Book of Tobit, Tobias Book of Tobit, Tobias

A book in the Old Testament Apocrypha En bok i Gamla Testamentet Apokryferna

General Information Allmän information

Tobit, or Tobias, is a book in the Old Testament Apocrypha, written (c.200 - 170 BC) in Hebrew or Aramaic and constructed as a didactic romance. Tobit, eller Tobias, är en bok i Gamla Testamentet apokryferna, skriftlig (c.200 - 170 BC) på hebreiska eller arameiska och konstruerad som en didaktisk romantik. It became popular among Hellenistic Jews and Christians in its Greek translation. Den blev populär bland hellenistiska judar och kristna i den grekiska översättningen. The book relates how Tobit, a devout Jew in exile in Assyria, and his son Tobias were rewarded for their piety and good deeds. Boken berättar hur Tobit, en hängiven Judisk i exil i Assyrien, och hans son Tobias belönades för sin fromhet och goda gärningar. Tobit buried the bodies of executed Jews in Nineveh. Despite this and other good works, he was blinded. Tobit begravda organ från avrättade judar i Nineve. Trots detta och andra goda gärningar, han var blind. As he prayed for God to end his life, Sarah, a widow whose seven husbands have each been killed by the demon Asmodeus on their wedding night, also entreats God to end her misery. När han bad till Gud att avsluta sitt liv, Sarah, en änka vars syv män har varje dödats av demonen Asmodeus på bröllopsnatten, även entreats Gud till slut sitt elände.

BELIEVE Religious Information Source web-siteTRO
Religiösa
Information
Källa
webbplats
Our List of 1,000 Religious Subjects Vår lista över 1000 religiösa Ämnesområden
E-mailE-post
In answer to these prayers, God sends the angel Raphael to Earth to help them. Som svar på dessa böner, sänder Gud ängeln Rafael till jorden för att hjälpa dem. Tobias marries Sarah and, with Raphael's help, overcomes the demon and restores his father's sight. Tobias gifter sig Sarah och med Raphael hjälp, övervinner demonen och återställer sin fars ögon. The demonology, magic, and folklore motifs in the story show affinities with ancient Near Eastern stories from 500 BC on. The demonologi, magi och motiv folklore i historien visar samhörighet med antika Främre Orienten berättelser från 500 f.Kr. på.

Norman K Gottwald Norman K Gottwald

Bibliography Bibliografi
LH Brockington, A Critical Introduction to the Apocrypha (1961); S Zeitlin, ed., Jewish Apocryphal Literature (1958). LH Brockington, A Critical Introduction till apokryferna (1961), S Zeitlin, ed. Judisk apokryfiska Literature (1958).


Book of Tobit, Tobias Book of Tobit, Tobias

General Information Allmän information

Tobit is a book of the Old Testament in those versions of the Bible following the Greek Septuagint (generally Roman Catholic and Orthodox versions). Tobit är en bok i Gamla Testamentet i dessa versioner av Bibeln efter det grekiska Septuaginta (vanligtvis romersk-katolska och ortodoxa versioner). It does not appear in the Hebrew Bible and is placed with the Apocrypha in Protestant versions of the Bible. Det förekommer inte i den hebreiska Bibeln och placeras med apokryferna i protestantiska versioner av Bibeln.

The narrative is set in the ancient Assyrian capital of Nineveh sometime between the latter part of the 8th century BC, after the defeat of the kingdom of Israel by Assyria, and the destruction of Nineveh in 612BC. Berättelsen utspelar sig i den forntida assyriska huvudstaden Nineveh någon gång mellan den senare delen av den 8: e århundradet f.Kr., efter nederlaget i Konungariket Israel av Assyrien, och förstörelsen av Nineve i 612BC. Modern scholars generally agree, however, that Tobit reflects little that can be considered genuine history, except perhaps the names of some of the characters. Moderna forskare instämmer generellt dock att Tobit reflekterar mycket som kan betraktas som verklig historia, utom möjligen namnen på några av karaktärerna. A type of wisdom literature, the book was probably written as late as the 2nd or even the 1st century BC in Palestine. En typ av visdom litteratur, var boken förmodligen skriven så sent som den 2: a eller tom 1: a århundradet f.Kr. i Palestina. The author is unknown. Författaren är okänd. The language of the original was either Aramaic or Hebrew; the oldest surviving complete text is, however, in Greek. Språket i den ursprungliga var antingen arameiska eller hebreiska, den äldsta bevarade fullständiga texten är dock på grekiska. In 1955 fragments of the book in Aramaic and in Hebrew were recovered at Qumrân (see Dead Sea Scrolls). 1955 fragment av boken på arameiska och hebreiska omhändertogs vid Qumran (se Dödahavsrullarna).

The narrative begins with Tobit, a pious Israelite of the tribe of Naphtali, who has become blind in Nineveh despite his good works and uprightness. Berättelsen börjar med Tobit, en from israelit av stammen Naftali, som blivit blind i Nineve, trots hans goda gärningar och redlighet. Sorely afflicted, he asks God to let him die (see 1:1-3:6). Inge de drabbade, ber han Gud att låta honom dö (se 1:1-3:6). On the very day of Tobit's prayer, Sarah, a young relative of Tobit living in the Median capital, Ecbatana, also prays for death. På samma dag som Tobit bön, Sarah, en ung släkting till Tobit bor i Median huvudstaden Ekbatana, även ber för döden. She has been married seven times, and every one of her husbands has been killed on their wedding night by the jealous demon Asmodeus. Hon har varit gift sju gånger, och var en av hennes make har avlivats på bröllopsnatten av svartsjuka demonen Asmodeus. The prayers of both are heard, and the archangel Raphael is sent to help them (see 3:7-17). Böner i båda hörs, och ärkeängeln Rafael skickas för att hjälpa dem (se 3:7-17). At this point, Tobit decides to send his son Tobias to the Median city of Rages (now Shahr-e Rey, near Tehrân, Iran) to recover money left there in trust with a friend. I det här läget beslutar Tobit sända sin son Tobias till Median staden Rages (nu Shahr-e Rey, nära Teheran, Iran) att återvinna pengar kvar där i förtroende med en vän. Raphael (disguised as Azarias, another of Tobit's relatives) appears, to accompany and guide Tobias. Raphael (förklädd Azarias, en annan av Tobit släktingar) visas att följa och vägleda Tobias. En route, Tobias catches a large fish in the Tigris River and is advised by his heavenly guide to keep its heart, liver, and gall because of their magical healing properties (see 6:1-8). På vägen fångster Tobias en stor fisk i floden Tigris och avråddes av sin himmelska guide för att hålla sitt hjärta, lever och galla på grund av sina magiska helande egenskaper (se 6:1-8). When they reach Ecbatana, the archangel persuades Tobias to marry Sarah. När de når Ekbatana, övertalar ärkeängeln Tobias att gifta sig med Sarah. On the wedding night, Tobias, using the heart and liver of the fish as instructed by the archangel, routs Asmodeus (see 6:9-8:21). På bröllopsnatten, Tobias, med hjärta och lever av fisk på uppdrag av ärkeängeln, rutter Asmodeus (se 6:9-8:21). The next four chapters relate Raphael's journey to Rages, to recover the money held in trust. Nästa fyra kapitel avser Raphael resa till Rages att återvinna de pengarna förvaltas. Tobias, Sarah, and Raphael return to Nineveh, where Tobias uses the gall of the fish to restore his father's sight. Tobias, Sara och Rafael återvända till Nineve, där Tobias använder galla av fisken att återställa sin fars ögon. Raphael then reveals his identity and departs. Immediately afterward, inspired by the archangel's final exhortation, Tobit composes and recites a hymn of praise to God (chap. 13). In chapter 14, the last, Tobit lives 100 years more in great happiness and, before dying, predicts the destruction of Nineveh. Raphael avslöjar sedan hans identitet och avgår. Omedelbart efteråt, inspirerad av ärkeängeln slutliga uppmaning, komponerar Tobit och reciterar en lovsång till Gud (kap. 13). I kapitel 14, det sista, bor Tobit 100 år mer i stor lycka och , innan han avled, förutspår förstörelsen av Nineve. Tobias departs with Sarah for Ecbatana, where they eventually hear of and rejoice over the fall of Nineveh before Tobias dies at the age of 127. Tobias avgår med Sarah för Ekbatana, där de så småningom höra av och glädjas över hösten Nineve före Tobias dör vid en ålder av 127.


Tobias Tobias

Catholic Information Katolsk information

We shall first enumerate the various Biblical persons and then treat the book of this name. Vi skall först räkna upp de olika bibliska personer och sedan behandla boken med detta namn.

I. PERSONS I. PERSONER

A. Tobias (2 Chronicles 17:8). A. Tobias (2 Krönikeboken 17:8).

Hebrew tobyyahu "Yahweh is good"; Septuagint Tobias - one of the Levites whom Josaphat sent to teach in the cities of Juda. Hebreiska tobyyahu "Jahve är bra", Septuaginta Tobias - en av leviterna som Josafat skickade att undervisa i städerna i Juda. The name is omitted in the Vatican and Alexandrian codices, but given in the other important Greek manuscripts and the Vulgate. Namnet utelämnas i Vatikanen och alexandrinska kodexar, men med tanke på andra viktiga grekiska manuskript och Vulgata.

B. Tobias (Zechariah 6:10). B. Tobias (Sakarja 6:10).

Hebrew tobyyahu, qeri tobyyah which is the reading also of verse 14; Septuagint chresimon (verse 10), tois chresimois autes (verse 14), which infers the reading tobeha; Vulgate Tobia - one of the party of Jews who came from Babylon to Jerusalem, in the time of Zorobabel, with silver and gold wherewith to make a crown for the head of Jesus, son of Josedec. Hebreiska tobyyahu, qeri tobyyah som är läsning också av vers 14, Septuaginta chresimon (vers 10), tois chresimois autes (vers 14) och som innebär att avläsningen tobeha, Vulgata Tobia - ett av partiets judar som kom från Babylon till Jerusalem att i tid Zorobabel, med silver och guld varmed göra en krona på huvudet av Jesus, son till Josedec.

C. Tobia (Ezra 2:60). C. Tobia (Esra 2:60).

Hebrew tobyyah, "Jah is my good"; Septuagint Tobeia (Vatican), Tobias (Alexandrian), the same name occurring in Nehemiah 7:62, as Tobia and in the apocryphal III Esdras 5:37 as baenan (Vatican) or ban (Alexandrian) - one of the families that, on their return from exile, could show no written proof of their genealogy. Hebreiska tobyyah, "Jah är min bra", Septuaginta Tobeia (Vatikanen), Tobias (Alexandria), samma namn som förekommer i Nehemja 7:62, som Tobia och i den apokryfiska III Esra 5:37 som baenan (Vatikanen) eller förbud ( alexandrinska) - en av de familjer som skulle på väg tillbaka från exilen, visar några skriftliga bevis på sin släktforskning.

D. Tobias (Nehemiah 2:10). D. Tobias (Nehemja 2:10).

An Ammonite who together with Sanaballat the Horonite opposed the fortification of Jerusalem by Nehemias (Nehemiah 2:19; 4:3; 6:17; 13:4, 8). En Ammonite som tillsammans med Sanaballat the Horonite motsatte berikning av Jerusalem Nehemias (Nehemja 2:19, 4:3; 6:17, 13:4, 8). He is called "the servant"; we can only conjecture what that means. Han kallas "tjänare", vi kan bara gissa vad det betyder. Cheyne (Encyclopedia Biblica, sv) thinks that haebed, servant, is a mistake for ha arbi, the Arab. Cheyne (Encyclopedia Biblica, sv) anser att haebed, tjänare, är ett misstag att ha godtyckligt, de arabiska.

E. Tobias (2 Maccabees 3:11). E. Tobias (2 Mackabeerboken 3:11).

The father of Hircanus. Fader Hircanus.

F. Tobias (Tobit 1:29, and passim). F. Tobias (Tobit 1:29, och passim).

The son of the following. Son till följande.

G. Tobias the elder. G. Tobias den äldre.

The chief character in the book that bears his name. Huvudpersonen i boken som bär hans namn.

II. II. BOOK OF TOBIAS BOK TOBIAS

A canonical book of the Old Testament. En kanoniska bok i Gamla Testamentet.

A. Name A. Namn

In Codex Alexandrinus, biblos logon Tobit; in Vaticanus, Tobeit; in Sinaiticus, Tobeith; in Latin manuscripts Liber Tobiae, Liber Tobit et Tobiae, Liber utriusque Tobiae. I Codex Alexandrinus, biblos inloggning Tobit, i Vaticanus, Tobeit, i Sinaiticus, Tobeith; latinska manuskript Liber Tobiae, Liber Tobit et Tobiae, Liber utriusque Tobiae. In the Vulgate and Hebrew Fagii both father and son have the same name, Tobias, tobyyah. I Vulgata och hebreiska Fagii både far och son har samma namn, Tobias, tobyyah. In other texts and versions, the name of the father varies: tobi, "my good" is Jahweh; in Hebrew Munster; Tobit or Tobeit in the Septuagint; Tobis, or Tobit, standing for tobith "goodness" of Jahweh, in the Old Latin. I andra texter och versioner varierar Faderns: Tobi, "min goda" är Jahweh; på hebreiska Munster, Tobit eller Tobeit i Septuaginta, Tobis, eller Tobit, som står för tobith "godhet" av Jahweh, i Gamla Latin.

B. Text and Versions B. Text och versioner

The original text, supposed to have been Hebrew, is lost; the reasons assigned for an Aramaic original warrant only a probable opinion that an Aramaic translation influenced our present Greek versions. Den ursprungliga texten, antas ha hebreiska, är förlorad, de skäl som tilldelas för ett arameiska ursprungliga beslutet bara en trolig anser att en arameiska översättning påverkat vår nuvarande grekiskan.

(1) Vulgate Versions (1) Vulgata Versioner

St. Jerome had not yet learned Aramaic, when, with the aid of a rabbi who knew both Aramaic and Hebrew, he made the Vulgate version. Hieronymus hade ännu inte lärt arameiska, då med hjälp av en rabbin som kände både arameiska och hebreiska, gjorde han Vulgata-versionen. The rabbi expressed in Hebrew the thought of the Aramaic manuscripts and St. Jerome straightway put the same into Latin. Rabbin uttrycks i hebreiska tanken på arameiska manuskripten och Hieronymus genast sätta samma till latin. It was the work of only a day (cf. Praef. in Tobiam). Det var ett verk av bara en dag (jfr Praef. I Tobiam). The Old Latin certainly influenced this hurried version. Gamla Latin påverkade utan tvekan denna skyndade version. The Vulgate recension of the Aramaic version tells the story in the third person throughout, as do the Aramaic of Neubauer and the two Hebrew texts of Gaster (HL and HG), whereas all the other texts make Tobias speak in the first person up to 3:15. Vulgata recension av det arameiska version berättar i tredje person överallt, vilket gör det arameiska av Neubauer och de två hebreiska texterna Gaster (HL och HG), medan alla de andra texterna gör Tobias tala i första person upp till 3 : 15. The following passages occur in the Vulgate alone: the wagging of the dog's tail (11:9); the comparison of the coating on Tobias's eye to the membrane of an egg (11:14); the wit of half an hour while the gall of the fish effected its cure (11:14); Tobias closing of the eyes of Raguel and Edna in death; also 2:12, 2:18, 3:19, 3:24, 6:16-18, 6:20-21, 8:4-5, 9:12b. Följande utdrag inträffa i Vulgata ensam: det viftar på hundens svans (11:9), jämförelse av beläggningen på Tobias öga till membranet i ett ägg (11:14), The Wit av en halvtimme medan galla fisken sker dess botemedel (11:14), Tobias sluter ögonen för Raguel och Edna i döden, också 2:12, 2:18, 3:19, 3:24, 6:16-18, 6:20 -21, 8:4-5, 9:12 f. Some parts of the Vulgate, such as the continence of Tobias (6:18; 7:4), were looked upon at times as Christian interpolations of Jerome until they were found in one of Gaster's Hebrew texts (HL). Vissa delar av Vulgata, såsom avhållsamhet av Tobias (6:18, 7:4), var ses ibland som kristen interpolation av Jerome tills de upptäcktes i en av Gaster s hebreiska texter (HL). Lastly, the Vulgate and HL omit all mention of Ahikhar; Achior of Vulgate 11:20, is probably an addition to the text. Slutligen Vulgata och HL utelämna alla uppgifter om Ahikhar, Achior av Vulgata 11:20, är förmodligen ett tillägg till texten.

(2) Aramaic Versions (2) arameiska Versioner

Besides the Aramaic version used by Jerome and now lost, there is the extant Aramaic text recently found in an Aramaic commentary on Genesis, "Midrash Bereshit Rabba". Förutom det arameiska version som används av Jerome och nu förlorat finns det bevarade arameiska texten som nyligen visades i en arameiska kommentar till Genesis, "Midrash Bereshit Rabba". The writing of this midrash is fifteenth-century work; it contains the Book of Tobias as a haggada on the promise Jacob makes to give tithes to God (Genesis 28:22). Skrivandet av denna Midrash är femtonde-talet arbetet, utan det innehåller boken av Tobias som haggada på löftet Jacob gör att ge tionde till Gud (Första Moseboken 28:22). Neubauer edited the text, "The Book of Tobit, a Chaldee Text from a unique manuscript in the Bodleian Library" (Oxford, 1878). He thinks that it is a briefer form of Jerome's Aramaic text. Neubauer redigerat texten, "The Book of Tobit, en kaldeiska text från ett unikt manus i Bodleian Library" (Oxford, 1878). Han tycker att det är en kortare form av Hieronymus arameiska text. This is not likely. Det är inte troligt. The language is at times a transliteration of Greek and gives evidence of being a transliteration of one or other of the Greek texts. Språket är ibland en transkribering av grekisk och ger bevis på att en transkribering av en eller annan av de grekiska texterna. It agrees with the Vulgate in that from the outset the tale of Tobias is told in the third person; otherwise it is closer to Codex Vaticanus and closer still to Codex Sinaiticus. Vi instämmer i Vulgata i att från början berättelsen om Tobias berättas i tredje person, annars är det närmare Codex Vaticanus och ännu närmare Codex Sinaiticus.

(3) Greek versions (3) grekiska versionen

There are three Greek recensions of Tobias. Det finns tre grekiska recensions av Tobias. We shall refer to them by the numbers given to the Vatican and Sinaitic codices in Vigouroux, "La sainte bible polyglote", III (Paris, 1902). Vi får hänvisa till dem med numren till Vatikanen och Sinai utläser i Vigouroux, "La Sainte Bible polyglote", III (Paris, 1902).

(a) AB, the text of the Alexandrian (fifth century) and Vatican (fourth century) codices. (a) AB, texten i Alexandria (femte århundradet) och Vatikanen (fjärde århundradet) kodexar. This recension is found in many other codices of the Greek text, has been used for centuries by the Greek Church, is incorporated into the Sixtine edition of the Septuagint, and has been translated into Armenian as the authentic text of that rite. Denna recension finns i många andra utläser av den grekiska texten, har använts i århundraden av den grekiska kyrkan, införlivas i Sixtinska utgåva av Septuaginta, och har översatts till armeniska som Originalversionen av denna rit. AB is preferred to the Sinaitic recension by Nöldeke, Grumm, and others, and yet rated by Nestle, Ewald, and Haris as a compendium rather than as a version of the entire original text. AB är att föredra till Sinai recension av Nöldeke, Grumm, med flera, och betygsatt än av Nestle, Ewald, och Haris som ett kompendium snarare än en version av hela den ursprungliga texten. It condenses Edna's Prayer (x, 13), omits the blessing of Gabael (9:6), and has three or four unique readings (3:16; 14:8-10; 11:8). Det kondenserar Edna's Prayer (x, 13) utelämnar välsignelse Gabael (9:6), och har tre eller fyra unika värden (3:16; 14:8-10, 11:8).

(b) Aleph, the text of the Sinaitic (fourth-century) Codex. (b) Aleph, texten i Sinai (fjärde-talet) Codex. Its style is very much more diffuse than that of AB, which seems to have omitted of set purpose many stichoi of Aleph -- cf. Dess stil är mycket mer diffus än AB, som tycks ha underlåtit att ställa syftet många stichoi av Aleph - jfr. 2:12, "on the seventh of Dustros she cut the web"; 5:3, the incident of the bond divided into two parts, one for Tobias and the other for Raguel; 5:5, the long conversation between Raphael and young Tobias; 6:8; 10:10; 12:8, etc. Aleph omits 4:7-19, and 13:6b-9, of AB. 2:12, "Den sjunde Dustros hon klippte nätet", 5:3, händelsen av obligationen uppdelad i två delar, en för Tobias och den andra för Raguel, 5:5, den långa samtal mellan Rafael och unga Tobias, 6:8, 10:10, 12:8, etc. Aleph utelämnar 4:7-19 och 13:6 b-9, i AB.

(c) The text of Codices 44, 106, 107 for 6:9-13:8.-The first portion (1:1-6:8) and the last (13:9 to end) are identical with AB; the remainder seems to be an attempt at a better version of the original text. (c) Texten utläser 44, 106, 107 för 6:9-13:8 .- Den första delen (1:1-6:8) och den sista (13:9 till slutet) är identiska med AB, den Resten verkar vara ett försök till en bättre version av den ursprungliga texten. Independent work is shown by 6:9 to 7:17; 8:1 to 12:6, is very close to the Syriac and nearer to Aleph than to AB; 12:7-13:8 resembles each text in various small details. Självständigt arbete framgår av 6:9 till 7:17; 8:1 till 12:6, ligger mycket nära den syrisk och närmare Aleph än AB, 12:7-13:8 liknar varje text i olika små detaljer. Distinctive readings of these cursives are Edna's Gnostic prayer, "Let all the Æons praise thee" (8:15); and the fact that Anna saw the dog running before Tobias (11:5). (d) What seems to be a third recension of the second chapter is presented in Grenfell and Hunt, "Oxyrhyneus Papyri" (Oxford, 1911), part viii. Utmärkande läsningar av dessa cursives är Ednas gnostiska bön: "Låt alla eoner prisa dig" (8:15), och det faktum att Anna såg hunden körs innan Tobias (11:5). (D) Det verkar vara en tredje recension av det andra kapitlet presenteras i Grenfell och Hunt, "Oxyrhyneus Papyri" (Oxford, 1911), del VIII. The text differs from both AB and Aleph and consequently the Greek cursives. Texten skiljer sig från både AB och Aleph och därmed den grekiska cursives.

(4) Old Latin Versions (4) Gamla Latin Versioner

Previous to the Latin Vulgate translation of the Aramaic recension (see above) there existed at least three Old Latin versions of a Greek text which was substantially Aleph; (a) the recension of Codex Regius Parisiensis 3654 and Codex 4 of the Library of St-Germain; (b) the recension of Cod. Tidigare i den latinska Vulgata översättning av det arameiska recension (se ovan) fanns det åtminstone tre gamla latinska versioner av en grekisk text som låg avsevärt Aleph, (a) recension av Codex Regius Parisiensis 3.654 och Codex 4 av Library of St - Germain, (b) recension av torsk. Vat. Vat. 7, containing 1-6:12; (c) the recension of the "Speculum" of St. Augustine. 7, innehållande 1-6:12, (c) recension av "Speculum" av Augustinus.

(5) Syriac Version (5) Syriac Version

Down to 7:9, it is a translation of AB; thereafter, it agrees with the Greek cursive text, save that 13:9-18, is omitted. Ner till 7:9, det är en översättning av AB och därefter håller den med den grekiska kursiv text, förutom att 13:9-18, utelämnas. This second part is clearly a second recension; its proper names are not spelled as in the first part. Denna andra del är helt klart en andra recension, dess rätta namn är inte stavas som i den första delen. Ahikhar (14:10) is Achior (2:10); 'Edna (7:14) is 'Edna (7:2) 'Arag (9:2) is Raga (4:1, 4:20). Ahikhar (14:10) är Achior (2:10), "Edna (7:14) är" Edna (7:2) "Arag (9:2) är Raga (4:1, 4:20).

(6) Hebrew Versions (6) Hebrew Versioner

There are four Hebrew versions of this deuterocanonical story: Det finns fyra hebreiska versioner av denna deuterokanoniska berättelse:

(a) HL, Hebrew Londinii, a thirteenth-century manuscript, found by Gaster in the British Museum, and translated by him in the "Proceedings of the Soc. of the Bibl. Archaeology" (xvii and xx). (en) HL, hebreiska Londinii, en trettonde-talet manuskript, har hittats av Gaster på British Museum, och översatt av honom i "Proceedings of the Soc. av Bibl.. Archaeology" (XVII och xx). Besides a cento of Scriptural exhortations, this manuscript contains the narrative portion of Tobias, translated, Gaster thinks, from a text that stood in closest relation to the Aramaic used by St. Jerome. Förutom en Cento av bibliska uppmaningar, innehåller detta manuskript berättelsen delen av Tobias översättas, anser Gaster, från en text som stod i nära relation till det arameiska som används av Hieronymus. It is just possible, though not in the least probable, that the thirteenth-century Jewish author of HL made use of the Vulgate. Det är bara möjligt, men inte det minsta troligt, att den trettonde-talets judiska författare HL utnyttjat Vulgata.

(b) HG, Hebrew Gasteri, a text copied by Gaster from a midrash on the Pentateuch and published in the "Proc. of the Soc. of Bib. Arch." (b) HG, hebreiska Gästeriet, en text kopieras av Gaster från en Midrash på Moseböckerna och publicerades i "Proc. av Soc. BiB. Arch." (xix). (xix). This manuscript, now lost, agreed with the Aramaic of Neubauer and was in a compact style like that of the Vulgate recension. Detta manuskript, nu förlorade, kommit överens med arameiska av Neubauer och var i en kompakt stil som det av Vulgata recension.

(c) HF, Hebrew Fagii, a very free translation of AB, done in the twelfth century by a Jewish scholar: it is found in Walton's "Polyglot". (c) HF, hebreiska Fagii, en mycket fri översättning av AB, gjort i det tolfte talet av en judisk lärd: det finns i Walton's "Polyglot".

(d) HM, Hebrew Munsteri, published by Munster in Basle AD 1542, found in Walton's "Polyglot". (d) HM, hebreiska Munsteri, publicerad av Munster i Basel AD 1542, finns i Walton's "Polyglot". This text agrees as a rule with Neubauer's Aramaic, even when the latter is at variance with AB. Denna text håller som regel med Neubauer är arameiska, även om det senare står i strid med AB. It is, according to Ginsburg, of fifth-century origin. Det är, enligt Ginsburg, för femte-talet ursprung. The Hebrew versions together with the Aramaic omit reference to the dog, which plays a prominent part in the other versions. The foregoing review of the various and diverse recensions of the Book of Tobias shows how hard it would be to reconstruct the original text and how easily textual errors may have crept into our Vulgate or the Aramaic on which it depends. Den hebreiska versionen tillsammans med det arameiska utelämnar hänvisningen till hunden, som spelar en framträdande roll i de andra versionerna. Ovanstående genomgång av olika och varierande recensions av boken om Tobias visar hur svårt det skulle vara att rekonstruera den ursprungliga texten och hur lätt fel i texten kan ha smugit sig in i våra Vulgata eller arameiska som utgör en förutsättning.

C. Contents C. Innehåll

Unless otherwise stated, these references are to the Vulgate recension, whereof the Douay is a translation. Inte annat anges, dessa referenser till Vulgata recension, varav de Douay är en översättning. The story naturally divides itself into two parts: Berättelsen delas naturligt upp i två delar:

(1) The fidelity of Tobias the elder and of Sara to the Lord (1:1-3:25) (1) troheten av Tobias den äldre och Sara till Herren (1:1-3:25)

The fidelity of Tobias (1:1-3:6) shown by his acts of mercy to fellow captives (1:11-17) and especially to the dead (1:18-25), acts that resulted in his blindness (2:1-18), the taunts of his wife (2:19-23), and the recourse of Tobias to God in prayer (3:1-6). Trohet Tobias (1:1-3:6) framgår av hans handlingar av barmhärtighet mot landsmannen fångar (1:11-17) och i synnerhet för de döda (1:18-25), handlingar som ledde till hans blindhet (2 :1-18), de retar hans fru (2:19-23), och utnyttjandet av Tobias till Gud i bön (3:1-6).

The fidelity of Sara, daughter of Raguel and Edna (3:7-23). Trohet Sara, dotter till Raguel och Edna (3:7-23). The very day that Tobias in Ninive was taunted by his wife and turned to God, Sara in Ecbatana was taunted by her maid as the murderess of seven husbands (3:7-10), and turned to God in prayer (3:11-23). Samma dag som Tobias i Ninive blev hånade av sin hustru och vände sig till Gud, Sara i Ekbatana blev hånade av hennes hembiträde som mörderskan av sju män (3:7-10), och vände sig till Gud i bön (3:11 -- 23). The prayers of both were heard (3:24-25). Böner både hördes (3:24-25).

(2) The fidelity of the Lord to Tobias and to Sara through the ministrations of the angel Raphael (4:1-12:22). (2) trohet av Herren till Tobias och Sara genom ministrations av ängeln Rafael (4:1-12:22).

Raphael cares for the young Tobias on his journey to Gabael in Rages of Media to obtain the ten talents of silver left in bond by his father (4:1-9:12). Raphael bryr sig om den unge Tobias på hans resa till Gabael i Rages av media för att få de tio talenter silver kvar i obligationen med sin far (4:1-9:12). The young man set out, after long instruction by his father (4:1-23); Raphael joins him as guide (5:1-28); Tobias while bathing in the Tigris is attacked by a large fish, catches it, and, at the advice of Raphael, keeps its heart, liver, and gall (6:1-22); they pass through Ecbatana, stop at Raguel's; Tobias asks Sara for wife and receives her (7:1-20); by continence and exorcism and the odor of the burning liver of the fish and the aid of Raphael, he conquers the devil who had slain the seven previous husbands of Sara (8:1-24); Raphael gets the money of Gabael in Rages, and brings him to Ecbatana to the marriage celebration of young Tobias (9:1-23). Den unge mannen som anges, efter en lång instruktion av sin far (4:1-23), Raphael går med honom som guide (5:1-28), Tobias man badar i Tigris attackeras av en stor fisk, fångar den, och , på inrådan av Rafael, håller sitt hjärta, lever och galla (6:1-22), som de passerar Ekbatana, stanna vid Raguel's; Tobias frågar Sara för hustru och får sin (7:1-20), genom avhållsamhet och exorcism och lukten av brinnande lever av fisk och hjälp av Rafael, erövrar han djävulen som hade dräpt de sju föregående män av Sara (8:1-24), Rafael får pengar av Gabael i raseriutbrott, och ger honom Ekbatana till äktenskapet firandet av unga Tobias (9:1-23).

Raphael cures the blindness of the elder Tobias, on the return of his son, and manifests the truth that he is an angel (10:2-12:31). Raphael botar blindhet den äldre Tobias, om att få tillbaka sin son, och uppenbarar sanningen att han är en ängel (10:2-12:31). Conclusion: the hymn of thanksgiving of Tobias the elder, and the subsequent history of both father and son (13:1-14:7). Slutsats: hymn av tacksägelse av Tobias den äldre och den därpå följande historia av både far och son (13:1-14:7).

D. Purpose D. Syfte

To show that God is faithful to those that are faithful to Him is evidently the chief purpose of the book, Neubauer (op. cit., p. xvi) makes out the burial of the dead to be the chief lesson; but the lesson of almsgiving is more prominent. Ewald, "Gesch. des Volkes Israel", IV, 233, sets fidelity to the Mosaic code as the main drift of the author, who writes for Jews of the Dispersion; but the book is meant for all Jews, and clearly inculcates for them many secondary lessons and one that is fundamental to the rest -- God is true to those who are true to Him. För att visa att Gud är trofast till dem som är trogna till Honom är tydligen Huvudsyftet med boken, Neubauer (op. cit., S. xvi) upprättar begravningen av de döda vara den främsta läxa, men den läxan allmosor är mer framträdande. Ewald, "Gesch. des Volkes Israel", IV, 233, anger trohet mot den mosaiska koden som den viktigaste driften av författare, som skriver för judar i förskingringen, men boken är avsedd för alla judar, och klart inskärper för dem många sekundära lektioner och en som är grundläggande för resten - Gud är sann för dem som är trogna honom.

E. Canonicity E. Canonicity

(1) In Judaism (1) i judendomen

The Book of Tobias is deuterocanonical, ie contained not in the Canon of Palestine but in that of Alexandria. The Book of Tobias är deuterokanoniska, dvs ingår inte i Canon i Palestina utan i den av Alexandria. That the Jews of the Dispersion accepted the book as canonical Scripture is clear from its place in the Septuagint. Att judarna i förskingringen accepterade boken som kanoniska Skriften är tydlig från sin plats i Septuaginta. That the Palestinian Jews reverenced Tobias as a sacred book may be argued from the existence of the Aramaic translation used by St. Jerome and that published by Neubauer, as also from the four extant Hebrew translators. Att den palestinska judarna vördnad Tobias som en helig bok kan hävdas av förekomsten av det arameiska översättningen som används av Hieronymus och som publicerats av Neubauer, liksom från de fyra bevarade hebreiska översättare. Then, most of these Semitic version were found as Midrashim, or hagganda, of the Pentateuch. Därefter konstaterades flesta av dessa semitiska versionen Midrashim, eller hagganda, i Moseböckerna.

(2) Among Christians (2) bland de kristna

Despite the rejection of Tobias from the Protestant Canon, its place in the Christian Canon of Holy Writ is undoubted. Trots avslag av Tobias från den protestantiska Canon, har sin plats i den kristna Canon i den Heliga Skrift utan tvekan. The Catholic Church has ever esteemed it as inspired. Den katolska kyrkan har alltid uppskattade det som inspirerade.

St. Polycarp (AD 117), "Ad Philippenses", x, urges almsgiving, and cites Tobit 4:10, and 12:9, as authority for his urging. Deutero-Clement (AD 150), "Ad Corinthios", xvi, has praises of almsgiving that are an echo of Tobit 12:8-9. St Polykarpos (AD 117), "Ad Philippenses", x, uppmanar allmosor, och nämner Tobit 4:10 och 12:9, som myndighet för hans uppmaning. Deutero-Clement (AD 150), "Ad Corinthios", XVI har lov allmosor som är ett eko av Tobit 12:8-9.

St. Clement of Alexandria (AD 190-210), in "Stromata", vi, 12 (PG, IX, 324), cites as the words of Holy Writ "Fasting is good with prayer" (Tobit 12:9); and in "Stromata", i, 21, ii, 23 (PG, VIII, 853, 1089), "What thou hatest, do not unto another" (Tobit 4:16). S: t Clemens av Alexandria (AD 190-210), i "Stromata" nämner VI, 12 (PG, IX, 324), som ord i den Heliga Skrift "Fastan är bra med bönen" (Tobit 12:9), och i "Stromata", I, 21, II, 23 (PG, VIII, 853, 1089), "Vad du hatar, inte åt varandra" (Tobit 4:16).

Origen (about AD 230) cites as Scripture Tobit 3:24 and 12:12-15, in "De oratione", II; Tobit 2:1, in sec. Origenes (omkring år 230) nämner som Skriften Tobit 3:24 och 12:12-15, i "De oratione", II, Tobit 2:1, i SEC. 14; Tobit 12:12, in sec. 14, Tobit 12:12, i sek. 31 (cf. PG, XI, 448, 461, 553); and writing to Africanus (PG, XI, 80) he explains that, although the Hebrews do not use Tobias, yet the Church does. 31 (jfr PG, XI, 448, 461, 553), och skriva till Africanus (PG, XI, 80) förklarar han att även om hebréerna inte använder Tobias, men kyrkan gör.

St. Athanasius (AD 350) uses Tobit 12:7 and 4:19, with the distinctive phrase "as it is written", cf. St Athanasius (AD 350) använder Tobit 12:7 och 4:19, med särskiljande frasen "som det står skrivet", cf. "Apol. contra arianos", II, and "Apol. ad Imper. Constantium" (PG, XXV, 268, 616). "Apol. Contra arianos", II, och "Apol. Annons Imper. Constantium" (PG, XXV, 268, 616).

In the Western Church, St. Cyprian (about AD 248) very often refers to Tobias as of Divine authority just as he refers to other books of Holy Writ; cf. I den västliga kyrkan, Cyprianus (omkring år 248) ofta hänvisar till Tobias och med gudomlig auktoritet precis som han hänvisar till andra böcker i den Heliga Skrift, jfr. "De mortalitate", x; "De opere et eleemosynis", v, xx; "De patientia", xviii (PG, IV, 588, 606, 634); "Ad Quirinum", i, 20 for Tobit 12; iii, 1 for Tobit 2:2; and iv, 5-11; ii, 62 for Tobit 4:12 (PG, IV, 689, 728, 729, 767). "De mortalitate", x, "De opere et eleemosynis", v, xx, "De Patientia", XVIII (PG, IV, 588, 606, 634), "Ad Quirinum", I, 20 för Tobit 12, iii, 1 för Tobit 2:2; och IV, 5-11, ii, 62 för Tobit 4:12 (PG, IV, 689, 728, 729, 767).

St. Ambrose (about AD 370) wrote a book entitled "De Tobia" against usury (PL, XIV, 759), and introduced it by referring to the Biblical work of that name as "a prophetic book", "Scripture". Ambrosius (omkring år 370) skrev en bok med titeln "De Tobia" mot ocker (PL, XIV, 759), och introducerade det genom att hänvisa till den bibliska arbete med detta namn som "en profetisk bok", "Skriften".

In the entire Western Church, however, the canonicity of Tobias is clearest from its presence in the Old Latin Version, the authentic text of Scripture for the Latin Church from about AD 150 until St. Jerome's Vulgate replaced it. I hela den västliga kyrkan, är dock canonicity av Tobias tydligast från sin närvaro i den gamla latinska versionen, den autentiska texten i Skriften för den latinska kyrkan från omkring år 150 till S: t Hieronymus Vulgata ersatt det.

The canonical use of Tobias in that part of the Byzantine Church whose language was Syriac is seen in the writings of St. Ephraem (about AD 362) and of St. Archelaus (about AD 278). Kanoniska användning av Tobias i den del av den bysantinska kyrkan vars språk var syrianska syns i skrifter St Ephraem (omkring år 362) och i St Archelaos (omkring år 278).

The earliest canonical lists all contain the Book of Tobias; they are those of the Council of Hippo (AD 393), the Councils of Carthage (AD 397 and 419), St. De tidigaste kanoniska listorna innehåller alla bok Tobias, det är dessa av den Hippo (AD 393), råden i Karthago (AD 397 och 419), St Innocent I (AD 405), St. Augustine (AD 397). Innocentius I (AD 405), Augustinus (AD 397).

Moreover, the great fourth- and fifth- century manuscripts of the Septuagint are proof that not only the Jews but the Christians used Tobias as canonical. For the Catholic the question of the canonicity of Tobias was infallibly settled by the decisions of the Councils of Trent, Session IV (8 April, 1546) and of the Vatican, Session III, ch. Dessutom är de stora fjärde och femte århundradet manuskript av Septuaginta är bevis på att inte bara judarna utan de kristna som används Tobias som kanoniska. För den katolska frågan om canonicity av Tobias avgjordes ofelbart genom beslut av rådet av Trent , Session IV (8 April, 1546) och Vatikanen, Session III, kap. 2 (24 April, 1870). 2 (24 April, 1870).

Against the canonicity of Tobias are urged several rather trivial objections which would at first sight seem to impugn the inspiration of the narrative. Mot canonicity av Tobias uppmanas flera ganska triviala invändningar som vid första anblick verkar ifrågasätta inspiration av berättelsen.

(a) Raphael told an untruth when he said he was "Azarias the son of the great Ananias" (5:18). (a) Raphael berättade en osanning när han sa att han var "Azarias son till den stora Ananias" (5:18). There is no untruth in this. Det finns ingen osanning i det här. The angel was in appearance just what he said he was. Ängeln var i utseende precis vad han sa att han var. Besides, he may have meant by azaryah, "the healer of Jah"; and by ananyah, "the goodness of Jah". Dessutom kan han ha menat med azaryah, "healern of Jah", och genom ananyah, "godhet Jah". In this event he only told the young Tobias that he was God's helper and the offspring of the great goodness of God; in this there would be no falsehood. I detta fall sa han bara de unga Tobias att han var Guds hjälpare och resultatet av de stora Guds godhet, i detta inte skulle finnas någon lögn.

(b) A second objection is that the angelology of Tobias is taken over from that of the Avesta either directly by Iranian influence or indirectly by the inroad of Syriac or Grecian folk-lore. (b) En annan invändning är att angelology av Tobias har övertagits från den i Avesta, antingen direkt av iranska inflytandet eller indirekt genom inbrytning av syriska eller grekiska folk-lore. For Raphael says: "I am the angel Raphael, one of the seven who stand before the Lord" (12:15). För Raphael säger: "Jag är ängeln Rafael, en av de sju som står inför Herren" (12:15). These seven are the Amesha Spentas of Zoroastrianism: cf. Dessa sju är Amesha Spentas av Zoroastrianism: cf. Fritzsche, "Exegetisches Handbuch zu den Apocr.", II (Leipzig, 1853), 61. Fritzsche, "Exegetisches Handbuch zu den Apocr.", II (Leipzig, 1853), 61. The answer is that the reading seven is doubtful; it is in Aleph, AB, Old Latin, and Vulgate; it is wanting in the Greek cursive text, Syriac, and HM. Svaret är att avläsningen sju är tveksamt, det är i Aleph, AB, Gamla Latin, och Vulgata, det vill i det grekiska kursiv text, syriska, och HM. Still, admitting the reading of the Vulgate, the Amesha Spentas have infiltrated into Avestic religion from the seven Angels of Hebraistic Revelation and not vice versa. Fortfarande har dock medger läsningen av Vulgata, den Amesha Spentas infiltrerats i Avestic religion från de sju änglar Hebraistic Uppenbarelseboken och inte vice versa. Moreover, there are not seven Amesha Spentas in the angelology of the Avesta, but only six. Dessutom finns det inte sju Amesha Spentas i angelology i Avesta, men bara sex. They are subordinated to Ahura Mazda, the first principle of good. De är underställda Ahura Mazda, den första principen om god. True, he is, at times, grouped with the six lower spirits as seven Amesha Spentas; but in this grouping we have not by any means seven angels standing before the Deity. Det är sant att han ibland grupperade med de sex lägre sprit som sju Amesha Spentas, men i denna grupp har vi inte på något sätt sju änglarna stå inför gud.

F. Historical Worth F. Historiska Worth

(1) To Protestants (1) protestanterna

The destructive criticism which, among Protestants, has striven to do away with the canonical books of the Old Testament have quite naturally had no respect for those books the critics call apocryphal. Den destruktiva kritik som, bland protestanter, strävat efter att göra sig av med de kanoniska böckerna i Gamla Testamentet har helt naturligt haft någon respekt för dessa böcker kritikerna kallar apokryfisk. The Book of Tobias is to them no more than are the Testament of Job, the Book of Jubilees, and the story of Ahikhar. From the standpoint of historical criticism it is to be grouped with these three apocryphal (JT Marshall, Principal of the Baptist College, Manchester, in Hasting's "Dict. of the Bible", sv). The Book of Tobias är att dem inte mer än är testamentet av arbete, Jubileumsboken, och historien om Ahikhar. Ur historisk kritik är att sammanföras med dessa tre apokryfiska (JT Marshall, rektor Baptist College, Manchester, i Hasting's "Dict. av Bibeln", sv). Simrock in "Der gute Gerhard und die dankbaren Todten" (Bonn, 1858) reduces the story to the folk-lore theme of the gratitude of the departed spirit; the yarn is spun out of this slim thread of fancy that the souls of the dead, whose remains Tobias buried, did not forget his benevolence. Simrock i "Der gute Gerhard und die dankbaren Todten" (Bonn, 1858) minskar historien till Folk-Lore tema av tacksamhet för den bortgångna anda, garnet är spunnet ur denna tunna tråd av fantasi att dödas själar , vars kvarlevor Tobias begravdes, inte glömma hans godhet. Erbt (Encycl. Biblica, sv) finds traces of Iranian legend in the name of the demon Asmodeus (Tobit 3:8) which is the Persian Aeshma daeva; as also in the dog -- "with the Persians a certain power over evil spirits was assigned to the dog." Erbt (Encycl. Biblica, sv) finner spår av iranska legend i namn av demonen Asmodeus (Tobit 3:8) som är det persiska Aeshma Daevas, som även hunden - med perserna en viss makt över onda andar tilldelades till hunden. " And again: "the Jewish nation takes up a foreign legend, goes on repeating it until it has got it into fixed oral form, in order next to pass it on to some story-writer who is able to shape it into an edifying household tale, capable of ministering comfort to many succeeding generations." Moulton, "The Iranian background of Tobit" (Expository Time, 1900, p. 257), considers the book to be Median folk-lore, in which the Semitic and Iranian elements meet. Och vidare: "den judiska nationen tar upp en utländsk legend, fortsätter att upprepa det tills att man har det i fasta muntlig form, för bredvid föra den vidare till någon story-författare som kan forma den till en upplyftande hushåll tale anser kan tjänande tröst för många kommande generationer. "Moulton," Den iranska bakgrund Tobit "(Populärvetenskapliga Time, 1900, s. 257), boken som skall median folk-lore, där semitiska och iranska element möts.

On the Ahikhar story, cf. På Ahikhar historia, jfr. "The Story of Ahikhar from the Syriac, Arabic, Armenian, Ethiopic, Greek, and Slavonic versions" by Conybeare, Harris, and Mrs. Smith, a work which will be brought back to 407 BC in a new edition soon to appear (Expositor, March 1912, p. 212). "The Story of Ahikhar från syriska, arabiska, armeniska, etiopiska, grekiska och slaviska versioner" av Conybeare, Harris, och Mrs Smith, ett arbete som skall föras tillbaka till 407 f.Kr. i en ny upplaga ska visas (Expositor , mars 1912, s. 212).

(2) To Catholics (2) För att katoliker

Until recently there never was question among Catholics in regard to the historicity of Tobias. Tills nyligen fanns det aldrig fråga bland katoliker i fråga om historicitet Tobias. It was among the historical books of the Old Testament, the Fathers had always referred to both elder and younger Tobias and to the other personages of the narratives as to facts and not to fancies. Det var bland de historiska böckerna i Gamla Testamentet, hade fäderna alltid hänvisas till både äldre och yngre Tobias och de andra personligheter i berättelser om fakta och inte på fantasier. The stories of almsgiving, burial of the dead, angelophany, exorcism, marriage of Sara with Tobias the younger, cure of the elder Tobias -- all these incidents were taken for granted as fact-narrative; nor was there ever any question of likening them to the tales of "The Arabian Nights" and the "Fables of Æsop". Historier om allmosor, nedgrävning av döda, vidtogs angelophany, exorcism, giftermål Sara med Tobias den yngre, bota den äldre Tobias - alla dessa händelser för givet som fakta-berättelse, inte heller fanns det aldrig någon fråga om att likna dem till berättelser om "Tusen och en natt" och "Fables of Æsop". Jahn, "Introductio in libros sacros", 2nd ed. Jahn, "Introductio i libros sacros", 2nd ed. (Vienna, 1814), 452, gives the stock objections to the historicity of Tobias, and suggests that either the entire composition is a parable to teach that the prayers of the upright are heard or at most only the main outline is fact-narrative. (Wien, 1814), 452, ger beståndet invändningar mot historicitet Tobias, och föreslår att antingen hela sammansättning är en liknelse för att lära att böner upprätt hörs eller på sin höjd endast de viktigaste dispositionen fact-berättande. His book was put on the Index (26 Aug., 1822). Hans bok hamnade på Index (26 augusti 1822). Anton Scholz, "Die heilige Schrift", II, iii, p. Anton Scholz, "Die Heilige Schrift", II, III, s. 12, and Movers in "Kirchenlexicon" (first ed., I, p. 481) hold that Tobias is a poetic fiction. Cosquin, in "Revue biblique" (1899, pp. 50-82), tries to show that the sacred writer of Tobias had before his eyes a form of the Ahikhar story and worked it over rather freely as a vehicle to carry the inspired thought of the moral he wished to convey to his readers. 12, och Movers i "Kirchenlexicon" (första ed., I, s. 481) finna att Tobias är en poetisk fiktion. Cosquin, i "Revue biblique" 1899 (, pp. 50-82), försöker visa att den heliga författaren Tobias hade innan hans ögon en form av Ahikhar historien och det fungerade över i stället fritt som ett verktyg för att bära inspirerade tanken på den moraliska han ville förmedla till sina läsare. Barry, "The Tradition of Scripture" (New York, 1906), p. Barry, "The Tradition of Scripture" (New York, 1906), s. 128, says: "Its relation to other stories, such as The Grateful Dead and the tale of Ahichar, has been used in illustration of the romantic nature ascribed to it by modern readers; so, too, the symbolical names of its personages, and the borrowings, as they say, from Persian mythology of Asmodeus, etc." 128, säger: "förhållande till andra berättelser, t.ex. The Grateful Dead och berättelsen om Ahichar, har använts som exempel på de romantiska naturen tillskrivs det som modern läsare, så även det symboliska namnen på sina personligheter, och den upplåning, som man säger, från persisk mytologi av Asmodeus, etc. " Gigot, "Special introduction to the study of the Old Testament", I (New York, 1901), 343-7, gives at length the arguments in favour of the non-historical character of the book and attempts no refutation of the same. Gigot, "Särskilda introduktion till studiet av Gamla testamentet", ger jag (New York, 1901), 343-7, utförligt argumenten för icke-historisk karaktär av boken och försöker ingen vederläggning av densamma.

With these and a few other exceptions, Catholic exegetes are unanimous in clearly defending the historicity of Tobias. Med dessa och några andra undantag, katolska exegetes är enhälliga i tydligt försvara historicitet Tobias. Cf. Jfr. Welte in "Kirchenlexikon" (first ed., sv Tobias); Reusch, "Das Buch Tobias", p. Welte i "Kirchenlexikon" (första ed., Sv Tobias), Reusch, "Das Buch Tobias", s. vi; Vigouroux, "Manuel biblique", II (Paris, 1883), 134; Cornely, "Introd. in utriusque testamenti libros sacros", II (Paris, 1887), i, 378; Danko, "Hist. revelationis vt", 369; Haneburg, "Gesch. der bibl. Offenbarung" (3rd ed., Ratisbon, 1863), 489; Kaulen, "Einleitung in die heilige Schrift" (Freiburg, 1890), 215; Zschokke, "Hist. sacra AT", 245; Seisenberger, "Practical Handbook for the Study of the Bible" (New York, 1911), 343. VI, Vigouroux, "Manuel biblique", II (Paris, 1883), 134; Cornely, "Introd. i utriusque testamenti libros sacros", II (Paris, 1887), I, 378, Danko, "Hist. revelationis vt", 369 och Haneburg, "Gesch. der bibl. Offenbarung" (3rd ed., Ratisbon, 1863), 489; Kaulen, "Einleitung in die heilige Schrift" (Freiburg, 1890), 215; Zschokke, "Hist. sacra AT", 245; Seisenberger, "Praktisk handbok för studiet av Bibeln" (New York, 1911), 343. This almost unanimity among Catholic exegetes is quite in keeping with the decision of the Biblical Commission (23 June, 1905). Detta nästan enhällighet bland katolska exegetes är helt i linje med det beslut som bibliska kommissionen (23 juni 1905). By this Decree Catholics are forbidden to hold that a book of the Holy Writ, which has generally been looked upon as historical, is either entirely or in part not history properly so called, unless it be proven by solid arguments that the sacred writer did not wish to write history; and the solidity of the arguments against the historicity of an historical book of the Bible we are not to admit either readily or rashly. Genom detta dekret katoliker är förbjudet att slå fast att en bok av den heliga Skrift, som i allmänhet betraktats som historisk, antingen helt eller delvis inte historien i egentlig mening, om man med solida argument att den heliga författaren inte vill skriva historia, och soliditeten i argumenten mot historicitet en historisk bok i Bibeln som vi inte erkänna varken lätt eller obetänksamt. Now the arguments against the historical worth of Tobias are not at all solid; they are mere conjectures, which it would be most rash to admit. Nu argument mot den historiska värde av Tobias är inte alls fast, de är bara gissningar, som det skulle vara mest utslag erkänna. We shall examine some of these conjectures. Vi skall undersöka några av dessa hypoteser.

(a) The Ahikhar story is not in the Vulgate at all. (a) Ahikhar historien är inte i Vulgata alls. As it is in AB, Aleph, and the Old Latin, St. Jerome undoubtedly knew it. Som det är i AB, Aleph, och Gamla Latin, visste Hieronymus utan tvekan det. Why did he follow the Aramaic text to the exclusion of this episode? Varför måste han följa det arameiska texten med undantag av denna episod? He may have looked upon it as an interpolation, which was not written by the inspired author. Han kanske har sett det som en interpolation, som skrevs inte av inspirerade författare. Even though it were not an interpolation, the Ahikhar episode of Tobias has not been proven to be a legend drawn from a non-canonical source. Även om det inte var en interpolation har Ahikhar episod av Tobias inte har visat sig vara en legend dras från en icke-kanoniska källa.

(b) The angelic apparition and all incidents connected therewith are no more difficult to explain than the angelophanies of Genesis 18:19 and Acts 12:6. (c) The demonology is not unlike to that of the New Testament. (b) Den änglalika uppenbarelse och alla incidenter i samband därmed är inte svårare att förklara än angelophanies i Första Mosebok 18:19 och Apg 12:6. (c) demonologi ej olik den i Nya testamentet. The name "Asmodeus" need not be of Iranian origin; but may just as readily be explained as Semitic. Namnet "Asmodeus" behöver inte vara av iranskt ursprung, men kan lika gärna förklaras som semitiska. The Aramaic word ashmeday is cognate with the Hebrew hashmed, "destruction". Det arameiska ordet är ashmeday besläktat med det hebreiska hashmed, "förstörelse". And even though it be a mutilated form of some Iranian ancestor of the Persian Aeshma daeva, what more natural than a Median name for a demon whose obsession was accomplished upon Median soil? Och även om det är en stympad form av vissa iranska stamfader för den persiska Aeshma Daevas, vad mer naturligt än ett medianvärde namn på en demon vars besatthet skedde på Median jord? The slaying of the seven husbands was allowed by God in punishment of their lust (Vulgate, v. 16); it is the youth Tobias, not the sacred writer, that suggests (according to AB, Aleph, and Old Latin) the demon's lust as the motive of his killing all rivals. Dråpet på de sju männen fick av Gud som straff för sin lust (Vulgata, v. 16), det är den unge Tobias, inte den heliga författare, som föreslår (enligt AB, Aleph, och Gamla latin) demon lusta som motiv för sin döda alla rivaler. The binding of the devil in the desert of Upper Egypt, the farthest end of the then known world (8:3), has the same figurative meaning as the binding of Satan for a thousand years (Revelation 20:2). Bindningen av djävulen i öknen i Övre Egypten, längst utgången av den då kända världen (8:3), har samma figurativa betydelse som bindning av Satan i tusen år (Uppenbarelseboken 20:2).

(d) The unlikelihood of the many coincidences in the Book of Tobias is mere conjecture (cf. Gigot, op. cit., 345). (d) det är osannolikt att de många sammanträffanden i boka av Tobias är en ren hypotes (se Gigot, op. cit., 345). Divine Providence may have brought about these siimilarities of incident, with a view to the use of them in an inspired book. Guds försyn kan ha åstadkommit detta siimilarities av incident, i syfte att använda dem i en inspirerad bok.

(e) Certain historical difficulties are due to the very imperfect condition in whch the text has reached us. (e) Vissa historiska svårigheter beror på det mycket ofullkomliga villkor i whch texten har nått oss.

It was Theglathphalasar III who led Nephthali (2 Kings 15:29) into captivity (734 BC), and not, as Tobias says (1:2), Salmanasar. Det var Theglathphalasar III som ledde Nephthali (2 Kung 15:29) i fångenskap (734 f.Kr.), och inte, som Tobias säger (1:2), Salmanasar. Yet this reading of the Vulgate, Old Latin, and Aramaic is to be corrected by the name Enemesar of AB and Aleph. Men denna läsning av Vulgata, Gamla latin och arameiska skall korrigeras med namnet Enemesar i AB och Aleph. The latter reading would be equivalent to the Hebrew transliteration of the Assyrian kenum sar. Den senare behandlingen skulle vara likvärdig med den hebreiska transkription av det assyriska kenum sar. As the appellative sar "king", may precede or follow a personal name, kenum sar is sar kenum, that is Gargon (sarru-kenu II, BC 722). Som appellative sar "kungen", kan före eller efter ett personnamn, är kenum sar sar kenum, det Gargon (sarru-kenu II, BC 722). It can readily be that, twelve years after Theglath-phalasar III began the deportation of Israel out of Samaria, Sardon's scouts completed the work and routed some of the tribe of Nephthali from their fastnesses. Det kan lätt bli att det tolv år efter Theglath-phalasar III började utvisning av Israel från Samaria, Sardon s spejare slutfört arbetet och dragna några av stammen Nephthali från fastnesses.

A like solution is to be given to the difficulty that Sennacherib is said to have been the son of Salmanasar (1:18), whereas he was the son of the usurper Sargon. En liknande lösning är att ges till de svårigheter som Sanherib sägs ha varit son till Salmanasar (1:18), medan han var son till usurpatorn Sargon. The Vulgate reading here, as in 1:2, should be that of AB and Aleph, to wit, Enemesar; and this stands for Sargon. Vulgata läsa här, liksom i 1:2, bör vara att AB och Aleph, nämligen, Enemesar, och detta står för Sargon.

In B, 14:15, Ninive is said to have been captured by Ahasuerus (Asoueros) and Nabuchodonosor. I B, 14:15, är Ninive sägs ha blivit tillfångatagen av Ahasverus (Asoueros) och Nabuchodonosor. This is a mistake of the scribe. Detta är ett misstag av skrivaren. Aleph reads that Achiacharos took Ninive and adds that "he praised God for all He had done against the children of Ninive and Assyria". Aleph läser att Achiacharos tog Ninive och tillägger att "han prisade Gud för allt han hade gjort mot barn Ninive och Assyrien". The word for Assyria is Athoureias, Hebrew asshur, Aramaic ahur: This Greek word mislead the scribe to write Lsyeros for the name of the king, Achiacharos, ie the Median King Cyaxares. Ordet för Assyrien Athoureias, hebreiska Assur, arameiska ahur: Det grekiska ordet vilseleda skrivaren att skriva Lsyeros för namnet på kungen Achiacharos, dvs Median King Cyaxares. According to Berossus, Cyaxares was, in his campaign against Ninive, allied to the Babylonian King Nabopalassar, the father of Nabuchodonosor; the scribe of V has written the name for the son for that of the father, as Nabopalassar was unknown to him. Enligt Berossus var Cyaxares, i sin kampanj mot Ninive, allierade med den babyloniska kungen Nabopalassar, fader Nabuchodonosor, skriftställare V har skrivit namnet på sonen för att på fadern, som Nabopalassar var okänd för honom.

Rages is a Seleucid town and hence an anachronism. Rasar är en Seleukidernas stad och därmed en anakronism. Not at all; it is an ancient Median town, which the Seleucids restored. Inte alls, det är en gammal Median stad, som Seleukiderna återställd.

G. Origin G. Ursprung

It is likely that the elder Tobias wrote at least that part of the original work in which he uses the first person singular, cf. Det är troligt att den äldre Tobias skrev åtminstone den del av den ursprungliga arbete som han använder den första person singularis, jfr. 1:1-3:6, in all texts except the Vulgate and Aramaic. 1:1-3:6, i alla texter utom Vulgata och arameiska. As the entire narrative is historical, this part is probably autobiographical. Eftersom hela berättelsen är historiskt, är denna del förmodligen självbiografisk. After revealing his angelic nature, Raphael bade both father and son to tell all the wonders that God had done them (Vulgate, 12:20) and to write in a book all the incidents of his stay with them (cf. same verse in AB, Aleph, Old Latin, HF, and HM). Efter att ha avslöjat sin änglalika natur, bad Raphael både far och son att berätta allt det underbara som Gud hade gjort dem (Vulgata, 12:20) och att skriva på en bok alla händelser hans vistelse hos dem (jfr samma vers i AB , Aleph, Gamla Latin, HF, och HM). If we accept the story as fact-narrative, we naturally conclude that it was written originally during the Babylonian Exile, in the early portion of the seventh century BC; and that all save the last chapter was the work of the elder and younger Tobias. Om vi accepterar historia som fakta-berättande, vi naturligtvis dra slutsatsen att det skrevs ursprungligen under den babyloniska fångenskapen, i den tidiga delen av den sjunde århundradet före Kristus, och att alla utom det sista kapitlet var ett verk av den äldre och yngre Tobias. Almost all Protestant scholars consider the book post-Exilic. Nästan alla protestantiska forskare anser boken efter tiden i exil. Ewald assigns it to 350 BC; Hgen, the bulk to 280 BC; Gratz, to AD 130; Kohut, to AD 226. Ewald överlåter det till 350 f.Kr.; Hgen, merparten till 280 f.Kr.; Gratz, till AD 130, Kohut, till AD 226.

Publication information Written by Walter Drum. Publikation information Skrivet av Walter Drum. Transcribed by Michael T. Barrett. Kopierat av Michael T. Barrett. Dedicated to Sr. Anne Marie The Catholic Encyclopedia, Volume XIV. Tillägnad Sr Anne Marie The Catholic Encyclopedia, Volume XIV. Published 1912. År 1912. New York: Robert Appleton Company. New York: Robert Appleton Company. Nihil Obstat, July 1, 1912. Nihil Obstat, 1 juli, 1912. Remy Lafort, STD, Censor. Remy Lafort, STD, censurerar. Imprimatur. +John Cardinal Farley, Archbishop of New York Imprimatur. + John huvudsakliga Farley, ärkebiskop av New York

Bibliography Bibliografi

The introductions of CORNELY, KAULEN, DANKO, GIGOT, SEISENBERGER. Intron Cornely, KAULEN, Danko, FÅRSTEK, SEISENBERGER. Although the Fathers use Tobias, only BEDE (PL, XCI, 923-38) and WALAFRID STRABO (PL, CXIII, 725) have left us commentaries thereon. Även fäderna användning Tobias, endast Beda (PL, LXXVII, 923-38) och WALAFRID Strabon (PL, XCV, 725) har lämnat oss kommentarer om detta. During the Middle Ages, HUGH OF ST. Under medeltiden, HUGH OF ST. VICTOR, Allegoriarum in Vetus Testamentum, IX (PL, CLXXV, 725), and NICHOLAS OF LYRA, DENIS THE CARTHUSIAN, HUGH DE S. CARO, in their commentaries on all Scripture, interpreted the Book of Tobias. VICTOR, Allegoriarum i Vetus Testamentum, IX (PL, CXLV, 725), och Nicolaus lyra, tolkas DENIS THE KARTUSIAN, Hugh de S. Caro, i sina kommentarer om alla Skriften, bok av Tobias. Later Commentators are SERRARI (Monza, 1599); SANCTIUS (Lyons, 1628); MAUSCHBERGER (Olmutz, 1758); JUSTINIANI (Rome, 1620); DE CELADA (Lyons, 1644); DREXEL (Antwerp, 1652); NEUVILLE (Paris, 1723); GUTBERLET (Munster, 1854); REUSCH (Freiburg, 1857); GILLET DE MOOR, Tobie et Akhiahar (Louvain, 1902); VETTER, Das Buch Tobias und die Achikar-Sage in Theol. Senare Kommentatorer är SERRARI (Monza, 1599); SANCTIUS (Lyons, 1628); MAUSCHBERGER (Olmütz, 1758); JUSTINIANI (Rom, 1620), DE Celada (Lyons, 1644), Drexel (Antwerpen, 1652); NEUVILLE (Paris, 1723); Gutberlet (Munster, 1854), Reusch (Freiburg, 1857); GILLET de Moor, Tobie et Akhiahar (Louvain, 1902), Vetter, und Das Buch Tobias die Achikar-Sage i Theol. Quartalschrift (Tubingen, 1904). Quartalschrift (Tübingen, 1904). The principal Protestant authorities have been cited in the body of the article. Huvudmannen protestantiska myndigheterna har nämnts i själva artikeln.


Book of Tobit Book of Tobit

Jewish Perspective Information Jewish Perspective Information

ARTICLE HEADINGS: ARTIKEL rubriker:

Outline of the Story. Disposition av berättelsen.

Text and Original Language. Text och originalspråk.

Time and Place. Tid och plats.

A late Jewish work, never received into the Jewish canon, and included in the Apocrypha by Protestants, although it was pronounced canonical by the Council of Carthage (397) and the Council of Trent (1546). En försenad judisk arbete, aldrig fick i den judiska kanon, och ingår i apokryferna av protestanterna, även om det uttalades kanoniska av konciliet i Karthago (397) och rådet av Trent (1546). It takes its name from the central figure, called Τωβείτ (Τωβείτ, Τωβείθ) in Greek, and Ṭobi () in a late Hebrew manuscript. Den har fått sitt namn från den centrala figuren, kallad Τωβείτ (Τωβείτ, Τωβείθ) på grekiska, och Tobi () i ett sent hebreiska manuskript.

Outline of the Story. Disposition av berättelsen.

The story of the book is as follows: Tobit, a pious man of the tribe of Naphtali, who remained faithful to Jerusalem when his tribe fell away to Jeroboam's cult of the bull, was carried captive to Nineveh in the time of Enemessar (Shalmaneser), King of Assyria. Berättelsen i boken är följande: Tobit, en from man av stammen Naftali, som förblev trogen Jerusalem när hans stam föll bort till Jerobeam: s kult av tjuren, fördes i fångenskap till Nineve i tiden för Enemessar (Shalmaneser) , kung av Assyrien. There, together with his wife, Anna, and his son Tobias, he gave alms to the needy, and buried the outcast bodies of the slain, keeping himself pure, moreover, from the food of the Gentiles. Det, tillsammans med sin hustru Anna, och hans son Tobias, gav han allmosor till behövande och begravt utslagna organ mördade, hålla sig ren, dessutom från livsmedel av de ofrälse. He was in favor with the king, however, and so prosperous that he was able to deposit ten talents of silver in trust with a friend in Media. Han var i gunst hos kungen, dock, och så välmående att han kunde sätta in tio talenter silver i förtroende med en vän i media. With the accession of Sennacherib (the successor of Enemessar) the situation changed. Med anslutningen av Sanherib (efterföljaren Enemessar) situationen förändrats. Accused of burying the dead slain by the king, he had to flee, and his property was confiscated; but when Sarchedonus (Esarhaddon) came to the throne Tobit was allowed to return to Nineveh at the intercession of his nephew Achiacharus (Aḥiḳar), the king's chancellor. Anklagas för att begrava döda dödad av kungen, måste han fly, och hans ägodelar konfiskerades, men när Sarchedonus (Esarhaddon) kom till tronen Tobit tilläts återvända till Nineve i förbön för sin brorson Achiacharus (Aḥiḳar), den Kungens kansler. Here he continued his works of mercy; but, accidentally losing his eyesight, he fell into great poverty, so that in his dire distress he prayed that he might die. Här fortsatte han sina verk av nåd, men råkar förlora sin syn, föll han i stor fattigdom, så att i hans förfärliga lidande han bad att han skulle dö. On that same day a similar prayer was offered by Sarah, the daughter of Raguel of Ecbatana (in Media), in despair because she had been married to seven husbands who had each been slain by a demon on the wedding night. Samma dag en liknande bön erbjöds av Sarah, dotter till Raguel av Ekbatana (i media), förtvivlad eftersom hon hade varit gift sju män som hade var och en dödad av en demon på bröllopsnatten. The same day Tobit, remembering his deposit of money in Media, determined to send his son for it. Samma dag Tobit, minnas hans insättning av pengar i Media, skulle sända sin son för det. A companion and guide (who turns out to be the angel Raphael) being found for him, the two proceeded on their journey. En följeslagare och guide (som visar sig vara ängeln Rafael) är för honom, gick de båda på resan. At the river Tigris, Tobit caught a fish and was instructed by his companion to preserve its heart, liver, and gall. Vid floden Tigris, fångad Tobit en fisk och fick i uppdrag av sin kamrat för att bevara sitt hjärta, lever och galla. Conducted to Raguel's house, he asked Sarah's hand in marriage, drove away the demon by burning the heart and liver of the fish in the bridal chamber, sent Raphael (whose assumed name was Azarias) for the money, and returned, with him and Sarah, to Nineveh, where Tobit's eyesight was restored by smearing his eyes with the fish's gall. Genomförs för att Raguel hus, frågade han Sarah hand i giftermål, körde bort demonen genom att bränna hjärta och lever av fisk i brudkammaren skickade Raphael (vars antagna namn var Azarias) för pengarna, och återvände med honom och Sarah , till Nineve, där Tobit s syn återuppbyggdes av smetar ögonen med fiskens galla. Father, mother, and son reached a good old age (Tobias living to rejoice over the destruction of Nineveh), and died in peace. Far, mor och son nådde en bra ålderdom (Tobias levande glädjas över förstörelsen av Nineve) och dog i fred. This brief outline does not do justice to the artistic construction of the story, or to the fine touches in its descriptions of family life, social customs, and individual experiences. Denna korta översikt gör inte rättvisa åt det konstnärliga byggandet av historien, eller till fina detaljer i sin beskrivning av familjeliv, sociala vanor och individuella upplevelser. It may be reckoned among the most delightful of short stories. Det kan räknas bland de mest förtjusande novellsamling.

Text and Original Language. Text och originalspråk.

The text exists in Greek, Latin, Syriac, and Judæo-Aramaic, besides two late Hebrew translations. Texten finns i grekiska, latin, syriska och judisk-arameiska, förutom två sena hebreiska översättningar. Of the Greek there are three versions: one given in the Vatican and Alexandrian manuscripts of the Septuagint; one in the Sinaitic; and one in Codices 44, 106, 107 of Holmes and Parsons. Av de grekiska finns tre versioner: en som anges i Vatikanen och alexandrinska manuskript av Septuaginta, en i Sinai, och en i utläser 44, 106, 107, Holmes och Parsons. Of the Latin there are two recensions: the Old Latin, which agrees substantially with the Sinaitic Septuagint; and the Vulgate, made by Jerome from an Aramaic text, which often agrees with it, although it presents many divergencies. Av de latinska finns två recensions: Gamla Latin, som instämmer i sak med Sinai Septuaginta och Vulgata, som Jerome från en arameiska text, som ofta håller med, även om det är många avvikelser. The Syriac follows the Vatican in general, although it is by no means lit-eral, while Codices 44, 106, 107 agree sometimes with this text, sometimes with that of the Sinaitic. Den syriska följer Vatikanen i allmänhet, även om det är ingalunda lit-ralt, medan utläser 44, 106, 107 håller ibland med denna text, ibland med den i Sinai. The Aramaic text (published by Neubauer) also represents the Sinaitic recension in a general way, but is late, and can scarcely be considered the descendant of Jerome's original. Det arameiska texten (publicerad av Neubauer) representerar också Sinai recension på ett allmänt sätt, men är sent, och kan knappast anses vara ättling till Jerome's original. The Hebrew copies are late and of no authority. Den hebreiska kopior är sent och ingen myndighet. The two chief Greek recensions are the earliest sources for the text of Tobit, though suggestions may be gained from the Latin and the Syriac. De två främsta grekiska recensions är de tidigaste källorna, för texten Tobit, men förslag kan dras av latinska och syriska. Of the Greek forms the Vatican is the shortest (except in ch. iv.); its style is rough and often incorrect, and it has many errors, frequently clerical in nature. Den grekiska former Vatikanen är den kortaste (utom i kap. Iv.), Dess stil är grov och ofta felaktiga, och det har många fel, ofta kontorspersonal i naturen. The Sinaitic text is diffuse, but frequently gives the better readings. The Sinai texten är diffus, men ofta ger bättre avläsning. Both of them may depend on an earlier form which has been corrupted in the Vatican and expanded in the Sinaitic, although the question is a difficult one. Båda kan bero på en tidigare form som har varit skadad i Vatikanen och expanderade i Sinai, även om frågan är svår. Equally problematical is the determination of the original language of the book. Lika problematiskt är fastställandet av den ursprungliga språket i boken. The forms of the proper names, and such an expression as χάριν καὶ μορφήν (i. 13), which suggests (Esth. ii. 17), may be held to point to Hebrew, as may also the type of piety portrayed, although it must be noted that there is no mention in early times of a Hebrew text, which Jerome would doubtless have used had he known of its existence. Formerna för egennamn, och ett sådant uttryck som χάριν καὶ μορφήν (I. 13), vilket antyder (Esth. II. 17) får anses peka på hebreiska, så kan också den typ av fromhet skildrade, även om det bör noteras att det inte nämns i början av tider av en hebreisk text, som Jerome skulle utan tvekan ha använt om han hade känt till dess existens. The Sinaitic forms "Ather" for "Asur" (xiv. 4) and "Athoureias" for "Asureias" (xiv. 15), on the other hand, are Aramaic. The Sinai former "Ather" för "Asur" (xiv. 4) och "Athoureias" för "Asureias" (xiv. 15), å andra sidan, är arameiska. The excellent Greek style of the Sinaitic may suggest a Greek original. Utmärkta grekisk stil Sinai kan föreslå ett grekiskt original. In view of the conflicting character of the data, it is best to reserve opinion as to the original language; the text appears to have suffered a number of revisions and misreadings. Mot bakgrund av de motstridiga karaktär av uppgifterna, det är bäst att reservera synpunkter på originalspråket, texten tycks ha drabbats av ett antal revideringar och misreadings.

Time and Place. Tid och plats.

The picture of religious life given in Tobit (especially the devotion to ritual details) indicates a post-Ezran date for the book. Bilden av det religiösa livet ges i Tobit (särskilt hängivenhet till ritualen detaljer) anger en post-Ezran datum för boken. The special significance attached to almsgiving (iv. 10; xii. 8, 9) is identical with the idea in Ecclus. Den särskilda betydelse bifogas allmosor (IV. 10, xii. 8, 9) är identisk med den tanken i Ecclus. (Sirach) iii. (Jesus Syraks vishet) iii. 30 (comp. also Prov. x. 2), and the injunction in iv. 30 (rum även Prov. X. 2), och föreläggandet i IV. 17, "Pour out thy bread on the burial of the just, but give nothing to the wicked," is repeated in import in Ecclus. 17, "Häll ut ditt bröd på begrava bara, men ge inget att de ogudaktiga" upprepas i importpriserna i Ecclus. (Sirach) xii. (Jesus Syraks vishet) xii. 4-5. 4-5. The prediction in xiv. Dragits i xiv. 5 implies a period after the building of the Second Temple, and, apparently, before the commencement of Herod's Temple. 5 innebär en period efter det att byggnaden av det Andra Templet, och tydligen före påbörjandet av Herodes tempel. The prominence given to the duty of burying the outcast slain (the survival of a very ancient conception) seems to point to a time when the Jews were slaughtered by foreign enemies, as, for example, by Antiochus or by Hadrian. Den framträdande plats med tanke på skyldigheten att begrava outcast stupade (överlevnaden av en mycket gammal föreställning) verkar tyda på en tid när judar slaktades av utländska fiender, som till exempel genom Antiochos eller Hadrian. The necessity of marrying within the kin was recognized during a long period and does not define the date precisely. Nödvändigheten av att gifta sig inom de anhöriga erkändes under en lång period och inte ange datum exakt. Polycarp's saying ("Ad Phil." x.), "Almsgiving delivers from death," does not prove that he was acquainted with Tobit, since Prov. Polykarpos's saying ( "Ad Phil." X.), "Givandet av allmosor levererar från döden," inte bevisa att han var bekant med Tobit, eftersom Prov. x. x. 2 may have been so understood by him. 2 kan ha varit så förstår honom. There is no Messianic hope expressed in the book. Det finns inget messianska hopp uttrycks i boken. The more probable view is that it was composed between 200 and 50 BC If the original language was Hebrew, the place was Palestine; if Greek, it was Egypt; but this point, too, must be left undecided. Ju mer sannolik uppfattning är att den bestod mellan 200 och 50 f.Kr. Om det ursprungliga språk var hebreiska, var platsen Palestina, om grekiska, var det Egypten, men denna punkt, måste också lämnas oavgjord.

The reference in xiv. Hänvisningen i xiv. 10 to Achiacharus introduces new perplexities into the question of the origin of the book (see Aḥiḳar). 10 Achiacharus introducerar nya bryderi i frågan om ursprunget av boken (se Aḥiḳar). Here it need only be remarked that the reference is merely an illustration, showing acquaintance with an Aḥiḳar story; the allusion is scarcely organically connected with the story of Tobit. Här behöver man endast påpekas att hänvisningen är bara en illustration som visar bekantskap med en Aḥiḳar historia, den anspelning är knappast organiskt förbundna med berättelsen om Tobit.

The original form of the book may have told simply how a pious man, doing his duty, came safe out of trouble. Den ursprungliga formen av boken kan ha berättat helt enkelt hur en from man, gör sin plikt, kom säkert i trubbel. The episode of Sarah and Asmodeus appears to be a separate story, here skilfully combined with the other. Episoden av Sarah och Asmodeus verkar vara en separat berättelse, här skickligt kombineras med de övriga. The advisory discourses in iv. De rådgivande diskurser i IV. (much shortened in the Sinaitic text) and xii. (mycket förkortas i Sinai text) och XII. look like the insertions of an editor. For the ethical tone see especially iv. ser ut som infogande av en redaktör. För de etiska tonen se särskilt iv. 15, 16, and for the religious ideas, xii. 15, 16, och för den religiösa idéer, xii. 8. 8. The book is to be compared with Proverbs, Ecclesiasticus (Sirach), Daniel, and Ecclesiastes. Boken skall jämföras med Ordspråksboken, Syraks (Jesus Syraks vishet), Daniel, och Predikaren.

Crawford Howell Toy Crawford Howell Toy

Jewish Encyclopedia, published between 1901-1906. Jewish Encyclopedia, publicerade mellan 1901-1906.

Bibliography: Swete, The Old Testament in Greek (texts of the Vatican, Alexandrian, and Sinaitic codices); Fritzsche, in Handbuch zu den Apokryphen; Neubauer, The Book of Tobit (Old Latin, Aramaic, and modern Hebrew texts); Schürer, in Herzog-Hauck, Real-Encyc. Bibliografi: Swete, Gamla testamentet på grekiska (texter av Vatikanen, Alexandria, och Sinai utläser), Fritzsche, i Handbuch zu den Apokryphen, Neubauer, The Book of Tobit (Gamla Latin, arameiska och modern hebreiska texter), Schürer, i Herzog-Hauck, Real-Encyc. i.; Robertson Smith, in Encyc. I., Robertson Smith i Encyc. Brit.; Erbt, in Cheyne and Black, Encyc. Brit.; Erbt i Cheyne och Black, Encyc. Bibl.; Marshall, in Hastings, Dict. Bibl., Marshall, i Hastings, Dict. Bible; Schenkel, Bibel-Lexikon; Schürer, Gesch. Bible; Schenkel, Bibel-Lexikon, Schurer, Gesch. 3d ed., iii.; Andrée, Les Apocryphes de l'Ancien Testament; Nöldeke, in Monatsberichte der Berliner Akademie der Wissenschaften, 1879; Kohut, in Geiger's Jüd. 3d ed., Iii.; Andrée, Les Apocryphes de l'Ancien Testament; Nöldeke i Monatsberichte der Berliner Akademie der Wissenschaften, 1879; Kohut, i Geiger's Jud. Zeit.; Grätz, Gesch. Zeit.; Gratz, Gesch. iv.; Plath, in Theologische Studien und Kritiken, 1901; Israel Lévi, in REJ 1902; Abrahams, in JQR i.; Bissell, The Apocrypha of the Old Testament (Lange series); Fuller, in Wace, Apocrypha.T. iv.; Plath, i Theologische Studien und Kritiken, 1901, Israel Levi i REJ 1902; Abrahams, i JQR I., Bissell, The Apocrypha i Gamla testamentet (Lange serien), Fuller, i Wace, Apocrypha.T.


This subject presentation in the original English language Denna fråga presenteras i den ursprungliga engelska språket


Send an e-mail question or comment to us: E-mailSkicka ett e-mail eller kommentar till oss: E-post

The main BELIEVE web-page (and the index to subjects) is at De viktigaste TROR web-sida (och indexet till personer) är