av hans samtida som ansåg Moses som författare till Moseböckerna inte bara i ett moraliskt utan också i litterär mening om upphovsmannarätt. Jesus did not need to enter into the critical study of the nature of Mosaic authorship, but He could not expressly endorse the popular belief, if it was erroneous. Jesus behövde inte gå in i kritisk studie av arten av Mosaic författarskap, men han kunde inte uttryckligen stödja många tror, om det var felaktig.

The Apostles too felt convinced of, and testified to, the Mosaic authorship. "Philip findeth Nathanael, and saith to him: We have found him of whom Moses in the law, and the prophets did write." Apostlarna också var övertygad om, och vittnade, Mose Mose författarskap. "Philip helst som möter Natanael och sade till honom: Vi har hittat honom om vem i lagen och profeterna har skrivit." St. Peter introduces a quotation from Deut., xviii, 15, with the words: "For Moses said" (Acts 3:22). Sankte införs ett citat från Mos., Xviii, 15, med orden: "For Moses sa" (Apg 3:22). St. James and St. St James och St Paul relate that Moses is read in the synagogues on the Sabbath day (Acts 15:21; 2 Corinthians 3:15). Paul avser att Moses läses i synagogorna på sabbatsdagen (Apg 15:21, 2 Kor 3:15). The great Apostle speaks in other passages of the law of Moses (Acts 13:33; 1 Corinthians 9:9); he preaches Jesus according to the law of Moses and the Prophets (Acts 28:23), and cites passages from the Pentateuch as words written by Moses (Romans 10:5-8; 19). Den stora Aposteln talar i andra delar av Mose lag (Apg 13:33, 1 Kor 9:9), han lär Jesus enligt Mose lag och profeterna (Apg 28:23), och citerar passager ur Moseböckerna såsom ord skrivna av Moses (Romarbrevet 10:5-8, 19). St. John mentions the canticle of Moses (Revelation 15:3). Johannes nämner Canticle Moses (Uppenbarelseboken 15:3).

B. WITNESS OF TRADITION B. BEVIS FÖR TRADITION

The voice of tradition, both Jewish and Christian, is so unanimous and constant in proclaiming the Mosaic authorship of the Pentateuch that down to the seventeenth century it did not allow the rise of any serious doubt. Röst tradition, både judiska och kristna, är så eniga och konstant att utropa den Mosaiska författare till Moseböckerna som ned till sextonhundratalet gjorde det inte möjligt att ökningen av allvarliga tvivel. The following paragraphs are only a meagre outline of this living tradition. Följande punkter är bara knappt presentation av detta levande tradition.

(1) Jewish Tradition (1) judisk tradition

It has been seen that the books of the Old Testament, beginning with those of the Pentateuch, present Moses as the author of at least parts of the Pentateuch. The writer of the Books of Kings believes that Moses is the author of Deuteronomy at least. Det har visat sig att böckerna i Gamla Testamentet, till att börja med de fem Moseböckerna, presentera Moses som författare till åtminstone delar av Moseböckerna. Författaren till Kungaboken tror att Moses är författaren till Femte Mosebok åtminstone. Esdras, Nehemias, Malachias, the author of Paralipomena, and the Greek authors of the Septuagint Version consider Moses as the author of the whole Pentateuch. Esra, Nehemias, Malachias, författare till Paralipomena, och den grekiska författare Septuaginta Version betrakta Moses som författare av hela Moseböckerna. At the time of Jesus Christ and the Apostles friend and foe take the Mosaic authorship of the Pentateuch for granted; neither our Lord nor His enemies take exception to this assumption. Vid tidpunkten för Jesus Kristus och apostlarna vän och fiende ta Mosaik författare till Moseböckerna för givet, varken vår Herre eller hans fiender tar avstånd från detta antagande. In the first century of the Christian era, Josephus ascribes to Moses the authorship of the entire Pentateuch, not excepting the account of the lawgiver's death ("Antiq. Jud.", IV, viii, 3-48; cf. I Procem., 4; "Contra Apion.", I, 8). Under det första århundradet efter Kristi födelse, tillskriver Josephus till Mose upphovsmannarätt till hela Moseböckerna, inte utom kontot av lagstiftare död ( "Antiq. Jud.", IV, VIII, 3-48, jfr. Jag Procem., 4, "Contra Apion.", I, 8). The Alexandrian philosopher Philo is convinced that the entire Pentateuch is the work of Moses, and that the latter wrote a prophetic account of his death under the influence of a special divine inspiration ("De vita Mosis", ll. II, III in "Opera", Geneva, 1613, pp. 511, 538). Den alexandrinska filosofen Philo är övertygad om att hela Moseböckerna är ett verk av Moses, och att den senare skrev en profetisk grund av hans död under inflytande av en speciell gudomlig inspiration ( "De vita Mosis", LL. II, III "Opera ", Genève, 1613, pp. 511, 538). The Babylonian Talmud ("Baba-Bathra", II, col. 140; "Makkoth", fol. IIa; "Menachoth", fol. 30a; cf. Vogue, "Hist. de la Bible et de l'exegese biblique jusqua'a nos jours", Paris, 1881, p. 21), the Talmud of Jerusalem (Sota, v, 5), the rabbis, and the doctors of Israel (cf. Furst, "Der Kanon des Alten Testaments nach den Überlieferungen im Talmud und Midrasch", Leipzig, 1868, pp. 7-9) bear testimony to the continuance of this tradition for the first thousand years. Den babyloniska Talmud ( "Baba-Bathra", II, col. 140, "Makkoth", fol. IIa, "Menachoth", fol. 30a, jfr. Vogue, "Hist. De la Bible et de l'exegese biblique jusqua" en nos jours ", Paris, 1881, s. 21), Talmud Jerusalem (Sota, v, 5), rabbinerna, och läkarna Israel (jfr Furst," Der Kanon des Alten Testaments nach den Überlieferungen im Talmud und Midrasch ", Leipzig, 1868, pp. 7-9) vittnar om en fortsättning av denna tradition för de första tusen åren. Though Isaac ben Jasus in the eleventh century and Abenesra in the twelfth admitted certain post-Mosaic additions in the Pentateuch, still they as well as Maimonides upheld its Mosaic authorship, and did not substantially differ in this point from the teaching of R. Becchai (thirteenth cent.), Joseph Karo, and Abarbanel (fifteenth cent.; cf. Richard Simon, "Critique de la Bibl. des aut. eccles. de E. Dupin", Paris, 1730, III, pp. 215-20). Även Isaac ben Jasus i elfte århundradet och Abenesra i tolfte medgett vissa post-Mosaik tillägg i Moseböckerna, fortfarande de liksom Maimonides hävdade sina Mosaic författarskap, och inte avsevärt skiljer sig i detta avseende från undervisningen av R. Becchai ( trettonde cent.), Josef Karo, och Abarbanel (femtonde cent., jfr. Richard Simon, "Critique de la Bibl.. des aut. Eccles. de E. Dupin", Paris, 1730, III, pp. 215-20). Only in the seventeenth century, Baruch Spinoza rejected the Mosaic authorship of the Pentateuch, pointing out the possibility that the work might have been written by Esdras ("Tract. Theol.-politicus", c. viii, ed. Tauchnitz, III, p. 125). Endast i det sjuttonde århundradet, avvisade Baruch Spinoza den Mosaiska författare till Moseböckerna, hänvisade till möjligheten att det arbete som skulle ha skrivits av Esra ( "Tract. Theol.-politicus", c. VIII, ed. Tauchnitz, III, p . 125). Among the more recent Jewish writers several have adopted the results of the critics, thus abandoning the tradition of their forefathers. Bland de nyare judiska författare flera har antagit resultaten av kritiker och därmed överger traditionen av deras förfäder.

(2) Christian Tradition (2) Christian Tradition

The Jewish tradition concerning the Mosaic authorship of the Pentateuch was brought in to the Christian Church by Christ Himself and the Apostles. Den judiska traditionen om Mose författare till Moseböckerna hyrdes in för att den kristna kyrkan genom Kristus och apostlarna. No one will seriously deny the existence and continuance of such a tradition from the patristic period onward; one might indeed be curious about the interval between the time of the Apostles and beginning of the third century. Ingen kan på allvar förneka existensen och bibehållande av en sådan tradition från patristic tid framåt, man kan faktiskt nyfiken på tiden mellan apostlarnas tid och i början av det tredje århundradet. For this period we may appeal to the "Epistle of Barnabus" (x, 1-12; Funk, "Patres apostol.", 2nd ed., Tübingen, 1901, I, p. 66-70; xii, 2-9k; ibid., p. 74-6), to St. Clement of Rome (1 Corinthians 41:1; ibid., p. 152), St. Justin ("Apol. I", 59; PG, VI, 416; I, 32, 54; ibid., 377, 409; "Dial.", 29; ibid., 537), to the author of "Cohort. Ad Graec." För denna period har vi rätt att överklaga till "epistel Barnabus" (x, 1-12, Funk, "patres apostol.", 2nd ed., Tübingen, 1901, I, s. 66-70, xii, 2-9k; Ibid., s. 74-6), till S: t Clemens av Rom (1 Kor 41:1, Ibid., s. 152), St Justin ( "Apol. I", 59, PG, VI, 416; jag , 32, 54, ibid., 377, 409, "Ring"., 29, ibid., 537), att författaren till "Cohort. Ad Graec." (9, 28, 30, 33, 34; ibid., 257, 293, 296-7, 361), to St. Theophilus ("Ad Autol.", III, 23; ibid., 1156; 11, 30; ibid., 1100), to St. Irenæus (Cont. haer., I, ii, 6; PG, VII, 715-6), to St. Hippolytus of Rome ("Comment. In Deut.", xxxi, 9, 31, 35; cf. Achelis, "Arabische Fragmente etc.", Leipzig, 1897, I, 118; "Philosophumena", VIII, 8; X, 33; PG, XVI, 3350, 3448), to Tertullian of Carthage (Adv. Hermog., XIX; PL, II, 214), to Origen of Alexandria (Contra. Cels., III, 5-6; PG, XI, 928; etc.), to St. Eusthatius of Antioch (De engastrimytha c. Orig., 21; PG, XVIII, 656); for all these writers, and others might be added, bear witness to the continuance of the Christian tradition that Moses wrote the Pentateuch. (9, 28, 30, 33, 34, ibid., 257, 293, 296-7, 361), till St Theophilus ( "Ad Autol.", III, 23, ibid., 1156, 11, 30, ibid ., 1100), till S: t Irenaeus (forts. haer., I, II, 6, PG, VII, 715-6), till S: t Hippolytus av Rom ( "Comment. I Mos.", xxxi, 9, 31 , 35, jfr. Achelis, "Arabische Fragmente etc.", Leipzig, 1897, I, 118, "Philosophumena", VIII, 8, X, 33, PG, XVI, 3350, 3448), som Tertullianus av Karthago (Adv. Hermog., XIX, PL, II, 214), att Origenes i Alexandria (Contra. Cels., III, 5-6, PG, XI, 928, etc.), till St Eusthatius av Antiochia (De engastrimytha c. Orig ., 21, PG, XVIII, 656), för alla dessa författare, och andra kan tillkomma, vittnar om en fortsättning av den kristna traditionen att Moses skrev de fem Moseböckerna. A list of the later Fathers who bear witness to the same truth may be found in Mangenot's article in the "Dict. de la Bible" (V, 74 seq.). En förteckning över de senare Fäder som vittnar om samma sanning kan hittas i Mangenot s artikel i "Dict. De la Bible" (V, 74 punkter.). Hoberg (Moses und der Pentateuch, 72 seq.) has collected the testimony for the existence of the tradition during the Middle Ages and in more recent times. Hoberg (Moses und der Moseböckerna, 72 punkter). Har samlat in vittnesmål om förekomsten av tradition under medeltiden och under senare tid.

But Catholic tradition does not necessarily maintain that Moses wrote every letter of the Pentateuch as it is today, and that the work has come down to us in an absolutely unchanged form. Men katolska traditionen inte behålla nödvändigtvis att Moses skrev varje bokstav i Moseböckerna som det är idag, och att arbetet har kommit till oss på ett helt oförändrad form. This rigid view of the Mosaic authorship began to develop in the eighteenth century, and practically gained the upper hand in the nineteenth. Denna rigid syn på den mosaiska författarskap började utvecklas på sjuttonhundratalet, och praktiskt överhanden i nittonde. The arbitrary treatment of Scripture on the part of Protestants, and the succession of the various destructive systems advanced by Biblical criticism, caused this change of front in the Catholic camp. Den godtyckliga behandling av Skriften på den del av protestanter, och växlingen mellan de olika destruktiva system avancerade av bibelkritiken, orsakade denna förändring av fronten i den katolska lägret. In the sixteenth century Card. I det sextonde århundradet Card. Bellarmine, who may be considered as a reliable exponent of Catholic tradition, expressed the opinion that Esdras had collected, readjusted, and corrected the scattered parts of the Pentateuch, and had even added the parts necessary for the completion of the Pentateuchal history (De verbo Dei, II, I; cf. III, iv). Bellarmine, som kan betraktas som en tillförlitlig exponent för katolska traditionen, uttryckte åsikten att Esra hade samlats in, justeras, och korrigerat spridda delar av Moseböckerna, och hade även lagt till delar som är nödvändiga för att förverkliga den Pentateuchal historia (De verbo Dei, II, I, jfr. III, IV). The views of Génebrard, Pereira, Bonfrere, a Lapide, Masius, Jansenius, and of other notable Biblicists of the sixteenth and seventeenth centuries are equally elastic with regard to the Mosaic authorship of the Pentateuch. De synpunkter Génebrard, Pereira, Bonfrere, en lapide, Masius, Jansenius, och andra framstående Biblicists av det sextonde och sjuttonde århundradena är lika elastisk när det gäller Mosaic författare till Moseböckerna. Not that they agree with the contentions of our modern Biblical criticism; but they show that today's Pentateuchal problems were not wholly unknown to Catholic scholars, and that the Mosaic authorship of the Pentateuch as determined by the Biblical Commission is no concession forced on the Church by unbelieving Bible students. Inte för att de håller med om påståenden av våra moderna bibelkritiken, men de visar att dagens Pentateuchal problemen inte var helt okända för katolska forskare, och att Mosaic författare till Moseböckerna som fastställts av den bibliska kommissionen är ingen eftergift tvingade på kyrkan genom troende bibelforskare.

C. VOICE OF INTERNAL EVIDENCE C. RÖST INRE BEVIS

The possibility of producing a written record at the time of Moses is no longer contested. Möjligheten att få en skriftlig uppteckning vid Moses tid inte längre är angripna. The art of writing was known long before the time of the great lawgiver, and was extensively practised both in Egypt and Babylon. Konsten att skriva var känd långt innan tiden för den stora lagstiftare, och var övas mycket både i Egypten och Babylon. As to the Israelites, Flinders Petrie infers from certain Semitic inscriptions found in 1905 on the Sinaitic peninsula, that they kept written accounts of their national history from the time of their captivity under Ramses II. När det gäller Israels Flinders Petrie dragit slutsatsen från vissa antisemitiska inskrifter hittades år 1905 på Sinai halvön, tyder på att de skriftliga redogörelser för sin nationella historia från tiden för deras fångenskap under Ramses II. The Tell-el-Amarna tablets show the language of Babylon was in a way the official language at the time of Moses, known in Western Asia, Palestine, and Egypt; the finds of Taanek have confirmed this fact. The Tell-el-Amarna tabletter visa språket i Babylon var på ett sätt det officiella språket vid Moses tid, känd i västra Asien, Palestina och Egypten, fynden av Taanek har bekräftat detta. But it cannot be inferred from this that the Egyptians and Israelites employed this sacred or official language among themselves and in their religious documents (cf. Benzinger, "Hebraische Archaologie", 2nd ed., Tübingen, 1907, p. 172 sqq.). Men det kan inte slutsatsen dras att egyptierna och israeliterna anställd denna heliga eller officiellt språk sinsemellan och i sina religiösa handlingar (jfr Benzinger, "Hebraische Archäologie", 2nd ed., Tübingen, 1907, s. 172 ff.). It is not merely the possibility of writing at the time of Moses and the question of language that confronts us here; there is the further problem of the kind of written signs used in the Mosaic documents. Det är inte bara möjligheten att skriva på Moses tid och frågan om språk som möter oss här, det finns fler problem av den typ av skrivna tecken som används i den mosaiska dokument. The hieroglyphic and cuneiform signs were widely employed at that early date; the oldest inscriptions written in alphabetical characters date only from the ninth century BC But there can hardly be any doubt as to the higher antiquity of alphabetic writing, and there seems to be nothing to prevent our extending it back to the time of Moses. The hieroglyfer och kilskrift tecken var anställda i stor utsträckning på att en tidig tidpunkt, den äldsta inskriptioner skrivna med bokstäver hittills bara från nionde århundradet f.Kr. Men det kan knappast finnas något tvivel om högre antiken alfabetiska skrift, och det verkar inte finnas något att hindra vår utvidga den tillbaka till Moses tid. Finally, the Code of Hammurabi, discovered in Susa in 1901 by the French expedition funded by Mr. And Mrs. Dieulafoy, shows that even in pre-Mosaic times legal enactments were committed to, and preserved in, writing; for the Code antedates Moses some five centuries, and contains about 282 regulations concerning various contingencies in the civic life. Slutligen, Code of Hammurabi, upptäcktes i Susa under 1901 av den franska expeditionen finansieras av herr och fru Dieulafoy, visar att man redan i förskolan Mosaik gånger juridiska lagtexter har åtagit sig, och bevarats, skriftligt, för koden tillkom innan Moses cirka fem århundraden, och innehåller cirka 282 förordningar om olika oförutsedda händelser i samhällslivet.

Thus far it has been shown negatively that an historic and legal document claiming to be written at the time of Moses involves no antecedent improbability of its authenticity. Hittills har det visat negativt att ett historiskt och juridiskt dokument som påstår sig vara skriven vid tiden för Moses innebär inga föregångare osannolika i dess äkthet. But the internal characteristics of the Pentateuch show also positively that the work is at least probably Mosaic. Men den inre egenskaper Moseböckerna visar också positivt att arbetet är minst sannolikt Mosaic. It is true that the Pentateuch contains no express declaration of its entire Mosaic authorship; but even the most exacting of critics will hardly require such testimony. Det är sant att Moseböckerna innehåller någon uttrycklig förklaring av hela sin Mosaic författarskap, men även de mest krävande av kritiker kommer knappast att kräva sådana vittnesmål. It is practically lacking in all other books, whether sacred or profane. Det är praktiskt taget saknas i alla andra böcker, vare sig helig eller profan. On the other hand, it has already been shown that four distinct passages of the Pentateuch are expressly ascribed to the authorship of Moses. Å andra sidan har det redan visats att fyra olika ställen i Moseböckerna uttryckligen tillskrivas de upphovsmannarätt till Moses. Deut., xxxi, 24-9, is especially noted; for it knows that Moses wrote the "words of this law in a volume" and commanded it to be placed in the ark of the covenant as a testimony against the people who have been so rebellious during the lawgiver's life and will "do wickedly" after his death. Mos., Xxxi, 24-9, är särskilt noteras, för den vet att Moses skrev de "orden i denna lag i en volym" och befallde att den skall placeras i Förbundsarken som ett vittnesbörd mot de människor som har så upproriska under lagstiftare liv och kommer att "göra ont" efter hans död. Again, a number of legal sections, though not explicitly ascribed to the writing of Moses, are distinctly derived from Moses as the lawgiver. Återigen är ett antal juridiska avsnitten, men inte uttryckligen tillskrivs skrivandet av Moses, tydligt härrör från Moses som lagstiftare. Besides, many of the Pentateuchal laws bear evidence of their origin in the desert; hence they too lay an indirect claim to Mosaic origin. Dessutom är många av de Pentateuchal lagar vittnar om deras ursprung i öknen, varför de också lägga ett indirekt krav på Mosaic ursprung. What has been said of a number of Pentateuchal laws is equally true of several historical sections. Vad som har sagts av flera Pentateuchal lagar är lika sant i flera historiska avsnitten. These contain in the Book of Numbers, for instance, so many names and numbers that they must have been handed down in writing. Unless the critics can bring irrefutable evidence showing that in these sections we have only fiction, they must grant that these historical details were written down in contemporary documents, and not transmitted by mere oral tradition. Moreover, Hommel ("Die altisraelitische Überlieferung in inschriftlicher Beleuchtung", p. 302) has shown that the names in the lists of the Book of Numbers bear the character of the Arabian names of the second millennium before Christ, and can have originated only in the time of Moses, though it must be admitted that the text of certain portions, eg, Num., xiii, has suffered in its transmission. Dessa innehåller i Fjärde Moseboken, till exempel, så många namn och att de måste ha gått i arv i skrift. Om inte kritikerna kan ge obestridliga bevis som visar att i dessa avsnitt har vi bara ett påhitt, måste de medge att dessa historiska detaljer skrevs ned i samtida dokument, och inte skickas med enbart muntlig tradition. Dessutom Hommel ( "Die altisraelitische Überlieferung i inschriftlicher Beleuchtung", s. 302) har visat att namnen på de förteckningar över Fjärde Moseboken bära karaktär arabiska namn av det andra årtusendet före Kristus, och kan ha sitt ursprung enbart i Mose tid, men det måste medges att texten i vissa delar, till exempel, Num., xiii, har lidit i försändelsen. We need not remind the reader that numerous Pentateuchal laws and data imply the conditions of a nomadic life of Israel. Vi behöver inte påminna läsaren om att många Pentateuchal lagar och uppgifter antyder villkoren för ett nomadiserande liv i Israel. Finally, both the author of the Pentateuch and its first readers must have been more familiar with the topography and the social conditions of Egypt and with the Sinaitic peninsula than with the land of Chanaan. Slutligen måste både författaren till Moseböckerna och dess första läsare har varit mer förtrogna med topografi och sociala förhållanden i Egypten och med Sinai halvön än med delstaten Chanaan. Cf., eg, Deut., viii, 7-10; xi, 10 sqq. Jfr. T.ex. Mos., VIII, 7-10, xi, 10 följ. These internal characteristics of the Pentateuch have been developed at greater length by Smith, "The Book of Moses or the Pentateuch in its Authorship, Credibility, and Civilisation", London, 1868; Vigouroux, "La Bible et les decouvertes modernes", 6th ed., Paris, 1896, I, 453-80; II, 1-213, 529-47, 586-91; Idem, "Les Livres Saints et la critique rationaliste", Paris, 1902, III, 28-46, 79-99, 122-6; Heyes, "Bibel und Ægypten", Munster, 1904, p. Dessa inre egenskaper Moseböckerna har utvecklats mer utförligt av Smith, "The Book of Moses eller Moseböckerna i sitt författarskap, Trovärdighet och civilisation", London, 1868; Vigouroux, "La Bible et les Découvertes modernes", 6th ed ., Paris, 1896, I, 453-80, II, 1-213, 529-47, 586-91, Idem, "Les Livres Saints et la critique rationaliste", Paris, 1902, III, 28-46, 79 -- 99, 122-6, Heyes, "Bibel und Ægypten", Munster, 1904, s. 142; Cornely, "Introductio specialis in histor. Vet. Test. libros", I, Paris, 1887, pp. 142; Cornely, "Introductio specialis i histor. Vet. Test. Libros", I, Paris, 1887, pp. 57-60; Poole, "Ancient Egypt" in "Contemporary Review", March, 1879, pp. 57-60, Poole, "Ancient Egypt" i "Contemporary Review", mars, 1879, pp. 757-9. 757-9.

D. ECCLESIASTICAL DECISIONS D. KYRKLIGA BESLUT

In accordance with the voice of the triple argument thus far advanced for the Mosaic authorship of the Pentateuch, the Biblical Commission on 27 June, 1906, answered a series of questions concerning this subject in the following way: I enlighet med röst trippel argumentet långt för Mosaic författare till Moseböckerna, Bibelns kommissionen den 27 juni, 1906, besvarade en rad frågor om detta ämne på följande sätt:

(1) The arguments accumulated by the critics to impugn the Mosaic authenticity of the sacred books designated by the name Pentateuch are not of such weight as to give us the right, after setting aside numerous passages of both Testaments taken collectively, the continuous consensus of the Jewish people, the constant tradition of the Church, and internal indications derived from the text itself, to maintain that these books have not Moses as their author, but are compiled from sources for the greatest part later than the Mosaic age. (1) De argument som ackumulerats för kritiker att ifrågasätta den mosaiska äktheten av heliga böcker med namnet Moseböckerna inte är av sådan vikt att ge oss rätt, efter att upphäva ett flertal avsnitt i båda testamentena fattas kollektivt, kontinuerlig konsensus det judiska folket, den ständiga tradition i kyrkan, och interna indikationer som härrör från själva texten, hävdat att dessa böcker har inte Moses som sin författare, men har sammanställts från källor för den största delen senast den mosaiska ålder.

(2) The Mosaic authenticity of the Pentateuch does not necessarily require such a redaction of the whole work as to render it absolutely imperative to maintain that Moses wrote all and everything with his own hand or dictated it to his secretaries; the hypothesis of those can be admitted who believe that he entrusted the composition of the work itself, conceived by him under the influence of Divine inspiration, to others, but in such a way that they were to express faithfully his own thoughts, were to write nothing against his will, were to omit nothing; and that finally the work thus produced should be approved by the same Moses, its principal and inspired author, and published under his name. (2) Mosaic äkthet Moseböckerna inte nödvändigtvis kräva en sådan bortredigeringsverktyg av hela arbetet att det blir absolut nödvändigt att hävda att Moses skrev allt och alla med egen hand eller dikterade den till hans sekreterare, hypotesen om dessa kan medges som tror att han anförtrotts sammansättningen av själva arbetet, som tillkommit genom honom under inflytande av gudomlig inspiration till andra, men på ett sådant sätt att de skulle uttrycka troget sina egna tankar, skulle skriva något mot sin vilja, skulle utelämna något, samt att den fungerar alltså som produceras bör godkännas av samma Moses, dess viktigaste och inspirerade författare, och publicerade under hans namn.

(3) It may be granted without prejudice to the Mosaic authenticity of the Pentateuch, that Moses employed sources in the production of his work, ie, written documents or oral traditions, from which he may have drawn a number of things in accordance with the end he had in view and under the influence of Divine inspiration, and inserted them in his work either literally or according to their sense, in an abbreviated or amplified form. (3) Det kan beviljas utan att det påverkar Mosaic äkthet Moseböckerna, som Mose anställd källor i produktionen av sitt arbete, dvs skriftliga handlingar eller muntliga traditioner, som han kan ha gjort en hel del saker i enlighet med slut hade han inom synhåll och under inflytande av gudomlig inspiration, och tagit med dem i sitt arbete antingen ordagrant eller enligt deras mening, ett förkortat eller förstärkt form.

(4) The substantial Mosaic authenticity and integrity of the Pentateuch remains intact if it be granted that in the long course of centuries the work has suffered several modifications, as; post-Mosaic additions either appended by an inspired author or inserted into the text as glosses and explanations; the translation of certain words and forms out of an antiquated language into the recent form of speech; finally, wrong readings due to the fault of transcribers, which one may investigate and pass sentence on according to the laws of criticism. (4) Den betydande Mosaic äkthet och integritet Moseböckerna förblir intakt om det ges som i det långa loppet av århundraden arbetet har drabbats av flera ändringar, som, efter Mosaic tillägg antingen till av en inspirerad författare eller anges i texten glosor och förklaringar, översättning av vissa ord och former ur ett föråldrat språk i den senaste tidens form av tal, slutligen, fel värden på grund av fel transcribers, vilket man kan undersöka och döma i enlighet med de lagar kritik.

The post-Mosaic additions and modifications allowed by the Biblical Commission in the Pentateuch without removing it from the range of substantial integrity and Mosaic authenticity are variously interpreted by Catholic scholars. Efter Mosaic tillägg och ändringar som tillåts av bibliska kommissionen i Moseböckerna utan att ta bort den från olika betydande integritet och Mosaic autenticitet omväxlande tolkas av katolska forskare.

(1) We should have to understand them in a rather wide sense, if we were to defend the views of von Hummelauer or Vetter. (1) Vi skulle behöva förstå dem i en ganska bred mening, om vi skulle försvara åsikter von Hummelauer eller Vetter. This latter writer admits legal and historical documents based on Mosaic tradition, but written only in the times of the Judges; he places the first redaction of the Pentateuch in the time of the erection of Solomon's temple, and its last redaction in the time of Esdras. Den sistnämnda författaren medger juridiska och historiska dokument som grundar sig på mosaiska traditionen, men skriven bara i tider av domare, han släpper den första bortredigeringsverktyg av Moseböckerna i samband med uppförandet av Salomos tempel, och sin senaste bortredigeringsverktyg i tid Esra . Vetter died in 1906, the year in which the Biblical Commission issued the above Decree; it is an interesting question, whether and how the scholar would have modified his theory, if time had been granted him to do so. Vetter dog 1906, det år då den bibliska kommissionen utfärdat ovannämnda dekret, det är en intressant fråga, om och hur akademiker skulle ha ändrat sin teori, om tiden hade fått honom att göra det.

(2) A less liberal interpretation of the Decree is implied in the Pentateuchal hypotheses advanced by Hobert ("Moses und der Pentateuch; Die Pentateuch Frage" in "Biblische Studien", X, 4, Freiburg, 1907; "Erklarung des Genesis", 1908, Freiburg, IL), Schopfer (Geschichte des Alten Testamentes, 4th ed., 226 sqq.), Hopfl ("Die hohere Bibelkritik", 2nd ed., Paderborn, 1906), Brucker ("L'eglise et la critique", Paris, 1907, 103 sqq.), and Selbst (Schuster and Holzammer's "Handbuch zur Biblischen Geschichte", 7th ed., Freiburg, 1910, II, 94, 96). (2) En mindre liberal tolkning av förordningen är underförstått i Pentateuchal hypoteser har framförts av Hobert ( "Moses und der Moseböckerna; Die Moseböckerna Frage" in "Biblische Studien", X, 4, Freiburg, 1907; "Erklärung des Genesis", 1908, Freiburg, IL), Schopfer (Geschichte des Alten Testamentes, 4th ed., 226 följ.), Hopfl ( "Die Höhere Bibelkritik", 2nd ed., Paderborn, 1906), Brucker ( "L'Eglise et la critique" , Paris, 1907, 103 ff.), och Selbst (Schuster och Holzammer's "Handbuch zur Biblischen Geschichte", 7th ed., Freiburg, 1910, II, 94, 96). The last-named writer believes that Moses left a written law-book to which Josue and Samuel added supplementary sections and regulations, while David and Solomon supplied new statutes concerning worship and priesthood, and other kings introduced certain religious reforms, until Esdras promulgated the whole law and made it the basis of Israel's restoration after the Exile. De sistnämnda författare menar att Moses lämnade en skriven lag-bok som Josue och Samuel till kompletterande avsnitt och förordningar, medan David och Salomo levereras nya stadgar om tillbedjan och prästerskapet och andra kungar infördes vissa religiösa reformer, tills Esra förkunnade hela lag och gjorde det med stöd av Israels återställande efter Exile. Our present Pentateuch is, therefore, an Esdrine edition of the work. Vår nuvarande Moseböckerna är därför en Esdrine upplaga av arbetet. Dr. Selbst feels convinced that his admission of both textual changes and material additions in the Pentateuch agrees with the law of historical development and with the results of literary criticism. Dr Selbst känner sig övertygad om att hans mottagning, både textmässiga ändringar och tillägg material i Moseböckerna överens med lagen i den historiska utvecklingen och med resultaten av litterär kritik. Historical development adapts laws and regulations to the religious, civil, and social conditions of successive ages, while literary criticism discovers in our actual Pentateuch peculiarities of words and phrases which can hardly have been original, and also historical additions or notices, legal modifications, and signs of more recent administration of justice and of later forms of worship. Historiska utvecklingen anpassar lagar och förordningar till den religiösa, civila och sociala villkoren för varandra åldrar, medan litteraturvetenskap upptäcker i vår konkreta Moseböckerna egenheter av ord och fraser som knappast kan ha varit ursprunglig, och även historiska tillägg eller meddelanden, juridiska ändringar, och tecken på nyare rättskipning och senare former av tillbedjan. But Dr. Selbst believes that these peculiarities do not offer a sufficient basis for a distinction of different sources in the Pentateuch. Men Dr Selbst anser att dessa särdrag inte erbjuder en tillräcklig grund för en uppdelning av olika källor i Moseböckerna.

(3) A strict interpretation of the words of the Decree is implied in the views of Kaulen (Einleitung, n. 193 sqq.), Key ("Die Pentateuchfrage, ihre Geschichte un ihre System", Munster, 1903), Flunk (Kirchenlexicon, IX, 1782 sqq.), and Mangenot ("L'authenticite mosaique du Pentateuque", Paris, 1907; Idem, "Dict. de la Bible", V, 50-119. With the exception of those portions that belong to the time after the death of Moses, and of certain accidental changes of the text due to transcribers, the whole of the Pentateuch is the work of Moses who composed the work in one of the ways suggested by the Biblical Commission. Finally, there is the question as the theological certainty of the thesis maintaining the Mosaic authenticity of the Pentateuch. (3) En strikt tolkning av orden i dekretet är underförstått i åsikter Kaulen (Einleitung, n. 193 följ.), Key ( "Die Pentateuchfrage, ihre Geschichte un Ihre System", Munster, 1903), Flunk (Kirchenlexicon , IX, 1782 följ.), och Mangenot ( "L'authenticité MOSAIQUE du Pentateuque", Paris, 1907; Idem, "Dict. de la Bible", V, 50-119. Med undantag för de delar som hör till tid efter Moses död, och vissa oavsiktliga ändringar av texten på grund av transcribers, är hela Moseböckerna arbete Moses som består arbetet i ett av de sätt som föreslagits av den bibliska kommissionen. Slutligen har vi frågan som den teologiska vissheten om avhandlingen upprätthålla Mosaik äkthet Moseböckerna.

(1) Certain Catholic scholars who wrote between 1887 and 1906 expressed their opinion that the thesis in question is not revealed in Scripture nor taught by the Church; that it expresses a truth not contained in Revelation, but a tenet which may be freely contested and discussed. (1) Vissa katolska forskare som skrev mellan 1887 och 1906 uttryckte sin åsikt att avhandlingen i fråga inte avslöjas i Skriften eller undervisas av kyrkan, och att det uttrycker en sanning som inte ingår i Uppenbarelseboken, men en grundsats som man fritt kan ifrågasättas och diskuteras. At that time, ecclesiastical authority had issued no pronouncement on the question. Vid den tidpunkten hade kyrkliga myndigheten utfärdade inga uttalande i frågan.

(2) Other writers grant that the Mosaic authenticity of the Pentateuch is not explicitly revealed, but they consider it as a truth revealed formally implicitly, being derived from the revealed formulae not by a syllogism in the strict sense of the word, but by a simple explanation of the terms. (2) Övriga författare give att den Mosaiska äkthet Moseböckerna inte uttryckligen framgår, men de anser det som en sanning avslöjade formellt underförstått, som beräknats utifrån avslöjade formeln inte genom en syllogism i strikt bemärkelse, utan av en enkel förklaring av termerna. The denial of the Mosaic authenticity of the Pentateuch is an error, and the contradictory of the thesis maintaining the Mosaic authenticity of the Pentateuch is considered erronea in fide (cf. Mechineau, "L'origine mosaique du Pentateuque", p. 34). Förnekandet av den mosaiska äkthet Moseböckerna är ett misstag, och det motsägelsefulla i avhandlingen upprätthålla den mosaiska äkthet Moseböckerna anses erronea i tro (jfr Mechineau, "L'origine MOSAIQUE du Pentateuque", s. 34).

(3) A third class of scholars considers the Mosaic authenticity of the Pentateuch neither as a freely debatable tenet, nor as a truth formally implicitly revealed; they believe it has been virtually revealed, or that it is inferred from revealed truth by truly syllogistic deduction. (3) Ett tredje klass akademiker anser den mosaiska äkta Moseböckerna varken som en fritt diskutabelt grundsats, inte heller som en sanning formellt underförstått uppenbaras, de tror att det har varit så gott som avslöjat, eller att det framgår avslöjade sanningen genom att man syllogistic avdrag . It is, therefore, a theologically certain truth, and its contradictory is a rash (temeraria) or even erroneous proposition (cf. Brucker, "Authenticite des livres de Moise" in "Etudes", March, 1888, p. 327; ibid., January, 1897, p. 122-3; Mangenot, "L'authenticité mosaïque du Pentateuque", pp. 267-310. Det är därför ett teologiskt viss sanning, och motstridiga utslag (temeraria) eller tom felaktig proposition (jfr Brucker, "authenticité des livres de Moise" i "Etudes", mars, 1888, s. 327, ibid. , January, 1897, s. 122-3, Mangenot, "L'authenticité Mosaïque du Pentateuque", pp. 267-310.

Whatever effect the ecclesiastical decision concerning the Mosaic authenticity of the Pentateuch may have had, or will have, on the opinion of students of the Pentateuchal question, it cannot be said to have occasioned the conservative attitude of scholars who wrote before the promulgation of the Decree. Oavsett effekt kyrkans beslut om Mosaik äkthet Moseböckerna kan ha haft, eller kommer att få på yttrandet från studenterna vid Pentateuchal fråga, kan det inte sägas ha uppkommit den konservativa inställningen hos forskare som skrev före ikraftträdandet av den förordning . The following list contains the names of the principal recent defenders of Mosaic authenticity: Hengstenberg, "Die Bucher Moses und Aegypten", Berlin, 1841; Smith, "The Book of Moses or the Pentateuch in its Authorship, Credibility, and Civilisation", London, 1868; C. Schobel, "Demonstration de l'authenticite du Deuteronome", Paris, 1868; Idem, "Demonstration de l'authenticite mosaique de l'Exode", Paris, 1871; Idem, "Demonstration de l'authenticite mosaique du Levitique et des Nombres", Paris, 1869; Idem, "Demonstration de l'authenticite de la Genese", Paris, 1872; Idem, "Le Moise historique et la redaction mosaique du Pentateuque", Paris, 1875; Knabenbauer, "Der Pentateuch und die unglaubige Bibelkritik" in "Stimmen aus Maria-Laach", 1873, IV; Bredenkamp, "Gesetz und Propheten", Erlangen, 1881; Green, "Moses and the Prophets", New York, 1883; Idem, "The Hebrew Feasts", New York, 1885; Idem, "The Pentateuchal Question" in "Hebraica", 1889-92; Idem, "The Higher Criticism of the Pentateuch", New York, 1895; Idem, "The Unity of the Book of Genesis", New York, 1895; C. Elliot, "Vindication of the Mosaic Authorship of the Pentateuch", Cincinnati, 1884; Bissel, "The Pentateuch, its Origin and Structure", New York, 1885; Ubaldi, "Introductio in Sacram Scripturam", 2nd ed., Rome, 1882, I, 452- 509; Cornely, "Introductio specialis in historicos VT libros", Paris, 1887, pp. Följande lista innehåller namnen på de viktigaste nya försvarare Mosaic äkthet: Hengstenberg, "Die Bucher Moses und Ægypten", Berlin, 1841; Smith, "The Book of Moses eller Moseböckerna i sitt författarskap, Trovärdighet och civilisation", London , 1868; C. Schobel, "Demonstration de l'authenticité du Deuteronome", Paris, 1868; Idem, "Demonstration de l'authenticité MOSAIQUE de l'exode", Paris, 1871, Idem, "Demonstration de l'authenticité MOSAIQUE du Levitique et des Nombres ", Paris, 1869, Idem," Demonstration de l'authenticité de la Genese ", Paris, 1872; Idem," Le Moise historique et redaktionen MOSAIQUE du Pentateuque ", Paris, 1875; Knabenbauer," Der Moseböckerna und die unglaubige Bibelkritik "i" Stimmen aus Maria-Laach ", 1873, IV, Bredenkamp," Gesetz und Propheten ", Erlangen, 1881, Green," Moses och profeterna ", New York, 1883; Idem," Den hebreiska Högtiderna ", New York, 1885; Idem," The Pentateuchal Question "i" Hebraica ", 1889-92, Idem," The Higher Kritiken Moseböckerna ", New York, 1895; Idem," The Unity of the Book of Genesis " , New York, 1895; C. Elliot, "försvar för den mosaiska författare till Moseböckerna", Cincinnati, 1884, Bissel, "de fem Moseböckerna, dess ursprung och struktur", New York, 1885; Ubaldi, "Introductio i Sacram Scripturam" , 2nd ed., Rom, 1882, I, 452 till 509, Cornely, "Introductio specialis i históricos VT libros", Paris, 1887, pp. 19-160; Vos, "Mosaic Origin of the Pentateuchal Codes", London, 1886; Bohl, "Zum Gesetz und zum Zeugniss", Vienna, 1883; Zah, "Erneste Blicke in den Wahn der modernen Kritik des AT", Gutersloh, 1893; Idem, "Das Deuteronomium", 1890; Idem, "Israelitische und judische Geschichte", 1895; Rupprecht, "Die Anschauung der kritischen Schule Wellhausens vom Pentateuch", Leipzig, 1893; Idem, "Das Rathsel des Funfbuches Mose und seine falsche Losung", Gutersloh, 1894; Idem, "Des Rathsels Losung order Beitrage zur richtigen Losung des Pentateuchrathsels", 1897; Idem, "Die Kritik nach ihrem Recht uknd Unrecht", 1897; "Lex Mosaica, or the Law of Moses and the Higher Criticism" (by Sayce, Rawlinson, Trench, Lias, Wace, etc.), London, 1894; Card. 19-160, Vos, "Mosaik ursprung Pentateuchal koder", London, 1886; Bohl, "Zum Gesetz und zum Zeugniss", Wien, 1883; Zah, "Erneste Blicke in den Wahn der modernen Kritik des AT", Gütersloh, 1893; Idem, "Das Deuteronomium", 1890, Idem, "Israelitische und judische Geschichte", 1895; Rupprecht, "Die Anschauung der kritischen Schule Wellhausens vom Moseböckerna", und Leipzig, 1893; Idem, "Das Rathsel des Funfbuches Mose seine falsche Losung ", Gütersloh, 1894; Idem," Des Rathsels Losung för Beiträge zur richtigen Losung des Pentateuchrathsels ", 1897; Idem," Die Kritik nach ihrem Recht uknd Unrecht ", 1897;" Lex Mosaica, eller Mose lag och högre kritik "(av Sayce, Rawlinson, Trench, Lias, Wace, etc.), London, 1894; Card. Meignan, "De L'Eden a Moise", Paris, 1895, 1-88; Baxter, "Sanctuary and Sacrifice", London, 1896; Abbé de Broglie, "Questions bibliques", Paris, 1897, pp. Meignan, "De L'Eden ett Moise", Paris, 1895, 1-88, Baxter, "Sanctuary och Sacrifice", London, 1896; Abbé de Broglie, "Questions bibliques", Paris, 1897, pp. 89-169; Pelt, "Histoire de l'AT", 3rd ed., Paris, 1901, I, pp. 89-169, Pelt, "Histoire de l'AT", 3rd ed., Paris, 1901, I, pp. 291-326; Vigouroux, "Les Livres Saints et la critique ratioinaliste", Paris, 1902, III, 1-226; IV, 239-53, 405-15; Idem, "Manuel biblique", 12th ed., Paris, 1906, I, 397-478; Kley, "Die Pentateuchfrage, ihre Geschichte und ihre Systeme", Munster, 1903; Hopfl, "Die hohere Bibelkritik", Paderborn, 1902; Thomas, "The Organic Unity of the Pentateuch", London, 1904; Wiener, "Studies in Biblical Law", London, 1904; Rouse, "The Old Testament in New Testament Light", London, 1905; Redpath, "Modern Criticism and the Book of Genesis", London, 1905; Hoberg, "Moses und der Pentateuch", Freiburg, 1905; Orr, "The Problem of the Old Testament considered with reference to Recent Criticism", London, 1906. 291-326, Vigouroux, "Les Livres Saints et la critique ratioinaliste", Paris, 1902, III, 1-226, IV, 239-53, 405-15, Idem, "Manuel biblique", 12th ed., Paris, 1906 , I, 397-478, Kley, "Die Pentateuchfrage, ihre Geschichte und ihre Systeme", Munster, 1903; Hopfl, "Die Höhere Bibelkritik", Paderborn, 1902, Thomas, "The organisk enhet av Moseböckerna", London, 1904 , Wiener, "Studies in Biblical Law", London, 1904, Rouse, "Gamla testamentet i Nya testamentet Light", London, 1905; Redpath, "Modern Kritik och Moseboken", London, 1905, Hoberg, "Moses und der Moseböckerna ", Freiburg, 1905, Orr," The Problem i Gamla testamentet anses med hänvisning till senaste tidens kritik ", London, 1906.

E. OPPONENTS OF THE MOSAIC AUTHORSHIP OF THE PENTATEUCH E. Motståndarna till MOSAIK upphovsmannarätt till Moseböckerna

A detailed account of the opposition to the Mosaic authorship of the Pentateuch is neither desirable nor necessary in this article. En detaljerad redovisning av oppositionen mot den mosaiska författare till Moseböckerna är varken önskvärt eller nödvändigt i denna artikel. In itself it would form only a noisome history of human errors; each little system has had its day, and its successors have tried their best to bury it in hushed oblivion. I och för sig skulle det utgör bara en vidriga historia av mänskliga misstag, varje litet system har haft sin tid, och dess efterföljare har försökt sitt bästa för att begrava det i tystnade glömska. The actual difficulties we have to consider are those advanced by our actual opponents of today; only the fact that the systems of the past show us the fleeting and transitory character of the actual theories now in vogue can induce us to briefly enumerate the successive views upheld by the opponents of the Mosaic authorship. Den faktiska svårigheter som vi måste fundera över är de som framförts av våra verkliga motståndare i dag, bara det faktum att systemen i det förflutna visar oss det flyktiga och övergående karaktär faktiska teorier nu på modet kan förmå oss att snabbt räkna upp de olika åsikter respekteras av motståndarna till den mosaiska upphovsmannarätt.

(1) Abandoned Theories (1) Övergivna teorier

The views advanced by the Valentinian Ptolemy, the Nazarites, Abenesra, Carlstadt, Isaac Peyrerius, Baruch Spinoza, Jean Leclerc are sporadic phenomena. Not all of them were wholly incompatible with the Mosaic authorship as now understood, and the others have found their answer in their own time.-With the work of John Astrue, published in 1753, began the so-called Hypothesis of Documents which was further developed by Eichhorn and Ilgen. De synpunkter som framförts av Valentinianus Ptolemaios, den Nazarites, Abenesra, Carlstadt, Isaac Peyrerius, Baruch Spinoza, Jean Leclerc är sporadiska fenomen. Inte alla av dem var helt oförenliga med den mosaiska författarskap som nu förstått, och de andra har funnit sitt svar i egna time.-Med arbete John Astrue, publicerades år 1753, började den så kallade Hypotes om handlingar som utvecklades av Eichhorn och Ilgen. But the works of the suspended priest, Alexander Geddes, published in 1792 and 1800, introduced the Hypothesis of Fragments, which in its day was elaborated and championed by Vater, de Wette (temporarily at least), Berthold, Hartmann, and von Bohlen. Men verk av den avstängda prästen, Alexander Geddes, publicerades 1792 och 1800 införde Hypotes om Fragments, som på sin tid utarbetades och förespråkats av Vater, de Wette (tillfälligt åtminstone), Berthold, Hartmann, och von Bohlen. This theory was soon confronted by, and had to yield to the Hypothesis of Complements or Interpolations which numbered among its patrons Kelle, Ewald, Stahelin, Bleek, Tuch, de Wette, von Lengerke, and for a brief period also Franz Delitzsch. Denna teori möttes snart av, och fått ge vika för hypotesen om Kompletteringar eller interpolation som räknade bland sina beskyddare Tanya, Ewald, Stahelin, Bleek, tuch, de Wette, von Lengerke, och under en kort period även Franz Delitzsch. The theory of interpolations again had hardly found any adherents before Gramberg (1828), Stahelin (1830), and Bleek (1831) returned to the Hypothesis of Documents, proposing it in a somewhat modified form. Teorin för interpolation igen hade knappast funnit några anhängare före Gramberg (1828), Stahelin (1830), och Bleek (1831) återvände till hypotesen av dokument, föreslås det i en något modifierad form. Subsequently, Ewald, Knobel, Hupfeld, Noldeke, and Schrader advanced each a different explanation of the documentary hypothesis. Därefter avancerade Ewald, Knobel, Hupfeld, Noldeke och Schrader var en annan förklaring av den skriftliga hypotesen. But all of these are at present only of an historical interest. Men alla dessa är för närvarande endast ett historiskt intresse.

(2) Present Hypothesis of Documents (2) Present Hypotes om dokument

A course of religious development in Israel had been proposed by Reuss in 1830 and 1834, by Vatke in 1835, and by George in the same year. En kurs för religiösa utvecklingen i Israel hade föreslagits av Reuss 1830 och 1834, genom Vatke 1835, och av George samma år. In 1865-66 Graf took up this idea and applied it to the literary criticism of the Hexateuch; for the critics had begun to consider the Book of Josue as belonging to the preceding five books, so that the collection formed a Hexateuch instead of a Pentateuch. The same application was made by Merx in 1869. I 1865-66 Graf tog upp denna idé och det omfattade den litterära kritiken av Hexateuch, för kritiker hade börjat överväga bok Josue tillhöra de fem föregående böcker, så att samlingen bildade en Hexateuch stället för en Moseböckerna . Samma ansökan har lämnats in av Merx 1869. Thus modified the documentary theory continued in its development until it reached the state described in the translation of the Bible by Kautzsch (3rd ed., with Introduction and Annotations, Tübingen, 1908 sqq.). Sålunda ändrades den dokumentation teori fortsätta i sin utveckling tills den nådde staten beskrivs i översättningen av Bibeln genom Kautzsch (3rd ed., Med inledning och kommentarer, Tübingen, 1908 ff.). In itself there is nothing against the assumption of documents written by Moses; but we cannot ascribe with certainty anything of our literary remains to the hands of the Hebrew lawgiver. I och för sig finns det ingenting mot antagandet av dokument skrivna av Moses, men vi kan inte tillskriva säkert någonting i vårt litterära förblir i händerna på den hebreiska lagstiftare. The beginning of written accounts must be placed towards the end of the time of Judges; only then were fulfilled the conditions which must precede the origin of a literature properly so called, ie, a general acquaintance with the art of writing and reading, stationary settlement of the people, and national prosperity. Början av skriftliga redovisningen skall placeras mot slutet av tiden för domare, först då har uppfyllt de villkor som måste föregå ursprunget för en litteratur i egentlig mening, det vill säga en allmän bekantskap med konsten att skriva och läsa, stationär lösning av folket, och nationellt välstånd. What then are the oldest literary remains of the Hebrews? Vilka är då de äldsta litterära kvarlåtenskap av de hebreiska? They are the collections of the songs dating from the heroic time of the nation, eg, the Book of the Wars of the Lord (Numbers 21:14), the Book of the Just (Joshua 10:12 sqq.), the Book of Songs (1 Kings 8:53; cf. Budde, "Geschichte der althebr. Literature", Leipzig, 1906, 17). De är samlingar av låtarna är från den heroiska tiden för nationen, t.ex. bok krig Herrens (Numbers 21:14), boken om Just (Josua 10:12 ff.) Bok Songs (1 Kung 8:53, jfr. Budde, "Geschichte der althebr. litteratur", Leipzig, 1906, 17). The Book of the Covenant (Exodus 20:24-23:19) too must have existed before the other sources of the Pentateuch. The oldest historical work is probably the book of the Yahwist, designated by J, and ascribed to the priesthood of Juda, belonging most probably to the ninth century BC The Book of the Covenant (Mos 20:24-23:19) också måste ha funnits innan andra källor i Moseböckerna. Äldsta historiska arbeten är boken om Yahwist, utsedda av J, och tillskrivs prästerskapet i Juda tillhör troligtvis den nionde århundradet f.Kr.

Akin to this is the Elohim document, designated by E, and written probably in the northern kingdom (Ephraim) about a century after the production of the Yahweh document. Besläktad med detta är Elohim dokument, som utsetts av E, och skrevs troligen i norra riket (Ephraim) omkring ett sekel efter tillverkningen av Jahve dokumentet. These two sources were combined by a redactor into one work soon after the middle of the sixth century. Dessa två källor kombineras med en REDAKTÖR till ett arbete strax efter mitten av sjätte århundradet. Next follows the law-book, almost entirely embodied in our actual Book of Deuteronomy, discovered in the temple 621 BC, and containing the precipitate of the prophetic teaching which advocated the abolition of the sacrifices in the so- called high places and the centralization of worship in the temple of Jerusalem. Nästa följer den lag-bok, nästan helt uttryck i våra faktiska Femte Moseboken, upptäckte i templet 621 f.Kr., och innehåller fällning av den profetiska undervisning som förespråkat avskaffandet av offer i den så kallade höga platser och centralisering av dyrkan i templet i Jerusalem. During the Exile originated the Priestly Code, P, based on the so-called law of holiness, Lev., xvii-xxvi, and the programme of Ezechiel, xl-xlviii; the substance of P was read before the post-exilic community by Esdras about 444 BC (Nehemiah 8-10), and was accepted by the multitude. Under Exile upphovsman till de Priestly Code, P, baserat på den så kallade lagen om helighet, Lev., Xvii-xxvi, och programmet i Hesekiel, XL-xlviii, innehållet i P lästes innan efter tiden i exil gemenskap genom Esra omkring 444 f.Kr. (Nehemja 8-10), och accepterades av mängden. History does not tell us when and how these divers historical and legal sources were combined into our present Pentateuch; but it is generally assumed that there was an urgent call for a compilation of the tradition and pre-exilic history of the people. Historien säger inte när och hur dessa olika historiska och juridiska källor kombineras till vår nuvarande Moseböckerna, men det antas allmänt att det fanns ett trängande kräver en sammanställning av tradition och före exilen historia för folket. The only indication of time may be found in the fact that the Samaritans accepted the Pentateuch as a sacred book probably in the fourth century BC Considering their hatred for the Jews, one must conclude that they would not have taken this step, unless they had felt certain of the Mosaic origin of the Pentateuch. Den enda uppgift om tid kan finnas i det faktum att samariterna accepterat Moseböckerna som helig bok troligen under fjärde århundradet f.Kr. Med tanke på deras hat mot judarna måste man dra slutsatsen att de inte skulle ha tagit detta steg, om de hade känt vissa av den mosaiska ursprung Moseböckerna. Hence a considerable time must have intervened between the compilation of the Pentateuch and its acceptance by the Samaritans, so that the work of combining must be placed in the fifth century. Därför lång tid måste ha uppstått mellan sammanställning av de fem Moseböckerna och accept av samariterna, så att arbetet med att kombinera måste placeras i det femte århundradet. It is quite generally agreed that the last redactor of the Pentateuch completed his task with great adroitness. Det är ganska allmänt accepterat att den sista REDAKTÖR av Moseböckerna avslutade sitt uppdrag med stor skicklighet. Without altering the text of the older sources, he did all within man's power to fuse the heterogeneous elements into one apparent (?) whole, with such success that not only the Jews after the fourth century BC, but also the Christians for many centuries could maintain their conviction that the entire Pentateuch was written by Moses. Utan att ändra texten i äldre källor, gjorde han allt som står i människans makt att säkring den heterogena element till en uppenbart (?) Helhet, med sådan framgång att inte bara judarna efter fjärde århundradet före Kristus, men också de kristna i många århundraden kunde behålla sin övertygelse om att hela Moseböckerna skrevs av Moses.

(3) Deficiencies of the Critical Hypothesis (3) Brister i kritiska Hypothesis

As several Pentateuchal critics have endeavoured to assign the last redaction of the Pentateuch to more recent dates, its placement in the fifth century may be regarded as rather favourable to conservative views. Som flera Pentateuchal kritiker har försökt att tilldela den sista bortredigeringsverktyg av Moseböckerna nyare datum, får sin placering i det femte århundradet betraktas som tämligen gynnsamma för konservativa åsikter. But it is hard to understand why the patrons of this opinion should not agree in considering Esdras as the last editor. Men det är svårt att förstå varför gynnare av detta yttrande inte bör komma överens om att anse Esra som den sista redaktör. Again, it is quite certain that the last editor of the Pentateuch must have notably preceded its acceptance on the part of the Samaritans as a sacred book; bit is it probably that the Samaritans would have accepted the Pentateuch as such in the fourth century BC, when the national and religious opposition between them and Jews was well developed? Återigen är det ganska säkert att den senaste redaktör för Moseböckerna främst måste föregås sitt godkännande hos samariterna som en helig bok, lite är det sannolikt att samariterna skulle ha accepterat de fem Moseböckerna som sådan i det fjärde århundradet f.Kr., när de nationella och religiösa motsättningarna mellan dem och judar var väl utvecklat? Is it not more probable that the mixed nation of Samaria received the Pentateuch through the priest sent to them from Assyria? Är det inte mer troligt att den blandade nationen i Samarien fick Moseböckerna genom prästen skickas till dem från Assyrien? Cf. Jfr. 2 Kings 17:27. 2 Kung 17:27. Or again, as this priest instructed the Samaritan population in the law of the god of the country, is it not reasonable to suppose that he taught them the Pentateuchal law which the ten tribes carried with them when they separated from Juda? Eller igen, eftersom denna präst gav samariern befolkningen i lag guden av landet, är det inte rimligt att anta att han lärde dem Pentateuchal lag som de tio stammarna bar med sig när de skildes från Juda? At any rate, the fact that the Samaritans accepted as sacred only the Pentateuch, but not the Prophets, leads us to infer that the Pentateuch existed among the Jews before a collection of the prophetic writings was made, and that Samaria chose its sacred book before even Juda placed the works of the Prophets on the same level with the work of Moses. I varje fall leder det faktum att samariterna accepterade som heliga bara de fem Moseböckerna, men inte profeterna, oss att dra slutsatsen att de fem Moseböckerna fanns bland judarna innan en samling av de profetiska skrifterna har gjorts, och att Samarien valde sina heliga bok innan Även Juda placerade verk av profeterna på samma nivå med arbetet Moses. But this natural inference finds no favour among the critics; for it implies that the historical and legal traditions codified in the Pentateuch, described the beginning, and not the end, of Israel's religious development. Men denna naturliga slutsats finner ingen fördel bland kritikerna, för det innebär att det historiska och rättsliga traditioner kodifierats i Moseböckerna, som beskrivs i början och inte slutet, av Israels religiösa utveckling. The view of Israel's religious development prevalent among the critics implies that the Pentateuch is later than the Prophets, and that the Psalms are later than both. Utsikten Israels religiösa utveckling förekommande bland kritikerna innebär att Moseböckerna är senare än profeterna, och att psalmerna är senare än båda. After these general considerations, we shall briefly examine the main principles, the methods, the results, and the arguments of the critical theory. Efter dessa allmänna överväganden, skall vi undersöka kortfattat de viktigaste principerna, metoderna, resultaten och argumenten för den kritiska teorin.

(a) Principles of the Critics (a) Principer kritiker

Without pretending to review all the principles involved in the theories of the critics, we draw attention to two: the historical development of religion, and the comparative value of internal evidence and tradition. Utan att låtsas att granska alla de principer som är inblandade i teorier av kritikerna, drar vi uppmärksamheten på två: den historiska utvecklingen av religion, och det relativa värdet på inre bevis och tradition.

(i) The theory of the historical evolution of Israelitic religions leads us from Mosaic Yahwehism to the ethical monotheism of the Prophets, from this to the universalist conception of God developed during the Exile, and from this again to the ossified Phariseeism of later days. (i) teori om den historiska utvecklingen av Israelitic religioner leder oss från Mosaic Yahwehism till den etiska monoteismen av profeterna, från detta till universalistisk föreställning om Gud utvecklats under landsflykten, och från detta igen till förbenad Phariseeism på senare dagar. This religion of the Jews is codified in our actual Pentateuch, but has been fictitiously projected backwards in the historical books into the Mosaic and pre-prophetic times. The idea of development is not a purely modern discovery. Denna religion av judarna är kodifierad i vår konkreta Moseböckerna, men har i formell mening projiceras bakåt i historiska böcker i Mosaic och pre-profetiska gånger. Idén om utveckling är inte bara en modern upptäckt. Meyer ("Der Entwicklungsgedanke bei Aristoteles", Bonn, 1909) shows that Aristotle was acquainted with it; Gunkel ("Weiterbildung der Religion", Munich, 1905, 64) maintains that its application to religion is as old as Christianity, and that St. Meyer ( "Der Entwicklungsgedanke bei Aristoteles", Bonn, 1909) visar att Aristoteles var bekant med den, Gunkel ( "Weiterbildung der Religion", München, 1905, 64) har hävdat att dess ansökan om att religionen är lika gammal som kristendomen, och att Sankt . Paul has enunciated this principle; Diestel ("Geschichte des AT in der chrislichen Kirche", Jena, 1869, 56 sqq.), Willmann ("Geschichte des Idealismus", 2nd ed., II, 23 sqq.), and Schanz ("Apologie des Christentums", 3rd ed. II, 4 sqq., 376) find the same application in the writings of the Fathers, though Hoberg ("Die Forschritte der bibl. Wissenschaften", Freiburg, 1902, 10) grants that the patristic writers often neglect the external forms which influenced the ideas the Chosen People. Paul har formulerats denna princip, Diestel ( "Geschichte des AT in der chrislichen Kirche", Jena, 1869, 56 följ.), Willmann ( "Geschichte des Idealismus", 2nd ed., II, 23 följ.), Och Schanz ( " Apologie des Christentums ", 3rd ed. II, 4 ff., 376) hitta samma sak i skrifter av kyrkofäderna, men Hoberg (" Die Forschritte der bibl. Wissenschaften ", Freiburg, 1902, 10) ger att patristic författare Ofta försummar de yttre formerna som påverkade idéer det utvalda folket. The Fathers were not fully acquainted with profane history, and were more concerned about the contents of Revelation than about its historical development. Kyrkofäderna var inte helt bekanta med profan historia, och avsåg mer om innehållet i Uppenbarelseboken än om dess historiska utveckling. Pesch ("Glaube, Dogmen und geschichtliche Thatsachen" in "Theol. Zeitfragen", IV, Freiburg, 1908, 183) discovers that St. Thomas, too, admits the principle of development in his "Summa" (II-II, Q. i, a. 9, 10; Q. ii, a. 3; etc.). Pesch ( "Glaube, Dogmen und geschichtliche Thatsachen" i "Theol. Zeitfragen", IV, Freiburg, 1908, 183) upptäcker att Thomas också erkänner principen om utvecklingen i hans "Summa" (II-II, Q. Jag, a. 9, 10, Q. ii, a. 3, etc.). But the Catholic conception of this principle avoids two extremes: Men den katolska uppfattningen av denna princip undviker två ytterligheter:

the theory of degeneracy, based on the teaching of the early Lutheran theologians (cf. Giesebrecht, "Die Degradationshypothese und die altl. Geschichte", Leipzig, 1905; Steude, "Entwicklung und Offenbarung", Stuttgart, 1905, 18 sqq.); teorin om förfall, som bygger på undervisning i de tidiga lutherska teologer (jfr Giesebrecht, "Die Degradationshypothese und die altl. Geschichte", Leipzig, 1905; Steude, "Entwicklung und Offenbarung", Stuttgart, 1905, 18 ff.);

the theory of evolution which dissolves all truth and history into purely natural development to the exclusion of everything supernatural. evolutionsteorin som löser upp all sanning och historia till att helt naturlig utveckling med uteslutande av allt övernaturligt.

It is this latter extreme that is advocated by the Biblical critics. Det är denna sistnämnda extrema som förespråkas av den bibliska kritiker. Their description of the early religion of Israel is contradicted by the testimony of the oldest Prophets whose authority is not questioned by them. Deras beskrivning av den tidiga religion Israel motsägs av vittnesmål från äldsta profeter vars auktoritet inte ifrågasätts av dem. These inspired seers know of the fall of Adam (Hosea 6:7), the call of Abraham (Isaiah 29:23; Micah 7:20), the destruction of Sodom and Gomorrha (Hosea 11:8; Isaiah 1:9; Amos 4:11), the history of Jacob and his struggle with the angel (Hosea 12:2 sqq.), Israel's exodus from Egypt and dwelling in the desert (Hosea 2:14; 7:16; 11:1; 12:9, 13; 13:4, 5; Amos 2:10; 3:1; 9:7), the activity of Moses (Hosea 12:13; Micah 6:4; Isaiah 63:11-12), a written legislation (Hosea 8:12), and a number of particular statutes (cf. Kley, "Die Pentateuchfrage", Munster, 1903, 223 sqq.). Again, the theory of development is more and more contradicted by the results of historical investigation. Dessa inspirerade siare känner av nedgången av Adam (Hosea 6:7), samtalet Abrahams (Jesaja 29:23; Mika 7:20), förstörelsen av Sodom och Gomorra (Hosea 11:8, Jesaja 1:9; Amos 4:11), historien om Jakob och hans kamp med ängeln (Hosea 12:2 ff.) Israels uttåg ur Egypten och bodde i öknen (Hosea 2:14, 7:16, 11:1; 12:9 , 13, 13:4, 5, Amos 2:10, 3:1; 9:7), verksamhet Moses (Hosea 12:13; Mika 6:4; Jesaja 63:11-12), en skriftlig lagstiftning ( Hosea 8:12), och en rad särskilda stadgar (jfr Kley, "Die Pentateuchfrage", Munster, 1903, 223 ff.). Återigen är teorin om utveckling mer och mer motsägs av resultaten av tidigare undersökningar. Weber ("Theologie und Assyriologie im Streit um Babel und Bibel", Leipzig, 1904, 17) points out that the recent historical results imply decadence rather than development in ancient oriental art, science, and religion; Winckler ("Religionsgeschichtler und geschichtl. Orient", Leipzig, 1906, 33) considers the evolutionary view of the primitive state of man as false, and believes that the development theory has, at least, been badly shaken, if not actually destroyed by recent Oriental research (cf. Bantsch, "Altorientalischer und israelitischer Monothesismus", Tübingen, 1906). Weber ( "Theologie und Assyriologie im Streit um Babel und Bibel", Leipzig, 1904, 17) påpekar att den senaste tidens historiska resultat antyder dekadens snarare än utveckling i orientaliska konst, vetenskap och religion, Winckler ( "Religionsgeschichtler und geschichtl. Orient ", Leipzig, 1906, 33) anser evolutionära bakgrund av den primitiva människans tillstånd som falska, och anser att utvecklingen teorin har åtminstone blivit hårt skakas, när de inte har förstörts av de senaste Oriental forskning (jfr Bantsch," Altorientalischer und israelitischer Monothesismus ", Tübingen, 1906). Köberle ("Die Theologie der Gegenwart", Leipzig, 1907, I, 2) says that the development theory has exhausted itself, reproducing only the thoughts of Wellhausen, and deciding particular questions not in the light of facts, but according to the postulates of the theory. Köberle ( "Die Theologie der Gegenwart", Leipzig, 1907, I, 2) säger att utvecklingen teori har uttömt sig, återger bara tankar Wellhausen, och besluta särskilt frågor inte mot bakgrund av fakta, men enligt postulat om teorin. Finally, even the rationalistic writers have thought it necessary to replace the development theory by another more in agreement with historical facts. Slutligen har även den rationalistiska författarna ansåg det nödvändigt att ersätta utveckling teori av en annan mer överens med historiska fakta. Hence Winckler ("Ex Oriente lux", Leipzig, 1905- 6; Idem, "Der Alte Orient", III, 2-3; Idem, "Die babylonische Geisteskultur in ihren Beziehungen zur Kulturentwicklung der Menschheit" in "Wissenschaft und Bildung", Leipzig, 1907; cf. Landersdorfer in "Historisch-Politische Blatter", 1909, 144) has originated the theory of pan-Babelism according to which Biblical religion is conceived as a conscious and express reaction against the Babylonian polytheistic state religion. Därför Winckler ( "Ex Oriente lux", Leipzig, 1905 - 6, Idem, "Der Alte Orient", III, 2-3, Idem, "Die babylonische Geisteskultur in ihren Beziehungen zur Kulturentwicklung der Menschheit" i "Wissenschaft und Bildung", Leipzig, 1907, jfr. Landersdorfer i "Historisch-Politische Blatter", 1909, 144) har sitt ursprung i teorin om pan-Babelism enligt vilken bibliska religionen är tänkt som ett medvetet och uttrycker reaktion mot den babyloniska polyteistiska statsreligion. It was not the common property of Israel, but of a religious sect which was supported in Babylon by certain monotheistic circles irrespective of nationality. Det var inte den gemensamma egendom i Israel, utan om en religiös sekt som stöddes i Babylon av vissa monoteistiska kretsar oavsett nationalitet. This theory has found powerful opponents in Budde, Stade, Bezold, Köberle, Kugler, Wilke, and others; but it has also a number of adherents. Denna teori har funnit mäktiga motståndare i Budde, Stade, Bezold, Köberle, Kugler, Wilke, och andra, men det har också ett antal anhängare. Though wholly untenable from a Christian point of view, it shows at least the weakness of the historical development theory. Även helt ohållbar ur ett kristet perspektiv, visar att det åtminstone svagheten i den historiska utvecklingen teori.

(ii) Another principle involved in the critical theory of the Pentateuch supposes that the internal evidence of literary criticism is of higher value than the evidence of tradition. (ii) En annan princip är inblandade i den kritiska teorin om de fem Moseböckerna förutsätter att den interna bevis för litterär kritik är av högre värde än bevis på tradition. But thus far the results of excavations and historical research have been favourable to tradition rather than to internal evidence. Men hittills har resultaten av utgrävningar och historisk forskning har varit gynnsamt för tradition snarare än interna bevis. Let the reader only remember the case of Troy, Tiryns, Mycenae, and Orchomenos (in Greece); the excavations of the English explorer Evans in Crete have shown the historical character of King Minos and his labyrinth; Assyrian inscriptions have re-established the historical credit of King Midas of Phrygia; similarly, Menes of Thebes and Sargon of Agade have been shown to belong to history; in general, the more accurate have been the scientific investigations, the more clearly have they shown the reliability of even the most slender traditions. Låt läsaren minns bara fråga om Troy, Tiryns, Mykene, och Orchomenos (i Grekland), utgrävningarna av engelska upptäcktsresande Evans på Kreta har visat historiska karaktär kung Minos och hans labyrint, assyriska inskriptioner ha återupprättat den historiska kredit kung Midas av Frygien, likaså Menes i Thebe och Sargon av Agade har visat sig tillhöra historien, i allmänhet, desto mer exakt har de vetenskapliga undersökningarna, desto tydligare har de visat tillförlitlighet även de mest smärta traditioner . In the field of New-Testament criticism the call "back to tradition" has begun to be heeded, and has been endorsed by such authorities as Harnack and Deissmann. På området från Nya testamentet kritik samtalet "Tillbaka till traditionen" har börjat beaktas, och har godkänts av dessa myndigheter som Harnack och Deissmann. In the study of the Old Testament too there are unmistakable signs of a coming change. I studien av Gamla Testamentet också finns omisskännliga tecken på en kommande förändring. Hommel ("Die altisrealitische Überlieferung in inschriftlicher Beleuchtung", Munich, 1897) maintains that Old- Testament tradition, both as a whole and in its details, proves to be reliable, even in the light of critical research. Hommel ( "Die altisrealitische Überlieferung i inschriftlicher Beleuchtung", München, 1897) menar att Gamla testamentet-tradition, både som helhet och i sina detaljer, visar sig vara pålitlig, även mot bakgrund av kritisk forskning. Meyer ("Die Entstehung des Judentums", Halle, 1896) comes to the conclusion that the foundations of the critical Pentateuchal theory are destroyed, if it can be proved that even part of the impugned Hebrew tradition is reliable; the same writer proves the credibility of the sources of the Books of Esdras (cf. "Grundriss der Geographie und Geschichte des alten Orientes", Munich, 1904, 167 sqq.). Meyer ( "Die Entstehung des Judentums", Halle, 1896) drar slutsatsen att grunden för den kritiska teorin Pentateuchal förstörs om det kan bevisas att en del av den ifrågasatta hebreiska traditionen är tillförlitlig, samma författare bevisar trovärdighet av källorna till böcker i Esra (se "Grundriss der Geographie und Geschichte des alten Orientes", München, 1904, 167 ff.). SA Fries has been led by his critical studies, and without being influenced by dogmatic bias, to accept the whole traditional view of the history of Israel. SA Fries har letts av hans kritiska studier, och utan att påverkas av dogmatiska bias, att acceptera hela den traditionella synen på Israels historia. Cornill and Oettli express the conviction that Israel's traditions concerning even its earliest history are reliable and will withstand the bitterest attacks of criticism; Dawson (cf. Fonck, "Kritik und Tradition im AT" in "Zeitschrift fur katholische Theologie", 1899, 262-81) and others apply to tradition the old principle which has been so frequently misapplied, "magna est veritas, et praevalebit"; Gunkel ("Religionsgeschichtliche Volksbucher", II, Tübingen, 1906, 8) grants that Old-Testament criticism has gone a little too far, and that many Biblical traditions now rejected will be re-established. Cornill och Oettli uttryck för övertygelsen att Israels traditioner gäller även dess tidigaste historia är tillförlitlig och kommer att klara den bittraste angrepp av kritik, Dawson (jfr Fonck, "Kritik und Tradition im på" i "Zeitschrift fur katholische Theologie", 1899, 262 -- 81) och andra tillämpliga på tradition en gammal princip som har varit så ofta felaktigt, "Magna Est Veritas et praevalebit" Gunkel ( "Religionsgeschichtliche Volksbucher", II, Tübingen, 1906, 8) bidrag som Gamla testamentet-kritik har gått lite för långt, och att många bibliska traditioner nu avvisas kommer att återupprättas.

(b) Critical Method (b) Critical Method

The falsehood of the critical method does not consist in the use of criticism as such, but in its illegitimate use. Lögnen av de kritiska metod består inte i att använda kritiken som sådan, men i olaglig användning. Criticism became more common in the sixteenth and seventeenth centuries; at the end of the eighteenth it was applied to classical antiquity. Kritiken blev vanligare i sextonde och sjuttonde århundradena, i slutet av det artonde den tillämpade var att antiken. Bernheim ("Lehrbuch der historischen Methode", Leipzig, 1903, 296) believes that by this means alone history first became a science. Bernheim ( "Lehrbuch der historischen Methode", Leipzig, 1903, 296) anser att detta sätt är ensamma historia först blev en vetenskap. In the application of criticism to the Bible was are limited, indeed, by the inspiration and the canonicity of its books; but there is an ample field left for our critical investigations (Pesch, "Theol. Zeitfragen", III, 48). Vid tillämpningen av kritiken att Bibeln var är begränsade, faktiskt, med inspiration och canonicity av sina böcker, men det finns ett gott fältet till vänster för vår kritiska undersökningar (Pesch, "Theol. Zeitfragen", III, 48).

Some of the principal sins of the critics in their treatment of Sacred Scripture are the following: Några av de viktigaste synder kritiker i sin behandling av den heliga Skrift är följande:

They deny everything supernatural, so that they reject not merely inspiration and canonicity, but also prophecy and miracle a priori (cf. Metzler, "Das Wunder vor dem Forum der modernen Geschichtswissenschaft" in "Katholik", 1908, II, 241 sqq.). De förnekar allt övernaturligt, så att de inte förkasta bara inspiration och canonicity, men även profetian och mirakel a priori (jfr Metzler, "Das Wunder vor dem forum der modernen Geschichtswissenschaft" i "Katholik", 1908, II, 241 ff.) .

They seem to be convinced a priori of the credibility of non-Biblical historical documents, while they are prejudiced against the truthfulness of Biblical accounts. De verkar vara övertygad om a priori för trovärdigheten i icke-bibliska historiska dokument, medan de fördomar mot sanningshalten i bibliska konton. (Cf. Stade, "Geschichte Israel's", I, 86 seq., 88, 101.) Depreciating external evidence almost entirely, they consider the questions of the origin, the integrity, and the authenticity of the sacred books in the light of internal evidence (Encycl. Prov. Deus, 52). (Jämför Stade, "Geschichte Israels", I, 86 punkter., 88, 101.) Ringaktande yttre bevis nästan helt, anser de att frågorna om ursprung, integritet och äkthet heliga böcker i ljuset av inre bevis (Encycl. Ords. Deus, 52).

They overestimate the critical analysis of the sources, without considering the chief point, ie, the credibility of the sources (Lorenz, "Die Geschichtswissenschaft in ihren Hauptrichtungen und Aufgaben", ii, 329 sqq.). Recent documents may contain reliable reports of ancient history. De överskattar den kritiska analysen av de källor, utan hänsyn till chefen punkten, dvs trovärdigheten i källorna (Lorenz, "Die Geschichtswissenschaft in ihren Hauptrichtungen und Aufgaben", maj II, 329 ff.). Aktuella dokument innehåller tillförlitliga rapporter om forntida historia. Some of the critics begin to acknowledge that the historical credibility of the sources is of greater importance than their division and dating (Stark, "Die Entstehung des AT", Leipzig, 1905, 29; cf. Vetter, "Tübinger theologische Quartalschrift", 1899, 552). Vissa av kritikerna börjar inse att den historiska trovärdigheten av de källor har större betydelse än deras division och datering (Stark, "Die Entstehung des AT", Leipzig, 1905, 29, jfr. Vetter, "Tübinger theologische Quartalschrift", 1899 , 552).

The critical division of sources is based on the Hebrew text, though it is not certain how far the present Massoretic text differs from that, for instance, followed by the Septuagint translators, and how far the latter differed form the Hebrew text before its redaction in the fifth century BC Dahse ("Textkritische Bedenken gegen den Ausgangspunkt der heutigen Pentateuchkritik" in "Archiv fur Religionsgeschichte", VI, 1903, 305 sqq.) shows that the Divine names in the Greek translation of the Pentateuch differ in about 180 cases from those of the Hebrew text (cf. Hoberg, "Die Genesis", 2nd ed., p. xxii sqq.); in other words and phrases the changes may be fewer, but it would be unreasonable to deny the existence of any. Den kritiska uppdelning av källor är baserad på den hebreiska texten, men det är inte säkert hur långt den nuvarande Massoretic text skiljer sig från den, till exempel, följt av Septuaginta översättare, och hur långt de senare skilde form den hebreiska texten före bortredigeringsverktyg i femte århundradet f.Kr. Dahse ( "Textkritische Bedenken gegen den Ausgangspunkt der heutigen Pentateuchkritik" i "Archiv fur Religionsgeschichte", VI, 1903, 305 ff.) visar att det gudomliga namn i den grekiska översättningen av Moseböckerna skiljer sig i cirka 180 fall från de av den hebreiska texten (jfr Hoberg, "Die Genesis", 2nd ed., s. xxii följ.), med andra ord och fraser på förändringar kan vara färre, men det vore orimligt att förneka existensen av något. Again, it is antecedently probable that the Septuagint text differs less from the Massoretic than from the ante-Esdrine text, which must have been closer to the original. Återigen är det antecedently troligt att Septuaginta text skiljer sig mindre från Massoretic än från den besiktning Esdrine text, som måste ha varit närmare originalet. The starting point of literary criticism is therefore uncertain. It is not an inherent fault of literary criticism that it was applied to the Pentateuch after it had become practically antiquated in the study of Homer and the Nibelungenlied (cf. Katholik, 1896, I, 303, 306 sqq.), nor that Reuss considered it as more productive of difference of opinion than of results (cf. Katholik, 1896, I, 304 seq.), nor again that Wellhausen thought it had degenerated into childish play. Utgångspunkten för litterär kritik är därför osäker. Det är inte en inneboende fel i litterär kritik som den tillämpades på de fem Moseböckerna efter att det hade blivit så gott som föråldrade i studien av Homeros och Nibelungenlied (jfr Katholik, 1896, I, 303 , 306 ff.), eller att Reuss betraktas det som mer produktiva avvikande åsikter än av resultat (jfr Katholik, 1896, I, 304 punkter.), inte heller igen att Wellhausen trodde att det hade urartat till barnslig lek. Among Bible students, Klostermann ("Der Pentateuch", Leipzig, 1893), Konig ("Falsche Extreme im Gebiete der neueren Kritik des AT", Leipzig, 1885; "Neueste Prinzipien der alt. Kritik", Berlin, 1902; "Im Kampfe um das AT", Berlin, 1903), Bugge ("Die Hauptparabeln Jesu", Giessen, 1903) are sceptical as to the results of literary criticism, while Orelli ("Der Prophet Jesaja", 1904, V), Jeremias ("Das alte Testament im Lichte des Alten Orients", 1906, VIII), and Oettli ("Geschichte Israels", V) wish to insist more on the exegesis of the text than on the criss-cross roads of criticism. Bland bibelforskare, Klostermann ( "Der Moseböckerna", Leipzig, 1893), König ( "Falsche Extreme im Gebiete der neueren Kritik des AT", Leipzig, 1885; "Neueste Prinzipien der alt. Kritik", Berlin, 1902; "Im Kämpfe um das AT ", Berlin, 1903), Bugge (" Die Hauptparabeln Jesu ", Giessen, 1903) är skeptisk till resultaten av litterär kritik, medan Orelli (" Der profeten Jesaja ", 1904, V), Jeremias (" Das Alte Testamente im Lichte des Alten Orients ", 1906, VIII), och Oettli (" Geschichte Israels ", V) vill insistera mer på exegetik av texten än på kors och tvärs vägar kritik. G. Jacob ("Der Pentateuch", Göttingen, 1905) thinks that the past Pentateuchal criticism needs a thorough revision; Eerdmans ("Die Komposition der Genesis", Giessen, 1908) feels convinced that criticism has been misled into wrong paths by Astrue. G. Jacob ( "Der Moseböckerna", Göttingen, 1905) anser att de senaste Pentateuchal kritik behöver en grundlig översyn, Eerdmans ( "Die Komposition der Genesis", Giessen, 1908) anser övertygad om att kritik har vilseletts i fel banor genom Astrue. Merx expresses the opinion that the next generation will have to revise backwards many of the present historico-literary views of the Old Testament ("Religionsgeschichtliche Volksbucher", II, 1907, 3, 132 sqq.). Merx åsikten att nästa generation kommer att behöva revidera bakåt många av de nuvarande historiska och litterära utsikt över Gamla Testamentet ( "Religionsgeschichtliche Volksbucher", II, 1907, 3, 132 ff.).

(c) Critical Results (c) Kritisk Resultat

Here we must distinguish between the principles of criticism and its results; the principles of the historical development of religion, for instance, and of the inferiority of tradition to internal evidence, are not the outcome of literary analysis, but are its partial basis. Här måste vi skilja mellan principerna för kritik och dess resultat, principerna för den historiska utvecklingen av religion, till exempel, och av underlägsenhet av tradition till interna uppgifter, är inte resultatet av litterär analys, men är åtminstone en del av grunden. Again, we must distinguish between those results of literary criticism which are compatible with the Mosaic authenticity of the Pentateuch and those that contradict it. Återigen måste vi skilja mellan dessa resultat av litterär kritik som är förenliga med den mosaiska äkthet Moseböckerna och de som motsäger det. The patrons of the Mosaic authorship of the Pentateuch, and even the ecclesiastical Decree relating to this subject, plainly admit that Moses or his secretaries may have utilized sources or documents in the composition of the Pentateuch; both admit also that the sacred text has suffered in its transmission and may have received additions, in the form of either inspired appendices or exegetical glosses. Gynnare av den mosaiska författare till Moseböckerna, och även de kyrkliga dekret om detta ämne, erkänna klart att Moses och hans sekreterare har utnyttjat källor eller dokument i sammansättningen av de fem Moseböckerna, båda medger också att den heliga texten har lidit i dess överföring och kan ha fått tillägg i form av antingen inspirerade bilagor eller exegetical skyler. If the critics, therefore, can succeed in determining the number and the limits of the documentary sources, and of the post-Mosaic additions, whether inspired or profane, they render an important service to the traditional tenet of Pentateuchal authenticity. Om kritikerna, därför kan lyckas med att bestämma hur många och gränserna för de skriftliga källorna, och efter mosaiska tillägg, vare sig inspirerade eller profan, gör de en viktig tjänst till den traditionella grundsats i Pentateuchal äkthet. The same must be said with regard to the successive laws established by Moses, and the gradual fidelity of the Jewish people to the Mosaic law. Detsamma måste sägas med beaktande av de lagar fastställdes av Moses, och gradvis trohet av det judiska folket till den mosaiska lagen. Here again the certain or even probable results of sane literary and historical criticism will aid greatly the conservative commentator of the Pentateuch. Även här vissa eller till och med troligt resultat av frisk litterära och historiska kritiken kommer stödet kraftigt konservativ kommentator i Moseböckerna. We do not quarrel with the legitimate conclusions of the critics, if the critics do not quarrel with each other. Vi grälar inte med legitima slutsatser av kritikerna, om kritikerna inte gräla med varandra. But they do quarrel with each other. According to Merx (loc. cit.) there is nothing certain in the field of criticism except its uncertainty; each critic proclaims his views with the greatest self-reliance, but without any regard to the consistency of the whole. Men de grälar med varandra. Enligt Merx (anfört ställe.) Finns det ingenting vissa på kritiken utom dess osäkerhet, varje kritiker förkunnar sina åsikter med största självförtroende, men utan någon hänsyn till enhetligheten i hela. Former views are simply killed by silence; even Reuss and Dillmann are junk-iron, and there is a noticeable lack of judgment as to what can or cannot be known. Hence the critical results, in as far as they consist merely in the distinction of documentary sources, in the determination of post-Mosaic materials, eg, textual changes, and profane or inspired additions, in the description of various legal codes, are not at variance with the Mosaic authenticity of the Pentateuch. Tidigare åsikter helt enkelt dödas av tystnad, till och med Reuss och Dillmann är skräp-järn, och det finns en påtaglig brist på omdöme om vad som kan eller inte kan känna. Således de kritiska resultaten, i den mån de bara består i skillnaden i skriftliga källor, vid fastställandet av post-Mosaic material, t.ex. ändringar av texten, och profan eller inspireras tillägg, i beskrivningen av olika rättsliga regler, inte i strid med Mosaic äkthet Moseböckerna. Nor can an anti-Mosaic character be pointed out in the facts or phenomena from which criticism legitimately infers the foregoing conclusions; such facts or phenomena are, for instance, the change of the Divine names in the text, the use of certain words, the difference of style, the so-called double accounts of really, not merely apparently, identical events; the truth of falsehood of these and similar details does not directly affect the Mosaic authorship of the Pentateuch. Inte heller kan en anti-Mosaic karaktär påpekas i de faktiska eller företeelser som kritik legitimt härleder ovanstående slutsatser, dessa fakta eller företeelser, till exempel byte av gudomliga namn i texten, användning av vissa ord skillnad i stil, den så kallade dubbel bokföring riktigt, inte bara uppenbarligen, inte identiska evenemang, sanningen om lögn dessa och liknande detaljer som inte direkt påverkar Mosaik författare till Moseböckerna. In which results then does criticism clash with tradition? I vilka resultat gäller då kritik kollidera med tradition? Criticism and tradition are incompatible in their views as to the age and sequence of the documentary sources, as to the origin of the various legal codes, and as to the time and manner of the redaction of the Pentateuch. Kritik och tradition är oförenliga med deras syn på ålder och sekvensen av skriftliga källor om ursprunget till de olika rättsliga koder, och vad gäller tidpunkten och sättet för bortredigeringsverktyg av Moseböckerna.

(i) Pentateuchal Documents.-As to the age and sequence of the various documents, the critics do not agree. (i) Pentateuchal Documents.-När det gäller ålder och sekvensen av de olika dokument, håller kritikerna inte. Dillmann, Kittel, Konig, and Winckler place the Elohist, who is subdivided by several writers into the first, second, and third Elohist, before the Yahwist, who also is divided into the first and second Yahwist; but Wellhausen and most critics believe that the Elohist is about a century younger than the Yahwist. Dillmann, Kittel, König och Winckler placera Elohist, som delas av flera författare till den första, andra och tredje Elohist före Yahwist, som också är indelad i första och andra Yahwist, men Wellhausen och de flesta kritiker menar att den Elohist är omkring ett sekel yngre än Yahwist. At any rate, both are assigned to about the ninth and eight centuries BC; both too incorporate earlier traditions or even documents. I varje fall är båda tilldelas om den nionde och åttonde århundradena f.Kr.; både för införliva tidigare traditioner eller ens handlingar.

All critics appear to agree as to the composite character of Deuteronomy; they admit rather a Deuteronomist school than single writers. Alla kritiker verkar eniga om sammansatta karaktär Mosebok, de har tagit ganska Deuteronomist skola än enstaka författare. Still, the successive layers composing the whole book are briefly designated by D1, D2, D3, etc. As to the character of these layers, the critics do not agree: Montet and Driver, for instance, assigned to the first Deuteronomist cc. Ändå, att på varandra komponera hela boken följer en kort utses av D1, D2, D3, etc. När det gäller karaktären av dessa lager, håller kritikerna inte: Montet och föraren, till exempel, till första Deuteronomist cc. i-xxi; Kuenen, Konig, Reuss, Renan, Westphal ascribe to DN, iv, 45-9, and v-xxvi; a third class of critics reduce D1 to xii, 1-xxvi, 19, allowing it a double edition: according to Wellhausen, the first edition contained i, 1-iv, 44; xii-xxvi; xxvii, while the second comprised iv, 45-xi, 39; xii-xxvi; xxviii-xxx; both editions were combined by the redactor who inserted Deuteronomy into the Hexateuch. I-XXI, Kuenen, König, Reuss, Renan, Westphal tillskriver DN, IV, 45-9, och v-xxvi, en tredje klassens kritiker minska D1 till XII, 1-xxvi, 19, gör en dubbel upplaga: Enligt Wellhausen innehöll den första upplagan i, 1-IV, 44, XII-xxvi, xxvii, medan den andra bestod IV, 45-xi, 39, XII-xxvi, xxvii-xxx; båda upplagorna tillsammans med REDAKTÖR som införas Mosebok i Hexateuch. Cornill arranges the two editions somewhat differently. Cornill arrangerar de två versionerna något annorlunda. Horst considers even cc. xii-xxvi as a compilation of pre-existing elements, gathered together without order and often by chance. Horst anser även cc. XII-xxvi som en sammanställning av redan existerande element, samlade utan ordning och ofta av en slump. Wellhausen and his adherents do not wish to assign to D1 a higher age than 621 BC, Cornill and Bertholet consider the document as a summary of the prophetic teaching, Colenso and Renan ascribe it to Jeremias, others place its origin in the reign of Ezechias or Manasses, Klostermann identifies the document with the book read before the people in the time of Josaphat, while Kleinert refers it back to the end of the time of the Judges. The Deuteronomist depends on the two preceding documents, J and E, both for his history land his legislation; the historical details not found in these may have been derived from other sources not known to us, and the laws not contained in the Sinaitic legislation and the decalogue are either pure fiction or a crystallization of the prophetic teaching. Wellhausen och hans anhängare inte vill tilldela D1 en högre ålder än 621 BC, Cornill och Bertholet betrakta dokumentet som en sammanfattning av den profetiska undervisning, Colenso och Renan skyllde det på Jeremias, andra placera sitt ursprung i regeringstid Ezechias eller Manasses identifierar Klostermann dokumentet med boken läsas innan folket i tiden för Josafat, medan Kleinert hänvisar sedan till slutet av tiden för domare. Deuteronomist beror på de två föregående dokument, J och E, både för hans historia land hans lag, den historiska detaljer som inte finns i dessa kan ha hämtats från andra källor inte är kända för oss, och de lagar som inte ingår i Sinai lagstiftningen och Dekalogen är antingen ren fiktion eller en kristallisering av den profetiska undervisningen.

Finally, the Priestly Code, P, is also a compilation: the first stratum of the book, both historical and legal in its character, is designated by P1 or P2; the second stratum is the law of holiness, H or Lev., xvii-xxvi, and is the work of a contemporary of Ezechiel, or perhaps of the Prophet himself (H, P2, Ph); besides, there are additional elements springing rather from a school than from any single writer, and designated by Kunen as P3, P4, P5, but by other critics as Ps and Px. Slutligen är Priestly Code, P, också en sammanställning: det första skiktet av boken, både historiska och juridiska till sin karaktär, är utsedd av P1 och P2, den andra skiktet är lagen i helighet, H eller Lev., Xvii -xxvi, och är ett verk av en samtida till Hesekiel, eller kanske av Profeten själv (H, P2, Ph), och dessutom finns det ytterligare faktorer växer i stället från en skola än på någon enskild författare, och utses av Kunen som P3 , P4, P5, men av andra kritiker som PS och PX. Bertholet and Bantsch speak of two other collections of laws: the law of sacrifices, Lev., i-vii, designated as Po; and the law of purity, Lev., xi-xv, designated as Pr. Bertholet och Bantsch tala om två andra samlingar av lagar: lagen om uppoffringar, Lev., I-VII, utses till Po, och lagen om renhet, Lev., XI-XV, utses till Pr. The first documentary hypothesis considered PN as the oldest part of the Pentateuch; Duston and Dillmann place it before the Deuteronomic code, but most recent critics regard it as more recent than the other documents of the Pentateuch, and even later than Ezech., xliv, 10-xlvi, 15 (573-2 BC); the followers of Wellhausen date the Priestly Code after the return from the Babylonian Captivity, while Wildeboer places it either after or towards the end of the captivity. Det första skriftliga hypotes PN betraktas som den äldsta delen av Moseböckerna, Duston och Dillmann placera den före Deuteronomic koden, men de senaste kritiker anser att det är nyare än den andra handlingar Moseböckerna, och ännu senare än Ezech., XLIV, 10-xlvi, 15 (573-2 f.Kr.), anhängare av Wellhausen dag Priestly koden efter återkomsten från den babyloniska fångenskapen, medan Wildeboer placerar det antingen efter eller i slutet av fångenskap. The historical parts of the Priestly Code depend on the Yahwistic and the Elohistic documents, but Wellhausen's adherents believe that the material of these documents has been manipulated so as to fit it for the special purpose of the Priestly Code; Dillmann and Drive maintain that facts have not been invented or falsified by P, but that the latter had at hand other historical documents besides J and E. As to the legal part of P, Wellhausen considers it as an a priori programme for the Jewish priesthood after the return from the captivity, projected backwards into the past, and attributed to Moses; but other critics believe that P has systematized the pre-exilic customs of worship, developing then, and adapting them to the new circumstances. De historiska delarna av Priestly koden beror på Yahwistic och Elohistic dokument, men Wellhausen anhängare tror att materialet i dessa dokument har manipulerats så att det passar för speciella ändamål Priestly koden, Dillmann och Drive hävdar att fakta har inte uppfunnits eller förfalskade av P, men att den senare hade till hands andra historiska dokument förutom J och E. När det gäller den juridiska delen av P anser Wellhausen det som en a priori program för det judiska prästerskapet efter återkomsten från fångenskapen, projiceras bakåt i det förflutna, och tillskrevs Moses, men andra kritiker menar att P har systematiserat före exilen tullen dyrkan, utveckling sedan, och anpassa dem till de nya omständigheterna.

What has been said clearly shows that the critics are at variance in many respects, but they are at one in maintaining the post- Mosaic origin of the Pentateuchal documents. Som har sagts visar tydligt att kritikerna är oense i många avseenden, men de är på en upprätthålla efter mosaiska ursprung Pentateuchal handlingar. What is the weight of the reasons on which they base their opinion? Hur mycket väger de skäl som de grundar sin åsikt?

The conditions laid down by the critics as prerequisites to literature do not prove that the sources of the Pentateuch must be post-Mosaic. De villkor som fastställs av kritikerna som en förutsättning för litteratur inget bevis för att källorna till Moseböckerna måste vara post-Mosaik. The Hebrew people had lived for, at least, two hundred years in Egypt; besides, most of the forty years spent in the desert were passed in the neighbourhood of Cades, so that the Israelites were not longer a nomadic people. Det hebreiska folket hade bott minst två hundra år i Egypten, och dessutom antogs de flesta av de fyrtio år i öknen i närheten av Cades, så att israeliterna var inte längre ett nomadfolk. Whatever may be said of their material prosperity, or of their proficiency in writing and reading, the above-mentioned researches of Flinders Petrie show that they kept records of their national traditions at the time of Moses. Vad som än kan sägas om deras materiellt välstånd, eller goda kunskaper i skrift och läsning, forskar ovannämnda av Flinders Petrie visa att de höll register över sina nationella traditioner vid tiden för Mose.

If the Hebrew contemporaries of Moses kept written records, why should not the Pentateuchal sources be among these documents? Om hebreiska jämnåriga Mose vaktade journaler och varför skulle det Pentateuchal källor bland dessa handlingar? It is true that in our actual Pentateuch we find non-Mosaic and post- Mosaic indications; but, then, the non-Mosaic, impersonal style may be due to a literary device, or to the pen of secretaries; the post-Mosaic geographical and historical indications may have crept into the text by way of glosses, or errors of the transcribers, or even inspired additions. Det är sant att våra faktiska Moseböckerna finner vi icke-Mosaic och efter Mosaic indikationer, men då får den icke-mosaik, opersonlig stil bero på en litterär enhet, eller till pennan sekreterare, efter Mosaic geografiska och historiska uppgifter kan ha smugit sig in i texten genom skyler, eller fel av transcribers, eller till och med inspirerade tillägg. The critics cannot reject these suggestions as mere subterfuges; for they should have to grant a continuous miracle in the preservation of the Pentateuchal text, if they were to deny the moral certainty of the presence of such textual changes. Kritikerna kan inte avvisa dessa förslag som rena undanflykter, ty de skall behöva ge en kontinuerlig mirakel i bevarandet av Pentateuchal text, om de skulle förneka det moraliska vissheten om förekomsten av sådana ändringar av texten.

But would not the Pentateuch have been known to the earlier Prophets, if it had been handed down from the time of Moses? Men skulle inte Moseböckerna har varit kända för tidigare profeterna, om det hade gått i arv från tiden för Moses? This critical exception is really an argument e silentio which is very apt to be fallacious, unless it be most carefully handled. Denna kritiska undantag är verkligen ett argument e silentio vilket är mycket bra att vara vilseledande, såvida det mest hanteras försiktigt. Besides, if we keep in mind the labour involved in multiplying copies of the Pentateuch, we cannot be wrong in assuming that they were very rare in the interval between Moses and the Prophets, so that few were able to read the actual text. Dessutom, om vi tänka på arbetsintensivt multiplicera kopior av de fem Moseböckerna, kan vi inte vara fel att anta att de var mycket sällsynt i intervallet mellan Moses och profeterna, så att några kunde läsa själva texten. Again, it has been pointed out that at least one of the earlier Prophets appeals to a written mosaic law, and that all appeal to such a national conscience as presupposes the Pentateuchal history and law. Återigen har det påpekats att åtminstone en av de tidigare profeterna tilltalar en skriftlig mosaik lag, och att alla överklaga ett sådant nationellt samvete som förutsätter Pentateuchal historia och juridik. Finally, some of the critics maintain the J views the history of man and of Israel according to the religious and the moral ideas of the Prophets; if there be such an agreement, why not say that the Prophets write according to the religious and moral ideas of the Pentateuch? Slutligen, några av kritikerna upprätthålla J åsikter historien om människan och av Israel på de religiösa och moraliska idéer profeterna, om det finnas en sådan överenskommelse, varför inte säga att Profeterna skriva i överensstämmelse med de religiösa och moraliska idéer av Moseböckerna?

The critics urge the fact that the Pentateuchal laws concerning the sanctuary, the sacrifices, the feasts, and the priesthood agree with different stages of post-Mosaic historical development; that the second stage agrees with the reform of Josias, and the third with the enactments enforced after the time of the Babylonian Exile. Kritikerna uppmana att Pentateuchal lagstiftningen om helgedomen, offren, högtiderna, och prästerskapet instämmer i olika stadier av post-Mosaic historiska utveckling, att den andra etappen håller med reformen av Josias, och den tredje med lagtexter gälla efter tiden för den babyloniska fångenskapen. But it must be kept in mind that the Mosaic law was intended for Israel as the Christian law is intended for the whole world; if then 1900 years after Christ the greater part of the world is still un-Christian, it is not astonishing that the Mosaic law required centuries before it penetrated the whole nation. Men det måste hållas i minnet att den mosaiska lagen var avsedd för Israel som den kristna lagen är avsedd för hela världen, om sedan 1900 år efter Kristus större delen av världen är fortfarande okristligt, är det inte förvånande att Mosaiska lagen krävt århundraden innan den trängde in i hela nationen. Besides, there were, no doubt, many violations of the law, just as the Ten Commandments are violated today without detriment to their legal promulgation. Dessutom fanns det ingen tvekan om, många kränkningar av lagen, precis som de tio budorden överträds i dag utan att det skadar deras juridiska utfärdandet. Again there were times of religious reforms and disasters as there are periods of religious fervour and coldness in the history of the Christian Church; but such human frailties do not imply the non-existence of the law, either Mosaic or Christian. Återigen fanns det tider av religiösa reformer och katastrofer som det finns perioder av religiös övertro och kyla i historien om den kristna kyrkan, men sådana mänskliga svagheter innebär inte avsaknaden av lagstiftning, mosaik eller kristna. As to the particular laws in question, it will be found more satisfactory to examine them more in detail. Om de särskilda lagar i fråga, kommer det att finnas mer tillfredsställande att undersöka dem mer i detalj.

(ii) Pentateuchal Codes.-The critics endeavour to establish a triple Pentateuchal code: the Book of the Covenant, Deuteronomy, and the Priestly Code. Instead of regarding this legislation as applying to different phases in the forty years' wandering in the desert, they consider it as agreeing with three historical stages in the national history. (ii) Pentateuchal Codes.-kritikerna sträva efter att etablera en trefaldig Pentateuchal kod: boken om konventionen, Deuteronomium, och Priestly koden. stället för att betrakta denna lagstiftning som gäller för olika faser under fyrtio års vandring i öknen, de anser det som komma överens med tre historiska skeden i landets historia. As stated above, the main objects of this triple legislation are the sanctuary, the feast, and the priesthood. Som nämnts ovan är de viktigaste föremålen för denna tredubbla lagstiftning är helgedomen, festen, och prästerskapet.

(a) The Sanctuary (a) The Sanctuary

At first, so the critics say, sacrifices were allowed to be offered in any place where the Lord had manifested his name (Exodus 20:24-6); then the sanctuary was limited to the one place chosen by God (Deuteronomy 12:5); thirdly, the Priestly Code supposes the unity of sanctuary, and prescribes the proper religious rites to be observed. Först så kritikerna säga, uppoffringar fick bjudas på något ställe där Herren hade visat sitt namn (Exodus 20:24-6), sedan helgedomen var begränsad till en plats som valts av Gud (Femte Mosebok 12:5 ), för det tredje förutsätter prästerliga koden enighet helgedomen, och föreskriver korrekt religiösa riter som skall iakttas. Moreover, the critics point out historical incidents showing that before the enforcement of the Deuteronomic law sacrifices were offered in various places quite distinct from the resting place of the ark. Dessutom kritikerna peka på historiska händelser som visar att före verkställigheten av Deuteronomic lag offrade på olika platser tydligt skild från den viloplats arken. What do the defenders of the Mosaic authorship of the Pentateuch answer? Vad gör försvarare av den mosaiska författare till Moseböckerna svaret? First, as to the triple law, it points to three different stages in Israel's desert life: before the erection of the tabernacle at the foot of Mt. Först, att de tre lagen, pekar den på tre olika faser i Israels öken liv: före resningen av tabernaklet vid foten av Mt. Sinai, the people were allowed to erect altars and to offer sacrifices everywhere provided the name of the Lord had been manifested; next, after the people had adored the golden calf, and the tabernacle had been erected, sacrifice could be offered only before the tabernacle, and even the cattle killed for consumption had to be slaughtered in the same place, in order to prevent a relapse into idolatry; finally, when the people were about to enter the promised land, the last law was abolished, being then quite impossible, but the unity of sanctuary was kept in the place which God would choose. Sinai, fick folk att resa altaren och att offra överallt uppgett namnet på Herren hade visat och nästa år, efter att folk hade dyrkat de gyllene kalven, och tabernaklet hade uppförts, skulle offra endast erbjudas inför uppenbarelsetältet , och även djur dödas för konsumtion måste slaktas på samma plats, för att förhindra återfall till avgudadyrkan, slutligen, när folk var på väg in i det förlovade landet, den sista lagen avskaffades, är då helt omöjligt, men enighet helgedomen hölls på den plats som Gud skulle välja. Secondly, as to the historical facts urged by the critics, some of them are caused by direct Divine intervention, miracle or prophetic inspiration, and as such are fully legitimate; others are evidently violations of the law, and are not sanctioned by the inspired writers; a third class of facts may be explained in one of three ways: Andra, som till historiska fakta uppmanades av kritikerna, är några av dem orsakas av direkt gudomligt ingripande, mirakel eller profetiska inspiration, och som sådana är fullt legitima, andra är tydligen lagöverträdelser, och är inte sanktionerad av inspirerade författare och ett tredje klass fakta kan förklaras på ett av tre sätt:

Poels ("Le sanctuaire de Kirjath Jeraim", Louvain, 1894; "Examen critique de l'histoire du sanctuaire de l'arche", Louvain, 1897) endeavours to prove that Gabaon, Masphath, and Kiriath-Jarim denote the same place, so that the multiplicity of sanctuaries is only apparent, not real. Poels ( "Le sanctuaire de Kirjat Jeraim", Louvain, 1894; "Examen critique de l'histoire du sanctuaire de l'Arche", Louvain, 1897) strävar efter att visa att Gabaon, Masphath och Kirjat-Jarim visa samma ställe, så att mångfalden av helgedomarna är bara skenbar, inte riktigt.

Van Hoonacker ("Le Lieu du culte dans la legislation rituelle des Hebreux" in "Musceeon", April-Oct., 1894, XIII, 195-204, 299- 320, 533-41; XIV, 17-38) distinguishes between private and public altars; the public and national worship is legally centralized in one sanctuary and around one altar, while private altars may be had for domestic worship. Van Hoonacker ( "Le lieu du culte dans la lagstiftning rituelle des Hebreux" i "Musceeon", april-oktober, 1894, XIII, 195-204, 299 till 320, 533-41, XIV, 17-38) skiljer mellan privata och offentliga altaren, allmänheten och de nationella dyrkan är lagligt centraliserad till en fristad och runt ett altare, medan de privata altaren kan tas för inhemsk tillbedjan.

But more commonly it is admitted that before God had chosen the site of national sanctuary, it was not forbidden by law to sacrifice anywhere, even away from the place of the ark. Men oftare är det erkänt att inför Gud hade valt platsen för nationella helgedomen, var det inte förbjudet enligt lag att offra helst, även bort från platsen för arken. After the building of the temple the law was not considered so stringent as to bind under all circumstances. Efter byggandet av templet lagen ansågs inte så stränga som att binda under alla omständigheter. Thus far then the argument of the critics is not conclusive. Hittills sedan argumentet från kritikerna är inte avgörande.

(b) The Sacrifices (b) de uppoffringar

According to the critics, the Book of the Covenant enjoined only the offering of the first-fruits and the first-born of animals, the redemption of the first-born of men, and a free-will offering on visiting the sanctuary (Ex., xxii, 28-9; xxiii, 15, [Heb., xxiii, 19]); Deuteronomy more clearly defines some of these laws (xv, 19-23; xxvi, 1-11), and imposes the law of tithes for the benefit of the poor, the widows, the orphans, and the Levites (xxvi, 12-5); the Priestly Code distinguishes different kinds of sacrifices, determines their rites, and introduces also incense offering. Enligt kritikerna förelade bok konventionen endast att erbjuda en första skörd och den förstfödda av djur, inlösen av de förstfödda av män, och en fri vilja erbjuda besöka helgedomen (Andra Mosebok , XXII, 28-9, XXIII, 15, [Hebr., XXIII, 19]); Mosebok tydligare definierar vissa av dessa lagar (XV, 19-23, xxvi, 1-11), och innebär lagen i tionden för förmån för de fattiga, änkor, föräldralösa barn och leviterna (xxvi, 12-5), den prästerliga koden skiljer mellan olika typer av uppoffringar, bestämmer deras riter, och introducerar även rökelse erbjudande. But history hardly bears out this view: as there existed a permanent priesthood in Silo, and later on in Jerusalem, we may safely infer that there existed a permanent sacrifice. Men historien bär knappast ut denna uppfattning: eftersom det fanns en permanent präst i Silo, och senare i Jerusalem, kan vi lugnt dra slutsatsen att det fanns en permanent offer. The earliest prophets are acquainted with an excess of care bestowed on the sacrificial rites (cf. Amos 4:4, 5; 5:21-22, 25; Hosea passim). De tidigaste profeterna är bekant med ett överskott av vård förlänats offersystemet riter (jfr Amos 4:4, 5; 5:21-22, 25; Hosea passim). The expressions of Jeremias (vii, 21-3) may be explained in the same sense. Uttrycken av Jeremias (vii, 21-3) kan förklaras på samma sätt. Sin offering was known long before the critics introduce their Priestly Code (Osee, iv, 8; Mich., vi, 7; Ps., xxxix [xl], 7; 1 Kings, iii, 14). Syndoffret var känd långt innan kritikerna introducera sitt Priestly Code (Osee, iv, 8, Mich, VI, 7, Ps., Xxxix [xl], 7, 1 Kings, III, 14). Trespass offering is formally distinguished from sin offering in 2 Kings 13:16 (cf. 1 Samuel 6:3-15; Isaiah 53:10). Skuldoffer är formellt skiljer sig från syndoffer i 2 Kungaboken 13:16 (jfr 1 Samuelsboken 6:3-15; Jesaja 53:10). Hence the distinction between the different kinds of sacrifice is due neither to Ezekiel 45:22-5, nor to the Priestly Code. Därav skillnaden mellan olika typer av offer beror varken på Hesekiel 45:22-5, inte heller på Priestly koden.

(c) The Feasts (c) Högtiderna

The Book of the Covenant, so the critics tell us, knows only three feasts: the seven-days feast of the azymes in memory of the exodus form Egypt, the feast of the harvest, and that of the end of the harvest (Exodus 23:14-7); Deuteronomy ordains the keeping of the feasts at the central sanctuary adds to Pasch to the feast of the azymes, places the second feast seven weeks after the first, and calls the third, "feast of tabernacles", extending its duration to seven days (Deuteronomy 16:1-17); the Priestly Code prescribes the exact ritual for five feasts, adding the feast of trumpets and of atonement, all of which must be kept at the central sanctuary. The Book of the Covenant, så kritikerna talar om för oss, vet bara tre fester: den sju dagar fest azymes till minne av uttåget form Egypten, fest skörden, och att i slutet av skörden (Exodus 23 :14-7), Femte Mosebok förordnar om hur de högtider vid den centrala helgedomen lägger till Pasch till fest azymes placerar den andra festen sju veckor efter den första, och uppmanar den tredje, "Lövhyddohögtiden", utvidga sin varaktighet till sju dagar (Femte Mosebok 16:1-17), den prästerliga Koden föreskriver exakt ritual för fem fester, lägga till fest trumpeter och försoningsdagen, som alla måste hållas på den centrala helgedomen. Moreover, history appears to endorse the contention of the critics: Judges, xxi, 19 knows of only one annual feast in Silo; 1 Samuel 1:3, 7, 21 testifies that the parents of Samuel went every year to Silo to the sanctuary; Jeroboam I established in his kingdom one annual feast similar to that celebrated in Jerusalem (1 Kings 12:32-3); the earliest Prophets do not mention the names of the religious feasts; the Pasch is celebrated for the first time after the discovery of Deuteronomy (2 Kings 23:21-3); Ezechiel knows only three feasts and a sin offering on the first day of the first and the seventh month. Dessutom verkar historien att stödja påståendet av kritikerna: domare, xxi, 19 känner endast till en årlig fest i Silo, 1 Samuelsboken 1:3, 7, 21 vittnar om att föräldrarna till Samuel gick varje år till Silo till helgedomen; Jerobeam Jag är etablerade i sitt rike en årlig fest liknande den som firas i Jerusalem (1 Kung 12:32-3), den tidigaste profeterna inte nämna några namn på de religiösa högtiderna, det Pasch firas för första gången efter upptäckten av Femte Mosebok (2 Kungaboken 23:21-3); Hesekiel känner endast tre fester och ett syndoffer den första dagen i den första och den sjunde månaden. But here again, the critics use the argument e silentio which is not conclusive in this case. Men här igen, kritiker använda argumentet e silentio som inte är avgörande i detta fall. The feast of atonement, for instance, is not mentioned in the Old Testament outside the Pentateuch; only Josephus refers to its celebration in the time of John Hyrcanus or Herod. Fest försoning, till exempel, är inte nämns i Gamla Testamentet utanför Moseböckerna, endast Josephus hänvisar till sina firande vid tiden för Johannes Hyrcanus eller Herodes. Will the critics infer from this, that the feast was not kept throughout the Old Testament? Kommer kritiken från detta dra slutsatsen, att festen hölls inte i hela Gamla testamentet? History does not record facts generally known. Historien inte redovisar fakta allmänt känd. As to the one annual feast mentioned in the early records, weighty commentators are of opinion that after the settlement of the people in the promised land, the custom was gradually introduced of going to the central sanctuary only once a year. När det gäller en årlig högtid som nämns i början av register, tungt som lämnat synpunkter anser att efter reglering av människorna i det förlovade landet, var seden stegvis att gå till den centrala helgedomen en gång om året. This custom prevailed before the critics allow the existence of the Deuteronomic law (1 Kings 12:26-31), so that the latter cannot have introduced it. Denna tradition rådde innan kritikerna tillåta förekomsten av Deuteronomic lag (1 Kungaboken 12:26-31), så att denna inte har infört det. Isaias (xxix, 1; xxx, 29) speaks of a cycle of feasts, but Osee, xii, 9 alludes already to the feast of tabernacles, so that its establishment cannot be due to the Priestly Code as the critics describe it. Ezechiel (xlv, 18-25) speaks only of the three feasts which had to be kept at the central sanctuary. Isaias (XXIX, 1, xxx, 29) talar i en serie av fester, men Osee, xii, 9 anspelar redan Lövhyddehögtiden, så att dess anläggning inte kan bero på Priestly koden som kritikerna beskriver det. Hesekiel ( xlv, 18-25) talar endast de tre högtiderna som måste förvaras vid den centrala helgedomen.

(d) The Priesthood (d) prästadömet

The critics contend that the Book of the Covenant knows nothing of an Aaronitic priesthood (Exodus 24:5); that Deuteronomy mentions priests and Levites without any hierarchical distinction and without any high priest, determines their rights, and distinguishes only between the Levite living in the country and the Levite attached to the central sanctuary; finally, that the Priestly Code represents the priesthood as a social and hierarchical institution, with legally determined duties, rights, and revenues. Kritikerna hävdar att boken av Förbundet vet ingenting om en Aaronitic prästerskapet (Andra Mosebok 24:5), att Mosebok nämner präster och leviter utan hierarkisk åtskillnad och utan överstepräst, bestämmer deras rättigheter, och skiljer endast mellan leviten bor i landet och leviten knutna till centrala helgedom, slutligen, att Priestly Uppförandekodens prästadömet som en social och hierarkisk institution, med rättsligt avgjord skyldigheter, rättigheter, och intäkter. This theory is said to be borne out by the evidence of history. Denna teori säger att bäras ut av det bevis på historien. But the testimony of history points in the opposite direction. Men vittnesmål historia pekar i motsatt riktning. At the time of Josue and the early Judges, Eleazar and Phinees, the son and nephew of Aaron, were priests (Numbers 26:1; Deuteronomy 10:6; Joshua 14:1 sqq.; 22:13, 21; 24:33; Judges 20:28). Vid tidpunkten för Josue och tidig domare, Eleasar och Phinees, son och brorson till Aron, var präster (Numbers 26:1; Moseboken 10:6; Joshua 14:1 ff., 22:13, 21; 24:33 ; domare 20:28). From the end of the time of Judges to Solomon, the priesthood was in the hands of Heli and his descendants (1 Samuel 1:3 sqq.; 14:3; 21:1; 22:1) who sprang from Ithamar the younger son of Aaron (1 Chronicles 24:3; cf. 1 Samuel 22:29; 14:3; 2:7 sqq.). Från slutet av tiden för domare att Salomo var prästerskapet i händerna på Heli och hans ättlingar (1 Samuelsboken 1:3 ff., 14:3, 21:1; 22:1) som sprang från Itamar yngre son Arons (1 Krönikeboken 24:3, jfr. 1 Samuelsboken 22:29, 14:3, 2:7 ff.). Solomon raised Sadoc, the son of Achitob, to the dignity of the high priesthood, and his descendants held the office down to the time of the Babylonian Captivity (2 Samuel 8:17; 15:24 sqq.; 20:25; 1 Kings 2:26, 27, 35; Ezekiel 44:15); that Sadoc too was of Aaronic descent is attested by I Par., vi, 8. Solomon upp Sadoc, son till Achitob, till värdighet av den höga prästerskapet, och hans ättlingar höll kontoret ner till tiden för den babyloniska fångenskapen (2 Samuelsboken 8:17; 15:24 ff., 20:25, 1 Kings 2:26, 27, 35, Hesekiel 44:15), att Sadoc också var av aronska härkomst har avslutats med i par., VI, 8. Besides the Books of Josue and Paralipomenon acknowledge the distinction between priests and Levites; according to 1 Samuel 6:15, the Levites handled the ark, but the Bethsamites, the inhabitants of a priestly city (Joshua 21:13-6), offered sacrifice. A similar distinction is made in 2 Samuel 15:24; 1 Kings 8:3 sq.; Isaiah 66:21. Van Hoonacker ("Les pretres et les levites dans le livre d'Ezechiel" in "Revue biblique", 1899, VIII, 180-189, 192-194) shows that Ezechiel did not create the distinction between priests and Levites, but that supposing the traditional distinction in existence, he suggested a divisions in to these classes according to merit, and not according to birth (xliv, 15-xlv, 5). Förutom böcker av Josue och Paralipomenon erkänna skillnaden mellan prästerna och leviterna, och enligt 1 Samuelsboken 6:15, hanteras leviterna arken, men Bethsamites, invånare i ett prästerligt stad (Josua 21:13-6), offrat . En liknande distinktion görs i 2 Samuelsboken 15:24, 1 Kungaboken 8:3 sq, Jesaja 66:21. Van Hoonacker ( "Les pretres et les leviterna dans le livre d'Hesekiel" i "Revue biblique", 1899, VIII, 180-189, 192-194) visar att Hesekiel inte skapade distinktionen mellan präster och leviter, men att man antar den traditionella skillnaden som finns, föreslog han en klyftorna i dessa klasser beroende på meriter och inte efter födseln ( XLIV, 15-xlv, 5). Unless the critics simply set aside all this historical evidence, they must grant the existence of an Aaronitic priesthood in Israel, and its division into priests and Levites, long before the D and P codes were promulgated according to the critical theory. It is true that in a number of passages persons are said to offer sacrifice who are not of Aaronitic descent: Judges, vi, 25 sqq.; xiii, 9; 1 Samuel 7:9; 10:8; 13:9; 2 Samuel 6:17; 24:25; 1 Kings 8:5, 62; etc. But in the first place, the phrase "to offer sacrifice" means either to furnish the victim (Leviticus 1:2, 5) or to perform the sacrificial rite; the victim might be furnished by any devout layman; secondly, it would be hard to prove that God committed the priestly office in such a way to Aaron and his sons as not to reserve to himself the liberty of delegating in extraordinary cases a non-Aaronite to perform the priestly functions. Om inte kritikerna helt enkelt upphäva alla dessa historiska belägg, måste de tillåta att det finns en Aaronitic prästerskapet i Israel, och dess uppdelning i prästerna och leviterna, långt före D och koder P var utfärdas enligt den kritiska teorin. Det är sant att i ett antal passager personer sägs att offra som inte är av Aaronitic härkomst: domare, VI, 25 ff., xiii, 9, 1 Samuelsboken 7:9; 10:8, 13:9, 2 Sam 6:17; 24:25; 1 Kung 8:5, 62, etc. Men i första hand, att uttrycket "Offra" betyder antingen att förse offret (Moseboken 1:2, 5) eller att utföra uppoffrande rit, den skadelidande kan lämnas av alla fromma lekmän, dels skulle det vara svårt att bevisa att Gud begick prästerliga ämbete på ett sådant sätt att Aron och hans söner som inte reservera för sig själv friheten att delegera i extraordinära fall en icke-Aaronite att utföra prästerliga funktioner.

(iii) Pentateuchal Redaction.-The four documentary sources of the Pentateuch thus far descried were combined not by any one individual; critics require rather three different stages of combination: first, a Yahwistic redactor RXX or RX combined J and E with a view of harmonizing them, and adapting them to Deuteronomic ideas; this happened either before or after the redaction of D. Secondly, after D had been completed in the sixth century BC, a redactor, or perhaps a school of redactors, imbued with the spirit of D combined the documents JE into JED, introducing however the modifications necessary to secure consistency. (iii) Pentateuchal Redaction.-De fyra skriftliga källorna till Moseböckerna hittills upptäckte kombinerades inte av en enskild person, kritiker kräver ganska tre olika faser i kombination, dels genom ett Yahwistic REDAKTÖR RXX eller RX kombinerad J och E, med utsikt över harmonisera dem och anpassa dem till Deuteronomic idéer, detta skedde antingen före eller efter bortredigeringsverktyg i D. För det andra, efter att D hade fullgjorts i det sjätte århundradet f.Kr., en REDAKTÖR, eller kanske en skola redactors, påverkad av den anda av D kombinerat dokumenten JE till JED, införs dock nödvändiga ändringar för att säkerställa enhetlighet. Thirdly, a last redactor RX imbued with the letter and the spirit of P, combined this document with JED, introducing again the necessary changes. The table of nations in Gen., xiv was according to Kunen added by this last redactor. För det tredje, en sista REDAKTÖR RX påverkad av den andan och bokstaven P, kombinerat detta dokument med JED, införande igen de nödvändiga förändringarna. Tabellen Nationernas general, var xiv enligt Kunen lagts till av denna sista REDAKTÖR.

At first sight, one is struck by the complex character of this theory; as a rule, truth is of a more simple texture. Vid första anblicken slås man av den sammansatta karaktären hos denna teori, som regel, är sanningen en enklare struktur. Secondly, one is impressed by the unique nature of the hypothesis; antiquity has nothing to equal it. För det andra är ett imponerad av den unika karaktären av hypotesen, antiken har inget att lika det. Thirdly, if one reads or studies the Pentateuch in the light of this theory, one is impressed by the whimsical character of the redactor; he often retained what should have been omitted, and omitted what should have been retained. För det tredje, om man läser eller studier Moseböckerna i ljuset av denna teori, är en imponerad av de originella karaktär REDAKTÖR, han ofta behöll det som skulle ha utelämnats, och utelämnade vad som borde ha tagits med. The critics themselves have to take refuge, time and time again, in the work of the redactor, in order save their own views of the Pentateuch. Kritikerna själva måste ta sin tillflykt, gång på gång, i arbete REDAKTÖR, för att rädda sina egna åsikter i Moseböckerna. A recent writer does not hesitate to call the complex redactor ein genialer Esel. En nyligen författare tvekar inte att kalla komplexa REDAKTÖR Esel ein genialer. Fourthly, a truth-loving, straightforward reader is naturally shocked by the literary fictions and forgeries, the editorial changes and subterfuges implied in the critical theory of the Pentateuchal documents and redaction. För det fjärde, en sanning-älskande, rättfram läsare är naturligtvis chockade av den litterära fiktioner och förfalskningar, de redaktionella ändringarna och undanflykter underförstått i den kritiska teorin om Pentateuchal dokument och bortredigeringsverktyg. The more moderate critics endeavour to escape this inconvenience: some appeal to the difference between the ancient and the modern standard of literary property and editorial accuracy; others practically sanctify the means by the end. De mer moderata kritiker försöka undkomma detta besvär: Några vädjar till skillnaden mellan den gamla och den moderna standarden för litterär egendom och redaktionellt noggrannhet, andra praktiskt helga medlen i slutet. Oettli considers the dilemma "either the work of Moses or the work of a deceiver" as the expression of sheer imprudence; Kautzsch unctuously points to the depth of the wisdom and knowledge of God whose ways we cannot fathom, but must admire. Oettli anser att dilemmat "antingen arbete Moses eller arbetet i en bedragare" som ett uttryck för ren obetänksamhet, Kautzsch unctuously pekar på djup visdom och kunskap om Gud, vars sätt kan vi inte förstå, men måste beundra. The left wing of criticism openly acknowledges that there is no use in hushing up matters; it actually is the result of scientific research that both form and contents of a great part of the Old Testament are based on conscious fiction and forgery. Vänsterflygel kritik erkänner öppet att det inte finns någon användning i hushing upp frågor; det faktiskt är resultatet av forskning som både form och innehåll för en stor del av Gamla Testamentet är baserade på medvetna fiction och förfalskning.

IV. IV. STYLE OF THE PENTATEUCH STYLE OF Moseböckerna

In some general introductions to the Pentateuch its messianic prophecies are specially considered, ie, the so-called proto-evangelium, Gen., iii, 15; the blessing of Sem, Gen., ix, 26-7; the patriarchal promises, Gen., xii, 2; xiii, 16; xv, 5; xvii, 4-6, 16; xviii, 10-15; xxii, 17; xxvi, 4; xxviii, 14; the blessing of the dying Jacob, Gen., xlix, 8-10; the Prophecy of Balaam, Num., xxiv, 15 sqq.; and the great Prophet announced by Moses, Deut., xviii, 15-19. But these prophecies belong rather to the province of exegesis than introduction. I några allmänna introduktioner till Moseböckerna sin messianska profetior är särskilt beaktas, dvs den så kallade proto-evangelium, Gen, III, 15, välsignelse av Sem, Gen, ix, 26-7, den patriarkala löften, Gen ., XII, 2, xiii, 16, xv, 5, xvii, 4-6, 16, xviii, 10-15, xxii, 17, xxvi, 4, xxviii, 14, välsignelse av den döende Jakob, general, xlix, 8-10, profetian om Bileam, Num., xxiv, 15 ff., och den store profeten som aviserats av Moses, Mos., xviii, 15-19. Men dessa profetior hör snarare till provinsen exegetik än inledningen. Again, the text of the Pentateuch has been considered in some general introductions to the work. Återigen har texten i Moseböckerna ansetts i vissa allmänna introduktioner till arbetet. We have seen already that besides the Massoretic Text we have to take into account the earlier text followed by the Septuagint translators, and the still earlier readings of the Samaritan Pentateuch; a detailed investigation of this subject belongs to the field of textual or lower criticism. Vi har redan sett att det förutom Massoretic text vi har att ta hänsyn till den tidigare texten följt av Septuaginta översättare, och ännu tidigare läsningar av samariern Moseböckerna, en detaljerad undersökning av denna fråga hör till området för text eller lägre kritik. But the style of the Pentateuch can hardly be referred to any other department of Pentateuchal study. Men stilen i Moseböckerna kan knappast hänvisa till någon annan enhet i Pentateuchal studie.

As Moses employed no doubt pre-existent documents in the composition of his work, and as he must have made use too of the aid of secretaries, we expect antecedently a variety of style in the Pentateuch. Eftersom Moses anställd utan tvivel redan existerande dokument i sammansättningen av hans arbete, och som han måste ha använt för att stödet sekreterare, förväntar vi oss antecedently olika stil i Moseböckerna. It is no doubt due to the presence of this literary phenomenon that the critics have found so many points of support in their minute analysis. Det är utan tvivel på att förekomsten av detta litterära fenomen att kritikerna har hittat så många punkter stöd i deras minut analys. But in general, the style of the work is in keeping with its contents. Men i allmänhet är stilen av arbetet i enlighet med dess innehåll. There are three kinds of material in the Pentateuch: first, there are statistics, genealogies, and legal formularies; secondly, there are narrative portions; thirdly, there are parenthetic sections. Det finns tre typer av material i Moseböckerna: För det första, det finns statistik, genealogier, och juridiska formuleringarna, dels finns det narrativa portioner, för det tredje finns PARENTETISK sektioner.

No reader will find fault with the writer's dry and simple style in his genealogical and ethnographic lists, in his table of encampments in the desert, or his legal enactments. Ingen läsare kommer att hitta fel med författarens torra och enkel stil i sin genealogiska och etnografiskt listor i sitt bord i läger i öknen, eller hans juridiska lagtexter. Any other literary expression would be out of place in records of this kind. Alla andra litterära uttryck vore på sin plats i register av detta slag. The narrative style of the Pentateuch is simple and natural, but also lively and picturesque. Berättelsen stil Moseböckerna är enkelt och naturligt, men också levande och pittoresk. It abounds in simple character sketches, dialogues, and anecdotes. Det vimlar av enklare art sketcher, dialoger och anekdoter. The accounts of Abraham's purchase of a burying-ground, of the history of Joseph, and of the Egyptian plagues are also dramatic. Räkenskaperna för Abrahams köp av en nedgrävning jord, av historien om Josef, och den egyptiska plågor är också dramatisk. Deuteronomy has its peculiar style on account of the exhortations it contains. Femte Mosebok har sin speciella stil på grund av de uppmaningar som den innehåller. Moses explains the laws he promulgates, but urges also, and mainly, their practice. Moses förklarar de lagar han stiftar, men uppmanar också, och framför allt, deras praxis. As an orator, he shows a great deal of unction and persuasiveness, but is not destitute of the earnestness of the Prophets. Som talare, visar han en stor smörjelse och tyngd, men är inte utblottade av allvar av profeterna. His long sentences remain at times incomplete, thus giving rise to so-called anacolutha (cf. Deuteronomy 6:10-12; 8:11-17; 9:9-11; 11:2-7; 24:1-4). Hans långa meningar kvar ibland ofullständig, vilket ger upphov till så kallade anacolutha (jfr Mosebok 6:10-12, 8:11-17, 9:9-11, 11:2-7, 24:1-4) . Being necessarily a popular preacher, he is not lacking in repetitions. Att nödvändigtvis en populär predikant är han inte saknar upprepningar. But his earnestness, persuasiveness, and unction do not interfere with the clearness of his statements. Men hans allvar, tyngd och smörjelse inte inkräktar klarhet i hans uttalanden. He is not merely a rigid legislator, but he shows his love for the people, and in turn wins their love and confidence. Han är inte bara en stel lagstiftare, men han visar sin kärlek till folket, och i sin tur vinner deras kärlek och förtroende.

Decisions of the Biblical Commission Beslut av bibliska kommissionen

Some decisions of the Biblical Commission in regards to the chief subject of this article, viz., Genesis, are as follows: The various exegetical systems which exclude the literal and historical sense of the first three chapters of the Book of Genesis are not based on solid foundation. Vissa beslut av den bibliska kommissionen i fråga om att chefen ämnet för denna artikel, nämligen. Genesis är följande: De olika exegetical system som utesluter den bokstavliga och historiska känsla för de tre första kapitlen i Första Moseboken inte grundas på solid grund. It should not be taught that these three chapters do not contain true narrations of facts, but only fables derived from the mythologies and cosmogonies of earlier peoples, purged of the polytheistic errors and accommodated to monotheism; or allegories and symbols, with no objective reality, set forth in the guise of history to inculcate religious and philosophical truths; or, finally, legends partly historical and partly fictitious put together for instruction and edification. In particular, doubt should not be cast on the literal and historical sense of passages which touch on the foundations of the Christian religion, as, for instance, the creation of the universe by God at the beginning of time; the special creation of man; the formation of the first woman from the first man; the unity of the human race; the original happiness, integrity, and immortality of our first parents in the state of justice; the precept given by God to man to try his obedience; the transgression of the Divine precept, at the suggestion of the Devil, under the form of a serpent; the fall of our first parents from their original state of justice; the promise of a future Redeemer. Det bör inte lära sig att dessa tre kapitel inte innehåller sanna berättelsen om fakta, utan bara fabler härstammar från mytologier och cosmogonies av tidigare folk, rensade från den polyteistiska fel och anpassat till monoteism, eller allegorier och symboler, utan den objektiva verkligheten, som anges i skepnad av historien för att inskärpa religiösa och filosofiska sanningar, eller, slutligen, legender delvis historiska, delvis fiktiv ihop för undervisning och uppbyggelse. Framför allt bör tvivla inte kasta om ordföljden och den traditionella innebörden av de stycken som berör grunderna för den kristna religionen, som till exempel skapelse av Gud i tidernas begynnelse, den speciella skapelsen av människan, bildandet av den första kvinnan från den första människan, den enhet av den mänskliga rasen, den ursprungliga glädje, integritet, och odödlighet av våra första föräldrar i delstaten rättvisa, de bud som Gud gav människan att pröva sin lydnad, att bryta mot de gudomliga bud, på förslag av djävulen, i form av en orm; Hösten våra första föräldrar från deras ursprungliga tillstånd för rättvisa, löftet om en kommande Frälsare.

In explaining such passages in these chapters as the Fathers and Doctors interpreted differently, one may follow and defend the opinion which meets his approval. I förklara sådana passager i dessa kapitel som fäderna och Läkare tolkas olika, kan man följa och försvara yttrande som uppfyller sitt godkännande. Not every word or phrase in these chapters is always necessarily to be taken in its literal sense so that it may never have another, as when it is manifestly used metaphorically or anthropomorphically. Inte varje ord eller en fras i dessa kapitel är alltid nödvändigtvis måste tas i dess bokstavliga bemärkelse så att det aldrig kan ha en annan, som när det är uppenbart används bildligt eller anthropomorphically. The literal and historical meaning of some passages in these chapters presupposed, an allegorical and prophetical meaning may wisely and usefully be employed. Bokstavliga och historiska innebörden av vissa avsnitt i dessa förutsatte kapitel, en allegorisk och profetiska innebörd klokt och med fördel användas. As in writing the first chapter of Genesis the purpose of the sacred author was not to expound in a scientific manner the constitution of the universe or the complete order of creation, but rather to give to the people popular information in the ordinary language of the day, adapted to the intelligence of all, the strict propriety of scientific language is not always to be looked for in their terminology. Som skriftligt, det första kapitlet i Första Mosebok syftet med den heliga författaren var inte att förklara på ett vetenskapligt sätt i författning i universum eller hela skapelseordning, utan snarare att ge till människorna populära information på vanligt språk för dagen , anpassade till intelligens av allt är strikt anständighetsskäl vetenskapliga språket inte alltid ses i deras terminologi. The expression six days and their division may be taken in the ordinary sense of a natural day, or for a certain period of time, and exegetes may dispute about this question. Uttrycket sex dagar och uppdelningen kan fattas i vanlig mening en naturlig dag, eller under en viss tid, och exegetes kan tvista om denna fråga.

Publication information Written by AJ Moss. Publikation information Skrivet av AJ Moss. Transcribed by Thomas M. Barrett & Michael T. Barrett. Dedicated to the Poor Souls in Purgatory The Catholic Encyclopedia, Volume XI. Kopierat av Thomas M. Barrett & Michael T. Barrett. Dedikerad till stackars själar i skärselden The Catholic Encyclopedia, Volume XI. Published 1911. År 1911. New York: Robert Appleton Company. New York: Robert Appleton Company. Nihil Obstat, February 1, 1911. Nihil Obstat, 1 februari 1911. Remy Lafort, STD, Censor. Imprimatur. Remy Lafort, STD, censurerar. Imprimatur. +John Cardinal Farley, Archbishop of New York + John huvudsakliga Farley, ärkebiskop av New York

Bibliography Bibliografi

Many works referring to the Pentateuch have been cited throughout the course of this article. Många arbetar med hänvisning till Moseböckerna har nämnts under hela denna artikel. We shall here add a list of mainly exegetical works, both ancient and modern, without attempting to give a complete catalogue. Vi skall här lägga till en lista av främst exegetical verk, både gamla och moderna, utan att försöka ge en komplett katalog.

PATRISTIC WRITERS."Eastern Church:--ORIGEN, Selecta in Gen., PG, XII, 91- 145; IDEM, Homil. in Gen., ibid., 145-62; IDEM, Selecta et homil, in Ex., Lev., Num., Deut., ibid., 263-818; IDEM, Fragmenta in PG, XVII, 11-36; ST. BASIL, Homil. in Hexaemer. in PG, XXIX, 3-208; ST. GREGORY OF NYSSA, In Hexaemer. in PG, XLIV, 61-124; IDEM, De homin. Opific., ibid., 124-297; IDEM, De vita Moysis, ibid., 297-430; ST. JOHN CHRYS., Homil. in Gen. in PG, LIII, LIV, 23- 580; IDEM, Serm. In Gen. in PG, LIV, 581-630; ST. EPHR., Comment in Pentat. in Oper. Syr., I, 1-115; ST. CYRIL OF ALEX., De adoratione in spiritu in PG, LXVIII, 133-1125; Glaphyra in PG, LXIX, 13-677; THEODORETUS, Quaest. in Gen., Ex., Lev., Num., Deut. in PG, LXXX, 76-456; PROCOPIUS OF GAZA, Comment. in Octateuch. in PG, LXXXVII, 21-992; NICEPHORUS, Catena in Octateuch. et libros Reg. (Leipzig, 1772). Patristic författare. "Eastern kyrkan: - Origenes, Selecta i Gen, PG, XII, 91 till 145, IDEM Homil. I Mos, ibid., 145-62, IDEM Selecta et homil, i Ex., Lev ., Num., Mos., ibid., 263-818, IDEM Fragmenta i PG, XVII, 11-36, ST. basilika, Homil. i Hexaemer. i PG, XXIX, 3-208, ST. Gregorios av Nyssa , I Hexaemer. i PG, XLIV, 61-124, IDEM De homin. Opific., ibid., 124-297, IDEM ibid De vita Moysis,., 297-430, ST. JOHN Chrys., Homil. i Gen i PG, LIII, LIV, 23 till 580, IDEM Serm. I Gen i PG, Liv, 581-630, ST. EPHR., Kommentera i Pentat. i Oper. Syr., I, 1-115; ST. Cyrillus av ALEX., De adoratione i Spiritu i PG, LXVIII 133-1125; Glaphyra i PG, LXIX, 13-677, THEODORETUS, Quaest. i Mos, Ex., Lev., Num., Deut. i PG, LXXX, 76-456, Prokopios från Gaza, Kommentar. i Octateuch. i PG, LXXXVII, 21-992, Nikeforos, Catena i Octateuch. et libros Reg. (Leipzig, 1772).

Western Church: ST. Västliga kyrkan: ST. AMBROSE, In Hexaemer. Ambrose, I Hexaemer. in PL, XIV, 123-274; IDEM, De Paradiso terrestri, ibid., 275-314; IDEM, De Cain et Abel, ibid., 315-60; IDEM, De Noe et arca, ibid., 361-416; IDEM, De Abraham, ibid., 419-500; IDEM, De Isaac et anima, ibid., 501-34; IDEM, De Joseph patriarcha, ibid., 641-72; IDEM, De benedictionibus patriarcharum, ibid., 673-94; ST. i Polen, XIV, 123-274, IDEM De Paradiso terrestri Ibid,., 275-314, IDEM ibid De Kain et Abel,., 315-60, IDEM De Noe et Arca, ibid., 361-416; IDEM De Abraham, ibid., 419-500, IDEM De Isaac et anima, ibid., 501-34, IDEM De Joseph patriarcha, ibid., 641-72, IDEM De benedictionibus patriarcharum, ibid., 673 -- 94, ST. JEROME, Liber quaest. Jerome, Liber quaest. hebraic. in Gen. in PL, XXIII, 935-1010; ST. Hebreiska. i Gen i PL, XXIII, 935-1010, ST. AUGUSTINE, De Gen. c. Augustinus, De Gen c. Manich. Manich. ll. ll. due in PL, XXXIV, 173-220; IDEM, De Ger. betalas i PL, XXXIV, 173-220, IDEM De Ger. ad lit., ibid., 219-46; IDEM, De Ger. ad lit., ibid., 219-46, IDEM De Ger. ad lit. ad lit. ll. ll. duodecim, ibid., 245-486; IDEM, Quaest in Heptateuch., ibid., 547-776; RUFINUS, De benedictionibus patriarcharum in PL, XXI, 295-336; ST. Duodecim, ibid., 245-486, IDEM Quaest i Heptateuch., ibid., 547-776, rufinus, De benedictionibus patriarcharum i PL, XXI, 295-336, ST. VEN. VEN. BEDE, Hexaemeron in PL, XCI, 9-190; IDEM, In Pentateuch. Bede, Hexaemeron i PL, LXXVII, 9-190, IDEM i Moseböckerna. Commentarii, ibid., 189-394; IDEM, De tabernaculo et vasibus ejus, ibid., 393-498; RHABANUS MAURUS, Comm. Commentarii, ibid., 189-394, IDEM De tabernaculo et vasibus eius, ibid., 393-498, RHABANUS Maurus, Comm. in Gen. in PL, CVII, 443-670; IDEM, Comment. i Gen i PL, CVII, 443-670, IDEM kommentar. in Ez., Lev., Num., Deut. in PL, CVIII, 9-998; WALAFRID STRABO, Glossa ordinaria in PL, CXIII, 67-506. i Ez., Lev., Num., Mos. i PL, CVIII, 9-998, WALAFRID Strabon, Glossa ordinaria i PL, XCV, 67-506.

MIDDLE AGES:-ST. Medeltiden:-ST. BRUNO OF ASTI, Expositio in Pentateuch. Bruno av ASTI, Expositio i Moseböckerna. in PL, RUPERT OF DEUTZ, De SS. i Polen, Rupert av Deutz, De SS. Trinitate et operib. Trinitate et operib. Ejus in PL, CLXVII, 197-1000; HUGH OF ST. VICTOR, Adnotationes elucidatoriae in Pent. Eius i PL, CXXXVIII, 197-1000, Hugo från ST. VICTOR, Adnotationes elucidatoriae i Pent. in PL, CLXXV, 29-86; HONORIUS OF AUTUN, Hexameron in PL, CLXXII, 253-66; IDEM, De decem plagis Aegypti, ibid., 265-70; ABELARD, Expositio in Hexaemeron in PL, CLXXVII, 731-84; HUGH OF ST. CHER, Postilla (Venice, 1588); NICOLAUS OF LYRA, Postilla (Rome, 1471); TOSTATUS, Opera, I-IV (Venice, 1728); DIONYSIUS THE CARTHUSIAN, Comment. i PL, CXLV, 29-86; Honorius av Autun, Hexameron i PL, CXLIII, 253-66, IDEM ibid De Decem plagis Aegypti,., 265-70, Abelard, Expositio i Hexaemeron i PL, CLXXVII, 731-84 ; Hugo av ST. Cher, Postilla (Venice, 1588); Nikolaus av Lyra, Postilla (Rom, 1471); TOSTATUS, Opera, I-IV (Venedig, 1728); Dionysios KARTUSIAN, Kommentar. in Pentateuch. i Moseböckerna. in Opera omnia, I, II (Montreuil, 1896-7). i Opera Omnia, I, II (Montreuil, 1896-7).

MORE RECENT WORKS.-Jewish Writers:-The Commentaries of RASHI (1040-1150), ABENASRA (1092-1167), and DAVID KIMCHI, (1160-1235) are contained in the Rabbinic Bibles; ABARBANEL, Comment. SENARE WORKS.-judiska författare:-kommentarerna av Rashi (1040-1150), ABENASRA (1092-1167), och David KIMCHI, (1160-1235) finns i rabbinsk Biblar, Abarbanel, Kommentar. (Venice, 5539 AM; 1579 BC); CAHEN, French tr. (Venedig, 5.539 AM; 1579 f.Kr.), CAHEN, franska tr. of Pent. av Pent. (Paris, 1831); KALISCH, Historical and Critical Comment on the Old Test. (Paris, 1831); Kalisch, historisk och kritisk kommentar till Gamla Test. (London), Gen. (1885); Lev. (London), Gen (1885), Lev. (1867, 1872); Ez. (1867, 1872), Ez. (1855); HIRSCH, Der Pent. (1855), Hirsch, Der Pent. ubersetzt und erklart (2nd ed., Frankfurt, 1893, 1895); HOFFMANN, Das Buch Lev. übersetzt und erklärt (2nd ed., Frankfurt, 1893, 1895), Hoffmann, Das Buch Lev. ubersetz und erklart (Berlin, 1906). ubersetz und erklärt (Berlin, 1906).

Protestant Writers:-The works of LUTHER, MELANCHTHON, CALVIN, GERHART, CALOVIUS, DRUSIUS, DE DIEU, CAPPEL, COCCEIUS, MICHAELIS, LE CLERC, ROSENMULLER, and even of TUCH and BAUMGARTEN, are of minor importance in our days; KNOBEL, Gen. (6th ed., by DILLMANN, 1892; tr., Edinburgh, 1897); RYSSEL, Ez. Protestantiska författare:-I det arbete som Luther, Melanchthon, Calvin, Gerhart, Calovius, DRUSIUS, de Dieu, CAPPEL, COCCEIUS, Michaelis, Le Clerc, ROSENMULLER, och även TUCH och Baumgarten, är av mindre betydelse i våra dagar; Knobel, Gen (6th ed., genom Dillmann, 1892, tr., Edinburgh, 1897); RYSSEL, Ez. and Lev. och Lev. (3rd ed., 1897); DILLMANN, Numbers, deut., Jos. (2nd ed., 1886); LANGE, Theologisch-homiletisches Bibelwerk (Bielefeld and Leipzig); IDEM, Gen. (2nd ed., 1877); IDEM, Ez., Lev., and Numbers (1874); STOSCH, Deut. (3rd ed., 1897); Dillmann, Numbers, Mos., Jos (2nd ed., 1886), LANGE, Theologisch-homiletisches Bibelwerk (Bielefeld och Leipzig), IDEM Gen (2nd ed., 1877); IDEM , Ez., Lev., and Numbers (1874), Stosch, Deut. (2nd ed., 1902); KEIL and FRANZ DELITZSCH, Biblischer Comment. (2nd ed., 1902); KEIL och Franz Delitzsch, Biblischer kommentar. uber das AT; KEIL, Gen. and Ex. (3rd ed., Leipzig, 1878); IDEM, Lev., Numbers, Deut. Über das AT; Keil, generator och Ex. (3rd ed., Leipzig, 1878); IDEM Lev., Numbers, Deut. (2nd ed., 1870; tr., Edinburgh, 1881, 1885); STRACK and ZOCKLER, Kurzgefasster Komment. (2nd ed., 1870, tr., Edinburgh, 1881, 1885), Strack och ZOCKLER, Kurzgefasster komment. zu den h. Schriften A. und NT (Munich); STRACK, Gen. (2nd ed., 1905); IDEM, Ez., Lev., Numbers (1894); OETTLI, Deut. zu den h. Schriften A. und NT (München), Strack, Gen (2nd ed., 1905); IDEM Ez., Lev., Numbers (1894), OETTLI, Deut. (1893); NOWACK, Handkomment. (1893), Nowack, Handkomment. zum AT (Gottingen); GUNKEL, Gen. (1901); BANTSCH, Ez., Lev., Numbers (1903); Deut. zum AT (Göttingen), Gunkel, Gen (1901), BANTSCH, Ez., Lev., Numbers (1903), Mos. by STEUERNAGEL (1900); MARTI, Kurtzer Handommentar z. genom STEUERNAGEL (1900), Martí, Kurtzer Handommentar z. AT (Freiburg): HOLZINGER, Gen. (1898), Ez. AT (Freiburg): Holzinger, Gen (1898), Ez. (1900), Numbers (1903); BERTHOLET, Lev. (1900), Numbers (1903), Bertholet, Lev. (1901), Deut. (1901), Deut. (1899); BOHMER, Das erste Buch Mose (Stuttgart, 1905); COOK, The Holy Bible according to the Authorized Version, I-II (London, 1877); SPENCE and EXELL, The Pulpit Commentary (London): WHITELAW, Gen.; RAWLINSON, Ex.; MEYRICK, Lev.; WINTERBOTHAM, Numbers; ALEXANDER, Deut.; The Expositor's Bible (London): DODS, Gen. (1887); CHADWICK, Exod. (1899), Böhmer, Das erste Buch Mose (Stuttgart, 1905), Cook, The Holy Bible enligt Authorized Version, I-II (London, 1877), Spence och Exell, predikstolen Commentary (London): Whitelaw, Gen .; Rawlinson, Ex.; MEYRICK, Lev.; Winterbotham, Numbers, Alexander, Mos.; Den Expositor bibel (London): döds, Gen (1887), Chadwick, Exod. (1890); KELLOGG, Lev. (1890), Kellogg, Lev. (1891); WATSON, Numbers (1889); HARPER, Deut. (1895); The International Critical Commentary (Edinburgh): GRAY, Numbers (1903); DRIVER, Deut. (1891), Watson, Numbers (1889), Harper, Mos. (1895), The International Critical Commentary (Edinburgh): Gray, Numbers (1903), DRIVER, Deut. (1895); SPURRELL, Notes on the Hebrew Text of Gen. (2nd ed., Oxford, 1896); GINSBURG, The Third Book of Moses (London, 1904); MACLAREN, The Books of Ex., Lev., and Numbers (London, 1906); IDEM, Deut. (1895), SPURRELL, Anteckningar om den hebreiska texten i Gen (2nd ed., Oxford, 1896), Ginsburg, den tredje boken i Moses (London, 1904), Maclaren, The Books of Ex., Lev. Och siffror (London, 1906); IDEM Mos. (London, 1906); REUSS, L'histoire sainte et la loi (Paris, 1879); KUENEN, HOSYKAAS, and OORT, Het Oude Testament (Leyden, 1900-1). (London, 1906); Reuss, L'histoire Sainte et la loi (Paris, 1879); KUENEN, HOSYKAAS och Oorts, Het Oude Testament (Leyden, 1900-1).

Catholic Works:-The works of CAJETAN, OLEASTER, STEUCHUS EUGUBINUS, SANTE PAGINO, LIPPOMANNUS, HAMMER, B. POREIRA, ASORIUS MARTINENGUS, LORINUS, TIRINUS, A LAPIDE, CORN, JANSENIUS, BONFRERE, FRASSEN, CALMET, BRENTANO, DERESER, and SCHOLZ are either too well known or too unimportant to need further notice. Catholic Works:-I det arbete som Cajetan, OLEASTER, STEUCHUS EUGUBINUS, SANTE Pagino, LIPPOMANNUS, hammare, B. POREIRA, ASORIUS MARTINENGUS, LORINUS, TIRINUS, A lapide, majs, Jansenius, BONFRERE, FRASSEN, CALMET, Brentano, DERESER, och SCHOLZ är antingen alltför välkända eller för obetydligt för att behöva ytterligare varsel. La Sainte Bible (Paris); CHELIER, La Genese (1889); IDEM, l'Exode et la Levitique (1886); TROCHON, Les Nombres et le Deuteronome (1887-8); Cursus Scripturae Sacrae (Paris); VON HUMMELAUER, Gen. (1895); Ex., Lev. La Sainte Bible (Paris), CHELIER, La Genese (1889); IDEM l'exode et la Levitique (1886); TROCHON, Les Nombres et le Deuteronome (1887-8); Cursus Scripturae Sacrae (Paris), VON HUMMELAUER, Gen (1895), Ex., Lev. (1897); Num. (1897), Num. (1899); Deut. (1899); Mos. (1901); SCHRANK, Comment. (1901), Schrank, Kommentar. literal. bokstavlig. in Gen. (1835); LAMY, Comment in l. Gen. i Gen (1835); LAMY, Kommentera i l. Gen (Mechlin, 1883-4); TAPPEHORN, Erklarung der Gen. (Paderborn, 1888); HOBERG, Die Gen. nach dem Literalsinn erklart (Freiburg, 1899); FILLION, La Sainte Bible, I (Paris, 1888); NETELER, Das Buch Genesis der Vulgata und des hebraischen Textes ubersetzt und erklart (Munster, 1905); GIGOT, Special Introduction to the Study of the Old Testament, I (New York, 1901). Biblical Commission: Acta Apostolicoe Sedis (15 July, 1908); Rome (17 July, 1909). (Mechlin, 1883-4), TAPPEHORN, Erklärung der Gen (Paderborn, 1888), Hoberg, Die Gen nach dem Literalsinn erklärt (Freiburg, 1899); Fillion, La Sainte Bible, I (Paris, 1888); NETELER, Das Buch der Genesis Vulgata und des hebraischen Textes übersetzt und erklärt (Munster, 1905); FÅRSTEK, särskild Introduktion till studiet av Gamla testamentet I (New York, 1901). bibliska Kommissionen: Acta Apostolicoe Sedis (15 juli, 1908) , Rom (17 juli 1909).


Deuteronomy Mosebok

Jewish Perspective Information Jewish Perspective Information

ARTICLE HEADINGS: ARTIKEL rubriker:

-Biblical Data: -Bibliska Data:

The Laws in Deuteronomy. Laws i Femte Mosebok.

-Critical View: -Kritisk:

Relation to Other Codes. Förhållande till andra koder.

Aim and Scope of Deuteronomy. Syfte och omfattning Mosebok.

The Love of God. Guds kärlek.

Love of Neighbors. Kärlek grannar.

Song and Blessing of Moses. Sång och Välsignelse av Moses.

Age and Authorship of Deuteronomy. Ålder och författarskap av Mosebok.

Influence on Subsequent Writers. Inflytande på efterföljande Writers.

Its Composite Character. Its Composite Character.

Style of Deuteronomy. Stil Mosebok.

-Critical View: -Kritisk:

Analysis of Sources. Analys av källor.

Variations of Analysis. Variationer av analys.

Supposed Sources of xxvii.-xxx. Supposed källor xxvii.-xxx.

Date and Tendency. Datum och tendens.

Different Dates Assigned. Olika tidpunkter avsatta.

Sources and Redaction. Källor och bortredigeringsverktyg.

The fifth book of the Pentateuch, called in Hebrew "Debarim" (Words), from the opening phrase "Eleh ha-debarim."; in Rabbinical Hebrew it is known also as "Mishneh Torah." Den femte boken i Moseböckerna, som kallas på hebreiska "Debarim" (ord), från den inledande meningen "Eleh ha-debarim." I rabbinska hebreiska är också känd som "Mishné Torah." The English appellation is derived from the name which the book bears in the Septuagint (Δευτερουόμιου) and in the Vulgate (Deuteronomium); and this is based upon the erroneous Septuagint rendering of "mishnch ha-torah ha-zot" (xvii. 18), which grammatically can mean only "a repetition [that is, a copy] of this law," but which is rendered by the Septuagint τὸ Δευτερουόμιου τοῦτο, as though the expression meant "this repetition of the law." Den engelska benämningen kommer från det namn som boken bär i Septuaginta (Δευτερουόμιου) och i Vulgata (Deuteronomium), och detta bygger på den felaktiga Septuaginta version av "mishnch ha-Torah ha-Zot" (xvii. 18) som grammatiskt kan betyda bara "en upprepning [det vill säga en kopia] i denna lag", men som har blivit av Septuaginta τὸ Δευτερουόμιου τοῦτο, som om uttrycket betydde "upprepningen av lagen." While, however, the name is thus a mistranslation, it is not inappropriate; for the book does include, by the side of much new matter, a repetition or reformulation of a large part of the laws found in the non-priestly sections (known as "JE") of Exodus. Även om man är namnet alltså en felöversättning, är det inte olämpligt, för boken omfattar, vid sidan av mycket nytt material, en upprepning eller omformulering av en stor del av de lagar som finns i de icke-prästerliga avsnitt (känd som "JE") i Exodus.

-Biblical Data: -Bibliska Data:

The book of Deuteronomy consists in the main of the discourses which Moses is represented as having delivered, immediately before his death (i. 3), on the other side of Jordan for the purpose of teaching the Israelites the laws which theywere to obey, and the spirit in which they were to obey them, when they should be settled in the Promised Land. Femte Moseboken består i huvudsak av diskurserna som Moses representeras ha levererat, omedelbart före sin död (I. 3), på andra sidan Jordan för att lära israeliterna lagar som theywere att lyda, och anda som de skulle lyda dem, när de borde avgöras i det förlovade landet. Disregarding introductions and other subsidiary matter, the contents of the book may be summarized as follows: Bortser introduktioner och andra dotterbolag ämnen, innehållet i boken kan sammanfattas enligt följande:

Ch. Ch. i. i. 6-iv. 6-IV. 40: Moses' first discourse, consisting (i.-iii.) of a review of the providential guidance of the Israelites through the wilderness to the border of the Promised Land, and concluding (iv.) with an eloquent appeal not to forget the great truths, especially the spirituality of their God, impressed upon them at Horeb. Ch. 40: Moses första diskurs, bestående (I.-III.) Om en översyn av försynens ledning av israeliterna genom öknen på gränsen till det förlovade landet, och avslutande (IV.) med en vältalig vädjan att inte glömma bort stora sanningar, särskilt andlighet deras Gud, imponerad över dem vid Horeb. Ch. v.-xxvi., xxviii. v.-xxvi., xxviii. 1-xxix. 1-XXIX. 1: Moses' second discourse, containing the exposition of the Deuteronomic law, and forming the central and most characteristic portion of the book. 1: Moses andra diskursen, som innehåller redogörelsen för de Deuteronomic lag, och som utgör den centrala och mest karaktäristiska delen av boken. It consists of two parts: Den består av två delar:

(1) ch. (1) ch. v.-xi., a hortatory introduction, developing the first commandment of the Decalogue, and inculcating the general theocratic principles by which Israel, as a nation, is to be governed; v.-xi., en MANANDE introduktion, utveckling av det första budet i tio Guds bud, och att inympa allmänna teokratiska principer som Israel, som en nation, skall regleras,

(2) ch. (2) ch. xii.-xxvi., the code of special laws, followed (xxviii. 1-xxix. 1) by a solenm rehearsal of the blessings and curses attached respectively to the observance and neglect of the Deuteronomic law. [Ch. XII.-xxvi., koden av speciallagar, följt (xxviii. 1-XXIX. 1) av en solenm repetition av välsignelser och förbannelser som bifogas respektive att iaktta och försummelse av Deuteronomic lag. [Ch. xxvii. XXVII. consists of instructions (interrupting the discourse of Moses, and narrated in the third person) relative to a ceremony by which the nation, after entering Canaan, is to symbolize its ratification of the preceding code; see Josh. består av instruktioner (avbryta diskurs Moses, och berättad i tredje person) i förhållande till en ceremoni genom vilken nation, efter inresan till Kanaan, är att symbolisera dess ratificering av föregående kod, se Josh. viii, 30-35.] Ch. VIII, 30-35.] Ch. xxix. XXIX. 2-xxx. 2-xxx. 20: Moses' third discourse, emphasizing afresh the fundamental duty of loyalty to Yhwh and the dangers of apostasy. Ch. 20: Moses tredje diskursen, betonar på nytt den grundläggande lojalitetsplikten Yhwh och farorna med avfall. Ch. xxxi.-xxxiv.: Moses' last words of encouragement addressed to the people and to Joshua; his song (xxxii. 1-43) and blessing (xxxiii.); the account of his death (xxxiv.). xxxi.-XXXIV.: Moses sista uppmuntrande ord riktar sig till människor och Josua, hans sång (xxxii. 1-43) och välsignelse (xxxiii.), berättelsen om hans död (xxxiv.).

It is characteristic of the discourses of Deuteronomy that the writer's aim is throughout parenetic: both in the two historical retrospects (i.-iii., ix. 9-x. 11), and in passing allusions elsewhere (as xi. 2-6; xxiii. 4, 5; xxiv. 9), he appeals to history for the sake of the lessons deducible from it; and in his treatment of the laws, he does not merely collect or repeat a series of legal enactments, but he "expounds" them (i. 5); that is, he develops them with reference to the moral and religious purposes which they subserve, and to the motives from which the Israelite ought to obey them. Det är kännetecknande för predikningar av Mosebok att författaren syfte är hela parenetic: Både i två historiska återblickar (I.-III., Ix. 9-x. 11), och i förbigående anspelningar på andra ställen (som xi. 2-6 , xxiii. 4, 5, xxiv. 9), vädjar han till historien för att skapa lärdom deducible från det, och i sin behandling av lagar, gör han inte bara samla in eller upprepa en rad rättsliga lagtexters, men han " utlägger "dem (I. 5), det vill säga, utvecklar han dem med hänvisning till de moraliska och religiösa ändamål som de subserve, och de motiv som Israels måste lyda dem. It is a further characteristic of the discourses that they are, in both the historical and the legal parts, dependent upon the narrative and laws, respectively, of JE in Exodus and Numbers; entire phrases from the earlier document being frequently embedded in them (compare Deut. i. 33, 35, 36 with Ex. xiii. 21, and Num. xiv. 23, 24 respectively; and Deut. xvi. 16, 19 with Ex. xxiii. 6, 8, 17). Det är ytterligare en egenskap hos diskurserna som de är, både den historiska och juridiska delarna, beroende av berättelsen och lagar, respektive, av JE i Andra Mosebok, nummer, hela fraser från tidigare dokument är ofta inbäddade i dem (jämför Mos. I. 33, 35, 36 med Ex. xiii. 21, och Num. xiv. 23, 24 respektive, och Mos. xvi. 16, 19 med Ex. xxiii. 6, 8, 17).

The Laws in Deuteronomy. Laws i Femte Mosebok.

The following is an outline of the laws in Deuteronomy, the asterisk (*) denoting those laws which are peculiar to Deuteronomy, and the dagger († or ‡) those which differ more or less materially in their provisions from those in JE and P respectively. Följande är en sammanfattning av lagarna i Femte Mosebok, en asterisk (*) som anger de lagar som är utmärkande för Mosebok, och dolken († eller ‡) de som skiljer sig mer eller mindre väsentligt i deras bestämmelser från den hos JE och P respektive . For a more complete synoptical table see Driver's "Introduction to the Literature of the OT" 7th ed., pp. För en mer komplett VÄDERLEKS tabell se Bilister "Introduktion till litteraturen från OT Ed 7th., Pp. 73 et seq., or his Commentary on Deuteronomy, pp. 73 ff., Eller sin kommentar om Mosebok, pp. iv. iv. et seq. ff.

i. Religious Observances: i. Religiösa ceremonier:

1. Law of single sanctuary, xii. 1. Lag gemensamma helgedomen, xii. 1-28‡ (burnt offerings, sacrifices [ie, peace-offerings, tithes, heave-offerings [first-fruits and other offerings from the produce of the soil], vows, free-will offerings, and firstlings, all to be offered at the central sanctuary). 1-28 ‡ (brännoffer, slaktoffer [dvs, fred-erbjudanden, tionde, heave-erbjudanden [första skörd och andra erbjudanden av produkter från jorden], löften, fri vilja erbjudanden och förstfödda, alla ska erbjudas vid den centrala helgedomen).

2. Laws against the worship of "other gods," xii. 2. Lagar mot dyrkan av "andra gudar" xii. 29-31, xiii*. 29-31, xiii *.

3. Sanctity of the laity, xiv. 3. Helighet lekmän, XIV. 1-21 (person not to be disfigured in mourning, xiv. 1-2; law of clean and unclean animals, xiv. 3-20; flesh of animals dying a natural death not to be eaten, xiv. 21). 1-21 (person inte vanställd i sorg, xiv. 1-2; lagen i rena och orena djur, xiv. 3-20, kött av djur som dött en naturlig död inte ätas, XIV. 21).

4. Laws tending to ameliorate the condition of the poor, xiv. 4. Lagar tenderar att förbättra tillståndet för de fattiga, XIV. 22-xv. 22-xv. 18 (disposition of the charitable tithe, xiv. 22-29‡; relief secured to debtors every seventh year, xv. 1-11†‡; law of slavery, xv. 12-18†‡). 18 (disposition av välgörenhet tionde, xiv. 22-29 ‡, lättnad säkrat för gäldenärer vart sjunde år, xv. 1-11 † ‡, lag slaveri, xv. 12-18 † ‡).

5. Offerings and festivals (firstling males to be offered to Yhwh, xv. 19-23‡; regulations respecting the observance of the three annual pilgrimages, xvi. 1-17‡). 5. Offerings och festivaler (förstfött hanar som skall erbjudas Yhwh, xv. 19-23 ‡, förordningar respekteras efterlevnaden av de tre årliga pilgrimsresor, xvi. 1-17 ‡).

ii. The Office-Bearers of the Theocracy: ii. Office-bärare av Theocracy:

1. Judges to be appointed in every city, xvi. 1. Domare skall utses i varje stad, xvi. 18*; and judgment to be impartial, xvi. 18 *, och dom att vara opartisk, xvi. 19, 20. [Ch. 19, 20. [Ch. xvi. xvi. 21-22, asherahs and "pillars" prohibited; xvii. 21-22, asherahs och "pelarna" förbjuden, xvii. 1, sacrifices to be without blemish; xvii. 1, uppoffringar för att vara felfria, xvii. 2-7, an Israelite convicted of idolatry to be stoned to death*.] 2-7, en israelit dömts för avgudadyrkan att stenas till döds *.]

2. The supreme central tribunal, xvii. 2. Högsta centrala domstol, xvii. 8-13*. 8-13 *.

3. The king, xvii. 3. Kungen, xvii. 14-20 (theocratic conditions which the monarchy is to satisfy*). 14-20 (teokratisk villkor som monarkin är att tillfredsställa *).

4. Rights and revenues of the priestly tribe, xviii. 4. Rättigheter och intäkter prästerliga stam, xviii. 1-8*. 1-8 *.

5. The prophet, xviii. 5. Profeten, xviii. 9-22* (verses 10, 11 against different forms of magic and divination-expansion of Ex. xxii. 18). 9-22 * (vers 10, 11 mot olika former av magi och spådom expansion av Ex. Xxii. 18).

iii. Criminal Law: iii. Straffrätt:

1. Manslaughter and murder, xix. 1. Dråp och mord, xix. 1-13 (cities of refuge†). 1-13 (städer tillflykt †).

2. Against removal of boundary-stones, xix. 2. Mot avlägsnande av gräns-stenar, xix. 14*. 14 *.

3. Law of witness, xix. 3. Lag av vittne, xix. 15-21 (compare xvii. 6). [Four laws designed to secure self-control and forbearance in the conduct of war, xx.* and xxi. 15-21 (jämför xvii. 6). [Fyra lagar som syftar till att säkra självkontroll och återhållsamhet för krigföring, xx .* och xxi. 10-14*; compare xxiv. 10-14 *, jämför xxiv. 5*.] 5 *.]

iv. Miscellaneous Laws Relating Chiefly to Civil and Domestic Life: Symbolical rite of expiation for an untraced murder, xxi. iv. Diverse Lagar huvudsak avseende civil-och Inrikes Life: symbolisk ceremoni för botgöring för en spårämnestillsats mord, xxi. 1-9*; primogeniture, xxi. 1-9 *, förstfödslorätt, xxi. 15-17*; treatment of an undutiful son, xxi. 18-21*; treatment of the body of a malefactor, xxi. 15-17 *, behandling av en undutiful son, xxi. 18-21 *, behandling av kroppen av en brottsling, xxi. 22-23*; lost cattle or other property to be restored to owner, xxii. 22-23 *; till förlorad boskap eller annan egendom återställas till ägaren, xxii. 1-4; sexes not to interchange garments, xxii. 1-4; könen inte att byta kläder, xxii. 5*; motherbird not to be taken with nest, xxii 6, 7*; parapets on roofs, xxii. 5 *; motherbird inte tas med boet, xxii 6, 7 *; Räcken på tak, xxii. 8*; prohibition of non-natural mixtures and combinations, xxii. 8 *, förbudet mot icke-naturliga blandningar och kombinationer, xxii. 9-11; law of fringes, xxii. 9-11; lag fransar, xxii. 12; slander against a newly married maiden, xxii. 12, förtal mot en nygift flicka, xxii. 13-21*; adultery and seduction, xxii. 13-21 *, äktenskapsbrott och förförelse, xxii. 22-29; prohibition of marriage with stepmother, xxii. 22-29, förbud mot äktenskap med styvmor, xxii. 30; conditions of admittance into the theocratic community, xxiii. 30, villkor för inträde i den teokratiska samhället, xxiii. 1-8*; cleanliness in the camp, xxiii. 1-8 *, renhet i lägret, xxiii. 9-14‡; humanity to escaped slave, xxiii. 9-14 ‡; mänskligheten att förrymda slaven, xxiii. 15-16*; religious prostitution forbidden, xxiii. 15-16 *, religiös prostitution förbjuden, xxiii. 17-18*; usury (interest), xxiii. 17-18 *, ocker (ränta), xxiii. 19-20; vows, xxiii. 19-20; löften, xxiii. 21-23; regard for neighbor's crops, xxiii. 21-23; hänsyn till grannens grödor, xxiii. 24-25*; divorce, xxiv. 24-25 *, skilsmässa, xxiv. 1-4*; pledges, xxiv. 1-4 *, löften, xxiv. 6, 10-13; man-stealing, xxiv. 6, 10-13, människa-stöld, xxiv. 7; leprosy, xxiv. 7, spetälska, xxiv. 8-9; wages of hired servant not to be detained, xxiv. 8-9; lönerna för daglönare inte kvarhållas, xxiv. 14-15; criminal's family not to be punished with him, xxiv. 14-15; brottslingens familj inte skall straffas med honom, xxiv. 16*; justice toward "stranger" (ie, resident foreigner), widow, and orphan, xxiv. 16 *; rättvisa mot "främling" (dvs, bosatt utlänning), änkor och föräldralösa, xxiv. 17-18; gleanings, xxiv. 17-18, axplock, xxiv. 19-22; limit to stripes xxv. 19-22; gräns ränder xxv. 1-3*; ox not to be muzzled while threshing, xxv. 1-3 *; inte oxe som förses med munkorg medan tröskning, xxv. 4*; levirate marriage, xxv. 5-10*; modesty in women xxv. 4 *; Levirat, xxv. 5-10 *, blygsamhet hos kvinnor xxv. 11, 12* just weights and measures, xxv. 13-16; liturgical directions for the offering of first-fruits and of the triennial tithe, xxvi. 11, 12 * bara mått och vikt, xxv. 13-16, liturgiska riktningar för att erbjuda första skörd och treåriga tionde, xxvi. 1-15*. 1-15 *.

The moral and religious duties which form the subject of the imprecations in xxvii. Moraliska och religiösa plikter som utgör föremål för förbannelser i XXVII. 15-26 should likewise be noted, as also the injunctions occurring in other parts of the book, or introduced more or less incidentally in xii.-xxvi-as v. 6-21 (the Decalogue, repeated, with variations in the subordinate clauses, from Ex. xx. 2-17); vi. 15-26 bör också noteras, liksom de förelägganden som förekommer i andra delar av boken, eller infört mer eller mindre i förbigående i XII.-xxvi-som v. 6-21 (Tio Guds bud, upprepade, med variationer i bisatserna från Ex. xx. 2-17), vi. 8 and xi. 8 och XI. 18 (the law of frontlets); vi. 18 (lagen om frontlets), vi. 14 and xi. 14 och XI. 16 (against "other gods"); xii. 16 (mot "andra gudar") xii. 16, 23-25, and xv. 16, 23-25, och XV. 23 (blood not to be eaten); xix. 23 (blod inte ätas), XIX. 21 ("the lex talionis)." 21 ( "lex Talionis)."

-Critical View: -Kritisk:

I. If the Deutcronomic laws are compared carefully with the three codes contained in Exodus and Numbers, it will be apparent that they stand in a different relation to each: I. Om Deutcronomic lagar jämförs noggrant med de tre koder som finns i Andra Mosebok och siffror, är det uppenbart att de står i ett annat förhållande till varje:

(1) The laws in JE-namely, Ex. (1) De lagar i JE-nämligen, Ex. xx-xxiii. XX-XXIII. (repeated partially in Ex. xxxiv. 10-26), and the kindred section, Ex. (upprepas delvis i Ex. XXXIV. 10-26), och släkten avsnittet Ex. xiii. xiii. 3-16-form the foundation of the Deuteronomic legislation. 3-16-utgör grunden för Deuteronomic lagstiftning. This is evident partly from the numerous verbal coincidences referred to above-whole clauses, and sometimes even an entire law, being repeated verbatim-and partly from the fact that frequently a law in Deuteronomy consists of an expansion, or application to particular cases, of a principle laid down more briefly in Exodus (compare, for instance, Deut. xiii., xvii. 2-7, withEx. xxii. 20; Deut. xvi. 1-17 with Ex. xxiii. 14-17; and Deut. xviii. 10, 11 with Ex. xxii. 18). The civil and social enactments which are new in Deuteronomy make provision chiefly for cases likely to arise in a more highly organized community than is contemplated in the legislation of Ex. xx.-xxiii. Detta framgår dels av de många verbala tillfälligheter som avses ovan hela klausuler, och ibland en hel lag, upprepas ordagrant och delvis på det faktum att det ofta ett lag i Femte Mosebok består av en expansion eller ett program till enskilda fall, av en princip som mer kortfattat i Andra Mosebok (jämför till exempel, Mos. xiii., xvii. 2-7, withEx. XXII. 20, Mos. xvi. 1-17 med Ex. XXIII. 14-17, och Mos. xviii. 10, 11 med Ex. xxii. 18). civila och sociala lagtexter som är ny i Femte Mosebok att bestämmelserna i huvudsak för de fall som kan uppstå vid en högre organiserat samhälle än vad som förutses i lagstiftningen i Ex. XXXX-xxiii .

(2) With the laws contained principally in Lev. (2) med de lagar som finns huvudsakligen i Lev. xvii.-xxvi. xvii.-XXVI. (the law of holiness, known as "H"), there are parallels in Deuteronomy (chiefly moral injunctions); but though in such cases the substance is often similar, the expression is nearly always different (compare, for instance, Deut. xiv. 1 with Lev. xix. 28; Deut. xvi. 19, 20 with Lev. xix. 15; Deut. xxiv. 19-22 with Lev. xix. 9, 10); and it can not be said that the legislation of Deuteronomy is in any sense an expansion or development of that in Lev. (lagen om helighet, känd som "H"), det finns paralleller i Femte Mosebok (främst moraliska förbud), men även i sådana fall ämnet är ofta lika varandra, uttrycket är nästan alltid olika (jämför till exempel, Deut. xiv . 1 med Lev. xix. 28, Mos. xvi. 19, 20 med Mos. xix. 15, Mos. xxiv. 19-22 med Lev. xix. 9, 10), och det kan sägas att lagstiftningen i Femte Mosebok är på något sätt är en expansion eller utveckling av den i Lev. xvii.-xxvi. xvii.-XXVI. The one exception is the description of clean and unclean animals in xiv. Det enda undantaget är beskrivningen av rena och orena djur i xiv. 4a, 6-19a, which agrees in the main verbally with Lev. 4a, 6-19a, som instämmer i huvudsak muntligen med Lev. xi. 2b-20. xi. 2b-20.

Relation to Other Codes. Förhållande till andra koder.

(3) With the ceremonial laws contained in the other parts of Leviticus, and in Numbers (P), Deuteronomy is only remotely related: there are no verbal parallels. (3) Med den ceremoniella lagar finns i andra delar av Leviticus, och i Numbers (P), är Moseboken endast avlägset relaterade: Det finns inga verbala paralleller. Some of the institutions and observances codified in P are indeed mentioned, as, for instance burnt and peace-offerings, fire-sacrifices, heave-offerings, the distinction between clean and unclean, a Torah for leprosy (xxiv. 8); but they are destitute of the central significance which they hold in the system of P; while many of the fundamental institutions of P-as the distinction between the priests and the common Levites; the Levitical cities and the year of jubilee; the cereal-offering; the guilt and sin-offering; the great Day of Atonement-are not referred to in Deuteronomy at all; and in the laws which do touch common ground, great, and, indeed, in some cases, irreconcilable, discrepancies frequently display themselves. Några av de institutioner och ceremonier kodifierad i P faktiskt nämns, som till exempel brända och fred-erbjudanden, brand-offer, heave-erbjudanden, skillnaden mellan rena och orena, en Torah för spetälska (xxiv. 8), men de är utblottade av den centrala betydelse som de har i systemet med P, medan många av de grundläggande institutionerna i P-som skillnaden mellan prästerna och de gemensamma leviterna, levitisk städer och jubelår, det spannmåls-erbjudande, den skuld och synd-erbjudande, den stora Försoningsdagen-inte nämns i Femte Mosebok alls, och i de lagar som Rör utrett, stort och, faktiskt, i vissa fall, oförsonlig, avvikelser visas ofta själva. Thus the Deuteronomic legislation may be termed an expansion of the body of laws contained in JE; it is, in several features, parallel to that contained in H; it contains allusions to laws similar to-it can not be said identical with-those codified in some parts of P; while its provisions sometimes differ widely from those found in other parts of P. Således Deuteronomic lagstiftningen kan sägas vara en utvidgning av lagsamling i JE, är det i flera funktioner, parallellt med den som återfinns i H och innehåller hänvisningar till lagar liknande, det kan inte sägas identiskt med-de kodifierade i vissa delar av P, medan dess bestämmelser ibland skiljer sig mycket från den som konstaterats i andra delar av P.

Aim and Scope of Deuteronomy. Syfte och omfattning Mosebok.

The Deuteronomic discourses may be said to comprise three elements-a historical, a legislative, and a parenctic. Den Deuteronomic diskurserna kan sägas bestå av tre delar, en historisk, en lagstiftande och en parenctic. Of these the parenetic element is both the most characteristic and the most important; for it is devoted to the inculcation of certain fundamental religious and moral principles upon which the writer lays great stress. Av dessa parenetic elementet är både det mest karakteristiska och den viktigaste, för det är avsett för INPRÄGLANDE vissa grundläggande religiösa och moraliska principer som författaren lägger stor vikt. The historical element is subservient to the parenctic, the references to history, as has been already remarked, having nearly always a didactic aim. Den historiska delen är underställd parenctic, hänvisningar till historien, vilket har redan påpekat, har nästan alltid ett didaktiskt syfte. The legislative element, though obviously, in many of its features, tending directly to secure the national well-being, and possessing consequently an independent value of its own, is by the writer of Deuteronomy viewed primarily as a vehicle for exemplifying the principles which it is the main object of his book to enforce. Den lagstiftande delen, om än uppenbart, i många av dess egenskaper, tenderar direkt för att säkerställa den nationella välfärden och innehar därmed ett självständigt värde i sig själv, är av författaren till Femte Mosebok ses främst som ett verktyg för att ge exempel på de principer som den är det huvudsakliga syftet med hans bok att genomdriva. The author wrote, it is evident, under a keen sense of the perils of idolatry; and to guard Israel against this, by insisting earnestly on the debt of gratitude and obedience which it owes to its sovereign Lord, is the fundamental teaching of his book. Accordingly the truths on which he loves to dwell are the sole godhead of Yhwh, His spirituality (Deut. iv.), His choice of Israel, and the love and faithfulness which He has manifested toward it; from which are deduced the great practical duties of loyal and loving devotion to Him, an absolute and uncompromising repudiation of all false gods, a warm and spontaneous obedience to His will, and a large-hearted and generous attitude toward men. Författaren skrev, är det uppenbart, enligt ett utpräglat sinne för faror avgudadyrkan, och för att skydda Israel mot detta, genom att insistera uppriktigt om tacksamhet och lydnad som man är skyldig till dess herre, är den grundläggande undervisningen i sin bok . följaktligen de sanningar som han älskar att bo är den enda gudomen i YHWH, Hans andlighet (Mos IV.), hans val av Israel, och den kärlek och trohet, som Han har visat mot den, som skall dras av stor praktisk plikter lojal och kärleksfull tillgivenhet för honom, en absolut och kompromisslös avståndstagande från alla falska gudar, en varm och spontan lydnad mot hans vilja, och en stor hjärtan och generös attityd mot män.

The Love of God. Guds kärlek.

The central and principal discourse (v.-xxvi., xxviii.) opens with the Decalogue; and the first commandment, "Thou shalt have no other gods before me," may be said to be the text which in the rest of ch. v.-xi. Den centrala och huvudsakliga diskurs (v.-xxvi., Xxviii.) Inleds med tio Guds bud, och det första budet, "Du skall inga andra gudar hava jämte mig" kan sägas vara den text som i resten av kap. v.-xi. is eloquently and movingly expanded. är vältaligt och gripande utvidgas. Yhwh is, moreover, a spiritual being: hence no sensible representation can be framed of Him. YHWH är dessutom är: en andlig därmed ingen rimlig representation kan utformas för honom. Still less should Israel's devotions be paid to any other material object (iv. 12, 15-19). Än mindre bör Israels andakt ägnas åt något annat material objekt (IV. 12, 15-19). Yhwh has chosen Israel; and, in fulfilment of the promises given to its forefathers, has wonderfully delivered it from its bondage in Egypt, and assigned it a home in a bounteous and fertile land, to take possession of which it is now on the point of crossing the Jordan (vi. 10, 11; viii. 7-10). YHWH har valt Israel, och har för att uppfylla de löften som ges till de förfäder, underbart levererade den ur slaveriet i Egypten, och tilldelas det ett hem i en ymnig och bördig mark, för att bemäktiga sig som det är nu på den punkten passage Jordan (VI. 10, 11, viii. 7-10). In return for all these benefits it is the Israelite's duty to fear and to love Yhwh-to fear Him as the great and mighty God, whose judgments strike terror into all beholders (iv. 32-36, xi. 2-7); and to love Him on account of the affection and constancy with which, even as a father, He has ever dealt with Israel. I utbyte mot alla dessa fördelar är Israels plikt att frukta och älska Yhwh-frukta honom som stor och mäktig Gud, vars domar sätta skräck i alla åskådare (IV. 32-36, xi. 2-7), och att älska honom på grund av kärlek och ihärdighet med vilken, även som pappa, har han någonsin handlade med Israel. The love of God, an all-absorbing sense of personal devotion to Him, is propounded in Deuteronomy as the primary spring of human duty (vi. 5); it is the duty which is the direct corollary of the character of God and of Israel's relation to Him; the Israelite is to love Him with undivided affection ("with all thine heart, and with all thy soul," vi. 5; xiii. 3; xxx. 6; and elsewhere-an expression characteristic of Deuteronomy), renouncing everything that is in any degree inconsistent with loyalty to Him. Guds kärlek, en allt uppslukande känsla av personlig hängivenhet till Honom, är framlades i Femte Mosebok som den främsta våren mänsklig plikt (VI. 5), det är en plikt som är en direkt konsekvens av Guds karaktär och Israel förhållande till honom, Israels är att älska Honom med odelad tillgivenhet ( "med hela ditt hjärta och med hela din själ," VI. 5, xiii. 3, xxx. 6, och på andra håll, ett uttryck egenskap hos Mosebok), att avstå allt som är i någon grad överensstämmer med lojalitet till honom.

This brings with it, on the one hand, an earnest and entire repudiation of all false gods, and of every rite or practise connected with idolatry; and, on the other hand, a cheerful and ready acquiescence in the positive commandments which He has laid down. Detta för med sig, å ena sidan, en allvarlig och hela avståndstagande från alla falska gudar, och alla rit eller träna i samband med avgudadyrkan, och å andra sidan, en glad och redo samtycke i den positiva bud som han har lagt nere. Of nothing is the Israelite more repeatedly and emphatically warned in Deuteronomy than of the temptations to idolatry, and of the perils of yielding to them. För ingenting är Israels fler gånger och med eftertryck varnade i Femte Mosebok än av de frestelser till avgudadyrkan, och om riskerna med att ge vika för dem. The heathen populations of Canaan are to be exterminated; no intermarriage, or other intercourse with them, is to be permitted; and their places of worship and religious symbols are to be ruthlessly destroyed (vii. 2-5; xii. 2, 3). Den hedniska befolkningen i Kanaan skall utrotas, nej blandäktenskap, eller andra samlag med dem, är tillåten, och deras gudstjänstlokaler och religiösa symboler skall hänsynslöst förstöras (VII. 2-5 xii. 2, 3) . Israel must ever remember that it is "holy" to Yhwh (vii. 6; xiv. 2, 21; xxvi. 19; xxviii. 9). Israel måste alltid komma ihåg att det är "helig" till Yhwh (VII. 6, xiv. 2, 21, xxvi. 19, xxviii. 9). Canaanitish forms of divination and magic are not to be tolerated; an authorized order of prophets is to supply in Israel, so far as Yhwh permits it, the information and counsel for which other nations resorted to augurs and soothsayers (xviii. 9-19). Canaanitish former av spådom och magi ska inte tolereras, en behörig ordning profeter är att leverera i Israel, eftersom Yhwh tillåter det, den information och de råd som andra nationer tillgrep bådar och spåmän (XVIII. 9-19) . Local shrines and altars, even though ostensibly dedicated to the worship of the true God, were liable to contamination, on the part of the unspiritual Israelites, by the admixtureof heathen rites; accordingly, the three great annual feasts are to be observed, and all sacrifices and other religious dues are to be rendered, it is repeatedly and strongly insisted, at a single central sanctuary, "the place which Yhwh shall choose . . . to set his name there" (xii. 5-7, 11, 14, 18, 26, and elsewhere). Lokala tempel och altaren, trots skenbart tillägnad dyrkan av den sanne Guden, var skyldiga till förorening, om den del av oandlig israeliterna, som admixtureof hedniska riter, De tre stora årliga högtiderna måste följas, och alla uppoffringar och andra religiösa avgifter ska göras, det är upprepat och starkt insisterade på en enda central helgedom, "den plats som Yhwh skall välja... att sätta sitt namn" (XII. 5-7, 11, 14, 18, 26, och på andra håll). Obedience to these commands, if it come from the heart and be sincere, will bring with it the blessing of Yhwh: disobedience will end in national disaster and exile (vi. 14-15, vii. 12-16, viii. 19, and especially xxviii.). Lydnad för dessa kommandon, om det kommer från hjärtat och vara uppriktig, kommer att föra med sig välsignelse Yhwh: olydnad kommer att sluta i nationell katastrof och landsflykt (VI. 14-15, vii. 12-16, viii. 19, och särskilt xxviii.).

Love of Neighbors. Kärlek grannar.

The practical form which devotion to Yhwh is to take is not, however, to be confined to religious duties, strictly so called. Praktiska form som hängivenhet till Yhwh är att ta är dock inte skall begränsas till religiösa plikter, strikt mening. It is to embrace also the Israelite's social and domestic life, and it is to determine his attitude toward the moral and civil ordinances prescribed to him. Det är att omfatta även Israels s sociala och husliga livet, och det är att bestämma sin inställning till de moraliska och civila förordningar förskrivits till honom. The individual laws contained in ch. De enskilda lagar som finns i kap. xii.-xxvi. are designed for the moral and social well-being of the nation; and it is the Israelite's duty to obey them accordingly. XII.-xxvi. är konstruerade för de moraliska och sociala välbefinnande i nationen, och det är Israels plikt att lyda dem därefter. Love of God involves the love of one's neighbor, and the avoidance of any act which may be detrimental to a neighbors' welfare. Guds kärlek innebär kärleken till nästan, och undvikande av alla handlingar som kan vara förödande för grannarnas välbefinnande. The Israelite must comport himself accordingly. Israels måste comport sig därefter. Duties involving directly the application of a moral principle are especially insisted on, particularly justice, integrity, equity, philanthropy, and generosity; and the laws embodying such principles are manifestly of paramount importance in the writer's eyes. Arbetsuppgifter som innebär direkt att tillämpa en moralisk princip är särskilt insisterat på, särskilt rättvisa, integritet, rättvisa, välgörenhet och generositet, och de lagar som innefattar dessa principer är uppenbart av största betydelse i författarens ögon. Judges are to be appointed in every city, who are to administer justice with the strictest impartiality (xvi. 18-20). Domare skall utses i varje stad, som är att skipa rättvisa med de strängaste opartiskhet (XVI. 18-20). Fathers are not to be condemned judicially for the crimes of their children; nor children for the crimes of their fathers (xxiv.16). Pappor inte ska dömas av domstol för brott som begåtts av deras barn, eller barn för brott av sina fäder (xxiv.16). Just weights and measures are to be used in all commercial transactions (xxv. 13-16); grave moral offenses are punished severely; death is the penalty not only for murder, but also for incorrigible behavior in a son, for unchastity, for adultery, and for man-stealing (xxi. 18-21, xxii. 20-27, xxiv. 7). Bara vikt och mått skall användas i alla affärstransaktioner (xxv. 13-16), svåra moraliska brott som straffas hårt, döden är straffet inte bara för mord, utan också för oförbätterlig beteende i en son, för otrohet, för äktenskapsbrott , och för människan stulit (xxi. 18-21, XXII. 20-27, xxiv. 7).

But the author's ruling motive is humanity, whereever considerations of religion or morality do not force him to repress it. Men författaren avgörande motiv är mänskligheten, där hänsyn till religion eller moral inte tvinga honom att undertrycka den. Thus philanthropy, promptitude, and liberality are to be shown toward those in difficulty and want-as the indigent in need of a loan (xv. 7-11); a slave at the time of his manumission (xv. 13-15); a fugitive (xxiii. 15, 16); a hired servant (xxiv. 14, 15); the "stranger [ie, resident foreigner], the fatherless, and the widow" (xiv. 29, and frequently elsewhere). Således filantropi, SNABBHET, och frikostighet skall visas gentemot dem i svårigheter och vill, eftersom de fattiga behöver ett lån (xv. 7-11), en slav vid tidpunkten för hans FRIHETSGIVANDE (xv. 13-15); obeständigt (xxiii. 15, 16), en daglönare (xxiv. 14, 15), den "Stranger [dvs bofasta utlänningar], den faderlöse och änkan" (xiv. 29, och ofta någon annanstans). Gratitude and a sense of sympathy, evoked by the recollection of Israel's own past, are frequently appealed to as the motives by which the Israelite should in such cases be actuated (x. 19, "For ye were strangers in the land of Egypt"; xv. 15; xvi. 12; xxiv. 18, 22, "and thou shalt remember that thou wast a bondman in the land of Egypt"). Tacksamhet och en känsla av sympati, som uppmärksammats av minnet av Israels eget förflutna, ofta vädjat till de motiv då Israels bör i sådana fall aktiveras (x. 19, "För ni var främlingar i Egyptens land"; xv. 15, xvi. 12, xxiv. 18, 22, "och du skall komma ihåg att du var en slavar i Egypten"). A spirit of forbearance, equity, and regard for the feelings or welfare of others underlies also many of the other regulations of Deuteronomy. Nowhere else in the Old Testament does there breathe such an atmosphere of generous devotion to God and of large-hearted benevolence toward men; nowhere else are duties and motives set forth with deeper feeling or with more moving eloquence; and nowhere else is it shown so fully how high and noble principles may be made to elevate and refine the entire life of the community. En anda av tolerans, rättvisa och respekt för de känslor eller andras välfärd ligger även många andra föreskrifter Mosebok. Ingenstans i Gamla testamentet gör det andas en sådan atmosfär av generös hängivenhet till Gud och stora hjärtan välvilja mot män, ingen annanstans är tullar och motiv som anges med djupare känsla eller fler rörliga vältalighet, och ingen annanstans är det så visas helt hur höga och ädla principer kan göras för att lyfta och förfina hela samhällslivet.

Song and Blessing of Moses. Sång och Välsignelse av Moses.

The Song of Moses, contained in chap. The Song of Moses, som ingår i kap. xxxii. XXXII. 1-34, is a didactic poem, the aim of which (verses 4-6) is to exemplify the rectitude and faithfulness of Yhwh as manifested in His dealings with a corrupt and ungrateful nation. 1-34, är en didaktisk dikt, vars syfte (vers 4-6) är att exemplifiera de korrekthet och trohet Yhwh som uttryck för sina kontakter med en korrupt och otacksam nation. Looking back upon the past, the poet, after the exordium (verses 1-3), describes, first, the providence that had brought Israel safely through the wilderness, and planted it in a land blessed abundantly by the goodness of Yhwh (verses 7-14); secondly, Israel's ingratitude and lapse into idolatry (verses 15-18), which had obliged Yhwh to threaten it with national disaster, and to bring it almost to the verge of ruin (verses 19-30); and thirdly, Yhwh's determination not to allow an unworthy foe to triumph over His people, but by speaking to them through the extremity of their need to bring them to a better mind, and so to make it possible for Himself to interpose and save them (verses 31-43). Tittar tillbaka på det förflutna, poeten, efter exordium (vers 1-3), beskriver det första försyn som fört Israels säkerhet genom öknen och planterade det i ett land välsignat rikligt med godhet Yhwh (vers 7 -14), dels Israels otacksamhet och förfalla till avgudadyrkan (vers 15-18), vilket tvingade Yhwh att hota den nationella katastrof, och föra det nästan på gränsen till undergång (vers 19-30) och för det tredje, YHWH beslutsamhet att inte tillåta en ovärdig fiende triumfera över sitt folk, men genom att prata med dem genom den kant av deras behov att föra dem till ett bättre sinne, och på så sätt göra det möjligt för sig själv att medla och spara dem (vers 31 -- 43). The thought underlying the poem is thus the rescue of the people, by an act of grace, at the moment when annihilation seems imminent. Tanken bakom dikten är alltså rädda för folket, genom en handling av nåd, i det ögonblick då förintelsen tycks vara nära förestående. The author develops this theme with a glow of impassioned earnestness, and also with great literary and artistic skill. Chap. Författaren utvecklar detta tema med en glöd lidelsefull allvar, och även med stor litterär och konstnärlig skicklighet. Kap. xxxiii. XXXIII. contains the "Blessing of Moses," consisting of a series of benedictions, or eulogies, pronounced upon the different tribes (Simeon excepted), with an exordium (verses 2-5) and it conclusion (verses 26-29). innehåller "Välsignelse av Moses," bestående av en serie av välsignelser, eller lovsånger, uttalas på olika stammar (Simeon undantagen), med ett exordium (vers 2-5) och den slutsats (vers 26-29). The method of the author is to signalize some distinctive feature in the character, or occupation, or geographical situation of each tribe, with allusion, by preference, to the theocratic function discharged by it, and at the same time to celebrate the felicity, material and spiritual, of the nation as a whole, secured to it originally by Yhwh's goodness in the wilderness (verses 2-5), and maintained afterward, through the continuance of his protecting care, in Canaan (verses 26-29). Metoden för författaren är att KÄND några utmärkande drag i karaktären, eller yrke eller geografiska placeringen av varje stam, med anspelning, företrädesvis till den teokratiska funktion som släpps ut från det, och samtidigt att fira sällhet, material och andliga, för nationen som helhet, med säkerhet att det ursprungligen Yhwh godhet i öknen (vers 2-5), och upprätthålls efteråt, genom en fortsättning av sin skyddande hand, i Kanaan (vers 26-29). In general character it resembles the blessing of Jacob (Gen. xlix. 1-27); but if the two be compared attentively, there will be seen to be some noticeable points of difference. Generellt karaktär det liknar välsignelse Jacob (generator xlix. 1-27), men om de två jämföras uppmärksamt, kommer det att framstå som någon märkbar meningsskiljaktigheter. The most salient features in Deut. De mest framträdande dragen i Mos. xxxiii. XXXIII. are the isolation and depression of Judah (verse 7; contrast the warm eulogy in Gen. xlix. 8-12), the honor and respect with which Levi is viewed (verses 8-11; contrast the unfavorable terms of Gen. xlix. 5-7), the strength and splendor of the double tribe of Joseph (verses 13-17; compare Gen. xlix. 22-26, with which there are some verbal resemblances), and the burst of grateful enthusiasm with which the poet celebrates the fortune of his nation, settled and secure, with the aid of its God, in its promised home. är isolering och depression av Judah (vers 7, däremot varmt beröm i Gen xlix. 8-12), ära och respekt som Levi har besökts (vers 8-11, kontrast de ofördelaktiga villkoren i Gen xlix 5. -7), styrka och glans av dubbel Josefs stam (vers 13-17, jämföra Gen xlix. 22-26, med vilka det finns några verbala likheter), och brast i tacksam entusiasm med vilken poeten firar förmögenhet på sin nation, fast och säker, med hjälp av sin Gud, i sin utlovade hem. The tone of the blessing is very different from that of the song (xxxii.): the one reflects national happiness; the other, national disaster. Tonen i den välsignelse skiljer sig mycket från den i låten (xxxii.): ena återspeglar nationella lycka, den andra, nationell katastrof. The two, it is evident, must have been composed at times in which the circumstances of the nation were very different. De två, är det uppenbart, måste ha varit bestående under en tid då omständigheterna i nationen var mycket annorlunda.

Age and Authorship of Deuteronomy. Ålder och författarskap av Mosebok.

It is the unanimous opinion of modern critics that Deuteronomy is not the work of Moses, but that it was, in its main parts, written in the seventh century BC, either during the reign of Manasseh, or during that of Josiah (but before his eighteenth year, the Book of the Law found in that year in theTemple [see II Kings xxii.-xxiii.] clearly containing Deuteronomy, if indeed it included anything more). Det är enhälliga uppfattning moderna kritikerna som Deuteronomium inte arbete Moses, men att det var, i sina huvudsakliga delar, skriven i det sjunde århundradet f.Kr., antingen under regeringstiden av Manasse, eller under det Josias (men innan han artonde året konstaterade lagbok under detta år i theTemple [se II Kings xxii.-xxiii.] klart innehållande Mosebok, om det nu ingår någonting mer). The reasons for this conclusion, stated here in the briefest outline, are as follows: (1) Even upon the assumption that JE in Exodus and Numbers is Mosaic, the historical discrepancies in Deut. i-iv. Skälen till denna slutsats, framfördes här i kortaste drag, är följande: (1) Även på antagandet att JE i Andra Mosebok och Numbers är Mosaic, den historiska skillnaderna i Mos. I-IV. and ix.-x., and the terms in which incidents belonging to the fortieth year of the Exodus are referred to, preclude the possibility of Deuteronomy being Mosaic likewise; while the use of the expression "beyond Jordan" in i. och ix.-x., och de villkor i vilka händelser som hör till det fyrtionde året i Exodus anges skall utesluta möjligheten att Femte Mosebok är Mosaic detsamma, medan användningen av uttrycket "bortom Jordan" in i. 1, 5; iii. 1, 5, iii. 8; iv. 8, iv. 41, 46, 47, 49, for eastern Palestine, implies that the author was a resident in western Palestine. 41, 46, 47, 49, på östra Palestina, innebär att författaren var bosatt i västra Palestina. (2) The same conclusion follows, a fortiori, for those who allow that JE is a post-Mosaic document, from the fact, noticed above, that JE itself, both in the narrative parts and in the laws, is repeatedly quoted in Deuteronomy. (2) Samma slutsats följer, framför allt, för dem som tillåter att JE är en post-Mosaic dokument från det faktum, såg ovan, att JE själv, både i berättelsen delar och i de lagar, upprepade gånger citeras i Femte Mosebok . (3) In Deuteronomy it is strictly laid down that sacrifice is to be offered at a single central sanctuary (xii. 5, 11, 14, etc.); whereas in Joshua to I Kings vi. (3) i Femte Mosebok är strikt anges att offret skall erbjudas till ett enda central helgedom (XII. 5, 11, 14 etc.), medan Josua I Kings vi. sacrifices are frequently described as offered in various parts of the land (in accordance with the law of Ex. xx. 24), without any indication on the part of either the actor or the narrator that a law such as that of Deuteronomy is being infringed. (4) The other differences between the legislation of Deuteronomy and that of Ex. uppoffring är ofta beskrivs som erbjuds i olika delar av landet (i enlighet med lagen i Ex. xx. 24), utan något som tyder på del av vare sig skådespelare eller berättaren att en lag som den i Femte Mosebok är utsatt för intrång . (4) Övriga skillnader mellan lagstiftningen i Femte Mosebok och i fd. xxi.-xxiii. xxi.-XXIII. point with some cogency to the conclusion that the laws of Deuteronomy originated in a later and more highly developed stage of society than the laws of Exodus. punkt med viss slagkraft till slutsatsen att lagarna i Femte Mosebok sitt ursprung i ett senare och mer utvecklade stadium i samhället än de lagar Exodus. (5) The law of the kingdom (xvii. 14-20) is colored by reminiscences of the monarchy of Solomon. (5) Lagen i kungariket (xvii. 14-20) färgas av reminiscenser av monarkin Salomos. (6) The forms of idolatry referred to-especially the worship of the "host of heaven" (iv. 19, xvii. 7)-point to a date not earlier than the reign of Ahaz, and more probably to one in the seventh century BC (6) former av avgudadyrkan avses i synnerhet den dyrkan av "himmelens härskara" (IV. 19, xvii. 7), pekar på ett datum tidigast regeringstid Ahas, och mer sannolikt att en i det sjunde talet f.Kr.

Influence on Subsequent Writers. Inflytande på efterföljande Writers.

(7) The influence of Deuteronomy upon subsequent writers is clear and indisputable. (7) Inverkan av Mosebok vid senare författare är klar och odiskutabel. It is remarkable that Amos, Hosea, and the undisputed portions of Isaiah show no certain traces of this influence, while Jeremiah exhibits marks of it on nearly every page. If Deuteronomy had been composed between Isaiah and Jeremiah, these facts would be exactly accounted for. Det är anmärkningsvärt att Amos, Hosea, och den fastlagda delar av Jesaja visar några säkra spår av detta inflytande, medan Jeremiah exhibits märken av den på nästan varje sida. Om Mosebok varit sammansatt mellan Jesaja och Jeremia, skulle dessa fakta vara exakt redovisas . (8) Tile language and style of Deuteronomy-clear and flowing, free from archaisms, but purer than that of Jeremiah-would suit the same period. (8) Kakel språk och stil i Femte Mosebok-klar och flytande, fria från arkaismer, men renare än Jeremia-skulle passa samma period. (9) The prophetic teachings of Deuteronomy-the leading theological ideas and the principles which the author seeks to inculcate-exhibit many points of contact with that of Jeremiah and Ezekiel, and especially with the characteristic principles of the compiler of the Book of Kings (who must have lived in the same age). (9) profetiska läror Mosebok-ledande teologiska idéer och principer som författaren försöker inpränta-uppvisar många beröringspunkter med det av Jeremia och Hesekiel, och särskilt med den karakteristiska principer kompilator av Kungaboken ( som måste ha bott i samma ålder).

Upon these grounds (which, when studied in detail, are seen to possess far greater cogency than can be conveyed by a mere summary) it is concluded by modern critics that Deuteronomy is in reality a work of the seventh century BC It is not difficult to realize the significance which the book must have had if it were written at this time. På dessa grunder (som när det studerades i detalj, är uppfattas som att ha mycket större slagkraft än vad som kan förmedlas genom en enkel sammanfattning) dras slutsatsen av moderna kritiker att Femte Mosebok är egentligen ett arbete av det sjunde århundradet f.Kr. Det är inte svårt att inse den betydelse som boken måste ha haft om det vore skrivet nu. It was a great protest against the prevalent tendencies of the age. Det var en stor protest mot rådande tendenser ålder. It laid down the lines of a great religious reform. Det fastställs i stil med en stor religiös reform. The century was one in which-as Jeremiah and the Books of Kings sufficiently testify-heathenism was making serious encroachments in Judah. Seklet var det där-as Jeremiah och Kungaboken tillräckligt vittna-hedendom gjorde allvarliga ingrepp i Juda. The Book of Deuteronomy was an endeavor by means of a dramatic use of the last words of Moses-based, not improbably, upon an actual tradition of a concluding address delivered by the great leader to his people-to reaffirm the fundamental principles of Israel's religion (namely, loyalty to Yhwh and the repudiation of all false gods) and to recall the people to a holier life and to a purer service of Yhwh. Femte Moseboken var en strävan genom en dramatisk använda den senaste Moses ord-baserad, inte helt osannolikt, på en verklig tradition av en avslutande lämnas av den store ledaren för sitt folk, att bekräfta de grundläggande principerna för Israels religion (det vill säga lojalitet till Yhwh och avståndstagande från alla falska gudar) och påminna folket till ett heligare liv och en renare tjänst Yhwh. So far as its more distinctively legal parts are concerned, Deuteronomy may be described as the prophetic reformulation and adaptation to new needs of an older legislation (namely, the laws contained in JE). Den mån dess mer uttalad juridiska delar som berörs, kan Mosebok beskrivas som den profetiska omformulering och anpassning till nya behov av en äldre lagstiftning (det vill säga de lagar som finns i JE). It is essentially the work not of a jurist or statesman, but of a prophet; a system of wise laws (iv. 6-8), consistently obeyed, is indeed, as explained above, a condition of the welfare of the community; but the points of view from which these laws are presented, the principles which the author evidently has at heart, the oratorical treatment, and the warm parenetic tone, are all characteristic of the prophet, and are all the creation of the prophetic spirit. Det är väsentligt att arbetet inte av en jurist och statsman, utan en profet, ett system för kloka lagar (IV. 6-8), konsekvent lydde, verkligen, som förklarats ovan, en förutsättning för välfärden i samhället, men de synpunkter som dessa lagar presenteras, de principer som författaren uppenbarligen har på hjärtat, det retoriska behandling, och den varma parenetic tonen, är alla kännetecken av profeten, och alla är skapandet av den profetiska anda.

Its Composite Character. Its Composite Character.

[For reasons which can not be here developed, the discourses of Deuteronomy do not appear to be all from the same hand. [Av skäl som inte kan vara här utvecklas, predikningar av Femte Mosebok inte verkar vara allt från samma hand. The kernel of the book consists of ch. Kärnan i boken utgörs av kap. v.-xxvi. v.-XXVI. and xxviii., and this, no doubt, constituted the book found in the Temple by Hilkiah. och xxviii., och detta utan tvekan utgjorde boken finns i templet genom Hilkia. It was probably preceded by ch. Det föregicks troligen av ch. i.-iv. i.-iv. (with the exception of a few verses here and there which seem to be of later origin), though most modern critics are of opinion that these chapters were preflxed to it afterward. (med undantag av några verser här och där som förefaller vara av senare ursprung), även om de flesta moderna kritiker är av uppfattningen att dessa kapitel har preflxed att det efteråt. Some little time after the kernel of Deuteronomy was composed, it appears to have been enlarged by a second Deuteronomic writer (D2), who supplemented the work of his predecessor (D1) by adding ch. En stund efter kärnan i Femte Mosebok bestod verkar det ha utökats med en andra Deuteronomic författare (D2), som kompletterade sin företrädares arbete (D1) genom att lägga ch. xxvii., xxix. XXVII., XXIX. 10-29, xxx. 10-29, xxx. 1-10, and some other short passages in xxix.-xxxiv., together with the song (xxxii. 1-43) and the historical notices belonging to it (xxxi. 16-22, xxxii. 44). Finally, at it still later date, the whole thus formed was brought formally into relation with the literary framework of the Hexateuch as an entirety by the addition of some brief extracts from P (i. 3, xxxiv. 1 and 5 [partly], 7-9). 1-10, och några andra korta stycken i xxix.-XXXIV., Tillsammans med låten (xxxii. 1-43) och den historiska meddelanden som hör till den (xxxi. 16-22, XXXII. 44). Slutligen på det ännu senare tidpunkt, då bildas hela togs formellt i samband med den litterära ramen för Hexateuch som en helhet genom tillägg av några korta utdrag från P (I. 3, XXXIV. 1 och 5 [delvis], 7-9) . At what stage in the history of the text the blessing (xxxiii.) was introduced is uncertain. I vilket skede i historien om texten välsignelse (xxxiii.) infördes är osäkert. The song was probably written in the age of Jeremiah; the blessing is earlier, being assigned by most critics to the reign of Jeroboam II.] Sången skrevs troligen i en ålder av Jeremiah; välsignelse är äldre och har tilldelats av de flesta kritiker till regeringstid Jerobeam II.]

Style of Deuteronomy. Stil Mosebok.

The style of the Deuteronomic discourses is very marked. Stilen på Deuteronomic diskurserna är mycket tydlig. Not only do particular words and expressions, embodying often the writer's characteristic thoughts, recur with remarkable frequency, giving a distinctive coloring to every part of his work, but the long and rolling periods in which the author expresses himself-which have the effect of carrying the reader with them and holding him enthralled by their oratorical power-are a new feature in Hebrew literature. The author has a wonderful command of Hebrew style. Inte bara vissa ord och uttryck som representerar ofta författarens karakteristiska tankar, återkommer med anmärkningsvärd frekvens, vilket ger en distinkt färg för varje del av hans arbete, men den långa och rullande perioder där författaren uttrycker sig, som medför att bära läsaren med dem och hålla honom fascinerades av deras retoriska makt-är en ny funktion i hebreisk litteratur. Författaren har en underbar behärskar hebreiska stil. His practical aims, and the parenctic treatment which as a rule his subject demands, oblige him naturally to expand and reiterate more than is usually the case with Hebrew writers; nevertheless, his discourse, while never (in the bad sense of the term) rhetorical, always maintains its freshness, and is never monotonous or prolix. The influence of Deuteronomy upon the later literature of the Old Testament is very perceptible. Hans konkreta mål, och parenctic behandling som i regel sitt ämne kräver, tvinga honom naturligt att expandera och upprepa mer än vad som vanligen är fallet med hebreiska författare, men trots sitt tal, men aldrig (i dålig bemärkelse) retoriska , alltid behåller sin fräschör och är aldrig enformigt eller långrandig. inflytande Mosebok på senare litteratur i Gamla testamentet är mycket märkbar. Upon its promulgation it speedily became the book which both gave the religious ideals of the age andmolded the phraseology in which these ideals were expressed. Vid den utfärdas den snabbt blev den bok som både gav religiösa ideal ålder andmolded formuleringar där dessa ideal kom till uttryck. The style of Deuteronomy, when once it had been found, lent itself readily to adoption; and thus a school of writers, imbued with its spirit, quickly arose, who have stamped their mark upon many parts of the Old Testament. Stilen i Femte Mosebok, när en gång det hade hittats, lånade sig lätt till adoption, och därmed en skola författare, genomsyrade av andan, uppstod snart, som har försett sina spår på många ställen i Gamla testamentet. As has been just, remarked, even the original Deuteronomy itself seems in places to have received expansion at the hands of a Deuteronomic editor (or editors). Som har just påpekade, tycks även den ursprungliga Mosebok sig på platser som har fått expansion i händerna på en Deuteronomic editor (eller redaktörer). In the historical books, especially Joshua, Judges, and Kings, passages-consisting usually of speeches, or additions to speeches, placed in the mouths of prominent historical characters, or of reflections upon the religious aspects of the history-constantly recur, distinguished from the general current of the narrative by their strongly marked Deuteronomic phraseology, and evidently either composed entirely, or expanded from a narrative originally brief, by a distinct writer; namely, the Deuteronomic compiler or editor. I den historiska böcker, framför Josua, domare, och kungar, passager, som består vanligen av tal, eller tillägg till tal, stoppas i munnen av framstående historiska karaktärer, eller reflektioner på de religiösa aspekterna av historiens ständigt återkommer, skiljas från allmänna nuvarande av berättelsen genom sina starkt präglat Deuteronomic fraseologi, och tydligen antingen består helt eller utökats från en berättelse som ursprungligen kort, av annan författare, nämligen Deuteronomic kompilatorn eller redaktör. Among the Prophets, Jeremiah, especially in his prose passages, shows most conspicuously the influence of Deuteronomy; but it is also perceptible in many later writings, as in parts of Chronicles, and in the prayers in Neh. Bland profeterna, visar Jeremia, speciellt i hans prosa stycken, mest synligt påverkad av Femte Mosebok, men det är också märkbar i många senare skrifter, liksom i delar av Chronicles, och i bönerna i Neh. i., ix., and Dan. i., ix. och Dan. ix. ix.

Bibliography: Bibliografi

Of recent commentaries reference may be made to those of Dillmann (1886), Driver (1895; 2d ed., 1896), Steuernagel (1898), and Bertholet (1899); and with reference to sources, the Oxford Hexateuch (1900), i. De senaste kommentarerna kunna hänvisa till dem i Dillmann (1886), Driver (1895; 2d ed., 1896), Steuernagel (1898), och Bertholet (1899), och med hänvisning till källor, Oxford Hexateuch (1900), i. 70-97, 200 et seq., ii. 70-97, 200 ff., II. 246 et seq., may be mentioned.J. 246 ff., Kan mentioned.J. Jr. SRD Jr SRD

-Critical View: -Kritisk:

II. II. Scientific criticism denies both the unity and the authenticity of Deuteronomy, and brings forward definite theories regarding its composition, date of writing, and place in the development of law and religion. Vetenskaplig kritik förnekar både enhet och äkthet Mosebok, och tar fram konkreta teorier om dess sammansättning, Dag och plats i utvecklingen av lagstiftning och religion. The critical problems presented by this book are especially difficult, and the way in which they are solved is decisive not only for the criticism of the whole of the Pentateuch, but for the total conception of the religion of the OT and its development. Den kritiska problemen med denna bok är särskilt svårt, och det sätt på vilket de löses är avgörande inte bara för kritik av hela Moseböckerna, men för den totala utformningen av den religion som OT och dess utveckling. The book is divided on the whole as follows: the Deuteronomic law proper, xii.-xxvi.; the parenctic introduction, v.-xi., and peroration, xxvii.(xxviii)-xxx.; and the historical setting; that is, the introduction, i.-iv., and the peroration to the whole book, xxxi. Boken är uppdelad på hela enligt följande: Deuteronomic lagen egentliga XII.-xxvi., Den parenctic introduktion, v.-xi. och TAL, XXVII. (XXVIII)-xxx., Och historisk miljö, det är Införandet, i.-iv., och TAL till hela boken, XXXI. to end. till slut.

Analysis of Sources. Analys av källor.

Nearly all critics agree that the introduction, i.-iv. Nästan alla kritiker överens om att införandet, i.-iv. 40 (43), can not be the work of the author of v.-xi., or v.-xxvi., as (1) it contains contradictions to that portion, namely, ii. 40 (43), inte kan vara ett verk av författare v.-xi., eller mot-xxvi., Som (1) det innehåller motsägelser till den del, nämligen II. 14 (also i. 35-39) to v. 3 (also vii. 19-ix. 2-23, xi. 2), ii. 14 (även i. 35-39) till v. 3 (även VII. 19-IX. 2-23, xi. 2), II. 29 to xxiii. 29 till xxiii. 5, and iv. 5, och iv. 41-43 to xix. 41-43 till XIX. 2; (2) iv. 2, (2) iv. 45-49, the superscription, is incompatible with that in i. 45-49, utanskriften, är oförenligt med det i i. 5; (3) the introduction i.-iv. 5, (3) införandet i.-iv. is different in motive, being historic and not parenctic. är annorlunda i motiv, är historiska och inte parenctic. This historical introduction was written by a Deuteronomist (D2); that is, an author writing in the style and spirit of Deuteronomy at a time when the Jahvist-Elohist narrative (JE) of the preceding books, Exodus-Numbers, was not yet united with Deuteronomy (Reuss, Hollenberg, Kuenen, Wellhausen, Cornill, Steuernagel, etc.). Detta historiska inledningen är skriven av en Deuteronomist (D2), det vill säga en författare att skriva i samma stil och anda Mosebok vid en tidpunkt då Jahvist-Elohist narrativa (JE) i föregående böcker, Exodus-nummer, förenades ännu inte med Mosebok (Reuss, Hollenberg, Kuenen, Wellhausen, Cornill, Steuernagel, etc.). But as, after the combination of JE with Deuteronomy the narrative portion in the latter was duplicated, the original narrative, which also included iv. Men som, efter en kombination av JE med Mosebok berättelsen del i den senare var dubbleras den ursprungliga berättelsen, som också ingår IV. 41-43 and ix. 41-43 och IX. 25-x. 25-x. 11, was, according to Dillmann, changed by the Deuteronomic editor (Rd) into a speech by Moses, excepting the passages ii. 11, var enligt Dillmann, ändras av Deuteronomic redaktör (Rd) i ett tal av Moses, utom de avsnitt II. 10-12, 20-23; iii. 10-12, 20-23, iii. 9, 11, 14; iv. 9, 11, 14, iv. 41-43; x. 41-43 x. 6, 7, which were not suited for the purpose. 6, 7, som inte var lämpade för ändamålet. Therefore i.-iii. are by the author of Deuteronomy and iv. Därför I.-III. Är av författaren till Femte Mosebok och IV. 1-40 was added by Rd in order to give a parenetic ending to his speech of Moses. 1-40 lades till genom Rd för att ge en parenetic avslutning på sitt tal om Moses. Horst also separates i.-iii. Horst skiljer också I.-III. from iv. från IV. 1-40. 1-40. Portions from. Portioner från. ch. ch. ix. ix. and x. och X. also belong to i.-iii., in the following sequence: ix. också hör till I.-III., i följande ordning: IX. 9b, 11, 12-14, 25-29, 15, 16, 21, 18-20; x. 9b, 11, 12-14, 25-29, 15, 16, 21, 18-20; x. 1-5, 10, 11; then followed i. 1-5, 10, 11, därefter följde i. 6-iii. 29, i. 6-III. 29, i. 6-8 preceding i. 6-8 föregående i. 9-18. 9-18. Ch. Ch. ii. ii. 10-12, 20-23; iii. 10-12, 20-23, iii. 9, 11b, 13b-14; x. 9, 11b, 13b-14; x. 6-9 are marginal notes by a learned reader. 6-9 anteckningar av en lärd läsare. Ch. Ch. iii. III. 29 is followed by xxxi. 29 följs av XXXI. 1-8, and ch. 1-8, och Ch. xxxiv. XXXIV. constitutes the end. utgör slutet. Horst, in other words, constructs from the historical notes in i.-xi. Horst, med andra ord, konstruktioner från den historiska anteckningar i i.-xi. a chronological account of the events in the wilderness after the Law had been promulgated. en kronologisk redogörelse för händelserna i öknen efter att lagen har offentliggjorts. Steuernagel, finally, considers all the passages with the address in the singular (i. 21, 31a; ii. 7, etc.) as later interpolations. Steuernagel, slutligen, anser att alla passager med adressen i singularis (I. 21, 31a, ii. 7, etc.) som senare interpolation.

All these source-analyses, and the separation of i.-iv. Alla dessa source-analyser, och uppdelningen av i.-iv. from the rest of the book, to which only Hoonacker has hitherto objected, are inadmissible, for (1) the supposed contradictions do not exist; (2) i. från resten av boken, som endast Hoonacker hittills invändningar, skall avvisas, om (1) de påstådda motsättningarna inte finns, (2) i. 5 is no superscription, while i. 5 finns ingen överskrift, medan i. 1 is an epilogue to Num. (Knobel, Herxheimer, Klostermann); and (3) all the critics have misunderstood the import of the introduction, ch. 1 är en epilog till Num. (Knobel, Herxheimer, Klostermann), och (3) alla kritiker har missförstått import av inledningen, kap. i.-iv., which is not a historical or chronological account, but in its general character and in its details a single and continuous reproof based upon Israel's guilt contrasted with God's manifold mercies, and therefore as clearly of a parenetic nature as are the other parts of the book. i.-iv., som inte är en historisk och kronologisk redogörelse, men i dess allmänna karaktär och i sina detaljer ett enda fortlöpande förebråelse bygger på Israels skuld i kontrast till Guds mångfaldiga nåd, och därför så klart en parenetic karaktär som är andra delar av boken.

Variations of Analysis. Variationer av analys.

Ch. Ch. v.-xi.: Wellhausen holds that this passage does not belong to the original Deuteronomy as it is too long for an introduction: "Moses is forever trying to get at his point, but never gets to it." Wellhausen is followed by Valeton, who designates v. 5, vii. v.-xi.: Wellhausen anser att detta avsnitt inte hör till den ursprungliga Mosebok eftersom den är för lång för en introduktion: "Moses är alltid försöker komma åt hans poäng, men aldrig kommer till det." Wellhausen följs av Valeton utser vem v. 5, vii. 17-26, ix. 17-26, ix. 18-20, 22, 23, x. 18-20, 22, 23, X. 1-10a, 18-20, xi. 1-10a, 18-20, xi. 13-21 as interpolations, and by Cornill, who considers only x. 13-21 som interpolationer, och genom Cornill, som anser bara x. 1-9 as such, and designates this parenetic introduction as Dp in contrast to the historical i.-iv., Dh.; D'Eichthal, on the other hand, distinguishes three documents: (1) a glorification of God and Israel-v. 1-9 som sådan, och betecknar denna parenetic introduktion som DP i kontrast till den historiska i.-iv., DH.; D'Eichthal, å andra sidan skiljer tre dokument: (1) ett förhärligande av Gud och Israel - v. 1-3, 29 et seq.; vi. 1-3, 29 ff., Vi. 1-25; vii. 1-25, vii. 7-24, 1-6, 25, 26; (2) exhortations to humility-viii. 7-24, 1-6, 25, 26, (2) uppmaningar till ödmjukhet-VIII. 1-20; ix. 1-8, 22-24; (3) a further glorification of Israel-x. 1-20, ix. 1-8, 22-24, (3) ytterligare en glorifiering av Israel-x. 21 et seq.; xi. 1-28, 32. 21 ff. Xi. 1-28, 32. According to Horst, the Law begins in ch. Enligt Horst, börjar lagen i CH. v., into which parenetic insertions (vii. 6b-10, 17-24; viii.; ix. 1-9a, 10, 22-24; x. 12-xi. 12, 22-25 [26-32]) have been forced. v., dit parenetic insertions (VII. 6b-10, 17-24, viii. ix. 1-9a, 10, 22-24 x. 12-xi. 12, 22-25 [26-32]) tvingats. Steuernagel distinguishes in v.-xi. Steuernagel skiljs v.-xi. two combined introductions to the Law-namely, one with the plural form of address: v. 1-4, 20-28; ix. 9, 11, 13-17, 21, 25-29; x. två kombinerade introduktioner till lagen, nämligen en med pluralformen av adress: v. 1-4, 20-28, ix. 9, 11, 13-17, 21, 25-29; x. 1-5, 11, 16, 17; xi. 1-5, 11, 16, 17, xi. 2-5, 7, 16-17, 22-28; and another with the singular form of address: vi. 2-5, 7, 16-17, 22-28, och en annan med singular form av adress: VI. 4-5, 10-13, 15; vii. 4-5, 10-13, 15, vii. 1-4a, 6, 9, 12b-16a, 17-21, 23-24; viii. 1-4a, 6, 9, 12b-16a, 17-21, 23-24, viii. 2-5, 7-14, 17-18; ix. 2-5, 7-14, 17-18, ix. 1-4a, 5-7a; x. 1-4a, 5-7a x. 12, 14-15, 21 (22?); xi. 12, 14-15, 21 (22?) Xi. 10-12, 14-15. Kuenen, Oettli, König, and Strack ("Einleitung," 4th ed., p. 42) object to the separation of v.-xi., which is in fact entirely unnecessary, and makes of xii.-xxvi. 10-12, 14-15. Kuenen, Oettli, König, och Strack ( "Einleitung", 4th ed., S. 42) motsätter sig en uppdelning av v.-xi., som faktiskt är helt onödigt, och gör av XII.-XXVI. a fragment, this splitting up into fragments resting on no other foundation than the fiction that a briefer original Deuteronomy had been in existence to accommodate an impatient reader limited in time. ett fragment, denna uppdelning i mindre bitar som vilar på någon annan grund än fiktionen att en kortare original Mosebok hade funnits för att rymma en otålig läsare tidsbegränsade.

Ch. Ch. xii.-xxvi.: Since the assertion of Wellhausen ("Composition des Hexateuchs," p. 194), that themain division of the book has also been worked over, sources, interpolations, etc., have likewise been discovered within this part. XII.-xxvi.: Sedan påstående Wellhausen ( "Composition des Hexateuchs" s. 194), att themain uppdelning av boken har också arbetat över, källor interpolation, etc., har också upptäckts i denna del. In ch. Kap. xii. xii. Vater had already assumed two duplicates-verses 5-7 parallel to 11, 12, and 15-19 parallel to 20-28-this opinion being shared by Cornill and in part by Stade ("Gesch. Israels," i. 658). Vater hade redan antagit två dubbletter-verserna 5-7 parallell till 11, 12 och 15-19 parallell till 20-28-denna åsikt delas av Cornill och delvis Stade ( "Gesch. Israels," I. 658). Steinthal even distinguishes seven fragments in this chapter: (1) 1-7; (2) 8-12; (3) 13-16; (4) 17-19; (5) 20, 26-28; (6) 21-25; (7) 29-31 and xiii. Steinthal skiljer även syv fragment i detta kapitel: (1) 1-7, (2) 8-12, (3) 13-16, (4) 17-19, (5) 20, 26-28, (6) 21 -25, (7) 29-31 och XIII. 1. 1. Nearly the same is assumed by Stärk. Nästan samma övertar Stark. D'Eichthal divides xii. D'Eichthal delar xii. into two documents: (1) 1-3, 29-31; (2) 4-28. i två dokument: (1) 1-3, 29-31, (2) 4-28. Horst thinks that 4-28 is a combination of four different texts. Horst tycker att 4-28 är en kombination av fyra olika texter. Steuernagel divides the chapter thus: (1) 1; (2) 2-12, subdivided into (3) 2; (4) 4-7; (5) 8-10; (6) 13-27, subdivided into (7) 15, 16; (8) 22-25; and (9) 28. Steuernagel delar kapitlet sätt: (1) 1, (2) 2-12, uppdelade i (3) 2, (4) 4-7, (5) 8-10, (6) 13-27, uppdelade i (7 ) 15, 16, (8) 22-25, och (9) 28. Underlying all these efforts to split its chapters into fragments and parts of fragments is a misconception of the style of Deuteronomy. Bakom alla dessa ansträngningar att dela upp sitt kapitel till fragment och delar av fragmenten är en missuppfattning av stil Mosebok.

The following, among other criticisms, may be mentioned: Beginning with Wellhausen, almost all critics consider xv. Följande bland annat kritik, kan nämnas: Börjar med Wellhausen, nästan alla kritiker anser xv. 4, 5 as a gloss or correction to xv. 4, 5 som en glans eller korrigering XV. 7, 11, because they do not take into account the meaning and connection. 7, 11, eftersom de inte tar hänsyn till innebörden och anslutning. The passage xvi. Passagen xvi. 21-xvii. 21-XVII. 7 is in the wrong place, according to Wellhausen, Cornill, Stärk, and others, while Valeton and Kuenen admit this only of xvi. 7 är på fel ställe, enligt Wellhausen, Cornill, Stark, och andra, medan Valeton och Kuenen erkänna detta bara xvi. 21-xvii. 21-XVII. 1. 1. Wellhausen, Stade, Cornill, and others do not include the "king's law," xvii. 4-20, in Deuteronomy. Wellhausen, Stade, Cornill och andra omfattar inte "konungens lag," xvii. 4-20, i Femte Mosebok. In ch. Kap. xxiii. xxiii. verses 3-9 have been objected to by Geiger, Wellhausen, Stade, and Valeton, while Kuenen rejects their criticism. vers 3-9 har invändningar från Geiger, Wellhausen, Stade och Valeton, medan Kuenen avslår deras kritik. D'Eichthal finds contradictions between xxvi. D'Eichthal finner motsättningar mellan xxvi. 3, 4 and xxvi. 3, 4 och xxvi. 11; Horst, between xxvi. 11, Horst, mellan xxvi. 1-15 and xiv. 1-15 och XIV. 22-29. 22-29. The latest critics, Stärk and Steuernagel, have gone furthest in rearranging and cutting up the text. Den senaste kritiker, Stark och Steuernagel, har gått längst i omdisponering och skära upp texten. Starting with the twofold mode of address-singular and plural-both assume that two works were combined, each of which again, according to Steuernagel, was based on a number of different sources. Börjar med dubbla läge av adress-singular och plural, båda antar att två verk tillsammans, där varje gång, enligt Steuernagel, byggde på ett antal olika källor. These and other critics (1) forget that the categories of the critic are not necessarily those of the author; (2) fail to explain how the present discrepancies were derived from a previous orderly arrangement, for in view of the continual change of address a separation of passages based on it can be effected only by resorting to violence; (3) should first have examined whether the noteworthy changes in the forms of address have no internal warrant. Dessa och andra kritiker (1) glömma att de kategorier av kritiker är inte nödvändigtvis av författaren, (2) underlåter att förklara hur den nuvarande avvikelser från en tidigare välordnat arrangemang, för med tanke på de ständiga adressändring ett separation av avsnitt bygger på det kan ske endast genom att tillgripa våld, (3) borde först ha undersökt om kommissionens anmärkningsvärda förändringar i form av adress har någon inbyggd teckningsoption. While it is possible that xii.-xxvi. Även om det är möjligt att XII.-xxvi. has been subjected to many revisions, changes, and interpolations, as a legal code naturally would be, nothing to that effect can be proved. har genomgått flera revideringar, ändringar och interpolation, som en lagsamling naturligtvis skulle vara, ingenting om detta kan bevisas.

Supposed Sources of xxvii.-xxx. Supposed källor xxvii.-xxx.

Ch. Ch. xxvii-xxx.: Kuenen criticizes xxvii. XXVII-xxx.: Kuenen kritiserar XXVII. as follows: Not attributable to the Deuteronomist are: (1) 1-8, because they include an earlier account-5-7a; and (2) 11-13, because they refer back to xi. på följande sätt: inte kan tillskrivas den Deuteronomist är: (1) 1-8, eftersom de innehåller ett tidigare konto-5-7a, och (2) 11-13, eftersom de hänvisar till xi. 29-30, although misunderstanding the passage. 29-30, trots missförstånd passagen. Verses 14-26 constitute a later interpolation; hence only 9, 10 remain for D1. This opinion is shared by Ewald, Kleinert, Kayser, Dillmann. According to Wellhausen, xxviii. Vers 14-26 utgör en senare interpolation, varför endast 9, 10 kvar för D1. Denna uppfattning delas av Ewald, Kleinert, Kayser, Dillmann. Enligt Wellhausen, XXVIII. does not agree with xxvii.; xxviii.-xxx. håller inte med XXVII.; xxviii.-xxx. are parallel to xxvii., each being a different conclusion to two different editions of the chief part, xii.-xxvi. corresponding to the two prefaces i-iv. är parallella med XXVII., vart och ett med en annan slutsats i två olika utgåvor av de viktigaste delen, XII.-xxvi. motsvarar de två förord I-IV. and v.-xi. och v.-xi. Ch. Ch. xxviii. itself lacks unity. xxviii. självt saknar enhet. Valeton ascribes only 1-6, 15-19 to the author of the hortatory v.-xi., considering all else as later expansions. Kleinert considers 28-37 and 49-57 as later interpolations. Valeton tillskriver bara 1-6, 15-19 till författaren av MANANDE v.-xi., med tanke på allt som senare expansioner. Kleinert anser 28-37 och 49-57 som senare interpolation. Dillmann also assumes numerous interpolations by a later editor. Dillmann förutsätter också flera interpolation av en senare redaktör. In the two following chapters Kleinert considers xxix. I de två följande kapitlen Kleinert anser XXIX. 21-27 and xxx. 21-27 och xxx. 1-10 as interpolations. 1-10 som interpolation. Kuenen ascribes both chapters to another author. Ch. Kuenen tillskriver båda kapitlen till en annan författare. Ch. xxi-xxxiv.: Not only the critics but also the apologists refuse to consider these closing chapters, wholly or in part, as due to the author of Deuteronomy proper. XXI-XXXIV.: Inte bara kritikerna utan även försvarare vägra att överväga dessa avslutande kapitlen, helt eller delvis beror på närvaro av författaren Mosebok korrekt. (1) xxxi. (1) XXXI. 1-8, parallel to Num. 1-8, parallellt med Num. xxvii. 15-23, is a continuation of iii. XXVII. 15-23, är en fortsättning av III. 28 et seq., by the same author; xxxi. 28 ff., Av samma författare, XXXI. 9-13 forms the close of the law-book, xxx. 9-13 utgör stänga av lag-bok, xxx. 20; (2) xxxi. 20, (2) XXXI. 14-30 serves as introduction to the song of Moses, belonging with it to the passages incorporated later in Deuteronomy; ch. 14-30 fungerar som introduktion till sång av Moses, hör med det till de avsnitt som ingår senare i Femte Mosebok, kap. xxxii. XXXII. 44-47 is the ending to the song, and to xxxi. 44-47 är det slut på låten, och XXXI. 15-29; 48-52 are taken from the Priestly Code (P); (3) xxxiii. 15-29, 48-52 är hämtade från Priestly Code (P), (3) XXXIII. is an old document incorporated by the editor; (4) xxxiv., Moses' death, is combined from different accounts; the following verses are taken from P: 1a and 5 (revised), 7-9 (Dillmann); 1-7a, 8, 9 (Wellhausen); 1a, 8, 9, 1a, 7a, 8, 9 (Kuenen); 1a, 8, 9 (Cornill). är ett gammalt dokument som införlivats genom redaktören, (4) XXXIV.,, Moses död kombineras från olika konton, följande verser är hämtade från P: 1a och 5 (reviderad), 7-9 (Dillmann), 1-7a , 8, 9 (Wellhausen), 1a, 8, 9, 1a, 7a, 8, 9 (Kuenen), 1a, 8, 9 (Cornill). To J belong: 1b, 4(Dilimann); lb-7 (Cornill). Till J hör: 1b, 4 (Dilimann), LB-7 (Cornill). To JE belong: 10 (Dillmann); 2-7, 10-12 (Wellhausen; revised); 1b-3, 5-7b, 10 (Kuenen). Till JE tillhöra: 10 (Dillmann), 2-7, 10-12 (Wellhausen, reviderad), 1b-3, 5-7b, 10 (Kuenen). To D belong: 1a β 6 (revised), 11, 12 (Dillmann); and lb β 2-3, an interpolation. Till D hör: 1a β 6 (reviderad), 11, 12 (Dillmann) och LB β 2-3, en interpolation. According to Wellhausen, 2-7, 10-12, Kuenen 4-6, 7a, 11-12, Cornill 10-12, are editorial interpolations. Enligt Wellhausen, 2-7, 10-12, Kuenen 4-6, 7a, 11-12, Cornill 10-12, är redaktionella interpolation.

Date and Tendency. Datum och tendens.

Ranke, Hävernick, Hengstenberg, Baumgarten, Fr. Ranke, Hävernick, Hengstenberg, Baumgarten, Fr. W. Schultz, Keil, Kühel, Bissel, and other apologists ascribe the book to Moses. W. Schultz, Keil, Kühel, Bissel och andra apologeter tillskriver boken till Moses. This view is criticized on the following grounds: (1) The account of the discourses of Moses, their writing and transmission (xxxi. 9, 24-26; xxviii. 58, 61; xxix. 19, 20, 26; xxx. 11; xvii. 18 et seq.), can not be by Moses. Denna syn kritiseras av följande skäl: (1) hänsyn till predikningar av Moses, sitt skrivande och transmission (xxxi. 9, 24-26, xxviii. 58, 61, XXIX. 19, 20, 26, xxx. 11 , xvii. 18 ff.) inte kan genom Mose. (2) Moses can not possibly have written the story of his death, nor compared himself with later prophets (ch. xxxiv.). (3) A later time is indicated by ii. (2) Moses inte kan möjligen har skrivit historien om hans död, eller jämfört sig med senare profeter (kapitel XXXIV.). (3) En senare tid har angetts av II. 12 ("as Israel did"), by iii. 9-11, 14 ("unto this day"; comp. Judges x. 4 and i. 44 with i. 17); and by xix. 12 ( "som Israel gjorde"), genom iii. 9-11, 14 ( "intill denna dag", comp. Domare X. 4 och I. 44 med i. 17), och av xix. 14 ("of old time"). 14 ( "gamla tiden"). (4) The writer speaks of the country east of the Jordan as "on this side" (i. 1, 5; iv. 41-49), though referring in the speeches to the western country (iii. 20, 25; xi. 30: in iii. 8 vice versa): therefore, he is in Palestine. (4) Författaren talar om landet öster om Jordan som "på den här sidan" (I. 1, 5, iv. 41-49), men hänvisar i anföranden till västra land (III. 20, 25, xi . 30: i iii. 8 vice versa): Därför är han i Palestina. (5) Although Israel is represented as about to enter Canaan, the language necessitates the inference that Israel is already settled in that country, engaged in agricul ture or living in cities, under an organized government. (5) Även om Israel är representerade som på väg in i Kanaan, kräver det språk slutsatsen att Israel redan är bosatt i landet, bedriver jord Ture eller bor i städer, i en organiserad regering. (6) The book assumes a long period of development as regards politics and the state ("king's law": supreme court), religion (allusions to fundamental religious principles and the law of the Prophets; emphasis on the centralization of worship), and worship (position of the priests and Levites; gifts to the sanctuary). (6) Boken utgår från en lång period av utveckling när det gäller politiken och staten ( "King's lag": Supreme Court), religion (anspelningar på grundläggande religiösa principer och lagen av Profeterna, betoning på centralisering av dyrkan), och dyrkan (position prästerna och leviterna, gåvor till helgedomen). (7) The book uses sources that can be proved to be post-Mosaic. (7) Boken använder källor som kan bevisas vara post-Mosaik. The precise dates given, however, vary. Den exakta angivna datum, dock variera.

Kleinert is of the opinion that the book was composed about the end of the period of the Judges, perhaps even by Samuel or by a contemporary of Samuel, and certainly in a truly Mosaic spirit. Thelegislation occupies a middle ground in relation to that of the earlier books. Kleinert anser att boken var sammansatt om slutet av den period som domare, kanske även av Samuel eller samtida med Samuel, och säkert i en verkligt Mosaik anda. Thelegislation upptar en medelväg i förhållande till den tidigare böcker. As pre-Deuteronomic may be proved: Ex. Eftersom pre-Deuteronomic kan bevisas: Ex. xx.-xxiii., xxxiv. XXXX-xxiii., XXXIV. 11-26, xix. 11-26, xix. 5 et seq., xiii. 5 ff., Xiii. 1-13; Lev. 1-13; Lev. xvii. xvii. 18 et seq.; Num. 18 ff.; Num. xxxiii. XXXIII. 50 et seq., iii. 50 ff., Iii. 12 et seq.; the principal enactments in Lev. 12 ff.; De viktigaste lagtexter i Lev. xviii.-xx.; the content of Ex. XVIII.-xx., innehåll Ex. xii. xii. 1-14, 21-23, 43-50; Lev. xiii. 1-14, 21-23, 43-50, Lev. Xiii. xiv. xiv. Post-Deuteronomic: Lev. Post-Deuteronomic: Lev. xi., xv. xi., xv. 16 et seq., xvii. 16 ff., XVII. 15 et seq., xxii. 15 ff., Xxii. 17 et seq., xxiii., xxv. 17 ff., Xxiii., Xxv. 39 et-seq., xxvii. 39 et-punkter., XXVII. 26-30 et seq.; Num. 26-30 ff., Num. xv. xv. 37 et seq.; xviii. 37 ff.; XVIII. 15, 21 et seq.; xxviii., xxix. Moses' blessing, xxxiii., dates from the early time of the Judges. Ch. 15, 21 ff., Xxviii., Xxix. Moses välsignelse, XXXIII., Är från början tidpunkten för domare. Ch. xxxi. XXXI. 14-29, xxxii. 14-29, XXXII. 1-43, 48-52, xxxiv. 1-43, 48-52, xxxiv. must be separated as non-Deuteronomic. måste separeras som icke-Deuteronomic.

Different Dates Assigned. Olika tidpunkter avsatta.

The book is assumed to have been composed during the earlier, but post-Solomonic, time of the Kings, by Delitzsch and Oettli; under Hezekiah, by Vaihinger and König; under Manasseh, by Ewald, Riehm, WR Smith, Wildeboer, Kautzsch, Kittel, Dernier, Valeton; under Josiah, by De Wette, Bleck, George, Vatke, Graf, Wellhausen, Kuenen, Dillmann, Cornill, Stade, Reuss, and nearly all critics since Graf-Wellhausen. Boken antas ha varit bestående under tidigare, men efter SALOMONISK, time of the Kings, genom Delitzsch och Oettli, under Hiskia av Vaihinger och König, under Manasse av Ewald, Riehm, WR Smith, Wildeboer, Kautzsch, Kittel, dernier, Valeton, under Josiah, som De Wette, Bleck, George, Vatke, Graf, Wellhausen, Kuenen, Dillmann, Cornill, Stade, Reuss, och nästan alla kritiker sedan Graf-Wellhausen. Gesenius and the more recent French critics, as D'Eichthal, Havet, Vernes, Horst, have assumed a date during, or later than, the Exile. Gesenius och nyare franska kritikerna, som D'Eichthal, Havet, Vernes, Horst, har fått ett datum under eller senare än Exile.

The assumption that the book was composed under Hezekiah, Manasseh, or Josiah is based on the hypothesis that the law-book which was discovered in the Temple by the priest Hilkiah in the eighteenth year of the reign of King Josiah, 621 BC, as narrated in II Kings xxii. Antagandet att boken bestod under Hiskia Manasse, eller Josiah bygger på antagandet att den lag-boken som upptäcktes i templet av prästen Hilkia i det artonde året av kung Josias, 621 BC, som berättad i II Kings xxii. et seq., was virtually the present Deuteronomy, the only difference of opinion being as to how long it had been composed. Most of the advocates of the Josianic period even say that the book was composed and hidden with the definite intention that it should be brought to light in that way. ff., var nästan den nuvarande Mosebok, det enda som skiljer är hur lång tid det hade varit sammansatt. De flesta av förespråkarna för den Josianic tid även säga att boken är komponerad och döljas med den bestämda avsikten att den bör vara framkommit på detta sätt. This hypothesis is difficult to maintain, for a number of improbabilities must be assumed in order to prove that the code found at the time of Josiah was Deuteronomy. All that can be claimed is that the narrator of the story of the finding and of the reforms attendant upon it adopts in part the language of Deut. Denna hypotes är svårt att upprätthålla, måste ett antal osannolikheter antas för att bevisa att koden som finns vid tidpunkten för Josiah var Mosebok. Allt som kan begäras är att berättaren av historien om konstaterande och de reformer skötare på det antar del språk Mos. This view is exposed to the insuperable objection that the religion which brought truth into the world can not have been founded upon a deception. Denna åsikt är utsatt för oöverstigliga invändningen att den religion som förde sanning i världen inte kan ha grundats på ett bedrägeri. That this fundamental book of religion, containing such a free and pure stream of truth, could be pseudepigraphic, and that the whole nation should have considered as of Mosaic origin and of divine authority, and have adopted at once, without objection or criticism, a book which was a forgery, of the existence of which no one knew anything before that time, and which demanded radical modifications of the religious life, and especially of worship, is inconceivable. Att denna grundläggande bok om religion, som innehåller en sådan fri och ren ström av sanning, skulle kunna pseudepigraphic, och att hela befolkningen skall ha anses vara av Mosaic ursprung och gudomliga auktoritet, och har beslutat om på en gång, utan invändningar eller kritik, en bok som var en förfalskning, att det finns som ingen visste något innan dess, och som krävde radikala förändringar av det religiösa livet, och i synnerhet av dyrkan, är otänkbart.

Those critics who recognize these objections, but for critical reasons hesitate to take Moses as the author, assert, therefore, that the book is in its essentials a faithful reproduction of the teaching of Moses, filling in the outlines given by the latter; and that there are no objections to assuming that inspired men, working in the spirit of Moses, and sustaining to him the uninterrupted relation of spiritual succession, should feel justified in rendering his teaching and his law comprehensible for their own time, supplementing and developing them, and that the book thus composed is none the less Mosaic in spirit. De kritiker som känner igen dessa invändningar, men för viktiga skäl att tveka att vidta Moses som författare hävdar därför att boken är i stora drag en trogen återgivning av undervisningen i Moses och fyllde i konturerna från de senare, och att Det finns inga invändningar mot antagandet att inspirerade män, som arbetar i en anda av Moses, och understödja honom oavbruten relation andliga arv, känner sig föranledda att göra sin undervisning och hans lag begriplig för sin egen tid, komplettera och utveckla dem, och att boken alltså bestå är icke desto mindre Mosaik i anda. Modern criticism holds that the book was prepared for the purpose of realizing the ideals of the Prophets in the national life of Israel. Modern kritik anser att boken var förberedda för att förverkliga de ideal av profeterna i det nationella livet i Israel. It is the summary of the prophetic deliverances of the eighth and seventh centuries, though not altogether free from impairments of the prophetic ideals. Det är sammanfattningen av den profetiska deliverances av den åttonde och sjunde århundradena, dock inte helt fri från nedskrivningar av den profetiska ideal. Some critics (Cheyne, "Jeremiah," pp. 65 et seq.) consider it as a product of the priestly-prophetic circles, an assumption that is certainly correct (comp. xvii. 9 et seq., xxiv. 8). Vissa kritiker (Cheyne, "Jeremiah," pp. 65 ff.) Betrakta den som en produkt av den prästerliga, profetiska cirklar, ett antagande som säkerligen är korrekt (rum xvii. 9 ff., Xxiv. 8).

Sources and Redaction. Källor och bortredigeringsverktyg.

Although the place assigned traditionally to Deut. Även om platsen tilldelats traditionellt till Mos. as containing the end of the Mosaic legislation, and as presupposing the existence of Ex.-Num., is disputed by modern criticism, yet all critics agree that it is based on previous sources that have in part been preserved. som innehåller slutet av den mosaiska lagstiftningen, och som förutsätter existensen av Mos-Num., ifrågasätts av modern kritik, men alla kritiker överens om att det är baserat på tidigare källor som delvis har bevarats. This applies certainly to J and to E, both in the narrative and the legal portions. Detta gäller förvisso J och E, både i berättelsen och den rättsliga portioner. J in the narrative: i. J i berättelsen i. 8, comp. Gen. 8, comp. Gen xv. xv. 18; i. 18; i. 45, comp. 45, comp. Num. Num. xiv. xiv. 16; iii. 16 iii. 15 et seq., comp. 15 ff., Comp. Num. xxxii. Num. XXXII. 29; otherwise the story is recapitulated from E. In the Law the close relation and connection with the Book of the Covenant contained in E (Ex. xx. 24-xxiii. 19) is most noticeable, Steuernagel being the only one to dispute this, and the so-called Decalogue in J (Ex. xxxiv.). 29, annars är historien rekapituleras från E. I lagen i nära relation och kontakt med boken av Förbundet ingår i E (Mos xx. 24-xxiii. 19) är mest iögonfallande, Steuernagel är den enda som ifrågasätter detta och den så kallade Dekalogen i J (Mos XXXIV.). It is a matter of dispute whether the author of Deuteronomy knew J and E as separate works, or after they had been united into JE and incorporated into the Tetrateuch. Det är en tvistefråga huruvida upphovsmannen Mosebok visste J och E som egna verk, eller efter att de har fört in JE och införlivas med Tetrateuch. The priority of the Decalogue of Ex. Prioriteringen av Dekalogen av Ex. xx. xx. or that of Deut. eller att kunna Mos. v. is also a much disputed question. v. är också en mycket omtvistade fråga. Deuteronomy takes a very independent stand toward its sources, the reproduction being a free modification or enlargement. Mosebok tar en mycket självständig ställning gentemot sina källor, mångfaldigande är en fri ändring eller utvidgning. Wellhausen and Stade have therefore assumed it to be an enlarged edition of the old Book of the Covenant, and Kuenen, followed especially by Cornill, has brought forward the hypothesis that Deut. Wellhausen och Stade har därför antagit att det är en utvidgad version av den gamla boken i konventionen, och Kuenen, följt särskilt genom Cornill, har fört fram hypotesen att Mos. supplanted the Book of the Covenant. trängas undan boken av Förbundet.

It is a very important question under discussion, whether the author of Deuteronomy was acquainted with P; whether, therefore, the latter was the earlier book, if not in its present codification, at least in content. Det är en mycket viktig fråga som diskuteras huruvida upphovsmannen Mosebok var bekant med P; om, därför var den senare tidigare bok, om än inte i sin nuvarande kodifiering, åtminstone i innehållet. P is asserted to be older by Dillmann, Delitzsch, Oettli, and, of course, by the traditionalists. P påstås vara äldre genom Dillmann, Delitzsch, Oettli, och, naturligtvis, av traditionalisterna. As regards history they quote iv. När det gäller historia de citerar IV. 3 = Num. 3 = Num. xxv. xxv. (leading astray of the Israelites); i. 37, iii. (leder vilse i israeliterna) i. 37, iii. 26, iv. 26, IV. 21 (Aaron and Moses forbidden to enter Canaan) = Num. 21 (Aron och Moses förbjudet att gå in Kanaan) = Num. xx. xx. 12, 24, xxvii. 12, 24, XXVII. 14; i. 14; i. 23 (number of the spies) = Num. 23 (antal spioner) = Num. xiii. 1 et seq.; x. xiii. 1 ff. x. 3 (the Ark of shittim-wood) = Ex. 3 (ark shittim-trä) = Ex. xxxvii. XXXVII. 1; x. 1 x. 22 (the number "70") = Gen. xlvi. 22 (numret "70") = Gen xlvi. 27; xxxi. 27; XXXI. 2, xxxiv. 2, XXXIV. 7 (the age of Moses) = Ex. 7 (år Moses) = Ex. vii. vii. 7. 7. In the Law the many allusions to the law of holiness belonging to P (Lev. xvii.-xxvi.), the assumption of several "torot," and especially Deut. I lagen de många anspelningar på lagen i helighet som hör till P (Mos xvii.-xxvi.), Antagandet av flera "torot," och särskilt Mos. xiv. xiv. in comparison with Lev. xi., confirm this view. jämfört med Mos. xi., bekräftar detta. According to other critics the historical references are derived from notes in JE, no longer extant, and as regards the Law they reverse the relation in every case. Enligt andra kritiker av historiska referenser härrör från anteckningar i JE, inte längre bevarade, och vad gäller lagen de omvända förhållandet i varje enskilt fall. P presupposes Deut.; so that, for instance, Lev. P förutsätter Mos., Så att till exempel Lev. xi. xi. was modeled upon Deut. var utformad på Mos. xiv. xiv.

The redaction of Deut. The bortredigeringsverktyg av Mos. passed, according to Wellhausen, through three stages: (1) the original Deut.-xii.-xxvi.; (2) two enlarged editions independentof each other-i.-iv., xii.-xxvi., xvii., and v.-xi., xii.-xxvi., xxviii.-xxx.; (3) combination of the two editions and incorporation of the work so formed into the Hexateuchic code. gick, enligt Wellhausen, genom tre faser: (1) det ursprungliga Mos-XII.-xxvi., (2) två utvidgade upplagan independentof varandra-i.-IV., XII.-xxvi., XVII., och v.-xi., XII.-xxvi., xxviii.-xxx., (3) kombination av de två versionerna och införlivandet av det arbete som bildas i Hexateuchic koden. Deuteronomy was in the first place combined only with JE; a later editor combined this work with P after the component parts of the latter had been put together. Femte Mosebok var i första hand endast kombineras med JE; en senare redaktör kombinerat arbetet med P efter de olika delarna av den senare hade satts ihop. Dillmann assumes the following three stages of redaction down to Ezra: (1) Pg + E + J; (2) PgEJ + D; (3) PgEJD + Ph (law of holiness). Dillmann antar följande tre stadier bortredigeringsverktyg ner till Ezra: (1) Pg + E + J, (2) PgEJ + D, (3) PgEJD + Ph (lag av helighet). The views in regard to the redaction depend on what is considered as the original Deut. De åsikter när det gäller den bortredigeringsverktyg beror på vad som anses vara den ursprungliga Mos. and into what and how many parts it is divided. According to the Graf-Wellhausen theory of the relation of Deut. och till vad och hur många delar den är uppdelad. Enligt Graf-Wellhausen teori om förhållandet mellan Mos. to the Prophets, and its priority to P, the book marks a radical change in the Israelitic religion. till profeterna och dess prioritet till P, markerar boken en radikal förändring av Israelitic religion. Through the centralization of worship the popular exercise of religion, closely connected with the daily life, the home, and the house, is uprooted and all the sacred poetry of life destroyed. Genom centralisering av dyrkan den populära utövande av religion, nära samman med det dagliga livet är det hem och hus, hemlösa och alla de heliga poesi liv förstörda. Worship is separated from life, and the sharp contrast of holy and profane arises between the two. Nåd är separerad från livet, och den skarpa kontrasten mellan heligt och profant uppstår mellan de två. The idea of the Church comes into existence; then a separate profession, that of the clergy, is created; and by transferring the priestly ideal to the whole people the way is prepared for the exclusive and particularistic character of later Judaism. Tanken på kyrkan kommer till stånd, då en särskild yrkeskår, präster, skapas och genom att överföra den prästerliga idealisk för hela folket vägen är förberedda för exklusiva och PARTIKULARISTISK karaktär senare judendomen. As the prophetic ideas are formulated into concrete laws, religion is externalized and becomes a religion of law, an opus operatum. Eftersom profetiska idéer formuleras i konkreta lagar, religion externaliserats och blir en religion av lag, ett opus operatum. The people now know exactly what they have to do, for "it is written." Folket vet nu exakt vad de måste göra, för "det står skrivet." Deuteronomy marks the beginning of the canon; religion becomes a book religion, an object of study, a theology. Mosebok inleds Canon, religion blir en bok religion, ett studieobjekt, en teologi. The people know what they may expect if they keep the Law. Folket vet vad de kan förvänta sig om de hålla lagen. Religion assumes the nature of a covenant, a contract, and the doctrine of retribution becomes paramount. Religion antar karaktären av ett förbund, ett avtal, och läran om straffet blir dominerande. Further conclusions are then drawn by P as to post-exilic Judaism, Pharisaism, the Talmud, Rabbinism. Ytterligare slutsatser dras sedan av P att efter tiden i exil judendomen, fariseism, Talmud, Rabbinism.

This whole conception is based on literary and religio-historical assumptions that are either wrong or doubtful. Hela denna föreställning bygger på litterära och religiöst-historiska antaganden som antingen är felaktiga eller tveksamma. The doctrines and demands of Deut. Doktriner och krav Mos. have always been fundamental in Israel's religion. The book condemns and abolishes paganism. har alltid varit grundläggande i Israels religion. Boken fördömer och avskaffar hedendom. The alleged legitimacy of the decentralization and popularization of worship is based entirely upon a wrong interpretation of Ex. Påstådda legitimitet decentralisering och popularisering av dyrkan är helt baserad på en felaktig tolkning av Ex. xx. xx. 24. 24. Centralization is the necessary consequence of monotheism and of the actual or ideal unity of the people. Centraliseringen är en nödvändig konsekvens av monoteism och av den faktiska eller ideala enhet för folket. Law and prophecy are closely connected from the foundation of Judaism, beginning with Moses. Lag och profetia hänger nära samman från grunden av judendomen, som börjar med Moses. The regulation of life according to divine law, the contrast between holy and profane, the rise of a canon and a theology, are incidental to the development of every religion that has ever controlled and modified the life of a people.EGHBJ Regleringen av liv i enlighet med Guds lag, kontrasten mellan heligt och profant, uppkomsten av en kanon och teologi, är av underordnad betydelse för utvecklingen av varje religion som någonsin har kontrollerat och ändrade livet för en people.EGHBJ

Morris Jastrow Jr., SR Driver, Emil G. Hirsch, Benno Jacob Morris Jastrow Jr, SR Driver, Emil G. Hirsch, Benno Jacob

Jewish Encyclopedia, published between 1901-1906. Jewish Encyclopedia, publicerade mellan 1901-1906.


This subject presentation in the original English language Denna fråga presenteras i den ursprungliga engelska språket


Send an e-mail question or comment to us: E-mailSkicka ett e-mail eller kommentar till oss: E-post

The main BELIEVE web-page (and the index to subjects) is at De viktigaste TROR web-sida (och indexet till personer) är