Council of Trent Rådet av Trent

General Information Allmän information

The Council of Trent, the 19th ecumenical council of the Roman Catholic church, was held at Trent in northern Italy between 1545 and 1563. Rådet av Trent, den 19: e ekumeniska rådet av den romersk-katolska kyrkan, hölls i Trent i norra Italien mellan 1545 och 1563. It marked a major turning point in the efforts of the Catholic church to respond to the challenge of the Protestant Reformation and formed a key part of the Counter-Reformation. Det innebar en viktig vändpunkt i arbetet med den katolska kyrkan för att möta den utmaning som den protestantiska reformationen och utgjorde en viktig del av motreformationen. The need for such a council had long been perceived by certain church leaders, but initial attempts to organize it were opposed by Francis I of France, who feared it would strengthen Holy Roman Emperor Charles V, and by the popes themselves, who feared a revival of Conciliarism. Behovet av ett sådant råd hade länge uppfattats av vissa kyrkliga ledare, men de första försöken att organisera det motsatte av Francis I av Frankrike, som fruktade att det skulle stärka romerske kejsaren Charles V, och av påvarna själva, som fruktade en väckelse av Conciliarism. The council eventually met during three separate periods (1545-47, 1551-52, 1562-63) under the leadership of three different popes (Paul III, Julius III, Pius IV). Rådet träffade så småningom under tre olika perioder (1545-47, 1551-52, 1562-63) under ledning av tre olika påvar (Paul III, Julius III, Pius IV). All of its decrees were formally confirmed by Pope Pius IV in 1564. Alla dess dekret bekräftades formellt av Pope Pius IV år 1564.

BELIEVE Religious Information Source web-siteTRO
Religiösa
Information
Källa
webbplats
Our List of 1,000 Religious Subjects Vår lista över 1000 religiösa Ämnesområden
E-mailE-post
In the area of religious doctrine, the council refused any concessions to the Protestants and, in the process, crystallized and codified Catholic dogma far more than ever before. It directly opposed Protestantism by reaffirming the existence of seven sacraments, transubstantiation, purgatory, the necessity of the priesthood, and justification by works as well as by faith. Clerical celibacy and monasticism were maintained, and decrees were issued in favor of the efficacy of relics, indulgences, and the veneration of the Virgin Mary and the saints. På området religiös lära, vägrade rådet några eftergifter till protestanterna och, i processen, kristalliserat och kodifierad katolsk dogm långt mer än någonsin tidigare. Det direkt motsatta protestantismen genom att bekräfta att det finns sju sakrament, transubstantiation, skärselden, nödvändigheten av prästerskapet, och motivering av verk samt av tro. Clerical celibat och Monasticism upprätthölls, och dekret utfärdades till förmån för effekten av reliker, avlatsbrev, och vördnad av Jungfru Maria och helgonen. Tradition was declared coequal to Scripture as a source of spiritual knowledge, and the sole right of the Church to interpret the Bible was asserted . Tradition förklarades JÄMLIKE Skriften som en källa till andlig kunskap, och den enda rätt av kyrkan att tolka Bibeln hävdades.

At the same time, the council took steps to reform many of the major abuses within the church that had partly incited the Reformation: decrees were issued requiring episcopal residence and a limitation on the plurality of benefices, and movements were instigated to reform certain monastic orders and to provide for the education of the clergy through the creation of a seminary in every diocese. Samtidigt har rådet åtgärder för att reformera många av de stora missbruk inom kyrkan som delvis hade uppmuntrat reformationen: dekret utfärdades kräver biskopsämbetet bosättning och en begränsning av mångfalden av benefices och rörelser har vidtagits för att reformera vissa klosterordnar och att tillhandahålla utbildning av präster genom inrättandet av ett seminarium i varje stift.

Attendance at the council was often relatively meager, and it was dominated by Italian and Spanish prelates. Närvaro vid rådet var ofta relativt magra, och det domineras av italienska och spanska prelater. Several European monarchs kept their distance from the council's decrees, only partially enforcing them or, in the case of the French kings, never officially accepting them at all. The Council of Trent helped, however, to catalyze a movement within the Catholic clergy and laity for widespread religious renewal and reform, a movement that yielded substantial results in the 17th century. Flera europeiska regenter höll sig på avstånd från rådets förordningar, endast delvis att hävda dem eller, när det gäller den franska kungarna, aldrig officiellt emot dem alls. Rådet av Trent hjälpte dock fungera som katalysatorer för en rörelse inom den katolska präster och lekmän för omfattande religiös förnyelse och reformer, en rörelse som gav påtagliga resultat i the 17th century.

T. Tackett T. Tackett

Bibliography Bibliografi
Jedin, Hubert, A History of the Council of Trent, trans. Jedin, Hubert, en historia av rådet av Trent, trans. by Ernest Graf, 2 vols. av Ernest Graf, 2 vols. (1957-61); McNally, Robert E., Council of Trent, The Spiritual Exercises and the Catholic Reform (1970); O'Donohoe, JA, Tridentine Seminary Legislation (1957); Schroeder, HJ, Canons and Decrees of the Council of Trent (1950). (1957-61), McNally, Robert E., rådet av Trent, Den andliga övningar och katolska Reform (1970); O'Donohoe, JA, tridentinska Seminary Lagstiftning (1957), Schroeder, HJ, Canons och förordningar av rådet av Trent (1950).


Council of Trent (1545-1563) Rådet av Trent (1545-1563)

Outline Disposition

The canons and decrees of the sacred Kanonerna och dekret av den heliga
and oecumenical Council of Trent, och ekumeniska rådet av Trent,
Ed. Ed. and trans. och trans. J. Waterworth (London: Dolman, 1848) J. Waterworth (London: Dolman, 1848)

Notes and J. Waterworth's Preface Anteckningar och J. Waterworth är Förord

The Complete Text Den fullständiga texten

By Session Av Session

Bull of Indiction Tjur indikerar

The First Session The First Session

The Second Session Andra sessionen

The Third Session Det tredje mötet

The Fourth Session Fjärde sessionen

The Fifth Session Femte Session

The Sixth Session Sjätte session

The Seventh Session Det sjunde mötet

The Eighth Session Åttonde Session

The Ninth Session The Ninth Session

The Tenth Session Tionde sammanträdet

The Eleventh Session The Eleventh Session

The Twelfth Session Det tolfte mötet

The Thirteenth Session Vid det trettonde mötet

The Fourteenth Session Den fjortonde sessionen

The Fifteenth Session Den femtonde session

The Sixteenth Session Den sextonde Session

The Seventeenth Session Sjuttonde Session

The Eighteenth Session Adertonde Session

The Nineteenth Session Det nittonde Session

The Twentieth Session Tjugonde Session

The Twenty-First Session The Twenty-First Session

The Twenty-Second Session Tjugoandra Session

The Twenty-Third Session Den tjugotredje Session

The Twenty-Fourth Session Tjugofjärde Session

The Twenty-Fifth Session Tjugofemte session


Council of Trent (1545-1563) Rådet av Trent (1545-1563)

Advanced Information Avancerad information

The Council of Trent was the official Roman Catholic response to the Lutheran Reformation. Rådet av Trent var den officiella katolska svar på den lutherska reformationen. The Council of Trent did not begin until twentyfive years after Martin Luther's symbolic rejection of papal authority when he publicly burned Exsurge Domine (1520), the papal bull condemning his teachings. Rådet av Trent började inte förrän tjugofem år efter Martin Luthers symboliska förkastande av påvlig myndighet, när han offentligt brände Exsurge Domine (1520), den påvliga bullan fördöma hans lära. This fateful delay in the history of Christianity permitted the consolidation of Protestantism and ensured that, when the council did eventually meet to define doctrines, it would do so in conscious reaction to Protestant doctrines. Detta ödesdigra förseningar i kristendomens historia tillåtna konsolideringen av protestantism och sett till att, när rådet slutligen gjorde träffas för att definiera doktriner, skulle den göra det i medveten reaktion på protestantiska läror. Though some Protestants attended the council, the majority of those attending were motivated by a desire to counter, rather than conciliate, the Protestants. Även om vissa protestanter deltog i rådet, de flesta av deltagarna motiverades av en önskan att motverka, snarare än förena, protestanterna. Hence, even Catholic historians who emphasize the continuity of Trent's doctrinal definitions with traditional Catholic theology concede that Trent did not restore the medieval equilibrium so much as evolve a new system synthesizing Catholic tradition and the altered historical situation. The new system was rigid and exclusive, but also rich and energetic, drawing on the spiritual and theological revival that characterized the Counter-Reformation. Därför, även katolska historiker som betonar kontinuiteten i Trent s dogmatiska definitioner med traditionella katolska teologi erkänna att Trent inte återställa den medeltida jämvikt så mycket som utvecklas ett nytt system syntetisera katolska traditionen och förändrad historisk situation. Det nya systemet var stel och exklusiva, utan också rika och energisk, som bygger på andliga och teologiska väckelse som karaktäriserade motreformationen.

Reasons for the repeated delays in convening the council were chiefly, but not solely, political. Orsakerna till de upprepade förseningarna i sammankalla rådet var huvudsakligen, men inte uteslutande, politiska. Even Pope Paul III (1534-49), who was elected on the understanding that he would call a council and who acknowledge that it was desperately needed, was forced into repeated postponments by a growing appreciation of the complexity of the issues at stake. Även Pope Paul III (1534-49), som valdes under förutsättning att han skulle ringa till rådets och som erkänner att det fanns ett stort behov, tvingades i upprepad postponments genom en växande förståelse för komplexiteten i de aktuella frågorna. So complex and voluminous was its agenda that the council took eighteen years, spanning the reigns of five popes, to complete. Its sittings alone took over four years, and it produced a greater volume of legislation than the combined output of all the previous eighteen general councils recognized by the Roman Catholic Church. Så komplext och omfattande var sin agenda att rådet tog arton år, som spänner härskaren fem påvar, för att slutföra. Plenarsessionen ensam tog över fyra år, och det produceras en större mängd lagstiftning än den sammanlagda produktionen av samtliga tidigare arton allmänna råden som erkänts av den romersk-katolska kyrkan.

The Council's history has three periods: Rådets historia har tre perioder:

It was decided at the outset to deal with both disciplinary reforms (which Holy Roman Emperor, Charles V, saw as the first priority) and the definition of dogma (the primary concern of Paul III). Det beslutades i början för att hantera både disciplinära reformer (som tysk-romersk kejsare, Charles V, såg som första prioritet) och definitionen av dogmen (i främsta rummet av Paul III). A repentant episcopate acknowledged that the Lutheran revolt was occasioned by the "ambition, avarice and cupidity" of bishops. En ångerfull biskopsämbetet medgett att lutherska uppror skedde på grund av "ambition, girighet och snikenhet" av biskopar. The council accordingly condemned pluralism and absenteeism by bishops and priests. Rådet fördömde därför pluralism och frånvaro av biskopar och präster. Clergy were to "avoid even the smallest faults, which in them would be considerable." Prästerskapet var att "undvika att även de minsta fel, vilket i dem skulle bli betydande." Bishops were to establish seminaries for the training of clergy in every diocese. Biskopar var att fastställa seminarier för utbildning av präster i varje stift. In nothing was the Roman Catholic Church more indelibly scarred by its fear of Protestantism than in the council's decision to make the curriclum in the new seminaries scholastic rather than biblical. I inget var den romersk-katolska kyrkan mer outplånligt ärrad av sin fruktan för protestantismen än i rådets beslut att göra curriclum i den nya seminarierna skolastiska snarare än biblisk. On indulgences, the issue which ignited the Lutheran explosion, the council abolished indulgence sellers and decreed that the giving of alms was never to be the necessary condition for gaining an indulgence. På avlat, den fråga som antändes den lutherska explosionen, rådet avskaffas överseende säljare och påbjöd att utdelning av allmosor aldrig skulle bli nödvändigt villkor för att få ett överseende.

The article on justification was perceived as the most difficult of the doctrinal issues, partly because it had not been dealt with in previous councils. Artikeln om motivering upplevdes som den svåraste av de dogmatiska frågorna, dels för att det inte hade tagits upp i tidigare råden. Thirty-three canons condemned Protestant errors concerning justification. Trettiotre kanon fördömer protestantiska fel om motivering. Most were errors held by Protestant extremists, but the bishops certainly understood that they had condemned Luther's doctrine that Christ's righteousness is extrinsic to the justified person and only imputed to him. De flesta var fel hos protestantiska extremister, men biskoparna säkert förstod att de hade fördömt Luthers lära, att Kristi rättfärdighet är ovidkommande för motiverad person och endast tillskrivas honom. The Tridentine doctrine on justification was expressed in sixteen chapters. Den tridentinska läran om rättfärdiggörelsen uttrycktes i sexton kapitel. Chapters 1-9 stress man's incapacity to save himself but confirm the necessity for the cooperation of his free will, including his resolve to receive baptism and begin a new life. Kapitlen 1-9 betona människans oförmåga att rädda sig själv men bekräftar nödvändigheten av samarbete för sin fria vilja, inklusive hans beslut att ta emot dopet och börja ett nytt liv. Justification results not only in the remission of sin but also in "sanctification and renewal of the whole man." Chapters 10-13 affirm the increase of justifying grace through obedience to the commandments and deny that predestination to salvation can be known with certainty. Motivering resultat inte bara i syndaförlåtelse utan också i "helgelse och förnyelse av hela människan." Kapitlen 10-13 bekräftar ökningen rättfärdiga nåd genom lydnad till buden och förneka att predestination till frälsning kan veta med säkerhet. Chapters 14-16 declare that grace is forfeited by any grevious sin (not just faithlessness) and must be recovered through the sacrament of penance. Kapitlen 14-16 förklarar att nåd är förverkad av någon grevious synd (inte bara otrohet) och skall drivas genom sakrament botgöring. Salvation is given to the justified as a reward as well as a gift, since, on the basis of his union with Christ, he has meritoriously fulfilled God's law by good works performed in a state of grace. Frälsningen ges till motiveras som en belöning och en gåva, eftersom, på grund av sin förening med Kristus, har han förtjänstfullt uppfyllt Guds lag genom goda gärningar utförs i ett tillstånd av nåd.

In the belief that Lutheran heresy was based on a misunderstanding of the sacraments, the council devoted more time to them than any other doctrinal issue. I tron att lutherska kätteri byggde på ett missförstånd av sakramenten, rådet ägnade mer tid för dem än något annat dogmatisk fråga. The council confirmed that there are seven sacraments instituted by Christ (baptism, confirmation, communion, penance, unction, orders, marriage) and condemned those who said that sacraments are not necessary for salvation or that through faith alone, and without any sacrament, man can be justified. Rådet bekräftade att det finns sju sakramenten inrättats genom Kristus (dop, konfirmation, nattvard, bot, smörjelse, order, äktenskap) och fördömde dem som sade att sakramenten inte nödvändiga för frälsning eller som genom tro allena, och utan sakrament, människa kan motiveras. Sacraments contain the grace they signify and confer it ex opere operato, irrespective of the qualities or merits of the persons administering or receiving them. Sakrament innehåller nåd de betyder och ger det ex opere operato, oberoende av egenskaper och meriter hos de personer som administrerar eller tar emot dem. The council confirmed transubstantiation, that the substance of bread and wine is changed into the body and blood of Christ while the appearance of bread and wine remains. Rådet bekräftade transubstantiation, att innehållet i brödet och vinet förvandlas till kropp och Kristi blod medan utseende av bröd och vin finns kvar. Luther's real presence doctrine; the symbolist doctrine of Zwingli, Karlstardt, and Oecolampadius; and Calvin's medial position (presence is real but spiritual) were all condemned; as were those who denied that the whole of Christ is received when the bread alone is taken at communion. Luthers verklig närvaro doktrin, symbolistgenerationen lära Zwingli, Karlstardt och Oecolampadius och Calvins medial position (närvaro är verklig men andlig) fördömdes alla, som var dem som förnekade att hela Kristus fick när brödet man bara ser på gemenskap. The council also affirmed that in the Mass, which must be said in Latin, the Son is offered anew to the Father, a sacrifice by which God is appeased and which is efficacious for the living and the dead. Rådet fastställde också att det på mässan, vilket måste sägas på latin, Sonen erbjuds nytt till Fadern, en uppoffring genom vilken Gud är försonad och som är effektivt för levande och döda.

In its article on Scripture the council again rejected Lutheran teaching. I sin artikel på Skriften fullmäktige avfärdade luthersk undervisning. Tradition was said to be equally authoritative with Scripture; the correct interpretation of the Bible was the preserve of the Catholic Church; the Vulgate was to be used exclusively in public readings and doctrinal commentaries. Tradition sades vara lika giltiga med Bibeln, den rätta tolkningen av bibeln var förbehållen den katolska kyrkan, Vulgata skulle enbart användas vid offentliga föreläsningar och doktrinär kommentarer.

The Tridentine decrees enjoyed great prestige and determined Catholic belief and practice for four centuries. Den tridentinska dekret åtnjöt stor prestige och bestäms katolska tro och praxis för fyra århundraden.

FS Piggin FS Piggin
(Elwell Evangelical Dictionary) (Elwell evangelikal ordbok)

Bibliography Bibliografi
G. Alberigo, "The Council of Trent: New Views on the Ocassion of Its Fourth Centenary," Con 7.1:28-48; J. Delumeau, Catholicism between Luther and Voltaire: A New View of the Counter Reformation; P. Hughes, The Church in Crisis: A History of the General Councils; H. Jedin, A History of the Council of Trent; HJ Schroeder, Canons and Decrees of the Council of Trent. G. Alberigo, "Rådet av Trent: en ny syn på i samband med sitt fjärde Centenary," Con 7.1:28-48, J. Delumeau, katolicism mellan Luther och Voltaire: A New View of motreformationen, P. Hughes, Kyrkan i kris: en historia av allmänna råd, H. Jedin, en historia av rådet av Trent, HJ Schroeder, Canons och förordningar av rådet av Trent.


The General Council of Trent, 1545-63 Allmänna råd Trent, 1545-63

Advanced Information Avancerad information

Martin Luther's revolt was, almost from the beginning, an essential matter, ie, it was explicitly directed against the pope's essential claim that he is the ruler of the whole Church of Christ. Martin Luthers revolt var nästan från början, en viktig fråga, alltså det uttryckligen riktat mot påvens grundläggande påstående att han är härskare över hela Kristi kyrka. He had already moved away from the Catholic belief, in certain matters regarding the divine forgiveness of sins, by the time he made the famous attack on Indulgences with which Protestantism began (1517). Han hade redan flyttat från den katolska tron, i vissa frågor som rör Guds förlåtelse för våra synder när han gjorde den berömda attack mot avlatsbrev som protestantismen började (1517). Within a further six months he was writing that the first thing needed in order to cure the manifold ills that afflicted religion was to overthrow the whole accepted system of theological teaching (1518). Inom ytterligare sex månader han skriver att det första som behövs för att bota de många sjukdomar som drabbade religion var att störta hela godkänt system för teologisk undervisning (1518). To the papal legate who now called on him, in the name of a fundamental papal law, to withdraw his teaching about Indulgences Luther replied by denying the validity of that law; and, within a few weeks, by appealing from the pope who had commissioned the legate, to the judgment of the next General Council whenever it should meet--an appeal made in due legal form, and in defiance of the papal law that forbade such appeals. Till det påvliga sändebudet, som nu uppmanat honom, i namn av en grundläggande påvliga rätt att återkalla sin lära om avlat Luther svarade genom att förneka giltigheten i denna lag, och inom några veckor, med en vädjan från påven som hade beställt the legat till domen i nästa allmänna råd när man ska träffa - en vädjan i vederbörlig rättslig form, och i strid med påvens lag som förbjöd sådana överklaganden. The controversies continued without intermission, and a year later than the appeal (ie, in 1519) Luther's mind had moved so far that he now denied that General Councils had any special divine protection that kept them from erroneous teaching when deciding questions about belief. Kontroverser fortsatte utan uppehåll, och ett år senare än överklagandet (dvs. 1519) Luthers sinne hade gått så långt att han nu förnekat att allmänna råd hade några särskilda gudomligt skydd som hindrade dem från att felaktig undervisning när de beslutar frågor om tro.

These rebellious principles were listed among the errors for which Luther was condemned by the papal bull Exsurge Domine (June 15, 1520). Dessa upprorisk principer finns med bland de fel som Luther har fördömts av den påvliga tjuren Exsurge Domine (15 juni, 1520). He was given sixty days to appear and publicly recant his sayings. Han fick sextio dagar för att visas och offentligt ta tillbaka sina uttalanden. Instead, he wrote two most violent--and exceedingly popular--pamphlets, the one to show how the popes had systematically corrupted the whole teaching of Christ for a thousand years and so led all the world astray, the other denouncing the papal institution as a vast financial racket which, for centuries, had been draining the life out of Germany. Istället skrev han två mest våldsamma - och mycket populära - pamfletter, den som visar hur påvarna systematiskt hade skadat hela undervisning om Kristus i tusen år och så ledde hela världen vilse, andra fördömde påvens institutionen ett omfattande ekonomiskt racket som hade under århundraden varit tömmer livet ur Tyskland. In impassioned phrases he called on the princes of Germany to destroy the papacy, and to wash their hands in the blood of the sacrilegious impostors at Rome. I lidelsefull fraser han uppmanade furstarna i Tyskland att förstöra påvedömet, och att tvätta händerna i blodet av hädisk bedragare i Rom. As to the bull Exsurge, Luther waited until the fatal sixtieth day, and then with a vast amount of public mockery, he threw it into the bonfire kindled on the town dunghill--and into the flames he threw, after the bull, the whole collection of the popes' laws binding the whole Church of Christ. Vad tjuren Exsurge, väntade Luther tills det ödesdigra sextionde dagen, och sedan med en stor mängd offentliga hån, kastade han den i bålet tändes på stan GÖDSELSTACK - och in i lågorna kastade han, efter tjuren, hela insamling av påvarna lagar bindande hela Kristi kyrka.

This was spectacular, and symbolical. Detta var spektakulära och symbolisk. Not for centuries had there been any defiance so far-reaching--and with the encouragement and protection of the state. Inte i århundraden hade det funnits något motstånd så långtgående - och med uppmuntran och skydd av staten. To what means were the popes, drawing on a vast experience of crisis, now to turn and so avert the general destruction that threatened German Catholicism? There could only be one answer, since this was the opening of the sixteenth century. Vad betyder var påvarna, som bygger på stor erfarenhet av kriser, nu vända och därmed undvika den allmänna förstörelsen som hotade tyska katolicism? Det kan bara finnas ett svar, eftersom det var öppnandet av det sextonde århundradet. From all quarters came a demand for the classic panacea. Från alla håll kom ett krav på den klassiska universalmedel. The pope must call a General Council. Påven måste kalla ett allmänt råd. And finally the General Council met, the Council of Trent--but not until twenty-five years after the great defiance of the appeal to the princes and the Wittenberg bonfire. Och slutligen det allmänna rådet möttes, rådet av Trent - men inte förrän tjugofem år efter den stora strid med överklagandet till furstar och Wittenberg bål.

Since in all that long time the needed council never ceased to be talked of by Catholics and by rebels, by princes and by popes, and since it was amid the angry dissensions on the subject between Catholic princes and the popes that the men were largely formed who actually were the Council of Trent, to recall something of those twenty-five unhappy years is a first condition of understanding the history of the council, of its failures as of its splendid successes. Eftersom hela den långa tid som krävs rådet aldrig upphört att talas om av katoliker och av rebeller, med furstar och påvar, och eftersom det var mitt i den arga slitningarna i ärendet mellan katolska furstar och påvar som männen bildat i stort sett som faktiskt var rådet av Trent, påminna om något av de tjugo-fem olycklig år är en första förutsättning för att förstå bakgrunden till rådet, dess misslyckanden och med dess fantastiska framgångar.

The sentences of bishops, and popes also, against heretics were mere noise until they were taken up by the State and put into execution. Domarna för biskopar och påvar även mot kättare var bara buller tills de togs upp av staten och sätta i verket. Luther was assured that his own sovereign, the elector Frederick the Wise, would not execute the bull Exsurge. Luther var övertygad om att hans egen suverän, kurfursten Fredrik den vise, inte skulle verkställa tjuren Exsurge. It was however quite another thing to be assured that the sentence would remain a dead letter once the pope had appealed to the emperor and the princes of Germany, assembled at the first diet of the new emperor's reign. Det var dock en helt annan sak att vara säker på att påföljden skulle stanna på papperet när påven hade vädjat till kejsaren och furstarna i Tyskland, samlade vid första diet av nya kejsarens regeringstid. It met at Worms in January 1521, and in the way it both thwarted and supported the pope it was curiously prophetic of the history of the coming years. Den sammanträdde i Worms i januari 1521, och i sitt sätt att både omintetgjort och stödde påven var nyfiket profetiska av historia de kommande åren. The princes accepted the papal sentence, and they made it their own by outlawing Luther. Whoever could, might kill him without fear of punishment, as though he were a dangerous bandit. Furstarna accepterade påvliga meningen, och de gjorde det till sin egen genom förbjuder Luther. Vem skulle kanske döda honom utan fruktan för straff, som om han vore en farlig bandit. But they ignored the papal sentence to this extent that they re-tried Luther; that is to say, they gave him a hearing, under a safe conduct, refusing to listen to the protestations of the ambassador whom the pope had sent to direct the action of the diet. Men de ignorerade den påvliga meningen i denna omfattning att de åter försökte Luther, det vill säga, de gav honom en förhandling, under en lejd, vägrar att lyssna på protesterna från ambassadören som påven hade skickat till direkt talan av kosten. The action of this solemn assembly was thus a great public flouting of the papal law, a serious repudiation, in a most serious matter, of the will of the man whom all these princes acknowledged to be the head of their church. Inverkan av denna högtidliga församling var alltså en stor offentlig trots mot påvens lag, en allvarlig förkastande, i en mycket allvarlig fråga, av viljan hos den man alla dessa furstar erkände att vara chef för sin kyrka.

This is not the place in which to tell again the familiar story of the events of the next ten years. Detta är inte plats att berätta igen den välkända berättelsen om händelserna de kommande tio åren. But something must be said, however briefly, about the papal delay in applying the only remedy that could meet the German situation--the General Council. Men något måste sägas, men kort, om påvliga dröjsmål tillämpa det enda botemedlet som skulle kunna fylla den tyska situationen - det allmänna rådet.

The general attitude towards the plan of a General Council may thus be summed up: the man who was pope through the greater part of the period, Clement VII (1523-34), was at heart consistently hostile; the cardinals and other officers of his Curia were, for quite other reasons, still more hostile; the German Catholics were eager for a council, but a council in which they would really matter, a council fashioned rather after the pattern of a parliament than General Councils have usually been; the Catholic kings who enter the story are Charles I of Spain (just lately become the emperor Charles V), the life-long champion of the council idea, and Francis I of France, its bitterest opponent. And the history of Europe during the crucial twenty-five years, 1520-45, is little more than the history of the duel between these two princes. Den allmänna inställningen till planen för ett allmänt råd kan således sammanfattas: mannen som blev påve genom större delen av perioden, Clemens VII (1523-34), var i själ och hjärta genomgående fientlig, kardinaler och andra befäl på hans Curia var av helt andra skäl, ännu mer fientligt, de tyska katolikerna var ivriga till rådets, men ett råd där de skulle verkligen betyder något, ett råd fashioned snarare efter mönster av ett parlament än allmänna råd har vanligtvis varit; Katolska kungar som in i historien är Charles I av Spanien (precis nyligen blivit kejsare Charles V), ett livslångt mästare av rådets idé, och Francis I av Frankrike, dess bittraste motståndare. Och Europas historia under de avgörande tjugo - fem år, 1520-45, är föga mer än historien om en duell mellan dessa två prinsar. In their wars Clement VII, as often as he dared, sided with the King of France, for purely political reasons--it was, invariably, the side that lost. I sina krig Clemens VII, så ofta han vågade, höll med kungen av Frankrike, av rent politiska skäl - det var, alltid, den sida som förlorade.

The council problem comes to this, that a General Council was absolutely necessary, and that, for political reasons, it was just not possible to summon one. Fullmäktige problemet handlar om detta, att ett allmänt råd som var helt nödvändigt, och att det av politiska skäl var det inte möjligt att kalla en. Whence, inevitably, on the part of Charles V, and of the German princes, a succession of schemes to bring back the Lutherans (for this, in the early years, is what it was hoped the council would achieve) by negotiations, conferences, local councils, informal councils, and the like. Varifrån oundvikligen hos Charles V, och de tyska furstarna, en rad system för att ta tillbaka lutheranerna (för detta, under de första åren, var vad det hoppades att rådet skulle uppnå) genom förhandlingar, konferenser, kommuner, informella råden och liknande. All of these failed and, in the long run, these ventures complicated the problem of reconciliation or submission; while the refusal of the Holy See really to take action gradually destroyed all confidence in its integrity among the Catholic princes of Germany. To such a depth, indeed, had the prestige of Rome sunk that when the successor of this timorous, vacillating, and all too worldly-wise pope announced, in the first hours of his reign, that he proposed to summon a General Council, the news stirred not a ripple among the Catholic reformers of Germany. Alla dessa misslyckats och, på sikt, dessa satsningar komplicerade problemet med försoning eller underkastelse, medan vägran Heliga stolen verkligen att vidta åtgärder gradvis förstört allt förtroende för sin integritet bland de katolska furstarna i Tyskland. Till ett sådant djup hade verkligen prestige i Rom återvinningsbara att när efterträdaren i denna skygga, vacklande, och alltför VÄRLDSKLOK påve tillkännagavs, under de första timmarna av sin regeringstid, som han föreslog att sammankalla ett allmänt råd, rörde om nyheter inte en rippel bland katolska reformatorer i Tyskland.

This second pope was Paul III (1534-49) and ultimately he lived to see the council he had dreamed of meet at Trent, but after bitter vicissitudes--for some of which history must hold his own personal failings responsible. Denna andra påven Paul III (1534-49) och till slut levde han att rådet han hade drömt om att träffas på Trent, men efter bittra öden - för vissa som historien måste ha sin egen personliga misslyckanden ansvarig. The catalogue of these events needs to be set down. Katalogen av dessa händelser måste fastställs.

By the time of the election of Paul III (October 13, 1534) the situation in Germany had radically altered since Leo X had first faced the problem in the Diet of Worms (1521). Vid tiden för valet av Paul III (13 oktober 1534) om situationen i Tyskland hade radikalt förändrats sedan Leo X hade först möter problemet i riksdagen i Worms (1521). The Lutheran movement had long since passed from the stage where it was a matter of preachers and writers and the masses they influenced. The state was now in control of it, half a dozen princes in central Germany and a number of leading cities north and south. Den lutherska rörelsen hade för länge sedan passerat från det stadium där det var en fråga om predikanter och författare och massorna de influerade. Staten har nu kontroll över det, ett halvt dussin furstarna i centrala Tyskland och ett antal ledande städer i norr och söder . In all these places the adherents of the new religion and the preachers were organised into churches, installed in the buildings that had once been Catholic; monasticism had been abolished and the monks' properties taken over by the state; the clergy who wished had married, with the state's approval; the mass was everywhere forbidden and the new rites made obligatory; and these Lutheran states were banded together in a formidable military alliance, so powerful that it had been able (at a moment when a Turkish invasion threatened) to ignore the diet's summons to disband and submit, and furthermore it had won for their sect's new status in these regions a provisional acquiescence from the emperor. På alla dessa platser anhängarna av den nya religionen och predikanterna var organiserade i kyrkor, installeras i byggnader som en gång varit katolik, monasticism hade avskaffats och munkarnas fastigheter övertas av staten, präster som ville hade gift sig, med statens godkännande, massan var förbjudet överallt, och nya riter obligatorisk, och de lutherska staterna gick samman i en formidabel militär allians, så kraftfull att den hade kunnat (vid en tidpunkt då en turkisk invasion hotade) att strunta i diet: s kallelse att upplösa och lämna in, och dessutom hade vunnit för sin sektens nya status i dessa regioner ett preliminärt samtycke från kejsaren.

One root of Clement VII's troubles had been his ambition to strengthen the hold of his family--the Medici--as rulers in what had been the republic of Florence. En rot Clemens VII bekymmer hade varit hans ambition att stärka tag i hans familj - de Medici - som härskare i vad som hade republiken Florens. With Paul III there was the like family concern, to see his son, Pierluigi, established among the reigning families of Europe. Med Paul III var det som familjeföretag, att se sin son, Pierluigi, etablerade bland de regerande familjerna i Europa. In the end the pope succeeded, giving him in fief the duchies of Parma and Piacenza, carved out of the States of the Church, and marrying Pierluigi's son-- Ottavio--to a natural daughter of Charles V. The intricate business of forcing his offspring into the charmed circle of royalty-by-birth, the negotiations with Charles for example over recognition of the new duchies, runs like a subtle poison through what was, despite the very evident Renaissance worldliness of this great pope, the leading policy of his reign, the calling of this council that would reform the life of the Church and heal the divisions in Germany. Till slut påven lyckades ge honom i förläning hertigdömena av Parma och Piacenza, huggen ur staterna i kyrkan och gifta sig Pierluigi son - Ottavio - en naturlig dotter till Charles V. intrikat verksamhet tvinga sin avkomma till charmed cirkel av royalty från födseln, förhandlingarna med Charles över till exempel erkännande av den nya hertigdömena, löper som en subtil gift genom vad som, trots de mycket tydliga renässansen världsliga detta stora påven, de ledande i sin regera, för kallelse till det råd som skulle reformera kyrkans liv och läka divisionerna i Tyskland.

Paul III's first obstacle was his cardinals, who voted unanimously against the plan to call a council, when he proposed it. Paulus III: s första hindret var hans kardinaler, som röstade enhälligt mot planen att ringa ett råd, när han föreslog det. After an exhaustive study of the situation in Germany--a matter where he had everything to learn--he despatched nuncios to all the courts of Europe, to the Lutherans as well, with invitations to attend. Efter en omfattande undersökning av situationen i Tyskland - en fråga där han hade allt att lära sig - han skickade nuncios till alla domstolar i Europa, till lutheraner också, med kallelserna till. The French king was unfavourable, the German Protestants refused with insults. Den franska kungen var negativt, den tyska protestanter vägrade med förolämpningar. In these negotiations a whole year went by, and then, on June 2, 1536, the official announcement was made: the council would meet at Mantua, May 23, 1537. I dessa förhandlingar ett helt år gick, och sedan, den 2 juni 1536, gjordes det officiella meddelandet: Rådet skulle sammanträda Mantua, 23 maj 1537. What followed next, however, was a whole series of postponements that finally brought the Catholics of Germany to feel that the new pope was as shifty as the old; postponements first to November 1537, then to May 1538, then to April 1539, and then a postponement indefinitely. Det som följde därefter var emellertid en rad uppskjutanden som slutligen väckte den katolska Tyskland att känna att den nye påven var lika lömsk som den gamla, uppskjutningarna först till november 1537, sedan maj 1538, sedan till april 1539, och sedan skjuts upp på obestämd tid.

The reasons given were real enough, the steady refusal of the French king to co-operate (ie, in practice, the impossibility of any French bishop or cardinal taking part in the council), the renewal of the war between France and the emperor, and so forth. De skäl som anförs var ett faktum, att den ständiga vägran att den franske kungen samarbeta (dvs i praktiken omöjligt att någon fransk biskop eller kardinal som deltar i rådet), en förlängning av kriget mellan Frankrike och kejsaren, och så vidare. But it came to be believed that the true cause was that the pope really preferred that the council should not ever take place. Men det kom att tro att den verkliga orsaken var att påven verkligen föredragit att rådet inte någonsin skulle äga rum.

Actually, as the years went by, Paul III came to understand that the task before the council was much more complex than he had conceived, or his official advisors. Faktiskt, som åren gick, kom Paulus III att förstå att uppgiften innan rådet var mycket mer komplicerad än han hade tänkt, eller hans officiella rådgivare. As was to be the case with the Vatican Council, three hundred years later, the official world began by oversimplifying the problem. Som skulle vara fallet med Vatikankonciliet, tre hundra år senare började den officiella världen som förenklar problemet. The heresies, it was thought, could be simply dealt with by re- enacting the various decrees in which, at their first appearance, centuries before, they had been condemned. There would, of course, be no need to discuss such burning topics as the reform of the Curia Romana--that was not the business of any council, but a matter for the pope's personal action. The kätterier, ansågs det, kan enkelt hanteras genom att återupprätta den utformade olika dekreten som vid sitt första framträdande, århundraden innan hade de dömts. Det skulle naturligtvis inte vara nödvändigt att diskutera brännande frågor som reformen av Curia Romana - det var inte verksamhet i något råd, utan en fråga för påvens personliga insatser. The reform of Catholic life, again, called for no great research; the old laws were adequate, if only they were enforced. Reformen av katolska livet igen, efterlyste ingen bra forskning, de gamla lagarna var tillräckliga, om de bara hade efterlevts. The council, once it met, would accomplish its task in a matter of weeks. Rådet, när den väl uppfyllda skulle utföra sitt uppdrag på några veckor. Actually, the working time of the Council of Trent--to anticipate the story--was to amount to four and a half years; the constant hard work of the bishops and theologians who attended would produce a mass of decrees and canons exceeding in volume the whole of the legislation of all the previous eighteen General Councils. Faktiskt, att arbetstiden för rådet av Trent - föregripa historien - var att uppgå till fyra och ett halvt år, ständigt hårt arbete av biskopar och teologer som deltog skulle medföra en massa dekret och kanon än i volym hela lagstiftningen i alla de tidigare arton allmänna råd.

What was also gradually borne in on Paul III was that the kind of council he had in mind--the traditional meeting of bishops--was not at all what Charles V was thinking of, nor the Catholics of Germany. Vad var också så småningom komma på Paulus III var att den typ av råd han hade i åtanke - det traditionella mötet med biskopar - var inte alls vad Charles V tänkte på eller katolikerna i Tyskland. Was the coming council to begin with a new religious crisis, with all these champions of the council demanding a say in how it should conduct its business, in what should appear upon its agenda? Var kommer rådet att börja med en ny religiös kris, med alla dessa mästare i rådet kräver en åsikt om hur man ska bedriva sin verksamhet, i vad som borde finnas på dagordningen? The Catholic critics of the intolerable abuses--for which the Roman Curia was generally held responsible--now expected to be heard, at the council. Luther's insistent cry, that there would never be any reform so long as Rome controlled the council, found echoes in the secret thoughts of many of Luther's Catholic adversaries. Den katolska kritiker av den oacceptabla kränkningar - som kurian hölls övergripande ansvaret - nu väntas bli hörd i rådet. Luthers enträgna rop, att det aldrig skulle bli några reformer så länge Rom kontrollerade rådet fann ekon i hemliga tankar många av Luthers katolska motståndare.

And the achievement of the councils of Constance and of Basel, in those sessions ever since officially disregarded, came into the mind of more than one Catholic reformer as the obvious instrument to bring off the desired improvement. Och uppnåendet av de råd av Constance och Basel, i dessa möten sedan officiellt beaktas, kom in i minnet mer än en katolsk reformer som den självklara instrumentet för att få bort den önskade förbättringen. The acts of these councils, the wholeheartedly Catholic bishop of Vienna (for example) wrote to Rome, were indispensable as a guide to the council now under consideration. De akter av dessa råd, det helhjärtat katolske biskopen i Wien (till exempel) skrev till Rom, var nödvändiga som en vägledning för rådet nu under behandling. German bishops, supporting the pope's desire for a council, were taking for granted that just as they desired it should meet in Germany, so it would follow the pattern of these two classic German councils. How was the pope to accept this position, and not risk at the outset a new damaging controversy about the nature of his own authority? Tyska biskopar, stödde påvens önskan om ett råd, ta för givet att precis som de önskade det borde träffas i Tyskland, så det skulle följa mönstret i dessa två klassiska tyska råden. Hur var påven att godta denna ståndpunkt, och inte risk vid starten en ny skada kontrovers om arten av hans egen myndighet? a controversy that might send thousands of Catholics in Germany, not, indeed, into the Lutheran body but into schism no less disastrous. En motsättning som kan skicka tusentals katoliker i Tyskland, verkligen inte i den lutherska kroppen men i schism inte mindre katastrofal. Then there were the Catholics who, for years, had been thinking that unless the power of the Curia to grant dispensations were checked, reform legislation would be a dead letter from the day it was enacted. Sedan var det katoliker som hade i åratal, har tänkt att om kraften i Curia att bevilja dispens kontrollerades, skulle reformera lagstiftningen vara tomma ord från den dag då den antogs.

"The pope was not merely having bad dreams when he saw these dangers."[1] And so he hesitated, time and again, and even when he did not hesitate he failed to be insistent. "Påven var inte bara har mardrömmar när han såg dessa faror." [1] Och han tvekade, gång på gång, och även när han inte tvekade han inte att vara påträngande. With all his gifts--and with the merit of the great reform he had achieved in his own personal life--Paul III was far from that perfect state where the supernatural controls every act and every thought. Med alla sina gåvor - och med den fördelen att den stora reform han hade uppnått i sitt eget liv - Paulus III var långt ifrån perfekt stat där övernaturliga kontrollerar varje handling och varje tanke. He was not a saint. And as his great servant Cardinal Girolamo Morone once expressed it, "He who conducts God's business must not be exclusively actuated by human considerations."[2] Han var inget helgon. Och hans stora tjänare kardinal Girolamo Morone en gång uttryckte det, "Den som utför Guds verksamhet får inte enbart påverkas av mänskliga faktorer." [2]

The emperor now won over the pope to try what another, much lauded method might do to bring peace to Germany, the method of peaceful negotiation between the theologians of both parties, with reunion (perhaps) as the fruit of "a better understanding of what it is that divides us." Kejsaren vann nu över påven för att testa hur en annan, mångbesjungna metod skulle kunna göra för att skapa fred i Tyskland, metoden för fredliga förhandlingar mellan teologer av båda parter, med återförening (kanske) som frukten av "en bättre förståelse för vad det är som skiljer oss åt. " For many years some leading Catholics had been urging that this way promised better results, some of them influenced in part--let it be bluntly stated--by the fatal delusion that the differences between the Church and the Lutheran bodies did not amount to a real separation. För många år några ledande katoliker hade krävt att detta sätt utlovade bättre resultat, påverkat vissa av dem delvis - låt det vara rent ut sagt - med dödlig villfarelsen att skillnaderna mellan kyrkan och den lutherska organ inte utgjorde ett real separation. This seemingly incredible blindness had one source in the dangerous superficialities of Erasmus, who, for example, saw no reason why any differences mattered provided men agreed in accepting Christ, and who could not understand why either party would not accept as a sufficient statement of the Eucharistic mystery the unexamined ambiguity that Christ is here present somehow. Denna till synes otroliga blindhet hade en källa i den farliga superficialities av Erasmus, som till exempel, såg ingen anledning att eventuella skillnader betydde enligt männen enades i att ta emot Kristus, och som inte kunde förstå varför någon av parterna skulle acceptera som en tillräcklig förklaring av eukaristiska mysteriet the ogranskade tvetydighet att Kristus är närvarande här på något sätt. The "appalling" intellectual confusion of which Jedin[3] speaks is indeed, by this time, a leading characteristic of the age among the Catholics. Den "skrämmande" intellektuell förvirring som Jedin [3] talar faktiskt, vid det här laget, en ledande egenskap av ålder bland katoliker.

Let it be remembered, also, that in the twenty years since the somewhat elementary directions of the bull Exsurge, Rome had not said a word about the divergencies. Låt det komma ihåg också att under tjugo år sedan något grundläggande riktningar tjuren Exsurge, Rom hade inte sagt ett ord om de stora skillnader. Lutheranism had, since then, developed all its doctrines, and a varied host of Catholic writers, each according to his lights and temperament, had, in criticising the heresiarch, offered his own solution for the new theological problems he had posed. Lutherdomen hade sedan dess utvecklat alla dess läror, och en varierande mängd katolska författare, var och en efter ljus och temperament, hade i kritiserat heresiarch, erbjöd sin egen lösning för den nya teologiska problem som han hade ställt. For the Catholic princes and their political advisors the "conference" method offered this advantage that an official business like the General Council must result in clear-cut definitions of doctrine; in sentences, that is to say, and a summons to accept these or take the appropriate punishment; in strong resistance, and- -who knows?--in civil war. För de katolska furstarna och deras politiska rådgivare på "konferens" metoden erbjudas denna förmån som en tjänsteresa som det allmänna rådet måste leda till tydliga definitioner av doktrin, i meningar, det vill säga, och en kallelse att acceptera dessa eller ta lämplig bestraffning, i starkt motstånd, och, vem vet? - i inbördeskrig. And this with Francis I longing to renew the war against Charles; and the French ally, the Turk, already at the gates! Och detta med Francis I längtan att förlänga kriget mot Charles, och franska allierade, Turk, redan vid grindarna! Of the emperor's critical position, in the world of armies, of the grave risk of a Catholic defeat, the belligerents in the Sacred College and the Curia knew all too little. Av kejsarens avgörande roll, i en värld av arméer, av den allvarliga risken för en katolsk nederlag, visste de stridande parterna i Heliga kollegiet och Curia alldeles för litet. Paul III never lost sight of all this. Paulus III förlorade aldrig bort allt detta. His knowledge was one reason for his reluctance to act with decision. Hans kunskaper var en orsak till hans ovilja att agera med beslutet.

The high-water mark of the reunion-through-negotiation movement was the conference held at Ratisbon in the summer of 1541 about which historians are still arguing. Hög-vatten märke i Reunion-through-förhandling rörelse var den konferens som hölls i Ratisbon sommaren 1541 om vilka historiker som fortfarande hävdar. This history is of interest because it does much to explain what, at first sight, is utterly incomprehensible, viz., that nearly thirty years went by before the vitally necessary council met, and also because it reveals the nature of one serious weakness that hampered the Catholic champions in these critical years. Denna historia är av intresse eftersom det har mycket att förklara vad som vid en första anblick, är fullständigt obegripligt, dvs., Att nästan trettio år gick innan livsnödvändig rådet sammanträdde, och också för att det visar vilken typ av en allvarlig svaghet som hindrade Katolska mästare i dessa kritiska år.

To Ratisbon, where most of the princes of Germany attended and the emperor himself, there came two of the principal reformers, Philip Melanchthon and Martin Bucer, the last-named bringing with him a reformer of the second generation who was soon to eclipse in influence all the rest, the young John Calvin. Till Ratisbon, där de flesta furstarna i Tyskland deltog och kejsaren själv, kom två av de största reformatorerna, Philip Melanchthon och Martin Bucer, den sistnämnda han tog med sig en reformator av andra generationen som snart skulle utplånas i inflytande alla de andra, den unge John Calvin. The pope sent, as legate, the Venetian Gaspar Contarini, theologian and statesman, the greatest figure the Curia had known for generations, and a man of saintly life. Påven skickade, som legat, den venetianska Gaspar Contarini, teolog och statsman, den största siffran kurian hade känt i flera generationer, och en man av heligt liv. If Contarini, a steady opponent of extreme solutions, went to Ratisbon still really believing that disagreement about the essentials was not so serious as many believed, he was soon enlightened. Om Contarini, en stadig motståndare till extrema lösningar, gick till Ratisbon fortfarande verkligen tror att oenighet om det viktigaste var inte så allvarlig som många trodde, var han snart upplyst. Though he contrived an apparent, momentary harmony on the question of Justification, there was no resolving the flat contradictions he encountered on the doctrines of the Eucharist and of the sacrament of Penance. Även om han krystat en uppenbar, tillfälliga harmoni i frågan om rättfärdiggörelsen, fanns det ingen lösning på platta motsägelser han stötte på läran om nattvarden och sakrament botens. The conference failed utterly, and when Paul III announced that the preparation for the General Council would be resumed the emperor did not dissent. Konferensen misslyckades helt, och när Paulus III meddelade att förberedelserna för det allmänna rådet skulle återupptas kejsaren inte oliktänkande. The conference had had this useful result: it demonstrated to the "practical" minds the truth which the controversial theology of twenty years had ever insisted on, that Catholicism and the new theologies were contradictory, and impossible to reconcile. Konferensen hade detta användbara resultat: det bevisas att den "praktiska" hjärnor sanningen som den kontroversiella teologi tjugo år någon gång hade insisterat på att katolicismen och den nya teologier var motstridiga och omöjliga att förena.

The bull convoking the council is dated May 22, 1542. Tjuren sammankallande rådet är daterad den 22 Maj 1542. It was to meet on November 1 following, at the episcopal city of Trent, the first town outside Italy on the great road along which for a thousand years and more the traffic had travelled between Rome and Germany. Det var för att möta den 1 november efter kl biskopsämbetet staden Trent, den första staden utanför Italien på stora vägen längs som för tusen år och mer trafik hade rest mellan Rom och Tyskland. Trent was a city of the empire, a German city where the bishop was also the reigning prince. Trent var en stad av riket, en tysk stad där biskopen var också den regerande fursten. Eighty miles to the north, along the same road, is Innsbruck, the capital of Charles V as Count of Tyrol. Åttio miles norr, längs samma väg, är Innsbruck, huvudstad i Charles V som greve av Tyrolen.

The three legates appointed to preside arrived at Trent on November 2. De tre utsedda legater presidera anlände till Trent den 2 november. They found scarcely a single bishop awaiting them. De hittade knappt en enda biskop väntar dem. In January 1543 the representatives of the emperor arrived, and very slowly bishops came in-- very slowly, for by May there were no more than a dozen. I januari 1543 företrädare för kejsaren kom, och mycket långsamt biskopar kom - mycket långsamt, i maj fanns det inte mer än ett dussin. The fact was that four months before the summons of Paul III's bull, the long-expected war had broken out between France and the empire. Faktum var att fyra månader före stämningen av Paulus III: s tjur, det länge väntade kriget brutit ut mellan Frankrike och riket. Francis I had explicitly refused to countenance the council, and had forbidden the hundred bishops of France to leave the country. Francis I uttryckligen vägrat gå med på att rådet, och hade förbjudit hundra biskoparna i Frankrike att lämna landet. The emperor, driven to fury by the pope's determined neutrality in the war, had taken a similar course, barring out thereby any participation of the bishops, not only from Spain, but from his kingdom of the Two Sicilies (110 bishops), from the Netherlands, from Austria and Hungary; and affording an excuse for all the bishops of the empire. Kejsaren, driven till raseri av påven beslutsamma neutralitet i kriget, hade en liknande kurs, spärra ut och därmed något deltagande av biskoparna, inte bara från Spanien, men från hans rike av Bägge Sicilierna (110 biskopar), från Nederländerna, från Österrike och Ungern, och som erbjuder en ursäkt för alla biskopar i riket. A General Council, at a time when three fourths of the bishops of the world were violently prevented from attending? A Allmänna rådet, vid en tidpunkt när tre fjärdedelar av biskoparna i världen var våld hindrade att delta? By July 1543 there was only one thing to be done, suspend the council yet once again. Av juli 1543 fanns det bara en sak att göra, avbryta rådet ännu en gång.

How, upon the peace between the rival sovereigns (September 1544), Francis I withdrew his prohibition, while Charles was reconciled to the pope, and how next there supervened the new trouble over the investment of the pope's son with the duchies of Parma and Piacenza--all these highly relevant matters must be studied elsewhere.[4] But in November 1544 Paul III revoked the suspension of the council, and on March 13, 1545, the legates once more made their entry into Trent. Hur, på fred mellan de rivaliserande härskarna (September 1544), Francis I drog tillbaka sitt förbud, medan Karl försonas med påven, och hur nästa där supervened nya besvär över investeringarna av påvens son med hertigdömena Parma och Piacenza - Alla dessa mycket relevanta frågor måste studeras på annat håll. [4] Men i November 1544 Paulus III återkallas tillfälligt upphävande av rådet, och den 13 mars, 1545, den legaterna gång gjorde de träder i Trent.

The council was solemnly opened there on December 13, with thirty-one bishops in attendance and forty-eight theologians and canonists, technical experts, summoned to assist them. Rådet öppnades högtidligen det den 13 december, med trettioen biskopar närvarande och fyrtioåtta teologer och canonists, tekniska experter, som kallas att bistå dem.

It will perhaps help the reader if, before the attempt is made to convey what is contained in the legislation of Trent--itself equal in volume to this present work--it is stated, once and for all, that the various political difficulties that had delayed the council's meeting for so many years never ceased to harass it during its entire progress. Det kommer kanske hjälpa läsaren om, innan försök görs att förmedla vad som står i lagstiftningen av Trent - vilket i sig lika i volym till det här aktuella projektet - det anges en gång för alla, att de olika politiska svårigheter som hade försenat rådets möte i så många år aldrig upphört att trakassera den under hela sin utveckling. Here, of course, lay the cause of the two long suspensions which the council suffered--one of four years and one of ten. Här, naturligtvis, låg orsaken till två långa indragningar som rådet lidit - en av fyra år och en av tio. The council's history has, in fact, three chapters: sessions 1-10, December 13, 1545, to June 2, 1547; sessions 11-16, May 1, 1551, to April 28, 1552; sessions 17-25, January 17, 1562, to December 4, 1563 Rådets historia har faktiskt tre kapitel: sessioner 1-10, December 13, 1545, till 2 juni 1547, sessioner 11-16, 1 maj, 1551, till April 28, 1552, sessioner 17-25, 17 januari , 1562, till December 4, 1563

What I now propose to do is to explain how the council organised itself, how the bishops and the technicians did their work, and then to show, by some examples, the tone of the council's treatment of the twofold task before it, viz., the restatement of belief in opposition to the new theologies, and the reformation of Catholic life. Vad jag nu föreslår att göra är att förklara hur rådet organisera sig, hur biskoparna och tekniker gjorde sitt arbete, och sedan visa, genom några exempel, tonen i rådets behandling av den dubbla uppgiften innan, dvs., omräkningen av tron på motstånd mot den nya teologier, och reformation av katolska livet.

The direction of the council was in the hands of the three cardinal- legates. Of these the senior, Gian Maria del Monte, a man of fifty-eight, had been in the service of the papal curia for well over thirty years. Riktningen av rådet var i händerna på de tre kardinal-diplomater. Av dessa är den ledande hade Gian Maria del Monte, en man på femtioåtta, varit i tjänst hos den påvliga kurian i över trettio år. He was esteemed one of its leading canonists and had a vast experience of administration, civil and ecclesiastical. Han var aktad en av dess ledande canonists och hade stor erfarenhet av administration, civila och kyrkliga. He was the practical man of the trio, level-headed, firm, and a good manager of men. Han var den praktiske mannen i trion, nivå logotyp, fast, och en bra chef för män. The second in rank, Marcello Cervini, was another type altogether, a theologian primarily and a man of rigidly austere life, dedicated passionately to the extirpation of the abuses that had almost become an ecclesiastical institution. Den andra i rang, Marcello Cervini, var en annan typ helt, en teolog i första hand och en man med strängt stränga liv, tillägnad passionerat till UTPLÅNANDE av missbruk som nästan blivit en kyrklig institution. He was not really a curialist at all, and had come to the notice of Paul III as a tutor to the pope's two grandsons whom the old man had made cardinals, at the age of fifteen, in the opening weeks of his reign. Han var egentligen inte en curialist alls, och hade kommit till meddelandet om Paul III som handledare till påvens två barnbarn som den gamle mannen hade gjort kardinaler, vid femton års ålder, i den inledande veckorna av sin regeringstid. The third legate was the solitary English cardinal, Reginald Pole, the near kinsman of King Henry VIII, and an exile for his faith this many a year. His mother, and other relations, had some years before been executed by the king, and the cardinal was continuously in danger from the Italian bravos whom Henry hired to assassinate him. Den tredje legat var ensam engelska kardinalen, Reginald Pole, en nära släkting till kung Henry VIII, och en förvisning för sin tro så här många år. Hans mor och andra relationer, hade några år tidigare genomförts av kungen, och kardinal var ständigt i fara från italienska Bravos vilka Henrik anställdes för att mörda honom. Pole, at forty-five, was roughly Cervini's contemporary, a scholar primarily, the Christian humanist indeed, and learned in the Fathers, in the new Renaissance manner. Pole, vid fyrtiofem, var ungefär Cervini samtida, en lärd man i första hand de kristna humanistiska verkligen, och lärde i fäderna, i den nya renässansen sätt. With his great friend Contarini, whom a premature death had carried off in 1542, he was regarded by all as the very embodiment of the Catholic Reformation. Med sin stora vän Contarini, varav en för tidig död fört bort 1542, betraktades han av alla som själva förkroppsligandet av den katolska reformationen. It fell to him to write the opening address of the legates to the council--a frank admission that it was clerical sin mainly that had brought religion to this pass, and a passionate plea for sincerity in the deliberations. Det föll honom att skriva ett inledningsanförande av legater till rådet - en ärlig erkänna att det var kontorister synd huvudsakligen som fört religionen till detta pass, och en passionerad plädering för uppriktighet i överläggningarna. One who was present has recorded that as the secretary of the council read the speech, the bishops instinctively turned to look at Pole, recognising from its tone and content who was its actual author. Paul III could have given no clearer sign of his own sincerity than in this association of Cervini and Pole in the direction of the longed-for council.[5] En som var närvarande har noterat att som sekreterare i rådet läsa det tal, biskoparna instinktivt vände titta på Nordpolen, erkännande av dess utformning och innehåll som var dess egentliga upphovsman. Paulus III hade kunnat ge några tydligare tecken på hans egen uppriktighet än i denna sammanslutning av Cervini och Pole i riktning mot den efterlängtade rådet. [5]

As to procedure, the bishops decided that only bishops and generals of religious orders should have the right to a vote. När det gäller förfarandet beslöt biskoparna att endast biskopar och generaler av religiösa ordnar bör ha rätt till en röst. The question whether to treat doctrinal matters first (as the pope required, to the anger of Charles V) or the reforms, they settled by treating both simultaneously-- along with each decree about a doctrine called in question by the reformers there would be enacted a definite law about reforms. Frågan om att behandla dogmatiska frågorna först (som påven krävs, att vrede Charles V) eller reformer, bosatte de sig genom att behandla båda samtidigt - tillsammans med varje dekret om en doktrin ifrågasättas av reformatorerna skulle antas en bestämd lag om reformer. After some experiments the following system of work was adopted. Efter några försök följande system för arbete antogs. The technicians would debate the proposed decree with the bishops assisting as an audience. Tekniker skulle debattera de föreslagna dekret med biskoparna bistå som publik. This was the meeting called the "particular congregation" of the council. Detta var mötet kallas "särskild församling" i rådet. Next the bishops, meeting alone, discussed the matter under the presidency of the legates--the "general congregation"--and came to a final conclusion about the text. Nästa biskoparna, mötet ensam, diskuterat frågan under ordförandeskapet i legaterna - den "allmänna församlingen" - och kom fram till en definitiv slutsats om texten. Then, in a public meeting called a "session," an open vote was taken and the decree read out as the council's definition. Då, i ett offentligt möte som kallas en "session" öppen omröstning togs och dekretet avläsas som rådets definition. In the first chapter of the council's history the public sessions took place in the cathedral of Trent, later in the church of S. Maria Maggiore. The particular congregations were held in various mansions of the little city. Of the twenty-five public sessions between 1545 and 1563, seventeen were devoted to definition of doctrine and the promulgation of reform laws. I det första kapitlet i rådets historia offentliga möten ägde rum i katedralen i Trent, senare i kyrkan Santa Maria Maggiore. Den särskilda församlingar hölls i olika boningar i den lilla staden. Av de tjugofem offentliga möten mellan 1545 och 1563, sjutton har ägnats åt definitionen av doktrin och utfärdande av reformen lagar. The rest were ceremonial occasions for the transacting of the inevitable legal formalities--the opening of the council, the various suspensions, and reopenings, and so forth. Resten var ceremonier för transaktionsvillkoren av oundvikliga juridiska formaliteter - öppnandet av rådet, olika tillfälliga avbrott, och reopenings, och så vidare.

The technical work done by the bishops, the theologians, and the canonists was of a very high order, and the work was done thoroughly. Det tekniska arbete som biskopar var teologer, och canonists av mycket hög ordning, och arbetet gjordes grundligt. It took, for example, seven months to hammer out the decree on the key doctrine of Justification, forty-four particular congregations and sixty-one general congregations. Det tog till exempel till sju månader hamra ut dekret om de centrala läran om rättfärdiggörelsen, fyrtiofyra särskilt församlingar och Sextioen allmän församlingar. The decrees about belief especially are evidence of the theological revival that had begun with the emergence of the great figure of Cajetan, and is marked by the teaching of Francis de Vittoria and Soto-- the last named of whom actually took part in the council. Dekreten om tron är särskilt bevis på den teologiska väckelse som började med uppkomsten av den mycket välkända Cajetan, och präglas av undervisning i Francis de Vittoria och Soto - de sistnämnda av dem som deltog i rådet. The language of the decrees, again, is that of men influenced by the new classical learning of the Renaissance--as is that other literary monument of the council, the so-called Catechism of the Council of Trent. Språket i dekret, återigen, är att män påverkas av de nya klassiska lära av renässansen - som är att andra litterärt monument av rådet, så kallade Katekes rådet av Trent. And all in all, the theological achievement of Trent is a memorial to the small band of competent writers who, from Luther's first adventure, had never ceased to examine critically and to expose the weaknesses and the mischievousness of his theology. Och allt som allt är den teologiska uppnå Trent ett minnesmärke över den lilla skaran av behöriga författare som hade från Luthers första äventyr, aldrig upphört att kritiskt granska och avslöja svagheterna och den mischievousness av hans teologi.

It was a small band also who, at Trent, whether of the theologians or of bishops, brought about this great result. Det var ett litet band också som vid Trent, både i det teologer eller av biskopar, lett till denna stora resultat. The modern French historian who, to a statement similar to this, appends the word heureusement was not merely cynical. The comparatively small number of bishops made for manageable discussions. Den moderna franska historiker som, ett uttalande som liknar detta, läggs ordet heureusement var inte bara cynisk. Det jämförelsevis litet antal biskopar gjorda för hanterbara diskussioner. When, three hundred years later, there appeared at the Vatican Council some seven hundred or so bishops and, in the early days, the drafts of decrees prepared proved inadequate, and debates dragged on endlessly, a prelate who knew his history said, feelingly, "If the Fathers of Trent could rise from their graves, they would disown us." När tre hundra år senare, syntes vid Vatikankonciliet cirka sju hundratal biskopar och, i början visade sig utkasten beredd dekret bristfällig, och debatten drog ut på oändligt, en prelat som kunde sin historia sa, innerligt, "Om fäderna av Trent skulle kunna stiga ur sina gravar, skulle de förneka oss." The number of bishops present at the Tridentine sessions varied greatly. Antalet biskoparna närvara vid tridentinska sessioner varierade mycket. At the opening of the council there were, besides the legates, 32. Vid öppnandet av rådet fanns, förutom legaterna, 32. During the remainder of this first (1545-47) period the numbers gradually increased to 68. Under resten av detta första (1545-47) tid antalet successivt ökat till 68. In the two sessions of the second (1551-52) period there were 44 and 51, respectively. I de två sessioner i den andra (1551-52) period fanns det 44 och 51, respektive. The third (1562-63) period began with 105, and rose to 228 at the session of November 11, 1563. Den tredje (1562-63) perioden började med 105, och steg till 228 vid mötet i November 11, 1563. At the closing session there were 176. As well as the bishops, there were also present the generals of five religious orders, who were full members of the council, with the right to speak and to vote. Vid det avslutande mötet fanns det 176. Förutom biskoparna fanns också närvarande generalerna fem religiösa ordnar, som var fullvärdiga medlemmar i rådet, med rätt att tala och rösta. Two of these played a principal role in the council, the Augustinian Girolamo Seripando[6] in the Paul III period of the council, and the Jesuit, Diego Lainez in the two closing years. Två av dessa spelade en framskjuten roll i rådet, augustinska Girolamo Seripando [6] i Paul III period av rådet, och jesuiten, Diego Lainez under de två sista åren.

Throughout the council, the great majority of the bishops were from Italian sees--which does not imply that they were all equally at the disposal of the Curia Romana. Under hela rådet, den stora majoriteten av biskopar från italienska ser - vilket inte innebär att de alla var lika till förfogande av Curia Romana. The Italy of the sixteenth century was not, of course, a single unified national state. Att Italien av det sextonde århundradet var naturligtvis inte en enda enhetlig nationalstat. In central Italy--one sixth of the whole Italian territory--the pope was the sovereign. I mellersta Italien - en sjättedel av hela Italiens territorium - påven var suveräna. To the south and in Sicily and Sardinia, it was Charles V (as King of Naples) who ruled, and he also ruled the Duchy of Milan in the north. I söder och på Sicilien och Sardinien, var det Charles V (som kung av Neapel) som styrde, och han styrde också hertigdömet Milano i norr. Whether the 110 bishops of the kingdom of Naples were likely to favour papal policies against those of their king needs no telling. Huruvida de 110 biskopar i Konungariket Neapel sannolikt skulle gynna påvliga politik mot de av deras kung behöver inte berätta. To the east of Milan lay the Venetian Republic, one of the most powerful states in Europe which, notoriously and for generations, had taken its own line in ecclesiastical affairs. Öster om Milano låg den venetianska republiken, ett av de mäktigaste staterna i Europa som bekant och generationer, hade tagit sin egen linje i kyrkliga angelägenheter. In a list of 270 bishops present, at one time or another, during the third period of the council, 187 are set down as "Italians," 31 are Spaniards, 26 French, with no more than 2 from Germany. I en lista med 270 biskopar närvarande på ett eller annat tillfälle, under den tredje perioden av rådet, 187 är fastlagda som "italienare" 31 är spanjorer, 26 franska, med högst 2 från Tyskland.

The various orders of friars played a great part in the council, furnishing the bulk of the theological experts, and--many others of them--sitting as bishops. Olika beställningar av munkar spelat en stor roll i rådet, inredning huvuddelen av teologiska experter, och - många andra av dem - sitter som biskopar. There were no fewer than 23 Dominican bishops at the council, for instance, and a total of 28 Dominican theologians besides. Det fanns inte mindre än 23 Dominikanska biskopar i rådet, till exempel, och totalt 28 Dominikanska teologer annat. It was at Trent that St. Det var vid Trent att St Thomas Aquinas first really came into his own as the doctor communis among the theologians. Thomas Aquinas första riktigt kom till sin egen, eftersom läkaren communis bland teologer.

The prestige of the Council of Trent was to approach the fabulous in the ensuing centuries. Prestige rådet av Trent var att närma sig den fantastiska under de följande århundradena. And not surprisingly. Och inte överraskande. In answer to the challenge of the reformers it had surveyed anew the greater part of the Christian belief and had reaffirmed it, always with an especial explicitness about the points where Luther and the rest had gone astray. Som svar på den utmaning som reformatorerna hade undersökts på nytt större delen av den kristna tron och fick bekräftat det, alltid med en särskild explicitness om de punkter där Luther och resten hade gått vilse. It had looked directly in the face the dreadful disorders that had for centuries disfigured the practice of religion, and had laid the axe to the root of the tree. Det hade sett direkt inför det fruktansvärda sjukdomar som hade under århundraden vanställda utövandet av religion, och lagt yxan till roten på trädet. It had no less boldly innovated in the remedies it provided. Det hade inte mindre djärvt förnyas i rättsmedel det som. The decrees of Trent "remain to this very day, the most noble part of all the Church's legislation," a modern authority can say.[7] All this is what every man knows about the Council of Trent. Dekreten av Trent "förblir intill denna dag, den ädlaste delen av alla kyrkans lagstiftning," en modern myndighet kan säga. [7] Allt detta är vad varje människa vet om rådet av Trent. It remains for us to examine, a little more in detail, what those scores of pages of reform decrees contain. Det återstår för oss att granska lite mer i detalj vad dessa värderingar sidor av reformen förordningar innehåller. Perhaps the summary will be less deadly if it follows the simple historical fact that the council abolished altogether many practices hitherto lawful, and introduced much that was new, and that it hoped to secure the future observance of what it now decreed by the related legal devices of a new kind of power for the diocesan bishop and of penalties for wrongdoing that would work automatically. Kanske sammanfattningen blir mindre dödlig om den följer det enkla historiskt faktum att rådet avskaffats Många metoder som hittills lagliga, och infört mycket nytt, och att man hoppas på att säkra framtiden iakttagande av vad det nu påbjuds av tillhörande rättsliga enheter av en ny typ av makt för stiftsrådet biskopen och påföljder för förseelser som skulle fungera automatiskt. The summary list of the achievements that follows is not, of course, complete, and it does not follow the chronological order of the sessions. Den sammanfattande lista över de insatser som följer är naturligtvis inte komplett, och det inte följer den kronologiska ordningen för sessionerna.

Of all the chronic scandals of the fourteen to the sixteenth centuries none had given rise to more continuous resentment than the papal licences to ecclesiastics to hold more than one see, or abbey, or parish simultaneously--scandals connected with what is called compendiously, the benefice system. Av alla kroniska skandaler av de fjorton till sextonde århundradena ingen hade gett upphov till mer kontinuerlig förbittring än påvens tillstånd till präster att hålla mer än en se, eller kloster, eller socken samtidigt - skandaler med vad som kallas compendiously, den Beneficium system. Trent utterly forbade this practice--even where the beneficiaries were cardinals--and the council ordered all existing pluralists to surrender all but one of the benefices they held. Trent förbjöd fullständigt denna praxis - även om mottagarna var kardinalerna - och rådet beordrade alla befintliga pluralister att överlämna alla utom en av de benefices de höll. It abolished, also, all expectatives, that is to say, all grants of posts when they next fell vacant; and, with these, "coadjutorships with the right of succession," the practice whereby the benefice-holder secured, in his own lifetime, the nomination of his successor (a relative usually) to whom, when something better for himself turned up, he could surrender the parish, or canonry, or see. Det avskaffades också, allt expectatives, det vill säga, alla bidrag tjänster när de nästa föll lediga, och med dessa, "coadjutorships med arvsrätt," praxis enligt vilken Beneficium innehavaren säkras under sin livstid , utnämningen av hans efterträdare (en relativ oftast) till vem, när något bättre för sig själv dök upp, kunde han överlämna församling, eller STIFT, eller se. The choice of coadjutors to sees was strictly reserved henceforth to the pope. Valet av coadjutors som ser var förbehållen strikt hädanefter till påven. Meanwhile the third chronic benefice scandal was checked--the absentee priest or abbot or bishop, who never even saw his flock but merely drew the profits while a hireling tended them at a salary. Under tiden den tredje kroniska Beneficium skandal kontrollerades - den frånvarande präst eller abbot eller biskop, som aldrig ens såg sin flock utan bara gjorde vinster medan en fuling tenderat dem på en lön. Dealing with which the council roundly says, "The law about residence has become in practice a dead letter." Att handskas med vilken rådet oförblommerat säger, "Lagen om bostad har i praktiken blivit en död bokstav." The new method of dealing with this old trouble was to forbid all licences allowing clerics with a cure of souls to reside away from their posts, to set out in detail the limits of the temporary leave annually allowed them, and to provide an automatic penalty of loss of right to the income--so that the delinquent who managed to get the income was, in effect, stealing it and bound to restitution. Den nya metoden att hantera detta gamla problem var att förbjuda alla licenser tillåter präster med SJÄLAVÅRD att bo borta från sina tjänster, för att i detalj gränserna för tillfälligt lämnar årligen får dem, och att tillhandahålla en automatisk straffavgift Förlust av rätten till inkomst - så att den brottsliga som lyckades få den inkomsten i praktiken, stjäla och bundna till restitution. No more were there to be sees where, like Milan, no archbishop had resided for a hundred years. Inga fler var där för att ser var, som Milan hade ingen ärkebiskop bott i hundra år.

Other dispensations, to the profit of the benefice-hunting cleric, which were now abolished were the permissions which enabled newly appointed bishops to delay their consecration all but indefinitely, so that boys could be appointed to sees, draw their revenues (or their parents draw them in their stead), and, when arrived at an age to be ordained and consecrated, could remain in their semi-lay state until, succeeding to some lay dignity, they chose to resign an abbey or see, marry and found a family. Andra undantag, till förmån för den Beneficium-jakt präst, som avskaffades nu var de behörigheter som möjligt nyutnämnda biskopar att fördröja sin vigning alla men på obestämd tid, så att pojkarna skulle utses till ser, dra sina intäkter (eller deras föräldrar dra dem i deras ställe), och då kom fram till en ålder som ordineras och invigd, kan bli kvar i deras delvis låg tillståndet tills, lyckas vissa lägga värdighet, valde de att avgå ett kloster eller se, gifta sig och bilda familj. No one, henceforward, is to be appointed to a see who has not been in Holy Orders for at least six months, and he must be consecrated within six months, or the appointment lapses. Ingen, hädanefter, skall utses för att se en som inte har varit i vigningen i minst sex månader, och han måste vara invigd inom sex månader, eller utnämning upphör. For lesser clerics, the dispensation, so often given, to delay receiving the orders which were the very condition of holding the post was likewise abolished; and also licences to be ordained by whatever bishop the cleric chose. För mindre präster, undantaget inträffade, så ofta ges att skjuta emot beställningar som var själva förutsättningen för att hålla tjänsten avskaffades också, och även licenser som kan ordineras av vad biskop prästen valde. Bishops were now told that it was their duty to ordain personally all the clerics destined to work in their own particular sees. Biskopar fick höra nu att det var deras plikt att viga personligen alla präster avsett att arbeta i sina egna särskilda ser. The benefice-holder not yet ordained must go for ordination to the bishop of the diocese where his benefice lay. The Beneficium-Innehavaren inte ännu ordinerade måste gå för ordination till biskopen i stiftet där hans Beneficium låg.

Money--the cleric's need and desire for more and more of it--was certainly one main cause of the religious malaise whence Luther's chance came. Pengar - prästen behov och önskan om mer och mer av det - var verkligen en huvudsaklig orsak till religiösa sjukdomskänsla varifrån Luthers chans kom. Trent cut away two perennial sources of trouble by abolishing, under most stringent automatic penalties, the custom by which bishops, making the visitation of their dioceses, either levied a tax on the parishes visited, or were given tributes of affection, free gifts, etc., in the shape of money, and otherwise. Trent skära bort två perenn källor till problem genom att avskaffa, enligt de strängaste automatiska sanktioner, anpassade efter vilken biskopar, göra besök av deras stift, antingen tas ut en skatt på församlingar som besöktes, eller fick hyllningar av tillgivenhet, gåvor etc. ., i form av pengar och annat. And it abolished similar age-long customs for the benefit of the bishop at ordinations. Finally the council remembered Luther, and how his revolution had started, in 1517, with a declaration against Indulgences which stressed the scandals deriving from the connection between these and the Christian duty to give alms to pious causes. Och det avskaffas liknande urgamla tullen till förmån för biskopen i prästvigningarna. Rådet har slutligen mindes Luther, och hur hans revolution började i 1517, med en förklaring om avlatsbrev som betonade de skandaler som följer av sambandet mellan dessa och kristna plikt att ge allmosor till fromma orsaker. The council speaks of these abuses as the occasion of heretical blasphemies, and of the wickedness of the alms collectors' practices being the source of great mischief to the ordinary Catholic. Rådet talar för detta missbruk som vid kättersk hädelser, och ondska av allmosor samlingar praxis är källan till mycket ont för vanliga katolska. The very office-- name and thing--of clerical "alms-collector" (questor in Latin) is therefore abolished, the council bluntly stating that after two centuries of lawmaking there seemed to be no hope of their amendment. Själva kontoret - namn och sak - av kontorspersonal "allmosor-insamlare" (questor på latin) är därför avskaffas, rådet rakt på sak om att efter två århundraden av lagstiftning verkade det finnas något hopp för sina ändringsförslag. The duty of announcing Indulgences was reserved henceforward to the bishop of the diocese, and, for the future, the giving of an alms was never to be the necessary condition for the gaining of an Indulgence. Plikt att tillkännage avlatsbrev var förbehållen hädanefter till biskopen i stiftet, och för framtiden, för att ge bort en allmosa aldrig skulle bli nödvändigt villkor för att få en Indulgence.

Finally, in the matter of marriage, the council restricted the force of the law which forbade marriage between in-laws (so to call them) related through sinful sex relations,[8] between those related through a brother or sister's solemn espousals (sponsalia), or by the spiritual relationship set up through the sacrament of baptism--the council frankly admitted that the number of these prohibitions had become an occasion of sin to very many, of invalid marriages, for example, contracted in ignorance, which the partners refused to abandon, and which could not be broken off without danger of further sin. Slutligen, i fråga om äktenskap, rådets begränsade kraft av lagen som förbjöd äktenskap mellan i-lagar (så att kalla dem) närstående genom syndig sex relationer, [8] mellan de närstående genom en broder eller syster högtidlig espousals (sponsalia ), eller genom det andliga förhållandet det genom sakrament dopet - Rådet öppet medgivit att antalet sådana förbud hade blivit ett tillfälle till synd att väldigt många, av ogiltiga vigslar, till exempel, kontrakterade i okunskap, där parterna vägrade att överge, och som inte kan avbrytas utan fara för ytterligare synd. The council also abolished secret marriages--marriages where none need be present but the man and woman who contracted the marriage. Rådet avskaffade också hemligt äktenskap - äktenskap där ingen behöver vara närvarande, men den man och kvinna som ingått äktenskap. Such marriages--provided the parties were really free to marry--were true marriages. Sådana äktenskap - under förutsättning att parterna verkligen var fri att gifta sig - var sant äktenskap. But since the fact of the marrying could not be proved by independent testimony, and since the mutual contradiction of the two partners (should one of them choose to abandon the other) was not capable of resolution, these secret marriages were a chronic source of trouble. The Church, says the council's decree (Tametsi, November 11, 1563), "has ever held the practice in detestation, and strictly forbidden it." Men eftersom det faktum att gifta sig kunde inte styrkas av oberoende vittnesbörd, och eftersom inbördes strid med två partner (om en av dem väljer att överge den andra) var inte i stånd att resolutionen var dessa hemliga äktenskap en kronisk stört . Kyrkan, säger rådets dekret (Tametsi, November 11, 1563), "har någonsin hållits praxis i avsky, och strängt förbjudit det." To contract a marriage in this way was, generally speaking, a grave sin. Att ingå äktenskap på detta sätt var, generellt sett, en stor synd. Those married in this clandestine fashion were, once the fact was discovered or admitted, condemned to a public penance in reparation of the scandal, and compelled to renew their matrimonial pledges in due form in the parish church. De gifte sig i lönndom var gång det faktum upptäcktes eller tas upp, dömd till en offentlig botgöring i skadestånd av skandalen, och tvingas att förnya sina äktenskapliga löften i vederbörlig ordning i församlingskyrkan. The council's proposal, to decree that clandestine marriages were, by the fact, not marriages at all, met with strong opposition. Rådets förslag fastslå att olagliga äktenskap var av det faktum, inte äktenskap alls, mötte starkt motstånd. All, of course, acknowledged the terrible evil they had caused from time immemorial, but many bishops doubted whether the Church had the power to make the declaration which, for the future, nullified all marriages but those contracted before three witnesses, one of whom must be the parish priest (parochus, ie, "pastor" in the modern American parlance) or a priest licensed by him or by the bishop.[9] The reader will perceive, behind the objection, the shade of a doctrinal controversy about the power of the Church of Christ with reference to the matter and form of the sacraments. Allt, naturligtvis, erkände fruktansvärt ont de hade orsakat sedan urminnes tider, men många biskopar tvivlade kyrkan hade makt att göra den förklaring som, för framtiden, tillintetgjort alla äktenskap men som tecknas före tre vittnen, varav en måste vara församlingsprästen (parochus, dvs licensierade "pastor" i den moderna amerikanska språkbruket) eller en präst som han eller av biskopen. [9] Läsaren kommer att uppfatta, bakom invändningen, skuggan av en doktrinär kontrovers om makt av Kristi kyrka med hänvisning till frågan och genom sakramenten. To avoid the chance of a debate about this, the council dealt with the practical problem only, and it is among the disciplinary reforms, and not among the decrees on doctrine, that the great change was placed. För att undvika risken för en debatt om detta, rådet behandlade praktiska problem bara, och det är bland de disciplinära reformerna, och inte bland de dekret om läran, att den stora förändringen var placerad. At the same time the council refused to declare null for the future marriages of young people made without the consent of their parents. Samtidigt Rådet vägrade att förklara null för framtida äktenskap för ungdomar som tillverkats utan medgivande från föräldrarna. "Had there been no other reason for calling this council," said a bishop who took part in it,[10] "this task alone, the condemnation of furtive marriages, would have justified its being summoned, for there was not a corner of the world that this plague had not infected, the occasion, for generations, of an infinity of wicked deeds."[11] "Hade det funnits någon annan anledning för att kalla detta råd, sade en biskop som deltog i det, [10]" det här på egen hand, skulle fördömandet av förstulen äktenskap, har motiverat sitt ha kallats, ty det fanns inte ett hörn av världen att denna plåga inte hade smittats, tillfälle, i generationer, en oändlighet av onda gärningar. "[11]

The bishop's arm as a reformer is strengthened, time and again, in the Tridentine reforms, by the clause that he acts "as delegated for this by the Holy See." Biskopens armen som en reformator stärks, gång på gång, i den tridentinska reformer, med en klausul om att han agerar "enligt vad som delegeras till detta genom den Heliga Stolen." This in such matters as these: the visitation of all chapters within his diocese, of all monasteries which are held "in commendam,"[12] and of all "pious places," ie, places of pilgrimage, shrines, and so forth; for the examination of all dispensations sent through him, from Rome, to his subjects (and henceforth it is always to the petitioner's bishop that dispensations will be sent), of all Roman permissions to change the terms of wills; the examination and correction of all notaries, a race whose costly incompetence is frequently complained of; the correction of all secular clerics who live in his diocese, and of all regulars there who are not living within a monastery; for the summary, out- of-hand correction of notorious and defiant concubinary clerics, and for the suppression of all abuses and superstitions centering round the mass. Detta i sådana frågor som dessa: det visitation av samtliga kapitel inom sitt stift, av alla kloster som hålls "i commendam," [12] och av alla "fromma platser", dvs platser pilgrimsfärd, helgedomar, och så vidare; för granskning av alla dispenser skickas via honom från Rom, till hans undersåtar (och numera är det alltid att framställarens biskop som dispenser kommer att skickas), av alla romerska behörighet att ändra villkoren för testamenten, granskning och rättning av alla notarier, en ras vars dyr inkompetens har ofta klagat över, korrigering av alla sekulära präster som lever i sitt stift, och alla stammisar det som inte lever i ett kloster, för att sammanfatta, out-of-hand korrigering av ökända och trotsig concubinary präster, och för avskaffandet av alla övergrepp och vidskepelse centrering kring massan.

In all these cases the bishop's sentence takes effect immediately. I samtliga dessa fall biskopens meningen träder i kraft omedelbart. He is given the like power to unite neighbouring parishes, and to divide parishes that are, geographically, too large, and this whether the priests are willing or not, and he may finance the new from the revenues of the old as he judges best. Han får som effekt att förena angränsande församlingar, och dela upp församlingar som geografiskt, för stor, och detta oavsett om prästerna vill eller inte, och han får finansiera nya från inkomster gammal som han anser bäst. Where the priest is too ignorant to preach, the bishop may provide him with a better instructed curate, fix his salary and compel the parish priest to pay it. Dilapidated churches are a frequent subject of comment in all medieval church records. Om prästen är för okunnig för att predika, kan biskopen ge honom ett bättre uppdrag kyrkoherden, fastställa hans lön och tvinga församlingsprästen att betala. Förfallna kyrkor är ofta föremål för kommentarer i alla medeltida kyrkböckerna. The bishop's powers "as delegated," etc., make it possible to compel the repair of churches, ie, to compel those to whom the parish revenues are paid to finance the repairs, even the repairs of monastic churches where the superior of the local abbot is negligent in this duty. Biskopens makt "som delegerade" etc., gör det möjligt att tvinga reparation av kyrkor, dvs att tvinga dem som socknen inkomsterna till att finansiera reparationerna, även reparationer av klostrens kyrkor där den överordnade till den lokala Abbot är försumlig i denna skyldighet. Finally, he may use the same power to finance, out of the revenues of the cathedral chapter, the new public lectureship of Sacred Scripture which he is ordered to institute in his see-city, the Scripture teaching in the diocesan "high school," and the diocesan seminary which he is now ordered to found. Slutligen får han använda samma makt att finansiera, med intäkter av domkapitlet, där de nya offentliga lektorat i den heliga Skrift han föreläggs att väcka i sin se-stad, den bibliska undervisningen i stiftet "high school" och domkapitel seminariet som han nu förpliktas att hittas. One sometimes hears the nonsense that never have bishops really been bishops since the Council of Trent. Man hör ibland det nonsens som aldrig har biskopar verkligen varit biskopar eftersom rådet av Trent. Actually, with Trent there came to an end, once and for all, that reign of the exemptions from episcopal authority which had plunged the Church into an anarchy that had well nigh destroyed her religious life, so that Pole, as legate at the council, could speak of "the almost ruined Church." Faktiskt, med Trent det tog slut, en gång för alla, som råder för de undantag från biskops myndighet som hade störtat kyrkan i en anarki som mycket väl hade nästan förstörde hennes religiösa liv, så att Pole, som legat i rådet, kunde tala om "den nästan förstörda kyrkan."

There are three phrases that continually recur in this new legislation, tamquam delegatus, deinceps (ie, henceforward), and ipso iure, a phrase of the same force as our own common expression, English now as well as Latin, ipso facto--the fact here, being the law in which the phrase appears. Det finns tre fraser som ständigt återkommer i denna nya lagstiftning, tamquam delegatus, deinceps (dvs hädanefter), och ipso jure, en fras med samma kraft som våra egna gemensamma uttryck, engelska nu liksom latin, automatiskt - det faktum här, är den lagstiftning där frasen visas. This is the magical automatic penalty. Detta är den magiska automatisk straff. The law issues an order, and states a penalty, and the delinquent incurs the penalty immediately he breaks the law, sometimes a spiritual penalty such as excommunication, sometimes the loss of a title to income. Lagen frågor en beställning, och anger en straff, och den brottsliga ådrar straffet omedelbart han bryter mot lagen, ibland en andlig sanktion som bannlysningen, ibland förlust av en titel till inkomst. Some of these penalties we have met already, incidentally, on our voyage through the forest. Några av dessa påföljder har vi träffat redan för övrigt, på vår färd genom skogen. Here are more specimens. Här är flera prover. It is the bishop who is the subject chiefly affected. Det är biskopen som är föremål huvudsakligen påverkas. The bishops at Trent are legislating about their own order; they are reforming bishops, securing to the best of their powers that "Never again," etc., etc. It is with laws providing against the catastrophe of bad bishops that the council's reforms, indeed, begin; to which the blunt honest words of Pole's keynote speech, at the opening of the council, all but compelled them. Biskoparna i Trent lagstiftar om sin egen ordning, de reformerar biskopar, säkerställa att de bästa av sina befogenheter att "aldrig mer" etc., etc. Det är med lagar som mot katastrof av dåliga biskopar att rådets reformer, verkligen börjar, som trubbiga ärliga ord polackens inledningsanförande, vid öppnandet av rådet, alla utan tvingade dem. "Let us come to what are called abuses.... It will be found that it is our ambition, our avarice, our cupidity that have wrought all these evils on the people of God." "Låt oss komma fram till vad som kallas missbruk .... Det kommer att finnas att det är vår ambition, vår girighet, vår snikenhet som har åstadkommit allt detta onda på Guds folk." Trent may indeed have been the glorious triumph of orthodoxy over the new heresies, but we shall fail wholly to understand the real changes it brought about, unless we see also in the council the repentant episcopate, sitting in sackcloth and ashes. Trent kan faktiskt ha varit strålande triumf ortodoxin över nya villoläror, men vi får inte helt förstå den verkliga förändringar den medfört, om vi ser även i rådet ångerfulla biskopsämbetet, sitter i säck och aska. "Before the tribunal of God's mercy we, the shepherds, should make ourselves responsible for all the evils now burdening the flock of Christ ... not in generosity but in justice...." "Innan domstolen i Guds barmhärtighet vi, herdarna, borde göra oss ansvariga för allt elände nu belasta den flock av Kristus ... inte i generositet men rättvisa ...." So Pole, once more. Så Pole, en gång.

These reforming bishops, then, use the device of the "automatic" penalty so that the absentee bishop loses the right to his income, and the pluralist is deprived of sees he will not resign; that the concubinary prelate who defies the warnings of the provincial council loses his see; that the bishop becomes (in law) a thief who accepts gifts from those he ordains or from the parishes and other churches where he is making the visitation; and that the metropolitan is deprived of his right to officiate who fails to report to Rome the fact of a defiantly absentee suffragan. Dessa reformer biskopar, sedan använder metoden att "automatiskt" straff så att den frånvarande biskopen förlorar rätten till sin inkomst, och pluralistiska är fråntagen ser han inte kommer att avgå, att concubinary prelaten som trotsar varningarna från den provinsiella Rådet förlorar han se, att biskopen blir (i lag) en tjuv som tar emot gåvor från dem han förordnar eller från församlingar och andra kyrkor där han gör umgänget, och att storstadsområdena är berövas rätten att förrätta som underlåter att rapport till Rom det faktum att en trotsig frånvarande BITRÄDANDE. It is in the same way, too, that the pluralist of lesser degree is reached, and the non- preaching parish priest is fined. Det är på samma sätt också, att de pluralistiska i mindre utsträckning är nådd och icke-predikningar församlingspräst är böter.

The simplest remedy for whatever has been amiss in these matters is to appoint to the office none but good men, competently endowed with the needed natural gifts and technical training. Den enklaste botemedel mot allt har varit fel i dessa frågor är att utse till kontoret inga andra än goda män, kompetent utrustad med de nödvändiga naturliga gåvor och teknisk utbildning. And on this subject the council has much to say, about preliminary enquiries before the appointments are made. Och apropå Rådet har mycket att säga, om preliminära utredningar innan utnämningarna sker. Ultimately the responsibility lies with that supreme authority whose bulls are the essential element in all these appointments. Slutändan ansvaret ligger hos den högsta myndighet vars tjurar är en väsentlig del i alla dessa möten. The council ventures to hint at negligence here as the chief source of the evils. Fullmäktige vågar antyda vårdslöshet här som den största orsaken till det onda. "In the last place, this holy synod, troubled by the number of these most serious evils, cannot refrain from putting on record, that nothing is more necessary for the Church of God than that the most blessed pope of Rome, who by his office is bound to the care of the whole Church, should give this particular matter his closest attention, [namely] to associate with himself, as cardinals, only men of exceptional character and gifts, and to appoint as diocesan bishops the very best and most suitable; and this all the more because our Lord, Jesus Christ, will require at his hands the blood of those sheep of Christ who have perished through the wicked misgovernment of neglectful bishops unmindful of their duty."[13] "I sista hand kan man heliga synod, besväras av antalet sådana mycket allvarliga missförhållanden, inte avstå från att föra till protokollet, är att inget mer behövs för Guds kyrka än att den mest välsignade påven i Rom, som genom sina kontor är skyldig att ta hand om hela kyrkan, borde ge denna fråga sin största uppmärksamhet, [nämligen] att umgås med sig själv, som kardinaler, biskopar bara män av exceptionell karaktär och presenter, och vill utse till domkapitel de allra bästa och mest lämpade , och detta desto mer eftersom vår Herre, Jesus Kristus, kommer att kräva sina händer blodet av dem får av Kristus, som har omkommit genom ogudaktiga vanstyre av försumlig biskopar akt på sitt plikt. "[13]

Both cardinals and bishops are explicitly warned that the natural affection of a man for his kinsfolk breeds nepotism, that this affection can be "a seeding-plot of many evils in the Church." Både kardinaler och biskopar är uttryckligen varnade för att den naturliga kärlek till en man för hans släkt raser svågerpolitik, att denna kärlek kan vara "en sådd-tomt på många onda i kyrkan." So the council forbids these personages to provide for their relations out of church revenues. Så rådet förbjuder dessa personligheter försörja sina relationer ur kyrkan intäkter. If they are poor folk, they may, of course, be succoured like other poor folk. Om de är fattiga folk, kan de naturligtvis vara succoured liksom andra fattiga folk. And one of the most obnoxious troubles of the past centuries is faced when the council begs bishops to be moderate in the use of excommunication, "for experience teaches that if this penalty is inflicted rashly, and for slight offences, it provokes contempt, not fear, and works harm to the offender rather than good"--excommunication being, in the mind of the Church, not a vindictive act but medicinal, something done to bring a man to his senses. Och en av de mest avskyvärda bekymmer de senaste århundradena står inför när rådet ber biskopar bli måttlig användning av bannlysning, för erfarenheten visar att om denna påföljd åsamkas obetänksamt, och för smärre brott, framkallar det förakt, inte rädsla , och arbetar skada för den dömde hellre än bra "- bannlysningen är i sinnet av kyrkan, inte en hämndlysten handling utan läkemedel, något göras för att föra en människa till besinning. Bishops are warned especially not to allow themselves, in this matter, to be made the tools of the state, excommunicating according to the wish of the prince. Biskopar varnas speciellt inte låta sig i denna fråga, göras verktyg för staten, excommunicating enligt önskan prinsen.

Two more items in this lengthy selection and we have done; one of them about the layman--a rare subject for direct notice in these Canon Law sections. Ytterligare två punkter i denna långa urval och vi har gjort, en av dem om lekmannen - ett sällsynt föremål för direkt tillkännagivande i dessa Canon Law sektioner. The subject is duels, the use of which, as an acknowledged social convention among the nobles--and what a curse it was to be down to the mid- nineteenth century!--is now first establishing itself. Ämnet är dueller, att använda, vilket är en erkänt social konvention bland adeln - och vad en förbannelse det bli ner till mitten av artonhundratalet! - Är nu först etablera sig. The council's principle is that the man who kills another in a duel is a murderer. Rådets Principen är att den man som dödar en annan i en duell är en mördare. The man killed dies with the stigma that his last intention, too, was murder. Mannen dödade dör med det stigma som hans sista avsikt var också mord. The seconds are accessories to murder, and the friends of the parties who assemble to see the duel are approvers. Sekunderna blir medskyldiga till mord, och vänner till de parter som samlas för att se duellen är godkännare. All, then, are henceforward punished by ipso facto penalties: the principals and the seconds are excommunicated, and incur the legal penalty of "perpetual infamy"--never again will a court of law consider their testimony in any case before it; they rank as professional criminals, and are all to be held as murderers. Alla är alltså hädanefter bestraffas med automatiskt sanktioner: huvudmännen och sekunder är exkommunicerade och medför rättslig påföljd för "evig vanära" - aldrig mer kommer en domstol anser att deras vittnesmål i varje fall innan det, de rank som professionella brottslingar, och alla kommer att hållas som mördare. If one of the party is killed in the duel he is not to be given Christian burial. Om en av parten dödas i duell han inte ges kristen begravning. All who encourage the duel, and the spectators, are also, by the fact, excommunicated. Alla som uppmuntrar duell, och åskådare, är också av det faktum, bannlyste. Rulers, whatever their rank (and the emperor is explicitly mentioned), who make provision for the fighting of duels-- providing a kind of official duelling ground (for example) are ipso facto excommunicated, and lose all their jurisdiction over the place where this is situated, if it is a fief of the Church; if it is held by a lay prince, the place reverts to the suzerain. Härskare, oavsett rang (och kejsaren uttryckligen nämns), som innehåller bestämmelser om bekämpning av dueller - som ger en slags officiell duellen marken (t.ex.) är automatiskt exkommunicerade och förlorar all sin jurisdiktion över den plats där detta är beläget, om det är en förläning av kyrkan, om den innehas av en låg furste, återgår platsen till LÄNSHERRE.

"With regard to the ordination of priests, Holy Father, no care whatever is taken," the cardinalitial committee on reform had reported to Paul III, eight years before the council met. "När det gäller samordning av präster, hade Helige Fader, ingen omsorg oavsett fattas," den cardinalitial kommitté för reform rapporteras till Paul III, åtta år före rådets möte. "The most ignorant of men," they said, "and sprung from the dregs of society, and even themselves depraved, mere youths, are everywhere admitted to holy orders." "Den mest okunniga män, sade de," och sprang från drägg samhället, och även själva depraverad, bara ungdomar, finns överallt upptagna till heliga order. " We touch on one of the great mysteries of medieval Catholicism, not that there were bad priests, but that the Church never faced the problem of training and educating the rank and file of the parochial clergy--and this in the centuries which saw the rise of such remarkable formative institutions as the monastic orders and the orders of friars. Vi beröra ett av de stora gåtorna i medeltida katolicismen, inte att det fanns dåliga präster, men att kyrkan aldrig inför problemet med utbildning och utbilda de djupa leden av de trångsynta präster - och detta i århundraden, som såg stiga sådana märkliga formativ institutioner som klosterordnar och order av munkarna. Here, more than in any other point, with Trent a new age begins. Här, mer än i någon annan punkt, med Trent en ny tid börjar. "Youth, unless rightly trained, sinks to the pursuit of the lustful pleasures of the world," say the venerable Fathers of the council. Ungdom, inte riktigt tränad, sjunker till utövande av lustfyllda njutningar i världen, "säger den vördnadsvärda fäderna av rådet. "Unless a boy has been formed in habits of prayer and religion from his tenderest years, before the habits of adult vice can take root, he will never perfectly persevere in ecclesiastical discipline, unless by some very great and more than ordinary grace from God." "Om en pojke har bildats i vanor bön och religion från sina spädaste år, innan vanor vuxna vice kan slå rot, kommer han aldrig perfekt framhärda i kyrkliga disciplin, inte genom några mycket bra och mer än vanliga nåd från Gud. " So the council now decrees that every bishop shall set up a special college where picked boys shall live and be given a religious training, be taught to live the clerical life. Så rådet dekret nu att varje biskop skall inrätta en särskild högskola där plockade pojkar skall leva och få en religiös uppfostran, lära sig att leva det prästerliga livet. These are to be boys who give promise of perseverance in the Church's service, poor boys preferably. Dessa skall pojkar som ger löfte om uthållighet i kyrkans tjänst, stackars pojkar helst. They must be twelve years old at least, and able to read and write well, and of legitimate birth. De måste vara tolv år gammal minst, och kunna läsa och skriva väl samt berättigade födelse. This college "will become a permanently fruitful seed-bed (seminarium) of ministers of God." Detta college "kommer att bli en permanent fruktbart frö-säng (seminarium) ministrar från Gud."

The council, in this aside, has given the new institution the name it will henceforward always bear--the seminary. Rådet, i denna del, har gett den nya institutionen heta det i fortsättningen kommer alltid att bära - seminariet. The programme of studies is next set out, and the way of life: daily mass, monthly confession, Holy Communion as often as the boy's confessor judges. Utbildningsplanen är nästa anges, och livsstilen: dagligen massa, månatlig bikt, nattvard så ofta som pojkens biktfader domare. On Sundays, and at the great feasts, the seminarians will assist at the services in the cathedral, hard by which the college is to be placed, or in other churches in the town. På söndagar, och vid de stora högtiderna, kommer seminariedeltagare bistå de tjänster i domkyrkan, hårt som kollegiet skall släppas ut, eller i andra kyrkor i staden. Unsuitable boys, the incorrigible above all and the troublemakers, are to be sent away. Olämpligt pojkar, de oförbätterlig framför allt och bråkmakare, skall skickas iväg. As the years pass, they receive minor orders and go on to their professional studies, Holy Scripture, ecclesiastical treatises, the administration of the sacraments (especially the hearing of confessions), the Church's ritual. Eftersom åren går, får de mindre beställningar och gå vidare till deras professionella studier, Heliga Skrift, kyrkliga avhandlingar, förvaltning av sakramenten (särskilt förhör av bekännelser), kyrkans ritual. They will receive Holy Communion more frequently once they are in minor orders, and will begin to be associated with the practical work of the parish clergy. De kommer att ta emot den heliga kommunionen oftare när de är i mindre beställningar, och börjar förknippas med det praktiska arbetet i församlingen prästerskapet. Once they receive the subdiaconate they are to communicate every week. När de får subdiaconate de ska kunna kommunicera varje vecka. For this first of the major orders they must be twenty-one years of age completed, for the diaconate twenty-two, for the priesthood twenty-four. För det första av de stora order som de måste vara tjugoett år genomförda ålder, för diakonatet twenty-two, för prästerskapet tjugofyra. The foundation of these new colleges the bishops are to take in hand quam primum--at the earliest opportunity. Grunden för dessa nya högskolor biskoparna är att ta i hand quam primum - så snart som möjligt.

The remainder of this very long decree is taken up with rules about the choice of teachers, and their needed academic qualifications. Återstoden av denna mycket långa dekret tas upp med regler om vilka lärare, och deras behov akademiska kvalifikationer. As to finance, the bishop is given exceptionally wide powers to call upon all the ecclesiastical revenues of his diocese, of the regulars (even the exempt) as well as the diocesan clergy, the mendicant orders alone excepted. Vad gäller finansiering är biskopen ges exceptionellt omfattande befogenheter att uppmana alla kyrkliga inkomster i sitt stift, av stammisar (även undantagna) samt domkapitel präster, tiggarordnarna ensam undantagna. Special provision is made for the diocese that is too poor or too small to provide its own seminary. Särskilda bestämmelser för stiftet som är för dålig eller för litet för att ge sina egna seminariet.

These clergy, thus carefully trained, and now duly ordered, how are they to live? Dessa präster, alltså noggrant utbildade och nu väl beställt, hur ska de bo? The sixteenth-century parish rarely needed more than one priest to attend to it--so numerous were the parish churches, even in the cities.[14] In most churches there were chapels built by pious men of means, where mass was daily offered for the repose of the souls of themselves and their family--the chantries. Sextonde-talet socken sällan behövt mer än en präst för att sköta det - så många var socknens kyrkor, även i städerna. [14] I de flesta kyrkor fanns kapell byggdes av fromma män: om massa erbjöds dagligen för vila av själar sig själva och sin familj - det chantries. The funds left were sufficient to keep the priest appointed to the duty--this was his benefice. Medlen kvar var tillräckliga för att hålla prästen utsetts till tullen - det var hans Beneficium. Very often also he served as schoolmaster. Mycket ofta även han tjänstgjort som skolmästare. Now one of the trials of the pious man down to the end of the Middle Ages had been the sight of the horde of beggar-priests--priests without any benefice at all, driven to live by their wits out of the general benevolence of the laity. Nu ett av försöken i fromme ner till slutet av medeltiden hade åsynen av horder av tiggare präster - präster utan Beneficium alls, driven att leva med sina sinnen ur allmän välvilja lekmän. As well as founding the seminary system, Trent forbade bishops to ordain candidates who could never be of service, and also all who were not able, at their ordination, to bring legal proof that they were in peaceful possession of a benefice the income of which was enough to support them. Samt grundandet av seminariet systemet, förbjöd Trent biskopar att viga kandidater som aldrig skulle kunna stå till tjänst, och även alla som inte kunde, på sin samordning, att väcka bevisa att de var i fredlig besittning av en Beneficium vars inkomster var tillräckligt för att stödja dem. Even good, suitable candidates are not to be ordained, says the new law, if they are lacking here. This benefice, if it is the only one the priest possesses, he is never allowed to resign without expressly stating that it is the benefice by title of which he was ordained. Även bra, lämpliga kandidater skall inte ordineras, säger den nya lagen, om de saknas här. Denna Beneficium, om det är den enda prästen har, är han aldrig får avgå utan att uttryckligen ange att det är Beneficium av titel som han prästvigdes.

The sixteen dogmatic decrees of the council, for all their terse style, would run to some sixty pages of this size even in a terse translation. De sexton dogmatiska dekret av rådet, skulle för alla deras kortfattade stil, köra till ett sextiotal sidor i den här storleken även i ett bryskt översättning. Little more can be done than to list them, and for the student of history especially, to point out the excellent starting point they are for the study of the Catholic religion as it was in the early sixteenth century, and of the theological case between the Church and the reformers. Lite mer att göra än att räkna upp dem, och för studerande i historia i synnerhet, att peka på utmärkt utgångspunkt de är för studiet av den katolska religionen som den var i början av femtonhundratalet, och av teologiska fallet mellan Kyrkan och de reformvänliga. It is a statement of that case as simple and as clear as it is authoritative. Det är en förklaring av detta ärende så enkelt och så tydlig som den är auktoritativ. These decrees are, in form, miniature theological treatises, and they are carefully not written in the technical language theologians use. Dessa förordningar är i form, miniatyr teologiska avhandlingar och de är noggrant inte skrivna på fackspråk teologer bruk. To each decree there is a list of canons annexed, statements, that is to say, of some point of the reformed teaching which is contrary to the teaching set forth in the decree and therefore condemned. Till varje dekret finns en lista med bifogade kanon, uttalanden, det vill säga, av någon punkt i den reformerade undervisning som strider mot den undervisning som anges i dekretet och därför fördömas.

Here, in chronological order, is the list of the dogmatic decrees, with the dates of the sessions when they were passed, and a note of the number of the canons attached to them and of the length (in printed pages) of the decrees: Här, i kronologisk ordning, är en lista över de dogmatiska dekret, med datum för möten när de passerade, och en notering av antalet kanonerna är knutna till dem och i längden (i tryckta sidor) och förordningar:

Doctrine Läran Session Session Date Datum Canons Kanon Decrees Dekret
The Holy Scriptures Bibeln 4 4 8th Apr 1546 April 8, 1546 None Ingen 1 1
Original Sin Arvsynd 5 5 7th Jun 1546 7 Juni 1546 5 5 4 4
Justification Motivering 6 6 13th Jan 1547 13 januari 1547 33 33 16 16
The Sacraments in General Sakramenten i General 7 7 3rd Mar 1547 3 MARS 1547 13 13 1 1
Baptism Dop 7 7 3rd Mar 1547 3 MARS 1547 14 14 None Ingen
Confirmation Bekräftelse 7 7 3rd Mar 1547 3 MARS 1547 3 3 None Ingen
The Holy Eucharist II [15] Heliga Eukaristin II [15] 13 13 11th Oct 1551 11 oktober 1551 11 11 8 8
Penance Botgöring 14 14 15th Nov 1551 15 November 1551 15 15 15 15
Extreme Unction Extreme Unction 14 14 4th Nov 1551 4 november 1551 4 4 3 3
The Holy Eucharist II [16] Heliga Eukaristin II [16] 21 21 16th Jun 1562 16 JUNI 1562 4 4 3 3
The Holy Eucharist II[17] Heliga Eukaristin II [17] 22 22 9th Sep 1562 9 September 1562 9 9 4 4
Holy Orders Vigningens 23 23 15th Jul 1563 15 Juli 1563 8 8 3 3
Marriage Äktenskap 24 24 11th Nov 1563 11 november 1563 12 12 1 1
Purgatory Purgatory 25 25 4th Dec 1563 4 december 1563 None Ingen 1 1
Cults: Saints Relics Images Cults: Saints Relics Images 25 25 4th Dec 1563 4 december 1563 None Ingen 3 3
Indulgences Avlat 25 25 4th Dec 1563 4 december 1563 None Ingen 1 1

It will be observed that more than half of the text of the decrees is given to the doctrine of the sacraments. Det ska påpekas att mer än hälften av texten i dekret ges till läran om sakramenten. This, indeed, ever since Luther's famous tract, The Babylonian Captivity of the Church (1520) had been the main point of the Protestant assault, in this sense, that what was challenged here was what every man could appreciate immediately, namely, the actual practice of the religion instituted by Christ our Lord. Detta och, faktiskt ända sedan Luthers berömda tarmkanalen, hade den babyloniska fångenskapen i kyrkan (1520) varit den viktigaste punkten i protestantiska angrepp, i den meningen att det ifrågasattes här var vad varje man kunde uppskatta omedelbart, det vill säga den faktiska utövande av religion som inrättats genom Kristus vår Herre. All could see here the difference between the old and the new, where only a select few were in a position to judge the implications of the new key-doctrine that Justification is through faith alone. Alla kunde se här skillnaden mellan det gamla och det nya, där endast ett fåtal utvalda var i stånd att bedöma effekterna av den nya nyckel-doktrinen att Motivering är genom tro allena. With this heresy the Council dealt very faithfully, in a single decree of sixteen chapters that takes up one- quarter of the whole text. Med detta kätteri rådet behandlat mycket troget i ett enda dekret av sexton kapitel som tar upp en fjärdedel av hela texten.

Trent, it is sometimes said, put an end once and for all to the indefiniteness and confusion of thought among Catholics--to their comparative freedom to believe pretty much what they liked, in one version of the criticism. But this matter of terminating differences, when true at all, is true only with a great reservation. Trent, sägs det ibland, få ett slut en gång för alla till obestämdhet och tankekonfusion bland katoliker - att deras jämförande frihet att tro ungefär vad de ville, i en version av kritiken. Men denna fråga om avslutande skillnader När sanna alls stämmer endast med en stor reservation. The confusion, or division of opinion, was not about traditional doctrine but about the problems raised by the new theories, differences in part related to the practical problem how best to deal with the points raised by Luther, and how to reconcile the Lutherans by so stating the tradition that it would satisfy them also. Förvirringen, eller delning av yttrandet, inte om traditionella läran utan om de problem som den nya teorier, skillnader delvis för det praktiska problemet hur man bäst kan hantera de frågor som Luther, och hur man kan förena den lutherska av så angivande av tradition att det skulle tillfredsställa dem också. The idea that the Catholic unity in the fundamentals of belief about grace, original sin, justification, and the sacraments is the fruit of the Tridentine restatement of Catholic doctrine, is too grotesque for patience to bear. Tanken att den katolska enighet i grundläggande övertygelse om nåd, är arvsynd, motivering, och sakramenten frukten av den tridentinska omräkning av den katolska läran, är för grotesk för tålamod att bära. Nowhere does the council say--in effect--so far some Catholics have believed it is X, others that it is Y. but from henceforth, all shall believe it is Y. It is, on the contrary, forever using such phrases as, "following the teaching of the Fathers we define...." Ingenstans i rådet säga - i praktiken - än så länge en del katoliker har trott att det är X, andra att det är Y. men härefter skall alla tror att det är Y. Det är, tvärtom, alltid använder uttryck som , "efter undervisning av fäderna vi definierar ...." Where is the doctrinal definition of this council, for comment on which the theological lecturer will not turn for guidance to St. Thomas, to say nothing of one or other of the Fathers? Var finns den doktrinära definitionen av detta råd, för att uttala sig om vilka teologiska föreläsare inte kommer att vända sig för vägledning till St Thomas, tala om en eller annan av kyrkofäderna?

Trent is a witness to the age-long tradition, to the Apostolic tradition, as truly as Nicaea twelve hundred years before or the Vatican Council three hundred years later. Trent är ett vittne till urgamla traditioner, som den apostoliska traditionen, så sant som Nicaea tolv hundra år före eller Vatikankonciliet trehundra år senare. It never does more than state, with the peculiar authority and explicitness of a General Council, what the body of the teaching theologians had been agreed on for centuries and the Church as a whole had implicitly accepted and practiced. Det gör aldrig mer än staten, med den säregna myndigheten och explicitness av ett allmänt råd, vad kroppen av undervisningen teologer hade kommit överens om i århundraden och kyrkan som helhet hade implicit accepterat och praktiserades. As to questions which do not touch the substance of a particular doctrine, but regard methods of explaining and defending it, questions of its history, its relation to other doctrines, questions arising from the various ways in which different ages have set it out, the council decides nothing. När det gäller frågor som inte rör innehållet i en viss lära, men det gäller metoder för att förklara och försvara det, frågor om dess historia, dess förhållande till andra läror, frågor som uppstår om olika sätt på vilka olika åldrar har satt ut den Rådet beslutar ingenting. From the learned warfare of the Catholic theologians about such matters, it carefully distinguishes its own role, which is not theological scholarship but the preservation of the traditional belief, and the exposure, and condemnation therefore, of whatever contradicts this. Från lärde krigföring i den katolska teologer om sådana frågor, skiljer den försiktigt sin egen roll, vilket inte är teologisk stipendium, utan bevarandet av den traditionella tro, och exponering och fördömande därför, oavsett motsäger detta. As to the theological views put forward in the council, and rejected, in, eg, the long discussions that preceded the decree on Justification, when what was called the theory of the double Justification was proposed as an orthodox solution that might reconcile Lutheranism and Catholicism--how new such ideas were among Catholic theologians is illustrated, it may be suggested, from the fact that when the leading theologian of the age, Cajetan, was dealing, in 1507,[18] with St. Thomas' refutation (two centuries in advance) of Luther's basic theory, he has no comment to make about this that would suggest that anywhere among theologians was there any division of opinion on the essence of the question. När det gäller den teologiska åsikter som läggs fram i rådet, och förkastas i exempelvis den långa diskussion som föregick dekret om berättigande, när den så kallade teorin om den dubbla Motivering föreslogs som en ortodox lösning som kan förena lutherdomen och katolicismen - hur nya sådana idéer var bland katolska teologer illustreras får det föreslagits, från det faktum att när den ledande teologen i ålder, Cajetan, var sysselsatt, 1507, [18] med St Thomas 'vederläggning (två sekler i förskott) Luthers grundläggande teorin, har han inga kommentarer om detta skulle tyda på att någonstans bland teologerna var det någon uppdelning av yttrande om kärnan i frågan.

The decrees restate the whole doctrine; they are not merely a contradiction of the reformers' innovations. Dekreten upprepa hela läran, de är inte bara en motsägelse av reformivrarna "innovationer. The canons attached to the decrees are short summary condemnations of heresies that contradict the doctrine set out in the decree, and not of the new, contemporary heresies only. Kanonerna bifogas dekret kort sammanfattning fördömanden av irrläror som motsäger den doktrin i dekretet, och inte av de nya, moderna irrläror bara. Thus, along with the Lutheran theories about Original Sin, there are also condemned (yet once again) the heresies of Pelagius. Alltså, tillsammans med den lutherska teorier om arvsynden, finns det också fördömt (ännu en gång) den irrläror Pelagius. To show something of the council's teaching, the canons on the key doctrines of Justification, the Sacraments in General, and the Holy Eucharist will now be summarised. Att visa något av rådets undervisning, kommer kanonerna på de viktigaste lärorna om rättfärdiggörelsen, sakramenten i allmänhet och den heliga eukaristin nu sammanfattas.

In the matter of Justification, a doctrine which now makes its first appearance--in its own right--at a General Council, these new errors are condemned:[19] the theory that man is passive, like a stone, under the influence of grace; that since Adam's fall there is no real freedom in the human will, this last idea being an invention brought into the Church by the devil; that the good works done by man before he is justified are sins meriting damnation; that nothing but faith is requisite to achieve Justification; that man can be justified otherwise than through the justice of Christ;[20] that man is justified by the imputation only, of the justice of Christ--Justification being no more than God showing favour to a man; that the faith without which man cannot be justified is the trustful confidence that the divine mercy has forgiven his sins for Christ's sake; that it is a condition for a man's sins being forgiven that he believes, without any hesitation, that his sins have been forgiven; that no one is justified unless he believes he is justified, this belief being what brings about absolution and justification; the justified man is bound to believe, as of faith, that he is numbered among those predestined [to eternal life]; that all men except these are, by the Divine Power, predestined to evil; to believe is the only thing commanded in the Gospel, all the rest being neither commanded nor forbidden, the Ten Commandments having nothing to do with being a Christian; Christ our Lord was sent as a Redeemer to save, not as lawgiver to be obeyed; man, once justified, cannot sin or fall from grace; there is only one sin that is mortal, the sin of not believing, and through no other sin can grace once attained be lost. I fråga om rättfärdiggörelsen, en doktrin som nu gör sitt första framträdande - i sin egen rätt - på ett allmänt råd, dessa nya fel är dömda: [19] teorin om att människan är passiv, som en sten, under inflytande av nåd, som sedan Adams fall finns det ingen verklig frihet i den mänskliga viljan, den sista tanken var en uppfinning som förs in i kyrkan av djävulen, att goda gärningar utförs av mannen innan han är motiverad är synder som förtjänar fördömelse, att ingenting men tro är nödvändiga för att uppnå Motivering, att människan kan motiveras på annat sätt än genom det rättvisa i Kristus, [20] att människan blir rättfärdig genom avräkning endast om rättvisan i Kristus - motivering är inte mer än Gud, att visa uppskattning för en man , att den tro utan vilken man inte kan rättfärdigas är tillitsfullt förtroende för att den gudomliga nåden har förlåtit sina synder för Kristi skull, att det är en förutsättning för människans synder är förlåtna, att han tror, utan tvekan, att hans synder har förlåtna, och att ingen är berättigad om han tror han är motiverad, en uppfattning som det medför absolution och motivering, motiverad man är skyldig att tro, och med tro, att han räknas bland de förutbestämda [till det eviga livet], att alla män utom dessa, av gudomliga kraft, förutbestämda till det onda, att tro är det enda befälet i evangeliet, alla de andra som varken befäl eller förbjuden, de tio budorden har ingenting att göra med att vara kristen, Kristus, vår Herre sändes som en frälsare för att spara, inte som lagstiftare måste åtlydas, mannen, en gång motiverade, kan inte synda eller falla i onåd, det finns bara en synd som är dödlig, kan den synden att inte tro, och genom någon annan synd nåd gång uppnås förloras.

This is not a complete account of what the thirty-three canons about Justification contain. Detta är inte en fullständig redogörelse för vad trettiotre kanon cirka Motivering innehålla. It omits some more subtle statements that would call for a lengthy explanation, and it omits canons which state, not a theory the reformers put out, but Catholic doctrine which they deny. Den utelämnar något mer subtil uttalanden som skulle kräva en lång förklaring, och det utelämnar kanon som stat, inte en teori reformivrarna släcka, men den katolska läran som de förnekar.

As to the new theories about the kind of thing sacraments are, the canons[21] condemn those who say: that there are more or less than seven sacraments instituted by Christ our Lord--baptism, confirmation, the Eucharist, penance, extreme unction, order, marriage--or that any one of these is not truly a sacrament in the full sense of the word; that these sacraments only differ from the sacraments of the Jewish dispensation as one ritual from another; that the sacraments are not a necessity of salvation, but that through faith alone, and without the sacraments at all, man can obtain from God the grace of Justification; that the sacraments were instituted for the purpose of nourishing only faith; that the sacraments do not contain and confer the grace which they signify--as though they were but outward signs of the grace or justice received through faith, badges of Christian profession that mark off the believer from the infidel; that the sacraments do not themselves confer grace by the very activity of the sacrament (ex opere operato), but that only faith in the divine promises is sufficient to obtain grace; that all Christians have the power to administer all the sacraments; that any pastor of the Church can change the received and approved rites used by the Church in the solemn administration of the sacraments. Vad gäller nya teorier om sånt sakrament är kanonerna [21] fördöma dem som säger att det är mer eller mindre än sju sakramenten inrättats genom Kristus vår Herre - dop, konfirmation, eukaristin, boten, extrem smörjelse , ordning äktenskap - eller att någon av dessa är faktiskt inte ett sakrament i full bemärkelse, att dessa sakrament bara skiljer sig från sakramenten i den judiska dispens som en ritual från en annan, att sakramenten är inte en nödvändighet om frälsning, men att genom tro allena, utan sakramenten alls, kan man få från Gud nåde Motivering, att sakramenten inleddes för närande bara tro, att sakramenten inte innehåller och ge den nåd som de betecknar - som om de vore utan yttre tecken på nåd och rättvisa emot genom tron, märken kristna yrke att bocka av den troende från de otrogna, att sakramenten inte själva ge nåd av själva aktiviteten av sakramentet (ex opere operato), men att bara tro på Guds löften är tillräckligt för att få nåd, att alla kristna har befogenhet att administrera alla sakramenten, att varje pastor i kyrkan kan ändra mottagit och godkänt riter används av kyrkan i den högtidliga förvaltningen av sakramenten.

As to the doctrine called the Real Presence,[22] the council condemns: those who, denying that Jesus Christ, God and Man, is truly, really, substantially present in the sacrament of the Holy Eucharist, hold instead that He is only present as in a sign or image or manifestation of power (in virtute); those who say that the substance of the bread and the wine remains along with the body and blood of Christ, denying that marvellous and unique changing of the whole substance of the bread into the Body [of Christ] and the whole substance of the wine into [His] Blood, while the appearance of bread and wine still remain--the change which the Catholic Church most suitably calls Transubstantiation; those who say that the Body and Blood of Christ is not there following upon the consecration (peracta consecratione), but only while the sacrament is in use, while it is being received, that is to say, but not before this or after this, and that in what is left over of the consecrated hosts or particles after communion has been administered, the true Body of the Lord does not remain; who say that the main fruit, or the sole fruit, of this sacrament is the forgiveness of sins; or that Christ the only begotten son of God is not to be adored in this sacrament with the externals of the reverence called latria,[23] and that those who do so adore Him in this sacrament are idolaters; that Christ is shown forth in this sacrament to be received [by the communicant] in a spiritual manner, and not also sacramentally and really; that only faith is sufficient preparation for receiving this most holy sacrament. När det gäller doktrin kallas verklig närvaro, [22] Rådet fördömer: de som förnekar att Jesus Kristus, Gud och människa, är verkligen, verkligen, väsentligen närvarande i sakrament i den heliga eukaristin, håller i stället att han endast är närvarande som en symbol eller bild eller yttring av makt (i virtute), de som säger att innehållet i brödet och vinet är fortfarande tillsammans med kropp och Kristi blod, förneka den underbara och unika byte av hela innehållet i bröd i kroppen [Kristi] och hela innehållet i vinet till [hans] Blood, medan uppkomsten av bröd och vin fortfarande - den förändring som den katolska kyrkan lämpligen samtal Transsubstantiation, de som säger att kropp och blod Kristus är inte det som följer på invigningen (peracta consecratione), men endast när sakramentet är i bruk, samtidigt som det tas emot, det vill säga, men inte innan eller efter denna, och att det som är kvar av invigda värdar eller partiklar efter gemenskap har administrerats, finns kvar verkliga kropp Herren inte, som säger att de största frukt, eller den enda frukten av detta sakrament är syndernas förlåtelse, eller att Kristus enfödde son Gud är inte Be Adored i detta sakrament med externa av vördnad som kallas latria, [23] och att de som gör det tillber honom i detta sakrament är avgudadyrkare, att Kristus visas fram i detta sakrament tas emot [av kommunikanten ] in a spiritual manner, and not also sacramentally and really; that only faith is sufficient preparation for receiving this most holy sacrament.

The Council denies[24] that there is a divine command that all shall receive Holy Communion under both the forms, ie, of wine as well as of bread, and that it is a necessary sacrament for little children It condemns those who deny that the whole Christ is received when Holy Communion is received under the form of bread alone.

There remain the canons attached to the decree about the sacrifice called the Mass,[25] clear statements in everyday language. The Council condemns those who say: there is not offered in the Mass a true and proper sacrifice to God; nothing more is meant by this word "offered" than that Christ is given to us to be eaten; Christ by the words Do this in commemoration of Me,[26] did not constitute the apostles priests, or ordain them, so that they and other priests should offer His body and blood; the sacrifice of the Mass is a sacrifice of praise and thanksgiving only, or a mere commemoration of the sacrifice offered on the Cross, but not a sacrifice whereby God is appeased; [the sacrifice] profits only those who receive [Holy Communion]; Mass should not be offered for the living and the dead, or for sins, penalties, satisfactions, and other necessities; a blasphemy is inflicted, through the sacrifice of the Mass, on the most holy sacrifice wrought by Christ on the Cross; the Mass takes away from the sacrifice on the Cross; the Canon[27] of the Mass is full of errors and should be done away with; the masses where none but the celebrating priest receive Holy Communion are unlawful and should be abrogated.

It has been a simpler task to tell the story of what the council accomplished, without any reference to the contemporary events of those eighteen years, 1545-63. But, without requiring anything like the history of those years, the reader is entitled to ask, Why was the council twice interrupted, and for so long a period? In 1547 the cause was the outbreak of the plague at Trent. The council hastily voted an adjournment to Bologna (March 10) to the fury of Charles V (who took for granted that the plague was mere excuse) and to the embarrassment of Paul III, who realised he would be held responsible for what was, in fact, in no way his doing. Several sessions were held at Bologna in 1547, a mere marking of time. Meanwhile the emperor carried his attack on the pope to the uttermost limits--ordering his own bishops not to leave Trent, proclaiming that this handful was the real council and the majority at Bologna a mere conventicle.

This crisis had come, in fact, at a moment when the political relations of emperor and pope were at their worst. The opening of the council in 1545 had found them allies in Charles' often-delayed, but now about to be executed, war against the German Protestant league. But by the time of Alva's crushing defeat of the princes at Muhlberg (April 24, 1547) relations between the chiefs were strained. The pope's unsatisfactory son, Pierluigi, whom he had invested with the duchies of Parma and Piacenza, against the emperor's will (and possibly against his rights) in 1545, was a thorn in the emperor's side. The imperial viceroy in Milan arranged the duke's assassination (September 10). Was Charles V privy to this? It is hardly likely, but he had assented to the plan to expel Pierluigi by force (May 31). This crime was committed in the early weeks of the Bologna period of the council. Charles, by virtue of Muhlberg, was master of Germany as no emperor had been for hundreds of years. A brittle glory it was to prove, but the threat of this prince, already ruler of half of Italy, to the independence of the pope was real indeed. And the emperor used his mastery to impose on Catholic and Protestant, in Germany, a religious settlement of his own, the so-called Interim. Was Charles now going to prove himself a Spanish Henry VIII? The old pope found somewhere a reserve of patience, and the explosion never happened. The bishops went home from Bologna, and from Trent, and then in November 1549 the pope died.

There followed the long dramatic ten weeks' conclave of 1549-50, in which Pole almost became pope, and from which the senior president at Trent, Del Monte, emerged as Pope Julius III. And now began the old weary business of persuading Charles to cooperate in the reassembly of the council, and the French king too. Charles had a new point to urge--the reassembled council should be a new council altogether; the Protestants would be pleased if all the matters defined at Trent were treated anew as open questions. The French king, Henry II, whose reign[28] had barely begun utterly refused to have anything to do with the council. He was, in fact, on the verge of war with the pope, the casus belli being the revolt of Paul II 's grandsons against the new pope. The French king had taken up their cause. Julius III, as more than one incident at Trent, especially with Charles V's bullying commissioners, had shown, had one of the great tempers of the day. But somehow he managed to stifle it, and despite some bad blunders and vacillation he managed to get the council on its feet again in 1551. It was in this period that the Protestants accepted the invitation to come to the council--an incident which merely showed beyond all doubt that the new doctrines were not reconcilable with the old.

And now in Germany the war with the Protestant League took up once more. This time it was the emperor who was defeated and his army destroyed, in southern Germany. he pursuit was so hot that Charles himself narrowly escaped capture, and as he made his way over the mountains to a precarious safety at Innsbruck, the bishops of the council decided it was high time they, too, moved south. So ended the Julian period of the Council of Trent.

Julius III died in 1555, to be succeeded by his one-time colleague at Trent, Cervini, whose reign lasted but a short three weeks. Then came Gian Pietro Caraffa--Paul IV--a hale old man of seventy-nine, the grimmest reformer who ever sat in St. Peter's chair. As a young bishop, forty years earlier, he had sat in the all but futile Fifth Council of the Lateran. Perhaps it was here that he developed his strong belief that little good came of councils. He had other methods, and for heretics they were simple enough--the stake. Paul IV's four years of government in Rome was a reign of terror for evildoers and lawbreakers of every sort, clerical as well as lay.

His death was followed by a conclave that lasted four months. From it came forth a pope as great a contrast to this passionate, unbalanced Neapolitan as could be imagined, Gian Angelo de' Medici, a Milanese, who took the name Pius IV. He was by training a lawyer, and by his career a professional administrator, who had governed one city after another for Clement VII and Paul III; and for his moderation he had found it prudent to leave Rome, in the days of Paul IV. His election had produced the ideal character for the delicate business of reconciling to Rome the various Catholic princes recently alienated--particularly the Hapsburgs for whom Paul IV had had an unconcealed personal hatred.

Charles V had died a few months only before Paul IV. In the empire his brother, Ferdinand I, had replaced him; in the rest of his dominions his son, Philip II. In France too there was a new ruler since June 1559, when Henry II was killed in a tournament--his fifteen-year-old son, Francis II. This boy, whose wife was Mary, Queen of Scots, lasted barely a year and a half, and the sovereign with whom Pius IV had to treat was this boy's mother, Catherine de' Medici, the queen-regent for his still younger successor. Add that in England the short-lived Catholic restoration of Mary Tudor had just ended, and that Pius IV faced the fait accompli of a restoration of the entire Protestant regime, with Catholicism proscribed utterly in legislation that culminated in the death penalty, and with all the bishops the new queen's prisoners. The queen was, of course, Elizabeth

I. Given this unusual array of talent among the leading princes, and the fact that all the old preposessions of those who were Catholics still survived-- the instinct to take control of the religious crisis into their own hands, to settle the problems of their own realms, for example, by a national council not under papal influence--given all this, the fact that Pius IV succeeded in reassembling the council, at Trent, within little more than two years would suggest that he is a more important figure than has usually been recognised.

With patience and prudence and a constantly firm purpose, he guided the council through what proved to be the major part of its work, and through a continuity of passionate discussions where Spanish and French bishops, as well as Italian, had to be considered and managed. The most dangerous moments were when the Spaniards strove for a decision that the personal obligation of the bishop to live in his diocese was an obligation of divine law, and not merely of synodal legislation. The danger was that this excellent idea masked a point of theology, and was meant to lead to a discussion of the loaded question, Is the pope the superior of the General Council or its servant? the question that had racked the Church of the previous century, and for a renewal of which the Church of the sixteenth century was by no means yet sufficiently healthy. That the premature discussion of this particular application of the defined doctrine of the papal supremacy was averted was due, in especial manner, to the great cardinal whom Pius IV sent to preside at the last months of the council, Girolamo Morone.

The great council[29] ended with what jubilation about the work done may be imagined. The pope by a special bull confirmed all it had decreed, and by a second bull forthwith abolished all privileges and exemptions previously accorded by his predecessors which went contrary to the decrees; and to settle authoritatively all questions arising out of the interpretation of the decrees he created a permanent commission of cardinals, the Congregation of the Council of Trent, a body which developed into a kind of permanent Ministry of the Interior of the Catholic Church, and which functions to this day as one of the most important instruments of the government of the Church. The matter of providing the revised edition of the official Latin translation of the Bible, a revised Breviary and Missal, a Catechism and an Index of books dangerous to Faith and Morals, the council had left to the pope.

It was the immediate successor of Pius IV who saw to all these, except the new Bible. This successor was the Dominican, Michele Ghislieri, known to history as Pius V (1566 72), in whom the aspirations of good men for centuries were realised, a living saint ruling the Church. Of all the services rendered by St. Pius V (he was canonised by Clement XI in 1712) none was greater than this, that in his ruling of the Church he was as scrupulously obedient to the laws of Trent as he had been obedient to the Dominican constitutions during his long life as a friar. He set an example which none of his successors could ever ignore; and perhaps nowhere more powerfully than in what he did with the task from which the council, in its last moments, shrank--the reformation of the Catholic Princes, ie, the defence of the rights of religion against the encroachment of the Catholic state. But to say more about this would be to write the tragic history of the seventeenth and eighteenth centuries, of a fight where there were defeats, but no surrenders. The ideal of the example set by St. Pius V was at times obscured. It was never forgotten. And never, since his time, has there been any such moral falling away--nor anything remotely recalling it- -as what, in almost all his life before his election, he himself had been witness of in the highest place of all.

NOTES NOTES

1. 1. Jedin, A History of the Council of Trent, I, 351. These last two pages of my account are especially indebted to this great book. Cf. Jfr. 346-54.

2. 2. Ibid., 354.

3. 3. Op. Op. cit., 369.

4. 4. Pastor, History of the Popes, XII, chaps. 4, 5; a masterly summary in Jedin, A History of the Council of Trent, 1, 490-544.

5. 5. Del Monte is the future pope Julius III (1549-55), Cervini the all too short lived Marcellus II (1555) commemorated in the title of Palestrina's fine mass, and Pole only failed to become pope in 1549 through his refusal to take the least step--he would not even say he was willing--on his own behalf in the conclave.

6. 6. Seripando, created cardinal by Pius IV (1559-65), later served as one of the presidents of the council, 1 562-63.

7. 7. Maroto, Institutiones Iuris Canonici (1919),1, 87.

8. 8. As King Henry VIII was "kin" to Anne Boleyn through his sinful association with her older sister, Mary.

9. 9. The new law was passed by 155 votes to 55, GH Joyce, SJ, Christian Marriage (1933), 127.

10. 10. Jerome Ragazzoni, coadjutor to the see of Famagusta, preaching the sermon with which the council closed, December 4.

11. 11. These summaries, as has been said, are only of the principal matters. But among these surely is, also, the change by which the council abolished the age-long right of metropolitans (archbishops) to make the visitation of all the sees of the bishops of their province, the local bishop's jurisdiction suspended the meanwhile, and the archbishop correcting what he found amiss and ordering the penalties this called for.

12. 12. A monastery was said to be "in commendam" which was granted as his benefice to a cleric who was not a member of the community or of the order or even of any religious order. These commendatory abbots, who were not bound to reside at the monastery, were sometimes not even in major orders.

13. 13. Postremo eadem sancta synodus, tot gravissimis ecclesiae incommodis com mota, non potest non commemorare, nihil magis ecclesiae Dei esse necessarium quam ut beatissimus Romanus Pontifex, quam sollicitudinem universae ecclesiae ex munens sui officio debet, eam hic potissimum impendat, ut lectissimos tantum sibi cardinales adsciscat, et bonos maxime atque idoneos pastores singulis ecclesiis praeficiat, idque eo magis, quod ovium Christi sanguinem, quae ex malo negligentium et sui officii immemorum pastorum regimine peribunt Dominus noster Iesus Christus de manibus eius sit requisiturus. Session 24 (Nov. 11, 1563) De Reformatione, chap. 1, the final paragraph.

14. 14. In London, for example, a city of about 100,000 people at the beginning of the 16th century, there were 93 parish churches alone.

15. 15. The doctrine of the Real Presence; the worship of God present in the sacrament, the use of the sacrament.

16. 16. On Communion under both kinds, and the Communion of little children.

17. 17. On the Sacrifice of the Mass.

18. 18. Just ten years before Luther's 95 Theses appeared.

19. 19. Session 6, January 13, 1547. The Latin text of the canons here summarised is in Denzinger, pp. 277-81. With respect to the phrase "all are condemned," which continually recurs in these canons, it is to be observed that the council has in mind Catholics and the ex-Catholics who, abandoning the traditional doctrines, founded the various reformed bodies. The bishops at Trent were not addressing that multitude of later, non-Catholic Christians who, born and bred in these forms of belief, worship God and keep His law after a non-Catholic fashion in all good faith. To these, the personal condemnation was not addressed, although the condemnation of the theories inevitably stands.

20. 20. A heretical caricature of traditional doctrine, found useful in the Reformation propaganda.

21. 21. Session 7, March 3, 1547. Latin text ibid., 281-82.

22. 22. Session 13, October 11, 1551. Latin text ibid., 290-91.

23. 23. That homage due to God alone, as the Creator of all.

24. 24. Session 21, June 16, 1562. Latin text ibid., 310.

25. 25. Session 22, September 9, 1562. Latin text ibid., 314-15.

26. 26. Luke 22:19.

27. 27. The long prayer which is the core of the rite, during which the consecration takes place.

28. 28. Francis I died March 31, 1547.

29. 29. December 4, 1563.

From: THE CHURCH IN CRISIS: A History of the General Councils: 325-1870 Från: Kyrkan i kris: en historia av allmänna råd: 325-1870
CHAPTER 19
Mgr. Mgr. Philip Hughes Philip Hughes


Also, see: Se även:
Ecumenical Councils Ekumeniska råd


It will be observed that more than half of the text of the decrees is given to the doctrine of the sacraments. Det ska påpekas att mer än hälften av texten i dekret ges till läran om sakramenten. This, indeed, ever since Luther's famous tract, The Babylonian Captivity of the Church (1520) had been the main point of the Protestant assault, in this sense, that what was challenged here was what every man could appreciate immediately, namely, the actual practice of the religion instituted by Christ our Lord. Detta och, faktiskt ända sedan Luthers berömda tarmkanalen, hade den babyloniska fångenskapen i kyrkan (1520) varit den viktigaste punkten i protestantiska angrepp, i den meningen att det ifrågasattes här var vad varje man kunde uppskatta omedelbart, det vill säga den faktiska utövande av religion som inrättats genom Kristus vår Herre. All could see here the difference between the old and the new, where only a select few were in a position to judge the implications of the new key-doctrine that Justification is through faith alone. Alla kunde se här skillnaden mellan det gamla och det nya, där endast ett fåtal utvalda var i stånd att bedöma effekterna av den nya nyckel-doktrinen att Motivering är genom tro allena. With this heresy the Council dealt very faithfully, in a single decree of sixteen chapters that takes up one- quarter of the whole text. Med detta kätteri rådet behandlat mycket troget i ett enda dekret av sexton kapitel som tar upp en fjärdedel av hela texten.

Trent, it is sometimes said, put an end once and for all to the indefiniteness and confusion of thought among Catholics--to their comparative freedom to believe pretty much what they liked, in one version of the criticism. But this matter of terminating differences, when true at all, is true only with a great reservation. Trent, sägs det ibland, få ett slut en gång för alla till obestämdhet och tankekonfusion bland katoliker - att deras jämförande frihet att tro ungefär vad de ville, i en version av kritiken. Men denna fråga om avslutande skillnader När sanna alls stämmer endast med en stor reservation. The confusion, or division of opinion, was not about traditional doctrine but about the problems raised by the new theories, differences in part related to the practical problem how best to deal with the points raised by Luther, and how to reconcile the Lutherans by so stating the tradition that it would satisfy them also. Förvirringen, eller delning av yttrandet, inte om traditionella läran utan om de problem som den nya teorier, skillnader delvis för det praktiska problemet hur man bäst kan hantera de frågor som Luther, och hur man kan förena den lutherska av så angivande av tradition att det skulle tillfredsställa dem också. The idea that the Catholic unity in the fundamentals of belief about grace, original sin, justification, and the sacraments is the fruit of the Tridentine restatement of Catholic doctrine, is too grotesque for patience to bear. Tanken att den katolska enighet i grundläggande övertygelse om nåd, är arvsynd, motivering, och sakramenten frukten av den tridentinska omräkning av den katolska läran, är för grotesk för tålamod att bära. Nowhere does the council say--in effect--so far some Catholics have believed it is X, others that it is Y. but from henceforth, all shall believe it is Y. It is, on the contrary, forever using such phrases as, "following the teaching of the Fathers we define...." Ingenstans i rådet säga - i praktiken - än så länge en del katoliker har trott att det är X, andra att det är Y. men härefter skall alla tror att det är Y. Det är, tvärtom, alltid använder uttryck som , "efter undervisning av fäderna vi definierar ...." Where is the doctrinal definition of this council, for comment on which the theological lecturer will not turn for guidance to St. Thomas, to say nothing of one or other of the Fathers? Var finns den doktrinära definitionen av detta råd, för att uttala sig om vilka teologiska föreläsare inte kommer att vända sig för vägledning till St Thomas, tala om en eller annan av kyrkofäderna?

Trent is a witness to the age-long tradition, to the Apostolic tradition, as truly as Nicaea twelve hundred years before or the Vatican Council three hundred years later. Trent är ett vittne till urgamla traditioner, som den apostoliska traditionen, så sant som Nicaea tolv hundra år före eller Vatikankonciliet trehundra år senare. It never does more than state, with the peculiar authority and explicitness of a General Council, what the body of the teaching theologians had been agreed on for centuries and the Church as a whole had implicitly accepted and practiced. Det gör aldrig mer än staten, med den säregna myndigheten och explicitness av ett allmänt råd, vad kroppen av undervisningen teologer hade kommit överens om i århundraden och kyrkan som helhet hade implicit accepterat och praktiserades. As to questions which do not touch the substance of a particular doctrine, but regard methods of explaining and defending it, questions of its history, its relation to other doctrines, questions arising from the various ways in which different ages have set it out, the council decides nothing. När det gäller frågor som inte rör innehållet i en viss lära, men det gäller metoder för att förklara och försvara det, frågor om dess historia, dess förhållande till andra läror, frågor som uppstår om olika sätt på vilka olika åldrar har satt ut den Rådet beslutar ingenting. From the learned warfare of the Catholic theologians about such matters, it carefully distinguishes its own role, which is not theological scholarship but the preservation of the traditional belief, and the exposure, and condemnation therefore, of whatever contradicts this. Från lärde krigföring i den katolska teologer om sådana frågor, skiljer den försiktigt sin egen roll, vilket inte är teologisk stipendium, utan bevarandet av den traditionella tro, och exponering och fördömande därför, oavsett motsäger detta. As to the theological views put forward in the council, and rejected, in, eg, the long discussions that preceded the decree on Justification, when what was called the theory of the double Justification was proposed as an orthodox solution that might reconcile Lutheranism and Catholicism--how new such ideas were among Catholic theologians is illustrated, it may be suggested, from the fact that when the leading theologian of the age, Cajetan, was dealing, in 1507,[18] with St. Thomas' refutation (two centuries in advance) of Luther's basic theory, he has no comment to make about this that would suggest that anywhere among theologians was there any division of opinion on the essence of the question. När det gäller den teologiska åsikter som läggs fram i rådet, och förkastas i exempelvis den långa diskussion som föregick dekret om berättigande, när den så kallade teorin om den dubbla Motivering föreslogs som en ortodox lösning som kan förena lutherdomen och katolicismen - hur nya sådana idéer var bland katolska teologer illustreras får det föreslagits, från det faktum att när den ledande teologen i ålder, Cajetan, var sysselsatt, 1507, [18] med St Thomas 'vederläggning (två sekler i förskott) Luthers grundläggande teorin, har han inga kommentarer om detta skulle tyda på att någonstans bland teologerna var det någon uppdelning av yttrande om kärnan i frågan.

The decrees restate the whole doctrine; they are not merely a contradiction of the reformers' innovations. Dekreten upprepa hela läran, de är inte bara en motsägelse av reformivrarna "innovationer. The canons attached to the decrees are short summary condemnations of heresies that contradict the doctrine set out in the decree, and not of the new, contemporary heresies only. Kanonerna bifogas dekret kort sammanfattning fördömanden av irrläror som motsäger den doktrin i dekretet, och inte av de nya, moderna irrläror bara. Thus, along with the Lutheran theories about Original Sin, there are also condemned (yet once again) the heresies of Pelagius. Alltså, tillsammans med den lutherska teorier om arvsynden, finns det också fördömt (ännu en gång) den irrläror Pelagius. To show something of the council's teaching, the canons on the key doctrines of Justification, the Sacraments in General, and the Holy Eucharist will now be summarised. Att visa något av rådets undervisning, kommer kanonerna på de viktigaste lärorna om rättfärdiggörelsen, sakramenten i allmänhet och den heliga eukaristin nu sammanfattas.

In the matter of Justification, a doctrine which now makes its first appearance--in its own right--at a General Council, these new errors are condemned:[19] the theory that man is passive, like a stone, under the influence of grace; that since Adam's fall there is no real freedom in the human will, this last idea being an invention brought into the Church by the devil; that the good works done by man before he is justified are sins meriting damnation; that nothing but faith is requisite to achieve Justification; that man can be justified otherwise than through the justice of Christ;[20] that man is justified by the imputation only, of the justice of Christ--Justification being no more than God showing favour to a man; that the faith without which man cannot be justified is the trustful confidence that the divine mercy has forgiven his sins for Christ's sake; that it is a condition for a man's sins being forgiven that he believes, without any hesitation, that his sins have been forgiven; that no one is justified unless he believes he is justified, this belief being what brings about absolution and justification; the justified man is bound to believe, as of faith, that he is numbered among those predestined [to eternal life]; that all men except these are, by the Divine Power, predestined to evil; to believe is the only thing commanded in the Gospel, all the rest being neither commanded nor forbidden, the Ten Commandments having nothing to do with being a Christian; Christ our Lord was sent as a Redeemer to save, not as lawgiver to be obeyed; man, once justified, cannot sin or fall from grace; there is only one sin that is mortal, the sin of not believing, and through no other sin can grace once attained be lost. I fråga om rättfärdiggörelsen, en doktrin som nu gör sitt första framträdande - i sin egen rätt - på ett allmänt råd, dessa nya fel är dömda: [19] teorin om att människan är passiv, som en sten, under inflytande av nåd, som sedan Adams fall finns det ingen verklig frihet i den mänskliga viljan, den sista tanken var en uppfinning som förs in i kyrkan av djävulen, att goda gärningar utförs av mannen innan han är motiverad är synder som förtjänar fördömelse, att ingenting men tro är nödvändiga för att uppnå Motivering, att människan kan motiveras på annat sätt än genom det rättvisa i Kristus, [20] att människan blir rättfärdig genom avräkning endast om rättvisan i Kristus - motivering är inte mer än Gud, att visa uppskattning för en man , att den tro utan vilken man inte kan rättfärdigas är tillitsfullt förtroende för att den gudomliga nåden har förlåtit sina synder för Kristi skull, att det är en förutsättning för människans synder är förlåtna, att han tror, utan tvekan, att hans synder har förlåtna, och att ingen är berättigad om han tror han är motiverad, en uppfattning som det medför absolution och motivering, motiverad man är skyldig att tro, och med tro, att han räknas bland de förutbestämda [till det eviga livet], att alla män utom dessa, av gudomliga kraft, förutbestämda till det onda, att tro är det enda befälet i evangeliet, alla de andra som varken befäl eller förbjuden, de tio budorden har ingenting att göra med att vara kristen, Kristus, vår Herre sändes som en frälsare för att spara, inte som lagstiftare måste åtlydas, mannen, en gång motiverade, kan inte synda eller falla i onåd, det finns bara en synd som är dödlig, kan den synden att inte tro, och genom någon annan synd nåd gång uppnås förloras.

This is not a complete account of what the thirty-three canons about Justification contain. Detta är inte en fullständig redogörelse för vad trettiotre kanon cirka Motivering innehålla. It omits some more subtle statements that would call for a lengthy explanation, and it omits canons which state, not a theory the reformers put out, but Catholic doctrine which they deny. Den utelämnar något mer subtil uttalanden som skulle kräva en lång förklaring, och det utelämnar kanon som stat, inte en teori reformivrarna släcka, men den katolska läran som de förnekar.

As to the new theories about the kind of thing sacraments are, the canons[21] condemn those who say: that there are more or less than seven sacraments instituted by Christ our Lord--baptism, confirmation, the Eucharist, penance, extreme unction, order, marriage--or that any one of these is not truly a sacrament in the full sense of the word; that these sacraments only differ from the sacraments of the Jewish dispensation as one ritual from another; that the sacraments are not a necessity of salvation, but that through faith alone, and without the sacraments at all, man can obtain from God the grace of Justification; that the sacraments were instituted for the purpose of nourishing only faith; that the sacraments do not contain and confer the grace which they signify--as though they were but outward signs of the grace or justice received through faith, badges of Christian profession that mark off the believer from the infidel; that the sacraments do not themselves confer grace by the very activity of the sacrament (ex opere operato), but that only faith in the divine promises is sufficient to obtain grace; that all Christians have the power to administer all the sacraments; that any pastor of the Church can change the received and approved rites used by the Church in the solemn administration of the sacraments. Vad gäller nya teorier om sånt sakrament är kanonerna [21] fördöma dem som säger att det är mer eller mindre än sju sakramenten inrättats genom Kristus vår Herre - dop, konfirmation, eukaristin, boten, extrem smörjelse , ordning äktenskap - eller att någon av dessa är faktiskt inte ett sakrament i full bemärkelse, att dessa sakrament bara skiljer sig från sakramenten i den judiska dispens som en ritual från en annan, att sakramenten är inte en nödvändighet om frälsning, men att genom tro allena, utan sakramenten alls, kan man få från Gud nåde Motivering, att sakramenten inleddes för närande bara tro, att sakramenten inte innehåller och ge den nåd som de betecknar - som om de vore utan yttre tecken på nåd och rättvisa emot genom tron, märken kristna yrke att bocka av den troende från de otrogna, att sakramenten inte själva ge nåd av själva aktiviteten av sakramentet (ex opere operato), men att bara tro på Guds löften är tillräckligt för att få nåd, att alla kristna har befogenhet att administrera alla sakramenten, att varje pastor i kyrkan kan ändra mottagit och godkänt riter används av kyrkan i den högtidliga förvaltningen av sakramenten.

As to the doctrine called the Real Presence,[22] the council condemns: those who, denying that Jesus Christ, God and Man, is truly, really, substantially present in the sacrament of the Holy Eucharist, hold instead that He is only present as in a sign or image or manifestation of power (in virtute); those who say that the substance of the bread and the wine remains along with the body and blood of Christ, denying that marvellous and unique changing of the whole substance of the bread into the Body [of Christ] and the whole substance of the wine into [His] Blood, while the appearance of bread and wine still remain--the change which the Catholic Church most suitably calls Transubstantiation; those who say that the Body and Blood of Christ is not there following upon the consecration (peracta consecratione), but only while the sacrament is in use, while it is being received, that is to say, but not before this or after this, and that in what is left over of the consecrated hosts or particles after communion has been administered, the true Body of the Lord does not remain; who say that the main fruit, or the sole fruit, of this sacrament is the forgiveness of sins; or that Christ the only begotten son of God is not to be adored in this sacrament with the externals of the reverence called latria,[23] and that those who do so adore Him in this sacrament are idolaters; that Christ is shown forth in this sacrament to be received [by the communicant] in a spiritual manner, and not also sacramentally and really; that only faith is sufficient preparation for receiving this most holy sacrament. När det gäller doktrin kallas verklig närvaro, [22] Rådet fördömer: de som förnekar att Jesus Kristus, Gud och människa, är verkligen, verkligen, väsentligen närvarande i sakrament i den heliga eukaristin, håller i stället att han endast är närvarande som en symbol eller bild eller yttring av makt (i virtute), de som säger att innehållet i brödet och vinet är fortfarande tillsammans med kropp och Kristi blod, förneka den underbara och unika byte av hela innehållet i bröd i kroppen [Kristi] och hela innehållet i vinet till [hans] Blood, medan uppkomsten av bröd och vin fortfarande - den förändring som den katolska kyrkan lämpligen samtal Transsubstantiation, de som säger att kropp och blod Kristus är inte det som följer på invigningen (peracta consecratione), men endast när sakramentet är i bruk, samtidigt som det tas emot, det vill säga, men inte innan eller efter denna, och att det som är kvar av invigda värdar eller partiklar efter gemenskap har administrerats, finns kvar verkliga kropp Herren inte, som säger att de största frukt, eller den enda frukten av detta sakrament är syndernas förlåtelse, eller att Kristus enfödde son Gud är inte Be Adored i detta sakrament med externa av vördnad som kallas latria, [23] och att de som gör det tillber honom i detta sakrament är avgudadyrkare, att Kristus visas fram i detta sakrament tas emot [av kommunikanten ] på ett andligt sätt, och inte också sacramentally och egentligen, att bara tro är tillräcklig förberedelse för mottagandet av denna allra heligaste sakrament.

The Council denies[24] that there is a divine command that all shall receive Holy Communion under both the forms, ie, of wine as well as of bread, and that it is a necessary sacrament for little children It condemns those who deny that the whole Christ is received when Holy Communion is received under the form of bread alone. Rådet har bestritt [24] att det finns en gudomlig befallning att alla skall ta emot den heliga kommunionen under båda formerna, dvs vin samt bröd, och att det är en nödvändig sakrament för små barn Den fördömer dem som förnekar att Hela Kristus är mottagen när nattvarden tas emot i form av bröd allena.

There remain the canons attached to the decree about the sacrifice called the Mass,[25] clear statements in everyday language. Kvarstår kanonerna knutna till dekret om offret kallas mässan, [25] tydliga uttalanden i dagligt tal. The Council condemns those who say: there is not offered in the Mass a true and proper sacrifice to God; nothing more is meant by this word "offered" than that Christ is given to us to be eaten; Christ by the words Do this in commemoration of Me,[26] did not constitute the apostles priests, or ordain them, so that they and other priests should offer His body and blood; the sacrifice of the Mass is a sacrifice of praise and thanksgiving only, or a mere commemoration of the sacrifice offered on the Cross, but not a sacrifice whereby God is appeased; [the sacrifice] profits only those who receive [Holy Communion]; Mass should not be offered for the living and the dead, or for sins, penalties, satisfactions, and other necessities; a blasphemy is inflicted, through the sacrifice of the Mass, on the most holy sacrifice wrought by Christ on the Cross; the Mass takes away from the sacrifice on the Cross; the Canon[27] of the Mass is full of errors and should be done away with; the masses where none but the celebrating priest receive Holy Communion are unlawful and should be abrogated. Rådet fördömer de som säger: Det finns inte erbjuds i mässan en sann och riktig offer till Gud, ingenting mer som menas med detta ord erbjuds "" än att Kristus är given till oss för att ätas, Kristus med orden Gör detta till åminnelse av mig, [26] inte utgjorde apostlarna präster, eller viga dem, så att de och andra präster bör erbjuda sin kropp och blod, offret i mässan är ett offer för lovprisning och tacksägelse bara, eller bara minnet av offret erbjuds på korset, men inte ett offer där Gud är blidkade, [offret] vinst bara dem som får [heliga kommunionen]; Massa inte skulle erbjudas för levande och döda, eller för synd, straff, tillfredsställelse, och andra förnödenheter, en hädelse åsamkas genom mässoffret, på de mest heliga offer formad av Kristus på korset, mässan tar bort från offret på korset, Canon [27] av massan är full av fel och bör avskaffas, massorna där ingen men firar prästen ta emot den heliga kommunionen är olagligt och bör upphävas.

It has been a simpler task to tell the story of what the council accomplished, without any reference to the contemporary events of those eighteen years, 1545-63. Det har varit en enklare uppgift att berätta historien om vad rådet åstadkommit, utan någon hänvisning till aktuella händelser i de arton år, 1545-63. But, without requiring anything like the history of those years, the reader is entitled to ask, Why was the council twice interrupted, and for so long a period? Men utan att kräva något liknande historia dessa år, har läsaren rätt att fråga sig varför det var rådet två gånger avbryts, och för så lång tid? In 1547 the cause was the outbreak of the plague at Trent. 1547 orsaken var utbrottet av pest i Trent. The council hastily voted an adjournment to Bologna (March 10) to the fury of Charles V (who took for granted that the plague was mere excuse) and to the embarrassment of Paul III, who realised he would be held responsible for what was, in fact, in no way his doing. Fullmäktige röstade hastigt en ajournering till Bologna (10 mars) till raseri Charles V (som tog för givet att pesten var bara ursäkt) och förlägenhet Paul III, som insåg att han skulle hållas ansvarig för vad, i Faktum är på intet sätt hans verk. Several sessions were held at Bologna in 1547, a mere marking of time. Flera möten hölls i Bologna 1547, en enkel märkning av tid. Meanwhile the emperor carried his attack on the pope to the uttermost limits--ordering his own bishops not to leave Trent, proclaiming that this handful was the real council and the majority at Bologna a mere conventicle. Samtidigt kejsaren som hans angrepp på påven till det yttersta gränser - beordrade sina egna biskopar att inte lämna Trent, utlova att denna handfull var det egentliga rådet och majoriteten i Bologna bara Konventikelakten.

This crisis had come, in fact, at a moment when the political relations of emperor and pope were at their worst. Denna kris hade kommit, i själva verket vid en tidpunkt då de politiska förbindelser kejsaren och påven var som värst. The opening of the council in 1545 had found them allies in Charles' often-delayed, but now about to be executed, war against the German Protestant league. Öppnandet av rådet under 1545 hade funnit dem allierade i Karls ofta försenade, men nu på väg att genomföras, krig mot de tyska protestantiska ligan. But by the time of Alva's crushing defeat of the princes at Muhlberg (April 24, 1547) relations between the chiefs were strained. Men vid tiden för Alva s förkrossande nederlag för furstarna i Mühlberg (April 24, 1547) förbindelserna mellan hövdingarna var ansträngda. The pope's unsatisfactory son, Pierluigi, whom he had invested with the duchies of Parma and Piacenza, against the emperor's will (and possibly against his rights) in 1545, was a thorn in the emperor's side. Påvens otillfredsställande son, Pierluigi, som han hade investerat i hertigdömena Parma och Piacenza, mot kejsarens vilja (och eventuellt mot hans rättigheter) i 1545, var en nagel i kejsarens sida. The imperial viceroy in Milan arranged the duke's assassination (September 10). Den kejserliga vicekungen i Milano arrangerade hertigens mordet (10 september). Was Charles V privy to this? Var Charles V invigt detta? It is hardly likely, but he had assented to the plan to expel Pierluigi by force (May 31). Det är knappast troligt, men han hade utlovat en plan att utvisa Pierluigi med våld (31 maj). This crime was committed in the early weeks of the Bologna period of the council. Detta brott begicks under de första veckorna av Bologna period av rådet. Charles, by virtue of Muhlberg, was master of Germany as no emperor had been for hundreds of years. Charles, enligt Mühlberg, var mästare i Tyskland eftersom ingen kejsare hade varit i hundratals år. A brittle glory it was to prove, but the threat of this prince, already ruler of half of Italy, to the independence of the pope was real indeed. En spröd ära det var att bevisa, men hotet om denna prins, redan härskare över hälften av Italien, oberoende av påven var verklig verkligen. And the emperor used his mastery to impose on Catholic and Protestant, in Germany, a religious settlement of his own, the so-called Interim. Och kejsaren använde sin skicklighet för att ålägga katolska och protestantiska, i Tyskland, en religiös uppgörelse med sin egen, den så kallade interimistiska. Was Charles now going to prove himself a Spanish Henry VIII? Var Charles nu att visa sig en spansk Henry VIII? The old pope found somewhere a reserve of patience, and the explosion never happened. Gamla Påven finns någonstans en reserv av tålamod, och explosionen aldrig hänt. The bishops went home from Bologna, and from Trent, and then in November 1549 the pope died. Biskoparna gick hem från Bologna, och från Trent, och sedan i November 1549 påven dog.

There followed the long dramatic ten weeks' conclave of 1549-50, in which Pole almost became pope, and from which the senior president at Trent, Del Monte, emerged as Pope Julius III. Sedan följde den långa dramatiska tio veckor konklaven för 1549-50, där Pole nästan blev påve, och från vilken de högre president i Trent, Del Monte, framträdde som Pope Julius III. And now began the old weary business of persuading Charles to cooperate in the reassembly of the council, and the French king too. Och nu började den gamla trötta verksamhet övertala Karl att samarbeta vid återmontering av rådet, och den franske kungen också. Charles had a new point to urge--the reassembled council should be a new council altogether; the Protestants would be pleased if all the matters defined at Trent were treated anew as open questions. Charles hade en ny punkt att uppmana - det återmonterade rådet bör ett nytt råd helt, protestanterna skulle bli glada om alla de frågor som fastställdes vid Trent behandlades på nytt som öppna frågor. The French king, Henry II, whose reign[28] had barely begun utterly refused to have anything to do with the council. Den franska kungen Henry II, vars regering [28] hade knappt börjat fullständigt vägrade att ha något att göra med rådet. He was, in fact, on the verge of war with the pope, the casus belli being the revolt of Paul II 's grandsons against the new pope. Han var faktiskt på gränsen till krig mot påven, casus belli är uppror Paulus II: s barnbarn mot den nye påven. The French king had taken up their cause. Den franske kungen hade tagit upp deras sak. Julius III, as more than one incident at Trent, especially with Charles V's bullying commissioners, had shown, had one of the great tempers of the day. Julius III, som mer än en händelse i Trent, särskilt med Charles V's mobbning kommissionärer, hade visat, hade en av de stora mildrar av dagen. But somehow he managed to stifle it, and despite some bad blunders and vacillation he managed to get the council on its feet again in 1551. Men på något sätt lyckades han kväva den, och trots några dåliga misstag och vacklan han lyckades få rådet på fötter igen under 1551. It was in this period that the Protestants accepted the invitation to come to the council--an incident which merely showed beyond all doubt that the new doctrines were not reconcilable with the old. Det var under denna period som protestanterna accepterat inbjudan att komma till rådet - en händelse som endast visar bortom allt tvivel att den nya läran var inte förenliga med den gamla.

And now in Germany the war with the Protestant League took up once more. Och nu i Tyskland kriget med den protestantiska League tog upp en gång till. This time it was the emperor who was defeated and his army destroyed, in southern Germany. Denna gång var det kejsaren som var besegrad och hans armé förstörs i södra Tyskland. he pursuit was so hot that Charles himself narrowly escaped capture, and as he made his way over the mountains to a precarious safety at Innsbruck, the bishops of the council decided it was high time they, too, moved south. han utförandet var så varmt att Karl själv snävt undkom fånga, och som han tog sig över bergen till en osäker säkerhet i Innsbruck, beslöt biskoparna i rådet att det var hög tid att de också flyttade söderut. So ended the Julian period of the Council of Trent. Så slutade den julianska perioden rådets Trent.

Julius III died in 1555, to be succeeded by his one-time colleague at Trent, Cervini, whose reign lasted but a short three weeks. Julius III dog 1555, följas av hans en gång kollega vid Trent, Cervini, vars regeringstid varade endast en kort tre veckor. Then came Gian Pietro Caraffa--Paul IV--a hale old man of seventy-nine, the grimmest reformer who ever sat in St. Peter's chair. Sedan kom Gian Pietro Caraffa - Paulus IV - en frisk gubbe i sjuttionio, den grimmest reformator, som någonsin satt i Peterskyrkan stol. As a young bishop, forty years earlier, he had sat in the all but futile Fifth Council of the Lateran. Som ung biskop, fyrtio år tidigare hade han satt i alla utom futile femte råd Laterano. Perhaps it was here that he developed his strong belief that little good came of councils. Kanske det var här han utvecklade sin starka övertygelse om att något gott kom av kommunfullmäktige. He had other methods, and for heretics they were simple enough--the stake. Han hade andra metoder, och för kättare de var enkel nog - insatsen. Paul IV's four years of government in Rome was a reign of terror for evildoers and lawbreakers of every sort, clerical as well as lay. Paul IV fyra år vid makten i Rom var ett skräckvälde för ogärningsmän och brottslingar av alla slag, kontorister samt låg.

His death was followed by a conclave that lasted four months. Hans död följdes av en konklaven som varade i fyra månader. From it came forth a pope as great a contrast to this passionate, unbalanced Neapolitan as could be imagined, Gian Angelo de' Medici, a Milanese, who took the name Pius IV. Från det kom fram en påve som en stor kontrast till denna passionerade, obalanserad napolitanska som man kunde ana, Gian Angelo de 'Medici, en Milanese, som tog namnet Pius IV. He was by training a lawyer, and by his career a professional administrator, who had governed one city after another for Clement VII and Paul III; and for his moderation he had found it prudent to leave Rome, in the days of Paul IV. His election had produced the ideal character for the delicate business of reconciling to Rome the various Catholic princes recently alienated--particularly the Hapsburgs for whom Paul IV had had an unconcealed personal hatred. Han var genom att utbilda en advokat, och hans karriär som professionell administratör, som hade reglerat en stad efter en annan för Clemens VII och Paulus III, och för hans återhållsamhet han hade funnit det klokt att lämna Rom, i dagar av Paulus IV. His val hade producerat den idealiska tecknet för den känsliga verksamhet förena till Rom olika katolska furstarna nyligen alienerade - särskilt Habsburgarna för som Paulus IV haft en oförställd personligt hat.

Charles V had died a few months only before Paul IV. Charles V hade dött några månader först innan Paul IV. In the empire his brother, Ferdinand I, had replaced him; in the rest of his dominions his son, Philip II. I riket sin bror Ferdinand I, hade ersatt honom, i resten av sitt rike hans son Philip II. In France too there was a new ruler since June 1559, when Henry II was killed in a tournament--his fifteen-year-old son, Francis II. Även i Frankrike var det en ny härskare sedan juni 1559, när Henry II dödades i en turnering - hans femton år gamla son, Francis II. This boy, whose wife was Mary, Queen of Scots, lasted barely a year and a half, and the sovereign with whom Pius IV had to treat was this boy's mother, Catherine de' Medici, the queen-regent for his still younger successor. Den här pojken, vars fru Mary, Queen of Scots, varade knappt ett och ett halvt år, och den suveräna med vilka Pius IV hade att behandla var det pojkens mamma, Catherine de 'Medici, drottning-förmyndare för hans ännu yngre efterträdare. Add that in England the short-lived Catholic restoration of Mary Tudor had just ended, and that Pius IV faced the fait accompli of a restoration of the entire Protestant regime, with Catholicism proscribed utterly in legislation that culminated in the death penalty, and with all the bishops the new queen's prisoners. Tillägger att man i England den kortlivade katolska restaurering av Maria Tudor hade just avslutats, och att Pius IV stod inför fullbordat faktum att en restaurering av hela protestantiska regimen, med katolicismen helt förbjudna i lagstiftningen som ledde till dödsstraff, och med alla biskoparna den nya drottningens fångar. The queen was, of course, Elizabeth Drottningen var, naturligtvis, Elizabeth

I. Given this unusual array of talent among the leading princes, and the fact that all the old preposessions of those who were Catholics still survived-- the instinct to take control of the religious crisis into their own hands, to settle the problems of their own realms, for example, by a national council not under papal influence--given all this, the fact that Pius IV succeeded in reassembling the council, at Trent, within little more than two years would suggest that he is a more important figure than has usually been recognised. I. Med tanke på denna ovanliga uppsättning talang bland de ledande furstar, och det faktum att alla gamla preposessions av dem som var katoliker fortfarande överlevde - instinkten att ta kontroll över den religiösa krisen i egna händer, att lösa problemen med deras egna riken, till exempel genom ett nationellt råd som inte faller under påvens inflytande - med tanke på allt detta, skulle det faktum att Pius IV lyckades Montering av rådet vid Trent, inom drygt två år tyder på att han är en viktigare siffra än vanligtvis har erkänt.

With patience and prudence and a constantly firm purpose, he guided the council through what proved to be the major part of its work, and through a continuity of passionate discussions where Spanish and French bishops, as well as Italian, had to be considered and managed. Med tålamod och försiktighet och en konstant fast ändamål, guidade han rådet genom vad som visade sig vara den största delen av sitt arbete, och genom en kontinuerlig passionerade diskussioner där spanska och franska biskopar, liksom italienska, måste betraktas och hanteras . The most dangerous moments were when the Spaniards strove for a decision that the personal obligation of the bishop to live in his diocese was an obligation of divine law, and not merely of synodal legislation. Den farligaste ögonblicken var när spanjorerna strävade efter ett beslut att de personliga skyldighet för biskop att leva i sitt stift var en skyldighet enligt Guds lag, och inte bara Synodal lagstiftning. The danger was that this excellent idea masked a point of theology, and was meant to lead to a discussion of the loaded question, Is the pope the superior of the General Council or its servant? Faran var att denna utmärkta idé dolde en punkt i teologi, och var tänkt att leda till en diskussion om den laddade frågan påven den överordnade till det allmänna rådet eller dess tjänare? the question that had racked the Church of the previous century, and for a renewal of which the Church of the sixteenth century was by no means yet sufficiently healthy. Frågan som hade plågat kyrkan av förra seklet, och för en förnyelse av vilken kyrka sextonde århundradet var ingalunda ännu tillräckligt frisk. That the premature discussion of this particular application of the defined doctrine of the papal supremacy was averted was due, in especial manner, to the great cardinal whom Pius IV sent to preside at the last months of the council, Girolamo Morone. Att tidigt diskussionen om detta särskilt tillämpningen av de definierade läran om påvens överhöghet avvärjdes berodde på särskild sätt, till stor kardinalen som Pius IV skickas till ordförande vid de sista månaderna av rådet, Girolamo Morone.

The great council[29] ended with what jubilation about the work done may be imagined. Den stora rådet [29] slutade med vad jubel om det utförda arbetet kan tänka sig. The pope by a special bull confirmed all it had decreed, and by a second bull forthwith abolished all privileges and exemptions previously accorded by his predecessors which went contrary to the decrees; and to settle authoritatively all questions arising out of the interpretation of the decrees he created a permanent commission of cardinals, the Congregation of the Council of Trent, a body which developed into a kind of permanent Ministry of the Interior of the Catholic Church, and which functions to this day as one of the most important instruments of the government of the Church. Påven som en särskild tjur bekräftade alla hade förordnat, och genom ett andra tjur genast avskaffades alla privilegier och undantag som tidigare beviljats av sina föregångare som gick i strid med dekret, och att reglera auktoritativt alla frågor med anledning av tolkningen av dekret han en fast provision på kardinaler, kongregation av rådet av Trent, ett organ som utvecklats till ett slags permanent inrikesministeriet för den katolska kyrkan, och som fungerar i dag som en av de viktigaste instrumenten för regeringen i kyrkan. The matter of providing the revised edition of the official Latin translation of the Bible, a revised Breviary and Missal, a Catechism and an Index of books dangerous to Faith and Morals, the council had left to the pope. Frågan om att ge den nya upplagan av den officiella latinska översättningen av Bibeln, en reviderad BREVIARIUM och missalet, en katekes och ett index på böcker farligt att tro och moral, rådet lämnat till påven.

It was the immediate successor of Pius IV who saw to all these, except the new Bible. Det var den omedelbara efterträdare Pius IV som såg till alla dessa, utom den nya Bibeln. This successor was the Dominican, Michele Ghislieri, known to history as Pius V (1566 72), in whom the aspirations of good men for centuries were realised, a living saint ruling the Church. Denna efterföljare var dominikan, Michele Ghislieri, känt till historien som Pius V (1566 72), hos vilka förväntningar gode män i århundraden har realiserats, ett levande helgon utslag kyrkan. Of all the services rendered by St. Pius V (he was canonised by Clement XI in 1712) none was greater than this, that in his ruling of the Church he was as scrupulously obedient to the laws of Trent as he had been obedient to the Dominican constitutions during his long life as a friar. Av alla de tjänster som Pius V (blev helgonförklarad han av Clemens XI år 1712) ingen var större än detta, att i sitt beslut av kyrkan var han så noggrant lyda lagarna i Trent som han hade varit lydiga mot Dominikanska konstitutioner under sitt långa liv som en munk. He set an example which none of his successors could ever ignore; and perhaps nowhere more powerfully than in what he did with the task from which the council, in its last moments, shrank--the reformation of the Catholic Princes, ie, the defence of the rights of religion against the encroachment of the Catholic state. Han satte ett exempel som ingen av hans efterföljare någonsin kan ignorera, och kanske ingenstans mer kraftfullt än vad han gjorde med den uppgift som rådet i sina sista stunder, krympte - en reformation av den katolska Princes, dvs försvaret av rätten religion mot intrång i den katolska staten. But to say more about this would be to write the tragic history of the seventeenth and eighteenth centuries, of a fight where there were defeats, but no surrenders. Men att säga mer om detta skulle vara att skriva den tragiska historien om sjuttonde och artonde århundradena, en kamp där det fanns nederlag, men ingen kapitulerar. The ideal of the example set by St. Pius V was at times obscured. Ideal förebild från Pius V tidvis var skymd. It was never forgotten. Det var aldrig glömd. And never, since his time, has there been any such moral falling away--nor anything remotely recalling it- -as what, in almost all his life before his election, he himself had been witness of in the highest place of all. Och aldrig har sedan sin tid, det förekommit någon sådan moralisk faller bort - eller något avsides att påminna det-som-vad, i nästan alla hans liv före valet, hade han själv vittne i den högsta platsen för alla.

NOTES NOTES

1. 1. Jedin, A History of the Council of Trent, I, 351. Jedin, en historia av rådet av Trent, I, 351. These last two pages of my account are especially indebted to this great book. De sista två sidorna av mitt konto är särskilt tacksam mot denna stora bok. Cf. Jfr. 346-54. 346-54.

2. 2. Ibid., 354. Ibid., 354.

3. 3. Op. Op. cit., 369. cit., 369.

4. 4. Pastor, History of the Popes, XII, chaps. Pastor, historia påvarna, XII, käkar. 4, 5; a masterly summary in Jedin, A History of the Council of Trent, 1, 490-544. 4, 5, en mästerlig sammanfattning på Jedin, A History of rådet av Trent, 1, 490-544.

5. 5. Del Monte is the future pope Julius III (1549-55), Cervini the all too short lived Marcellus II (1555) commemorated in the title of Palestrina's fine mass, and Pole only failed to become pope in 1549 through his refusal to take the least step--he would not even say he was willing--on his own behalf in the conclave. Del Monte är framtiden Pope Julius III (1549-55), Cervini de alltför kortlivade Marcellus II (1555) firas i titeln Palestrina fina massa, och Pole bara misslyckats med att bli påve år 1549 genom sin vägran att ta minst steg - han skulle inte ens säga att han var beredd - för egen räkning i konklaven.

6. 6. Seripando, created cardinal by Pius IV (1559-65), later served as one of the presidents of the council, 1 562-63. 7. Seripando, skapade kardinal av Pius IV (1559-65), senare tjänade som en av ordförandena för rådet, 1 562-63. 7. Maroto, Institutiones Iuris Canonici (1919),1, 87. Maroto, Institutiones Iuris Canonici (1919), 1, 87.

8. 8. As King Henry VIII was "kin" to Anne Boleyn through his sinful association with her older sister, Mary. Kung Henry VIII var "släkt" med Anne Boleyn genom sitt syndiga tillsammans med sin äldre syster, Mary.

9. 9. The new law was passed by 155 votes to 55, GH Joyce, SJ, Christian Marriage (1933), 127. Den nya lagen antogs med 155 röster mot 55, GH Joyce, SJ, Christian Marriage (1933), 127.

10. 10. Jerome Ragazzoni, coadjutor to the see of Famagusta, preaching the sermon with which the council closed, December 4. Jerome Ragazzoni, medhjälpare till se i Famagusta, predikar predikan med vilken rådet stängd, December 4.

11. 11. These summaries, as has been said, are only of the principal matters. But among these surely is, also, the change by which the council abolished the age-long right of metropolitans (archbishops) to make the visitation of all the sees of the bishops of their province, the local bishop's jurisdiction suspended the meanwhile, and the archbishop correcting what he found amiss and ordering the penalties this called for. Dessa sammanfattningar, vilket har sagt, bara över de viktigaste områdena. Men bland dessa säkert är också den förändring genom vilken rådet avskaffades urgamla rätt till Metropolitans (ärkebiskopar) att göra visitation alla ser på biskoparna i sin provins, avbröts lokala biskopens behörighet tiden, och ärkebiskopen att rätta till vad han hittade illa och ålade påföljder detta krävde.

12. 12. A monastery was said to be "in commendam" which was granted as his benefice to a cleric who was not a member of the community or of the order or even of any religious order. Ett kloster sades vara "i commendam" som gavs som hans Beneficium till en präst som inte var medlem av samhället eller av ordern eller ens någon religiös ordning. These commendatory abbots, who were not bound to reside at the monastery, were sometimes not even in major orders. Dessa remissorgan Abbots, som inte var tvungna att bo i klostret, ibland inte ens i stora order.

13. 13. Postremo eadem sancta synodus, tot gravissimis ecclesiae incommodis com mota, non potest non commemorare, nihil magis ecclesiae Dei esse necessarium quam ut beatissimus Romanus Pontifex, quam sollicitudinem universae ecclesiae ex munens sui officio debet, eam hic potissimum impendat, ut lectissimos tantum sibi cardinales adsciscat, et bonos maxime atque idoneos pastores singulis ecclesiis praeficiat, idque eo magis, quod ovium Christi sanguinem, quae ex malo negligentium et sui officii immemorum pastorum regimine peribunt Dominus noster Iesus Christus de manibus eius sit requisiturus. Postremo eadem Sancta synodus, tot gravissimis ecclesiae incommodis com Mota, non potest non commemorare, nihil magis ecclesiae Dei esse ut necessarium quam beatissimus Romanus Pontifex, quam sollicitudinem universae ecclesiae ex munens sui officio debet, EAM hic potissimum impendat, ut lectissimos tantum sibi cardinales adsciscat , et bonos Maxime atque idoneos Pastores singulis ecclesiis praeficiat, idque Magis eo, quod ovium Christi sanguinem, Quae ex malo negligentium et sui officii immemorum pastorum regimine peribunt Dominus noster Iesus Christus de manibus eius sit requisiturus. Session 24 (Nov. 11, 1563) De Reformatione, chap. Session 24 (11 november 1563) De Reformatione, kap. 1, the final paragraph. 1, sista stycket.

14. 14. In London, for example, a city of about 100,000 people at the beginning of the 16th century, there were 93 parish churches alone. I London, till exempel, en stad med cirka 100.000 människor i början av det 16th århundradet, fanns det 93 kyrkor ensam.

15. 15. The doctrine of the Real Presence; the worship of God present in the sacrament, the use of the sacrament. Läran om verkliga närvaro, dyrkan av Gud närvarande i sakramentet, användningen av sakramentet.

16. 16. On Communion under both kinds, and the Communion of little children. På kommunionen under både slag och gemenskap med små barn.

17. 17. On the Sacrifice of the Mass. På Sacrifice av mässan

18. 18. Just ten years before Luther's 95 Theses appeared. Bara tio år före Luthers 95 teser verkade.

19. 19. Session 6, January 13, 1547. Session 6, 13 januari 1547. The Latin text of the canons here summarised is in Denzinger, pp. Den latinska texten kanonerna här sammanfattas i Denzinger, pp. 277-81. 277-81. With respect to the phrase "all are condemned," which continually recurs in these canons, it is to be observed that the council has in mind Catholics and the ex-Catholics who, abandoning the traditional doctrines, founded the various reformed bodies. Vad gäller uttrycket "alla är dömda," som ständigt återkommer i dessa kanon, skall det påpekas att rådet har i åtanke katoliker och fritt katoliker, överger den traditionella läror, grundade olika reformerade organ. The bishops at Trent were not addressing that multitude of later, non-Catholic Christians who, born and bred in these forms of belief, worship God and keep His law after a non-Catholic fashion in all good faith. Biskoparna i Trent var inte tar upp den mängd senare, icke-katolska kristna som, födda och uppvuxna i dessa former av tro, dyrka Gud och hålla hans lag efter en icke-katolsk mode i god tro. To these, the personal condemnation was not addressed, although the condemnation of the theories inevitably stands. Till dessa var personliga fördömande inte behandlas, om fördömandet av de teorier oundvikligen står.

20. 20. A heretical caricature of traditional doctrine, found useful in the Reformation propaganda. En kättersk karikatyr av traditionella läran, ansett det värdefullt att reformationen propaganda.

21. 21. Session 7, March 3, 1547. Session 7, 3 mars, 1547. Latin text ibid., 281-82. Latin text Ibid., 281-82.

22. 22. Session 13, October 11, 1551. Session 13, 11 oktober 1551. Latin text ibid., 290-91. Latin text Ibid., 290-91.

23. 23. That homage due to God alone, as the Creator of all. Det hyllning till följd av Gud, som skapare av allt.

24. 24. Session 21, June 16, 1562. Session 21, 16 juni 1562. Latin text ibid., 310. Latin text Ibid., 310.

25. 25. Session 22, September 9, 1562. Session 22, September 9, 1562. Latin text ibid., 314-15. Latin text Ibid., 314-15.

26. 26. Luke 22:19. Lukas 22:19.

27. 27. The long prayer which is the core of the rite, during which the consecration takes place. Den långa bön som är kärnan i riten, då invigningen sker.

28. 28. Francis I died March 31, 1547. Francis I dog 31 mars, 1547.

29. 29. December 4, 1563. December 4, 1563.

From: THE CHURCH IN CRISIS: A History of the General Councils: 325-1870 Från: Kyrkan i kris: en historia av allmänna råd: 325-1870
CHAPTER 19 KAPITEL 19
Mgr. Mgr. Philip Hughes Philip Hughes


Also, see: Se även:
Ecumenical Councils Ekumeniska råd


This subject presentation in the original English language Denna fråga presenteras i den ursprungliga engelska språket


Send an e-mail question or comment to us: E-mailSkicka ett e-mail eller kommentar till oss: E-post

The main BELIEVE web-page (and the index to subjects) is at De viktigaste TROR web-sida (och indexet till personer) är