Epistle to the Hebrews Hebreerbrevet

General Information Allmän information

The Epistle to the Hebrews is the only New Testament letter not introduced by the name of its author. Episteln till hebréerna är den enda nytestamentliga brev inte införts av namnet på författaren. Traditionally, it has been ascribed to Saint Paul, but modern scholars suggest that it may have been written by another author, perhaps a disciple of Paul. Traditionellt har det varit som tillskrivs Saint Paul, men moderna forskare menar att det kan ha skrivits av en annan författare, kanske en lärjunge till Paulus. The letter has a symbolic style and sustained argument that mark it as a Hellenistic work based on the Jewish tradition. Skrivelsen har en symbolisk stil och ihållande argument att markera den som en hellenistisk arbete baserat på den judiska traditionen. It was probably written between AD 60 and 90 to a general audience. Den skrevs troligen mellan AD 60 och 90 till en allmän publik.

The epistle falls into two parts. Episteln består av två delar. In the first part, Jesus Christ is described as superior to Moses; he is seen as the high priest who replaces the Levitical priesthood and who establishes a new Covenant to be accepted by faith (chaps. 1 - 10). In the second part, the author gives counsel on persevering faithfully in the new covenant (chaps. 10 - 13). Christians are urged to follow the example of Old Testament heroes of faith. The epistle's teachings on the person of Christ have been important to theology. I den första delen, är Jesus Kristus beskrivs som överlägsen Moses, han ses som den överstepräst som ersätter levitiska prästerskapet och som etablerar en ny konvention som ska godkännas av tro (chaps. 1 till 10). I den andra delen, författaren ger råd om ihärdiga troget i det nya förbundet (chaps. 10 till 13). Kristna uppmanas att följa exemplet i Gamla testamentet hjältar tro. episteln lära om Kristi person har varit viktigt för teologi.

BELIEVE Religious Information Source web-siteTRO
Religiösa
Information
Källa
webbplats
Our List of 1,000 Religious Subjects Vår lista över 1000 religiösa Ämnesområden
E-mailE-post
Anthony J Saldarini Anthony J Saldarini

Bibliography Bibliografi
GW Buchanan, To the Hebrews (1972); H Montefiore, A Commentary on the Epistle to the Hebrews (1964); A Saphir, Epistle to the Hebrews (1983); RM Wilson, Hebrews (1987). GW Buchanan, till hebréerna (1972), H Montefiore, en kommentar till de Hebreerbrevet (1964), A Saphir, Hebreerbrevet (1983), RM Wilson, Hebreerbrevet (1987).


Epistle to the Hebrews Hebreerbrevet

Brief Outline Kort återblick

  1. Pre-Eminence of Christ. Pre-Eminence av Kristus. Christ is superior to Angels and to Moses. Kristus är överlägsen Angels och till Moses. (1:1-4:13) (1:1-4:13)
  2. Priesthood of Christ. Kristi prästadöme. Christ is a Priest like Melchizedek (4:14-10:18) Kristus är en präst som Melkisedek (4:14-10:18)
  3. Perseverance of Christians. Uthållighet av kristna. (10:19-12:29) (10:19-12:29)
  4. Postscript, exhortations, personal concerns, benediction (13:1-25) Postscript, uppmaningar, personliga problem, välsignelse (13:1-25)


He'brews He'brews

General Information Allmän information

Hebrews (Acts 6:1) were the Hebrew-speaking Jews, as distinguished from those who spoke Greek. Hebreerbrevet (Apg 6:1) var det hebreiska tyskspråkiga judar, till skillnad från dem som talade grekiska.

(Easton Illustrated Dictionary) (Easton illustrerad ordbok)


Epistle to the He'brews Brev till He'brews

Advanced Information Avancerad information

(1.) Its canonicity. (1.) Its canonicity. All the results of critical and historical research to which this epistle has been specially subjected abundantly vindicate its right to a place in the New Testament canon among the other inspired books. Alla resultat av kritiska och historiska forskning som detta brev har speciellt föremål rikligt hävda sin rätt till en plats i Nya Testamentets kanon bland annat inspirerade böcker. (2.) Its authorship. (2.) Its författarskap. A considerable variety of opinions on this subject has at different times been advanced. En stor mängd åsikter kring denna fråga har vid olika tillfällen förts fram. Some have maintained that its author was Silas, Paul's companion. Några har hävdat att dess författare var Silas, Paulus följeslagare. Others have attributed it to Clement of Rome, or Luke, or Barnabas, or some unknown Alexandrian Christian, or Apollos; but the conclusion which we think is best supported, both from internal and external evidence, is that Paul was its author. Andra har tillskriven Clemens av Rom, eller Luke, eller Barnabas, eller någon okänd alexandrinska kristen eller Apollos, men den slutsats som vi tycker är bäst kan stödjas, både från interna och externa bevis, är att Paulus var författaren. There are, no doubt, many difficulties in the way of accepting it as Paul's; but we may at least argue with Calvin that there can be no difficulty in the way of "embracing it without controversy as one of the apostolical epistles." Det finns utan tvekan många svårigheter på vägen för att acceptera det som Paulus, men vi kan åtminstone argumentera med Calvin att det kan finnas några svårigheter i vägen för en "allomfattande utan kontrovers som en av apostolical epistlar." (3.) Date and place of writing. (3.) Datum och plats för att skriva. It was in all probability written at Rome, near the close of Paul's two years' imprisonment (Heb. 13:19,24). Det var med all sannolikhet skriftligt i Rom, nära nära för Paulus två års fängelse (Heb. 13:19,24).

It was certainly written before the destruction of Jerusalem (13:10). Den skrevs visserligen före Jerusalems förstöring (13:10). (4.) To whom addressed. (4.) Till vem riktar sig till. Plainly it was intended for Jewish converts to the faith of the gospel, probably for the church at Jerusalem. Helt enkelt det var avsett för judiska konvertiter till tron på evangeliet, förmodligen för kyrkan i Jerusalem. The subscription of this epistle is, of course, without authority. Teckningen av detta brev är, naturligtvis, utan tillstånd. In this case it is incorrect, for obviously Timothy could not be the bearer of it (13:23). (5.) Its design was to show the true end and meaning of the Mosaic system, and its symbolical and transient character. I detta fall är det fel, för uppenbarligen Timothy kunde inte vara en bärare av det (13:23). (5.) Dess konstruktion var att visa den sanna slutet och betydelsen av den mosaiska systemet och dess symboliska och övergående karaktär. It proves that the Levitical priesthood was a "shadow" of that of Christ, and that the legal sacrifices prefigured the great and all-perfect sacrifice he offered for us. Det bevisar att levitiska prästadömet var en "skugga" i Kristus, och att den rättsliga uppoffringar prefigured stora och all-fullkomliga offer han erbjöd för oss. It explains that the gospel was designed, not to modify the law of Moses, but to supersede and abolish it. Det förklarar att evangeliet är utformad, inte att ändra den Mose lag, men att ersätta och avskaffa den. Its teaching was fitted, as it was designed, to check that tendency to apostatize from Christianity and to return to Judaism which now showed itself among certain Jewish Christians. Sin undervisning var monterat, eftersom den är konstruerad, för att kontrollera att tendens att överge sin religion från kristendomen och att återvända till judendomen som nu visade sig bland vissa judiska kristna.

The supreme authority and the transcendent glory of the gospel are clearly set forth, and in such a way as to strengthen and confirm their allegiance to Christ. Den högsta myndigheten och den transcendenta härlighet evangeliet tydligt angivna, och på ett sådant sätt att stärka och bekräfta sin trohet till Kristus. (6.) It consists of two parts: (a) doctrinal (1-10:18), (b) and practical (10:19-ch. 13). There are found in it many references to portions of the Old Testament. It may be regarded as a treatise supplementary to the Epistles to the Romans and Galatians, and as an inspired commentary on the book of Leviticus. (6.) Består av två delar: (a) doktrinärt (1-10:18), (b) och praktiska (10:19-ch. 13). Det finns i det många referenser till delar av Gamla Testamentet . Det kan betraktas som en avhandling tillägg till breven till romarna och Galaterbrevet, och som inspirerade kommentar till Tredje Moseboken.

(Easton Illustrated Dictionary) (Easton illustrerad ordbok)


Epistle to the Hebrews Hebreerbrevet

Catholic Information Katolsk information

This will be considered under eight headings: (I) Argument; (II) Doctrinal Contents; (III) Language and Style; (IV) Distinctive Characteristics; (V) Readers to Whom it was Addressed; (VI) Author; (VII) Circumstances of the Composition; (VIII) Importance. Detta kommer att behandlas under åtta rubriker: (I) Argument, (II) doktrinära innehållet, (III) Språk och stil, (IV) särdrag, (V) läsare att riktas till, (VI) Författare, (VII) omständigheterna i sammansättning, (VIII) betydelse.

I. ARGUMENT I. ARGUMENT

In the Oldest Greek manuscripts the Epistle to the Hebrews (pros Hebraious) follows the other letters to the Churches and precedes the pastoral letters. I den äldsta grekiska manuskript episteln till hebréerna (proffsen Hebraious) följer de andra skrivelser till kyrkorna och föregår pastorala breven. In the later Greek codices, and in the Syriac and Latin codices as well, it holds the last place among the Epistles of St. Paul; this usage is also followed by the textus receptus, the modern Greek and Latin editions of the text, the Douay and Revised Versions, and the other modern translations. I det senare grekiska kodexar, och i den syriska och latin utläser också, håller den sista plats bland de brev av Paulus, och detta bruk också följs av Textus Receptus, den moderna grekiska och latinska utgåvor av text, Douay och reviderade versioner, och andra moderna översättningar.

Omitting the introduction with which the letters of St. Paul usually begin, the Epistle opens with the solemn announcement of the superiority of the New Testament Revelation by the Son over Old Testament Revelation by the prophets (Hebrews 1:1-4). Uteslut introduktion som bokstäverna i St Paul brukar börja, öppnas episteln med det högtidliga tillkännagivandet av överlägsenhet Nya Testamentets uppenbarelse genom Sonen över Gamla testamentet Uppenbarelse genom profeterna (Hebr 1:1-4). It then proves and explains from the Scriptures the superiority of this New Covenant over the Old by the comparison of the Son with the angels as mediators of the Old Covenant (i, 5-ii, 18), with Moses and Josue as the founders of the Old Covenant (iii, 1-iv, 16), and, finally, by opposing the high-priesthood of Christ after the order of Melchisedech to the Levitical priesthood after the order of Aaron (v, 1-x, 18). Det visar sig då och förklarar ur Skriften överlägsenhet denna Nya förbundets över Gamla genom jämförelse av Sonen med änglarna som medlare i det gamla förbundet (i, 5-II, 18), med Moses och Josue som grundarna av det gamla förbundet (iii, 1-IV, 16), och slutligen, genom att motsätta på hög Kristi prästadöme efter storleksordningen Melchisedech till levitiska prästerskapet efter beslut av Aaron (V, 1-x, 18). Even in this mainly doctrinal part the dogmatic statements are repeatedly interrupted by practical exhortations. Även i detta huvudsakligen doktrinär del den dogmatiska uttalanden upprepade gånger avbryts av konkreta uppmaningar. These are mostly admonitions to hold fast to the Christian Faith, and warnings against relapse into the Mosaic worship. Dessa är oftast förmaningar att hålla fast vid den kristna tron, och varningar mot återfall i Mosaik tillbedjan. In the second, chiefly hortatory, part of the Epistle, the exhortations to steadfastness in the Faith (x, 19-xii, 13), and to a Christian life according to the Faith (xii, 14-xiii, 17), are repeated in an elaborated form, and the Epistle closes with some personal remarks and the Apostolic salutation (xiii, 18-25). I den andra, främst MANANDE del av episteln, uppmaningar till ståndaktighet i tron (x, 19-XII, 13), och till ett kristet liv i enlighet med tron (xii, 14-xiii, 17), upprepas i en omarbetad version, och episteln avslutas med några personliga kommentarer och den Apostoliska hälsning (xiii, 18-25).

II. II. DOCTRINAL CONTENTS DOGMATISK INNEHÅLL

The central thought of the entire Epistle is the doctrine of the Person of Christ and His Divine mediatorial office. Den centrala tanken i hela epistel är läran om Kristi person och hans gudomliga mediatorial kontor. In regard to the Person of the Saviour the author expresses himself as clearly concerning the true Divine nature of Christ as concerning Christ's human nature, and his Christology has been justly called Johannine. När det gäller person av Frälsarens författaren uttrycker sig så klart om den sanna gudomliga naturen hos Kristus som om Kristi mänskliga natur, och hans kristologi har rätta kallas Johannine. Christ, raised above Moses, above the angels, and above all created beings, is the brightness of the glory of the Father, the express image of His Divine nature, the eternal and unchangeable, true Son of God, Who upholdeth all things by the word of His power (i, 1-4). Kristus, som tas upp ovan Moses, ovanför änglar, och framför allt skapade varelser, är ljusstyrkan i Faderns härlighet, den uttryckliga bilden av Hans gudomliga naturen, den eviga och oföränderliga, sanna Guds Son, Who upholdeth allt av ord i hans makt (I, 1-4). He desired, however, to take on a human nature and to become in all things like unto us human beings, sin alone excepted, in order to pay man's debt of sin by His passion and death (ii, 9-18; iv, 15, etc.). Han önskade dock att ta en mänsklig karaktär och blir i allt lik oss människor, synd bara undantagen, för att betala mannens skulder synd genom sitt lidande och död (II, 9-18, iv, 15 etc.). By suffering death He gained for Himself the eternal glory which He now also enjoys in His most holy humanity on His throne at the right hand of the Father (i, 3; ii, 9; viii, 1; xii, 2, etc.). Genom lidande död Han fick för sig själv den eviga härlighet som han nu också fått i hans allra heligaste mänskligheten på sin tron i den högra av Fadern (I, 3, II, 9, VIII, 1, xii, 2, etc.) . There He now exercises forever His priestly office of mediator as our Advocate with the Father (vii, 24 sq.). Det han utövar nu för alltid sin pastorala uppdraget som medlare som vår förespråkare hos Fadern (vii, 24 kvm).

This doctrine of the priestly office of Christ forms the chief subject-matter of the Christological argument and the highest proof of the pre-eminence of the New Covenant over the Old. Denna doktrin av den prästerliga ämbete Kristi utgör den främsta föremålet för den kristologiska argumentet och högsta bevis om företräde för det nya förbundet över Gamla. The person of the High-priest after the order of Melchisedech, His sacrifice, and its effects are opposed, in an exhaustive comparison, to the Old Testament institutions. Person av hög präst efter ordning Melchisedech, hans offer, och dess effekter är emot, på ett uttömmande jämförelse med Gamla Testamentet institutioner. The Epistle lays special emphasis on the spiritual power and effectiveness of Christ's sacrifice, which have brought to Israel, as to all mankind, atonement and salvation that are complete and sufficient for all time, and which have given to us a share in the eternal inheritance of the Messianic promises (i, 3; ix, 9-15, etc.). Episteln lägger särskild tonvikt på den andliga kraften och effektiviteten i Kristi offer, som har kommit till Israel, så att hela mänskligheten, försoning och frälsning som är komplett och tillräcklig för alla tider, och som har gett oss en del i det eviga arvet av messianska löften (i, 3, ix, 9-15, etc.). In the admonitory conclusions from these doctrines at the end we find a clear reference to the Eucharistic sacrifice of the Christian altar, of which those are not permitted to partake who still wish to serve the Tabernacle and to follow the Mosaic Law (xiii, 9 sq.). I förmanande slutsatserna från dessa läror i slutet finner vi en tydlig hänvisning till den eukaristiska offret i den kristna altare, som dessa inte har rätt att delta som fortfarande vill tjäna Tabernaklet och följa den mosaiska lagen (xiii, 9 kvm .).

In the Christological expositions of the letter other doctrines are treated more or less fully. I den kristologiska utläggningar av skrivelsen andra doktriner behandlas mer eller mindre helt. Special emphasis is laid on the setting aside of the Old Covenant, its incompleteness and weakness, its typical and preparatory relation to the time of the Messianic salvation that is realized in the New Covenant (vii, 18 sq.; viii, 15; x, 1, etc.). Särskild tonvikt läggs vid att man upphäver det gamla förbundet, är ofullständig och svaghet, dess typiska och förberedande förhållande till tidpunkten för den messianska frälsningen som realiseras i det nya förbundet (vii, 18 sq, viii, 15, x, 1, etc.). In the same manner the letter refers at times to the four last things, the resurrection, the judgment, eternal punishment, and heavenly bliss (vi, 2, 7 sq.; ix, 27, etc.). På samma sätt skrivelsen hänvisar ibland till de fyra yttersta tingen, uppståndelse, domen, eviga straff, och himmelsk salighet (VI, 2, 7 sq, ix 27, osv). If we compare the doctrinal content of this letter with that of the other epistles of St. Paul, a difference in the manner of treatment, it is true, is noticeable in some respects. Om vi jämför läromässiga innehållet i detta brev med de andra breven av Paulus, en skillnad i sättet att behandlingen, det är sant, det märks i vissa avseenden. At the same time, there appears a marked agreement in the views, even in regard to characteristic points of Pauline doctrine (cf. J. Belser, "Einleitung" 2nd ed., 571-73). Samtidigt tycks en tydlig enighet i åsikter, även i fråga om karakteristiska punkter Pauline doktrin (jfr J. Belser, "Einleitung" 2nd ed., 571-73). The explanation of the differences lies in the special character of the letter and in the circumstances of its composition. Förklaringen till skillnaderna ligger i den speciella karaktären av skrivelsen och omständigheterna kring dess sammansättning.

III. III. LANGUAGE AND STYLE SPRÅK OCH STIL

Even in the first centuries commentators noticed the striking purity of language and elegance of Greek style that characterized the Epistle to the Hebrews (Clement of Alexandria in Eusebius, "Hist. Eccl.", VI, xiv, n.2-4; Origen, ibid., VI, xxv, n. 11-14). Redan under de första århundradena kommentatorer noterat slående renhet av språk och elegans i grekisk stil som kännetecknade Hebreerbrevet (Clemens av Alexandria i Eusebius, Hist. Pred. ", VI, XIV, N.2-4, Origen, Ibid., VI, xxv, n. 11-14). This observation is confirmed by later authorities. In fact the author of the Epistle shows great familiarity with the rules of the Greek literary language of his age. Detta bekräftas av senare myndigheterna. Faktum författaren episteln visar stor förtrogenhet med bestämmelserna i den grekiska litterära språket i hans ålder. Of all the New Testament authors he has the best style. Av alla Nya testamentets författare han har den bästa stilen. His writing may even be included among those examples of artistic Greek prose whose rhythm recalls the parallelism of Hebrew poetry (cf. Fr. Blass, "[Barnabas] Brief an die Hebraer". Text with indications of the rhythm, Halle, 1903). Hans skrift kan även ingå bland de exempel på konstnärlig grekisk prosa vars rytm påminner om likheter i hebreiska poesi (jfr Fr. Blass, "[Barnabas] Brief an die Hebraer". Text indikationer om rytm, Halle, 1903). As regards language, the letter is a treasure-house of expressions characteristic of the individuality of the writer. När det gäller språk, är bokstaven en skattkammare uttryck kännetecknar individualitet författaren. As many as 168 terms have been counted which appear in no other part of the New Testament, among them ten words found neither in Biblical or classical Greek, and forty words also which are not found in the Septuagint. Så många som 168 ord har räknats som förekommer i någon annan del av Nya Testamentet, bland dem tio ord som finns varken bibliskt eller klassisk grekiska, och fyrtio ord också som inte finns i Septuaginta. One noticeable peculiarity is the preference of the author for compound words (cf. E. Jacquier, "Histoire des livres du NT", I, Paris, 1903, 457-71; Idem in Vig., "Dict. de la Bible". III, 530-38). En märkbar egendomlighet är preferensen av författaren för sammansatta ord (jfr E. Jacquier, "Histoire des livres du NT", I, Paris, 1903, 457-71; idem i Vig. "Dict. De la Bible". III, 530-38). A comparison of the letter as regards language and style with the other writings of St. Paul confirms in general the opinion of Origen that every competent judge must recognize a great difference between them (in Eusebius, "Hist. Eccl.", VI, xxv, n. 11). En jämförelse av skrivelsen vad gäller språk och stil med övriga skrifter Paulus bekräftar i allmänhet anser Origenes att varje behörig domare måste erkänna en stor skillnad mellan dem (Eusebius, Hist. Pred. ", VI, xxv , n. 11).

IV. IV. DISTINCTIVE CHARACTERISTICS Särdrag

Among other peculiarities we should mention: Bland andra egendomligheter vi bör innehålla följande:

The absence of the customary form of the Pauline letters. Avsaknaden av den sedvanliga formen av Pauline bokstäver. The usual opening with the Apostolic greeting and blessing is entirely lacking; nor is there any clear evidence of the epistolary character of the writing until the brief conclusion is reached (xiii, 18-25). Den vanliga öppningen med den apostoliska hälsning och välsignelse är helt saknas, det finns heller inga klara belägg för BREV-karaktär skriva tills kort slutsats (xiii, 18-25). On this account some have preferred to regard the letter rather as a homily, but this is plainly incorrect. På detta konto vissa har föredragit att betrakta skrivelsen snarare som en predikan, men detta är ett uppenbart felaktigt. According to the statement of the author it is an admonition and exhortation (logos tes karakleseos, xiii, 22), which, above all, presupposes a well-defined situation of an actually existing individual Church. Enligt meddelandet om upphovsmannen är en förmaning och uppmaning (logotyper tes karakleseos, xiii, 22), som framför allt förutsätter en väl definierad situation av en faktiskt existerande person kyrkan.

The method of citing from the Old Testament. Metoden för att citera ur Gamla Testamentet. The author in his instruction, demonstration, and exhortation draws largely from the copious treasures of the Old Testament. Författaren i sin undervisning, demonstration och uppmaning bygger till stor del från den rikliga skatter i Gamla testamentet. All the citations follow the text of the Septuagint even where this varies from the Masoretic text, unless the citation is freely rendered according to the sense and without verbal exactness (examples, i, 6; xii, 20; xiii, 5). Alla citat följa texten i Septuaginta även om detta varierar från masoretiska texten, om inte citatet är fritt gjort enligt den mening och utan verbal exakthet (exempel, jag, 6, xii, 20, xiii, 5). In the other Pauline letters, it is true, quotations from the Old Testament generally follow the Greek translation even when the text varies, but the Apostle at times corrects the Septuagint by the Hebrew, and at other times, when the two do not agree, keeps closer to the Hebrew. I de övriga Pauline bokstäver, det är sant, citat från Gamla Testamentet i allmänhet följer den grekiska översättningen även när texten varierar, men aposteln ibland korrigerar Septuaginta av hebreiska, och vid andra tillfällen, då de två inte är överens, håller närmare hebreiska.

In regard to the formula with which the citations are introduced, it is worthy of note that the expression "It is written", so commonly used in the New Testament, occurs only once in the Epistle to the Hebrews (x, 7). När det gäller formeln med som citat införs är det värt att notera att uttrycket "Det står skrivet", så ofta används i Nya testamentet, förekommer endast en gång i Hebreerbrevet (x, 7). In this Epistle the words of Scripture are generally given as the utterance of God, at times also of Christ or the Holy Spirit. I detta brev skriftens ord i allmänhet anges som Guds yttrande, ibland även av Kristus eller den Helige Ande.

V. READERS TO WHOM IT WAS ADDRESSED V. läsare att riktas till

According to the superscription, the letter is addressed to "Hebrews". Enligt påskrift, är ett brev adresserat till "Hebreerbrevet". The contents of the letter define more exactly this general designation. Innehållet i brevet definieras mer exakt detta övergripande beteckning. Not all Israelites are meant, but only those who have accepted the faith in Christ. Furthermore, the letter could hardly have been addressed to all Jewish Christians in general. Inte alla israeliter är avsedda, utan endast de som har accepterat tron på Kristus. Dessutom kan brevet knappast ha riktats till alla judiska kristna i allmänhet. It presupposes a particular community, with which both the writer of the letter and his companion Timothy have had close relations (xiii, 18-24), which has preserved its faith in severe persecutions, and has distinguished itself by works of charity (x, 32-35), which is situated in a definite locality, whither the author hopes soon to come (xiii, 19, 23). The place itself may also be inferred from the content with sufficient probability. Det förutsätter en viss gemenskap, som både författaren till skrivelsen och hans följeslagare Timothy haft nära förbindelser (xiii, 18-24), som har bevarat sin tro i svåra förföljelser, och har utmärkt sig genom barmhärtighetsverk (x, 32-35), som är belägen i en bestämd plats, dit författaren hoppas snart komma (xiii, 19, 23). Platsen i sig kan också utläsas ur innehållet med tillräcklig sannolikhet. For although many modern commentators incline either to Italy (on account of xiii, 24), or to Alexandria (on account of the reference to a letter of Paul to the Alexandrians in the Muratorian Canon and for other reasons), or leave the question undecided, yet the entire letter is best suited to the members of the Jewish Christian Church of Jerusalem. För trots att många moderna kommentatorer lutning antingen till Italien (på grund av xiii, 24), eller till Alexandria (på grund av hänvisningen till ett brev av Paulus till Alexandria i Muratorian Canon och av andra skäl), eller låta frågan tveksamma , men hela brevet är bäst för medlemmarna i den judiska kristna kyrkan i Jerusalem. What is decisive above all for this question is the fact that the author presupposes in the readers not only an exact knowledge of the Levitical worship and all its peculiar customs, but, furthermore, regards the present observance of this worship as the special danger to the Christian faith of those addressed. Det avgörande är framför allt för den här frågan är det faktum att författaren förutsätter i läsarna inte bara en exakt kunskap om levitiska tillbedjan och alla dess säregna tull, men för övrigt gäller det aktuella efterlevnaden av denna dyrkan som särskild fara för kristen tro av adresserade dessa. His words (cf. particularly x, 1 sq.) may, if necessary, perhaps permit of another interpretation, but they indicate Jerusalem with the highest probability as the Church for which the letter is intended. Hans ord (jfr särskilt x, 1 sq) kan vid behov, kanske tillåta en annan tolkning, men de anger Jerusalem med största sannolikhet som kyrkan som brevet är avsett för. There alone the Levitical worship was known to all by the daily offering of sacrifices and the great celebrations of the Day of Atonement and of other feast-days. Där ensam levitisk dyrkan var känd för alla genom den dagliga erbjudande av uppoffringar och det stora firandet av Försoningsdagen och andra fest-dagar. There alone this worship was continuously maintained according to the ordinances of the Law until the destruction of the city in the year 70. Det ensam denna dyrkan var underhålls kontinuerligt enligt förordningarna i lagen tills förstörelsen av staden i år 70.

VI. VI. AUTHOR FÖRFATTARE

Even in the earliest centuries the question as to the author of the Epistle to the Hebrews was much discussed and was variously answered. Även i de tidigaste århundraden frågan om författaren till Hebreerbrevet diskuterades mycket och svarade på olika sätt. The most important points to be considered in answering the inquiry are the following: De viktigaste punkterna som skall beaktas att besvara enkäten är följande:

(1) External Evidence (1) yttre bevis

(a) In the East the writing was unanimously regarded as a letter of St. Paul. Eusebius gives the earliest testimonies of the Church of Alexandria in reporting the words of a "blessed presbyter" (Pantaenus?), as well as those of Clement and Origen (Hist. Eccl., VI, xiv, n. 2-4; xxv, n. 11-14). (a) I öster skriver ansågs enhälligt som ett brev av Paulus. Eusebius ger tidigaste vittnesmål av kyrkan i Alexandria i rapporteringen ord en salig presbyter "(Pantaenus?), liksom de Clement och Origenes (Hist. Pred., VI, XIV, n. 2-4 xxv, n. 11-14). Clement explains the contrast in language and style by saying that the Epistle was written originally in Hebrew and was then translated by Luke into Greek. Clement förklarar kontrasten i språk och stil genom att säga att episteln skrevs ursprungligen på hebreiska och översattes sedan av Luke till grekiska. Origen, on the other hand, distinguishes between the thoughts of the letter and the grammatical form; the former, according to the testimony of "the ancients" (oi archaioi andres), is from St. Paul; the latter is the work of an unknown writer, Clement of Rome according to some, Luke, or another pupil of the Apostle, according to others. In like manner the letter was regarded as Pauline by the various Churches of the East: Egypt, Palestine, Syria, Cappadocia, Mesopotamia, etc. (cf. the different testimonies in BF Westcott, "The Epistle to the Hebrews", London, 1906, pp. lxii-lxxii). Origenes, å andra sidan skiljer mellan tankar bokstav och grammatiska former, den förra, enligt vittnesmål av "de gamle" (oi archaioi Andres), är från St Paul, den senare är ett verk av en okänd författare, Clemens av Rom enligt vissa, Luke, eller någon annan elev i aposteln, enligt andra. På samma sätt skrivelsen ansågs vara Pauline från olika kyrkor i öst: Egypten, Palestina, Syrien, Kappadokien, Mesopotamien, etc. (se de olika vittnesmål i BF Westcott, "The Hebreerbrevet", London, 1906, pp. lxii-LXXII). It was not until after the appearance of Arius that the Pauline origin of the Epistle to the Hebrews was disputed by some Orientals and Greeks. (b) In Western Europe the First Epistle of St. Clement to the Corinthians shows acquaintance with the text of the writing (chs. ix, xii, xvii, xxxvi, xlv), apparently also the "Pastor" of Hermas (Vis. II, iii, n.2; Sim. I, i sq.). Hippolytus and Irenaeus also knew the letter but they do not seem to have regarded it as a work of the Apostle (Eusebius, "Hist. Eccl.", xxvi; Photius, Cod. 121, 232; St. Jerome, "De viris ill.", lix). Det var inte förrän efter publiceringen av Arius att Pauline ursprung Hebreerbrevet ifrågasattes av vissa orientaler och greker. (B) I Västeuropa första epistel St Clement till korintierna visar bekantskap med texten i skrift (chs. IX, XII, XVII, xxxvi, xlv), tydligen även "Pastor" av Hermas (Vis. II, III, N.2, Sim. jag, jag sq). Hippolytos och Irenaeus visste också bokstaven men de verkar inte ha betraktat det som ett verk av aposteln (Eusebius, Hist. Pred. "xxvi; Photius, Cod. 121, 232, Hieronymus," De Viris sjuk. "lix). Eusebius also mentions the Roman presbyter Caius as an advocate of the opinion that the Epistle to the Hebrews was not the writing of the Apostle, and he adds that some other Romans, up to his own day, were also of the same opinion (Hist. Eccl., VI, xx, n.3). Eusebius nämner också den romerska presbytern Caius som förespråkare av den uppfattningen att Hebreerbrevet var inte att skriva aposteln, och han tillägger att några andra romare, upp till sin egen tid, var också av samma åsikt (Hist. Pred., VI, xx, n.3). In fact the letter is not found in the Muratorian Canon; St. Cyprian also mentions only seven letters of St. Paul to the Churches (De exhort. mart., xi), and Tertullian calls Barnabas the author (De pudic., xx). I själva verket är brevet inte finns i Muratorian Canon, Cyprianus också nämner endast sju bokstäver av Paulus till Kyrkorna (De förmana. Mart. Xi), och Tertullianus samtal Barnabas författaren (De Pudic., Xx) . Up to the fourth century the Pauline origin of the letter was regarded as doubtful by other Churches of Western Europe. Fram till fjärde århundradet Pauline ursprung i skrivelsen ansågs vara tveksamt med andra kyrkor i Västeuropa. As the reason for this Philastrius gives the misuse made of the letter by the Novatians (Haer., 89), and the doubts of the presbyter Caius seem likewise to have arisen from the attitude assumed towards the letter by the Montanists (Photius, Cod. 48; F. Kaulen, "Einleitung in die Hl. Schrift Alten und Neuen Testaments", 5th ed., Freiburg, 1905, III, 211). Som skäl för detta Philastrius ger missbruk gjordes i skrivelsen av novatianske (Haer., 89), och tvivlen i presbytern Caius tycks också ha uppstått genom attityd antas till skrivelse från Montanists (Photius, Cod. 48, F. Kaulen, "Einleitung in die Hl. Schrift Alten und Neuen Testamentet", 5th ed., Freiburg, 1905, III, 211).

After the fourth century these doubts as to the Apostolic origin of the Epistle to the Hebrews gradually became less marked in Western Europe. Efter det fjärde århundradet dessa tvivel om apostoliska ursprung Hebreerbrevet gradvis blev mindre markant i Västeuropa. While the Council of Carthage of the year 397, in the wording of its decree, still made a distinction between Pauli Apostoli epistoloe tredecim (thirteen epistles of Paul the Apostle) and eiusdem ad Hebroeos una (one of his to the Hebrews) (H. Denzinger, "Enchiridion", 10th ed., Freiburg, 1908, n. 92, old n. 49), the Roman Synod of 382 under Pope Damasus enumerates without distinction epistoloe Pauli numero quatuordecim (epistles of Paul fourteen in number), including in this number the Epistle to the Hebrews (Denzinger, 10th ed., n. 84). Medan konciliet i Karthago under året 397, i formuleringen av dess dekret, gjorde ändå en skillnad mellan Pauli Apostoli epistoloe tredecim (tretton brev av Paulus) och eiusdem annons Hebroeos una (en av sina till hebréerna) (H. Denzinger, "Enchiridion", 10th ed., Freiburg, 1908, n. 92, gamla n. 49), den romerska synoden av 382 under påven Damasus räknas utan åtskillnad epistoloe Pauli numero quatuordecim (brev av Paulus fjorton till antalet), bland annat i detta numrera Hebreerbrevet (Denzinger, 10th ed., n. 84). In this form also the conviction of the Church later found permanent expression. I denna form också övertygelsen kyrkans senare hittade permanent uttryck. Cardinal Cajetan (1529) and Erasmus were the first to revive the old doubts, while at the same time Luther and the other Reformers denied the Pauline origin of the letter. Cardinal Cajetan (1529) och Erasmus var de första att återuppliva den gamla tvivel, men på samma gång Luther och de andra reformatorerna förnekade Pauline ursprung i skrivelsen.

(2) Internal Evidences (2) inre bevis

(a) The content of the letter bears plainly the stamp of genuine Pauline ideas. In this regard it suffices to refer to the statements above concerning the doctrinal contents of the Epistle (see II). (a) Innehållet i brevet har tydligt stämpel av äkta Pauline idéer. I detta sammanhang räcker det att hänvisa till de uttalanden ovan om de dogmatiska innehållet i episteln (se II).

(b) The language and style vary in many particulars from the grammatical form of the other letters of Paul, as in sufficiently shown above (see III). (b) Språket och stilen varierar i många uppgifter från de grammatiska form av andra brev av Paulus, som i tillräckligt ovan (se III).

(c) the distinctive characteristics of the Epistle (IV) favour more the opinion that the form in which it is cast is not the work of the author of the other Apostolic letters. (c) kännetecknande av episteln (IV) gynnas mer och anser att den form i vilken det uttrycks är inte det arbete som upphovsmannen till den andra apostoliska breven.

(3) Most Probable Solution (3) troligaste Solution

From what has been said it follows that the most probable solution of the question as to the author is that up to the present time the opinion of Origen has not been superseded by a better one. Av vad som har sagts följer att den mest troliga lösningen av frågan om upphovsmannen är att upp till nuläget yttrandet Origenes har inte ersatts av en bättre. It is, consequently, necessary to accept that in the Epistle to the Hebrews the actual author is to be distinguished from the writer. Det är därför nödvändigt att acceptera att det i Hebreerbrevet den verkliga författaren skall skiljas från författaren. No valid reason has been produced against Paul as the originator of the ideas and the entire contents of the letter; the belief of the early Church held throughout with entire correctness to this Apostolic origin of the Epistle. Inget giltigt skäl har tagits fram mot Paul som är upphovsman till de idéer och hela innehållet i skrivelsen, tron på den tidiga kyrkan höll hela med hela korrekthet att denna apostoliska ursprung episteln.

The writer, the one to whom the letter owes its form, had apparently been a pupil of the Apostle. Författaren hade en som brevet att tacka för sin form, har tydligen en elev av aposteln. It is not possible now, however, to settle his personality on account of the lack of any definite tradition and of any decisive proof in the letter itself. Det är inte möjligt nu, dock, för att avgöra hans personlighet på grund av avsaknaden av en bestämd tradition och alla avgörande bevis i själva brevet. Ancient and modern writers mention various pupils of the Apostle, especially Luke, Clement of Rome, Apollo, lately also Priscilla and Aquila. Forntida och moderna författare nämner olika elever av aposteln, särskilt Luke, Clemens av Rom, Apollo, nyligen också Priscilla och Aquila.

VII. VII. CIRCUMSTANCES OF THE COMPOSITION Omständigheterna i SAMMANSÄTTNING

An examination both of the letter itself and of the earliest testimonies of tradition, in reference to the circumstances of its composition, leads to the following conclusions: Ett prov av själva brevet och av de tidigaste vittnesmål av tradition, med hänvisning till omständigheterna i dess sammansättning, leder till följande slutsatser:

(1) The place of composition was Italy (13:24), and more precisely Rome (inscription at end of the Codex Alexandrinus), where Paul was during his first imprisonment (61-63). (1) Platsen för sammansättning i Italien (13:24), och närmare bestämt Rom (inskrift i slutet av Codex Alexandrinus), där Paulus under sin första fångenskap (61-63).

(2) The date of its production should certainly be placed before the destruction of Jerusalem (70), and previous to the outbreak of the Jewish War (67), but after the death of James, Bishop of Jerusalem (62). (2) Datum för produktionen bör naturligtvis tas ut innan förstörelsen av Jerusalem (70), och tidigare till utbrottet av det judiska kriget (67), men efter död James, biskop av Jerusalem (62). According to ch. Enligt ch. xiii, 19, 23, the Apostle was no longer a prisoner. xiii, 19, 23, var aposteln inte längre en fånge. The most probable date for its composition is, therefore, the second half of the year 63 or the beginning of 64, as Paul after his release from imprisonment probably soon undertook the missionary journey "as far as the boundaries of Western Europe" (St. Clement of Rome, "I Epistle to the Corinthians", v, n. 7), that is to Spain. Det mest troliga datumet för dess sammansättning är därför den andra halvan av året 63 eller början av 64, som Paulus efter hans frigivning från fängelse förmodligen snart åtog missionären resa "när det gäller gränserna i Västeuropa" (St. Clemens av Rom, "jag Korinthierbrevet", v, n. 7), är det till Spanien.

(3) The reason for its composition is probably to be found in the conditions existing in the Jewish Christian Church at Jerusalem. (3) Orsaken till sin sammansättning är förmodligen att finna i förhållanden som råder i den judiska kristna kyrkan i Jerusalem. The faith of the Church might fall into great danger through continued persecution by the Jews, who had put James, the head of the community to a violent death. Den kyrkans tro skulle falla i stor fara genom fortsatt förföljelse av judarna, som hade satt James, chefen för samhället till en våldsam död. Precisely at this period the services in the temple were celebrated with great pomp, as under Albinus (62-64) the magnificent building was completed, while the Christian community had to struggle with extreme poverty. Just vid denna tid tjänsterna i templet firades med stor ståt, som under Albinus (62-64) den magnifika byggnaden stod färdig, medan det kristna samfundet hade att kämpa med extrem fattigdom. The national movement which began shortly before the outbreak of the last Jewish war would increase the danger. Nationella rörelsen som började strax före utbrottet av det sista judiska kriget skulle öka risken. These circumstances might lead the Apostle to write the letter. Dessa omständigheter kan leda aposteln att skriva brevet.

(4) The Apostle himself declares the aim of his writing to be the consolation and encouragement of the faithful (xiii, 22). (4) Aposteln själv förklarar syftet med hans texter vara tröst och uppmuntran för de troende (xiii, 22). The argument and context of the letter show that Paul wished especially to exhort to steadfastness in the Christian Faith and to warn against the danger of apostasy to the Mosaic worship. Argumentet och av skrivelsen framgår att Paulus ville särskilt att uppmana till ståndaktighet i den kristna tron och varna för faran med apostasi till den mosaiska dyrkan.

VIII. VIII. IMPORTANCE BETYDELSE

The chief importance of the Epistle is in its content of theological teaching. It is, in complete agreement with the other letters of St. Paul, a glorious testimony to the faith of the Apostolic time; above all it testifies to the true Divinity of Jesus Christ, to His heavenly priesthood, and the atoning power of His death. Den främsta betydelsen av episteln är i sitt innehåll av teologiska undervisningen. Det är helt överens med de andra bokstäverna i St Paul, en härlig vittnesbörd om tron på den apostoliska tiden, framför allt det vittnar om den sanna gudom Jesus Kristus, sin himmelske prästerskapet, och försonande kraften i hans död.

Publication information Written by Leopold Fonck. Publikation information Skrivet av Leopold Fonck. Transcribed by Judy Levandoski. Kopierat av Judy Levandoski. Dedicated to Br. Terance Thielen, TOR The Catholic Encyclopedia, Volume VII. Tillägnad Br. Terance Thielen, TOR The Catholic Encyclopedia, Volume VII. Published 1910. År 1910. New York: Robert Appleton Company. New York: Robert Appleton Company. Nihil Obstat, June 1, 1910. Nihil Obstat, 1 juni, 1910. Remy Lafort, STD, Censor. Remy Lafort, STD, censurerar. Imprimatur. +John Cardinal Farley, Archbishop of New York Imprimatur. + John huvudsakliga Farley, ärkebiskop av New York


This subject presentation in the original English language Denna fråga presenteras i den ursprungliga engelska språket


Send an e-mail question or comment to us: E-mailSkicka ett e-mail eller kommentar till oss: E-post

The main BELIEVE web-page (and the index to subjects) is at De viktigaste TROR web-sida (och indexet till personer) är