Apocrypha, deuterokanoniska Books

Allmän information

The Apocrypha är böckerna i Gamla testamentet som ingår i katolska och ortodoxa biblar som deuterokanoniska (läggas till tidigare kanon), men inte av den hebreiska bibeln och från de flesta protestantiska biblar. Det är inte säkert varför begreppet apokryferna (dolda saker) var ursprungligen tillämpats på dem, men de ansågs vara mindre tillförlitlig än den andra bibliska böckerna på grund av deras relativt sent ursprung (ca 300 BC - AD 100).

Undantag för 2 Esra, som var på latin, var de en del av Septuaginta.

De andra böckerna placeras efter det Gamla Testamentet i Revised Standard Version är följande: 1 och 2 Esra, Tobit, Judit, tillägg till Esters bok, vishet, Jesus Syraks vishet (Syraks), Baruch och bokstav (epistel) i Jeremia Tillägg till Daniel (Bön till Asarja, sång Tre hebreiska barnen, historia Susanna, Bel och draken), den Manasses bön, samt 1 och 2 Maccabees.

Romersk-katolska biblar också förteckning 1 och 2 Esra och Manasses bön som apokryfisk.

Den grekisk-ortodoxa Bibeln utelämnar 2 Esra men tillägger 3 Maccabees och Psalm 151, med 4 Maccabees som ett appendix.

Den Apocrypha är viktiga källor för judisk historia och religiösa utvecklingen i 1: a och 2d-talet f.Kr..

TRO
Religiösa
Information
Källa
webbplats
Vår lista över 2300 religiösa Ämnesområden
E-post
Sherman E Johnson

Bibliografi


BM Metzger, en introduktion till apokryferna (1957), BL Mack.

Visdom och hebreiska Epic: Ben Sira's Hymn in Praise of kyrkofäderna (1986), RH Pfeiffer, historia Nya testamentets tid, med en introduktion till apokryferna (1949).


Apocrypha

Allmän information

Apocrypha (grekiska apokryphos, "dolda") är ett ord myntat av den 5: e-talet bibelforskare Hieronymus för Böckerna mottogs av kyrkan under hans tid som en del av den grekiska versionen av Gamla testamentet (se Septuaginta), men att ingick inte i den hebreiska Bibeln. från godkända, eller King James Version, böckerna är tryckt som bilaga eller utelämnas helt, de är inte som kanoniska av protestanter.

Septuaginta mottogs av den kristna kyrkan från hellenistisk judendom. Böckerna ingår i Septuaginta som uteslöts av den icke-hellenistiska judar från deras kanon var Judit, Salomos visdom, Tobit, Jesus Syraks vishet (Syraks), Baruch, och de två böcker Mackabeerboken.

Av dessa är Judith och Tobit bäst beskrivas som uppbyggliga historiska romaner, och Baruch, som ett bihang till bok Jeremia, skriven i den av Jeremias sekreterare. Visdom och Jesus Syraks vishet är vittnesmål om visdomen tradition av Israel annars representerade i böckerna i Ordspråksboken, Job, och Predikaren. Häften med Maccabees är historiska verk i traditionen av böcker av Samuel, Kings, och krönikor.

Också i allmänhet ingår i apokryferna är de två böcker av Esra, tillägg till Esters bok (Esther 10:4-10), sången om tre unga män (Daniel 3:24-90), Susanna (Daniel 13), Bel och Dragon (Daniel 14), och Manasses bön.

Romersk-katolska och ortodoxa kristna följer fortfarande Septuaginta och ingå i kanon av Bibelns alla apokryferna, utom två böcker av Esra och Manasses bön. De hänvisar generellt till de protestantiska apokryferna som deuterokanoniska böcker, dock, och reservera termen Apocrypha för dessa böcker är helt utanför den bibliska kanon, som protestanter kallar Pseudepigrafi.

Med tillväxten av ett historiskt perspektiv i bibliska studier under det 19th century, värdet av apokryferna som historiska källor kom att bli allmänt erkända.

Härrör från perioden 300BC till Nya testamentets tid, utgjuta apokryferna värdefulla ljus på perioden mellan slutet av Gamla Testamentets berättelse och öppnandet av Nya testamentet.

De är också viktiga källor till information om utvecklingen av tron på odödlighet, de dödas uppståndelse och andra frågor av Eskatologi, liksom den ökande effekten av hellenistiska idéer om judendomen.

Rev Bruce Vawter


Apoc'rypha

Avancerad information

Apocrypha, dolda, falska namn som ges till vissa gamla böcker som fått en plats i LXX.

och latinska Vulgata version av Gamla testamentet, och finns bifogad till alla stora översättningar från dem i det sextonde århundradet, men som inte har några anspråk på att betraktas som i någon mening delar av inspirerade ord.


Gamla testamentets apokryfiska böckerna består av fjorton böcker, chef som är Mackabéerböckerna (qv), böcker i Esra, den Salomos vishet, bok Baruch de Esters bok, Syraks (Jesus Syraks vishet), Tobit, Judith, etc.

Nya testamentet Apokryferna består av en mycket omfattande litteratur, som bär tydliga bevisen på dess icke-apostoliska ursprung, vilket är ovärdigt anser vara jämförbara i vikt till Bibeln.

(Easton illustrerad ordbok)


Gammaltestamentliga Apocrypha

Avancerad information

Ordet "Apocrypha" kommer från det grekiska ta apokrypha, "den dolda saker", men det finns ingen egentlig mening som dessa böcker är dolda.

Vissa tretton böcker omfattar apokryferna: I och II Esra, Tobit, Judit, resten av Ester Salomos visdom, Syraks (som också har rätt visdom Jesus Guds Son Jesus Syraks vishet), Baruch, Letter of Jeremia, den Tillägg till Daniel, bön Manasses, och I och II Maccabees.

Både status för dessa böcker och användningen av termen "apokryferna" har varit i förvirring sedan början av kyrkan.

I inskränkt mening ordet betecknar ovan angivna böcker i motsats till Pseudepigrafi, eller falsk skrifter, men i vidare bemärkelse ordet avses alla extracanonical skrift.

Ibland termen får en nedsättande betydelse, särskilt när de används av "apokryfiska" evangelier, vilket innebär att de är falska eller heterodoxical.

En annan svårighet gå på den begränsade användningen av begreppet är att vissa av de apokryfiska böckerna är pseudonym, medan vissa Pseudepigrafi inte under pseudonym. RH Charles bröt den accepterade beställning av bl.a. III Maccabees i apokryferna och överföra II Esra till Pseudepigrafi.

The acient rabbinska metoden var att betrakta alla dessa skrifter som "utanför böcker," och att han utsetts fortsattes av Kyrillos av Jerusalem, som använde Apocrypha i samma mening, dvs skrifterna utanför kanon. I modern tid CC Torrey har återupplivat denna innebörd så att alla dessa böcker, inklusive Pseudepigrafi, kallas Apokryferna. därför att använda termen Pseudepigrafi är en eftergift för en olycklig användning.

Hur kom apokryferna säkra en plats i några av våra engelska biblar? Judarna jämnt nekas kanonisk status till dessa böcker, och så de fanns inte i den hebreiska Bibeln, men de manuskript av LXX inkludera dem som ett tillägg till den kanoniska OT .

Under det andra århundradet e.Kr. första latinska biblar har översatts från den grekiska Bibeln, och så ingick Apokryferna.

Hieronymus Vulgata åtskillnad mellan libri ecclesiastici och libri Canonici med resultatet att apokryferna skulle tillerkännas en sekundär status.

Men vid konciliet i Karthago (397), som Augustinus deltog, beslutades det att acceptera apokryferna som lämplig för behandlingen trots Jerome motstånd mot att de ingår i Vulgata.

1548 rådet av Trent erkände apokryferna, utom I och II Esra och bön Manasses, ha okvalificerade kanonisk status.

Dessutom, alla som protesterade mot detta kyrkliga beslut var anathematized.

Reformatorerna avvisats apokryferna som unworthly och motsägelsefullt för läror uncontroverted kanon, men gjorde Luther erkänna att de var "lönsam och bra att läsa."

The Coverdale och Genève biblar innehöll apokryferna men skiljer dem från de kanoniska böckerna i OT. Efter mycket diskussion Brittiska och utländska bibelsällskapet beslutade 1827 att från sina biblar utesluta apokryferna, och strax efteråt amerikanska gren instämde, och denna åtgärd allmänhet bildat mönster för engelska biblar därefter.

Bland protestantiska samfund endast den anglikanska kyrkan gör mycket nytta av apokryferna idag.

Många litterära genrer visas i apokryferna: populär berättelse, religiösa historia och filosofi, berättelser moral, poetiska och didaktiska texter, visdom litteratur och apokalyptisk.

De flesta av dessa böcker skrevs i Palestina mellan 300 f.Kr. och 100 e.Kr., och det språk sammansättningen var antingen hebreiska eller arameiska, och ibland grekiska.

De visar generellt den judiska religiösa synvinkel sent OT gånger med vissa tillägg som betonas.

Allmosor blev ett uttryck för goda gärningar förtjänstfullt till frälsning (se Tob. 12:9).

The Apocrypha, och i större utsträckning Pseudepigrafi, evince en förstärkt läran om Messias än vad OT avslöjar.

Två typer av messianska förväntningar dominerar: den himmelska Människosonen, tagna från Daniel och dekorerade med Enok, och det jordiska Davidic kungen beskrivs i Salomos psalmer.

Läran om kroppens uppståndelse, så sällan nämns i GT, är allestädes närvarande i apokryferna och visar ett framsteg jämfört med den OT idén om dödsriket.

Hoppet om odödlighet var starkt präglat av grekiska tanken.

Hela Aprocrypha är en högt utvecklad angelology som är en naturlig följd av påverkan av dualism på judiska religiösa tänkte efter Exile.

NT nämner ingen av böcker i apokryferna, men det finns ofta paralleller i tanke och språk, som i fallet med Eph.

6:13-17 och Wisd.

Sol.

5:17-20, och Heb.

11 och Ecclus.

44.

Men att erkänna dessa paralleller är inte nödvändigtvis att erkänna beroende av NT författare på apokryferna, och även om ett tydligt fall av beroende kan göras, betyder det inte att NT författaren betraktade dessa böcker som auktoritativ.

DH Wallace

(Elwell evangelikal ordbok)

Bibliografi


RH Charles, Apocrypha och Pseudepigrafi av OT, jag, BM Metzger, en introduktion till apokryferna, VE Oesterley de böcker i apokryferna, RH Pfeiffer, A History of NT Times med en introduktion av apokryferna, EJ Goodspeed, The Story av apokryferna, CC Torrey, de apokryfiska Litteratur; HM Hughes, The Ethics of Jewish apokryfiska Litteratur; H. Wace, ed., Apocrypha, 2 vols, JH Charlesworth, ed., The OT Pseudepigrafi, apokalyptiska litteratur och Testamentet.


Introduktion till apokryferna

Allmän information

(From the New English Bible)

Begreppet "Apocrypha", ett grekiskt ord som betyder "dolt (saker)", användes i början av olika sinnen.

Det var tillämpas på skrifter som ansågs så viktiga och värdefulla att de måste döljas för allmänheten och reserverade för de invigda, i den inre kretsen av troende.

Det kom att tillämpas på skrifter som fanns gömda inte eftersom de var för bra, men eftersom de inte var tillräckligt bra, eftersom det är det, de var sekundära eller diskutabla eller kättersk.

En tredje användning kan spåras till Jerome.

Han var bekant med Bibeln i sin hebreiska liksom deras grekiska form, och för honom apokryfiska böcker var de utanför den hebreiska kanon, därav det alternativa begreppet Deutero-kanoniska.

Användningen antas här bygger på den av Jerome.

The Apocrypha i denna översättning består av femton böcker eller delar av böcker.

De är:

Dessa arbeten utanför det palestinska kanon, det vill säga de utgör ingen del av de hebreiska skrifterna, även om originalspråk några av dem var hebreiska.

Med undantag dock av andra bok Esra, är alla i den grekiska versionen av Gamla Testamentet de gjorde för de grekisktalande judar i Egypten.

Som sådana har accepterats som bibliska av den tidiga kyrkan och angavs som Skriften av många tidiga kristna författare, för Bibeln var den grekiska Bibeln.

På grekiska och latinska handskrifter av Gamla testamentets dessa böcker är spridda över hela Gamla testamentet, i allmänhet på de platser som mest i överensstämmelse med deras innehåll.

Bruket att samla dem i en separat enhet, en metod som går tillbaka inte längre än AD 1520, förklarar varför vissa av komponenterna finns men fragment, de är delar som inte finns i den hebreiska Bibeln, och har därför tagits bort från böcker på som de förekommer i den grekiska versionen. För att hjälpa läsaren över denna oenighet och brist på sammanhang det aktuella översättare har använt sig av olika apparater.

Vi har lagt till namnet Daniel för titlarna på berättelserna om Susanna och Bel och Snake som en påminnelse om att dessa berättelser ska läsas med Daniels bok.

En anmärkning har vi införas efter rubriken, Sången om de tre, visar att denna punkt är att finna i det tredje kapitlet i den grekiska formen av Daniel.

Och de sex tillägg till Esters bok är så osammanhängande och obegripliga som de är i de flesta upplagor av apokryferna som vi har gett dem ett sammanhang genom att göra hela den grekiska versionen av Esther.

Den text som används i denna översättning av apokryferna är att redigeras av HB Swete i Gamla testamentet på grekiska enligt Septuaginta. På platser Swete innehåller två texter, och vi har valt att översätta Codex Sinaiticus text Tobit och Theodotion version av tillägg till Daniels bok, nämligen, Sången om de tre, Daniel och Susanna, och Daniel, Bel, och Snake.

För Syraks vi har använt, förutom Codex Vaticanus som trycks i Swete upplaga har texten redigerad av RIF Hart Syraks: den grekiska texten i Codex 248, och ständig hänvisning gjorts till de olika formerna av den hebreiska texten.

För andra bok Esra, som bortsett från några få verser är inte bevarad i en grekisk form har vi baserat vår översättning av den latinska texten i RL Bensly är fjärde Esra. Under vi har hört varianten värden som erhålls i kritiska utgåvor den grekiska, texter av versionerna, och de förslag redaktörer och kommentatorer.

Alternativa behandlingar hänvisas från grekiska manuskript (kallat vittnen) och bevis på tidiga översättningar (Vss., dvs versioner) ges som fotnoter, bara när de är av betydelse för vare sig text eller mening.

I ett antal ställen där texten tycks ha lidit under överföringen och i sin nuvarande form är otydliga eller obegripliga vi har gjort en liten ändring i texten och markerade vår utförande av det troligt att läsa, och vi har angett några bevis för andra än de bevis som ges i sammanhanget.

Om en alternativ tolkning verkade förtjänar allvarligt övervägande har registrerats som en fotnot med eller som indikator.

För att bevara versen numreringen av Auktoriserade (King James) Version 1611 har vi, vid behov, läggas till sidfoten de avsnitt som finns i manuskripten som Authorized Version slutändan fattas men som är frånvarande från tidigare manuskript tillgängliga nu.

Vi har inte försökt att uppnå enhetlighet i behandlingen av egennamn mer än gjorde våra föregångare.

Vi har fortsatt att använda välkända engelska former, särskilt när hänvisning till välkända Gamla testamentet tecken eller platser.

Ibland som ett stöd till det korrekta uttalet vi har haft tillgång till sådana förenklade metoder som anbringande av akut accent till ordet sidan eller införandet av en diftong, som i vårt Soud för Sud.

Generellt kan sägas att de grekiska lägg har Latinized, men den grekiska former av ortnamn har inte anpassats till det hebreiska.

Vi har inte syftar till konsekvens i vår behandling av mått och vikt. Vi har gjort termer i närmaste engelska motsvarigheter endast när dessa verkade lämpligt och naturligt i sammanhanget.

I texten i första och andra Mackabéerböckerna de datum som anges man räknat enligt den grekiska eller selukidiska epok. Som en hjälp för läsaren att vi lagt till längst ner på sidan närmaste datum enligt den kristna eran.

Denna översättning av apokryferna delar med andra delar av The New English Bible i syfte att ge en destruktion som skall vara både trogen den översatta texten och genuint engelska idiom.

Översättarna har försökt att förmedla innebörden av originalet på språk som kommer att vara närmast naturlig motsvarande.

De har försökt att undvika gratis parafrasera å ena sidan och å den andra, formella trohet resulterar i en översättning som skulle läsas som en översättning.

Det är deras förhoppning att genom sitt arbete dessa handlingar, värdefulla i sig och är nödvändigt för att studera bakgrunden till Nya testamentet har gjorts mer begriplig och mer lättillgängliga.

Platsen för Apokryferna

Platsen för apokryferna i den bibliska kanon har länge varit centrum för kontroverser.

Skrivna mellan 200 (eller något tidigare) -50 BC, vissa av böckerna innehåller doktriner inte är jämnt godkänt vid den tidpunkten av judar, nämligen en tydlig undervisning om kroppens uppståndelse (2 Macc.7.9-12) och angelology (Tob. 12,15), där båda motsatte den starkare parten, sadduceerna (Apg 23.6-8). Frågor om apokryferna upp bland judarna togs också upp i samma eller avvikande form i kristna kretsar, särskilt i de kyrkliga författare som var i kontakt med den hebreiska traditionen.

Vissa kristna författare, Augustine bland dem, sätta in dessa böcker i nivå med resten av Gamla Testamentet och citerade dem lika.

Jerome, som i 390 AD fick i uppdrag att göra en ny översättning av hela Bibeln till latin, studerade hebreiska med en rabbin.

Hans uttalade syfte var att översätta Gamla testamentet enligt "hebreiska originalet" (Alt efter Hebraicam veritatem), med resultatet att han var motståndare till att översätta apokryferna eftersom de inte i den hebreiska. Till slut gav han till trycket av biskoparna och inkluderat dessa skrifter i översättning som kom att kallas Vulgata och som varit den officiella översättningen av den latinska kyrkan under många århundraden.

Paradoxalt nog, Jerome själv citerade ofta apokryferna utan att skilja dem från böckerna i den hebreiska kanon.

Efter dekret av kyrkomöten i Hippo (393 e.Kr.) och Karthago (397 e.Kr.) var apokryferna jämnt ingår i kanon av den latinska kyrkan.

Ändå frågor som rör dem fortsatte att höjas ända till rådet av Trent i det sextonde århundradet.

Det hade varit naturligt för ledarna för reformationen på femtonhundratalet, med sin betoning på överhöghet och renheten i Bibeln, att förkasta apokryferna, särskilt eftersom ett överklagande gjordes för dessa böcker genom katoliker mot några av de grundläggande ståndpunkter reformationen.

1546 AD rådet av Trent publicerade en lista över böcker som tas emot "med samma hängivenhet och vördnad", som innehöll apokryferna, med undantag för 1 och 2 Esra och Manasses bön.

Med tiden kom apokryferna som skall utses av romerska katoliker som "deuterokanoniska," till skillnad från den "protocanonical" böcker i den hebreiska kanon.

Denna speciella utseende är inte avsett att föreslå en underlägsen ställning, utan endast ett upptagande i kanon senare än protocanonical böcker.

För den rysk-ortodoxa kyrkan bekräftade synoden av Jerusalem (1672 AD) giltighet längre kanon, men har ett allmänt bindande konciliärt beslut inte gjorts och därmed en mångfald av åsikter kvarstår.

I dag är frågan om den kanoniska status apokryferna inte längre så starkt hävdade antingen protestantiska eller katolska kretsar.

Akademiskt bibelkritiken har visat förekomst av samma litterära former både i proto-och deuterokanoniska skrifter. Ett resultat av bibliska stipendium under andra hälften av nittonhundratalet har varit att minska kontroverser, men inte helt eliminera den, vilket exemplifieras genom införandet av dessa böcker i denna Bibeln, men på en plats och ordningsföljd än i Bibeln endast offentliggörs under katolsk regi.

Teologer finner nu sig komfortabla med ett mycket mer flexibelt begrepp av bibliska ofelbarhet, och därmed inspiration än vad som var möjligt efter den stora religiösa kontroverser av det sextonde århundradet och innan eran av moderna bibliska stipendium under arton-och nittonhundratalet.

Nyttan av en bok är det mindre sannolikt att bedömas på grundval av dess införande i eller utestängning från Canon, utan snarare av ljuset det skjul för att förstå resten av Bibeln.

The Apocrypha har något gemensamt med det som kom före dem och vad som följde dem, de därför att fungera som en länk mellan Gamla och Nya testamentet och det hjälper oss att förstå båda.


Susanna

Allmän information

Historien om Susanna berättas i bok Susanna i Apokryferna.

Falskeligen anklagad för äktenskapsbrott av äldste som hade misslyckats i sina försök att förföra henne, och dömdes till döden, Susanna räddas av gudomligt inspirerade Daniel, vars kloka korsförhör avslöjar hennes anklagare.


Den Apocrypha, Aristeas, Aristobulus och pseud-epigrafiska Writings

Avancerad information

Från 1 bok, kapitel 3, Life and Times of Jesus Messias, av Alfred Edersheim

Översättningen av Gamla testamentet till grekiska kan anses utgöra utgångspunkten hellenismens.

Den gjorde det möjligt att hoppas att det i sin ursprungliga form hade varit begränsad till de få, skulle kunna bli tillgänglig för världen i stort.

[a Philo, de Vita Mos.

ed.

Mangey, ii.

s.

140.] Men ännu mycket kvar att göra.

Om religion i det Gamla Testamentet hade kommit nära Grecian värld tänkte, det senare hade fortfarande inte komma nära till judendomen. Vissa förmedlande steg måste hittas, en gemensam nämnare som de två kunde träffas, några original kindredness av anda som deras senare skillnader kan komma att bedrivas tillbaka, och där de äntligen skulle förenas.

Som ett första försök i denna riktning, först i ordning, om än inte alltid i tid, markerar vi den så kallade apokryfiska litteraturen, vilket till största delen skriven antingen på grekiska, eller är produkten av Hellenising judar.

[1 Alla apokryferna ursprungligen skrevs på grekiska, utom 1 Macc., Judith, del av Baruch, troligen Tobit, och, naturligtvis, "Wisdom of Jesus Guds Son Jesus Syraks vishet."]

Dess allmänna syfte var dubbelt.

Först, naturligtvis, det var ursäktande, syftar till att fylla luckor i judisk historia och tänkte, men främst för att öka den judiska sinne mot attacker utifrån, och i allmänhet att prisa värdighet Israel.

Därför kunde mer vissnande sarkasm knappast hällas på hedendom än i de apokryfiska berättelsen om Bel och draken ", eller i den så kallade" epistel Jeremy, "med vilken bok" Baruch "stängs.

Samma stam, bara mer höga toner ljuder genom boken om "Wisdom of Solomon," [b Comp.

x.

xx.] tillsammans med den ständigt underförstådda kontrasten mellan den rättfärdige, eller Israel, och syndare eller hedning.

Men nästa mål var att visa att de djupare och renare tänker på hedendom i sitt högsta filosofi stöd, ja, i vissa avseenden var identisk med den grundläggande undervisningen i Gamla testamentet.

Detta var naturligtvis ursäktande av Gamla testamentet, men också banat vägen för en försoning med den grekiska filosofin.

Vi märker det särskilt i det så kallade fjärde bok Maccabees, så länge felaktigt tillskrivs Josephus, [1 Det är tryckt i Havercamp upplaga av Josephus, vol.

ii.

pp.

497-520.

Den bästa utgåvan är i Fritzsche, Libri Apocryphi Vet.

Test. (Lips. 1871).] Och i "Wisdom of Solomon."

Första postulatet här skulle vara ett erkännande av sanningen bland hedningarna, som var resultatet av vishet, och visheten var en uppenbarelse från Gud.

Detta verkar redan nämns i så grundligt judisk en bok som för Jesus Guds Son Jesus Syraks vishet. [A Comp.

för ex.

Ecclus.

xxiv.

6.] Naturligtvis inte kan finnas någon allians med Epikurism, som var vid den motsatta polen i Gamla testamentet.

Men glansen av Platons spekulationer skulle charm, medan aktern SJÄLVFÖRNEKELSE av stoicismen skulle visa sig vara nästan lika attraktiva.

Det ena skulle visa varför de trodde, de andra varför de levde som de gjorde.

Således teologi i Gamla testamentet skulle finna en rationell grund i ontologin av Platon, och dess etik i moralfilosofi av stoikerna.

I själva verket är detta själva argument som Josephus följer slutsatsen i sin avhandling mot Apion.

[b ii.

39, 40.] Detta var då en oantastlig möjlighet att ta: förakt hälls på hedendom som sådan, [c Comp.

också Jos Ag.

Ap.

ii.

34.] Och en rationell filosofisk grund för judendomen.

De var inte djupt, bara akut tänkare, dessa Alexandria, och resultatet av deras spekulationer var en märklig Eklekticism, där platonismen och stoicismen hittas, ofta ojämnt, sida vid sida. Således utan vidare detaljer kan det sägas att fjärde bok Maccabees är en judisk stoiska avhandling om stoiska temat "överlägsenhet of reason", påståendet uppgav inledningsvis att "fromma anledning bär absolut behärskade passioner", som illustreras med historien om martyrskap Eleazar, och av modern och hennes sju söner. [d Comp.

2 Macc.

VI.

18-VII.

41.]

Å andra sidan, det sublima verk, som är "Wisdom of Solomon," innehåller platonska och stoiska element [2 Ewald (Gesch. d. Volkes Isr., Vol. Iv. Ss. 626-632) har lämnat ett glödande skiss av det .

Ewald säger med rätta att det Grecian faktorer har överdrivits, men Bucher (Lehre vom Logotyper, pp. 59-62) helt misslyckas med att förneka sin närvaro helt.], Främst kanske senare, de två förekommer sida vid sida.

Således [e Ch.

vii.

22-27.] "Visdom" som är så konkret framställs som att de nästan hypostatised, [3 Jämför särskilt IX.

1, xviii.

14-16, där tanken överfarter till att bli det.

Naturligtvis vad som sagts ovan är inte avsedda att skriva det stora värdet av denna bok, både i sig och i den praktiska undervisningen i sitt tydliga uttryck för ett straff som väntar människan, och dess betydelse för den nytestamentliga uppenbarelsen av .] först beskrivs i språk stoicismen, [f vv.

22-24.] Och därefter anges, i den av platonismen, [g vv.

25-29.] Som "andas av Guds kraft," som "en ren inflytande följer en härlighet som den allsmäktige," hur ljust det eviga ljuset, obefläckad spegel av Guds kraft, och bilden Hans godhet. "

Dessutom har vi [a kap.

viii.

7.] En stoisk uppräkning av de fyra kardinaldygderna, nykterhet, klokhet, rättvisa och mod, och stäng av det platonska idén om själens preexistens, [b I vv.

19, 20.] Samt av jord och materia trycka ner det.

[c ix.

15.] Hur sådana åsikter skulle pekar i riktning av behovet av en perfekt uppenbarelse från höjden, som i Bibeln och dess rationella möjlighet, behöver knappast visas.

Men hur kom Eastern judendomen själv betala för detta apokryfisk litteratur?

Vi tycker att det som beskrivs med en term som tycks motsvara våra "Apocrypha" som Sepharim Genuzim, "dolda böcker", det vill säga, antingen sådana vars ursprung var dold, eller, mer troligt, böcker ur gemensamma eller congregational användning. Även de var, naturligtvis, noga skiljas från de kanoniska skrifterna, som inte är helig, deras användning var inte bara tillåtet, men många av dem är noterade i Talmudical skrifter.

[1 Vissa apokryfiska böcker som inte har bevarats till oss nämns i Talmudical skrifter, bland dem en, "The roll i byggandet av Templet," tyvärr förlorade mot oss!

Comp.

Hamburgare, vol.

ii.

pp. 66-70.]

I detta avseende är de placeras på ett helt annat sätt från den så kallade Sepharim Chitsonim, eller "utanför böcker", som förmodligen innehöll både produkter i en viss klass av judisk hellenistisk litteratur, och Siphrey Minim, eller skrifter kättare . Mot dessa Rabbinism kan knappt hitta att det finns tillräcklig våld, även hindras från andel i den kommande världen de som läser dem.

[d Sanh 100.] Detta, inte bara för att de användes i polemik, utan för att deras hemliga inflytande på ortodoxa judendomen var fruktade.

Av liknande skäl, senare judendomen förbjöd användningen av apokryferna på samma sätt som den Sepharim Chitsonim.

Men deras inflytande hade redan gjort sig påmind.

Den Apocrypha, desto mer girigt läst, inte bara för deras förhärligande av judendomen, men att de var så att säga, tvivelaktig läsning, som ändå ges en inblick i det förbjudna grekiska världen, banade väg för andra hellenistiska litteratur, varav förbisedd men ofta spår förekommer i Talmudical skrifter.

[2 Comp. Siegfried, Philo von Alex.

pp.

275-299, som dock kanske överdriver frågan.]

Till dem som således försökt att svetsa Grecian tänkte med hebreiska uppenbarelse skulle två objekt naturligt sig. De måste försöka att ansluta sina grekiska filosofer med Bibeln, och de måste hitta under bokstaven Skriftens en djupare mening, vilket överensstämmer med filosofisk sanning.

Mån texten Skriftens gällde, hade de en metod nära till hands.

Den stoiska filosoferna hade sysselsatt sig med att finna en djupare allegorisk innebörd, särskilt i skrifter Homer.

Genom att tillämpa det till mytiska berättelser, eller att de folkliga föreställningarna, och genom att spåra den förmodade symboliska betydelsen av namn, nummer osv, blev det lätt att bevisa nästan vad som helst, eller utdrag ur dessa filosofiska sanningar etiska principer, och även senare Resultaten i naturvetenskap.

[1 Comp.

Siegfried, pp.

9-16, Hartmann, Enge Verb.

d.

A. Test.

mit d.

N., pp.

568-572.] En sådan process var underligt fröjd för fantasi, och resultaten både häpnadsväckande och tillfredsställande, eftersom de inte kunde bevisas, så kunde inte heller motbevisas.

Denna allegoriska metod [2 Det är viktigt att noggrant från den typiska tolkning och från den mystiska, den typ som profetiska, andligt mysteriet förstod.] Var välkomna nyckel genom vilken Hellenists kan låsa upp de gömda skattkammare av Skriften.

I själva verket finner vi det tillämpas så tidigt som i "Wisdom of Solomon."

[3 inte tala om sådana sundare tolkningar som den fräcka ormen (Wisd. xvi. 6, 7), och Fall (II. 24), eller av den ståndpunkt av den tidiga historia utvalda folket i lm .

x., kan vi nämna som exempel på allegorisk tolkning som för mannan (XVI. 26-28), och av den höga prästerliga klänning (XVIII. 24), som, utan tvekan, andra kan tillkomma.

Men jag kan inte hitta tillräckliga bevis för detta allegorisk metod i vishet Jesus Guds Son Jesus Syraks vishet.

Resonerat Hartmann (oss, pp. 542-547) förefaller mig mycket ansträngda.

Om förekomsten av allegoriska tolkningar i de synoptiska evangelierna, eller något samband med hellenismen, t.ex. Hartmann, Siegfried och Loesner (Obs. annons. NT e Phil. Alex) sätta i dem, jag kan inte, efter undersökning, upptäcker bevis .

Likheten mellan uttryck, eller ens tänkte, ger inga tecken på aktiv anslutning.

Av evangeliet genom Johannes vi skall tala i uppföljaren.

I Paulus brev finner vi, som kan förväntas, några allegoriska tolkningar, främst i de till korintierna, kanske på grund av anslutningen av denna kyrka med Apollos.

Comp här 1 Kor.

ix.

9 x.

4 (Philo, Quod avskräcka. Potiori insider. 31), 2 Kor.

III.

16, Gal.

iv.

21. Av de Hebreerbrevet och Uppenbarelseboken vi kan inte här tala.]

Men ännu hellenismen hade knappt lämnat området nykter tolkning.

Det är annat i skrivelsen från Pseudo-Aristeas, som nämns har redan gjorts.

[4 Se s.

25.] Här vildaste symboliken stoppar i munnen på High-Priest Eleazar, att övertyga Aristeas och hans kolleger-ambassadör att den mosaiska förordningarna om livsmedel hade inte bara ett politiskt skäl, att hålla Israel skild från ogudaktig nationer, och en sanitära en, men framför allt en mystisk innebörd.

Fåglarna får för mat var alla tama och ren, och de utfodras med majs eller vegetabiliska produkter, motsatsen är fallet med de förbjudna.

Den första lärdomen som det var tänkt att undervisa var, att Israel måste vara rättvis och inte försöka få VAD SOM HELST från andra genom våld, men så att säga, imitera vanor de fåglar som fick dem.

Nästa lektion skulle vara, att alla måste lära sig att styra sina lidelser och böjelser.

Likaså riktning om kluvna hovar pekat på behovet av att göra åtskillnad, det vill säga mellan gott och ont, och att cirka tugga idisslar på behovet av att minnas, dvs.

Gud och Hans vilja.

[1 En liknande princip gäller för ett förbud mot sådana arter som musen eller vessla, inte bara för att de förstörde allt, men eftersom de senare, från sitt sätt att tänka och bära, symboliserad lyssna till det onda sagor, och överdriven, liggande, eller skadliga tal.]

På ett sådant sätt, enligt Aristeas gjorde översteprästen gå igenom listan över förbjudna saker, och djur som offras, visar från sin "dold mening" majestät och helighet i lagen.

[2 naturligtvis denna metod är ständigt antas av Josephus.

Comp.

till exempel, Ant.

III. 1.

6, 7.

7.]

Detta var en viktig linje att följa, och det skiljer sig i princip från den allegoriska metod som östra judar.

Inte bara Dorshey Reshumoth, [3 eller Dorshey Chamuroth, forskare på svåra passager.

Zunz.

Gottesd. Vortr.

s.

323.

not b] eller söker ut om nyanserna i Skriften, deras uppgifter, men även de ordinry Haggadist anställda verkligen allegoriska tolkningar. Därmed Akiba upprättelse för "Song of Songs" sin plats i Canon.

Inte Skriften säger: "En God sak sade, två är vad jag hört," [a Ps.

lxii.

11; Sanh.

34 a.] och inte det innebära en dubbel betydelse, ja, inte kunde Toran förklaras av många olika metoder?

[4 sjuttio språk som lagen skulle ha skrivits under Mount Ebal (Sotah vii. 5).

Jag kan inte låta bli att känna detta kan delvis också hänvisa till olika typer av tolkning Heliga Skrift, och att det finns en antydan till detta Shabb. 88 b, där Ps.

lxviii.

12.

och Jer.

xxiii.

29, är noterade, det senare för att visa att Guds ord är som en hammare som bryter stenen i tusen bitar.

Comp.

Rashi på Gen XXXIII.

20.] Vad är till exempel, var det vatten som Israel söks i öknen, eller bröd och kläder som Jakob frågade i Bethel, men Toran och den värdighet som det givit?

Men i alla dessa, och otaliga liknande fall var en allegorisk tolkning endast en tillämpning av Skriften för homiletical ändamål, inte söka till en logik under, så som den Hellenists.

Den senare på rabbinerna skulle ha helt förkastat, på uttrycklig princip att "Skriften går inte utöver sin vanlig mening."

[5 Kanske vi borde här för att påpeka en av de viktigaste principerna för Rabbinism, som har nästan helt förbisetts i modern kritik av Talmud.

Det är denna: att en förrättning, inte bara den gudomliga lagen, men av rabbinerna, även om endast beviljas för en viss tid eller tillfälle, eller av särskilda skäl, fortsätter med full kraft för all framtid om det inte uttryckligen påpekas ( Betsah 5 b).

Sålunda Maimonides (Sepher ha Mitsv.) Förklarar lagen att utrota kananéerna som fortsätter sina skyldigheter.

De slutsatser som till evig skyldighet, inte bara de ceremoniella lagen, men uppoffringar, är uppenbart, och deras betydelse för den judiska kontrovers behöver inte förklaras.

Comp.

Överrabbinen Holdheim.

d.

Ceremoniella Gesetz i Messasreich, 1845.]

De insisterade strängt, att vi inte borde söka till bakomliggande syftet och tanken med en lag, utan bara följa den. Men det var detta själva grunden för lagen som alexandrinarna försökt hitta i sin skrivelse.

Det var i denna mening att Aristobulus, en hellenistiska Judisk av Alexandria, [b cirka 160 BC] försökte förklara Skriften.

Endast ett fragment av hans verk, som tycks ha varit en kommentar till Moseböckerna, tillägnad kung Ptolemaios (Filometor), har bevarats till oss (genom Clemens av Alexandria, och genom Eusebius [en Praepar. Evang. Vii. 14. 1, vii. 10. 1-17, xiii. 12.]). Enligt Clemens av Alexandria, hans mål var "att föra Peripatetiska filosofi ur Mose lag, och från de andra profeterna."

Så när vi läser att Gud stod innebar det en stabil ordning i världen, att han skapade världen på sex dagar, en ordnad succession i tiden, resten av sabbaten, bevarandet av det som skapades.

Och på så sätt kan hela systemet Aristoteles finns i Bibeln.

Men hur skulle detta redovisas?

Naturligtvis hade Bibeln lärt inte från Aristoteles, men han och alla andra philosphers hade lärt från Bibeln.

Sålunda hade enligt Aristobulus, Pythagoras, Platon, och alla de andra vise verkligen lärt av Moses, och den brutna strålarna som finns i deras skrifter var eniga i all sin ära i Toran.

Det var en lockande väg för som du skriver, och en där det inte fanns någon står still.

Det återstod bara för att ge ORÖRLIGHET till den allegoriska metoden för att reducera detta till vissa principer eller normer för kritik, och att vara heterogena massan av grekiska philosophemes och judiska theologumena till en kompakt, om inte enhetligt system.

Detta var ett verk av Filon av Alexandria, född omkring 20 f.Kr. Det oroar oss inte här för att fråga vad som var mellanled mellan Aristobulus och Filon.

Annan och mer viktig punkt fordringar vår uppmärksamhet.

Om antik grekisk filosofi visste undervisningen i Moses, där var den historiska belägg för det?

Om sådana inte finns, måste det på något sätt uppfinnas.

Orfeus var ett namn som alltid hade lånat sig till litterära bedrägeri, [b Som Val.

Kenaer uttrycker det, Daitr.

de Aristob. Jud.

s.

73.] Och så Aristobulus producerar djärvt (vare sig sin egen eller andras göra) ett antal falska citat från Hesiodos, Homeros, Linus, men särskilt från Orfeus, alla bibliska och judiska i deras röster.

Aristobulus var varken det första eller det sista att begå sådana bedrägerier.

Judiska Sibyl djärvt, och, som vi skall se, framgångsrikt personated hedningarna orakel.

Och detta öppnar, i allmänhet, ganska vista av judisk-Grecia litteratur.

I den andra, och även under det tredje århundradet före Kristus, fanns det hellenistiska historiker, som Eupolemus, Artapanus, Demetrius och Aristeas, tragisk och poeter episk, såsom Hesekiel, Pseudo-Philo, och Theodotus, som efter det sätt av de gamla klassiska författare, utan för sina egna syften, som beskrivs vissa perioder av judisk historia, eller sjöng av sådana teman som Exodus, Jerusalem, eller våldtäkt av Dinah.

Omnämnandet av dessa falska citat leder naturligtvis oss till en annan klass av falsk litteratur, som visserligen inte hellenistisk, har många drag gemensamma med det, och även om ursprung med palestinska judar inte är palestinsk, ej heller har bevarats i sitt språk . Vi anspelar på vad som är känt som Pseudepigraphic, eller Pseudonymic Writings, så kallad på grund, med ett undantag, de bära falskt namn om upphovsmannarätt.

Det är svårt att ordna dem på annat sätt än kronologisk, och även här den största skillnaden i åsikter råder.

Deras allmänna karaktär (med ett undantag) kan beskrivas som anti-hednisk, kanske missionär, men främst som Apocalyptic.

De försök till att ta upp den key-note slog i profetiorna för Daniel, utan ska vi säga, att lyfta på slöjan endast delvis upp av honom, och till punkt, både i fråga Israel, och riken i världen, att det förflutna, nutiden och framtiden, mot bakgrund av Kingship av Messias.

Här, om någonstans, kan vi förvänta oss att finna spår av Nya testamentets undervisning, och ändå, sida vid sida med täta likheten form, den största skillnaden, vi hade nästan sagt kontrast, i anden, råder.

Många av dessa verk måste ha omkommit.

I en av de senaste av dem [a 4 Esdras XIV.

44, 46.] De släpps ner på sjuttio, antagligen en runda nummer, med hänvisning till det förmodade antalet nationer på jorden, eller på alla möjliga sätt att tolka Bibeln.

De beskrivs som är avsedda för "den vise bland folket," antagligen de som Paulus, i kristen bemärkelse, betecknar som "veta när" [b Rom.

xiii.

11.] [1 St Paul verkar här används på precis samma sätt som i senare hebreiska.

LXX. Göra det så i fem avsnitt (Ezr. v. 3, Dan. Iv. 33, vi. 10, vii. 22, 25).] Av tillkomsten av Messias.

Sett i detta ljus, de förkroppsligar brinnande ambitioner och innersta förhoppningar [2 Naturligtvis passar den judiska författare, att som Dr Jost, avvärja värdet av Pseudepigrafi.

Deras glöd förväntade instämmer illa med moderna teorier, som skulle eliminera, om möjligt, det messianska hoppet från antika judendomen.] Hos dem som längtade efter "tröst av Israel," som de förstod den.

Inte heller bör vi bedöma sina personations upphovsmannarätt enligt våra västerländska idéer.

[3 Comp.

Dillmann i Herzogs Real-Encykl.

vol.

xii.

s.

301.] Pseudonymic skrifter var vanliga i den åldern, och en Judisk kanske åberopa att även i Gamla Testamentet, hade böckerna under ledning av namn som måste medges inte tillhör sina upphovsmän (exempelvis Samuel, Ruth, Esther).

Om de inspirerade poeter som sjöng i anden, och ekade tonerna av Asaf antog denna beteckning, och söner Kora föredrog att bli kända under denna titel, kanske inte de kunde inte längre göra anspråk på myndigheten av inspiration söka uppmärksamhet för sina uttalanden genom att anta namnen på dem i vars anda de bekände att skriva?

De mest intressanta och den äldsta av dessa böcker är de så kallade Enoks Bok, den sibyllinska Oracles, de blekare som Salomo, och Jubileumsboken, eller Little Genesis. Endast den kortaste notis om dem kan här finna en plats .

[1 För en kort genomgång av "Pseudepigraphic skrifter," se Appendix I.]

The Book of Enoch, de äldsta delarna av vilket datum ett och ett halvt århundrade före Kristus, kommer till oss från Palestina.

Det påstår sig vara en vision förunnat att som patriark, berättar och falla av änglarna och dess konsekvenser, och vad han såg och hörde i hans försjunken resor genom himmel och jord.

Av djupaste, även om de ofta ledsen, ränta, står det i himmelriket, om Messias ankomst och hans rike, och sista saker.

Å andra sidan sibyllinska Oracles, vars äldsta delar är från omkring 160 f.Kr., kom till oss från Egypten.

Det är det sistnämnda bara att vi här avser.

Deras mest intressanta delarna är också de egenskaper.

I dessa gamla hedniska myter första åldrarna man svetsas samman med Gamla testamentets meddelanden, medan hedningen Theogonin är omarbetas till en judisk mögel. Således Noah blir Uranos, Sem Saturnus, Titan Ham och Jafet Japetus.

Dessutom har vi fragment av antika hedniska orakel, så att säga, omarbetas i en judisk upplaga.

Det konstigaste omständighet, att uttalandena i denna judaiserande och judiska Sibyl verkar ha gått som orakel de gamla Erythraean, som hade förutspått Trojas fall, och som de som Sibylla av Kyme, som i barndom Rom hade Tarquinius Superbus deponeras i Capitolium.

Insamlingen av arton psalmer kallas Psalter Salomos härstammar från mer än ett halvt århundrade före vår tideräkning. Utan tvivel originalet hebreiska, trots att de andas en något hellenistisk anda.

De uttrycker brinnande messianska förhoppningar och en fast tro på uppståndelsen och det eviga belöningar och straff.

Annan karaktär än föregående verk är The Jubileumsboken, så kallade från dess kronologisk ordning i "Jubileums-perioder", eller "Little Genesis."

Det är framför allt ett slags legendariska tillägg till Moseboken, syftar till att förklara några av sina historiska problem, och att fylla upp sin historiska brister.

Den skrevs troligen omkring tiden för Kristus, och detta ger det ett särskilt intresse av en palestinsk, och på hebreiska, eller snarare Arameiska.

Men var liksom resten av de apokryfiska och Pseudepigraphic litteratur som kommer från Palestina, eller ursprungligen skriven på hebreiska, besitter vi inte längre på detta språk, men bara i översättning.

Om denna korta genomgång av hellenistiska och Pseudepigraphic litteratur vi tur att ta en tillbakablick kan vi inte undgå knappast att uppfatta, å ena sidan utvecklingen av det gamla, och å andra förberedelserna för det nya, med andra ord grand förväntad vaknat och den stora förberedelser gjorts. Ett steg bara återstod att slutföra vad hellenismen redan hade börjat.

Att fullborda kom genom en som även själv opåverkad av evangeliet, kanske mer än någon annan beredd både hans trosfränder judarna, och hans landsmän grekerna, för den nya läran, som faktiskt lades fram av många av sina tidiga förespråkar i de former som de hade lärt sig av honom.

Den mannen var Philo i Judisk, i Alexandria.


Författare Edersheim hänvisar till många referenskällor i hans verk.

Som Bibliografi resurs, har vi skapat en separat Edersheim Referenser lista. Alla hans parentes referenser ange sidnumren i verk refereras.


Apocrypha

Avancerad Katolsk information

(Både Gamla och Nya Testamentet)

Omfattningen av denna artikel bygger på de kompositioner som påstår sig ha skrivits antingen av bibliska gestalter eller män i intima förbindelser med dem.

Sådana kända verk, eftersom Hermas Herden, episteln av Barnabas den Didache (Undervisning) av de tolv apostlarna, och den Apostoliska Canons och konstitutioner, men tidigare apokryfiska, egentligen tillhör patristic litteratur, och betraktas som oberoende.

Det har ansetts bättre att klassificera den bibliska apokryferna beroende på ursprung, istället för att följa vilseledande uppdelningen av apokryferna i Gamla och Nya Testamentet. Stort sett är den apokryfiska böcker av judisk härkomst är helt med vad som är stylade av Gamla Testamentet, och de kristna ursprung med apokryferna i Nya Testamentet.

Ämnet kommer att behandlas enligt följande:

Namn och Notion

Etymologiskt är en härledning av apokryferna mycket enkla och från det grekiska apokryphos dolda, och motsvarar neutrum plural av adjektiv.

Användningen av singularis, "Apocryphon", är både legitimt och bekvämt, med hänsyftning till en enda arbete. När vi skulle försöka ta tillfället i litterär mening knutna till ordet uppgift är inte så lätt.

Det har varit anställd på olika sätt i början av patristic författare, som ibland har helt glömt bort etymologi.

Sålunda har den innebörd "uncanonical" med några av dem.

Hieronymus tillämpas tydligen termen för alla kvasi-bibliska böcker som enligt hans bedömning låg utanför kanon av Bibeln, och de protestantiska reformatorerna, efter Hieronymus katalog i Gamla Testamentet - en som var både felaktig och ovanliga bland fäderna i kyrkan - ansökt titeln apokryferna till överskottet av den katolska kanon i Gamla testamentet över att av judarna.

Naturligtvis, katoliker vägra att erkänna en sådan benämning, och vi anställer "deuterokanoniska" för att beteckna denna litteratur, som icke-katoliker konventionellt och felaktigt känner som "Apocrypha".

(Se CANON av Gamla testamentet.)

Den ursprungliga och riktiga bemärkelse apokryfiska som tillämpas för de låtsades heliga böcker var tidigt skymd.

Men en ledtråd till det kan redovisas i den så kallade fjärde bok Esra, som avser att Estrus (ERA) genom gudomlig inspiration bestående nittiofyra böcker.

Av dessa var tjugo-fyra restaureringar av de heliga litteratur av israeliterna som hade omkommit i fångenskap, de skulle publiceras öppet, men de övriga skulle bevakas i hemlighet som endast får användas av den vise (jfr Dan. , ix, 4, 9, där profeten är bjudna att hålla käften och försegla en inspirerad bok tills en bestämd tid).

Följaktligen kan godtas som mycket troligt att det i sin ursprungliga mening en apokryfiska skrift hade någon ogynnsam import, utan helt enkelt betecknade en komposition som krävde en helig ursprung, och skulle ha varit gömd i flera generationer, antingen helt i avvaktan på god tid sin uppenbarelse, eller relativt, eftersom kunskapen om den var begränsad till en begränsad esoterisk krets.

Kom dock namnet apokryferna snart att ha en negativ innebörd som den fortfarande kvar, comporting både brist på äkthet och canonicity. Detta är de negativa aspekterna av den moderna tillämpningen av namnet, på det positiva med den är korrekt anställd endast en väl definierade slag av litteratur, lägga fram kontotillgodohavanden eller kvasi-bibliska anspråk, och som har sitt ursprung i en del bland hebréerna under de två århundradena före Kristus och till ett mellanslag efter, dels bland de kristna, både ortodoxa och mångskiftande, i första århundraden vår tid.

I. APOKRYFISKA BÖCKERNA av judisk härkomst

Ancient litteratur, särskilt i Orienten, som används mycket friare och mer elastiskt än som är tillåtet enligt våra moderna och västerländska kulturen.

Pseudographic komposition var på modet bland judarna i två århundraden före Kristus och en tid senare. Fördelningen av ett stort namn långt tillbaka i tiden till en bok efter dess verkliga författare, som sålunda utplånats sin egen personlighet, var i vissa fall åtminstone, en ren litterär fiktion som lurade ingen utom de okunniga.

Detta gäller för de så kallade "Wisdom of Solomon", skriven på grekiska och hör till kyrkans heliga kanon.

I andra fall, där den förmodade namn inte står som en symbol för en typ av en viss typ av litteratur, avsikten var inte utan ett visst mått av minst objektiva litterära oärlighet.

(1) Jewish Apocalypses

Den viktigaste och mest värdefulla av de befintliga judiska apokryferna är sådana som har en stor apokalyptiska inslag, det vill säga som påstår sig innehålla visioner och uppenbarelser av den osynliga världen och den messianska framtid.

Judiska apokalyptiska litteratur är en fråga som förtjänar och har allt fått uppmärksamhet för alla intresserade i utvecklingen av den religiösa tanken på Israel, som kropp begrepp och tendenser som är fasta rötter i de stora dogmatiska principer om själva kristendomen, precis som dess gudomliga Grundare tog sin tid generationen från beståndet av ortodoxa judendomen.

Den judiska apocalypses tillhandahålla slutföra länkarna i utvecklingen av judisk teologi och fyll i vad som annars skulle finnas en lucka, men en liten, mellan de långt framskridna präglas av deuterokanoniska böcker och sin fulla mognad i tid till vår herre, en mognad, så relativt perfekt att Jesus kunde tro som finns i det folkliga medvetandet, utan undervisning de novo, läran om framtida vedergällning, de dödas uppståndelse, och förekomsten, arten och kontor änglar.

Judiska apokalyptiska skrift är ett försök att lämna platsen för profetia, som hade varit död i århundraden, och den har sina rötter i den heliga orakel i Israel.

Hebreiska profetian på sin mänskliga sida hade sina källor, sina tillfällen, och omedelbart föremål i present; profeter var inspirerade män som hittades fråga för komfort samt tillrättavisa och varning i de faktiska förhållandena i Israels teokratiska liv.

Men när tiderna hade gått, och den glödande messianska löften profeterna hade inte besannats, när det judiska folket hade skavde, inte genom två eller tre, men många generationer, under bittra ok utländska mästare eller den ständigt upprepade påtryckningar från hedniska stater, reflekterande och brinnande sprit men fann inget hopp i själva tingens ordning, tittade bort från jorden och fastställde deras syn på en annan och ideal värld där Guds rättvisa skulle råda unthwarted, den eviga härlighet Israel både som nation och i dess trogen individer, och åt den fullständiga förstörelse och ändlös plåga för den icke-judiska förtryckare och de orättfärdiga.

Apokalyptiska litteratur var både ett budskap om tröst och ett försök att lösa problemen med lidanden bara och den uppenbara hopplöshet ett uppfyllande av profetiorna om Israels suveränitet på jorden.

Men den oundvikliga konsekvensen av den apokalyptiska misstro mot allt detta var dess övertagande av täckmantel av fjärrkontrollen och klassiska tidigare, med andra ord, sin pseudonym karaktär.

Naturligtvis har på grundval av de fem Moseböckerna och profeterna, man klädde sig fiktivt med ledning av en patriark eller profet som gjordes för att avslöja den transcendenta framtiden.

Men i deras strävan att anpassa denna framtid till historien som låg inom deras ken den apokalyptiska författare vecklade också en filosofi om ursprunget och utvecklingen av världsliga ting.

En bredare syn på världen, politiken och en omfattande kosmologisk spekulation är några av de utmärkande drag i den judiska apokalyptiska.

Daniels bok är en bok i Gamla testamentet som icke-inspirerade apocalypses bära närmast samhörighet, och det uppenbarligen möblerad idéer till flera av de senare.

Apokalyptiska inslag som finns i profeterna i Zacharias (I-VI), i Tobias (Tobias, xiii), kan spåras tillbaka till visioner Hesekiel som utgör prototypen för apokalyptiska, allt detta hade sitt inflytande på den nya litteraturen.

Messianism naturligtvis spelar en viktig roll i apokalyptisk eskatologi och idén om Messias i vissa böcker fick en mycket hög utveckling.

Men även när det är transcendent och mystiker det är intensivt, nästan fanatiskt, nationella och omgiven av fantasifulla och ofta extravaganta accessoarer.

Det saknar allmänna utsikterna för några av profeterna, särskilt Deutero-Isaias och är långt ifrån en enhetlig och konsekvent fysionomi.

Ibland är det messianska riket placeras på förklarad jorden, centrering på ett nytt Jerusalem, i andra arbeten den lyfts upp till himmelen, i vissa böcker Messias är, vill eller är tydligen enbart mänsklig, medan liknelser Henoch med sina redan existerande Messias markerar högsta punkten i utvecklingen av messianska begrepp som finns i hela skalan av hebreisk litteratur.

(a) The Book of Henoch (Etiopisk)

Se separat Catholic Encyclopedia artikel i denna avdelning.

(b) Ersättning för Moses

Origen, "De principiis", namn III, II, 1, antagandet om Moses - Analepsis Mouseos - som boken har åberopats av epistel Jude, 9, där det finns en antydan till en tvist mellan Mikael och Satan över kropp Moses.

Bortsett från några andra korta hänvisningar i patristic litteratur, mer inget var känt om detta Apocryphon tills det latinska manuskript som innehåller en lång del av det upptäcktes av Ceriani i Ambrosian Library, i Milano, och publicerades av honom 1861.

Sin identitet med den antika arbete är etablerad med ett citat från den sistnämnda i de rättsakter från Nicaenska rådet.

Boken tros ha använt en rad prognoser som levereras i skriftlig form till förvaring av Josue (Josua) som Moses när den senare, med tanke på hans annalkande död, utsåg Josue som sin efterträdare. Det påstådda syftet med dessa deliverances är att bekräfta Mosaic lagar och förmaningar i Femte Mosebok.

Hela Israels historia beskrivs.

I en häftig och glödande stil boken beskriver i sin profetiska sken the gudlöshet av Israels Hasmonean härskare och Sadducean präster.

Den historiska anspelningar komma ned till regeringstid en fräck monark som är uppenbart Herod the Great och en mäktig härskare som skall komma från väst och underkuva folket - en hänvisning till straff expedition Quintilius Varus, 4 f.Kr. Men Messias kommer att ingripa och utföra Guds vrede över fiender till nationen, och en katastrof i naturen, som avbildas med verkligt apokalyptiska höghet kommer forerun början av den nya eran.

Konstigt nog finns det ingenting om en uppståndelse eller en dom av individer.

Boken återvänder sedan till gärningar Moses och Josue.

Manuskriptet avbryter tvärt vid kapitel XII, och den del som åberopats av Jude måste ha tillhört den förlorade slutsats.

Detta apokalyps har med solida skäl är knuten till de första åren efter Herodes död, mellan 4 BC och AD 10.

Det är uppenbart att ingen av Herodes söner, Philip och Antipas, men härskade trettiofyra år, eftersom författaren, våga en prognos som visade sig vara falska, säger att sönerna skulle få kortare regerar än sin far.

Således sista datum för sammansättning fastställs till AD 30.

Författaren var en Judisk, och med all sannolikhet en palestinsk en.

Han tillhörde varken till fariséerna av den typ av Kristi epok, inte heller att sadduceerna, eftersom han excoriates båda lika.

Han måste ha varit antingen en Zealot, som är en ultra-nationalistiska och messianska eller en glödande Essene.

Han skrev på hebreiska eller arameiska.

Den latinska texten är översatt från en grekisk version.

(c) Book of the Secrets of Henoch (slaviska Henoch)

1892 uppmärksamhet kallades till slaviska manuskript som vid undersökning visat sig innehålla en annan Henoch bok skiljer sig helt från den etiopiska sammanställningen.

"The Book of the Secrets of Henoch" innehåller avsnitt som uppfyller anspelningar Origenes som det finns inget motsvarande i den etiopiska Henoch.

Detsamma kan sägas om citat i "Testament de tolv patriarkerna". Interna bevis för att nya Henoch bestod av en Alexandria Judisk omkring början av vår tideräkning, och på grekiska.

Arbetet är skarpt markerade bort från äldre bok av frånvaron av en Messias och vill hänvisning till en uppståndelse från de döda.

Den blandar många bisarra detaljer om den himmelska sfären, änglarna och stjärnorna, med avancerade idéer om människans öde, moralisk förträfflighet, och straffet för synd.

Patriarken tas upp genom de sju himlarna till själva tron på det eviga.

Några av de detaljer intressant kasta ljus över olika dunkla antydningar i Bibeln, såsom den pålagda himmelen, närvaro av onda makter "i himlen", Hesekiel är underliga varelser fulla av ögonen.

(d) fjärde bok Esra

The personlighet tjänstgör som skärmen på den verkliga författaren till denna bok är Esra (Esra), prästen teckna och ledare bland israeliterna som återvände från Babylonien, till Jerusalem.

Det faktum att två kanoniska böckerna är förknippade med hans namn, tillsammans med en verklig litterär kraft, en djupt religiös anda genomsyrar fjärde Esra och några messianska beröringspunkter med den kombinerade evangelierna att vinna för det en acceptans bland kristna utan motstycke på annat Apocryphon .

Både grekiska och latinska kyrkofäderna citera det som profetiska, medan vissa, som Ambrose, var ivrig beundrare av det. Jerome enbart positivt negativt.

Trots denna utbredda vördnad för det i början av tider, är det ett anmärkningsvärt faktum att boken aldrig fick fotfäste på Canon eller liturgin i kyrkan.

Ändå, genom hela medeltiden kvar ett mellanläge mellan kanoniska och enbart mänsklig kompositioner, och även efter rådet av Trent, tillsammans med tredje Esra, placerades i tillägget till den officiella utgåvan av Vulgata.

Förutom den ursprungliga grekiska texten, som inte har överlevt, har bok utkom på latin, syriska, armeniska, etiopiska och arabiska versioner.

Den första och sista två kapitel i den latinska översättningen finns inte i det orientaliska ettor och har lagts till av en kristen hand.

Och ändå finns någon tvekan i förpassa fjärde bok Esra till skaran av apokryferna.

Att inte insistera på hänsyftning till Daniels bok i xii, 11, är det datum som anges i den första versionen (iii, 1) felaktig, och hela tenor och karaktär på de arbetsplatser det i en ålder av apokalyptiska litteratur.

Den dominerande kritisk dating överlåter det till en Judisk skrift i regeringstid Domitianus, AD 81-96.

Visst det var sammansatt dröja innan AD 218, eftersom det uttryckligen citeras av Clemens av Alexandria.

Den ursprungliga texten, III-XIV, är i ett stycke och arbetet med en enda författare.

Motiv i boken är problemet ligger tungt på judiska patrioter efter Jerusalems förstöring genom Titus.

Utsikterna var mest mörk och nationella liv verkade helt släckt.

Följaktligen genomsyrar en ledsen och orolig ande arbetet, och författaren, med sken av Esra klaga över ruinen av den första staden och templet, envist försöker komma in på grund av Guds uppenbara överge sitt folk och inte uppfyller Hans löften. Författaren vill lära sig framtiden för sin nation.

Hans intresse är centrerad i den senare, den universalism av boken är försvagade. Apokalyps är sammansatt av sju visioner.

The Messianism av Fjärde Esra lider av motarbetande av ERA och påverkas av de förändrade villkoren produceras av införandet av kristendomen.

Sin Messias är dödlig, och hans regeringstid bara ett av lycka på jorden.

Likaledes eschatology vedermödor med två motstridiga faktorer: inlösen av hela Israel och det låga antalet av de utvalda.

Alla människor syndade med Adam.

Den fjärde boken i Esra kallas ibland av icke-katoliker andra Esra, som de tillämpar hebreiska form, Ezra, till de kanoniska böckerna.

(e) Apocalypse of Baruch

Under en lång tid en latinsk fragment, hade kapitlen lxxviii-LXXXVII i denna pseudograph varit känt.

1866 ett komplett syrianska text upptäcktes av Monsignor Ceriani, vars forskningar i Ambrosian Library i Milano har det berikat området antika litteraturen. Syrianska är en översättning från det grekiska, originalet var skrivet på hebreiska.

Det finns ett nära samband mellan denna apokalyps och som fjärde Esra, men kritikerna är oeniga i frågan, vilket har påverkat andra.

Sannolikheterna stöd för hypotesen att Baruch Apocryphon är en imitation av den av Esra och därför senare.

Den ungefärliga datum tilldelas intervall mellan år 50 och 117.

Den "Apocalypse of Baruch" är en ganska artificiell produktion, utan originalitet och kraft fjärde Esra.

Det handlar delvis med samma problem, dvs., Lidanden i teokratiska människor, och deras slutliga triumf över sina förtryckare.

När vissa delar är befriade ifrån självklart kristen interpolation, är dess messianism i allmänhet jordiska, men i den senare delen av boken Messias rike tenderar otvetydigt mot en mer andlig föreställning.

Liksom i fjärde Esra är synd spåras till olydnad av Adam.

Större vikt läggs vid den lag än i samband sammansättning, och beröringspunkter med Nya Testamentet är mer slående. Författaren var en farisé, men en som, samtidigt som man antar ett utpräglat judiska synen, kände troligen med de kristna skrifterna och fritt som dem under bidrag.

Några nya studenter från "Apocalypse of Baruch" har sett det ett sammansatt verk, men de flesta kritiker håller med bättre skäl för sin enhet.

Boken är lång.

Det talar i person Baruch, sekreterare Jeremias.

Det inleds med en påtaglig felaktig kronologi.

Baruch tillkännager undergång av staden och templet i Jerusalem av den babyloniska epok.

Kommer dock inte kaldéer, men änglar, åstadkomma förstörelse.

Varandra och preexistent heliga staden har reserverats av Gud, eftersom världen inte kan existera utan en Jerusalem. Den artificiella och TRÅKIGHET of the Apocalypse säljs genom ett enastående bredd uppfattning och höjd i läran, med den begränsningen noteras.

(f) Apocalypse Abrahams

The Apocalypse Abrahams har nyligen översatts från slaviska till tyska.

Det gäller omständigheterna kring Abrahams omvandlingar och visioner därpå tillerkänns honom.

Hans guide i en himmelsk världarna är Jael, en ängel skild från Gud, men som besitter gudomlig makt i vissa avseenden.

Arbetet har släktskap med fjärde Esra och "Apocalypse of Baruch".

Ondskans ursprung förklaras av människans fria vilja.

De utvalda, eller Messias, kommer att samla den splittrade stammarna, men Gud kommer att straffa fiender till Israel.

Partikularism och det transcendenta i sista kosmiska stadium är tonerna i denna apokalyps.

Dess uppgifter är dock så vaga att det är omöjligt att fastställa tidpunkten för dess sammansättning.

(g) Apocalypse av Daniel

The Apocalypse av Daniel är ett verk av en persisk Judisk av det tolfte århundradet, och är unik i förutsäga två Messiases: en, slutar Josefs son (Kristus), vars karriär i hans misslyckande och död, den andre son David, som kommer att befria Israel och regera på jorden härligt.

(2) Legendary Apocrypha av judisk härkomst

(a) Jubileumsboken eller Little Genesis

Epiphanius, Jerome, och andra citera ett verk med titeln "The Jubileumsboken" eller "The Little Genesis".

Hieronymus vittnar om att originalet var på hebreiska.

Det anförs av bysantinska författare ned till tolfte århundradet.

Efter att vi får höra mer av den tills den hittades i en etiopiska manuskript under det senaste århundradet.

En stor Latin fragment har också återfunnits.

Boken om jubileer är berättelsen i Första Mosebok förstärks och dekorerade med en Judisk av farisén perioden.

Det påstår sig vara en uppenbarelse som gavs till Moses i "Angel of the Face".

Det finns en mycket systematisk kronologi enligt år, veckor av år, och jubileer.

En patriarkal ursprung tillskrivas de stora judiska högtiderna.

The angelology är högt utvecklad, men författaren inte trodde på kroppens uppståndelse.

Efterlevnaden av lagen är insisterade på.

Det är svårt att fastställa vare sig dag eller religiösa cirkel där arbetet uppkom. Jerusalem och templet fortfarande stod, och Book of Henoch citeras.

När det gäller den lägsta hittills är boken anställd av den judiska delen av "Testament de tolv patriarkerna".

Uppskattningar varierar mellan 135 f.Kr. och 60 e.Kr..

Bland de förlorade judiska apokryferna, den som förtjänar särskild kallelse här är;

(b) The Book of Jannes och Mambres

Timothy II, III, 8, gäller dessa namn till egyptiska magikerna som återges några av de underverk åstadkommit genom Mose.

Namnen inte finns i Gamla testamentet.

Origen påpekar att Paulus inte citerar "från offentliga skrifter utan från en helig bok som kallas Jannes och Mambres".

Namnen var kända för Plinius, och siffran i talmudisk traditioner.

Nyligen R. James i "Journal of Theological Studies", 1901, II, 572-577, påstår sig ha funnit ett fragment av dessa förlorade Apocryphon på latin och Gamla engelska versionerna.

(c) tredje boken Esra

Detta är också stylad av icke-katoliker första bok Esra, eftersom de ger till de första kanoniska Esdrine skriva hebreiska form Ezra.

Tredje Esra är en av de tre uncanonical böcker bifogas officiella utgåvan av Vulgata.

Den finns i två av de äldsta utläser av Septuaginta, dvs., Vaticanus och Alexandrinus, där det föregår den kanoniska Esdras.

Samma sak gäller manuskript av Gamla latin och andra versioner.

Tredje Esra haft exceptionella ja i de tidiga åldrarna i kyrkan, som citeras i Skriften med implicita tro de ledande grekiska och latinska kyrkofäderna (Se Cornely, Introductio generalis I, 201).

Hieronymus, förkastade dock stora minimizer av heliga litteratur, den som apokryfiska och thenceforward dess ställning var nedsatt.

Boken i själva verket består till största delen av material som tas från inspirerade böcker Paralipomenon, Esra och Nehemias, sätta ihop, dock i stor kronologisk förvirring.

Vi måste anta att det var efter ovanstående skrifterna, eftersom den bestod tydligen på grekiska och av en Alexandria Judisk.

Den enda ursprungliga delen av arbetet är kapitlen III-V, 6.

Detta beskriver en tävling mellan tre unga Hebreerbrevet av livvakt kung Darius, var och en strävan att formulera den klokaste säger.

Segern tilldelas Zorobabel (Serubbabel), som försvarar sanningen som den starkaste kraften, och publiken ropar: "Stor är sanning och kraftfull över allting!"

(Magna est veritas et proevalebit.) Datum för sammansättning inte fastställbar utom inom mycket vida gränser.

Dessa är å ena sidan c.

300 f.Kr., den senaste tiden tilldelats Paralipomenon-Esra-Nehemias, och å andra sidan, c.

AD 100, en tid präglad av Josephus, som anställd Tredje Esdras.

Det är större sannolikhet att sammansättningen ägde rum före vår tideräkning.

(d) tredje boken i Machabees

Tredje boken i Machabees är titeln ges till en kort berättelse som finns i Alexandrine handskrifter av Septuaginta version och olika privata manuskript.

Den redogör för ett försök till vanhelgande av templet i Jerusalem av den egyptiske kungen, Ptolemaios IV (Filopator) efter sin seger över Antiochos den store på Raphia, 217 f.Kr., och den mirakulösa frustration i sin strävan att hämnas på de egyptiska judarna genom en massaker med elefanter.

Detta Apocryphon rikt på orimligheter och psykologiska omöjligheter, och är en mycket svag stycke skönlitteratur skriven på grekiska med en Alexandria Judisk, och förmodligen för att främja sina landsmän i mitten av förföljelser.

Den vilar på några fastställbara historiskt faktum, men tydligen är en extravagant och varierande version av tillhörande händelse av Josephus, "Mot Apion", 1I, 5.

Datumet kan inte fastställas.

Sedan boken visar bekantskap med de grekiska tillägg till Daniel, kan det inte vara tidigare än det första århundradet f.Kr., och skulle knappast ha funnit en sådan förmån bland kristna om de består senare än det första århundradet efter Kristus.

Den syriska kyrkan var först med att ge den ett vänligt mottagande, förmodligen på styrkan i dess omnämnande i apostoliska konstitutioner.

Senare medgavs tredje Machabees till kanon i den grekiska kyrkan, men verkar aldrig ha varit kända för latinarna.

(3) apokryfiska Psaltaren och Böner

(a) Salomos psalmer

Detta är en samling av arton psalmer skrivna på hebreiska, och som är allmänt vedertagna, genom en farisé av Palestina, om tiden för Pompejis erövra Jerusalem, 63 f.Kr. Insamlingen gör inga anspråk på författarskap som Solomon, och därför inte, egentligen apokryfisk.

Namnet på den vise kung blev i samband med det senare och utan tvekan var att bevara det.

Innebörden av dessa psalmer är en stor moralisk allvar och rättfärdighet, men det är rättfärdighet som fariséerna, som består i efterlevnaden av de rättsliga traditioner och ceremoniell lag.

The Hasmonean dynastin och sadducéerna är kritiserade.

En messianska befriare är sökt, men han skall bara vara människa.

Han kommer att regera med helighet och rättfärdighet, och inte med svärd.

Fri vilja och uppståndelsen undervisas.

Psaltaren Salomos är av värde för att demonstrera de religiösa åsikter och attityder fariséerna i en ålder av Vår Herre.

Manuskript av Septuaginta innehåller vid slutet av den kanoniska Psalter en kort psalm (CLI), som dock är "utanför numret", dvs av Psaltaren.

Sin titel lyder: "Denna psalm skriven av David själv utöver det antal, när han hade kämpat med Goliat."

Det grundar sig på olika ställen i Gamla Testamentet, och det finns inga bevis för att det är skrivet någonsin på hebreiska.

(b) Bön av Manasses (Manasse)

En vacker BOT bön stoppas i munnen av Manasses, kung av Juda, som bar avgudadyrkande styggelser hittills.

Sammansättningen är baserad på II Paralipomenon, xxxiii, 11-13, där det anges att Manasses fördes i fångenskap till Babylon och det ångrade sig, medan samma källa (18) hänvisar till sin bön som registrerats i vissa krönikor som går förlorade.

Learned har olika uppfattning om huruvida den bön som har kommit till oss var skriven på hebreiska eller grekiska.

Flera gamla manuskript av Septuaginta innehåller det som en bilaga till Psalter.

Det är också förts in i den gamla så kallade apostoliska konstitutioner.

I utgåvor av Vulgata som inträffat innan rådet av Trent det placeras efter böcker Paralipomenon.

"Clémentine Vulgata förpassats till appendix, där den fortfarande finns i särtryck av standardtext.

Bönen andas en kristen anda, och det är inte helt säker på att det verkligen är av judisk härkomst.

(4) Jewish Philosophy

(a) fjärde bok Machabees

Detta är en kort filosofisk avhandling om överhöghet fromma anledning, det är därför regleras genom gudomlig lag, som för författaren är den mosaiska lagen.

Vid inrättandet skäl som kapten på mänsklig passion, var författaren klart påverkade av stoisk filosofi.> Från det också han som härrör hans fyra kardinaldygderna: klokhet, rättfärdighet (eller rättvisa), mod, måttfullhet, phronesis, dikaiosyne, Andreia, Sophrosyne , och det var genom det fjärde Machabees att denna kategori anammas av tidiga kristna asketiska författare.

Den andra delen av Bokutställningar lidanden Eleasar och de sju Machabean bröder som exempel på herravälde fromma skäl.

Syftet med den hellenistiska judiska författaren var att inpränta hängivenhet till lagen.

Han är okänd.

Arbetet tillskrevs felaktigt Josephus genom Eusebius och andra.

Det verkar ha tagits fram före Jerusalems fall, men hittills handlar om förmodanden.

II.

APOKRYFISKA BÖCKERNA av judisk härkomst med Christian utväxter

(a) sibyllinska Oracles

Se separat Catholic Encyclopedia artikel i denna avdelning.

(b) Testamenten de tolv patriarkerna.

Detta är en omfattande pseudograph, bestående av;


  1. berättelser där var och en av de tolv söner Jacob gäller hans liv, smyckat med Midrashic utbyggnader av det bibliska data

  2. uppmaningar som varje patriarken för utövandet av dygder, eller fly från laster illustreras i hans liv

  3. apokalyptiska portioner om framtiden för de tolv stammarna, och den messianska tiden

Huvuddelen av arbetet utan tvivel är judisk, men det finns många interpoleringar av en omisskännligt kristet ursprung, som på sin ensemble en ganska full kristologi, men en som misstänks Doketism.

Senaste studenter Testamentena tilldela med stor sannolikhet den judiska grunden till Hasmonean tid, inom de gränser 135-63 BC Delar som förhärligar stammar Levi och Juda tolkas som en ursäkt för Hasmonean påven-kungar.

De återstående tio stammarna är tänkt att vara ännu existerar, och uppmanas att vara trogen företrädare för präst-och kungamakt.

I detta försvar av Machabean dynastin, och en författare med fariseiska tendenser, förmodligen en präst, det Nya Testamentet är unika i judisk litteratur.

Sant, det finns passager där prästerlig kast och stammar domstolens är unsparingly fördömde, men dessa är tydligen senare infogningar. Den eskatologin är ganska avancerat.

Messias är sprungna ur Levi stam (På andra håll, från Juda), han är att vara den eviga High-Priest - en unik funktion av boken - liksom civil härskare av nationen.

Under hans regeringstid synd kommer successivt att upphöra.

Paradisets portar är öppnade och israeliterna och konverterade ofrälse kommer att bo där och äta av livets träd. Det messianska riket är därför att bli en evig en på jorden, där komma överens med den etiopiska Henoch.

Testamentena finns komplett på grekiska, armeniska, latin, och slaviska versioner.

Arameiska och syriska fragment bevaras.

(c) himmelsfärd Isaias

Den himmelsfärd Isaias består av två delar:


  1. Martyrium Isaias, där det berättas att profeten inte sågade i två på order av den onde kung Manasses.

  2. The Ascension korrekt.

Detta uppges vara en beskrivning av Isaias av en vision där han var försjunken upp genom de sju himlarna till förekomsten av treenigheten, och såg härstamning Sonen, "den älskade", på hans uppdrag av inlösen.

Han byter sin form i går genom sämre himmelska cirklar.

Profeten ser då den förhärligade Beloved reascending.

Martyrium är en judisk arbete, spara några ganska stora interpolation.

Resten är från Christian händer eller kanske en enda författare, som förenade hans apokalyps med martyrium.

Det är symboler som den kristna inslaget är en produkt av gnosticism, och att vårt arbete är lika med att mycket positiv bland flera kätterska sekterna under namnet "Anabaticon", eller "himmelsfärd Isaias".

Den judiska delen tros ha förekommit i det första århundradet av vår tideräkning, resten, i mitten av andra.

Justin, Tertullianus och Origenes verkar ha varit bekant med martyrskapet, Sts.

Jerome och Epiphanius är de tidigaste vittnen för Ascension korrekt. De Apocryphon finns på grekiska, etiopiska och slaviska manuskript.

(d) Mindre judisk-kristna apokryfer

Space tillåter endast en uppräkning av oviktig exemplar av apokryfiska litteraturen, bevarade helt eller delvis, och som består av


Förmodligen med denna andra klass ska tas med på "Testamentet av Job" och "Zacharias", den "Adam Böcker", den "Book of Creation", den "Story of Aphikia" (hustru till Jesus Jesus Syraks vishet). Dessa fungerar som en regel dök upp i öst, och i många fall visa gnostiska tendenser.

Ytterligare information om några av dem kommer att finns i slutet av artiklar om dessa personligheter.

III.

APOKRYFISKA BÖCKERNA FÖR kristet ursprung

Termen kristna här används i en omfattande bemärkelse och omfattar verk som producerats av både katoliker och kättare, de sistnämnda är huvudsakligen medlemmar i olika grenar och skolor av gnosticism, som blomstrade i andra och tredje århundradena.

Den kristna apokryfiska skrifter i allmänhet imitera böckerna i Nya testamentet och därför, med några få undantag, faller under beskrivningen av evangelierna, Apostlagärningarna, epistlarna, och Apocalypses.

(1) APOKRYFISK GOSPELS

Termen apokryfiska i samband med särskilda evangelierna måste förstås vara försedd med något mer ogynnsam en import än "uncanonical".

Detta gäller för evangeliet av de hebreiska och i mindre grad än den egyptierna, som i huvudsak tycks ha varit antingen förkroppsligandet av primitiva tradition, eller enbart en omarbetning av kanoniska evangelierna med några variationer och kompletteringar.

Det är sant, alla bevarade exemplar av de apokryfiska evangelierna ta inspirerade evangeliska dokument som sin utgångspunkt.

Men äkta evangelierna är tysta om långa sträckor av livet i vår Herre, den heliga jungfrun och St Joseph.

Ofta ger de dock en härlig glimt av några episod som vi skulle gärna vara mer fullständig information.

Denna reserv av evangelisterna inte uppfyllde ursäktlig nyfikenhet hos många kristna ivriga för detaljer, och den allvarliga och värdig enkelhet i sin berättelse kvar unappeased fantasi söker sensationella och underbara.

När därför reagerade initiativrika sprit till denna naturliga längtan efter låtsades evangelierna av romantiska fabler och fantastiskt och slående detaljer, var deras påhitt ivrigt läsa och allmänt accepterat som sant av vanligt folk som saknade kritisk lärare och som var benägna att tro vad så lyxigt matas deras fromma nyfikenhet.

Både katoliker och gnostikerna var oroliga skriftligen dessa fiktioner.

Den förre hade inga andra motiv än ett fromt bedrägeri, som ibland flyttas med en riktig dock missriktad nit, som vittne Författaren till Pseudo-Matteus: Amor Christi est cui satisfecimus. Men kätterska apocryphists, medan glädjande nyfikenhet, sammansatt falsk Evangelierna i syfte att spåra tillbaka sin tro och egenheter till Kristus.

Kyrkan och kyrkofäderna var fientliga även mot berättelser ortodoxa författarskap.

Det var inte förrän på medeltiden, när deras verkliga ursprung glömdes även av de flesta lärt sig, att dessa apokryfiska berättelser började att gå till stor del i heliga legender, såsom "Aurea Sacra", i mirakel, kristen konst och poesi .

En jämförelse av de minst extravaganta av dessa produktioner med de verkliga evangelierna visar klyftan som skiljer dem.

Även värdelös historiskt, de apokryfiska evangelierna hjälpa oss att bättre förstå de religiösa villkoren i andra och tredje århundradena, och de är också i icke ringa värde så tidigt vittnen till canonicity i skrifter av de fyra evangelisterna. Den nära nog evangelisk kompositioner om Kristus som gör inga anspråk på att evangelierna kommer att behandlas på annat håll.

De är alla ortodoxa ursprung.

(Se Agrafa.)

.

(a) apokryfiska evangelier katolska Origin

The Protoevangelium Jacobi, eller barndomsevangelium James


eller Protoevangelium av James

Det påstås ha skrivits av "James bror till Herren", dvs aposteln Jakob Mindre.

Den är baserad på de kanoniska evangelierna som det expanderar med legendariska och fantasifulla inslag, som ibland barnslig eller fantastiskt.

Förlossningen, utbildning och äktenskap av den heliga jungfrun beskrivs i de första elva kapitel och dessa är källan till olika traditioner gällande bland de troende.

De är av värde i visar vördnad betalas till Mary på en mycket tidig ålder.

Till exempel är det "Protoevangelium" som först berättar att Maria var den mirakulösa avkomma Joachim och Anna, tidigare barnlös, att om tre år gammalt barnet fördes till templet och hängivna till sin tjänst, för att uppfylla föräldrarnas löfte .

När Maria var tolv Joseph väljs av överstepräst som hennes make i lydnad på ett mirakulöst tecken - en duva komma ut ur sin stav och vilar på hans huvud.

Födelsekyrkan är utsmyckade på ett ohämmat sätt. Kritiker tycker att "Protoevangelium" är ett sammansatt i vilka två eller tre dokument anger.

Det var känt att Origenes under namnet "Book of James".

Det finns tecken i St Justin verk som han var bekant med den, eller åtminstone med en parallell tradition. Verket har därför tilldelats till det andra århundradet. Delar av det visa kännedom om judiska seder och kritiker anade att grunden bestod av en judisk-kristen.

Den "Protoevangelium" finns i antika grekiska och syriska recensions.

Det finns också armeniska och latinska översättningar.

Gospel of St Matthew

Detta är en latinsk sammansättning av fjärde eller femte århundradet.

Det låtsas ha skrivits av Matteus och översatts av Hieronymus.

Pseudo-Matteus är till stor del parallellt med "Protoevangelium Jacobi, som bygger på den senare eller dess källor. Den skiljer sig i vissa uppgifter alltid i riktning mot mer fantastisk.

Vissa av dess uppgifter har ersatts i folktron parallellt dem av äldre pseudograph.

Sådan är fjorton års ålder då Maria var trolovad med Josef.

En berättelse om flykten till Egypten är dekorerat med poetiska underverk.

The Dragons, lejon och andra vilda djur i öknen tillber Jesusbarnet.

På hans ord palmerna böja sina huvuden att den heliga familjen kan plocka sin frukt.

Idolerna i Egypten som krossas när den gudomliga barnet börjar marken.

Den "evangeliet om Jungfru Maria" är en omarbetning av Pseudo-Matteus, men når bara till Jesu födelse.

Det är bevarad i en latinsk handskrift av tionde århundradet.

Arabiska evangelium barndomen

De arabiska är en översättning av ett förlorat syrianska original.

Arbetet är en sammanställning och hänvisar uttryckligen till "Book of Josef Kaifas, High-Priest", den "evangeliet om barndomen" och "Perfect evangeliet".

Några av dess berättelser härstammar från Thomas evangelium och andra från en recension av de apokryfiska Matthew. Det finns mirakel, sägs ha ägt rum i Egypten, inte funnit närstående i något annat evangelium, falska eller äkta, bland dem helanden av spetälska genom vattnet där Jesus hade blivit tvättad, och botar effektueras genom de kläder han hade burit. Dessa har blivit vana vid fromma legend.

Därmed också en episod av rånarna Titus och Dumachus, i vars händer den heliga Family föll.

Titus mutor Dumachus inte besvära dem, och Infant förutsäger att trettio år därefter tjuvarna blir korsfäst med honom, Titus på hans högra sida och Dumachus på hans vänstra där de förstnämnda kommer att följa honom in i paradiset.

The Apocryphon har massor av anspelningar på tecken i den verkliga evangelierna.

Lipsius opines att det arbete som vi har det är en katolsk retuschering av en gnostisk sammanställning.

Det är omöjligt att fastställa den dag, men den bestod troligen före muhammedanska eran.

Det är mycket populärt med den syriska Nestorians.

En ursprungligen arabiska "Historien om Josef Carpenter" publiceras i Tischendorf samling av Apocrypha.

Den beskriver St Josephs död, i samband med Vår Herre till sina lärjungar.

Det är en smaklös och bombastiska ansträngning, och verkar ha förekommit omkring det fjärde århundradet.

Gospel of Gamaliel

Dr A. Baumstark i Revue Biblique (April 1906, 253 ff.), Har givit detta namn till en samling av koptisk fragment av en homogen karaktär, som ansågs av en annan koptiska Scholar, Reveillout, att bilda en del av "Gospel av de tolv apostlarna" (qv inf.).

Dessa fragment har hänvisats till ett enda evangelium också Lacau, i "Fragments d'apocryphes coptes de la Bibliothèque nationale" (Kairo, 1904).

Berättelsen är nära beroende av Johannes evangelium.

Författaren inte utgjort något allvarligt som en evangelist, eftersom han uttryckligen citat från fjärde kanoniska evangeliet.

Han placerar förhållande i munnen av Gamaliel i Apostlagärningarna, v, 34.

Baumstark överlåter det till femte århundradet. Författaren påverkades uppenbarligen av "Acta Pilati".

The Transitus Mariae eller Evangelium Joannis

The Transitus Mariae eller Evangelium Joannis, som är skriven i namn av St John the Apostle, och beskriver ihjäl Mary, hade en bred popularitet, vilket styrks av de olika recensions på olika språk som finns.

Den grekiska har påskrift: "berättelsen om Johannes teolog somnar av den heliga Guds moder".

En av de latinska versionerna inleds med ett falskt brev om Melito, biskop av Sardes, förklarar att syftet med arbetet var att motverka en kättersk sammansättning av samma titel och ämne.

Det finns en grund av sanning i detta uttalande, eftersom våra Apocryphon skvallrar polletter för att vara en gnostisk skrift arbetat med i en ortodox intresse.

En "Transitus Mariae" är numrerad bland apokryferna av den officiella förteckningen över de "Decretum av Gelasius" för femte eller sjätte århundradet.

Det är dock problematiskt, om detta skall identifieras med vår omarbetade Transitus eller inte.

Kritiker tilldela den senare till slutet av fjärde eller början av femte århundradet.

Relationen mellan Transitus till traditionen av Marias Assumption har ännu inte undersökts tillräckligt.

Men det finns garanti för att säga att även om traditionen fanns huvudsakligen i delar av kyrkan i en tidig period, och därmed banade väg för godkännande av mytiska kompletteringar, fortfarande sin senare form och detaljer påverkades kraftigt av Transitus och besläktade skrifter .

Förvisso predikningar of St John Damascenus, "In Dormitionem Mariae", påvisa detta inflytande, t.ex. den andra predikan, XII, XIII, XIV.

Går längre tillbaka, den "Encomium" av modestus, biskop i Jerusalem, i det sjunde århundradet (PG, LXXII, 3311), och Pseudo-Dionysius den femte (De divinis nominibus, III), förmodligen anta en bekantskap med apokryfiska berättelser dödsfall och övertagande av den heliga jungfrun.

Dessa berättelser har en gemensam plattform, men varierar avsevärt i ringa fall.

Apostlarna är preternaturally transporteras från olika håll i världen till Virgins dödsbädden, eftersom de som hade dött återupplivat för ändamålet.

Den "Departure" utspelar sig i Jerusalem, men den grekiska versionen platser Maria först i Betlehem.

En Judisk som vågar röra den heliga kroppen omedelbart förlorar båda händerna, som återställas genom medling av apostlarna.

Kristus tillsammans med ett tåg av änglar handlar om att ta emot hans mors själ.

Apostlarna bära kroppen att Gethsemani och placera det i en grav, varifrån det har tagits upp levande till himlen.

(Se BEMÄKTIGANDE, Mary.)

(b) judiska och kättersk Evangelierna

Evangeliet enligt hebréerna

Clemens av Alexandria, Origen, Eusebius, och St Epiphanius tala om en "Evangeliet enligt hebréerna" som var enda en i bruk bland den palestinska judisk-kristna, även känd som Nazarenes.

Jerome översatt den från arameiska till grekiska.

Det var tydligen mycket gammal, och flera av de ovan nämnda författarna associerar det med S: t Matteus evangelium, där det verkar ha ersatt i den judisk-kristna gemenskap på ett tidigt stadium. Relationen mellan Evangeliet enligt hebréerna och våra kanoniska Matteus evangelium är en kontroversiell fråga.

Den efterlevande fragment bevisa att det var nära bokstavlig likheter.

Harnack hävdar att hebreiska evangeliet var helt oberoende, traditionen den innehöll vara parallellt som Matthew.

Zahn, samtidigt som all beroende av våra grekiska kanoniska Matteus, har en på primitiva Matteus, enligt vilken det allmänna innehållet härrör från den senare.

Detta Gospel tycks ha lästs som kanoniska i vissa icke-palestinska kyrkor, fäderna som är förtrogna med det hänvisa till det med en viss respekt.

Tjugofyra fragment har bevarats av kyrkliga författare.

Dessa tyder på att det hade ett antal sektioner gemensamt med Synoptics, men också olika berättelser och uttalanden av Jesus, som inte återfinns i de kanoniska evangelierna.

Efterlevande exemplar saknar den enkelhet och värdighet inspirerade skrifter, vissa till och med njuta av det groteska.

Vi är motiverade i att säga att även om detta extra-kanoniska material troligen har som sin utgångspunkt primitiv tradition har det varit vanställde till förmån för en Judaizing kyrka.

(Se Agrafa.)

Evangelium enligt egyptierna

Det är denna avdelning som Clemens av Alexandria, Origenes, Hippolytus och Epiphanius beskriva en uncanonical arbete, som tydligen har cirkulerat i Egypten.

Alla är överens om att det var anställd av kätterska sekter - för det mesta gnostikerna.

De knapphändiga citat som har bevarats i kyrkofäderna visar en tendens till Encratite fördömande av äktenskap, och en panteistisk Gnostisism.

Evangeliet enligt egyptierna inte ersätta den kanoniska poster i alexandrinska kyrkan, som Harnack vill få oss att tro, men den verkar ha haft en viss popularitet i bygden bland de koptiska infödda.

Det kunde knappast ha varit sammansatt senast i mitten av andra århundradet, och det är inte alls omöjligt att det retuscheras vissa primitiva materialet inte finns representerade i de kanoniska evangelierna.

Gospel of St Peter

Förekomsten av en apokryfisk sammansättning med detta namn i den kristna antiken hade länge varit kända genom hänvisningar till det i vissa tidiga patristic författare som intima att det uppstod eller var närvarande bland de kristna i Docetic åsikter.

Mycket ytterligare ljus har kastats på detta dokument genom upptäckten av en lång fragment av det under Akhmîn i övre Egypten, under vintern 1886-87, den franska arkeologiska uppdraget.

Det är på grekiska och skrivit på ett pergament kodex vid en tidpunkt någonstans mellan sjätte och nionde århundradet.

Fragmentet berättar en del av Passion, begravning och uppståndelse.

Det avslöjar ett beroende, i vissa fall bokstavligt, de fyra inspirerade evangelierna, och är därför en värdefull ytterligare vittnesbörd om deras tidiga acceptans.

Medan Apocryphon har många beröringspunkter med den äkta evangelierna, skiljer det underligt från dem i detaljer, och bär bevis för att ha behandlat dem med mycket frihet.

Ingen tydlig kättersk anteckningar finns i återhämtade fragment, men det finns passager som är lätt mottagliga för en mångskiftande innebörd.

En av de få extra-kanoniska passager som kan innehålla en autentisk tradition är den som beskriver Kristus som placeras i parodi på en tron av sina plågoandar.

Pseudo-Peter är intermediär i karaktär mellan äkta Evangels och rent legendariska Apokryferna.

Styrelsens sammansättning skall hänföras till det första kvartalet eller mitten av andra århundradet av vår tideräkning.

C. Schmidt tror sig ha funnit spår av vad som kanske är en andra evangelium Peter i någon gammal papyrus (Schmidt, Sitzungsberichte der kungliga Preuss. Akademie zu Berlin, 1895; jfr. Bardenhewer, Geschichte, I, 397, 399).

Gospel of St Philip

Bara en eller två citat kvar av evangeliet i St Philip nämns Epiphanius och Leontius av Bysans, men dessa är tillräckligt för att bevisa sin gnostiska färg.

Gospel of St Thomas

Det finns två grekiska och två latinska redactions av det, skiljer sig mycket från varandra.

En Syriska översättning finns också.

Ett evangelium Thomas var känd för många pappor.

Det tidigaste att nämna det är St Hippolytos (155-235), som meddelar oss att det var i bruk bland Naasenes, en sekt med syrisk gnostiker, och citerar en mening som inte finns i vårt existerande text.

Origen förvisar den till kätterska skrifter.

S: t Kyrillos av Jerusalem säger att det var anställd av Manichæans, Eusebius avvisar den som kättersk och falska.

Det är tydligt att den ursprungliga Pseudo-Thomas var kättersk ursprung, och att den är från andra århundradet, beaktandeleden Hippolytos fastställa att det var påtagligt gnostiska i tenor.

Men i det befintliga Thomas evangelium finns ingen formell eller manifest Gnostisism.

Prototypen bortrensade tydligen av en katolsk hand, som dock inte lyckades utplåna alla spår av sin ursprungliga bismak.

The Apocryphon i alla dess nuvarande former förstorar extravagant den gudomliga aspekten av pojken Jesus. I djärv kontrast till barndomen berättelsen om St Luke, där det gudomliga är nästan utplånas, gör författaren barnets ett mirakel arbetskamrat och intellektuellt underbarn och i harmoni med Doketism ger knappast mer än utseendet av mänskligheten i honom.

Denna pseudo-evangeliet är unik bland apokryferna, eftersom den beskriver en del av det dolda livet i vår Herres i åldrarna fem och tolv år.

Men det finns mycket som är fantastiskt och offensiv i bilderna av bedrifter pojken Jesus.

Hans ungdomliga underverk har arbetat gånger av ren barnslig fantasi, som när han bildade lerduvor och på en klappa hans händer de flög iväg som levande fåglar, ibland, av godhet, men återigen från ett slags hård vedergällning.

Gospel of St Bartholomew

Den så kallade Decretum av Gelasius klasser evangelium Perttuli bland apokryferna.

De tidigaste anspelning på den i St

Jerome verk.

Nyligen forskare har gjort att fragment av den i gamla koptiska manuskript.

En av dessa orientalister, Baumstark, skulle placera sin sammansättning i den första delen av fjärde århundradet.

Ett evangelium Matthias nämns av Origen och Eusebius bland kättersk litteratur tillsammans med Peter och Thomas evangelierna.

Hippolytos anges att Basilidean gnostikerna överklagas till en "hemliga tal" överlämnas till dem av aposteln Matthias som hade fått undervisning privat från Herren. Clemens av Alexandria, som var godtrogen om apokryfiska litteraturen, citerar i fråga flera gånger "Tradition av Matthias .

Evangelium i de tolv apostlarnas

Ett evangelium av de tolv apostlarna var känd Origen (tredje århundradet).

Andra patristic meddelanden ge upphov till en viss osäkerhet om evangeliet av de tolv apostlarna i antiken var verkligen skiljer sig från det i Hebreerbrevet.

Ju större sannolikheter motsätta deras identitet.

Nyligen påståendet har gjorts av M. Reveillout, en koptisk lärd, att den förlorade evangeliet har varit ett betydande mått återfanns i flera koptiska fragment, som alla hävdar han, hör till samma dokument.

Men denna position har bekämpats framgångsrikt av Dr Baumstark på i "Revue Biblique" (April 1906, 245 ff.), Som tillåter högst sannolikt att vissa korta sträckor TILLHÖRA ett evangelium av de tolv apostlarna skriftliga, ursprungligen på grekiska och aktuell bland gnostiska Ebionites redan under andra århundradet.

Det finns ett sent och helt ortodoxa Syriac "Gospel av de tolv apostlarna", utgiven av J. Rendel Harris (Cambridge, 1900).

Andra evangelierna

Det räcker med att konstatera att det finns andra pseudo-evangelierna, där mycket litet är känt bredvid namnet.

Det fanns en Gospel of St Andrew, förmodligen identiska med de gnostiska "Acts of Andrew" (qv, inf.), En Gospel of Barnabas, ett evangelium Thaddeus, ett evangelium Eva, och även en av Judas Iscariot, det sista i bruk bland de gnostiska sekten Cainites, och som glorifierade förrädare.

(2) PILATUS litteratur och andra APOKRYFISKA BÖCKERNA OM KRISTUS

Medan kristendomen kämpar mot krafter romerska hedendomen fanns en naturlig tendens att dröja vid den del där en företrädare för det romerska riket spelade i högsta händelserna i Vår Herres liv, och att forma vittnesmål Pontius Pilatus, den prokurator Judeen, även till priset av överdrift och förstärkning, till ett vapen i ursäktande försvar, vilket gör att de officiella vittnar om de underverk, korsfästelse och Kristi uppståndelse.

Därför uppstod en avsevärd apokryfiska Pilatus litteratur, vars evangelium Gamaliel verkligen utgör en del, och som det senare Apocryphon är det kännetecknas av att överdriva Pilatus svaga försvar av Jesus i stark sympati och praktiska tro på hans gudomlighet.

Rapport från Pilatus till kejsaren.

I de apokryfiska rättsakter Petrus och Paulus finns förkroppsligade en skrivelse utger sig för att ha skickats av Pontius Pilatus till kejsar Claudius.

Detta kort relaterar enfaldig brott judarna att förfölja den Helige lovat dem av Gud, räknar sina underverk och hävdar att judarna anklagade Jesus för att vara en trollkarl.

Pilatus då tro det, överlämnade honom till dem. Efter uppståndelsen soldaterna som landshövdingen hade placerats vid graven var mutad av ledarna ska vara tyst, men ändå avslöjas faktum.

The missiv avslutar med en varning mot förljugenhet av judarna.

Denna sammansättning är klart apokryfiska dock oväntat kort och återhållsamma.

Det är naturligt, att försöka spåra likheter mellan detta pseudograph och vissa referenser till kyrkliga författare till Acta eller Gesta av Pilatus. Tertullianus (Försvarstal xxi) efter att en skiss av mirakel och Passion of Christ, subjoins: "Alla dessa saker Pilatus... meddelade att Tiberius. "

En jämförelse mellan detta Perikop och Pseudo-Pilatus rapport avslöjar en litterär beroendet mellan dem, även om kritikerna skiljer sig beträffande prioriteringen av dessa dokument.

I 35 kapitel, 38 och 48 i Justins Försvarstal som far tilltalar säkert som ett bevis på mirakler och Passion of Jesus "Acts" eller redovisningar av Pontius Pilatus som finns i de kejserliga arkiven.

Även om det är möjligt att St Justin kanske har hört talas om en sådan rapport, och med troligt att åklagaren överförs viss hänsyn till händelser i Jerusalem till Rom, är det däremot tillåtna att Justin påstående grundade sig på något annat än hypotesen .

Detta är uppfattningen hos en majoritet av experterna.

Under förföljelserna under Maximin i det fjärde århundradet falska anti-kristna Nikodemusevangeliet bestod i Syrien, som vi lär oss från Eusebius.

Det är troligt att pseudographic brevet smiddes som en kompensation för dessa.

Acta Pilati (Gospel of Nicodemus)

Se separat Catholic Encyclopedia artikel i denna avdelning.

Minor Pilatus Apocrypha

Underåriga Pilatus apokryfiska böcker, den Anafor Pilati, eller "Relation till Pilatus", inträffar ofta bilaga till texter av Acta.

Det förutsätter det senare verket, och kunde inte ha varit sammansatt före mitten av femte århundradet.

Det finns i manuskript i kombination med Paradoseis eller "ge upp av Pilatus", som utgör den äldsta formen av legenden hantera Pilatus senare liv.

En ännu senare tillverkning finns i de latinska Epistola Pilati ad Tiberium. Det finns en barnslig korrespondens bestående av en låtsades Skrivelse från Herodes till Pilatus och Letter of Pilatus till Herodes. De finns i grekiska och syriska i ett manuskript av den sjätte eller sjunde talet.

Dessa pseudographs kan vara så gammal som den femte århundradet.

Berättelsen om Josef från Arimataia

Berättelsen om Josef från Arimataia - Inredningsartiklar påhittade uppgifter om de två tjuvarna korsfäst med Kristus, och tiggeri av kroppen från Pilatus - verkar ha haft popularitet på medeltiden i Bysans östra, att döma av några grekiska manuskript som kvarstår.

Den äldsta av publicerade de hör till det tolfte århundradet.

Sambandet bifogas några latinska texter av Acta Pilati, under titeln "Historia Josephi".

Det kan läsas på engelska i Walkers och Ante-Nicene Pappornas uttag av apokryferna.

The Legend of Abgar

Den äldsta formen av Pseudo-korrespondens Jesus och Abgar, kung av Edessa, finns i Eusebius (Historia ecclesiastica, I, XIII), som borgar som han själv översatt den från syriska dokument i arkivet av Edessa, metropolen för östra Syrien.

De två bokstäver åtföljs av en inledning som antagligen är ett utdrag från samma källa. According to this, med Abgar V, Toparch eller kung av Edessa, lider av en obotlig sjukdom, och hörde ryktet om Kristi underverk skickar en kurir till Jerusalem , att med ett brev till Jesus, där han förklarade att han är en gud, eller son till en gud, och uppmanar honom till Edessa, motiverar begäran delvis genom hans önskan botas, dels genom en önskan att ge Jesus en asyl mot malignt judar.

Vår Herre följande svar:

Saliga är ni eftersom ni har trott på mig utan att se mig.

Ty det står skrivet att de som har sett mig, kommer inte att tro mig, och att de som inte har sett mig tror och älskar mig.

Men om din bön att jag kommer till dig, är det nödvändigt att jag uppfyller här allt det som jag har skickat, och att efter jag har uppfyllts, att jag tas upp till honom som har sänt mig.

Men efter mitt tillträder jag skall sända er en av mina lärjungar, som kommer att läka dina smärtor, och hålla liv för dig och ditt.

Därför, efter Kristi himmelsfärd, "Judas Thomas" apostel, depescher till Edessa Thaddeus, en av de sjuttio lärjungar, som botar kungen av hans sjukdom, och predikar Kristus till de församlade folket.

Tillägger Eusebius, hände i år 340, dvs i Seleukidiska eran, vilket motsvarar AD 28-29.

Det glädjande historien upprepas med variationer i senare källor.

Den "Lära av Addai", återger en syrisk Apocryphon (qv nedan), i korrespondens med tillägg.

Äktheten av den påstådda brev av Kristus har alltid varit starka misstankar när de inte helt förnekas.

Redan på sjätte talet Gelasian Decretum varumärken denna skriftväxling som falska.

Sin legendariska miljön och det faktum att kyrkan i stort inte hand ner låtsades brevet från vår Herre som en helig handling är avgörande mot det.

I den skrivelse av Abgar, var dess äkthet tidigare gynnas av många duktiga i denna litteratur, men sedan upptäckten av "Undervisning i Addai" publicerades år 1876, den presumtion mot autentiska karaktär Abgar: s brev, på grund av den mycket likartade av en del av passager i evangelierna, har blivit en etablerad säkerhet. Lipsius, en hög myndighet, anser att Abgar korrespondens går tillbaka för att härska i första kristna härskare över Edessa, Abgar IX (179-216), och att det var framkallade av en önskan att tvinga en länk som förenar denna epok med Kristi tid.

Letter of Lentulus

En kort brev som påstår sig vara från Lentulus eller Publius Lentulus, som i vissa handskrifter, "president för folket i Jerusalem", riktat till "den romerska senaten och folket", beskriver Vår Herre personliga utseende.

Det är tydligen falsk, både på kontoret och namnet på ordföranden i Jerusalem som grovt ohistorisk.

Inga antika författare hänvisar till denna produktion, som finns endast på latin manuskript.

Man har gissat att det kan ha varit sammansatt för att verifiera en låtsade porträtt av Jesus, under medeltiden.

En engelsk version finns i Cowper s apokryfiska evangelierna och andra Doeuments rörande Kristus (New York, 6th ed., 1897).

(3) APOKRYFISK Apostlagärningarna

Motivet som först ledde till tillverkning av falska Apostlagärningarna var att i allmänhet ge apostoliska stöd till kätterska system, särskilt de många sekter som består under begreppet Gnostisism.

Mörkret där Nya testamentet lämnar missionären karriärer, och att ändarna på fler av apostlarna, och det magra detaljer avkunnats av kyrkliga tradition, lämnade ett inbjudande område för utövande av uppfinningsrik fantasi, och erbjöd ett träffande sätt att den försåtliga spridning av kätteri.

Den judisk-kristna kyrkan, som tidigt utvecklat un-katolska tendenser i form av Ebionitism verkar först ha producerat apokryfiska historierna om apostlarna, men dessa har vi väldigt få stannar utanför materialet i den omfångsrika Pseudo-Clement.

De gnostiska Petrusakterna, Andreas, John, Thomas, och kanske Matthew, från början av del av det tredje århundradet eller kanske lite tidigare.

De finns i överflöd i extravaganta och starkt färgade underverk, och har varvat med långa låtsades diskurser av apostlarna som tjänade som fordon för de gnostiska predications.

Även prästerna i kyrkan och lärde tillbakavisade dessa så uppenbart kätterska skrifter, vädjade de till tycke och uppfyllde nyfikenhet för vanligt folk.

Inte bara utnyttjades de av Manichæans i öst och Priscillianists i väst, men de fann nåd inför många oupplysta katoliker.

Eftersom det var omöjligt att undertrycka sina omlopp helt, har blivit de jämförelsevis harmlösa av ortodoxa redigering som strukits Den påtagliga fel, särskilt i de diskurser, lämnar mirakel del att stå i sin utsvävande frodighet.

Innebär att de flesta av de gnostiska rättsakterna har kommit till oss med mer eller mindre av en katolsk rening, som dock i många fall är så ytlig att lämna omisskännliga spår av sin mångskiftande ursprung.

Den ursprungliga gnostiska apokryfiska lagar har samlats i samlingar som bar namnet på periodoi (kretsar) eller praxeis (Apostlagärningarna) av apostlarna, och till vilket bifogats namnet på en Leucius Charinus, som kan ha bildats sammanställningen.

De gnostiska lagar har av olika författarskap.

Annan samling bildades i frankiska kyrkan i det sjätte århundradet, troligen av en munk.

I detta katolska Acts har bevarats, det är inte alls enhetlig i sina olika manuskript representanter. Genom ett missförstånd, det upphovsmannaskap till hela under rubriken "Historia Certaminis Apostolorum", tillskrevs en Abdias, sägs ha första biskopen av Babylon och en lärjunge till apostlarna.

Kärnan i denna samling bildades av det latinska Passiones eller martyrier, av dem apostlarna som hade försummats av de gnostiska Acts, dvs. De två Jameses, Philip (Matteus?), Bartholomew, Simon och Judas.

Den litteratur växte med utväxter från kättersk källor och tog i alla apostlarna, inklusive St Paul.

Motivet för dessa icke-kättersk Apocrypha främst för att tillfredsställa de fromma nyfikenhet hos de trogna om apostoliska grundarna av kyrkan, ibland lokala intressen anstiftat deras sammansättning.

Efter modell av gnostiska Apostlagärningarna, som var av orientalisk härledning, det vimlar av underverk, och som de igen, de tar som sin utgångspunkt traditionella spridningen av de tolv från Jerusalem.

När det gäller det historiska värdet av dessa apokryfiska berättelser, kräver de mest noggranna kritik för att befria från massan av fabler och legender några korn av historisk sanning.

Även respekt inom den apostoliska uppdrag, de är motsägelsefulla eller förvirrad. Generellt deras uppgifter är vetenskapligt värdelös, såvida inte bekräftats av oberoende myndigheter, vilket sällan händer.

Mycket av deras apokryfiska ärendet togs upp som kontor av apostlarna i den latinska breviaries och lectionaries, bestående av sjunde och åttonde sekler på en mycket okritisk period.

(a) gnostiska Apostlagärningarna

Acts of St Peter

Det finns en grekisk och en latinsk martyrium Peter, som tillskrivs den senare påven Linus, som från patristic citat redovisas som ingående av en gammal grekisk berättelse med titeln "Acts, eller kretsar i Peterskyrkan.

Annat manuskript, som bär namnet "Actus Petri cum Simone", innehåller en överlägsen översättning med flera stycken från den ursprungliga berättelsen före martyrium.

Arbetet röjer vissa tecken till gnosticism, även om det har varit rensade från sitt grövsta dragen av en katolsk granskare. Den beskriver triumf i Peterskyrkan över Simon Magus i Rom, och aposteln efterföljande korsfästelse.

Dessa lagar som vi har dem är av hög antiken, men det är omöjligt att alltid urskilja huruvida patristic författare citerar ur dem eller en tidigare tradition.

Otvivelaktigt Commodian (ca 250) anställda vår bevarad Petrusakterna.

Acts of St John

De kätterska tecken tillskrivas dessa genom vissa kyrkofäderna helt bekräftas av bevarade fragment, som visar en grov Doketism, och en ohämmad fantasi.

Tvivelsutan författaren samsas värdefulla EFESIER traditioner med hans fabler.

Det finns skäl av vikt att betrakta arbetet som har sammansatt, tillsammans med Acts of St Peter, och förmodligen de St Andrew, av en enda person, under senare hälften av andra århundradet, under namnet på en lärjunge till Johannes, kallas Leucius.

Clemens av Alexandria var bekant med pseudograph.

The Johannine rättsakter Pseudo-Prochorus (jämför kanoniska lagar, VI, 5) är en katolsk arbetar över av gnostiska material.

Acts of St Andrew

Pseudographic Acts of St Andrew noteras av flera tidiga kyrkliga författare, som i omlopp bland gnostiska och manikeanska sekter.

Den ursprungliga form har omkommit utom i ett fåtal patristic citat.

Men vi har tre individuella handlingar under olika namn, som visar sig vara ortodoxa recensions av ett original omfattande gnostiska helhet.

Dessa är:


  1. The Acts of Andrew och Matthias "(eller Matthew som ges av vissa myndigheter)

  2. "Acts of Peter och Andrew" (på originalspråket av ovanstående är grekiska)

  3. "Martyrdöd aposteln Andrew" har sjunkit i både grekiska och latin recensions.

    Den latinska texten är den ursprungliga, och får inte infalla tidigare än femte århundradet.

    Det uppges vara en relation av heroiska död Andreasorden av ögonvittnen som "präster och diakoner i kyrkan i Akaja".

    Det har haft kredit bland historiker i det förflutna, men inget man kan stödja sig på sina uppgifter.

(Se APOSTOLISKA KYRKOR, Andrew, ST., Apostel.)

De rättsakter och martyrium Matthew

De rättsakter och martyrium Matthew är litterära beroende på Acts of St Andrew (qv ovan), och därmed reading "Matthew" kan vara ett misstag om "Matthias", eftersom tydligen följeslagare i Petrus och Andreas är avsett.

Arbetet finns på grekiska och senare latin.

Det finns också en koptisk-etiopiska martyrskap legend of St Matthew.

(Se Matt, ST., Apostel, APOSTOLISKA kyrkor).

Acts of St Thomas

Ingen apostoliska Apocryphon har nått oss i en fullständigt lika stor som den Thomas Apg.

De finns i grekiska, syriska och etiopiska recensions.

Deras gnostiska drag tränga igenom den katolska nytt rörande, i själva verket innehållet visar ett medvetet syfte att upphöja den dualistiska läran om avstående från äktenskapliga samlag.

Stipendiaterna är mycket benägna att tillskriva originalet till ett syriskt ursprung och en författare som var en anhängare av Bardesanes. De tecken tyder starkt på det tredje århundradet som eran.

Översättningen av resterna av St Thomas i Edessa i 232 kan ha lämnat inspiration för sammansättning.

De rättsakter relatera underverk utförs av aposteln i Indien, och sluta med sitt martyrium där.

De varvas med några anmärkningsvärda psalmer, en del av verklig litterär skönhet men med starka gnostiska färg. Nya undersökningar har visat inslag av sanning i historisk miljö i berättelsen.

The Acts of St Thomas nämns av Epiphanius och Augustinus som används i olika kätterska cirklar. St

Efraim Syrien avser apokryfiska Thomas Fungerar som i omlopp bland Bardesanites (se Thomas, ST., Apostel).

Acts of St Bartholomew

Vi har en grekisk Martrydom, räknat i sin nuvarande form från femte eller sjätte århundradet, även det latinska "Passio Bartholomæi. Båda är behäftade med Nestorianism, och tycks ha kommit från en enda Bartholomew legend.

Den grekiska texten berättar om underverk med vilken aposteln störtade avgudadyrkan och konverterade en kung och hans undersåtar i "Indien".

Det hela är en legendarisk vävnad.

(Se Bartholomew, ST., Apostel).

(b) katolska apokryfiska Apostlagärningarna

Acts of Sts.

Petrus och Paulus

Dessa bör skiljas från den gnostiska Petrusakterna och den ortodoxa Acts of Paul.

De manuskript som utgör legenden delas in i två grupper:


Lipsius gäller delsträckan som en nionde-talet addition; Bardenhewer kommer att få det att tillhöra det ursprungliga dokumentet.

Detta avsnitt börjar med Paul lämnar ön Mileto, och är tydligen baserad på kanoniska berättelsen i Apostlagärningarna.

Judarna har upphetsad av nyheten om Paul planerade besök, och förmå Nero att förbjuda det.

Ändå aposteln träder hemlighet Italien, hans följeslagare misstas för sig själv på Puteoli och halshöggs.

I vedergällning denna stad är uppslukad av havet.

Peter får Paulus i Rom med Joy.

Predikandet av apostlarna konverterar massorna och även kejsarinnan.

Simon Magus traduces den kristna lärare, och det finns en kraftmätning på mirakel mellan att trollkarl och apostlarna, som äger rum i närvaro av Nero, Simon uppsatser en flygning till himlen men faller på Via Sacra och är streckade sönder.

Ändå är Nero inriktade på att förinta av Petrus och Paulus.

Det sistnämnda är halshuggen på Ostian Way, och Peter är korsfäst på egen begäran huvudet nedåt.

Innan sin död hade han avser människor "Quo Vadis?"

historia.

Tre män från öst avleda den apostoliska organ utan omkörd.

St Peter är begravd på "Platsen kallas Vatikanen", och Paul på Ostian Way.

Dessa rättsakter är den främsta källan för uppgifter om martyrskap de båda stora apostlarna.

De är också värd att notera betonar nära samförstånd mellan de apostoliska grundarna av den romerska kyrkan.

Datumet (AD 55) sammansättning är involverade i dunkel.

Lipsius finner spår av våra handlingar så tidigt som Hippolytos (ca 235), men det är inte säkert att fäderna anfört tillämpat någon skriftlig källa för deras hänvisningar till seger över Simon Magus och arbetet av apostlarna i Rom.

Lipsius tilldelar kärnan av martyrdöd till det andra århundradet, Bardenhewer avser hela den första halvan av tredje.

De rättsakter Petrus och Paulus förkroppsligar utan tvekan några äkta traditioner.

(Se Peter, ST., Apostel, Paul, ST., Apostel, Simon Magus).

Acts of St Paul

Origen och Eusebius namn uttryckligen praxeis Paulou, Tertullianus talar skrifter falskeligen tillskrivs Paulus: "Quod si Pauli legunt perperam inscripta."

Han är varna sina läsare mot berättelsen om Thecla predika och döpa sig.

Hittills har det var meningen att han hänvisade till "Acts of Paul och Thecla".

"Acta Pauli, som förmodas vara en särskild sammansättning, ansågs ha omkommit, men nyligen (1899) en koptisk papyrus manuskript, slitas i stycken, fanns i Egypten, och visar sig innehålla ungefär slutföra identisk Acts of Paul syftade från några få kyrklig författare.

Detta fynd har visat att den sedan länge kända akter Paul och Thecla och de apokryfiska korrespondens Paulus med korintiska kyrkan, liksom martyrium

Paul, är egentligen bara utdrag ur den ursprungliga Pauline Apg. Den nyupptäckta dokumentet innehåller okända materialet hittills liksom det ovan nämnda avsnitten, länge bevarade.

Den inleds med en låtsade flykt Paulus från Antiokia av Pisidia, och slutar med hans martyrdöd i Rom.

Berättelsen vilar på uppgifter i de kanoniska böckerna i Nya Testamentet, men den har massor av underverk och personligheter unhinted på där, och det förstör drag för några av dem som faktiskt nämns i de heliga skrifterna.

De rättsakter Paul, därför tillför inget pålitlig till vår kunskap om apostel ofrälse.

Lyckligtvis med ovan nämnda passage av Tertullianus (De baptismo, xvii) informerar oss om sitt författarskap och mål.

Den afrikanska författare har påpekat att pseudo-historia var ett verk av en präst i Mindre Asien, som om upptäckten av bedrägerier, avsattes från en kyrklig avgift, och erkände att han förfalskat boken av kärlek till St Paul.

Experter tillskriva dess sammansättning till det andra århundradet.

Det var känt redan när Tertullianus skrev, och under de första århundradena hade en stor popularitet, både öst och väst.

Faktum Eusebius klasser den bland antilegomena, eller arbetar med lokalt kvasi-kanoniska myndighet.

Handlingar Paul och Thecla

Den tidiga avlossning av dessa samt martyrium från rättsakter Paulus kan förklaras av kyrkliga bruk som festlig lingar.

Trots Tertullian anmärkning angående detta pseudograph, den åtnjöt en enorm och ihållande popularitet genom patristic perioden och medeltiden.

Denna fördel är att förklaras huvudsakligen av den romantiska och pigg smak av berättelsen.

Exceptionella bland apocryphists höll författaren hämma på hans livliga fantasi, och hans produktion utmärker sig genom sin enkelhet, klarhet och kraft.

Det handlar om äventyr Thecla, en ung kvinna med Ikonium, som vid konvertering av St Paul's predikan, lämnade hennes brudgum och levde ett liv av oskuld och missionsverksamhet, bli en följeslagare till Paulus, och predika evangelium.

Hon är förföljd, men mirakulöst flyr från branden och den vilda djur på arenan.

Lättnaden in som avstår från äktenskapet-säng väcks i dessa lagar gör det svårt att undgå slutsatsen att de har färgats av Encratite idéer. Dock tesen om Lipsius, med stöd av Corssen att en gnostiker Grundschrift ligger till grund för vår nuvarande dokument , godtas inte av Harnack, Zahn, Bardenhewer och andra.

The Apocryphon följer Nya testamentets uppgifter St Paul's uppdrag mycket löst och är full av ohistoriskt karaktärer och händelser.

Till exempel introducerar författaren en resa av apostlarna, som det inte finns något liknande i Heliga Böcker.

Men det finns korn av historiskt material i Thecla historien.

En kristen jungfru med samma namn kan mycket väl ha räknats med Paulus på Ikonium och förföljdes.

Gutschmid har upptäckt att en viss drottning Tryphena var en historisk personlighet (Rheinisches Museum für Philologie, X, 1864).

(Se Thecla.)

Acts of St Philip

Den gällande grekiska fragment förse oss med alla utom fem (10-14) i femton lagar som ingick i arbetet.

Av dessa 1-7 är en BLANDNING av olika legender, varje, tycks det, med en oberoende historia, 8-14 är en enhet, som utgör en parasiterande tillväxt på den gamla men något förvirrad traditioner missionsverksamhet av en apostel Philip i Hierapolis i Frygien.

Zahn anser att detta dokument är ett verk av en dåligt informerade katolsk munk i det fjärde århundradet, är ett tillfredsställande hypotes.

Den största biten publicerade första Batiffol i "Analecta Bollandiana", IX (Paris, 1890).

En koptisk "Acts of Philip" ska också noteras.

(Se Philip, ST., Apostel.)

Det är latin, koptiska, etiopiska och armeniska historia uppdrag och död St James större, son till Zebedee. Lipsius tilldelar Latin till om det tredje århundradet.

Koptiska och armeniska Lagar och martyrium Jakob Mindre beror främst på Hegesippus tradition, konserverade genom Eusebius (Hist. Pred., IV, xxii).

Acts of St Matthew

Den apostoliska rättsakter Pseudo-Abdias innehålla latinska "Passio Sancti Matthaei", som bevarar en Abyssinian legenden om S: t Matteus, senast den koptiska martyrium märkte i samband med gnostiska rättsakter som helgon.

Korrekt historisk miljö visar att recension var ett verk av en Abyssinian av sjätte århundradet, som önskade datum inrättandet av Abessinien kyrkan (fjärde århundradet) tillbaka till den apostoliska tiden. Det är kärnan i berättelsen hämtade från äldre källor. Abdias Passio platser St Matthew's martyrdöden i Abessinien.

(Se Matt, ST., Apostel.)

Undervisning i Addai (Thaddeus)

År 1876 en gammal syrisk dokument med titeln "Undervisning i Addai, aposteln" publicerades för första gången.

Det visade sig att nära parallellt Abgar material som härrör från Eusebius från Edessa arkiv, och faktiskt påstår sig ha fått förtroendet att dessa arkiv av författaren, som ger sitt namn som Labubna, son till Senaak.

Det är fullt av legendariska men intressant material som beskriver förhållandet mellan Jesus och kung Abgar av Edessa.

Thaddeus, eller Addai, en av de sjuttio lärjungarna, sänds efter uppståndelsen, i enlighet med Kristi löfte, att Abgar, helar härskaren och Christianizes Edessa med den mest omedelbara och lysande framgång.

Noterbart är berättelsen om målning av Jesus gjorde på initiativ av Abgar sändebud till den förra.

Eftersom berättelsen om en Gaulish pilgrim som besökte Edessa omkring 390 inte innehåller någon hänvisning till en sådan bild, kan man rimligen dra slutsatsen att undervisning i Addai är av senare ursprung.

Kritiker acceptera perioden 399-430.

The Thaddeus legend har många förgreningar och har genomgått ett antal variationer.

Det finns en grekisk "Acts of Thaddeus", som identifierar Addai med Thaddeus eller Lebbæus, en av de tolv.

(Se Abgar, Edessa).

Handlingar Simon och Judas

A Latin Passio, som Lipsius-attribut till det fjärde eller femte århundradet, berättar underverk, omvandlingar och martyrskap av dessa apostlar.

Det finns i Abdias samlingen.

Scenen är Persien och Babylonien.

Man har insett att den historiska fastställandet av dessa lagar instämmer anmärkningsvärt med vad som är känt om förhållandena i partiska riket under det första århundradet efter Kristus.

The Acts of St Barnabas

The Acts of St Barnabas tycks ha varit sammansatt i slutet av femte århundradet med en cypriotisk.

De tillskrivs Markusplatsen evangelisten, och historiskt värde.

De bevarade på grekiska och i en latinsk version.

Berättelsen är baserad på ömsesidiga relationer och aktiviteter Barnabas, Mark, och Paul, som finns registrerade i Apostlagärningarna.

Gesta Matthiae

Detta är den senaste av pseudo-akter, har består av en munk i Trèves, i det tolfte århundradet, som ett förspel till ett konto i översättning av den heliga relik, och kroppen av St Matthias till den staden, och deras senare nyupptäckter.

Den låtsas ha fått historien om aposteln karriär från hebreiska manuskript.

(Se MATTHIAS, ST., Apostel.)

(c) Quasi-apostoliska Apostlagärningarna

Det skall räcka att nämna "Acts of St Mark", i Alexandria ursprung och skrivit under det fjärde eller femte århundradet, "Acts of St Luke", koptiska, tidigast i slutet av fjärde, "Acts of St Timothy" , som består av en EFESIER efter 425; "Acts of St Titus", Kretas ursprung, mellan 400-700, "Acts of ragata och Polyxena", i samband med legender om St Paul och St Andrew.

(4) APOKRYFISK DOGMATISK WORKS

Testamentum Domini Nostri Jesu

Det var känt att en syrisk arbete med detta namn fanns, och ett utdrag publicerades 1856.

1899 Monsignor Rahmani, patriark av Förenta syrierna, publicerad från en sen handskrift den syrisk text, en latinsk introduktion och översättning.

Arbetet sker i två böcker.

Det börjar med en apokalyps på den annalkande dagen av Antikrist påstås ha yttrats av vår Herre efter hans uppståndelse. Mellan detta och själva verket finns en mycket vag koppling, eftersom huvuddelen representerar Kristus som anta, även för små detaljer, lagar för styrning och ritual i kyrkan. Författaren platser på Vår Herres läppar beskrivningar av liturgiska ceremonier utbredd i sin egen och tidigare perioder.

Det finns uppenbara beröringspunkter mellan testamentet och den antika ecclesiastico-liturgiska Canones Hippolyti, apostoliska konstitutioner, och apostoliska Canons.

Monsignor Rahmani tilldelar testamentet till det andra århundradet, och platser ovan nämnda arbeten i samband med beroendet av det.

Men kritiker enhälligt vägra att ge hög antiken till testamentet, som går i den fjärde eller femte århundradet, och vända beroende nämns.

På grund av att det inte finns några tecken på en bekant med boken utanför Orienten, och att arabiska och koptiska recensions om det är kända, Dr A.

Baumstark gäller det arbete som en sammanställning ursprung i Monophysite kretsar, och strömmen i nationella kyrkor som sekt i Syrien och Egypten.

Den apokalyptiska öppning har hittats i en latinsk handskrift av åttonde århundradet, och publiceras av James, "Apocrypha Anecdota" (Cambridge, 1893).

Predikan Peter eller Kerygma Petri.

Clemens av Alexandria citat upprepade gånger från en Kerygma Petrou, om vars trovärdighet han uppenbarligen har inga tvivel.

Å andra sidan, Eusebius klasser det apokryfisk så.

En viss "lära av Peter", nämns av en senare författare, var troligen identisk med "Värna".

Från knappa återstår av detta arbete kan vi bilda men en mycket ofullständig bild av det.

Det talade i St

Peter namn och representerade honom framför allt som en lärare för hedningarna.

Doktrinära delar förekommer inom ramen för ett konto på missionären resor.

The pseudograph föreslogs troligen av texten, Peter II, I, 5.

Ett verk som var ackrediterade så bra i dagar av Clemens av Alexandria (ca 140-215), och som var känd av "gnostiska Herakleon" (ca 160-170), måste ha kommit från nästan apostoliska antiken.

Scholars för det första kvartalet av det andra århundradet.

De fragment som finns kvar förråda några tecken på kättersk ursprung.

Det finns en Syriac "predikan Simon Petrus i staden Rom."

Två sätt eller Judicium Petri

Detta är en moraliserande avhandling tillskrivs Peterskyrkan, och föregås av Didache.

Det är av judisk-kristet ursprung, och förmodligen var baserad på den så kallade "epistel Barnabas".

Predikan Paul

Det enda vittnet till detta arbete är avhandling "De Rebaptismo" i pseudo-Cyprianus skrifter.

Enligt denna är representerade Kristus som bekänner personliga synder, och tvingas av sin mor att ta emot dopet.

(5) APOKRYFISK epistlar

Pseudo-brev av den heliga jungfrun

Dessa är alla skrivna på latin och på sent datum.


Pseudo-epistel Petrus till St James the Less

Pseudo-Clementine predikningar innehåller ett företal två skrivelser, den första som påstår sig vara från Peter till Jakob Mindre, bedjande honom att hålla hans (Peter) predikan hemlighet.

(Se CLÉMENTINE PSEUDO-skrifter.)

Pseudo-brev av Paulus, Korrespondens med Corinthians

Den antika syriska (Edessene) kyrkan vördas som kanoniska en tredje epistel Paulus till korintierna, som åtföljs av ett brev från prästerna i kyrkan, som det är ett svar. Men om början av det femte århundradet Syrian kyrkan föll under inflytande av den grekiska, och därför det falska brevet gradvis förlorat sin kanoniska status.

Det togs upp av närliggande armenier och under århundraden har utgjort en del av det armeniska Nya Testamentet.

Latin och grekiska författare är helt tyst om detta pseudograph, även om grekiska och latin exemplar har hittats.

Det föreslogs uppenbarligen av den förlorade äkta Paulus brev som avses i I Kor.

v, 9, vii, 1.

Den bestod av en katolsk presbyter om L60-170, och är en förtäckt angrepp på några av de ledande misstag Gnostisism.

Denna korrespondens hade länge en självständig omlopp, men nyligen har det visats att dokumentet införlivades Acts of St Paul (qv).

Pseudo-brev till Laodikeia

I äkta episteln till Kolosserbrevet, Paul, efter att instruera dem att skicka sina episteln till Laodicea, tillägger: "läs det som är från Laodikeia".

Detta troligtvis gäller en cirkulär, den kanoniska "Efesierbrevet", men det har ansetts vara en förlorad brev till Laodikeia kristna.

De apokryfiska brev är ett öppet försök att leverera denna förmodade förlorade helig handling. Den består av tjugo korta rader och består i huvudsak av material som tagits från Filipperbrevet och andra epistlarna, och pusslas ihop utan sekvens eller logiska mål.

Vår Apocryphon existerar endast på latin och översättningar från latin, men det ger tecken på ett grekiskt original.

Det kan knappast vara pseudo-Laodikeia brevet sades av Muratorian Fragment ha uppfunnits av heresiarch Marcion. Trots en fadd och misstänksam karaktär var denna sammanställning ofta kopieras i medeltiden, och som hade en viss respekt, även om St . Jerome hade skrivit om det: ab omnibus exploditur. (se Laodicea.) Den Muratorian Fragmentist nämns tillsammans med ett falskt brev av Paulus till Laodikeia, en till Alexandria, som smiddes under överinseende av Marcion. Vi har inget annat vissa kunskap om detta Apocryphon.

Pseudo-Korrespondens av Paulus och Seneca

Denna består av åtta låtsades brev från den stoiska filosofen Seneca, och sex svar från St Paul.

De är identiska med en korrespondens nämnts av Jerome (de Viris Illustr., Xii), som utan att döma av deras värde, konstaterar att de läses av många.

Dessa brev, alltså inte kunnat bestå efter den andra halvan av fjärde århundradet. De bygger på en tidig traditioner Senecas orientering mot kristendomen och den samtida bosättning i Rom av Paulus och filosof.

Vi kommer bara att konstatera att det finns ett falskt Letter of St John, aposteln, en vattusiktiga människa, helade hans sjukdom, i de rättsakter från St John By pseudo-Prochorus, en av St James, biskop av Jerusalem att Quadratus, på armeniska (Vetter, Litterarische Rundschau, 1896).

(6) CHRISTIAN APOKRYFISK APOCALYPSES

Apocalypse av DN Testamentum Jesu Christi.

(Se avsnittet om Testamentum ovan.)

The Apocalypse of Mary

The Apocalypse av Maria är av medeltida ursprung, och är förmodligen bara resultatet av en extravagant hängivenhet.

Den beskriver den heliga moder härstamning till Limbo, och finns i grekiska manuskript.

Den har tryckts i Tischendorf samling (Codex Apocryphus Novi Testamenti).

Apocalypses i Peterskyrkan

The Muratorian Fragment, skrivet i Rom under den senare delen av det andra århundradet, Namnger apocalypses John och Peter sida vid sida som de enda som fick i kyrkan och påpekade att vissa inte erkänner det senare.

Det finns rikliga bevis för att Petrine apokalyps ansågs giltiga på många håll i den tidiga kyrkan, och avnjutas i en viss åtgärd kanonisk auktoritet. Clemens av Alexandria alltid godtrogna när det gäller Apocrypha även hedras med en kommentar, Eusebius (Hist. Pred. , VI, XIV, 1), placerar det nästan om en jämlikhet med antilegomena eller bättre klass omstridda skrifter, Jerome förkastar det blankt. Trots detta så sent som mitten av femte århundradet var läsas av allmänheten i några kyrkor i Palestina .

De få citat av patristic författarna inte kunde ge en uppfattning om dess innehåll, men lyckligtvis en betydande fragment av denna gamla dokument upptäcktes vid Akhmîn, Egypten, tillsammans med pseudo-Petrine evangeliet på det språk som den ursprungliga, dvs., Grekiska .

Ett citat av Clemens av Alexandria från återvunna delar kan vi identifiera manuskriptet med säkerhet, eftersom en del av apokalyps antiken.

Passagen avser en vision som ges av Kristus till tolv på ett berg, som uppvisar härlighet två avgående bröder, prakten i himlen och en kuslig bild av helvetet. Språket har en judisk-kristen smaka på.

The Apocryphon används av kritiker till det första kvartalet av det andra århundradet och är därför en av de tidigaste exemplaren av icke-kanoniska litteratur.

Det finns under namnen Apocalypse of St Peter, Apocalypse i Peterskyrkan genom Clement, Liber Clementis, olika arabiska och etiopiska recensions av en apokalyps som inte har någonting gemensamt med den antika grekiska ett.

The Apocalypse of St Paul

En INLEDANDE meddelande låtsas att detta arbete har hittats i en marmor fall under huset av Paulus i Tarsus i kung Theodosius (AD 379-395), och på intelligens förmedlas av en ängel.

Detta tyder på dagen för apokalypsen: s tillverkning.

Det påstås att avslöja hemligheter sett av aposteln i sin transport till tredje himlen, nämnde i II Cor., XII, 2, och bestod i grekiska.

Från denna Pauline apokalyps måste skilja en gnostisk arbete med titeln "himmelsfärd Paul", som enligt St Epiphanius, men som ingen fortfarande har överlevt.

Finns ett falskt "Apocalypse of John", av relativt sent ursprung.

När det gäller den så kallade Apocalypse of St Bartholomew se Gospel of St Bartholomew.

IV.

THE APOKRYFISKA BÖCKERNA OCH KYRKAN

På ett mycket tidigt på säsongen ortodox författare och, förmodligen, fann kyrkliga myndigheterna det nödvändigt att skilja mellan äkta inspirerade böcker och en mängd falska konkurrenter - vilket är en mycket viktig del i bildandet av den kristna kanon.

Alltså så tidigt som omkring år 170, författaren till beskrivande latinska katalog kallas "Muratorian Fragment" nämnt vissa arbeten som fiktiva eller ifrågasatta.

Samtidigt St Irenaeus framhöll den stora massan av kätterska pseudographic skrifter (inenarrabilis multitudo apocryphorum et perperam scripturarum, Adv., Hær., I, xx). Otvivelaktigt var den stora användningen i kättersk kretsar, i synnerhet de gnostiska sekterna , gjorda av denna inställsam litteratur som först framkallade den animadversions av de officiella väktare läromässiga renhet.

Även i öst, redan hem pseudographic litteratur, Origenes (d. 254) förekommer försiktighet när det gäller böcker utanför kanon (Comment. i Matth., Serm. 28).

St Athanasius i 387 funnit det nödvändigt att varna sin flock med ett pastoralt brev mot judiska och kättersk Apocrypha (PG, XXVI, 1438). En annan grekisk far, Epiphanius (312-403) i "Hæreses", 26, kunde klaga att kopior av gnostiska Apocrypha var aktuella i tusental.

Men det måste sägas att de tidiga kyrkofäderna, och kyrkan, under de tre första århundradena var mer överseende med judiska pseudographs transporteras enligt anrika Gamla Testamentet namn.

The Book of Henoch och antagandet av Moses hade åberopats av den kanoniska epistel Jude.

Många pappor erkände inspiration fjärde Esra.

Att inte tala om Hermas Herden, den Acts of St Paul (åtminstone i Thecla portion) och Uppenbarelseboken i Peterskyrkan var högt aktade i denna och senare perioder.

Men därjämte, ingen apokryfiska fann i sitt officiella erkännande i den västliga kyrkan.

447 Påven Leo den store skrev skarpt mot de pseudo-apostoliska skrifter, "som innehöll fröet till så många fel... De bör inte bara vara förbjudna men helt undertrycks och bränd" (Epist. xv, 15).

Den så kallade Decretum de recipiendis et non recipiendis libris "tillskrivs Gelasius (495), men i verkligheten är en sammanställning med anor från början av sjätte århundradet, och innehåller samlingar tidigare än Gelasius. Det är ett officiellt dokument, den första av de slag som vi har, och innehöll en lista med 39 verk vid sidan av dem som tillskrivs Leucius, "lärjunge till djävulen", som alla är fördömer som apokryfiska. från denna katalog är det uppenbart att i den latinska kyrkan vid denna tid hade Apocrypha i allmänhet, inklusive katolska ursprung fallit under den kyrkliga förbudet emellertid alltid med en överbetoning mot fara för irrlära. synoden i Braga, i Spanien, hålls i år 563, bannlyser någon "som läser, godkänner eller försvarar de skadliga fiktioner som är i omlopp som kättare ". Även under medeltiden dessa fördömanden glömdes bort och många av de pseudographic skrifter hade en stor fördel både bland präster och lekmän, ändå hittar vi överlägsna andar, såsom Alcuin, St Bernard, St Thomas Aquinas, påpekar deras brist på auktoritet. ett eko av den gamla fördömanden förekommer i arbetet De FESTiS BMV av Benedictus XIV, förklara vissa populära Apocrypha vara orena källor till tradition. (se kanon Heliga Skrift.)

BIBLIOGRAFISK NOTER är omfattande, och i en separat notering i Catholic Encyclopedia.

George J. Reid

The Catholic Encyclopedia, Volume I

OBS: Denna omfattande artikel från Catholic Encyclopedia innehåller ett stort antal externa hänvisningar till andra artiklar.

Dessa hänvisningar alla är riktade mot andra artiklar i Catholic Encyclopedia. Ändå innehåller TRO webbplatsen separata presentationer om majoriteten av dessa ämnen.


Apocrypha

Jewish Perspective Information

ARTIKEL rubriker:

§ I.

§ II.

Apokryfiska böcker bland judarna.

§ III.

Förteckningar över Apocrypha, Classification.

§ IV.

Historiska Apocrypha.

§ V. Historical Pseudepigrafi.

§ VI.

Böckerna i Antediluvians.

§ VII.

Testamentet.

§ VIII.

Beträffande Joseph, Jesaja, och Baruch.

§ IX.

Lost Books.

§ X. profetiska Apocrypha.

§ XI.

Apocalypses.

§ XII.

Lyrical Apocrypha.

§ XIII.

Didaktisk Apocrypha.

§ XIV.

Apocrypha i Talmud.

§ I.

Den mest allmänna definitionen av apokryferna är Writings har några anspråk på att karaktären av heliga skrift, eller tog emot som sådan av vissa sekter, men inte av kanon (se Canon). Historien om tidigare användning av ordet är oklara.

Det är troligt att adjektivet ἀπόκρυφος "undangömt, hemlig," tillämpad på böcker, användes först av skrifter som hölls från allmänheten genom sin besittning eftersom de innehöll en mystisk och esoterisk visdom alltför djup eller alltför helig lämnas något men de invigda.

Således en Leyden magisk papyrus bär titeln, Μωϋσήως ἱερἁ βίβλος ἀπόκρυφος ἐπικαλουμήν ὀγδόη ἢ ἁγία, "The Secret Sacred Book of Moses, kallat åttonde eller den heliga boken" (Dietrich, "Abraxas", 169).

Ferekydes sägs ha lärt sig sin visdom från τἁ φοινίκων ἀπόκρυφα βιβλία, "The Secret Böcker av Phenicians" (Suidas, sv φερκύδης).

Under de första århundradena av vår tideräkning många religiösa och filosofiska sekter hade sådana skrifter, alltså anhängarna till den gnostiska Prodikos skröt innehav av hemliga böcker (ἀποκρύφους) av Zoroaster (Clemens Alexandrinus, "Stromata," I. 15 [357 Potter]) .

IV Esra är avowedly sådant verk: Esra är bjudna att skriva alla de saker som han har sett i en bok och lägga upp det på ett dolt ställe, och att lära innehåll till kloka bland hans folk, vars intelligens han vet är tillräcklig för att ta emot och bevara dessa hemligheter (XII. 36 ff.).

(se Dan. xii. 4, 9, Enok, I. 2, cviii. 1; Assumptio Mosis, X. 1 ff.) På ett annat ställe sådana böcker uttryckligen skiljer sig från de tjugofyra kanoniska böckerna, de senare är att offentliggöras att de kan läsas av värdiga och ovärdiga likadana, den förra (sjuttio till antalet) skall bevaras och överföras till de visa, eftersom de innehåller en djupare undervisning (xiv. 44-47).

I denna mening Gregorios av Nyssa citerar ord Johannes i Uppenbarelseboken som ἐν ἀποκρύφοις ( "Oratio i Suam Ordinationem," III. 549, ed. Migne, jämföra Epiphanius, "Adversus Hæreses," li. 3).

Boken innehåller avslöjanden inte förstås av massorna, eller obetänksamt publiceras bland dem.

Mån, men eftersom denna typ av litteratur blomstrade mest bland kätterska sekterna, och eftersom många skrifter själva tillskrevs felaktigt ger berömda män i forna tider, ordet "apokryferna" förvärvats i kyrkliga bruk en ogynnsam innebörd, den privata skrifterna värderade av sekter förkastades av kyrkan som kättersk och ofta falska.

Förteckningar gjordes av de böcker som fick kyrkan som helig skrift och av dem som förkastade, den förra var "kanoniska" (se Canon), att det senare namnet "Apocrypha fick.

Canon Kyrkans ingår de böcker som finns i den grekiska Bibeln men inte i den hebreiska (se listan nedan, § III.), Därav uttrycket "apokryferna" inte tillämpats på dessa böcker, men sådana skrifter som Enok , Testamentena de tolv patriarkerna, etc. (se nedan, gäller § III.). Jerome ensam ordet till alla böcker som inte finns i den judiska kanon (se "Prologus Galeatus").

Vid reformationen, antog protestanter den judiska kanon, och med namnet "apokryferna" böckerna i de latinska och grekiska biblar som de således förkastas, medan den katolska kyrkan i rådet av Trent formellt deklarerade dessa böcker kanoniska, och fortsatte att använda ordet "apokryferna" för klassen av skrifter som den hade i allmänhet avsatts i den gamla kyrkan, för den senare införde protestanter namnet "Pseudepigrafi."

§ II.

Apokryfiska böcker bland judarna.

Judendomen hade också sekter som besatt esoteriska eller fördold skrifter, såsom Essenes (Josephus, "BJ" ii. 8, § 7), och Therapeutæ (Philo, "De Vita Contemplativa," ed. Mangey, II. 475).

Deras förekomst bland just dessa sekter uttryckligen intygas, men säkert fanns det andra.

Många av de böcker som kyrkan stämplats som apokryfiska var av judisk (ibland kättersk judisk) ursprung.

De judiska myndigheterna därför blev tvungna att bilda en kanon, det vill säga en förteckning över de heliga skrifterna, och i vissa fall att närmare ange de skrifter kräver denna karaktär som avslogs och förbjudet.

Den tidigare, så skillnaden uttrycks i en ceremoniell regel (Yad. III. 5, Tosef., Yad. Ii. 13)-göra de händer som berör dem orena-och den senare inte (se Canon).

En annan term som används i diskussionen om vissa böcker är korrekt "att lägga upp, stoppa undan för förvaring," även "dra sig ur bruk."

Således Shab.

30b, "de vise avsikt att återkalla Predikaren", "de också för avsikt att återkalla Ordspråksboken", ib.

13b, "Hananja f. Hiskia hindrade Hesekiel från att vara tillbaka" Sanh.

100b (Codex Carlsruhe), "trots att våra herrar withdrewthis bok" (Jesus Syraks vishet), etc. Det har ofta gjorts gällande att idén och namnet på den grekiska "apokryferna" härrör från är från denna hebreiska terminologi.

(Se Zahn, "Gesch. Des Neutestamentlichen Kanons," 1 I., 123 ff.; Schürer, i "Protestantische Realencyclopädie," 3d ed., I. 623, och många andra, jämför Hamburger, "Realencyklopädie," II. 68, n. 4.) "Apocrypha" (ἀπόκρυφα βιβλία) är, sägs det, en ordagrann översättning av "dold, gömd böcker."

Närmare granskning visar dock att den påstådda identitet fraseologi är ett misstag.

Talmudisk litteratur vet ingenting om en klass-varken denna fras eller en motsvarande inträffar, inte ens i "Ab. RN" i.

1, men felet verkar ha sitt ursprung i de ord som används där.

Inte heller är användningen identisk: betyder inte "dölja" (ἀποκρύπτειν översätter inte, men och dess synonymer), men "stoppa undan", det används bara av saker nära ädelstenar eller helig.

Som tillämpas för böcker, används den endast till böcker som ju ingår i den judiska kanon, aldrig den typ av litteratur som kyrkofäderna ge namnet "apokryferna", dessa är ganska (Yer. Sanh. X . 1, 28a), eller.

Det enda undantaget är en referens till Jesus Syraks vishet.

The Book of (magiska) botemedel som Hiskia lägga undan (Pes. IV. 9) tilldelades utan tvekan till Salomo.

Detta är situationen för de faktiska omständigheterna, är det tveksamt om det finns något samband mellan användning av och som ἀπόκρυφος.

§ III.

Förteckningar över Apocrypha, Classification.

Nedan följer en kort beskrivande förteckning av skrifter som har någon gång på vissa håll anses som helig skrift, men ingår inte i den judiska (och protestantiska) kanon.

Att särskild information om dessa arbeten, och för litteraturen, hänvisas läsaren till de särskilda artiklar om böcker solidariskt.

Först, sedan finns det böcker som är vanligt förekommande i de grekiska och latinska biblar, men ingår inte i den hebreiska kanon, och är därmed avvisas av protestanterna, att dessa, som redan har sagts, protestanter ge namnet "Apokryferna "specifikt.

Dessa är (i den ordning och med rubrikerna i den engelska översättningen): Jag Esra, II Esra, Tobit, Judit, resten av kapitlen i Esters bok, Salomos visdom; Wisdom of Jesus, Son Jesus Syraks vishet, eller Syraks, Baruch, med epistel Jeremia, sång heliga tre barn, History of Susanna; Förstörelse av Bel och draken, bön Manasses, jag Maccabees, II Maccabees.

Dessa, med undantag för I, II (III, IV) Esra och bön Manasses är kanonisk i den romerska kyrkan. För det andra böcker som uttalas apokryfiska av de gamla kyrkan.

Av dessa vi har flera kataloger, det viktigaste som är Stichometry av Nikeforos, de athanasiska Synopsis, och en anonym förteckning bevarade i flera manuskript, första redigerad av Montfaucon (se Schürer, "Gesch." 3d ed., Iii. 262 ff.), ytterligare ett avsnitt i "Apostolical konstitutionerna" (VI. 16) och den sk dekretet av Gelasius ( "Corpus Juris Canonici," III. Distinctio 15).

Hänvisningar i fäderna lägga till titlar och olika orientaliska versioner ge oss kunskap om andra verk av samma slag.

En betydande del av denna litteratur har bevarats, och färska upptäckter nästan varje år bevisa hur omfattande och hur populärt det en gång var.

En tillfredsställande klassificering av dessa skrifter är knappast möjligt, sannolikt den mest praktiska ordningen är att gruppera dem under chef typer av biblisk litteratur som de är solidariskt relaterade dvs.:

1. Historiska, inklusive tidigare ordentlig, historia böcker, och haggadic berättande.

2. Prophetic, inklusive apocalypses.

3. Lyric, psalmer.

4. Didaktiska, ordspråk och andra former av "visdom". Tilldelningen av en bok till en eller annan av dessa divisioner måste ofta ses som enbart en potiori, en skrift som är huvudsakligen berättande kan innehålla profetior eller apokalyps, en som främst profetiska kan uppvisa i delar affinitet till den didaktiska litteraturen.

§ IV.

Historiska Apocrypha.

1. Första Mackabeerboken.

En historia av uppgång judarna under ledning av Mattathias och hans söner mot Antiochos Epifanes, och om hur kampen ner till döden av Simon, som omfattar således perioden 175-135 f.Kr. Boken är skriven på hebreiska, men är bevarad endast på grekiska och i översättningar från grekiska.

2. Andra Mackabeerboken.

UPPGIFT en förkortning av ett större arbete på fem böcker av Jason från Kyrene.

Det börjar med föregångarna till den konflikt med Syrien, och stängs med indrivning av Jerusalem Judas efter sin seger över Nicanor.

Arbetet skrevs på grekiska, och är mycket sämre i historiskt värde att jag Macc.

Föregås av boken är två skrivelser till judarna i Egypten om efterlevnaden av högtid Dedication ().

3. Första Esdras.

I den latinska Bibeln Tredje Esdras.

En skärva av de äldsta grekiska versionen (som används av Josephus) av Chronicles (inklusive Esra och Nehemja), innehållande I Chron.

xxxv.-Neh.

viii.

13, i en annorlunda och delvis mer originellt, ordning än den hebreiska texten och med ett betydande tillägg, historien om de sidor kung Darius (III. 1-v. 6).

Boken är tryckt i en bilaga till den officiella utgåvor av Vulgata (efter Nya Testamentet), men är inte erkänd av den romerska kyrkan som kanoniska.

4. Tillägg till Daniel.

a. Historien om Susanna och de äldste, prefixet till boken, som illustrerar Daniels omdöme för dom.

b. Förstörelsen av Bel och draken, som bifogas efter ch.

xii., som visar hur Daniel visade sig Kyros att den babyloniska gudarna var inga gudar.

c. Song av de tre judiska Ungdomar i den brinnande ugnen, införd i Dan.

III.

mellan verserna 23 och 24. Dessa tillägg finns i både grekiska översättningar av Daniel (Septuaginta och Theodotion), för det ursprungliga språket och för hebreiska och arameiska versioner av berättelserna, se Daniel.

5. Tillägg till Ester.

I den grekiska Bibeln, utvidgningen på motiv som föreslagits i original story:

a. Drömmen om Mordechai och hans upptäckt av konspiration, prefixet till boken, tolkning följer x.

3;

b. Edikt för förintelse av judarna, efter III.

13;

c., d. Böner Mordokai och Esther, efter iv.

17;

e. Esters mottagning av kungen, som ersättare för v. 1 i hebreiska;

f. Edikt tillåter judarna att försvara sig, efter viii.

12.

I Vulgata dessa tillägg har lossnat från sin anslutning och samlas i en bilaga till boken med en notering att påpeka att de inte återfinns i den hebreiska.

6. Prayer of Manasses.

Påstås vara att orden i bönen talas om i II Chron.

XXXIII.

18 ff., Troligen för att stå på denna plats.

I många manuskript av den grekiska Bibeln det visar bland bitarna bifogas Psalms; i Vulgata den trycks efter Nya Testamentet med III och IV ESD., Och gillar dem inte är kanoniska.

7. Judith.

Historien om befrielsen av staden Bethulia av en vacker änka, som genom ett knep bedrar och dödar Holophernes, chefen för den belägrade hären.

Boken är skriven på hebreiska, men är bevarad endast på grekiska eller översättningar från grekiska, en arameiska Targum kände till Jerome.

8. Tobit.

Skådeplatsen för denna berättelse, med sitt attraktiva bilder av judisk fromhet och dess intressanta glimtar av folklig vidskepelse, läggs i öst (Nineve, Ekbatana), hjälten är en israelit av stammen Naftali, som fördes bort i utvisning genom Shalmaneser ( "Enemessar").

Berättelsen är kopplat på något sätt som AḦiḳar.

9. Tredje Mackabeerboken.

(Se Maccabees, böcker av.) En historia av förföljelse av den egyptiska judar av Ptolemaios Filopator efter nederlaget Antiochos på Raphia i 217 f.Kr., deras fasthet i sin religion, och den mirakulösa räddning Gud gjorde för dem. Boken, som kan betraktas som en alexandrinare motsvarighet till Ester, finns i manuskript av Septuaginta, men är inte kanoniska i någon gren av den kristna kyrkan.

§ V. Historical Pseudepigrafi.

Böckerna som nämnts ovan finns alla i den grekiska och latin biblar och i apokryferna den protestantiska versionerna.

Vi övergår nu till andra skrifter av samma allmänna klassen, som brukar kallas "Pseudepigrafi."

10. Den Jubileumsboken, kallas även Leptogenesis ( "The Little Genesis"), troligtvis, till skillnad, inte från den kanoniska Genesis, men ur ett större Midrash, en.

Den innehåller en haggadic behandling av historien om patriarkerna samt Israels historia i Egypten, som slutar med institutionen för Herrens Påsk, baserat på Gen och Ex.

i.-XII.

Det är en fri återgivning av den bibliska berättelsen, med omfattande tillägg av en uppbygglig karaktär, uppmaningar, prognoser, och liknande.

Det blir namnet "Jubileumsboken" från utarbeta kronologi, där varje händelse är minutiöst räknas i månader, dagar och år av Jubilee period.

Helheten är i form av en uppenbarelse görs genom en ängel till Moses på berget.

Sinai, där vissa författare har lett till att kalla boken för "Apocalypse of Moses."

(Se Apocalypse, § V. 10.) Skrevs det på hebreiska, troligen under första århundradet före Kristus, men nu är bevarad endast i etiopiska och fragment av en gammal latinsk översättning, som båda gjordes av en mellanliggande grekiska versionen. Kortfattat och kan göras här av flera liknande verk innehåller Haggadah tidiga hebreiska historia.

A. "Liber Antiquitatum Biblicarum," tillskrivs Philo.

Denna publicerades för första gången, med några andra verk av Philo, i Basel år 1527 (se Cohn, i "Judisk. Quart. Rev" 1898, X. 277 ff.; Schürer, "Gesch." 3d ed., Iii. 541 ff. kompletterande litteratur).

Sträcker sig från Adam till döden för Saul, med luckor och tillägg-genealogiska, legendariska och retorisk-tal, profetior, böner etc. patriarkaliska åldern avgå mycket kortfattat, Exodus, tvärtom, och berättelserna om domarna , är mycket utvidgas.

Författaren behandlar mer fritt med den bibliska berättelsen än jubileer, och avgår från det mycket större utsträckning.

Arbetet är bevarat i en latinsk översättning som gjorts från grekiska, men det är mycket troligt att den ursprungliga språk var hebreiska, och att det är skrivet vid en tidpunkt inte mycket långt från den vanliga tiden.

Betydande delar av det ingår, under namnet Philo-i hebreiska bok, som Gaster har publicerat en översättning med titeln "Chronicles of Jerameel" (se Gaster, LC, Introduction, pp. Xxx. Ff. Och nedan, d).

b. Senare arbeten som kan jämföras med detta av Philo är, och, som finns i respektive artikel.

c. För att en annan typ av legendariska historia tillhör den hebreiska Yosippon (qv).

d. "Chronicles of Jerameel", översatt av Gaster från ett unikt manus i Bodleian (1899), är UPPGIFT sammanställs från olika källor, de innehåller stora portioner excerperats från den grekiska Bibeln, Philo (se ovan), och "Yosippon, "samt skrifter gillar Pirke de R. Eliezer, etc.

e. En fullständig undersökning av detta material skall även innehålla likartade hellenistiska skrifter, såsom fragment av Eupolemus och Artapanus (se Freudenthal, "Hellenistische Studien") och legenderna av samma slag i Josephus.

§ VI.

Böckerna i Antediluvians.

Den Jubileumsboken gör flera gånger omnämnda böcker innehåller visdom antediluvians (t.ex. Enok, iv. 17 ff., Noah, x. 12 ff.) Som var i besittning av Abraham och hans ättlingar, också av böcker som bevarades familjerätten i Hebron (jämför xli. 28) eller deras profetior (xxxii. 24 ff., xlv. 16).

Dessa är alla i bokstavlig mening "apokryfiska", det vill säga, esoterisk, skrifterna.

Ett stort antal skrifter av denna typ har bevarats eller känner vi till från gamla listor och referenser, andra innehåller underhållande eller uppbyggliga utsmyckningar i Bibelns berättelser om dessa hjältar.

De som främst profetiska eller apokalyptiska är upptaget på annat håll (x., xi.) Följande är huvudsakligen haggadic:

11. Life of Adam och Eva.

Detta är huvudsakligen ett judiskt verk, konserverad-i varierande recensions-i grekiska, latin, slaviska och armeniska.

Det liknar Testamentet litteratur (se nedan) är huvudsakligen sysselsatt med slutet av Adams liv och nedgrävning av Adam och Eva.

Enligt en inledande anmärkning i manuskript, avslöjades historien att Moses, varifrån olämplig titeln "Apocalypse Moses."

På de apokryfiska böcker Adam se Adam, bok.

Andra apokryfiska böcker som bär namnet Adam är: The Book of Adam och Eva, eller konflikten om Adam och Eva med Satan, bevarade på arabiska och etiopiska och testamente Adam, på syrianska och arabiska.

Båda dessa är kristna utlöpare av Adam romantik. Apocalypses av Adam nämns av Epiphanius, den Gelasian dekret namn på en bok om döttrar av Adam och en kallas ånger av Adam.

Sju böcker av Seth har sagt Epiphanius ( "Adversus Hæreses," xxxix. 5, jämför xxvi. 8, även Hippolytos, "Refutatio," v. 22, se även Josephus, "Ant." I. 2, § 3) har varit bland de skrifter den gnostiska sekten Sethians.On de apokryfiska böcker Enoks se Apocalypse, § V., och Enok, böcker av.

Samariern författare, ett fragment av vars skrift har bevarats genom Eusebius ( "Præp. Ev." Ix. 17) under namnet Eupolemus, talar om uppenbarelser av änglar till Methuselah, som hade bevarats på sin tid.

En bok Lemek heter i en av våra listor över Apocrypha.

Böcker Noas nämns i jubileer (X. 12, xxi. 10).

Fragment av en Apocalypse Noas ingår på olika platser i Enok (som ser).

En bok som bär namnet Noria, var gift med Noah, aktuell bland vissa gnostiker (Epiphanius, "Adv. Hæreses," xxvi. 1).

Sem överför böcker av sin far, Noah (jubileer, X. 14), andra skrifter tillskrivs honom i slutet av författarna.

Ham var upphovsman till en profetia som åberopats av Isidor, son till Basilides (Clemens Alexandrinus, "Stromata," VI. 6), enligt andra var han som uppfann magi (identifieras med Zoroaster, Clementine, "Recognitiones," iv. 27).

§ VII.

Testamentet.

En speciell klass av apokryfiska litteraturen utgörs av den så kallade "Testamentet" av förgrundsgestalter i biblisk historia.

Föreslog, utan tvekan, av sådana passager som Välsignelse av Jacob (generator xlix.), Välsignelse av Moses (Mos xxxiii.) Delning tal Moses (Mos IV., Xxix. Ff.) Och Joshua ( Josh. xxiii., xxiv.) etc., Testamentena berätta slutet av hjältens liv, ibland med en tillbakablick på hans historia, sista råd och förmaningar till sina barn, och information om framtiden.

Dessa ämnen förekommer i varierande proportioner, men den allmänna typen är väl markerad.

12. Testament of Abraham.

Redigeras på grekiska (två recensions) av James, "Texter och studier," ii.

2, i Rumanian av Gaster, i "Proc. Av Society of Biblical Archeology," 1887, ix.

195 ff., Se även Kohler, i "Judisk. Quart. Rev"

1895, vii.

581 ff.

(Se Abraham, testamente, även kallad Apocalypse of Abraham).

Berättelse från slutet av Abrahams liv, hans vägran att följa Michael, som skickas till honom, hans långa förhandlingar med Angel of Death.

På hans begäran, visar Michael honom, medan han fortfarande i kroppen, denna värld och alla dess göranden och leder honom till himmelens port.

Boken är därför främst Haggadah, med lite apokalyps i mitten. Slaviska Apocalypse Abrahams (red. av Bonwetsch, "Studien zur Geschichte der Theologie und Kirche", 1897), översatt från grekiska, ger berättelsen om Abrahams konvertering , den andra delen utvidgas på visionen om Abraham i Gen xv.

13. Testamentet av Isak och Jakob.

Konserverade i arabiska och etiopiska. De är på samma mönster som Testament av Abraham, varje innehåller en apokalyps som straff för de onda och boningen i välsignade finns utställda.

Den moraliska uppmaning som tillhör egentligen den typ saknas i Testament av Abraham, men finns i de andra två.

14. Testamenten de tolv patriarkerna.

Delning förmaningar av tolv Jakobs söner till sina barn.

Varje varnar för vissa särskilda synder och berömmer tvärtom dygder, illustrerar och genomdriva moraliskt av exemplet eller erfarenhet av högtalaren. Således varnar Gad mot hat, visar Isaskar skönhet enfald, lär Josef lektion i kyskhet.

I vissa (t.ex. fyller i testamentet av Joseph) den legendariska berättelsen om patriarken liv ett större utrymme, i andra (t.ex., Benjamin) direkt etiska undervisning dominerar.

Den eskatologiska inslag finns också i varierande proportioner-förutsägelser om att falla bort i de sista dagarna och det onda som kommer att råda, Guds dom till talarens eftervärlden för sina synder (t.ex. Levi, xiv. Ff., Juda, xviii. 22 ff., Sebulon, ix.) samt den efterföljande Messianska ålder (Levi, xviii., Juda, xxiv. ff., Simeon, VI., Sebulon, ix. ff.).

En sann apokalyps finns i testet.

Levi, ii.

ff.

(se Apocalypse).

Detta eskatologiska inslag är UPPGIFT härstammar från en bok skriven av Enok (t.ex. Levi, X., xiv., XVI., Juda, viii., Simeon, v., osv).

Arbetet är väsentligt judiska, den kristna interpolation, men många, är inte så omfattande, och i allmänhet är lätta att identifiera.

En hebreisk Testament Naftali har publicerats av Gaster ( "Proceedings of Society of Biblical Archeology," December, 1893, februari 1894, se även "Chron. Av Jerameel," pp. 87 ff.), Och betraktas av redaktör och genom Resch ( "Studien und Kritiken, 1899, pp. 206 ff.) i original som det grekiska testamentet är en kristen recension.

15. Testament of Job.

När slutet på hans liv är i hand, berättar Job att hans barn historien om hans försök att börja med orsaken till Satans fientlighet mot honom.

Efter skilsmässan förmaningar (45) delar han sin egendom mellan hans söner och ger till sina tre döttrar gördlar underbara egenskaper (46 ff.).

Boken är en Haggadah av historien om Job, överdriver sin rikedom och makt, hans goda gärningar och hans elände, genom allt som han har orubblig sin förtröstan till Gud.

Det finns inga långa argument, som i dikten, vänner inte framstå som försvarare av Guds rättvisa-problemet med teodicéproblemet inte har diskuterats, de försöker Job med frågor (se 36 ff.).

Elihu är inspirerad av Satan, och är inte förlåtas med de andra.

Se Kohler, i "semitiska Studier till minne av Alexander Kohut," pp.

264-338 och 611, 612, och James, i "Apocrypha Anecdota," ii.

104 ff.).

16. Testament of Moses.

The patristic förteckningar över Apocrypha innehåller, i närheten, Testamentet Moses och antagandet av Moses. Det är troligt att de båda var anslutna internt, och att den tidigare har bevarats i vårt Övertagande av Moses, bevarade del är verkligen testamentets en profetisk-apokalyptiska diskurs Mose till Josua.

Se nedan, § x.

2.

17. Testament of Solomon.

Sista ord till Salomo, avsluta med en bekännelse av synder hans ålderdom under inflytande av jebuséerna, Shulamite.

Det är i huvudsak en magisk bok i berättande form, berättar hur Salomo fick magiska sigill, som det lärt sig namnen och befogenheter demoner och namnen på de änglar av vem de är ansträngda och ställa dem till sin tjänst i byggnad Temple, utöver andra underbara ting som han utfört genom sin makt över demonerna.

(Se Fleck, "Wissenschaftliche Reise," II. 3, 111 ff.) En översättning till engelska av Conybeare gavs i "judisk Quart. Rev"

1899, xi.

1-45.

The Gelasian dekretet namn också en "ContradictioSalomonis", som kan ha beskrivit sina tävling i visdom med Hiram, ett frekvent tema av senare författare.

Ett testamente av Hiskia anförs av Cedrenus, men ovannämnda avsnitt finns i Jesajas himmelsfärd.

§ VIII.

Beträffande Joseph, Jesaja, och Baruch.

Andra Apocrypha är följande:

18. Story of Aseneth.

En romantisk berättelse, berätta hur Aseneth, den vackra dottern till Potifars, prästen i On, blev hustru till Josef, hur kungens son, som hade önskat henne för sig själv, försökte förstöra Joseph, och hur han stoppades.

Romantik finns i olika språk och recensions.

Den grekiska texten publicerades av Batiffol, Paris, 1889.

En bön av Joseph är döpt i den anonyma listan över Apocrypha, och citeras av Origenes och Prokopios.

I dessa fragment Jacob är högtalaren.

19. Jesajas himmelsfärd, eller vision av Jesaja.

Origenes talar om en judisk apokryfiska arbete beskriver död Jesaja.

Sådan Martyrium finns bevarad i den etiopiska Jesajas himmelsfärd, den första delen som berättar hur Manasse, på inrådan av en samarit, hade Jesaja sågat sönder.

Den andra delen är Jesajas himmelsfärd till himlen i den 20: e året av Hiskia och vad han såg och hörde det, kristna, men kanske bygger på en judisk vision. Omfattande Christian interpoleringar sker under första delen också.

En skärva av den grekiska texten återges i Grenfell och Hunt, "The Amherst Papyri," London, 1900.

20. Resten av ord Baruch, eller Paralipomena för Jeremia. (Ceriani, "Monumenta," v. 1, 9 ff.: J. Rendel Harris, "Rest of the Words of Baruch," 1889; Dillmann, " Chrestomathia aethiopica, "pp. 1 ff., grekiska och etiopiska.) berättar vad som drabbade Baruch och Abimelek (Ebeds-Melech) vid Jerusalems fall.

Sextiosex år senare, skickade de ett brev av en örn till Jeremia i Babylon.

Han leder ett bolag av judar tillbaka från Babylonien, bara de som är villiga att lägga undan sina babyloniska fruar får passera Jordanien, de andra så småningom bli grundarna i Samarien. Jeremia är Spirited Away.

Efter tre dagar, återvänder till kroppen, profeterar han Kristi ankomst och stenades till döds av sina landsmän.

§ IX.

Lost Books.

Andra haggadic verk som nämns i Gelasian dekretet är bok Og, the Giant "som kättare låtsas att ha slagits med en drake efter översvämning", kanske samma som manikeisk Γιγάτειος βίβλος.

(Photius, "Torsk". 85), eller τῶν Γιγάντων, Den ånger i Jannes och Jambres.

(Se Iselin, i "Zeitschrift für Wissensch. Theologie", 1894, pp. 321 ff.) Båda dessa kan mycket väl ha varit sista hand av judisk härkomst.

§ X. profetiska Apocrypha.

1. Baruch.

Utger sig för att vara skrivet av Baruch, son till Neriah, lärjunge till Jeremia, efter bortförandet till Babylon.

Boken är inte original, hämta sina motiv främst från Jeremia och Jesaja XL.

ff.; affinitet till vishet litteraturen är också starkt på vissa ställen, särskilt i kap.

III. epistel Jeremia till fångar i Babylon, som bifogas Baruch, och räknas som det sjätte kapitlet i denna bok, är en skarp satir om avgudadyrkan.

2. Övertagande av Moses.

Se ovan, testamente om Moses (§ VII. 16).

Vad återstår nu av detta arbete, i ett gammalt latinskt version, är profetisk karaktär, bestående av prognoser som levereras av Moses till Joshua när han installerade honom som sin efterträdare.

Moses förutsäger i korta drag historien om folk till slut på kungariket Juda, sedan blev mer fullständigt, de efterföljande gånger ner till efterträdare Herod the Great, och det messianska tidsålder som blir följden.

Det är troligt att den förlorade uppföljaren ingår övertagande av Moses, som inträffade den konfliktdrabbade avses i Jude 9-mellan Michael och Satan för innehav av Moses kropp.

3. Eldad och Medad.

Under detta namn en apokryfiska bok nämns i våra listor, och som citeras två gånger i "Hermas Herden" (II. 34).

Det innehöll profetian om de två äldste nämns i Num.

xi.

26. § XI.

Apocalypses.

De flesta av de profetiska apokryferna är apokalyptiska i form.

Till denna klass hör: Enoch, The Secrets of Enoch, IV ESD., Den Apocalypses av Baruch (grekiska och syriska), Apocalypse of Sefanja, Apocalypse Elia, och andra (se Apocalypse, och de särskilda artiklar). Apocalyptic faktorer har ovan i antagandet av Moses, Jesajas himmelsfärd, Testamentena de tolv patriarkerna, och andra.

§ XII.

Lyrical Apocrypha.

1. Psaltaren CLI., I den grekiska Bibeln, tillskrivs David, "när han hade kämpat i envig med Goliat."

2. Salomos psalmer.

Arton till antalet, i några manuskript av den grekiska Bibeln, men konstaterade i katalogerna som bestrids eller apokryfiska.

Även tillskrivs Salomo i titlarna, det finns ingen inre bevis på att författaren eller författarna, konstruerade att de kan hänföras.

De var skrivna på hebreiska, men bevarade endast i grekiska i Palestina omkring mitten av det första århundradet före Kristus, och ge viktigaste vittnesbörd om inre karaktär av religiös övertygelse av tiden och till livskraften i det messianska hoppet, liksom att styrkan i partiet eller sekteristiska fientlighet. De fem Odes of Solomon i "Pistis Sophia" är de kristna (gnostiska) ursprung.

3. Fem apokryfiska psalmer på syrianska, redigerad av Wright ( "Proceedings of Society of Biblical Archeology," 1887, ix. 257-266).

Den första är Ps.

cli.

(supra, § 1), följd av (2) en bön i Hiskias, (3) en bön då folket få ledigt från Cyrus att återvända, och (4, 5) en bön av David under hans konflikt med lejon och vargen, och tacksägelse efter sin seger. § XIII.

Didaktisk Apocrypha.

1. The Wisdom of Jesus, Son Jesus Syraks vishet (i den latinska bibeln rätt Syraks).

Ordspråk och aforismer för mäns vägledning i olika stationer och omständigheter, en motsvarighet till Ordspråksboken av Salomo.

Författaren var född i Jerusalem, och skrev på hebreiska, hans verk översattes till grekiska av hans sonson strax efter 132 f.Kr. Det syriska översättningen gjordes också från hebreiska, och senaste tiden har stora delar av den hebreiska texten själv har återvunnits.

Boken ingår i den kristna Bibeln, grekiska, latin, syriska, etc., men uteslöts från den judiska Canon (Tosef., Yad. Ii. 13 ff.).

Många citat i judisk litteratur visar dock fortsatt popularitet.

2. Wisdom of Solomon, Σοφία Σολομῶνος.

På grekiska, sannolikt i Alexandria, en representant ofHellenistic "visdom".

Solomon, lösa världens härskare, uppmanar dem att söka visdom, och varnar dem från ondska och dårskap av avgudadyrkan.

Anmärkningsvärd är den varma försvar för själens odödlighet, där påverkan av grekiska filosofiska idéer är uppenbar, vilket faktiskt är det genom hela boken.

3. Fjärde Mackabeerboken.

Titeln är missvisande, och att fördelningen av arbetet med att Flavius Josephus är också fel.

Den verkliga Titeln är Περὶ αὐτοκράτορος λογισμοῦ, "On the Autonomy of Reason."

Det är en anonym diskurs om överhöghet religiösa intelligens över känslorna.

Denna överlägsenhet bevisas bland annat av exempel på konstans i förföljelser, särskilt av mod till Eleasar och de sju bröder (II Macc. VI. 18, vii. 41).

Arbetet skrevs på grekiska, det finns i vissa handskrifter av Septuaginta, men är inte kanoniska.

§ XIV.

Apocrypha i Talmud.

Det finns inga judiska kataloger Apocrypha motsvarar den kristna listorna ovan, men vi vet att canonicity vissa skrifter bestred i första och andra århundradena, och det andra var uttryckligen och myndigt förklarade sig inte vara heliga Skrift, medan en del är häftigare interdicted-att läsa dem är att ådra undergång.

Polemiken om Predikaren och Höga visan kommer att diskuteras i artikeln Canon, där även den föreslagna "tillbakadragande" i Ordspråksboken, Hesekiel, och några andra böcker kommer att beaktas.

Här räcker det att säga att skolan i Shammai favoriserade exklusive Predikaren och Höga visan från listan över inspirerade skrifter, men det slutgiltiga beslutet inkluderat dem i kanon.

Jesus Syraks vishet, å andra sidan var utesluten, uppenbarligen som ett arbete på senare tid en känd författare, och en generell regel lagts till att inga böcker modernare än Jesus Syraks vishet var heliga skrift.

Samma beslut undantas evangelierna och andra kätterska (Christian) skrifterna (Tosef., Yad. Ii. 13).

Dessa böcker, därför står i relation till apokryferna till den judiska kanon. I Mishna Sanh.

x.

1, tillägger R. Akiba till katalogen över de israeliter som inte har någon del i den kommande världen, "mannen som läser i främmande böcker" (), dvs böcker utanför kanon heliga skrift, precis som ἔξω, extra, används av kristna författare (Zahn, "Gesch. des Neutestamentlichen Kanons," I. 1, 126 ff.). Bland dessa finns "Böcker av kättare" (), dvs som i Tosef., Yad .

ovan citerade, de kristna (Bab. Sanh. 100b).

Jesus Syraks vishet är också heter i båda Talmuds, men texten i Jerusalem Talmud (Sanh. 28a) är tydligen skadad.

Vidare skrifter Ben La'anah () omfattas av samma fördömelse (Yer. Sanh. LC), det Midrash på Predikaren xii.

12 (Eccl. R.) par skrifter Ben Tigla () med dem som Jesus Syraks vishet, som föra ofog i huset av honom som äger dem. Vilka dessa böcker är mycket ifrågasatt (se respektive artikel).

En annan titel som har gett upphov till många diskussioner är eller (sifre ha-meram eller ha-Merom), tidigt och ofta emended genom förmodanden till (Homeros, så Hai Gaon, m.fl.).

Se Homer i Talmud.

Häften med "Be Abidan", om vilken det finns en fråga i Shab.

116a, är också oklara.

Crawford Howell Toy George F. Moore

Jewish Encyclopedia, publicerade mellan 1901-1906.

Bibliografi

Texter: Apocrypha (i protestantiska bemärkelse) finns i utgåvor av den grekiska Bibeln, se särskilt Swete, Gamla testamentet på grekiska, 2d ed.; Separat Fritzsche, Libri Apocryphi Veteris Testamenti Grœci, 1871.

Av Pseudepigrafi ingen omfattande corpus existerar, är några av de böcker som ingår i de olika versionerna av Swete och Fritzsche, ovan;

och i Hilgenfeld, Messias Judœorum, 1869.

Se även Fabricius, Codex Pseudepigraphus Veteris Testamenti, 2 vols., 2d ed., Hamburg, 1722, 1723, som inte ersätts av något nyare verk.

För upplagor (och översättningar) av de flesta av dessa skrifter litteraturen i respektive artiklar måste höras.

Translations: The Authorized Version kan bäst användas i den utgåva av CJ Ball, Variorum Apocrypha, som innehåller en användbar apparat av olika behandlingar och renderingar;

den reviderade versionen, Apocrypha, 1895; churton, Uncanonical och apokryfiska skrifter, 1884, en reviderad översättning finns också i Bissell's Commentary (se nedan).

Av det högsta värdet är den tyska översättningen, med introduktion och noter, i Kautzsch, Die Apokryphen und Pseudepigraphen des Alten Testamentet, 2 vols., 1899.

Kommentarer: Fritzsche och Grimm, Kurzgefasstes Exegetisches Handbuch zu den Apokryphen des Alten Bundes, 6 vol., 1851-60, Wace (och andra), Apocrypha, 2 vols., 1888 (Speaker's Bible), Bissell, The Apocrypha i Gamla testamentet är 1890 (Lange-serien). viktigaste aktuella arbeten i hela denna litteratur Schürer's Geschichte des Jüdischen Volkes, 3d ed., vol.

III.

(Eng. tr. Av 2d ed.: Judisk. Folk i tiden för Jesus Kristus), där även mycket utförligt hänvisningar till litteratur found.TGFM


Se även:


Pseudepigrafi


New Testament Apocrypha

Denna fråga presenteras i den ursprungliga engelska språket


Skicka ett e-mail eller kommentar till oss: E-post

De viktigaste TROR web-sida (och indexet till personer) är