Canon Kanon

General Information Allmän information

Canon, in Christian usage, is a rule or standard. Canon i kristen användning är en regel eller standard. By the middle of the 3rd century the word had come to refer to those doctrines recognized as orthodox by the Christian church. I mitten av det 3rd århundradet ordet kommit att hänvisa till dessa läror som erkänns som ortodox av den kristna kyrkan. It was later also used to designate collectively the list of books accepted as Scripture (see Bible). Det var senare också för att beteckna kollektivt listan över böcker accepteras som Skriften (se Bible).

The term canon is also used to denote the catalog or register of saints. Termen kanon används också för att beteckna katalogen eller register över helgon. The use of the plural form to denote church precepts originated about the year 300; this form began to be applied specifically to the decrees of the church councils about the middle of the 4th century (see Canon Law). Användningen av pluralformen för att beteckna kyrkan föreskrifter ursprung omkring år 300, det här formuläret började tillämpas specifikt på den dekret av kyrkofabriker om mitten av 4: e århundradet (se kanonisk rätt). The term is also applied to the part of the Roman Catholic Mass that opens with the Preface, or prayer of thanksgiving, and closes just before the recitation of the Lord's Prayer. Termen används också tillämpas på den del av den romersk-katolska mässan som öppnas med förordet, eller bön av tacksägelse och stänger strax före recitationen av Herrens bön. In some Christian churches, canon is also an ecclesiastical title given to the clergy attached to a cathedral church or to certain types of priests living under a semimonastic rule, such as the Augustinians. I vissa kristna kyrkor är kanon även en kyrklig titel som ges till prästerskapet knutna till en katedral kyrka eller till vissa typer av präster som lever under en semimonastic regel, såsom Augustinians.

BELIEVE Religious Information Source web-siteTRO
Religiös
Information
Källa
webbplats
Our List of 2,300 SubjectsVårt lista av 1.000 som klosterbrodern betvingar
E-mailE-post

. .

Canon of the Bible Canon av Bibeln

Advanced Information Avancerad information

The term "canon" in Christianity refers to a group of books acknowledged by the early church as the rule of faith and practice. Termen "kanon" i kristendomen hänvisar till en grupp av böcker erkänt av den tidiga kyrkan som regeln om tro och praxis. Deriving from the Greek kanon, which designated a carpenter's rule (possibly borrowed from a Hebrew term, qaneh, referring to a measuring reed six cubits long), the word has been used to identify those books considered to be spiritually superlative, by which all others were measured and found to be of secondary value in general church use. Härrör från den grekiska Kanon, som har utsett en snickare styre (eventuellt lånat från en hebreisk term, qaneh, med hänvisning till en mätning Reed sex alnar lång) har ordet använts för att identifiera dessa böcker som anses vara andligt superlativ, som alla andra mättes och visade sig vara av sekundär värde i allmänhet kyrka bruk.

Both Jews and Christians have canons of scripture. Både judar och kristna har kanoner i skrifterna. The Jewish canon consists of thirty-nine books; the Christian consists of sixty-six for Protestants and eighty for Catholics (whose canon includes the Apocrypha, regarded by most as of deuterocanonical status). Den judiska kanon består av 39 böcker, den kristna består av 66 för protestanter och 80 för katoliker (vars kanon inkluderar apokryferna, anses av de flesta som av deuterokanoniska status). Sacred books are found in all literate religions. Heliga böcker finns i alla läskunniga religioner. The book is generally secondary to the faith, the book or books being a deposit of the faith. Boken är i allmänhet sekundärt till tron, boken eller böcker är en insättning av tron. The use of a canon varies in world religions, for liturgy, renewal of faith, evangelism, or authority in faith and practice. Användningen av en kanon varierar i världens religioner, för liturgi, förnyelse av tro, evangelisation, eller myndighet i tro och praktik.

The process by which these books came to be generally regarded as exclusively authoritative is not known for either the Hebrew or Christian canon. Den process genom vilken dessa böcker kom att allmänt betraktas som enbart auktoritativ är inte känd för antingen hebreiska eller kristna kanon. That it transpired under the influence of the Spirit of God is commonly accepted among Christian people. Att det framkom under inflytande av Guds Ande är allmänt accepterat bland kristna människor. Inspiried literature formed only a part of the total religious literature of God's people at any time in their history, and only a portion of the inspired literature finally emerged as canonical in all parts of the ancient world. Inspiried litteratur bildas endast en del av den totala religiös litteratur av Guds folk som helst i sin historia, och endast en del av den inspirerade litteraturen äntligen blivit kanoniska i alla delar av den antika världen. All inspired literature was authoritative, but it was not all equally beneficial to local groups and thus did not achieve universal or empire-wide acceptance. Alla inspirerade litteratur var auktoritativ, men det var inte alla lika bra för lokala grupper och därmed inte uppnå universell eller imperiebyggande bred acceptans. That is to say, local lists of books were not necessarily identical with the general list, the canon, which eventually consisted of the books common to all the local lists. Det vill säga, var lokala listor över böcker inte nödvändigtvis är identiskt med den allmänna listan, kanon, som så småningom bestod av böcker som är gemensamma för alla lokala listor.

OT Canon OT Canon

The faith of Israel existed independently of a book for hundreds of years between the time of Abraham and Moses. Israels tro existerade oberoende av en bok i hundratals år mellan tidpunkten för Abraham och Moses. None of the patriarchs before Moses is recorded as having written sacred literature, although the art of writing was well developed at that time in the homeland of Abraham, as the recently discovered Ebla tablets have dramatically reaffirmed. Ingen av patriarkerna innan Moses redovisas som ha skrivit heliga litteratur, även om konsten att skriva var väl utvecklad på den tiden i hemlandet av Abraham, som de nyligen upptäckta Ebla tabletter har dramatiskt bekräftat. The Sumerians and Babylonians already had highly developed law codes, and accounts of such events as the great flood appear in their literature. Sumererna och babylonierna redan högt utvecklad lag-koder och konton sådana händelser som den stora översvämningen visas i deras litteratur. Moses, however, was the first known Hebrew to commit sacred history to writing (Exod. 24:4, 7). Moses var dock den första kända hebreiska att begå heliga historien att skriva (Exod. 24:4, 7).

Subsequent to the composition of the Pentateuch, it is recorded that Joshua wrote in the book of the law of God (Josh. 24:26). Efter sammansättningen av de fem Moseböckerna, är det noterades att Josua skrev i boken Guds lag (Jos 24:26). The law was always considered to be from God (Deut. 31:24; Josh. 1:8). Lagen var alltid anses vara från Gud (Mos 31:24,. Josh 1:8). The other two divisions of the Hebrew canon, the prophets and writings, were eventually selected out of a larger literature, some of which is mentioned in the OT itself ("book of the Wars of the Lord," Num. 21:14; "book of Jasher," Josh. 10:13; "book of the Acts of Solomon," 1 Kings 11:41; "book of Samuel the seer, book of Nathan the prophet, book of Gad the seer," 1 Chr. 29:29, etc.; fifteen or more such books are named in the OT). De andra två divisionerna i den hebreiska kanon, profeterna och skrifterna, så småningom valde ut en större litteratur, varav en del nämns i GT självt ("Book of the krig Herren" Num 21:14,. " bok Jasher ". Josh 10:13," Book of the Acts of Solomon, "1 Kungaboken 11:41,". bok siaren Samuel, bok profeten Natan, bok Gads siaren, "1 Chr 29 : 29, etc. femton eller flera sådana böcker namnges i GT).

The oldest surviving list of the cannonical scriptures of the OT comes from about AD 170, the product of a Christian scholar named Melito of Sardis, who made a trip to Palestine to determine both the order and number of books in the Hebrew Bible. Den äldsta bevarade lista över cannonical skrifter OT kommer från omkring år 170, en produkt av en kristen forskare vid namn Melito av Sardis, som gjorde en resa till Palestina för att bestämma både ordning och antalet böcker i den hebreiska Bibeln. Neither his order nor his contents agree exactly with our modern English Bibles. Varken hans order eller hans innehållet håller exakt med våra moderna engelska biblar. There is no agreement in order or content in the existing manuscripts of Hebrew, Greek, or Latin Bibles. Det finns inget avtal i ordning eller i den befintliga manuskript av hebreiska, grekiska eller latin Biblar. The modern English Protestant Bible follows the order of the Latin Vulgate and the content of the Hebrew Bible. Den moderna engelska protestantiska Bibeln följer ordningen av den latinska Vulgata och innehållet i den hebreiska Bibeln. It is important to remember that the OT was more than a thousand years in writing, the oldest parts being written by Moses and the latest after the Babylonian exile. Det är viktigt att komma ihåg att OT var mer än tusen år skriftligen, varvid de äldsta delarna skriven av Moses och senast efter den babyloniska fångenskapen. During the entire period of biblical history, therefore, the Jews lived their faith without a closed canon of Scriptures, such a canon therefore not being essential to the practice of the Jewish religion during that time. Under hela perioden av biblisk historia, därför levde judarna sin tro utan en sluten kanon Skrifterna sådan kanon därför inte är nödvändig för utövandet av den judiska religionen under den tiden. Why then were the books finally collected into a canon? Varför var böckerna samlades slutligen i en kanon? They were brought together evidently as an act of God's providence, historically prompted by the emergence of apocryphal and pseudepigraphical literature in the intertestamental period and the increasing need to know what the limits of divine revelation were. De sammanfördes uppenbarligen som en handling av Guds försyn, historiskt föranleddes av uppkomsten av apokryfiska och pseudoepigrafiska litteratur på intertestamental perioden och ökande behov av att veta vad gränserna för den gudomliga uppenbarelsen var. By the time of Jesus the OT, called Tanaach by modern Judaism, consisted of the law, prophets, and writings (the first book of which was the Psalms, Luke 24:44). Vid tiden för Jesu OT, kallad Tanaach med modern judendom, bestod av lagen profeterna och skrifter (den första boken som var Psaltaren, Lukas 24:44). Opinions about the full extent of the cannon seem not to have been finalized until sometime after the first century AD Åsikter om den fulla omfattningen av kanonen verkar inte har slutförts förrän någon gång efter det första århundradet e.Kr.

NT Canon NT Canon

The earliest list of NT books containing only our twenty-seven appeared in AD 367 in a letter of Athanasius, Bishop of Alexandria. Den tidigaste lista över NT böcker som innehåller bara vår 27 dök upp i AD 367 i ett brev av Athanasius, biskop i Alexandria. The order was Gospels, Acts, General Epistles, Pauline Epistles, Revelation. Ordern var evangelierna, Apostlagärningarna, General epistlarna, Paulus brev, Uppenbarelseboken. In the first century Peter spoke of Paul writing "in all his letters" (II Pet. 3:16), and by the early second century the letters of Ignatius were being collected. Under det första århundradet Petrus talade om Paulus skriver "i alla sina brev" (II Pet. 3:16), och i början av andra århundradet bokstäverna i Ignatius höll på att samlas in. Evidence of exclusive collections being made in the second century is seen in the writings of Justin Martyr, who argues for only our four Gospels. Bevis på exklusiva kollektioner görs under det andra århundradet ses i skrifter av Justinus Martyren, som argumenterar för bara våra fyra evangelierna. Discussion about authorship and authority of various letters appears in writers of the second century, and one canonical list which has been dated from the second to the fourth century, the Muratorian Canon, differentiates between books that are suitable to be read in worship and those that should be read only in private devotion. Diskussion om författarskap och auktoritet olika bokstäver visas i författare av det andra århundradet, och ett kanoniska lista som har daterats från den andra till det fjärde århundradet, Muratorian Canon skiljer mellan böcker som är lämpliga att läsas i tillbedjan och de som bör läsas bara i privata hängivenhet.

The fact that other books formed a larger deposit out of which the twenty-seven eventually emerged is seen in the reference to a prior letter to the Corinthians in 1 Cor. Det faktum att andra böcker bildade en större insättning av vilken 27 så småningom uppstod ses i förhållande till en tidigare brev till korintierna i 1 Kor. 5:9, a letter to the Laodiceans in Col. 4:16, and the inclusion of 1 and II Clement in the fifth century manuscript of the Greek NT, Codex Alexandrinus, as well as Barnabas and Hermas in the fourth century Codex Sinaiticus. 5:9, ett brev till Laodikeia i Kol 4:16, och införandet av 1 och II Clement i femte århundradet manuskript av den grekiska NT, Codex Alexandrinus samt Barnabas och Hermas i det fjärde århundradet Codex Sinaiticus. Eusebius cited a letter from the second century Bishop of Corinth, Dionysius, stating that Clement's letter was read in the church there "from time to time for our admonition" (Ecclesiastical History IV.23.11). Eusebius citerade ett brev från det andra århundradet biskopen av Corinth, Dionysius, om att Clement brev lästes i kyrkan där "från tid till annan för vår förmaning" (Kyrkohistoria IV.23.11).

The formation of the NT canon was not a conciliar decision. Bildandet av NT kanon var inte ett conciliar beslut. The earliest ecumenical council, Nicaea in 325, did not discuss the canon. Den tidigaste ekumeniska rådet, Nicaea år 325, inte diskutera kanon. The first undisputed decision of a council on the canon seems to be from Carthage in 397, which decreed that nothing should be read in the church under the name of the divine Scriptures except the canonical writings. Den första obestridda beslut av ett råd på Canon verkar vara från Karthago i 397, vilket påbjöd att ingenting bör läsas i kyrkan under namnet de gudomliga skrifterna förutom de kanoniska skrifter. Then the twenty seven books of the NT are listed as the canonical writings. Då 27 böcker NT är listade som de kanoniska skrifter. The council could list only those books that were generally regarded by the consensus of use as properly a canon. Rådet skulle kunna räkna bara de böcker som allmänt betraktades som konsensus användning som väl en kanon. The formation of the NT canon must, therefore, be regarded as a process rather than an event, and a historical rather than a biblical matter. Bildandet av NT kanon skall därför betraktas som en process snarare än en händelse, och en historisk snarare än en biblisk fråga. The coming of the Word of God in print is only slightly more capable of explication than the coming of the Word of God incarnate. Den kommande av Guds Ord i tryck är bara något större förmåga att explication än det kommande av Guds Ord förkroppsligad.

JR McRay JR McRay
(Elwell Evangelical Dictionary) (Elwell evangelikal ordbok)

Bibliography Bibliografi
BF Westcott, A General Survey of the History of the Canon of the NT; CR Gregory, The Canon and Text of the NT; A. Souter, The Text and Canon of the NT; EJ Goodspeed, The Formation of the NT; RM Grant, The Formation of the NT; PR Ackroyd and CF Evans, eds., The Cambridge History of the Bible, I; H. von Campenhausen, The Formation of the Christian Bible; RL Harris, Inspiration and Canonicity of the Bible; WR Farmer, Jesus and the Gospel; W. Brueggemann, The Creative Word; JA Sanders, Torah and Canon and "Text and Canon: Concepts and Methods," JBL 98:5-29; AC Sundberg, Jr., "Canon Muratori: A Fourth Century List," HTR 66:1-41; SZ Leiman, The Canon and Massorah of the Hebrew Bible; HE Ryle, The Canon of the OT. BF Westcott, en allmän överblick över historien av Canon av NT, CR Gregory, Canon och text NT, A. Souter, texten och Canon av NT, EJ Goodspeed, bildandet av NT, RM Grant , bildandet av NT, PR Ackroyd och CF Evans, red, Den Cambridge historien av Bibeln, I,. H. von Campenhausen, bildandet av den kristna bibeln, RL Harris, inspiration och canonicity av Bibeln, WR Farmer, Jesus och evangeliet, W. Brueggemann, Creative Word, JA Sanders, Torah och Canon och "Text och Canon: begrepp och metoder," JBL 98:5-29, AC Sundberg, Jr, "Canon Muratori: En fjärde århundradet List "HTR 66:1-41, SZ Leiman, Canon och Massorah av den hebreiska bibeln, han Ryle, Canon av OT.


Canon Canon

Advanced Information Avancerad information

This word is derived from a Hebrew and Greek word denoting a reed or cane. Detta ord kommer från en hebreisk och grekisk ord som betecknar en vass eller sockerrör. Hence it means something straight, or something to keep straight; and hence also a rule, or something ruled or measured. Därför betyder det något rakt eller något att hålla rak, och därmed också en regel eller något styrde eller mätas. It came to be applied to the Scriptures, to denote that they contained the authoritative rule of faith and practice, the standard of doctrine and duty. Det kom som skall tillämpas på Skriften, för att ange att de innehöll den auktoritativa rättesnöret för tro och praxis, standarden på läran och plikt. A book is said to be of canonical authority when it has a right to take a place with the other books which contain a revelation of the Divine will. En bok sägs ha kanoniska myndigheten när den har en rätt att ta en plats med de andra böckerna som innehåller en uppenbarelse av den gudomliga viljan. Such a right does not arise from any ecclesiastical authority, but from the evidence of the inspired authorship of the book. En sådan rättighet uppstår inte från någon kyrklig auktoritet, men från bevis inspirerade författare till boken.

The canonical (ie, the inspired) books of the Old and New Testaments, are a complete rule, and the only rule, of faith and practice. De kanoniska (dvs den inspirerade) böckerna i Gamla och Nya Testamentet, är en komplett regel, och den enda regeln för tro och praxis. They contain the whole supernatural revelation of God to men. De innehåller hela övernaturliga uppenbarelse från Gud till män. The New Testament Canon was formed gradually under divine guidance. Nya testamentet Canon bildades gradvis under gudomlig vägledning. The different books as they were written came into the possession of the Christian associations which began to be formed soon after the day of Pentecost; and thus slowly the canon increased till all the books were gathered together into one collection containing the whole of the twenty-seven New Testament inspired books. De olika böcker som de skrevs kom in i besittning av de kristna organisationer som började bildas strax efter pingstdagen, och därmed sakta Canon ökade till alla böcker samlades in i en samling som innehåller hela 27 nya testamentets inspirerade böcker.

Historical evidence shows that from about the middle of the second century this New Testament collection was substantially such as we now possess. Historiska bevis visar att från omkring mitten av det andra århundradet denna nytestamentliga samling var väsentligt som vi nu har. Each book contained in it is proved to have, on its own ground, a right to its place; and thus the whole is of divine authority. Varje bok innehåller det visat sig ha på eget marken, en rätt till sin plats, och därmed hela är gudomlig auktoritet. The Old Testament Canon is witnessed to by the New Testament writers. Gamla testamentet Canon bevittnat att de nytestamentliga författarna. Their evidence is conclusive. Deras bevis är avgörande. The quotations in the New from the Old are very numerous, and the references are much more numerous. Citaten i den nya från den gamla är mycket talrika, och referenserna är många fler. These quotations and references by our Lord and the apostles most clearly imply the existence at that time of a well-known and publicly acknowledged collection of Hebrew writings under the designation of "The Scriptures;" "The Law and the Prophets and the Psalms;" "Moses and the Prophets," etc. Dessa citat och referenser av vår Herre och apostlarna tydligast innebär att det finns vid den tidpunkten ett välkänt och allmänt erkänd samling hebreiska skrifter under beteckningen "Skriften," "lagen och profeterna och psalmerna," "Moses och profeterna", etc.

The appeals to these books, moreover, show that they were regarded as of divine authority, finally deciding all questions of which they treat; and that the whole collection so recognized consisted only of the thirty-nine books which we now posses. De tilltalar dessa böcker dessutom visa att de betraktades som av gudomlig auktoritet, slutligen beslutar alla frågor som de behandlar, och att hela samlingen så erkände endast bestod av 39 böcker som vi nu besitter. Thus they endorse as genuine and authentic the canon of the Jewish Scriptures. Vilket de stöder som äkta och autentiska kanon av de judiska skrifterna. The Septuagint Version (qv) also contained every book we now have in the Old Testament Scriptures. Septuaginta version (qv) innehöll även varje bok vi nu har i Gamla Testamentet. As to the time at which the Old Testament canon was closed, there are many considerations which point to that of Ezra and Nehemiah, immediately after the return from Babylonian exile. Vad gäller den tidpunkt då Gamla Testamentets kanon stängdes, det finns många faktorer som pekar på den för Esra och Nehemja, omedelbart efter återkomsten från babyloniska fångenskapen.

(Easton Illustrated Dictionary) (Easton illustrerad ordbok)



. .

Canon Law KANONISK LAG

General Information Allmän information

Canon Law (Greek kanon,"rule" or "measure"), usually, the body of legislation of various Christian churches dealing with matters of constitution or discipline. Canon lag (grekiska Kanon "regel" eller "mäta"), vanligtvis det regelverk av olika kristna kyrkor som arbetar med frågor av konstitutionen eller disciplin. Although all religions have regulations, the term applies mainly to the formal systems of the Roman Catholic, Orthodox, and Anglican communions. Även om alla religioner har regler gäller termen främst de formella systemen i romersk-katolska, ortodoxa och anglikanska samfund. It is distinguished from civil or secular law, but conflict can arise in areas of mutual concern (for example, marriage and divorce). Det skiljer sig från civil-eller sekulära lag, men konflikter kan uppstå på områden av ömsesidigt intresse (t.ex. äktenskap och skilsmässa).

Components Komponenter

In its origins canon law consisted of the enactments of councils or synods of bishops, and the Anglican and Orthodox churches so restrict it today. I sitt ursprung kanonisk rätt bestod av lagbestämmelser råd eller synods av biskopar, och de anglikanska och ortodoxa kyrkorna så begränsar det idag. The Roman Catholic church also recognizes the authority of the pope to make universal law and that certain customary practices may acquire the force of law. Den romersk-katolska kyrkan erkänner också myndighet påven att universell lag och att vissa sedvanliga praxis kan förvärva laga kraft. The Roman Catholic church has by far the most elaborate body of law and, to provide training in it, has chartered graduate faculties in a number of universities throughout the world. Den romersk-katolska kyrkan har den i särklass mest genomarbetade regelverk och för att erbjuda utbildning i det, har chartrat examen fakulteter i ett antal universitet i hela världen. The doctorate in canon law requires at least four years of study beyond the bachelor of arts degree. Doktorsexamen i kanonisk rätt kräver minst fyra års studier utanför Bachelor of Arts examen. Each diocese has a church court or tribunal staffed by canon lawyers. Varje stift har en kyrka domstol bemannas av Canon advokater. In modern times church courts have dealt almost exclusively with marriage nullity cases. I modern tid kyrkliga domstolar handlagt nästan uteslutande med fall äktenskap ogiltighet.

The full range of canon law in contemporary times may be seen in the Roman Catholic church, which promulgated a revised code for its Latin, or Western, members in 1983 and has projected a first-ever code for its Eastern communicants. Hela skalan av kanonisk rätt i modern tid kan ses i den romersk-katolska kyrkan, som utfärdade en reviderad kod för sina latinska eller västerländska, medlemmar 1983 och har räknat med en första någonsin kod för sina östra kommunikanter. The planned Lex Fundamentalis setting forth the constitutive or organizational principles common to both proved to be inopportune. De planerade Lex Fundamentalis lägger fram de konstitutiva eller organisatoriska principer som är gemensamma för både visat sig vara olämpliga. The 1983 (Latin) Code of Canon Law promulgated by the authority of Pope John Paul II consists of seven books for a total of 1752 canons. Den 1983 (latin) kanoniska lagen utfärdats av myndigheterna i påven Johannes Paulus II består av sju böcker för sammanlagt 1752 kanoner. Each book is divided into titles, but in the larger books the titles are grouped in parts and even in sections. Varje bok är uppdelad i rubriker, men i de större böckerna titlarna grupperas i delar och även i sektioner.

Laws of the church as well as those of the state bind their subjects in conscience. Lagar av kyrkan liksom de av staten binda sina ämnen på samvete. The obligation in conscience does not arise immediately from the laws themselves but from the divine plan, in which people are envisioned as living in both a civil and an ecclesiastical society. Skyldigheten enligt samvete uppstår inte omedelbart från de lagar själva, utan från den gudomliga planen, där människor tänkt som lever i både en civil och en kyrklig samhälle. Church and state are the judges of what is necessary to realize the common good. Kyrkan och staten är domare för vad som är nödvändigt för att uppnå det gemensamma goda. Their laws carry a legal obligation of greater or lesser weight, depending on the importance of specific statutes in achieving that end. Deras lagar bär en rättslig skyldighet mer eller mindre vikt, beroende på vikten av särskilda stadgar att uppnå detta syfte.

The Code of Canon Law itself lays down certain principles of interpretation. Den kanoniska lagen själv fastställs vissa principer för tolkning. Laws that impose a penalty, for example, or restrict the free exercise of rights, or contain an exception from the law are to be strictly interpreted. Lagar som besluta om sanktioner, till exempel, eller begränsa det fria utövandet av rättigheter, eller innehålla ett undantag från lagen ska tolkas restriktivt. In canon law, unlike common law, an interpretation given by a court in a judicial sentence does not set a precedent; it has no force of law and binds only those persons affected. I kanonisk rätt, till skillnad från common law, inte en tolkning av en domstol i ett rättsligt mening inte satt ett prejudikat, det har ingen laga kraft och binder endast de berörda personerna. For an authentic interpretation of the code, a special Roman commission was established in 1917. För en autentisk tolkning av koden har en särskild romersk kommission inrättades 1917.

History Historik

The beginning of canon law may be seen in the New Testament (see Acts 15; 1 Corinthians 11). Början av kanonisk rätt kan ses i Nya testamentet (se Apg 15, 1 Kor 11). During the 2nd and 3rd centuries a number of church orders (for example, the Didache and the Apostolic Tradition) described as normative certain customary practices of the community. Under den 2: a och 3: e århundradena ett antal kyrkliga order (till exempel Didache och apostoliska traditionen) beskrivs som normativa vissa sedvanliga metoder i samhället. Canon law in the sense of enacted legislation originated in the 4th-century regional councils held in Asia Minor. Kanonisk rätt i betydelsen antagit lagstiftning har sitt ursprung i den 4: e-talet regionala råden i Mindre Asien. The enactments of these councils (Ancyra, Neocaesarea, Antioch, Gangra, and Laodicea), together with those of the ecumenical councils of Nicaea (325), Constantinople (present-day Ýstanbul) (381), and Chalcedon (451), formed the nucleus of subsequent collections. De lagbestämmelser dessa råd (Ancyra, Neocaesarea, Antiokia, Gangra och Laodikeia), tillsammans med de av de ekumeniska råden i Nicaea (325), Konstantinopel (dagens Ýstanbul) (381), och Kalcedon (451), bildade kärna av efterföljande kollektioner. They dealt with the structure of the church (the provincial and patriarchal organization), the dignity of the clergy, the process of reconciling sinners, and Christian life in general. De handlade om strukturen av kyrkan (den regionala och patriarkala organisation), värdighet prästerskapet, processen att förena syndare, och kristet liv i allmänhet.

The oldest Greek canonical collection preserved in the original text is the Synagoge Canonum (550?) in 50 titles by Johannes Scholasticus. Den äldsta grekiska kanoniska samlingen bevaras i den ursprungliga texten är Synagoge Canonum (550?) I 50 titlar av Johannes Scholasticus. Instead of a chronological arrangement, the canons are grouped systematically according to subject matter. I stället för en kronologisk ordning, är kanonerna grupperade systematiskt enligt ämne. Another innovation was the accordance of canonical authority to rulings of church fathers, especially St. Basil. En annan nyhet var den fastställer kanoniska myndighet avgöranden kyrkofäderna, speciellt St Basil. The Council of Trullo (692), in giving formal approval to the preceding conciliar legislation and patristic writings, established the basic code for the Eastern churches that is still normative for the Orthodox. Rådet av Trullo (692), att ge ett formellt godkännande till föregående konciliära lagstiftning och patristic skrifter, etablerade den grundläggande koden för de orientaliska kyrkorna som fortfarande normerande för den ortodoxa.

In the West, the most important canonical collection of the early centuries was made in the 6th century by Dionysius Exiguus. I väst var det viktigaste kanoniska samlingen av de första århundradena gjorts i 6: e århundradet av Dionysius Exiguus. He translated into Latin the canons of the Eastern councils and added 39 papal decretals. Han översatte till latin kanonerna i östra råd och lagt 39 påvliga dekretalerna. The rulings of the popes were thus put on a level with conciliar law. De avgöranden påvarna har således sätta på en nivå med conciliar lag. After the disintegration of the Roman Empire, canon law developed independently in the different kingdoms. Efter upplösningen av det romerska riket, utvecklades kanonisk lag självständigt i de olika rikena. National collections were made in which local legislation, intermingled with elements of Germanic law, were added to the ancient code. Nationella samlingar gjordes i vilken lokal lagstiftning, blandat med inslag av germanska lag sattes till den gamla koden. Because conciliar activity was particularly intense in Spain, the collection known as the Hispana (later called the Isidoriana after St. Isidore of Seville) proved to be outstanding. Eftersom konciliära aktivitet var särskilt intensivt i Spanien, insamling kallas Hispana (senare kallad Isidoriana efter St Isidore av Sevilla) visade sig vara utestående. Of great significance for the future was the institution of the practice of private penance by the Irish monks. Av stor betydelse för framtiden var institutionen praxis privata botgöring de irländska munkar.

Collections made at the time of Charlemagne (800?) and the Gregorian reform (1050?) reflect the attempt to restore traditional discipline. Samlingar som gjordes vid tiden för Karl (800?) Och den gregorianska reformen (1050?) Återspeglar försök att återställa traditionell disciplin. Great confusion persisted, however, insofar as certain practices accepted in the Germanic law and the penitentials (for example, remarriage after adultery) were in conflict with the program of the reformers. Stor förvirring kvarstod dock eftersom vissa metoder som godtagits i den germanska rätt och penitentials (t.ex. omgifte efter äktenskapsbrott) var i konflikt med andra program av reformatorerna. Ivo of Chartres prepared (1095?) a set of rules and principles for interpreting and harmonizing texts. Ivo i Chartres beredd (1095?) En uppsättning regler och principer för tolkning och harmonisering texter. The actual work of harmonization was done (1140?) by Gratian, who is called the father of the science of canon law. Det faktiska arbetet med harmonisering gjordes (1140?) Av Gratianus, som kallas fadern av vetenskapen kanonisk rätt. Shortly after the revival of Roman law studies at the University of Bologna, Gratian collected all the canon law from the earliest popes and councils up to the Second Lateran Council (1139) in his Decretum, or Concordance of Discordant Canons. Kort efter att återuppliva romerska rätten studier vid universitetet i Bologna, samlade Gratian alla kanoniska lagen från den tidigaste påvar och råd till andra Laterankonciliet (1139) i sin Decretum eller samstämmighet disharmoniska Canons. With its appearance the period of the ius antiquum came to a close. Med sitt utseende perioden ius antiquum avslutades.

The scientific study of law stimulated by the Decretum encouraged the papacy to resolve disputed points and supply needed legislation, thus inaugurating the ius novum. Over the next century thousands of papal decretals were issued and gradually collected in five compilationes. Det vetenskapliga studiet av lag stimuleras av Decretum uppmuntrade påvedömet att lösa tvistefrågor och leverera krävs lagstiftning, vilket inviga ius Novum. Under nästa århundrade tusentals påvliga dekretalerna utfärdades och gradvis samlas i fem compilationes. Compilatio Tertia, consisting of decretals from the first 12 years of his reign, was ordered by Innocent III in 1210 to be used in courts and law schools, thus becoming the first collection in the West to be officially promulgated. Compilatio Tertia, bestående av dekretalerna från de första 12 åren av hans regeringstid, beordrades av Innocentius III år 1210 att användas i domstolar och skolor lag och blir därmed den första samlingen i väst att officiellt tillkännages. Gregory IX commissioned Raymond of Peñafort to organize the five compilationes in one collection, which was promulgated in 1234 and became known as the Extravagantes. Two other official collections were made later: the Liber Sextus (1298) of Boniface VIII and the Constitutiones Clementinae (1317). Gregorius IX uppdrag Raymond av Peñafort att organisera fem compilationes i en kollektion, som utfärdades i 1234 och blev känd som Extravagantes Två andra officiella samlingar gjordes senare:. Den Liber Sextus (1298) i Bonifatius VIII och Constitutiones Clementinae (1317 ). The Extravagantes of John XXII and the Extravagantes Communes were privately compiled. De Extravagantes John XXII och Extravagantes kommunerna var privat sammanställts. In 1503 the legist Jean Chappuis printed and published in Paris, under the title Corpus Juris Canonici, the Decretum of Gratian and the three official and two private collections of decretals. År 1503 den RÄTTSLÄRD Jean Chappuis tryckt och utgiven i Paris, under titeln Corpus Juris Canonici är Decretum av Gratianus och tre officiella och två privata samlingar av dekretalerna. The Corpus, along with the decrees of the Council of Trent (1545-1563), remained the fundamental law of the Roman Catholic church until the Codex Iuris Canonici appeared in 1917. Corpus, tillsammans med dekret av rådet av Trent (1545-1563), var den grundläggande lagen av den romersk-katolska kyrkan fram till Codex iuris Canonici dök upp i 1917. The Corpus continues to have some validity for the Church of England, which issued a Code of Canons in 1603. Corpus fortsätter att ha viss giltighet för Church of England, som har utfärdat en kod för Canons i 1603. The medieval law is presupposed except where it has been affected by contrary statute or custom in England. Den medeltida lagen förutsätts förutom om det har påverkats av motsatsen lag eller sedvänja i England. The Convocations of Canterbury and York in 1964 and 1969 promulgated a revised code with the same understanding. De Sammankallande av Canterbury och York i 1964 och 1969 utfärdade en reviderad kod med samma förståelse.

After the theological updating of the Second Vatican Council, it became necessary for the Roman Catholic church to thoroughly revise the 1917 code. Efter den teologiska uppdatering av Andra Vatikankonciliet, blev det nödvändigt för den romersk-katolska kyrkan att grundligt se över 1917 koden. A special commission was established in 1963, which in 1980 presented the draft of a completely new code. En särskild kommission bildades 1963, som 1980 presenterade utkastet till en helt ny kod. Pope John Paul II, after making a number of revisions, promulgated it on January 25, 1983; it took effect on November 27, 1983. Påven Johannes Paulus II, efter att ha gjort ett antal ändringar, som utfärdades den 25 januari 1983, den trädde i kraft den 27 november 1983.

Plans have been under way since a presynodal meeting at Chambésy, Switzerland, in November 1976 for the first Great Synod of Eastern Orthodoxy to be held since the 8th century. Planer har pågått sedan en presynodal möte på Chambesy, Schweiz, i november 1976 för den första stora synoden i östra ortodoxi som hållits sedan den 8: e århundradet. Among the topics for further study is the codification of the Holy Canons. Bland ämnena för fortsatta studier är en kodifiering av den heliga kanon.

John Edward Lynch John Edward Lynch


Canon Law KANONISK LAG

Catholic Information Katolsk information

This subject will be treated under the following heads: Detta ämne kommer att behandlas under följande rubriker:

I. General Notion and Divisions I. allmänna uppfattningen och divisionerna

II. II. Canon Law as a Science Canon lag som vetenskap

III. III. Sources of Canon Law Källor till Canon lag

IV. IV. Historical Development of Texts and Collections Historisk utveckling av texter och samlingar

V. Codification V. Kodifiering

VI. VI. Ecclesiastical Law Kyrkans lag

VII. VII. The Principal Canonists De huvudsakliga canonists

I. GENERAL NOTIONS AND DIVISIONS I. ALLMÄNNA föreställningar och DIVISIONER

Canon law is the body of laws and regulations made by or adopted by ecclesiastical authority, for the government of the Christian organization and its members. Canon lag är det organ av lagar och förordningar som gjorts av eller antas av kyrkliga myndigheten för regeringen i den kristna organisationen och dess medlemmar. The word adopted is here used to point out the fact that there are certain elements in canon law borrowed by the Church from civil law or from the writings of private individuals, who as such had no authority in ecclesiastical society. Ordet antagna används här för att påpeka det faktum att det finns vissa inslag i kanonisk rätt lånat av kyrkan från civilrätten eller skrifter privatpersoner, vilka i sig hade ingen myndighet i kyrkliga samhället. Canon is derived from the Greek kanon, ie a rule or practical direction (not to speak of the other meanings of the word, such as list or catalogue), a term which soon acquired an exclusively ecclesiastical signification. Canon kommer från det grekiska Kanon, dvs en regel eller praktisk inriktning (för att inte tala om de andra betydelserna av ordet, t ex lista eller katalog), en term som snart fick ett exklusivt kyrklig innebörd. In the fourth century it was applied to the ordinances of the councils, and thus contrasted with the Greek word nomoi, the ordinances of the civil authorities; the compound word "Nomocanon" was given to those collections of regulations in which the laws formulated by the two authorities on ecclesiastical matters were to be found side by side. I det fjärde århundradet var det tillämpas på förordningar råden och därmed motsats till det grekiska ordet nomoi, förrättningar de civila myndigheterna, det sammansatta ordet "Nomocanon" gavs till de samlingar av bestämmelser i vilka lagar som formulerats av två myndigheter på kyrkliga frågor återfanns sida vid sida. At an early period we meet with expressions referring to the body of ecclesiastical legislation then in process of formation: canones, ordo canonicus, sanctio canonica; but the expression "canon law" (jus canonicum) becomes current only about the beginning of the twelfth century, being used in contrast with the "civil law" (jus civile), and later we have the "Corpus juris canonici", as we have the "Corpus juris Civilis". I ett tidigt period vi möter uttryck som hänvisar till kroppen av kyrkliga lagstiftningen sedan i processen för bildandet: canones, Ordo canonicus, Sanctio Canonica, men uttrycket "kanoniska rätten" (jus canonicum) blir aktuell endast om början av det tolfte århundradet , som används i motsats till "civilrätt" (jus civile), och senare har vi "Corpus juris Canonici", som vi har "Corpus Juris Civilis". Canon law is also called "ecclesiastical law" (jus ecclesiasticum); however, strictly speaking, there is a slight difference of meaning between the two expressions: canon law denotes in particular the law of the "Corpus Juris", including the regulations borrowed from Roman law; whereas ecclesiastical law refers to all laws made by the ecclesiastical authorities as such, including those made after the compiling of the "Corpus Juris". Kanonisk lag kallas också "kyrkans lag" (jus ecclesiasticum), men strängt taget är det en liten skillnad av mening mellan de två uttrycken: kanonisk rätt betecknar särskilt lag "Corpus Juris", inklusive bestämmelserna lånade från romersk rätt, medan kyrkans lag hänvisar till alla lagar som gjorts av de kyrkliga myndigheterna som sådana, inklusive de görs efter sammanställning av "Corpus Juris". Contrasted with the imperial or Caesarian law (jus caesareum), canon law is sometimes styled pontifical law (jus pontificium), often also it is termed sacred law (jus sacrum), and sometimes even Divine law (jus divinum: c. 2, De privil.), as it concerns holy things, and has for its object the wellbeing of souls in the society divinely established by Jesus Christ. Kontrast till den kejserliga eller cesariska lag (jus Caesareum) är kanonisk rätt ibland utformade påvliga lag (jus pontificium), ofta också kallas heliga lagen (jus korsbenet), och ibland även gudomliga lagen (jus Divinum: C 2, De. privil.), eftersom det rör heliga saker, och har till ändamål välbefinnande själar i samhället gudomligt inrättats genom Jesus Kristus.

Canon law may be divided into various branches, according to the points of view from which it is considered: Kanonisk lag kan delas in i olika grenar, i enlighet med de synpunkter som det anses:

If we consider its sources, it comprises Divine law, including natural law, based on the nature of things and on the constitution given by Jesus Christ to His Church; and human or positive law, formulated by the legislator, in conformity with the Divine law. Om vi ​​ser dess källor, består det gudomliga lagen, däribland naturliga lagen, som bygger på natur saker och om författningen som ges av Jesus Kristus till hans kyrka, och människa eller positiva rätten, utarbetat av lagstiftaren, i enlighet med den gudomliga lagen . We shall return to this later, when treating of the sources of canon law. Vi skall återkomma till detta senare, vid behandling av källorna kanonisk rätt.

If we consider the form in which it is found, we have the written law (jus scriptum) comprising the laws promulgated by the competent authorities, and the unwritten law (jus non scripture), or even customary law, resulting from practice and custom; the latter however became less important as the written law developed. Om vi ​​betraktar den form i vilken det konstateras, har vi den skrivna lagen (jus Scriptum) omfattande de lagar som utfärdats av de behöriga myndigheterna och den oskrivna lagen (jus non skrift), eller till och med sedvanerätt, till följd av praxis och sedvänja; den senare blev dock mindre viktigt som utvecklade skrivna lagen.

If we consider the subject matter of the law, we have the public law (jus publicum) and private law (jus privatum). Om vi ​​betraktar föremålet för lagen har vi offentlig rätt (jus Publicum) och privaträttsliga (jus privatum). This division is explained in two different ways by the different schools of writers: for most of the adherents of the Roman school, eg Cavagnis (Instit. jur. publ. eccl., Rome, 1906, I, 8), public law is the law of the Church as a perfect society, and even as a perfect society such as it has been established by its Divine founder: private law would therefore embrace all the regulations of the ecclesiastical authorities concerning the internal organization of that society, the functions of its ministers, the rights and duties of its members. Denna uppdelning förklaras på två olika sätt av de olika skolor författare: (... Instit. JUR publ Pred, Rom, 1906, I, 8) för de flesta anhängare av den romerska skolan, t.ex. Cavagnis är offentlig lag lag av kyrkan som en perfekt samhälle, och även som en perfekt samhälle som det har fastställts av dess gudomliga grundare: privaträtt därför omfatta alla bestämmelser av kyrkliga myndigheter om den interna organisationen av samhället, de funktioner den ministrar, rättigheter och skyldigheter av dess medlemmar. Thus understood, the public ecclesiastical law would be derived almost exclusively from Divine and natural law. Således förstod skulle det offentliga kyrkliga lagen härledas nästan uteslutande från gudomlig och naturlig lag. On the other hand, most of the adherents of the German school, following the idea of the Roman law (Inst., I, i, 4; "Publicum jus est quad ad statuary rei Romanae spectat: privatum quad ad privatorum utilitatem"), define public law as the body of laws determining the rights and duties of those invested with ecclesiastical authority, whereas for them private law is that which sets forth the rights and duties of individuals as such. Å andra sidan, de flesta av anhängare av den tyska skolan, efter idén om den romerska lagen (Inst., jag, jag, 4, "Publicum jus est quad ad statyer rei Romanae spectat: privatum quad ad privatorum utilitatem"), definiera offentlig rätt som kroppen av lagar som bestämmer vilka rättigheter och skyldigheter de investerat med kyrklig auktoritet, medan för dem privaträttsliga är det som anger de rättigheter och skyldigheter för enskilda som sådan. Public law would, therefore, directly intend the welfare of society as such, and indirectly that of its members; while private law would look primarily to the wellbeing of the individual and secondarily to that of the community. Offentlig rätt skulle därför direkt avsikt samhällets välfärd som sådan, och indirekt dess medlemmar, medan privaträtt skulle se främst till välbefinnande för den enskilde och i andra hand med den i samhället.

Public law is divided into external law (jus externum) and internal law (jus internum). Offentlig rätt är uppdelad i externa lag (jus externum) och inhemsk rätt (jus internum). External law determines the relations of ecclesiastical society with other societies. Extern lag bestämmer relationer kyrkliga samhället med andra samhällen. either secular bodies (the relations therefore of the Church and the State) or religious bodies, that is, interconfessional relations. antingen sekulära organ (relationerna därför i kyrkan och staten) eller religiösa organisationer, det vill säga interconfessional relationer. Internal law is concerned with the constitution of the Church and the relations subsisting between the lawfully constituted authorities and their subjects. Nationell rätt har att göra med konstitutionen av kyrkan och relationerna till utestående mellan de lagligen konstituerade myndigheterna och deras undersåtar.

Considered from the point of view of its expression, canon law may be divided into several branches, so closely allied, that the terms used to designate them are often employed almost indifferently: common law and special law; universal law and particular law; general law and singular law (jus commune et speciale; jus universale et particulare; jus generale et singulare). Betraktas ur synvinkel av dess uttryck, kan kanonisk rätt delas upp i flera grenar, så nära allierade, att de uttryck som används för att beteckna dessa ofta används nästan likgiltigt: common law och särskild lag, allmän lag och viss lag, allmän lag och singular lag (jus kommun et speciale, jus Universale et particulare, jus Generale et singulare). It is easy to point out the difference between them: the idea is that of a wider or a more limited scope; to be more precise, common law refers to things, universal law to territories, general law to persons; so regulations affecting only certain things, certain territories, certain classes of persons, being a restriction or an addition, constitute special, particular, or singular law, and even local or individual law. Det är lätt att peka ut skillnaden mellan dem: tanken är att en bredare eller en mer begränsad omfattning, för att vara mer exakt, avser sedvanerätt till saker, universell lag territorier, allmän lag personer, så regler påverkar endast vissa saker, vissa territorier, vissa kategorier av personer, som är en begränsning eller ett tillägg, utgör särskilda, särskilt eller singular lag, och även lokal eller individuell rätt. This exceptional law is often referred to as a privilege (privilegium, lex privata), though the expression is applied more usually to concessions made to an individual. Denna exceptionella lag ofta som ett privilegium (privilegium, lex Privata), även om uttrycket används oftare på eftergifter till en individ. The common law, therefore, is that which is to be observed with regard to a certain matter, unless the legislator has foreseen or granted exceptions; for instance, the laws regulating benefices contain special provisions for benefices subject to the right of patronage. Den gemensamma lag, därför är det som ska observeras med avseende på en viss fråga, såvida inte lagstiftaren har förutsett eller beviljats ​​undantag, till exempel, de lagar som reglerar benefices innehåller särskilda bestämmelser för benefices omfattas av rätten till beskydd. Universal law is that which is promulgated for the whole Church; but different countries and different dioceses may have local laws limiting the application of the former and even derogating from it. Universell lag är den som sprids i hela kyrkan, men olika länder och olika stift kan ha lokala lagar begränsar tillämpningen av det tidigare och även om undantag från den. Finally, different classes of persons, the clergy, religious orders, etc., have their own laws which are superadded to the general law. Slutligen olika klasser av personer, präster, religiösa ordnar, etc. har sina egna lagar som superadded den allmänna lagen.

We have to distinguish between the law of the Western or Latin Church, and the law of the Eastern Churches, and of each of them. Vi måste skilja mellan den lag av den västra eller latinska kyrkan, och lagen om de orientaliska kyrkorna, och var och en av dem. Likewise, between the law of the Catholic Church and those of the non-Catholic Christian Churches or confessions, the Anglican Church and the various Eastern Orthodox Churches. Likaså mellan lagen i den katolska kyrkan och de icke-katolska kristna kyrkor eller bekännelser, den anglikanska kyrkan och de olika östliga ortodoxa kyrkor. Finally, if we look to the history or chronological evolution of canon law, we find three epochs: from the beginning to the "Decretum" of Gratian exclusively; from Gratian to the Council of Trent; from the Council of Trent to our day. Slutligen, om vi ser till historien eller kronologisk utveckling kanonisk rätt, hittar vi tre epoker: från början till "Decretum" i Gratianus uteslutande, från Gratian till rådet av Trent, från rådet av Trent till våra dagar. The law of these three periods is referred to respectively as the ancient, the new, and the recent law (jus antiquum, novum, novissimum), though some writers prefer to speak of the ancient law, the law of the Middle Ages, and the modern law (Laurentius, "Instit.", n.4). Lagen av dessa tre perioder kallas respektive som den gamla, det nya och en ny lag (jus antiquum, Novum, novissimum), även om vissa författare föredrar att tala om den gamla lagen, lagen av medeltiden, och moderna lag (Laurentius, "Instit.", N.4).

II. II. CANON LAW AS A SCIENCE CANON LAG som vetenskap

As we shall see in treating of the gradual development of the material of canon law (see below, IV), though a legislative power has always existed in the Church, and though it has always been exercised, a long period had necessarily to elapse before the laws were reduced to a harmonious systematic body, serving as a basis for methodical study and giving rise to general theories. Som vi skall se vid behandling av den gradvisa utvecklingen av materialet i kanonisk rätt (se nedan, IV), även om en lagstiftande makten har alltid funnits i kyrkan, och även om det har alltid utnyttjats, hade en lång period nödvändigtvis förflyta innan lagarna reducerades till en harmonisk systematisk kropp, som fungerar som en grund för metodisk studie och ger upphov till allmänna teorier. In the first place, the legislative authority makes laws only when circumstances require them and in accordance with a definite plan. För det första, gör den lagstiftande myndigheten lagar endast när omständigheterna så kräver dem och i enlighet med en bestämd plan. For centuries, nothing more was done than to collect successively the canons of councils, ancient and recent, the letters of popes, and episcopal statutes; guidance was sought for in these, when analogous cases occurred, but no one thought of extracting general principles from them or of systematizing all the laws then in force. I århundraden mer ingenting gjordes än att samla successivt canonsna av råden, gamla och nya, bokstäverna i påvar och biskops stadgar, riktlinjer söktes i dessa, då liknande fall inträffade, men ingen tänkte att utvinna allmänna principer från dem eller för att systematisera alla lagar då gällande. In the eleventh century certain collections group under the same headings the canons that treat of the same matters; however, it is only in the middle of the twelfth century that we meet in the "Decretum" of Gratian the first really scientific treatise on canon law. I det elfte århundradet vissa samlingar grupp under samma rubriker kanonerna som behandlar de samma frågor, men det är bara i mitten av det tolfte århundradet som vi möter i "Decretum" i Gratian den första riktigt vetenskapliga avhandling om kanonisk rätt . The School of Bologna had just revived the study of Roman law; Gratian sought to inaugurate a similar study of canon law. Skolan Bologna hade just återupplivat studiet av romersk rätt, Gratianus försökte inleda en liknande studie av kanonisk rätt. But, while compilations of texts and official collections were available for Roman law, or "Corpus juris civilis", Gratian had no such assistance. Men medan sammanställningar av texter och officiella samlingar fanns tillgängliga för romersk rätt, eller "Corpus Juris Civilis", hade Gratianus ingen sådan hjälp. He therefore adopted the plan of inserting the texts in the body of his general treatise; from the disordered mass of canons collected from the earliest days, he selected not only the law actually in force (eliminating the regulations which had fallen into desuetude, or which were revoked, or not of general application) but also the principles; he elaborated a system of law which, however incomplete, was nevertheless methodical. Han antog därför planen att föra in texterna i kroppen av hans allmänna avhandling, från oordnade massan av kanoner som samlats in från de tidigaste dagarna, valde han inte bara lagen som faktiskt är i kraft (eliminerar de bestämmelser som hade fallit i desuetude, eller som har återkallats, eller inte allmänt tillämplig), men också de principer, han utarbetat ett rättssystem som dock ofullständig, ändå metodiskt. The science of canon law, ie the methodical and coordinated knowledge of ecclesiastical law, was at length established. Vetenskapen om kanonisk rätt, dvs metodiskt och samordnat kunskap om kyrkans lag, var etablerad längd. Gratian's "Decretum" was a wonderful work; welcomed, taught and glossed by the decretists at Bologna and later in the other schools and universities, it was for a long time the textbook of canon law. Gratianus s "Decretum" var en underbar arbete, välkomnas, undervisade och slätade av decretists på Bologna och senare i övriga skolor och universitet, var det under en lång tid läroboken i kanonisk rätt. However his plan was defective and confusing, and, after the day of the glosses and the strictly literal commentaries, it was abandoned in favour of the method adopted by Bernard of Pavia in his "Breviarium" and by St. Raymund of Pennafort in the official collection of the "Decretals" of Gregory IX, promulgated in 1234 (see CORPUS JURIS CANONICI). Men hans plan var defekt och förvirrande, och efter dagen för glosor och strikt bokstavliga kommentarer, var det övergavs till förmån för den metod som Bernard av Pavia i hans "Breviarium" och St Raymund av Pennafort i den officiella samling av "dekretalerna" av Gregorius IX, som utfärdades 1234 (se corpus juris Canonici). These collections, which did not include the texts used by Gratian, grouped the materials into five books, each divided into "titles", and under each title the decretals or fragments of decretals were grouped in chronological order. Dessa samlingar, som inte innehåller de texter som används av Gratianus, grupperade materialet i fem böcker, uppdelade i "titlar", och under varje titel för dekretalerna eller fragment av dekretalerna delades i kronologisk ordning. The five books, the subject matter of which is recalled by the well-known verse: "judex, judicium, clerus, connubia, crimen" (ie judge, judgment, clergy, marriages, crime), did not display a very logical plan; not to speak of certain titles that were more or less out of place. De fem böcker, föremålet för vilken erinras av den välkända versen: "Judex, judicium, clerus, connubia, crimen" (dvs. domaren, dom, präster, äktenskap, kriminalitet), inte visa en mycket logisk plan, att inte tala om vissa titlar som var mer eller mindre på sin plats. They treated successively of the depositaries of authority, procedure, the clergy and the things pertaining to them, marriage, crimes and penalties. De behandlas successivt av förvaringsinstitut behörighetshandlingar, förfarande, prästerskapet och de saker som berör dem, äktenskap, brott och påföljder. In spite of its defects, the system had at least the merit of being official; not only was it adopted in the latter collections, but it served as the basis for almost all canonical works up to the sixteenth century, and even to our day, especially in the universities, each of which had a faculty of canon law. Trots sina brister, hade systemet åtminstone fördelen att vara officiell, inte bara var det antogs i de senare samlingarna, men det tjänat som grund för nästan alla kanoniska verk fram till det sextonde århundradet, och även till våra dagar, särskilt på universiteten hade var och en en fakultet kanonisk rätt.

However, the method of studying and teaching gradually developed: if the early decretalists made use of the elementary plan of the gloss and literal commentary, their successors in composing their treatises were more independent of the text; they commented on the titles, not on the chapters or the words; often they followed the titles or chapters only nominally and artificially. Men metoden för att studera och undervisa gradvis utvecklats: om de tidiga decretalists utnyttjade den elementära plan glansen och bokstavlig kommentar, var deras efterföljare i att komponera sina avhandlingar mer oberoende av texten, de kommenterade titlarna, inte på kapitel eller orden, ofta de följde titlar eller kapitel endast nominellt och artificiellt. In the sixteenth century they tried to apply, not to the official collections, but in their lectures on canon law the method and division of the "Institutes" of Justinian: persons, things, actions or procedure, crimes, and penalties (Institutes, I, ii, 12). I det sextonde århundradet de försökte tillämpa inte de officiella samlingar, men i deras föreläsningar om kanonisk rätt metod och uppdelningen av "instituten" av Justinian: personer, saker, åtgärder eller förfarande, brott och straff (institut, jag , ii, 12). This plan, popularized by the "Institutiones juris canonici" of Lancellotti (1563), has been followed since by most of the canonist authors of "Institutiones" or manuals, though there has been considerable divergence in the subdivisions; most of the more extensive works, however, preserved the order of the "Decretals". Denna plan, populariserades av "Institutiones juris Canonici" i Lancellotti (1563), har funnits sedan av de flesta EXPERT I KANONISK LAG författarna "Institutiones" eller handböcker, men det har varit betydande skillnader i underavdelningarna, de flesta av de mer omfattande arbetena emellertid bevarat ordningen på "dekretalerna". This was also followed in the 1917 code. Detta följdes också i 1917-koden. In later times many textbooks, especially in Germany, began to adopt original plans. I senare tider många läroböcker, framför allt i Tyskland, började anta ursprungliga planerna. In the sixteenth century too, the study of canon law was developed and improved like that of other sciences, by the critical spirit of the age: doubtful texts were rejected and the raison d'être and tendency or intention of later laws traced back to the customs of former days. I det sextonde århundradet var också studiet av kanonisk rätt utvecklas och förbättras liksom andra vetenskaper, som den kritiska tidsandan: osäkra texter avslogs och existensberättigande och tendens eller avsikt senare lagar spåras tillbaka till sedvänjor forna dagar. Canon law was more studied and better understood; writings multiplied, some of an historical nature, others practical, according to the inclination of the authors. Canon lag var mer studerat och bättre förstådda, skrifter multiplicerat del av en historisk karaktär, andra praktiskt, enligt lutning författarna. In the universities and seminaries, it became a special study, though as might be expected, not always held in equal esteem. I universitet och seminarier blev det en särskild studie, men som kan förväntas, inte alltid hålls i samma aktning. It may be noted too that the study of civil law is now frequently separated from that of canon law, a result of the changes that have come over society. Det kan också noteras att studien civilrättsliga området är nu ofta skild från den i kanonisk rätt, en följd av de förändringar som har kommit över samhället. On the other hand, in too many seminaries the teaching of ecclesiastical law is not sufficiently distinguished from that of moral theology. Å andra sidan, i alltför många seminarier undervisning i kyrkliga lag inte är tillräckligt skiljer sig från moralisk teologi. The publication of the new general code of canon law will certainly bring about a more normal state of affairs. Publiceringen av den nya allmänna kanoniska lagen kommer säkert att leda till en mer normal situation.

The first object of the science of canon law is to fix the laws that are in force. Den första syftet med vetenskapen om kanonisk rätt är att fastställa de lagar som är i kraft. This is not difficult when one has exact and recent texts, drawn up as abstract laws eg most of the texts since the Council of Trent, and as will be the case for all canon law when the new code is published. Det är inte svårt när man har exakta och aktuella texter som upprättats abstrakta lagar t.ex. de flesta av texterna eftersom rådet av Trent, och som kommer att vara fallet för alla kanonisk rätt när den nya koden publiceras. But it was not so in the Middle Ages; it was the canonists who, to a large extent, formulated the law by extracting it from the accumulated mass of texts or by generalizing from the individual decisions in the early collections of decretals. Men det var inte så i medeltiden, det var canonists som till stor del formulerade lagen genom att extrahera den från den ackumulerade massan av texter eller genom att generalisera från enskilda beslut i början samlingar av dekretalerna. When the law in force is known it must be explained, and this second object of the science of canon law is still unchanged. När gällande lagstiftning är känd måste förklaras, och denna andra syfte med vetenskapen om kanonisk rätt är fortfarande oförändrad. It consists in showing the true sense, the reason, the extension and application of each law and each institution. Den består i att visa den sanna bemärkelse, anledningen, utvidgningen och tillämpning av varje lag och varje institution. This necessitates a careful and exact application of the triple method of exposition, historical, philosophical, and practical: the first explains the law in accordance with its source and the evolution of customs; the second explains its principles; the last shows how it is to be applied at present. Detta kräver en noggrann och exakt tillämpning av de tre metoden för utläggning, historiska, filosofiska och praktiska: de första förklarar lagen i enlighet med dess källa och utvecklingen av tullen, den andra förklarar sina principer, de sista visar hur det är att tillämpas för närvarande. This practical application is the object of jurisprudence, which collects, coordinates and utilizes, for more or less analogous cases, the decisions of the competent tribunal. Denna praktiska tillämpning är föremål för rättspraxis, som samlar, koordinerar och använder, för mer eller mindre analoga fall de beslut som behörig domstol. From this we may learn the position of canon law in the hierarchy of sciences. Av detta kan vi lära oss ställning canonlag i hierarkin av vetenskaper. It is a judicial science, differing from the science of Roman law and of civil law inasmuch as it treats of the laws of an other society; but as this society is of the spiritual order and in a certain sense supernatural, canon law belongs also to the sacred sciences. Det är en rättslig vetenskap skiljer sig från vetenskapen om romersk rätt och civilrätt, eftersom den behandlar av medlemsstaternas lagstiftning om ett annat samhälle, men eftersom detta samhälle är den andliga ordningen och i viss mening övernaturligt, hör kanonisk rätt även den heliga vetenskaperna. In this category it comes after theology, which studies and explains in accordance with revelation, the truths to be believed; it is supported by theology, but in its turn it formulates the practical rules toward which theology tends, and so it has been called "theologia practica", "theologia rectrix". I denna kategori kommer den efter teologi, som studerar och förklarar i enlighet med uppenbarelse, de sanningar bli trodda, den stöds av teologi, men i sin tur det formulerar de praktiska regler mot vilken teologi tenderar, så det har kallats " teologins practica "," teologins rectrix ". In as far as it is practical the science of canon law is closely related to moral theology; however, it differs from the latter which is not directly concerned with the acts prescribed or forbidden by the external law, but only with the rectitude of human acts in the light of the last end of man, whereas, canon law treats of the external laws relating to the good order of society rather than the workings of the individual conscience. I den mån det är praktiskt vetenskapen om kanonisk rätt nära samband med moralisk teologi, men skiljer den sig från den senare som inte direkt berör de handlingar som föreskrivs eller förbjuds av den externa lag, men endast med rättfärdighet av mänskliga handlingar Mot bakgrund av den senaste änden av människan, medan kanoniska rätten behandlar de externa lagar rörande god ordning i samhället snarare än arbetet i de enskilda samvete. Juridical, historical, and above all theological sciences are most useful for the comprehensive study of canon law. Juridisk, historiska och framför allt teologiska vetenskaper är mest användbara för omfattande studie av kanonisk rätt.

III. III. SOURCES OF CANON LAW KÄLLOR om kanonisk rätt

This expression has a twofold meaning; it may refer to the sources from which the laws come and which give the latter their judicial force (fortes juris essendi); or it may refer to the sources where canon law is to be found (fortes juris cognoscendi), ie the laws themselves such as they occur in the texts and various codes. Detta uttryck har en dubbel innebörd, det kan hänvisa till de källor från vilka lagar kommer och som ger de senare deras rättsliga kraft (Fortes juris essendi), eller det kan hänvisa till källor där kanonisk rätt återfinns (Fortes juris cognoscendi ), dvs de lagar själva som de förekommer i texterna och olika koder. These sources are also called the material and the formal sources of canon law. Dessa källor är också kallas materialet och de formella källor kanoniska lagen. We shall consider first the sources under the former aspect. Vi skall först överväga de källor enligt den tidigare aspekten. The ultimate source of canon law is God, Whose will is manifested either by the very nature of things (natural Divine law), or by Revelation (positive Divine law). Den yttersta källan till kanonisk rätt är Gud, vars vilja manifesteras antingen genom sakens natur (naturliga gudomliga lagen), eller genom uppenbarelse (positiv gudomliga lagen). Both are contained in the Scriptures and in Tradition. Båda finns i Skriften och i traditionen. Positive Divine law cannot contradict natural law; it rather confirms it and renders it more definite. Positiv gudomliga lagen kan inte motsäga naturliga lagen, det är ganska bekräftar den och gör den mer definitiv. The Church accepts and considers both as sovereign binding laws which it can interpret but can not modify; however, it does not discover natural law by philosophic speculation; it receives it, with positive Divine law, from God through His inspired Books, though this does not imply a confusion of the two kinds of Divine law. Kyrkan accepterar och anser både som suveräna bindande lagar som kan tolka, men kan inte ändra, men det inte upptäcker naturliga lagen genom filosofiska spekulationer, den tar emot den, med en positiv gudomliga lagen, från Gud genom Hans inspirerade böcker, även om detta inte inte innebära en sammanblandning av de två typer av gudomliga lagen. Of the Old Law the Church has preserved in addition to the Decalogue some precepts closely allied to natural law, eg certain matrimonial impediments; as to the other laws given by God to His chosen people, it considers them to have been ritual and declares them abrogated by Jesus Christ. Av den gamla lagen kyrkan har bevarat utöver Dekalogen vissa föreskrifter nära allierade med naturliga lagen, t.ex. vissa äktenskapsmål hinder, om de andra lagar som ges av Gud till hans utvalda folk, anser dem ha varit rituella och förklarar dem upphävts genom Jesus Kristus. Or rather, Jesus Christ, the Lawgiver of the spiritual society founded by Him (Con. Trid., Sess. VI, "De justif.", can. I), has replaced them by the fundamental laws which He gave His Church. Eller snarare, Jesus Kristus, lagstiftare av den andliga samhället grundades av honom (Con Trid., Sess. VI, "De justif." Kan. I), har ersatt dem med de grundläggande lagarna som han gav sin kyrka. This Christian Divine law, if we may so call it, is found in the Gospels, in the Apostolic writings, in the living Tradition, which transmits laws as well as dogmas. Denna kristna gudomliga lagen, om vi så får kalla det, finns i evangelierna, i den apostoliska skrifter, i den levande traditionen, överför vilka lagar samt dogmer. On this positive Divine law depend the essential principles of the Church's constitution, the primacy, the episcopacy, the essential elements of Divine worship and the Sacraments, the indissolubility of marriage, etc. På den positiva gudomliga lagen beror de grundläggande principerna i kyrkans konstitution, företräde, episkopatet, de väsentliga delarna av gudomlig dyrkan och sakramenten, äktenskapets oupplöslighet etc.

Again, to attain its sublime end, the Church, endowed by its Founder with legislative power, makes laws in conformity with natural and Divine law. Återigen, för att uppnå sin sublima ände, kyrkan, begåvat av dess grundare med lagstiftande makt, gör lagar i enlighet med naturliga och gudomliga lagen. The sources or authors of this positive ecclesiastical law are essentially the episcopate and its head, the pope, the successors of the Apostolic College and its divinely appointed head, Saint Peter. De källor eller författarna till denna positiva kyrkliga lag är i huvudsak episkopatet och dess huvud, påven, efterträdare den apostoliska kollegiet och dess gudomligt chef, Saint Peter. They are, properly speaking, the active sources of canon law. De är i egentlig mening, de aktiva källorna kanonisk rätt. Their activity is exercised in its most solemn form by the ecumenical councils, where the episcopate united with its head, and convoked and presided over by him, with him defines its teaching and makes the laws that bind the whole Church. Deras verksamhet utövas i dess mest högtidliga formen av ekumeniska råd, där biskopsämbetet förenade med huvudet och sammankallade och leds av honom, med honom definierar sin undervisning och gör de lagar som binder hela kyrkan. The canons of the Ecumenical councils, especially those of Trent, hold an exceptional place in ecclesiastical law. De normer för de ekumeniska råden, särskilt de av Trent, håll en exceptionell plats i kyrkliga lag. But, without infringing on the ordinary power of the bishops, the pope, as head of the episcopate, possesses in himself the same powers as the episcopate united with him. Men utan att inkräkta på den vanliga kraften av biskoparna, påven, som chef för biskopsämbetet, har i sig samma befogenheter som biskopsämbetet förenade med honom. It is true that the disciplinary and legislative power of the popes has not always, in the course of centuries, been exercised in the same manner and to the same extent, but in proportion as the administration became centralized, their direct intervention in legislation became more and more marked; and so the sovereign pontiff is the most fruitful source of canon law; he can abrogate the laws made by his predecessors or by Ecumenical councils; he can legislate for the whole church or for a part thereof, a country or a given body of individuals; if he is morally bound to take advice and to follow the dictates of prudence, he is not legally obliged to obtain the consent of any other person or persons, or to observe any particular form; his power is limited only by Divine law, natural and positive, dogmatic and moral. Det är sant att det disciplinära och rättsliga makt påvar har inte alltid, under århundraden, har utnyttjats på samma sätt och i samma utsträckning, men i samma mån som förvaltningen blev centraliserat, blev deras direkta ingripande i lagstiftning mer och mer markerad, och så den suveräna påven är den mest givande källan kanonisk rätt, han kan upphäva lagar som gjorts av hans föregångare eller ekumeniska råd, han kan lagstifta för hela kyrkan eller en del därav, ett land eller en viss kropp av individer, om han är moraliskt skyldig att ta råd och att följa diktat försiktighet, är han inte enligt lag skyldiga att inhämta samtycke av någon annan person eller personer, eller att iaktta någon särskild form, hans makt begränsas endast genom gudomlig lag, naturlig och positiv, dogmatiska och moraliska. Furthermore, he is, so to say, the living law, for he is considered as having all law in the treasury of his heart ("in scrinio pectoris"; Boniface VIII. c. i, "De Constit." in VI). Dessutom är han, så att säga, den levande lagen, för han anses ha all lag i skattkammare sitt hjärta ("i scrinio pectoris".. Boniface VIII c i, ". De Constit" i VI). From the earliest ages the letters of the Roman pontiffs constitute, with the canons of the councils, the principal element of canon law, not only of the Roman Church and its immediate dependencies. Från de tidigaste åldrarna bokstäverna i de romerska prästerna utgör med kanonerna i råd, det huvudsakliga elementet i kanonisk rätt, inte bara i den romerska kyrkan och dess omedelbara beroenden. but of all Christendom; they are everywhere relied upon and collected, and the ancient canonical compilations contain a large number of these precious "decretals" (decreta, statuta, epistolae decretales, and epistolae synodicae). men all kristenheten, de är överallt åberopas och samlas, och de gamla kanoniska sammanställningar innehåller ett stort antal av dessa värdefulla "dekretalerna" (decreta, statuta, Epistolæ decretales och Epistolæ synodicae). Later, the pontifical laws are promulgated more usually as constitutions, Apostolic Letters, the latter being classified as Bulls or Briefs, according to their external form, or even as spontaneous acts, "Motu proprio". Senare är det Påvliga lagar promulgerades vanligare som konstitutioner, apostoliska brev, de senare klassificeras som tjurar eller trosor, enligt deras yttre form, eller ens som spontana handlingar, "Motu proprio". Moreover, the legislative and disciplinary power of the pope not being an in communicable privilege, the laws and regulations made in his name and with his approbation possess his authority: in fact, though most of the regulations made by the Congregations of the cardinals and other organs of the Curia are incorporated in the Apostolic Letters, yet the custom exists and is becoming more general for legislation to be made by mere decrees of the Congregations, with the papal approval. Dessutom lagstiftande och disciplinära makt påven inte är en i smittsamma privilegium, de lagar och förordningar som gjorts i hans namn och med hans bifall har hans myndighet: i själva verket, även om de flesta av de förordningar som gjorts av församlingar kardinalerna och andra organ Curia ingår i de apostoliska brev, men seden finns och blir mer allmänt att lagstiftningen ska göras enbart genom dekret av församlingarna, med den påvliga godkännande. These are the "Acts of the Holy See" (Acta Sancte Sedis), and their object or purpose permitting, are real laws (see ROMAN CURIA). Dessa är de "rättsakter Heliga stolen" (Acta Sancte Sedis), och deras ändamål och syfte tillåter, är riktiga lagar (se Roman Curia).

Next to the pope, the bishops united in local councils, and each of them individually, are sources of law for their common or particular territory; canons of national or provincial councils, and diocesan statutes, constitute local law. Bredvid påven, biskoparna förenade i kommuner, och var och en av dem individuellt, är rättskällor för deras gemensamma eller visst område, normer för nationella eller regionala råden och domkapitel stadgar, utgör lokal lagstiftning. Numerous texts of such origin are found in the ancient canonical collections. Åtskilliga texter sådant ursprung finns i de gamla kanoniska samlingar. At the present day and for a long time past, the law has laid down clearly the powers of local councils and of bishops; if their decrees should interfere with the common law they have no authority save in virtue of pontifical approbation. I dagens och under lång tid tidigare, har lagen föreskrivs tydligt befogenheter kommunfullmäktige och biskopar, om deras dekret skulle störa sedvanerätt de inte har någon auktoritet utom i kraft av påvliga gillande. It is well known that diocesan statutes are not referred to the sovereign pontiff, whereas the decrees of provincial councils are submitted for examination and approval to the Holy See (Const. "Immensa" of Sixtus V, 22 Jan., 1587). Det är väl känt att stiftets stadgar inte hänvisas till den suveräna påven, medan dekret landsting lämnas in för granskning och godkännande av Heliga stolen (Const. "Immensa" av Sixtus V, 22 januari, 1587). We may liken to bishops in this matter various bodies that have the right of governing themselves and thus enjoy a certain autonomy; such are prelates with territorial jurisdiction, religious orders, some exempt chapters and universities, etc. The concessions granted to them are generally subject to a certain measure of control. Vi kan likna till biskopar i denna fråga olika organ som har rätt att styra sig själva och därmed åtnjuter en viss autonomi, som är prelater med territoriell behörighet, religiösa ordnar, några undantagna kapitel och universitet etc. medgivanden som beviljats ​​dem är i allmänhet föremål till en viss grad av kontroll.

Other sources of law are rather impersonal in their nature, chief among them being custom or the unwritten law. Andra rättskällor är ganska opersonlig i sin natur, främst bland dem är anpassade eller oskriven lag. In canon law custom has become almost like a legislator; not in the sense that the people are made their own lawgiver, but a practice followed by the greater part of the community, and which is reasonable and fulfills the legal requirements for prescription and is observed as obligatory, acquires the force of law by at least the tacit consent of the legislator. I kanonisk rätt anpassade blivit nästan som en lagstiftare, inte i den meningen att folket gjort sin egen lagstiftare, men en praxis som följs av större delen av samhället, och som är rimlig och uppfyller de rättsliga kraven för recept och observeras som obligatoriska förvärvar laga kraft med åtminstone underförstått samtycke från lagstiftarens sida. Under such circumstances custom can create or rescind a legal obligation, derogate from a law, interpret it, etc. But it must be remarked that in our days, owing to the fully developed body of written law, custom plays a much less important part than did the practices and habits of early Christian times, when there was but little written law and even that seldom of wide application. Under sådana omständigheter anpassade kan skapa eller upphäva en rättslig skyldighet, avvika från en lag, tolka den, etc. Men det måste påpekas att i våra dagar, på grund av den fullt utvecklade kropp skriven lag spelar anpassade en mycket mindre viktig roll än gjorde praxis och vanor tidig kristen tid, då det fanns föga skriven lag och även som sällan har en bred tillämpning. The civil law of different nations, and especially the Roman law, may be numbered among the accessory sources of canon law. Den civilrättsliga lagstiftningen i olika länder, och särskilt den romerska lagen, kan räknas bland de tillbehör källor kanoniska lagen. But it is necessary to explain more exactly its role and importance. Men det är nödvändigt att förklara mer exakt dess roll och betydelse. Evidently secular law cannot be, strictly speaking, a source of canon law, the State as such having no competence in spiritual matters; yet it may become so by the more or less formal acceptation of particular laws by the ecclesiastical authorities. Tydligen sekulära lag inte kan vara i strikt mening, en källa till kanonisk rätt, staten som sådan inte har någon behörighet i andliga frågor, men det kan bli det genom att mer eller mindre formell acceptans av vissa lagar genom de kyrkliga myndigheterna. We pass by in the first place the laws made by the mutual agreement of both parties, such as the legislation of the numerous assemblies in the Visigothic kingdom, and the Frankish kingdom and empire, where the bishops sat with the lords and nobles. Vi passerar genom i första hand de lagar som gjorts av ömsesidig överenskommelse mellan båda parter, till exempel lagstiftning av de många församlingar i Visigothic riket och det frankiska riket och riket, där biskoparna satt med herrarna och adelsmän. Such also is the case of the concordats of later ages, real contracts between the two powers. Så är också fallet med de konkordat i senare åldrar, riktiga kontrakt mellan de två makterna. In these cases we have an ecclesiastico-civil law, the legal force of which arose from the joint action of the two competent authorities. I dessa fall har vi en ecclesiastico-civilrätt uppstod rättsverkan som från den gemensamma åtgärden av de två behöriga myndigheterna. It is in a different sense that Roman law, Germanic law, and in a lesser degree modern law, have become a subsidiary source of canon law. Det är i en annan känsla av att den romerska rätten, germanska rätt, och i mindre grad modern lag, har blivit ett dotterbolag källa kanonisk rätt.

It must be remembered that the Church existed for a long time before having a complete and coordinated system of law; that many daily acts of its administration, while objectively canonical, were of the same nature as similar acts in civil matters, eg contracts, obligations, and in general the administration of property; it was quite natural for the Church to accommodate itself in these matters to the existing flows, with out positively approving of them. Man måste komma ihåg att kyrkan funnits under lång tid innan en komplett och samordnad rättssystem, att många dagliga handlingar dess administration, medan objektivt kanoniska, var av samma slag som liknande handlingar i civilrättsliga frågor, t.ex. avtal, skyldigheter , och i allmänhet förvaltningen av egendom, det var helt naturligt för kyrkan att anpassa sig i dessa frågor till befintliga flöden, med ut positivt godkänna dem. Later when the canonists of the twelfth century began to systematize the ecclesiastical law, they found themselves in presence, on the one hand, of a fragmentary canon law, and on the other hand of the complete methodical Roman code; they had recourse to the latter to supply what was wanting in the former, whence the maxim adopted by the canonists and inserted in the "Corpus Juris", that the Church acts according to Roman law when canon law is silent (cap. 1. "De novi op. nunc.", X, i, V, tit. xxxii). Senare när canonists av det tolfte århundradet började systematisera den kyrkliga lagen, fann de sig i närvaro å ena sidan, en fragmentarisk kanonisk rätt, och å andra sidan av den kompletta metodiskt romerska kod, de hade tillgång till den senare att leverera vad vill i det förra, varifrån maximen antogs av canonists och in i "Corpus Juris", att kyrkan handlar i enlighet med romersk lag när kanonisk rätt är tyst (kap. 1. "De novi op. nunc. "X, I, V, tit. xxxii). Moreover, in the Teutonic kingdoms the clergy followed the Roman law as a personal statute. Dessutom i teutoniska riken prästerskapet följde den romerska lagen som en personlig stadga. However, in proportion as the written canon law increased, Roman law became of less practical value in the Church (cap. 28, X, "De priv.", X, lib. V, tit. xxxiii). Men i samma mån som den skrivna kanonisk rätt steg, blev romerska rätten av mindre praktiskt värde i kyrkan (kap. 28, X, "De Priv.", X, lib. V. tit. Xxxiii). Canon law, it may be said, adopted from Roman law what relates to obligations, contracts, judiciary actions, and to a great extent civil procedure. Kanonisk rätt, kan man säga, som antogs av den romerska rätten vad gäller skyldigheter, avtal, åtgärder rättsväsendet, och i stor utsträckning civilrättsligt förfarande. Other Roman laws were the object of a more positive recognition than mere usage, ie they were formally approved, those, for instance, which though of secular origin, concerned ecclesiastical things, eg the Byzantine ecclesiastical laws, or again laws of civil origin and character but which were changed into canonical laws eg the impediment of marriage arising from adoption. Andra romerska lagarna var föremål för en mer positiv erkännande än bara användning, dvs de formellt godkändes, de, till exempel, som dock av sekulära ursprung, berörda kyrkliga ting, t.ex. de bysantinska kyrkliga lagar, eller igen lagar civila ursprung och karaktär men som förvandlades till kanoniska lagar t.ex. hinder för äktenskapet härrör från antagandet. The juridical influence of Teutonic law was much less important, if we abstract from the inevitable adaptation to the customs of barbarous races, yet some survivals of this law in ecclesiastical legislation are worthy of note: the somewhat feudal system of benefices; the computation of the degrees of kindred; the assimilating of the penitential practices to the system of penal compensation (wehrgeld); finally, but for a time only, justification from criminal charges on the oath of guarantors or co-jurors (De purgatione canonica, lib. V, tit. xxxiv). Den juridiska inflytande germansk lag var mycket mindre viktigt, om vi bortse från det oundvikliga anpassningen till tullen av barbariska raser, men vissa kvarlevor av denna lag i kyrkans lagstiftning är värt att notera: den något feodala systemet benefices, beräkningen av grader av släkt, den ta till sig de BOT metoder till systemet med straffrättsliga ersättning (wehrgeld). slutligen, men för en tid bara, motivering från åtal om ed borgensmän eller co-jurymedlemmar (De purgatione Canonica, lib V, tit. xxxiv). Modern law has only a restricted and local influence on canon law, and that particularly on two points. Moderna lag har bara en begränsad och lokal inverkan på kanonisk rätt, och att särskilt på två punkter. On the one hand, the Church conforms to the civil laws on mixed matters, especially with regard to the administration of its property; on some occasions even it has finally adopted as its own measures passed by the civil powers acting independently; a notable case is the French decree of 1809 on the "Fabriques d'église". Å ena sidan överensstämmer kyrkan till de civila lagar om blandade frågor, särskilt när det gäller förvaltningen av sin egendom, vid några tillfällen även har slutligen antagits som sina egna åtgärder som antagits av de civila krafter agerar självständigt, en anmärkningsvärd fall är den franska förordningen av 1809 om "Fabriques d'Église". On the other hand, modern legislation is indebted to the canon law for certain beneficial measures: part of the procedure in criminal, civil, and matrimonial cases, and to some extent, the organization of courts and tribunals. Å andra sidan är modern lagstiftning skuld till kanonisk rätt för vissa positiva åtgärder: en del av förfarandet i brottmål, tvistemål och makars fall och i viss mån organisationen av domstolar.

IV. IV. HISTORICAL DEVELOPMENT OF TEXTS AND COLLECTIONS Historisk utveckling av texter och SAMLINGAR

Considered under the second aspect, the sources of canon law are the legislative texts, and the collections of those texts whence we derive our knowledge of the Church's laws. Behandlas under den andra aspekten, källorna kanonisk rätt är lagtexterna och samlingar av dessa texter varifrån vi får vår kunskap om kyrkans lagar. In order to appreciate fully the reasons for and the utility of the great work of codification of the canon law, recently begun by order of Pius X, it is necessary to recall the general history of those texts and collections, ever increasing in number up to the present time. För att uppskatta fullt skälen för och nyttan av det stora arbetet med kodifiering av kanonisk rätt, nyligen börjat på order av Pius X, är det nödvändigt att erinra om allmän historia av dessa texter och samlingar, ständigt ökande i antal fram till nuläget. A detailed account of each of the canonical collections is here out of place; the more important ones are the subject of special articles, to which we refer the reader; it will suffice if we exhibit the different stages in the development of these texts and collections, and make clear the movement to wards centralization and unification that has led up to the present situation. En detaljerad redogörelse för vart och ett av de kanoniska samlingarna är här på sin plats, de viktigaste av dessa är föremål för särskilda artiklar, som vi hänvisar läsaren, det räcker om vi uppvisar de olika stadierna i utvecklingen av dessa texter och samlingar och tydliggöra rörelsen till valdistrikten centralisering och enande som har lett fram till den nuvarande situationen. Even in the private collections of the early centuries, in which the series of conciliary canons were merely brought together in more or less chronological order, a constant tendency towards unification is noticeable. Även i de privata samlingar de första århundradena, där serien conciliary kanon var bara samlas i mer eller mindre kronologisk ordning, är en konstant tendens till enande märkbar. From the ninth century onwards the collections are systematically arranged; with the thirteenth century begins the first official collections, thenceforth the nucleus around which the new legislative texts centre, though it is not yet possible to reduce them to a harmonious and coordinated code. Från nionde århundradet och framåt kollektionerna systematiskt ordnade, med det trettonde århundradet börjar de första officiella samlingar, hädanefter Kärnan kring vilken nya lagtexter centrum, även om det ännu inte är möjligt att reducera dem till en harmonisk och samordnad kod. Before tracing the various steps of this evolution, some terms require to be explained. Innan spåra de olika stegen i denna utveckling, vissa termer måste förklaras. The name "canonical collections" is given to all collections of ecclesiastical legislative texts, because the principal texts were the canons of the councils. Namnet "kanoniska samlingar" ges till alla samlingar i kyrkliga rättsakter, eftersom de viktigaste texterna var normer för råden. At first the authors of these collections contented themselves with bringing together the canons of the different councils in chronological order; consequently these are called "chronological" collections; in the West, the last important chronological collection is that of Pseudo-Isidore. Vid första författarna till dessa samlingar nöjde sig med att sammanföra normer för de olika råden i kronologisk ordning, alltså Dessa kallas "kronologiska" samlingar, i väst, är det sista viktiga kronologisk samling som Pseudo-Isidore. After his time the texts were arranged according to subject matter; these are the "systematic" collections, the only form in use since the time of Pseudo-Isidore. Efter hans tid texterna ordnade efter ämne, som är de "systematiska" samlingar, den enda form i bruk sedan tiden av Pseudo-Isidore. All the ancient collections are private, due to personal initiative, and have, therefore, as collections, no official authority: each text has only its own intrinsic value; even the "Decretum" of Gratian is of this nature. Alla de gamla kollektioner är privata, på grund av personliga initiativ och har därför som samlingar, ingen officiell myndighet: varje text har bara ett egenvärde, även "Decretum" av Gratianus är av detta slag. On the other hand, official or authentic collections are those that have been made or at least promulgated by the legislator. Å andra sidan, officiella eller autentiska samlingar är de som har gjorts eller åtminstone utfärdats av lagstiftaren. They begin with the "Compilatio tertia" of Innocent III; the later collections of the "Corpus Juris", except the "Extravagantes", are official. De börjar med "Compilatio Tertia" av Innocentius III, de senare samlingar "Corpus Juris", utom "Extravagantes", är officiella. All the texts in an official collection have the force of law. Alla texter i en officiell återvinningsstation har laga kraft. There are also general collections and particular collections: the former treating of legislation in general, the latter treating of some special subject, for instance, marriage, procedure, etc., or even of the local law of a district. Det finns också generella samlingar och särskilda samlingar: den förra behandling av lagstiftningen i allmänhet, det senare behandling av vissa särskilda ämne, till exempel äktenskap, ett förfarande etc., eller till och med lokala lagstiftningen i en stadsdel. Finally, considered chronologically, the sources and collections are classified as previous to or later than the "Corpus Juris". Slutligen ansåg kronologiskt är källor och samlingar klassificeras som tidigare eller senare än "Corpus Juris".

A. Canonical Collections In the East A. Canonical samlingar i öst

Until the Church began to enjoy peace, the written canon law was very meagre; after making full allowance for the documents that must have perished, we can discover only a fragmentary law, made as circumstances demanded, and devoid of all system. Fram till kyrkan började att njuta fred, var den skrivna kanonisk rätt mycket magert, efter att fullt ut beaktat de dokument som måste ha omkommit, kan vi upptäcka endast en fragmentarisk lag göras så fall krävde, och saknar alla system. Unity of legislation, in as far as it can be expected at that period, is identical with a certain uniformity of practice, based on the prescriptions of Divine law relative to the constitution of the Church, the liturgy, the sacraments, etc. The clergy, organized everywhere in the same way, exercised almost everywhere the same functions. Enighet av lagstiftning, i den mån det kan förväntas vid denna tid, är identisk med en viss enhetlighet praktiken, baserat på föreskrifterna i gudomliga lagen i förhållande till konstitutionen av kyrkan, liturgin, sakramenten, etc. prästerskapet organiserade överallt på samma sätt, utövas nästan överallt samma funktioner. But at an early period we discover a greater local disciplinary uniformity between the Churches of the great sees (Rome, Carthage, Alexandria, Antioch, later Constantinople) and the Churches depending immediately on them. Men vid en tidig period vi upptäcker en större lokal disciplinär enhetlighet mellan kyrkorna i den stora ser (Rom, Carthage, Alexandria, Antiochia, senare Konstantinopel) och kyrkorna beroende omedelbart på dem. Further it is the disciplinary decisions of the bishops of the various regions that form the first nucleus of local canon law; these texts, spreading gradually from one country to another by means of the collections, obtain universal dissemination and in this way are the basis of general canon law. Vidare är det disciplinära beslut biskoparna i de olika regionerna som bildar den första kärnan i lokal kanonisk rätt, dessa texter, sprider gradvis från ett land till ett annat med hjälp av samlingarna, skaffa universell spridning och på så sätt är grunden för allmän kanonisk rätt.

There were, however, in the East, from the early days up to the end of the fifth century, certain writings, closely related to each other, and which were in reality brief canon law treatises on ecclesiastical administration the duties of the clergy and the faithful, and especially on the liturgy. Det fanns dock i öst, från de första dagarna fram till slutet av det femte århundradet, vissa skrifter, nära besläktad med varandra och som var i verkligheten korta kanonisk rätt avhandlingar på kyrkliga administrationen uppgifterna för prästerskapet och de trogen, och särskilt på liturgin. We refer to works attributed to the Apostles, very popular in the Oriental Churches, though devoid of official authority, and which may be called pseudo-epigraphic, rather than apocryphal. Vi hänvisar till arbeten som tillskrivs apostlarna, mycket populär i orientaliska kyrkorna, men saknar av offentlig makt, och som kan kallas pseudo-epigrafiska, snarare än apokryfisk. The principal writings of this kind are the "Teaching of the Twelve Apostles" or "Didache", the "Didascalia", based on the "Didache"; the "Apostolic Constitutions", an expansion of the two preceding works; then the "Apostolic Church Ordinance", the "Definitio canonica SS. Apostolorum", the "Testament of the Lord" and the "Octateuch of Clement"; lastly the "Apostolic Canons". De huvudsakliga skrifter av detta slag är "Undervisning de tolv apostlarnas" eller "Didache", den "Didascalia", baserad på "Didache", de "apostoliska konstitutionerna", en utvidgning av de två föregående verk, sedan "apostoliska kyrkoordningen ", den" Definitio Canonica SS Apostolorum ", den" testamente Herren "och" Octateuch av Clement. "sist" apostoliska Canons ". Of all this literature, only the "Apostolic Canons" werein cluded in the canonical collections of the Greek Church. Av allt detta litteratur, bara "apostoliska Canons" ingående werein i de kanoniska samlingar den grekiska kyrkan. The most important of these documents the "Apostolic Constitutions", was removed by the Second Canon of the Council in Trullo (692), as having been interpolated by the heretics. Den viktigaste av dessa dokument de "apostoliska konstitutionerna", togs bort av den andra Canon av rådet i Trullo (692), som ha interpolerats av kättare. As to the eighty-five Apostolic Canons, accepted by the same council, they rank yet first in the above-mentioned "Apostolic" collection; the first fifty translated into Latin by Dionysius Exiguus (c. 500), were included in the Western collections and afterwards in the "Corpus Juris". När det gäller de 85 apostoliska Canons, godkänts av samma råd, rankar de ännu först i ovan nämnda "apostoliska" samlingen, den första 50 översattes till latin av Dionysius Exiguus (ca 500), ingick i västra samlingar och därefter i "Corpus Juris".

As the later law of the separated Eastern Churches did not influence the Western collections, we need not treat of it, but go on to consider only the Greek collection. Eftersom den senare lagen av de separerade orientaliska kyrkorna inte påverkade de västerländska samlingarna behöver vi inte behandla det, men gå på att enbart den grekiska samlingen. It begins early in the fourth century: in the different provinces of Asia Minor, to the canons of local councils are added those of the ecumenical Council of Nicea (325), everywhere held in esteem. Det börjar tidigt i det fjärde århundradet: i de olika provinserna i Mindre Asien, till normer för kommunerna läggs de i ekumeniska rådet i Nicea (325), överallt hålls i aktning. The Province of Pontus furnished the penitentiary decisions of Ancyra and Neocæsarea (314); Antioch; the canons of the famous Council "in encaeniis" (341), a genuine code of metropolitan organization; Paphlagonia, that of the Council of Gangra (343), a reaction against the first excesses of asceticism; Phrygia, the fifty-nine canons of Laodicea on different disciplinary and liturgical matters. Provinsen Pontus inredda fängelset beslut Ancyra och Neocæsarea (314), Antioch, kanonerna av den berömda rådet "i encaeniis" (341), en äkta kod Metropolitan organisation, Paphlagonia att rådets Gangra (343) , en reaktion mot de första överdrifter askes, Frygien, de 59 normer för Laodicea på olika disciplinära och liturgiska frågor. This collection was so highly esteemed that at the Council of Chalcedon (451) the canons were read as one series. Denna samling var så högt värderade att vid konciliet i Kalcedon (451) kanonerna lästes som en serie. It was increased later by the addition of the canons of (Constantinople (381), with other canons attributed to it, those of Ephesus (431). Chalcedon (451), and the Apostolic canons. In 692 the Council in Trullo passed 102 disciplinary canons, the second of which enumerates the elements of the official collection: they are the texts we have just mentioned, together with the canons of Sardica, and of Carthage (419), according to Dionysius Exiguus, and numerous canonical letters of the great bishops, SS. Dionysius of Alexandria, Gregory Thaumaturgus, Basil, etc. If to these be added the canons of the two ecumenical councils of Nicea (787) and Constantinople (869) we have all the elements of the definitive collection in its final shape. A few "systematic" collections may be mentioned as pertaining to this period: one containing fifty titles by an unknown author about 535; another with twenty-five titles of the ecclesiastical laws of Justinian; a collection of fifty titles drawn up about 550, by John the Scholastic, a priest of Antioch. The compilations known as the "Nomocanons" are more important, because they bring together the civil laws and the ecclesiastical laws on the same subjects; the two principal are the Nomocanon, wrongly attributed to John the Scholastic, but which dates from the end of the sixth century, with fifty titles, and another, drawn up in the seventh century, and afterwards augmented by the Patriarch Photius in 883. Det ökade senare genom tillsats av kanonerna av (Konstantinopel (381), med andra kanoner tillskrivs det, de av Ephesus (431). Kalcedon (451), och de apostoliska kanoner. Under 692 rådet i Trullo passerade 102 disciplinära kanoner, varav det andra räknas de element den officiella samling: det är de texter vi nyss nämnde, tillsammans med normer för Sardica och i Karthago (419), enligt Dionysios Exiguus, och många kanoniska brev av de stora biskopar , SS. Dionysios av Alexandria, Gregory Thaumaturgus, basilika, etc. Om dessa läggas normer för de två ekumeniska råden i Nicea (787) och Konstantinopel (869) vi har alla delar av den slutgiltiga uppbörden i sin slutliga form. Några "systematiska" samlingar kan nämnas som hänför sig till denna period: en innehåller 50 titlar av en okänd författare om 535, en annan med 25 titlar av kyrkliga lagar Justinianus, en samling av 50 titlar upprättats omkring 550, med Johannes Scholastic, en präst av Antioch De sammanställningar kända som "Nomocanons" är viktigare, eftersom de sammanför de civila lagar och kyrkliga lagar om samma ämnen,. De två viktigaste är Nomocanon, tillskrivs felaktigt Johannes Scholastic men som är från slutet av sjätte århundradet, med 50 titlar, och en annan, som upprättats i det sjunde århundradet, och därefter förstärkt av patriarken Photius i 883.

B. The Canonical Collections in the West to Pseudo-Isidore B. kanoniska samlingar i väst till Pseudo-Isidore

In the West, canonical collections developed as in the East, but about two centuries later. I väst kanoniska samlingar som utvecklats i öst, men ungefär två århundraden senare. At first appear collections of national or local laws and the tendency towards centralization is partially effected in the ninth century. Först verkar samlingar av nationella eller lokala lagar och tendensen till centralisering delvis sker i det nionde århundradet. Towards the end of the fourth century there is yet in the West no canonical collection, not even a local one, those of the fifth century are essentially local, but all of them borrow from the Greek councils. Mot slutet av det fjärde århundradet finns ännu i väst inte kanoniska samlingen, inte ens en lokal en, i den femte århundradet huvudsak lokala, men alla av dem lånar från de grekiska råden. The latter were known in the West by two Latin versions, one called the "Hispana" or "Isidorian", because it was inserted in the Spanish canonical collection, attributed to St. Isidore of Seville, the other called the "Itala" or "ancient" (Prisca), because Dionysius Exiguus, in the first half of the sixth century, found it in use at Rome, and being dissatisfied with its imperfections improved it. De senare var kända i väst genom två latinska versioner, kallade en för "Hispana" eller "Isidorian", eftersom det infördes i den spanska kanoniska samlingen, tillskrivs St Isidore av Sevilla, den andra kallas "Itälä" eller " gamla "(Prisca), eftersom Dionysius Exiguus under första halvan av sjätte århundradet, hittade den i bruk i Rom, och som missnöjd med sina brister förbättrat det. Almost all the Western collections, therefore, are based on the same texts as the Greek collection, hence the marked influence of that collection on Western canon law. Nästan alla västerländska samlingar därför baseras på samma texter som den grekiska samlingen, därav markant påverkan av den insamlingen Västra kanonisk rätt.

(1) At the end of the fifth century the Roman Church was completely organized and the popes had promulgated many legislative texts; but no collection of them had yet been made. (1) I slutet av femte århundradet den romerska kyrkan var helt organiserat och påvarna hade utfärdats många lagtexter, men ingen insamling av dem hade ännu inte gjorts. The only extra-Roman canons recognized were the canons of Nicea and Sardica, the latter being joined to the former, and at times even cited as the canons of Nicea. De enda extra romerska erkända kanon var kanonerna i Nicea och Sardica, den senare förenas med den förra, och ibland även anges som kanonerna i Nicea. The Latin version of the ancient Greek councils was known, but was not adopted as ecclesiastical law. Den latinska versionen av den antika grekiska råden var känd, men antogs inte som kyrkliga lag. Towards the year 500 Dionysius Exiguus compiled at Rome a double collection, one of the councils, the other of decretals, ie papal letters. Mot året 500 Dionysius Exiguus sammanställts i Rom en dubbel samling, en av råden, den andra dekretalerna, dvs påvliga brev. The former, executed at the request of Stephen, Bishop of Salona, is a translation of the Greek councils, including Chalcedon, and begins with the fifty Apostolic canons; Dionysius adds to it only the Latin text of the canons of Sardica and of Carthage (419), in which the more ancient African councils are partially reproduced. Den förra, som utförts på begäran av Stephen, biskop av Salona, ​​är en översättning av de grekiska råden, däribland Chalcedon, och börjar med de 50 apostoliska kanonerna, Dionysius tillägger att det bara den latinska texten av kanonerna i Sardica och Karthago ( 419), i vilken de äldsta afrikanska råd delvis återges. The second is a collection of thirty-nine papal decretals, from Siricius (384) to Anastasius II (496-98). Den andra är en samling av 39 påvliga dekretalerna från Siricius (384) till Anastasius II (496-98). (See COLLECTIONS OF ANCIENT CANONS.) Thus joined together these two collections became the canonical code of the Roman Church, not by official approbation, but by authorized practice. (Se SAMLINGARNA av gamla kanoner.) Så gick samman dessa två samlingar blev kanoniska kod romerska kyrkan, inte genom officiell gillande, men av behörig praxis. But while in the work of Dionysius the collection of conciliary canons remained unchanged, that of the decretals was successively increased; it continued to incorporate letters of the different popes till about the middle of the eighth century when Adrian I gave (774) the collection of Dionysius to the future Emperor Charlemagne as the canonical book of the Roman Church. Men medan i arbetet Dionysios insamling av conciliary kanon oförändrad, att av de dekretalerna successivt ökades, det fortsatte att införliva bokstäverna i de olika påvar till omkring mitten av det åttonde århundradet då Adrian gav jag (774) insamling av Dionysios till framtiden kejsaren Karl som kanoniska bok den romerska kyrkan. This collection, often called the "Dionysio-Hadriana", was soon officially received in all Frankish territory, where it was cited as the "Liber Canonum", and was adopted for the whole empire of Charlemagne at the Diet of Aachen in 802. Denna samling, ofta kallad "Dionysio-Hadriana", snart officiellt emot i alla frankiska territorium, där den anges som "Liber Canonum", och antogs för hela riket av Karl vid riksdagen i Aachen i 802. This was an important step towards the centralization and unification of the ecclesiastical law, especially as the Latin Catholic world hardly extended beyond the limits of the empire, Africa and the south of Spain having been lost to the Church through the victories of Islam. Detta var ett viktigt steg mot centralisering och enande av den kyrkliga lagen, särskilt som den latinska katolska världen knappast utvidgas utöver gränserna för riket, har Afrika och södra Spanien försvunnit till kyrkan genom segrar islam.

(2) The canon law of the African Church was strongly centralized at Carthage; the documents naturally took the form of a collection, as it was customary to read and insert in the Acts of each council the decisions of the preceding councils. (2) Den kanoniska lagen av den afrikanska kyrkan var starkt centraliserad till Carthage, dokument naturligt tog formen av en samling, som det var brukligt att läsa och sätta i rättsakter varje råd besluten av föregående råden. At the time of the invasion of the Vandals, the canonical code of the African Church comprised, after the canons of Nicea, those of the Council of Carthage under Bishop Gratus (about 348), under Genethlius (390), of twenty or twenty-two plenary council under Aurelius (from 393 to 427), and the minor councils of Constantinople. Vid tidpunkten för invasionen av vandalerna, den kanoniska koden av den afrikanska kyrkan bestod efter kanonerna i Nicea, som av den Karthago enligt biskop Gratus (ca 348), enligt Genethlius (390), av 20 eller 20- två plenum rådet enligt Aurelius (393 till 427), och de mindre råden i Konstantinopel. Unfortunately these records have not come down to us in their entirety; we possess them in two forms: in the collection of Dionysius Exiguus, as the canons of a "Concilium Africanum"; in the Spanish collection, as those of eight councils (the fourth wrongly attributed, being a document from Arles, dating about the beginning of the sixth century). Tyvärr är dessa register har inte kommit ner till oss i sin helhet, vi har dem i två former: i insamlingen av Dionysius Exiguus, eftersom normer för en "Concilium africanum", i den spanska samlingen, som de åtta råden (den fjärde felaktigt tillskrivits, som ett dokument från Arles, dating omkring början av det sjätte århundradet). Through these two channels the African texts entered into Western canon law. Genom dessa två kanaler de afrikanska texter ingått västra kanonisk rätt. It will suffice to mention the two "systematic" collections of Fulgentius Ferrandus and Cresconius. Det räcker att nämna de två "systematiska" samlingar av Fulgentius Ferrandus och Cresconius.

(3) The Church in Gaul had no local religious centre, the territory being divided into unstable kingdoms; it is not surprising therefore that we meet no centralized canon law or universally accepted collection. (3) Kyrkan i Gaul hade någon lokal religiöst centrum, det område som delas upp i instabila riken, det är därför inte förvånande att vi uppfyller ingen centraliserad kanonisk lag eller allmänt accepterad samling. There are numerous councils, however, and an abundance of texts; but if we except the temporary authority of the See of Arles, no church of Gaul could point to a permanent group of dependent sees. Det finns många råd, dock, och ett överflöd av texter, men om vi förutom den tillfälliga myndigheten i Se av Arles, kunde ingen kyrka Gallien peka på en permanent grupp av beroende ser. The canonical collections were fairly numerous, but none was generally accepted. De kanoniska samlingar var ganska många, men ingen var allmänt accepterad. The most widespread was the "Quesneliana", called after its editor (the Jansenist Paschase Quesnel), rich, but badly arranged, containing many Greek, Gallic, and other councils, also pontifical decretals. Den mest utbredda var "Quesneliana", uppkallad efter dess redaktör (det Jansenist Paschase Quesnel), rik, men dåligt arrangerade, som innehåller många grekiska, galliska och andra råd, även påvliga dekretalerna. With the other collections it gave way to the "Hadriana", at the end of the eighth century. Med andra samlingar gav vägen till "Hadriana", i slutet av det åttonde århundradet.

(4) In Spain, on the contrary, at least after the conversion of the Visigoths, the Church was strongly centralized in the See of Toledo, and in close union with the royal power. (4) I Spanien däremot, åtminstone efter omvandling av visigoterna, var kyrkan starkt centraliserad under Se Toledo, och i nära förening med den kungliga makten. Previous to this, we must note the collection of St. Martin of Braga, a kind of adaptation of conciliary canons, often incorrectly cited in the Middle Ages as the "Capitula Martini papae" (about 563). Föregående till detta måste vi konstatera insamlingen av St Martin av Braga, ett slags anpassning av conciliary kanon, ofta felaktigt citerade under medeltiden som "Capitula Martini papae" (ca 563). It was absorbed in the large and important collection of the Visigothic Church. Det absorberades i den stora och viktiga samling av Visigothic kyrkan. The latter, begun as early as the council of 633 and increased by the canons of subsequent councils, is known as the "Hispana" or "Isidoriana", because in later times it was attributed (erroneously) to St. Isidore of Seville. Den senare, började så tidigt som rådet 633 och ökade med de normer för efterföljande råd, är känd som "Hispana" eller "Isidoriana", eftersom det i senare tider var det tillskrevs (felaktigt) till St Isidore av Sevilla. It comprises two parts: the councils and the decretals; the councils are arranged in four sections: the East, Africa, Gaul, Spain, and chronological order is observed in each section; the decretals, 104 in number, range from Pope St. Damasus to St. Gregory (366-604). Den består av två delar: råden och dekretalerna, råden är arrangerade i fyra delar:, Afrika, Gallien, Spanien och kronologisk ordning observeras i varje avsnitt, de dekretalerna, 104 till antalet, allt från påven Damasus St Gregory (366-604). Its original elements consist of the Spanish councils from Elvira (about 300) to the Seventeenth Council of Toledo in 694. Dess ursprungliga element består av de spanska råden från Elvira (ca 300) till den sjuttonde rådet av Toledo i 694. The influence of this collection, in the form it assumed about the middle of the ninth century, when the False Decretals were inserted into it, was very great. Inverkan av denna samling, i form antas omkring mitten av det nionde århundradet, när de falska dekretalerna sattes in i det, var mycket bra.

(5) Of Great Britain and Ireland we need mention only the Irish collection of the beginning of the eighth century, from which several texts passed to the continent; it is remarkable for including among its canons citations from the Scriptures and the Fathers. (5) Storbritannien och Irland som vi behöver bara nämna den irländska samling i början av det åttonde århundradet, varifrån flera texter som skickas till kontinenten, det är anmärkningsvärt för att bland sina kanoner citat från Skriften och fäderna.

(6) The collection of the False Decretals, or the Pseudo-Isidore (about 850), is the last and most complete of the "chronological" collections, and therefore the one most used by the authors of the subsequent "systematic" collections; it is the "Hispana" or Spanish collection together with apocryphal decretals attributed to the popes of the first centuries up to the time of St. Damasus, when the authentic decretals begin. (6) Insamlingen av de falska dekretalerna eller pseudo-Isidore (ca 850), är den sista och mest kompletta av de "kronologiska" samlingar, och därför en mest används av författarna till de efterföljande "systematiska" samlingar; det är "Hispana" eller spanska samling tillsammans med apokryfiska dekretalerna hänföras till påvar de första århundradena fram till tiden för St Damasus, då de autentiska dekretalerna börjar. It exerted a very great influence. Det utövade ett mycket stort inflytande.

(7) To conclude the list of collections, where the later canonists were to garner their materials, we must mention the "Penitentials", the "Ordines" or ritual collections, the "Formularies", especially the "Liber Diurnus"; also compilations of laws either purely secular, or semi-ecclesiastical, like the "Capitularies" (qv). (7) För att avsluta listan med samlingar, där de senare canonists var att samla deras material, måste vi nämna "Penitentials", de "Ordines" eller samlingar rituella, de "formler", särskilt "Liber Diurnus", även sammanställningar lagar antingen rent sekulära, eller semi-kyrkliga, som "Capitularies" (qv). The name "capitula" or "capitularia" is given also to the episcopal ordinances quite common in the ninth century. Namnet "Capitula" eller "capitularia" ges också till den biskopliga förordningar ganska vanligt i det nionde århundradet. It may be noted that the author of the False Decretals forged also false "Capitularies", under the name of Benedict the Deacon, and false episcopal "Capitula", under the name of Angilramnus, Bishop of Metz. Det kan noteras att författaren till de falska dekretalerna smidda också falska "Capitularies", under namnet Benedikt diakonen, och falsk biskops "Capitula", under namnet Angilramnus, biskop av Metz.

C. Canonical Collections to the Time of Gratian C. Canonical samlingar till tiden för Gratianus

The Latin Church was meanwhile moving towards closer unity; the local character of canonical discipline and laws gradually disappears, and the authors of canonical collections exhibit a more personal note, ie they pick out more or less advantageously the texts, which they borrow from the "chronological" compilations, though they display as yet no critical discernment, and include many apocryphal documents, while others continue to be attributed to the wrong sources. Den latinska kyrkan under tiden rör sig mot närmare enhet, lokal karaktär kanoniska disciplin och lagar gradvis försvinner, och författarna till kanoniska samlingar uppvisar ett mer personligt plan, dvs de plocka ut mer eller mindre fördelaktigt texter som de lånar från " kronologiska "sammanställningar, även om de uppvisar ännu ingen kritisk urskillning, och inkluderar många apokryfiska dokument, medan andra fortsätter att hänföras till fel källor. They advance, nevertheless, especially when to the bare texts they add their own opinions and ideas. De framsteg ändå, speciellt när de nakna texterna de lägger sina egna åsikter och idéer. From the end of the ninth century to the middle of the twelfth these collections are very numerous; many of them are still unpublished, and some deservedly so. Från slutet av det nionde århundradet till mitten av det tolfte dessa samlingar är mycket talrika, många av dem är fortfarande opublicerade, och några välförtjänt så. We can only mention the principal ones: Vi kan bara nämna de viktigaste sådana:

A collection in twelve books, compiled in Northern Italy, and dedicated to an Archbishop Anselm, doubtless Anselm II of Milan (833-97), still unedited; it seems to have been widely used. En samling av tolv böcker, upprättad i norra Italien, och tillägnad en ärkebiskop Anselm, utan tvekan Anselm II i Milano (833-97), fortfarande oredigerad, det verkar ha varit stor utsträckning.

The "Libri duo de synodalibus causis" of Regino, Abbot of Prüm (d. 915), a pastoral visitation manual of the bishop of the diocese, edited by Wasserschleben (1840). Den "Libri duo de synodalibus causis" i Regino, abbot i Prüm (d. 915), en pastoral visitation handbok av biskopen i stiftet, redigerad av Wasserschleben (1840).

The voluminous compilation, in twenty books, of Burchard, Bishop of Worms, compiled between 1012 and 1022, entitled the "Collectarium", also "Decretum", a manual for the use of ecclesiastics in their ministry; the nineteenth book, "Corrector" or "Medicus", treats of the administration of the Sacrament of Penance, and was often current as a distinct work. Den omfångsrika sammanställning, i 20 böcker, av Burchard, biskop av Worms, sammanställts mellan 1012 och 1022, med titeln "Collectarium", även "Decretum", en handbok för användning av präster i deras ämbete, det nittonde boken "Corrector" eller "Medicus", behandlar av administrationen av sakrament botens och var ofta aktuell som en distinkt arbete. This widely circulated collection is in PL, CXL. Detta spridd samling är i PL, CXL. At the end of the eleventh century there appeared in Italy several collections favouring the reform of Gregory VII and supporting the Holy See in the in vestiture strife; some of the authors utilized for their works the Roman archives. I slutet av det elfte århundradet framträdde i Italien flera samlingar främjar reformen av Gregorius VII och stödja Heliga stolen i in vestiture striden, och några av författarna som används för sina verk den romerska arkiven.

The collection of Anselm, Bishop of Lucca (d. 1086), in thirteen books, still unedited, an influential work. Insamlingen av Anselm, biskop av Lucca (d. 1086), i tretton böcker, fortfarande oredigerade, en inflytelserik arbete.

The collection of Cardinal Deusdedit, dedicated to Pope Victor III (1087), it treats of the primacy of the pope, of the Roman clergy, ecclesiastical property, immunities, and was edited by Martinucci in 1869, more recently and better by Wolf von Glanvell (1905). Insamlingen av kardinal Deusdedit, tillägnad påven Victor III (1087), behandlar det om företräde för påven, de romerska präster, kyrkliga egendom, immunitet och redigerades av Martinucci 1869, senare och bättre av Wolf von Glanvell (1905).

The "Breviarium" of Cardinal Atto; edited by Mai, "Script. vet. nova collect.", VI, app. Den "Breviarium" av kardinal Atto, redigerad av Mai, ".. Script veterinär nova samlar in.", VI, ca. 1832. 1832.

The collection of Bonizo, Bishop of Sutri in ten books, written after 1089, still unedited. Insamlingen av Bonizo, biskop i Sutri i tio böcker, skrivna efter 1089, fortfarande oredigerad.

The collection of Cardinal Gregory, called by him "Polycarpus", in eight books, written before 1120, yet unedited. Insamlingen av kardinal Gregory, kallas av honom "Polycarpus" i åtta böcker, skrivna före 1120, men oredigerade.

In France we must mention the small collection of Abbo, Abbot of Fleury (d. 1004). I Frankrike måste vi nämna liten samling av Abbo, abbot i Fleury (d. 1004). in fifty-two chapters, in PL, CXXXIX; and especially the collections of Ives, Bishop of Chartres (d. 1115 or 1117), ie the "Collectio trium partium", the "Decretum", es pecially the "Panormia", a short compilation in eight books, extracted from the preceding two works, and widely used. i 52 kapitel, i PL, CXXXIX och särskilt samlingar Ives, biskop av Chartres (d. 1115 eller 1117), dvs "Collectio TRIUM partium", den "Decretum", es nerhet den "Panormia", en kort sammanställning av åtta böcker, ur de föregående två verk, och i stor utsträckning. The "Decretum" and the "Panormia" are in PL, CLXI. Den "Decretum" och "Panormia" är i PL, CLXI.

The unedited Spanish collection of Saragossa (Caesar-augustana) is based on these works of Ives of Chartres. Den oredigerad spanska samlingen av Zaragoza (Caesar-Augustana) bygger på dessa verk Ives i Chartres.

Finally, the "De misericordia et justitia", in three books, composed before 1121 by Algerus of Liège, a general treatise on ecclesiastical discipline, in which is fore shadowed the scholastic method of Gratian, reprinted in PL, CLXXX. Slutligen "de Misericordia et Justitia", i tre böcker, som består före 1121 genom Algerus i Liège, en allmän avhandling om kyrkliga disciplin, där är därför skuggad den skolastiska metod Gratianus, omtryckt i PL, CLXXX.

D. The "Decretum" of Gratian: the Decretists D. "Decretum" av Gratianus: de Decretists

The "Concordantia discordantium canonum", known later as "Decretum", which Gratian published at Bologna about 1148, is not, as we consider it today, a collection of canonical texts, but a general treatise, in which the texts cited are inserted to help in establishing the law. Den "Concordantia discordantium canonum", känd senare som "Decretum", som Gratianus publiceras på Bologna omkring 1148, är inte, som vi ser det idag, en samling av kanoniska texter, men en allmän avhandling, där texterna citerade införs till bidra till en så lagen. It is true that the work is very rich in texts and there is hardly a canon of any importance contained in the earlier collections (including the decisions of the Lateran Council of 1139 and recent papal decretals) that Gratian has not used. Det är sant att arbetet är mycket rik på texter och det finns knappast en kanon av någon betydelse i de tidigare samlingarna (inklusive de beslut som Laterankonciliet av 1139 och de senaste påvliga dekretalerna) som Gratianus inte har använt. His object, however, was to build up a juridical system from all these documents. Hans objekt var dock att bygga upp ett rättssystem av alla dessa dokument. Despite its imperfections, it must be admitted that the work of Gratian was as near perfection as was then possible. Trots sina brister, det måste medges att arbetet med Gratianus var så nära perfektion som då var möjligt. For that reason it was adopted at Bologna, and soon elsewhere, as the textbook for the study of canon law. Av det skälet antogs i Bologna, och snart på andra håll, som lärobok för att studera kanonisk rätt. (For an account of this collection see CORPUS JURIS CANONICI; CANONS.) We may here recall again that the "Decretum" of Gratian is not a codification, but a privately compiled treatise; further, that the building up of a general system of canon law was the work of the canonists, and not of the legislative authorities as such. (För en redogörelse av denna samling se corpus juris Canonici, kanoner.) Vi här kan påminna igen att "Decretum" av Gratianus är inte en kodifiering utan en privat sammanställd avhandling, vidare att uppbyggandet av ett allmänt system för Canon lag var arbetet i canonists, och inte av de lagstiftande myndigheterna som sådana.

Quite as the professors at Bologna commented on Justinian's "Corpus juris civilis", so they began at once to comment on Gratian's work, the personal element as well as his texts. Lika professorerna vid Bologna kommenterade Justinianus "Corpus Juris Civilis", så de började genast att kommentera Gratian arbete, den personliga delen liksom hans texter. The first commentators are called the "Decretists". De första kommentatorer kallas "Decretists". In their lectures (Latin lecturae, readings) they treated of the conclusions to be drawn from each part and solved the problems (quaestiones) arising therefrom. I sina föreläsningar (latin lecturae, avläsningar) de behandlade av de slutsatser som kan dras av varje del och löst problemen (Quaestiones) som följer därav. They synopsized their teaching in "glosses", interlinear at first, then marginal, or they composed separate treatises known as "Apparatus", "Summae", "Repetitiones", or else collected "casus", "questiones", "Margaritae", "Breviaria", etc. The principal decretists are: De synopsized sin undervisning i "skyler", Interlinear i början, sedan marginell, eller de sammansatta separata avhandlingar kallas "Utrustning", "Summae", "Repetitiones", annars samlas "casus", "questiones", "Margaritae", "Breviaria" osv De viktigaste decretists är:

Paucapalea, perhaps the first disciple of Gratian, whence, it is said, the name "palea" given to the additions to the "Decretum" (his "Summa" was edited by Schulte in 1890); Roland Bandinelli, later Alexander III (his "Summa" was edited by Thaner in 1874); Omnibonus, 1185 (see Schulte, "De Decreto ab Omnibono abbreviate", 1892); John of Faenza (d. bishop of that city in 1190); Rufinus ("Summa" edited by Singer, 1902); Stephen of Tournai (d. 1203; "Summa" edited by Schulte, 1891); the great canonist Huguccio (d. 1910; "Summa" edited by M. Gillmann); Sicard of Cremona (d. 1215); John the Teuton, really Semeca or Zemcke (d. 1245); Guido de Baysio, the "archdeacon" (of Bologna, d. 1313); and especially Bartholomew of Brescia (d. 1258), author of the "gloss" on the "Decretum" in its last form. Paucapalea, kanske den första lärjunge Gratianus, varifrån, sägs det, namnet "Palea" ges till de tillägg till "Decretum" (hans "Summa" redigerades av Schulte i 1890), Roland Bandinelli, senare Alexander III (hans "Summa" redigerades av Thaner i 1874), Omnibonus, 1185 (se Schulte, "De Decreto ab Omnibono förkorta", 1892), John av Faenza (d. biskop i den stad i 1190), Rufinus ("Summa" redigerad av Singer, 1902), Stephen av Tournai (d. 1203, "Summa" redigerad av Schulte, 1891), den stora EXPERT I KANONISK LAG Huguccio (D. 1910, "Summa" redigerad av M. Gillmann), Sicard i Cremona (d. 1215) , Johannes Germanska, verkligen Semeca eller Zemcke (D. 1245), Guido de Baysio, den "ärkediakon" (i Bologna, d. 1313.) och i synnerhet Bartholomew i Brescia (d. 1258), författare till "glans" på den "Decretum" i sin senaste form.

E. Decretals and Decretalists E. dekretalerna och Decretalists

While lecturing on Gratian's work the canonists laboured to complete and elaborate the master's teaching; with that view they collected assiduously the decretals of the popes, and especially the canons of the Ecumenical councils of the Lateran (1179, 1215); but these compilations were not intended to form a complete code, they merely centred round and supplemented Gratian's "Decretum"; for that reason these Decretals are known as the "Extravagantes", ie outside of, or extraneous to, the official collections. Medan föreläsa om Gratianus arbete de canonists arbetat för att slutföra och utveckla befälhavarens undervisning, med denna uppfattning de samlats flitigt de dekretalerna av påvarna, och särskilt normer för de ekumeniska råden i Lateranen (1179, 1215), men dessa sammanställningar var inte avsedd att bilda en komplett kod, centrerad de bara runt och kompletterat Gratianus s "Decretum", av den anledningen dessa dekretalerna är känd som "Extravagantes", dvs utanför, eller främmande för de officiella samlingar. The five collections thus made between 1190 and 1226 (see DECRETALS), and which were to serve as the basis for the work of Gregory IX, mark a distinct step forward in the evolution of canon law: whereas Gratian had inserted the texts in his own treatise, and the canonists wrote their works without including the texts, we have now compilations of supplementary texts for the purpose of teaching, but which nevertheless remain quite distinct; in addition, we at last find the legislators taking part officially in editing the collections. De fem kollektioner så som görs mellan 1190 och 1226 (se dekretalerna), och som skulle ligga till grund för arbetet med Gregorius IX, markerar en tydlig steg framåt i utvecklingen av kanonisk rätt: medan Gratianus hade in texterna i sin egen avhandling, och canonists skrev sina verk utan att ta texterna, har vi nu sammanställningar av kompletterande texter i syfte att lära, men som ändå fortfarande ganska distinkt och dessutom har vi äntligen hitta lagstiftarna deltar officiellt i redigering samlingarna. While the "Breviarium" of Bernard of Pavia, the first to exhibit the division into five books and into titles, which St. Raymund of Pennafort was later to adopt, is the work of a private individual, the "Compilatio tertia" of Innocent III in 1210, and the "Compilatio quinta" of Honorius III, in 1226, are official collections. Medan "Breviarium" av Bernard av Pavia, den första att ställa indelningen i fem böcker och i avdelningar, som St Raymund av Pennafort senare anta, är ett verk av en privatperson, den "Compilatio Tertia" av Innocentius III i 1210, och "Compilatio quinta" i Honorius III år 1226, är officiella samlingar. Though the popes, doubtless, intended only to give the professors at Bologna correct and authentic texts, they nevertheless acted officially; these collections, however, are but supplements to Gratian. Även påvarna, utan tvekan, endast avsedda att ge professorer vid Bologna korrekta och autentiska texter, agerade de ändå officiellt, dessa samlingar är dock utan tillägg till Gratianus.

This is also true of the great collection of "Decretals" of Gregory IX (see DECRETALS and CORPUS JURIS CANONICI). Detta gäller även om den stora samlingen av "dekretalerna" av Gregorius IX (se dekretalerna och corpus juris Canonici). The pope wished to collect in a more uniform and convenient manner the decretals scattered through so many different compilations; he entrusted this synopsis to his chaplain Raymund of Pennafort, and in 1234 sent it officially to the universities of Bologna and Paris. Påven ville samla in ett mer enhetligt och bekvämt sätt att dekretalerna utspridda så många olika sammanställningar, han anförtrott denna sammanfattning till sin kaplan Raymund av Pennafort, och 1234 sände det officiellt att universiteten i Bologna och Paris. He did not wish to suppress or supplant the "Decretum" of Gratian, but this eventually occurred. Han ville inte att undertrycka eller ersätta den "Decretum" av Gratianus, men så småningom uppstod. The "Decretals" of Gregory IX, though composed in great part of specific decisions, represented in fact a more advanced state of law; furthermore, the collection was sufficiently extensive to touch almost every matter, and could serve as a basis for a complete course of instruction. De "dekretalerna" av Gregorius IX, men består till stor del av särskilda beslut, representerade i själva verket en mer avancerad rättsstat, och dessutom var samlingen tillräckligt omfattande för att röra nästan varje fråga, och skulle kunna tjäna som grund för en hel kurs av undervisningen. It soon gave rise to a series of commentaries, glosses, and works, as the "Decretum" of Gratian had done, only these were more important since they were based on more recent and actual legislation. Det gav snart upphov till en rad kommentarer, läppglans, och arbeten, som "Decretum" av Gratianus hade gjort, bara dessa var viktigare eftersom de bygger på nyare och faktiska lagstiftning. The commentators of the Decretals were known as Decretalists. Kommentatorerna av dekretalerna kallades Decretalists. The author of the "gloss" was Bernard de Botone (d. 1263); the text was commented on by the most distinguished canonists; among the best known previous to the sixteenth century, we must mention: Författaren till "glans" var Bernard de Botone (D. 1263), den text kommenterades av de mest framstående canonists, bland de mest kända före det sextonde århundradet, måste vi nämna:

Bernard of Pavia ("Summa" edited by Laspeyres, 1860), Tancred, archdeacon of Bologna, d. Bernard av Pavia ("Summa" redigerad av Laspeyres, 1860), Tancred, ärkediakon i Bologna, d.. 1230 ("Summa de Matrimonio", ed. Wunderlich, 1841); Godfrey of Trani (1245); Sinibaldo Fieschi, later Innocent IV (1254), whose "Apparatus in quinque libros decre taliurn" has been frequently reprinted since 1477; Henry of Susa, later Cardinal-Bishop of Ostia (d. 1271), hence "Hostiensis"; his "Summa Hostiensis", or "Summa aurea" was one of the best known canonical works, and was printed as early as 1473; Aegilius de Fuscarariis (d. 1289); William Durandus (d. 1296, Bishop of Mende), surnamed "Speculator", on account of his important treatise on procedure, the "Speculum judiciale", printed in 1473; Guido de Baysio, the "archdeacon", already mentioned; Nicolas de Tudeschis (d. 1453), also known as "Abbes siculus" or simply "Panormitanus" (or also "Abbas junior seu modernus") to distinguish him from the "Abbas antiques", whose name is unknown and who commented on the Decretals about 1275); Nicolas left a "Lecture" on the Decretals, the Liber Sextus, and the Clementines. 1230 ("Summa de Matrimonio", ed Wunderlich, 1841.) Godfrey Tranis (1245), Sinibaldo Fieschi, senare Innocentius IV (1254), vars "apparat i quinque Libros Decré taliurn" har ofta omtryckt sedan 1477; Henrik av Susa, senare kardinal-biskop av Ostia (d. 1271), därav "Hostiensis", hans "Summa Hostiensis" eller "Summa Aurea" var en av de mest kända kanoniska verk och trycktes redan 1473, Aegilius de Fuscarariis (D. 1289), William Durandus (d. 1296, biskop av Mende), tillnamnet "Speculator", på grund av hans viktiga avhandling om förfarande, "Speculum judiciale", tryckt i 1473, Guido de Baysio, den "ärkediakon" redan nämnts, Nicolas de Tudeschis (död 1453), även känd som "Abbes Siculus" eller helt enkelt "Panormitanus" (eller också "Abbas junior Seu modernus") för att skilja honom från "Abbas antikviteter", vars namn är okänt och som kommenterade dekretalerna cirka 1275), Nicolas lämnade en "Föreläsning" på dekretalerna, den Liber Sextus, och clementiner.

For some time longer, the same method of collecting was followed; not to speak of the private compilations, the popes continued to keep up to date the "Decretals" of Gregory IX; in 1245 Innocent IV sent a collection of forty-two decretals to the universities, ordering them to be inserted in their proper places; in 1253 he forwarded the "initia" or first words of the authentic decretals that were to be accepted. Sedan en tid längre, var samma metod för att samla in följs, att inte tala om de privata sammanställningar, fortsatte påvarna att hålla dig uppdaterad på "dekretalerna" av Gregorius IX, i 1245 Innocentius IV skickade en samling av 42 dekretalerna till universiteten, beställa dem att införas på sina rätta ställen, i 1253 han vidarebefordrade "initiativ" eller första orden i de autentiska dekretalerna som skulle accepteras. Later Gregory X and Nicholas III did likewise, but with little profit, and none of these brief supplementary collections survived. Senare Gregorius X och Nicholas III gjorde detsamma, men med lite vinst, och ingen av dessa korta kompletterande samlingar överlevde. The work was again undertaken by Boniface VIII, who had prepared and published an official collection to complete the five existing books; this was known as the "Sextus" (Liber Sextus). Arbetet återigen utförts av Bonifatius VIII, som hade förberett och publicerat en officiell samling för att slutföra fem befintliga böcker, det var känt som "Sextus" (Liber Sextus). Clement V also had prepared a collection which, in addition to his own decretals, contained the decisions of the Council of Vienne (1311-12); it was published in 1317 by his successor John XXII and was called the "Clementina." Clemens V hade också förberett en samling som förutom sina egna dekretalerna innehöll beslut av rådet av Vienne (1311-1312), den publicerades 1317 av hans efterträdare John XXII och kallades "Clementina." This was the last of the medieval official collections. Detta var den sista av de medeltida officiella samlingar. Two later compilations included in the "Corpus Juris" are private works, the "Extravagantes of John XXII", arranged in 1325 by Zenzelin de Cassanis, who glossed them, and the "Extra vagantes communes", a belated collection; it was only in the edition of the "Corpus Juris" by Jean Chappuis, in 1500, that these collections found a fixed form. Två senare sammanställningar som ingår i "Corpus Juris" är privata verk, "Extravagantes av John XXII", arrangerade i 1325 av Zenzelin de Cassanis, som slätade dem, och "Extra vagantes kommuner", en senkommen samling, det var bara i upplagan av "Corpus Juris" av Jean Chappuis i 1500, att dessa samlingar hittade en fast form. The "Sextus" was glossed and commented by Joannes Andrae, called the "fons et tuba juris" (d. 1348), and by Cardinal Jean Le Moine (Joannes Monachus, d. 1313), whose works were often printed. Den "Sextus" var slätas och kommenteras av Joannes Andrae, kallad "Fons et tuba juris" (D. 1348), och av kardinal Jean Le Moine (Joannes Monachus, d.. 1313), vars verk ofta ut.

When authors speak of the "closing" of the "Corpus Juris", they do not mean an act of the popes for bidding canonists to collect new documents, much less forbidding themselves to add to the ancient collections. När författarna talar om "stängning" av "Corpus Juris", menar de inte en handling av påvarna för budgivning canonists att samla nya dokument, än mindre förbjuder sig att lägga till de gamla samlingarna. But the canonical movement, so active after Gratian's time, has ceased forever. Men den kanoniska rörelsen, så aktiv efter Gratian tid har upphört för alltid. External circumstances, it is true, the Western Schism, the troubles of the fifteenth century, the Reformation, were unfavourable to the compiling of new canonical collections; but there were more direct causes. Yttre omständigheter, det är sant, den västra schismen var problem av det femtonde århundradet, reformationen, ofördelaktig för sammanställningen av nya kanoniska samlingar, men det fanns mer direkta orsaker. The special object of the first collections of the decretals was to help settle the law, which the canonists of Bologna were trying to systematize; that is why they contain so many specific decisions, from which the authors gathered general principles; when these had been ascertained the specific decisions were of no use except for jurisprudence; and in fact the "Sextus", the "Clementinae", and the other collections contain texts only when they are the statement of a general law. Den speciella syftet med de första samlingarna av dekretalerna var att hjälpa lösa lagen, som canonists i Bologna försökte systematisera, det är därför de innehåller så många specifika beslut, från vilka författarna samlade allmänna principerna, när dessa hade konstaterats de särskilda beslut var av ingen nytta förutom rättspraxis, och i själva verket "Sextus", den "Clementinae", och de andra samlingarna innehåller texter endast när de är uttalandet av en allmän lag. Any changes deemed necessary could be made in teaching without the necessity of recasting and augmenting the already numerous and massive collections. Alla ändringar som anses nödvändiga kan göras i undervisningen utan nödvändigheten av omarbetning och utöka de redan många och massiva samlingar.

F. From the Decretals to the Present Time F. Från dekretalerna till nutid

After the fourteenth century, except for its contact with the collections we have just treated of, canon law loses its unity. Efter det fjortonde århundradet, med undantag för sin kontakt med de samlingar vi just behandlats av, förlorar kanonisk rätt sin enhet. The actual law is found in the works of the canonists rather than in any specific collection; each one gathers his texts where he can; there is no one general collection sufficient for the purpose. Den faktiska lagen finns i verk av canonists snarare än i någon specifik samling, var och en samlar hans texter där han kan, det finns ingen generell kollektion tillräcklig för ändamålet. It is not a case of confusion, but of isolation and dispersion. Det är inte en fråga om förvirring, men isolering och spridning. The sources of law later than the "Corpus Juris" are: De rättskällor senare än "Corpus Juris" är:

the decisions of councils, especially of the Council of Trent (1545-1563), which are so varied and important that by themselves they form a short code, though without much order; the constitutions of the popes, numerous but hitherto not officially collected, except the "Bullarium" of Benedict XIV (1747); the Rules of the Apostolic Chancery; the 1917 Code of Canon Law; lastly the decrees, decisions, and various acts of the Roman Congregations, jurisprudence rather than law properly so called. beslut råden, särskilt i rådet av Trent (1545-1563), som är så varierande och viktigt att själva bildar en kort kod, men utan större ordning, de konstitutioner påvarnas, många men hittills inte officiellt in, utom "Bullarium" i Benedictus XIV (1747), reglerna för den apostoliska Chancery, den 1917 kanoniska lagen, slutligen dekreten, beslut och olika former av den romerska församlingar, juridik snarare än lag i egentlig mening.

For local law we have provincial councils and diocesan statutes. För lokal lagstiftning vi har landsting och domkapitel stadgar. It is true there have been published collections of councils and Bullaria. Det är sant att det har publicerats samlingar av råd och Bullaria. Several Roman Congregations have also had their acts collected in official publications; but these are rather erudite compilations or repertories. Flera romerska församlingar har också haft sina handlingar samlats i officiella publikationer, men dessa är ganska lärda sammanställningar eller repertoarerna.

V. CODIFICATION V. KODIFIERING

The method followed, both by private individuals and the popes, in drawing up canonical collections is generally rather that of a coordinated compilation or juxtaposition of documents than codification in the modern sense of the word, ie a redaction of the laws (all the laws) into an orderly series of short precise texts. Den metod, både av privatpersoner och de påvar, i utarbetandet kanoniska samlingar är i allmänhet snarare att en samordnad sammanställning eller sammanställning av dokument än kodifiering i modern bemärkelse, det vill säga en bortredigeringsverktyg av lagarna (alla lagar) till en ordnad serie av korta precisa texter. It is true that antiquity, even the Roman law, did not offer any model different from that of the various collections, that method, however, long since ceased to be useful or possible in canon law. Det är sant att antiken, även den romerska lagen, inte erbjöd någon modell skiljer sig från de olika samlingarna, denna metod, men upphörde för länge sedan för att vara användbar eller möjligt i kanonisk rätt. After the "closing" of the "Corpus Juris" two attempts were made; the first was of little use, not being official; the second, was official, but was not brought to a successful issue. Efter "closing" i "Corpus Juris" två försök gjordes, den första var till liten nytta, inte är officiellt, den andra var officiellt, men togs inte till ett framgångsrikt fråga. In 1590 the jurisconsult Pierre Mathieu, of Lyons. År 1590 den juridiske rådgivaren Pierre Mathieu, av Lyon. published under the title "Liber septimus" a supplement to the "Corpus Juris", divided according to the order of the books and titles of the Decretals. publicerats under titeln "Liber Septimus" ett tillägg till "Corpus Juris", uppdelat i enlighet med den ordning som böcker och titlar i dekretalerna. It includes a selection of papal constitutions, from Sixtus IV to Sixtus V (1471-1590), but not the decrees of the Council of Trent. Den innehåller ett urval av påvliga konstitutioner, från Sixtus IV Sixtus V (1471-1590), men inte dekret av rådet av Trent. This compilation was of some service, and in a certain number of editions of the "Corpus Juris" was included as an appendix. Denna sammanställning var någon tjänst, och i ett visst antal utgåvor av "Corpus Juris" ingick som bilaga. As soon as the official edition of the "Corpus Juris" was published in 1582, Gregory XIII appointed a commission to bring up to date and complete the venerable collection. Så snart den officiella utgåvan av "Corpus Juris" publicerades 1582, utsåg Gregorius XIII en kommission för att ta upp aktuella och fullständiga den ärevördiga samlingen. Sixtus V hastened the work and at length Cardinal Pinelli presented to Clement VIII what was meant to be a "Liber septimus". Sixtus V påskyndade arbetet och länge Kardinal Pinelli presenteras för Clemens VIII vad var tänkt att vara en "Liber Septimus". For the purpose of further studies the pope had it printed in 1598: the pontifical constitutions and the decrees of the Council of Trent were inserted in it in the order of the Decretals. För att ytterligare studier påven hade tryckt i 1598: Påvliga konstitutioner och dekret av rådet av Trent infördes i den i ordning dekretalerna. For several reasons Clement VIII refused to approve this work and the project was definitively abandoned. Av flera skäl Clemens VIII vägrade att godkänna detta arbete och projektet slutgiltigt övergavs. Had this collection been approved it would have been as little used today as the others, the situation continuing to grow worse. Hade denna samling godkänts skulle det ha varit så lite används idag som de andra, situationen fortsätter att förvärras.

Many times during the nineteenth century, especially at the time of the Vatican Council (Collectio Lacensis, VII, 826), the bishops had urged the Holy See to draw up a complete collection of the laws in force, adapted to the needs of the day. Många gånger under artonhundratalet, särskilt i samband med Vatikankonciliet (Collectio Lacensis, VII, 826), hade biskoparna uppmanat den Heliga Stolen att utarbeta en komplett samling av de lagar som gäller, anpassade till behoven hos dagens . It is true, their requests were complied with in regard to certain matters; Pius X in his "Motu proprio" of 19 March, 1904, refers to the constitution "Apostolicae Sedis" limiting and cataloguing the censures "latae sententie", the Constitution "Officiorum", revising the laws of the Index; the Constitution "Conditre" on the religious congregations with simple vows. Det är sant, deras ansökningar iakttas när det gäller vissa frågor, Pius X i hans "Motu proprio" av 19 mars 1904, hänvisas till konstitutionen "Apostolicae Sedis" begränsa och katalogisera kritik "latae sententie", konstitutionen " Officiorum ", revidera lagar indexet, konstitutionen" Conditre "på de religiösa församlingar med enkla löften. These and several other documents were, moreover, drawn up in short precise articles, to a certain extent a novelty, and the beginning of a codification. Dessa och flera andra handlingar, dessutom upprättats i korta precisa artiklar i viss mån en nyhet, och början på en kodifiering. Pius later officially ordered a codification, in the modern sense of the word, for the whole canon law. Pius senare officiellt beställt en kodifiering, i modern bemärkelse, för hela kanonisk rätt. In the first year of his pontificate he issued the Tutu Proprio "Arduum", (De Ecclesiae legibus in unum redigendis); it treats of the complete codification and reformation of canon law. Under det första året av sitt pontifikat han utfärdade Tutu Propriet "Arduum", (De Ecclesiae legibus i Unum redigendis) den behandlar den fullständig kodifiering och reformation av kanonisk rätt. For this purpose the pope requested the entire episcopate, grouped in provinces, to make known to him the reforms they desired. För detta ändamål påven begärde hela biskopsämbetet, grupperade i provinser, att tillkännage för honom de reformer som de önskade. At the same time he appointed a commission of consultors, on whom the initial work devolved, and a commission of cardinals, charged with the study and approval of the new texts, subject later to the sanction of the sovereign pontiff. Samtidigt han tillsatt en kommission för consultors, på vem det inledande arbetet decentraliserade och en kommission av kardinaler, laddad med studien och godkännande av de nya texterna, med förbehåll senare påföljden för den suveräna påven. The plans of the various titles were confided to canonists in every country. Planerna för de olika titlar anförtrott canonists i varje land. The general idea of the Code that followed includes (after the preliminary section) four main divisions: persons, things (with subdivisions for the sacraments, sacred places and objects, etc.). Den allmänna idén av koden som följde omfattar (efter den preliminära delen) fyra divisioner: personer, saker (med underavdelningar för sakramenten, heliga platser och föremål, etc.). trials, crimes and penalties. prövningar, brott och påföljder. It is practically the plan of the "Institutiones", or manuals of canon law. Det är praktiskt taget planen för "Institutiones" eller handböcker i kanonisk rätt. The articles were numbered consecutively. Artiklarna var numrerade. This great work was finished in 1917. Detta stora verk blev klar 1917.

VI. VI. ECCLESIASTICAL LAW Kyrkans lag

The sources of canon law, and the canonical writers. Källorna till kanonisk rätt, och de kanoniska författare. give us, it is true, rules of action, each with its specific object. ge oss, det är sant, regler för åtgärder, var och en med sin specifika objekt. We have now to consider all these laws in their common abstract element, in other words Ecclesiastical Law, its characteristics and its practice. Vi har nu att överväga alla dessa lagar i deras gemensamma abstrakta element, med andra ord kyrkans lag, dess egenskaper och dess praktik. According to the excellent definition of St. Thomas (I-II:90:1) a law is a reasonable ordinance for the common good promulgated by the head of the community. Enligt den utmärkta definitionen av Thomas (I-II: 90:1) en lag är en rimlig förordning för det gemensamma bästa utfärdades av chefen för samhället. Ecclesiastical law therefore has for its author the head of the Christian community over which he has jurisdiction strictly so called; its object is the common welfare of that community, although it may cause inconvenience to individuals; it is adapted to the obtaining of the common welfare, which implies that it is physically and morally possible for the majority of the community to observe it; the legislator must intend to bind his subjects and must make known that intention clearly; finally he must bring the law under the notice of the community. Kyrkans lag har därför för sin upphovsman chefen av det kristna samfundet som han är behörig strikt så kallade, dess syfte är den gemensamma välfärd det samhället, även om det kan leda till olägenheter för enskilda, det är anpassat till erhållandet av den gemensamma välfärden , vilket innebär att det är fysiskt och moraliskt möjligt för majoriteten av samhället att observera det, lagstiftaren måste avsikt att binda sina undersåtar och måste tillkännage denna avsikt tydligt och slutligen måste han få lag enligt kallelsen till gemenskap. A law is thus distinguished from a counsel, which is optional not obligatory; from a precept, which is imposed not on the community but on individual members; and from a regulation or direction, which refers to accessory matters. En lag således särskiljas från en advokat, som är frivillig inte är obligatorisk, från en föreskrift som läggs inte på samhället, men på enskilda medlemmar, och från en förordning eller riktning, som hänvisar till tillbehör frågor.

The object therefore of ecclesiastical law is all that is necessary or useful in order that the society may attain its end, whether there be question of its organization, its working, or the acts of its individual members; it extends also to temporal things, but only indirectly. Målet därför kyrkliga lag är allt som är nödvändigt eller lämpligt för att samhället kan uppnå sitt slut, oavsett om det handlar om dess organisation, arbete eller handlingar dess enskilda medlemmar, det sträcker sig även till timliga ting, men endast indirekt. With regard to acts, the law obliges the individual either to perform or to omit certain acts; hence the distinction into "affirmative or preceptive" laws and "negative or prohibitory" laws; at times it is forced to allow certain things to be done, and we have "permissive" laws or laws of forbearance; finally, the law in addition to forbidding a given act may render it, if performed, null and void; these are "irritant" laws. När det gäller handlingar, tvingar lagen individen antingen utföra eller att utelämna vissa handlingar, varför skillnaden i "positiva eller LÄRANDE" lagar och "negativa eller förbudsskylt" lagar, ibland den tvingas att låta vissa saker att göra, och vi har "tillåtande" lagar eller av tålamod och slutligen kan lagen förutom att förbjuda en viss handling göra det, om det utförs ogiltiga, dessa är "irriterande" lagar. Laws in general, and irritant laws in particular, are not retroactive, unless such is expressly declared by the legislator to be the case. Lagar i allmänhet och lagar irriterande i synnerhet är inte retroaktiva, såvida uttryckligen deklarerats av lagstiftaren vara fallet. The publication or promulgation of the law has a double aspect: law must be brought to the knowledge of the community in order that the latter may be able to observe it, and in this consists the publication. Offentliggörande eller utfärdandet av lagen har en dubbel aspekt: ​​lag måste få kännedom om samhället så att dessa kan ha möjlighet att observera det, och i detta består publikationen. But there may be legal forms of publication, requisite and necessary, and in this consists the promulgation properly so called (see PROMULGATION). Men det kan finnas juridiska former för offentliggörande, nödvändiga och nödvändig, och i detta består utfärdandet egentlig mening (se KUNGÖRANDE). Whatever may be said about the forms used in the past, today the promulgation of general ecclesiastical laws is effected exclusively by the insertion of the law in the official publication of the Holy See, the "Acta Apostolical Sedis", in compliance with the Constitution "Promulgandi", of Pius X, dated 29 September, 1908, except in certain specifically mentioned cases. Oavsett kan sägas om de blanketter som används i det förflutna, idag utfärdandet av allmänna kyrkliga lagar åstadkommes endast genom införandet av lagen i den officiella publiceringen av den Heliga Stolen, den "Acta apostolical SEDIS", i enlighet med konstitutionen " Promulgandi ", av Pius X, daterat den 29 september 1908, utom i vissa särskilt angivna fall. The law takes effect and is binding on all members of the community as soon as it is promulgated, allowing for the time morally necessary for it to become known, unless the legislator has fixed a special time at which it is to come into force. Lagen träder i kraft och är bindande för alla medlemmar i samhället så snart det sprids, vilket för tiden moraliskt nödvändigt för att det ska bli känt, om inte lagstiftaren har fastställt en speciell tid då det är att träda i kraft.

No one is presumed to be ignorant of the law; only ignorance of fact. Ingen förutsätts vara okunniga om lagen, endast okunnighet faktum. not ignorance of law, is excusable (Reg. 1:3 jur. in VI). inte okunnighet om lagen är ursäktligt (Dnr 01:03 jur. på VI). Everyone subject to the legislator is bound in conscience to observe the law. Alla som omfattas av lagstiftaren är bunden i samvete att följa lagen. A violation of the law, either by omission or by act, is punishable with a penalty (qv). En överträdelse av lag, antingen genom försummelse eller handling, är straffbar med vite (qv). These penalties may be settled beforehand by the legislator, or they may be left to the discretion of the judge who imposes them. Dessa sanktioner får avgöras i förväg av lagstiftaren, eller så kan de överlåtas till av domaren som ställer dem. A violation of the moral law or what one's conscience judges to be the moral law is a sin; a violation of the exterior penal law, in addition to the sin, renders one liable to a punishment or penalty; if the will of the legislator is only to oblige the offender to submit to the penalty, the law is said to be "purely penal"; such are some of the laws adopted by civil legislatures, and it is generally admitted that some ecclesiastical laws are of this kind. En kränkning av den moraliska lagen eller vad samvetet bedömer vara den moraliska lagen är en synd, ett brott mot yttre straffrätten, förutom synden, gör en dömas till straff eller straff, om lagstiftarens vilja är endast att tvinga gärningsmannen att underkasta sig straff, är lagen sägs vara "rent straffrättslig", som är några av de lagar som antagits av civila lagstiftande, och det är allmänt erkänt att vissa kyrkliga lagar av detta slag. As baptism is the gate of entrance to the ecclesiastical society, all those who are baptized, even non-Catholics, are in principle subject to the laws of the Church; in practice the question arises only when certain acts of heretics and schismatics come before Catholic tribunals; as a general rule an irritant law is enforced in such a case, unless the legislator has exempted them from its observance, for instance, for the form of marriage. Eftersom dopet är porten till ingången till den kyrkliga samhället, alla som är döpta, även icke-katoliker, i princip omfattas av lagstiftningen i kyrkan, i praktiken uppstår frågan bara när vissa handlingar kättare och schismatics kommer före katolska domstolar, i regel en irriterande lagen följs i ett sådant fall, om inte lagstiftaren har undantagit dem från dess efterlevnad, till exempel för i form av äktenskapet. General laws therefore, bind all Catholics wherever they may be. Allmänna lagar därför binda alla katoliker var de kan vara. In the case of particular laws as one is subject to them in virtue of one's domicile, or even quasi-domicile, passing strangers are not subject to them, except in the case of acts performed within the territory. När det gäller särskilda lagar som en är föremål för dem i kraft av en hemort, eller till och med nästan hemvist, passerar främlingar är inte föremål för dem, utom när det gäller handlingar som utförs inom territoriet.

The role of the legislator does not end with the promulgation of the law; it is his office to explain and interpret it (declaratio, interpretatio legis). Den roll som lagstiftaren slutar inte med utfärdandet av lagen, det är hans kontor för att förklara och tolka den (UTTALA, interpretatio legis). The interpretation is "official" (authentica) or even "necessary", when it is given by the legislator or by some one authorized by him for that purpose; it is "customary", when it springs from usage or habit; it is "doctrinal", when it is based on the authority of the learned writers or the decisions of the tribunals. Tolkningen är "officiell" (autentisering) eller "nödvändigt", när den ges av lagstiftaren eller någon auktoriserad av honom för detta ändamål, det är "brukligt", när det fjädrar från användning eller vana, det är " doktrinära ", när den bygger på uppdrag av de lärda författare eller besluten av domstolar. The official interpretation alone has the force of law. Den officiella tolkningen är ensam laga kraft. According to the result, the interpretation is said to be "comprehensive, extensive, restrictive, corrective," expressions easily understood. Enligt resultatet är den tolkning sägs vara "omfattande, omfattande, begränsande, korrigerande," uttryck lätt att förstå. The legislator, and in the case of particular laws the superior, remains master of the law; he can suppress it either totally (abrogation), or partially (derogation), or he can combine it with a new law which suppresses in the first law all that is incompatible with the second (abrogation). Lagstiftaren, och i fallet med vissa lagar överlägsen förblir herre lagen, han kan undertrycka det antingen helt (avbrytande), eller delvis (undantag), eller han kan kombinera det med en ny lag som undertrycker i första lagen allt som är oförenligt med den andra (upphävandet). Laws co-exist as far as they are reconcilable; the more recent modifies the more ancient, but a particular law is not suppressed by a general law, unless the fact is stated expressly. Lagar samexisterar i den mån de är förenligt, den nyare ändrar mer antika, men en viss lag inte undertrycks genom en allmän lag, om inte det faktum anges uttryckligen. A law can also cease when its purpose and end cease, or even when it is too difficult to be observed by the generality of the subjects; it then falls into desuetude (see CUSTOM). En lag kan också upphöra när dess syfte och slut upphör, eller ens när det är för svårt att observeras av allmängiltigheten av de ämnen, den sedan faller i desuetude (se Anpassad).

In every society, but especially in a society so vast and varied as the Church, it is impossible for every law to be applicable always and in all cases. I varje samhälle, men särskilt i ett samhälle så stort och varierat som kyrkan, är det omöjligt för varje lag skall vara tillämplig alltid och i samtliga fall. Without suppressing the law, the legislator can permanently exempt from it certain persons or certain groups, or certain matters, or even extend the rights of certain subjects; all these concessions are known as privileges. Utan att undertrycka lagen kan lagstiftaren undanta permanent från det vissa personer eller vissa grupper eller vissa frågor, eller ens utsträcka rättigheter vissa ämnen, alla dessa eftergifter kallas privilegier. In the same manner the legislator can derogate from the law in special cases; this is called a dispensation. På samma sätt lagstiftaren kan avvika från lagen i särskilda fall, detta kallas en dispens. Indults or the powers that the bishops of the Catholic world receive from the Holy See, to regulate the various cases that may arise in the administration of their dioceses, belong to the category of privileges; together with the dispensations granted directly by the Holy See, they eliminate any excessive rigidity of the law, and ensure to ecclesiastical legislation a marvellous facility of application. Indults eller de befogenheter som biskoparna i den katolska världen får från Heliga stolen, för att reglera de olika fall som kan uppstå i förvaltningen av deras stift, hör till den kategori av privilegier, tillsammans med de dispenser som beviljas direkt av Heliga stolen, de eliminera överdriven stelhet av lagen och se till kyrkliga lagstiftningen en fantastisk anläggning av ansökan. Without imperilling the rights and prerogatives of the legislator, but on the contrary strengthening them, indults impress more strongly on the law of the Church that humane, broad, merciful character, mindful of the welfare of souls, but also of human weakness, which likens it to the moral law and distinguishes it from civil legislation, which is much more external and inflexible. Utan äventyrar rättigheter och lagstiftarens befogenheter, utan i stället stärka dem, indults imponera mer på lagen i kyrkan som humana, bred, barmhärtig karaktär, medveten om välfärd själar, utan också av mänsklig svaghet, som liknar till den moraliska lagen och skiljer den från det civila lagstiftningen, som är mycket mer externa och oflexibelt.

VII. VII. THE PRINCIPAL CANONISTS DE VIKTIGASTE canonists

It is impossible to draw up a detailed and systematic catalogue of all the works of special value in the study of canon law; the most distinguished canonists are the subject of special articles in this Encyclopedia. Det är omöjligt att utarbeta en detaljerad och systematisk katalog över alla verk av särskilt värde i att studera kanonisk rätt, de mest framstående canonists är föremål för särskilda artiklar i denna Encyclopedia. Those we have mentioned as commentators of the ancient canonical collections are now of interest only from an historical point of view; but the authors who have written since the Council of Trent are still read with profit; it is in their great works that we find our practical canon law. De vi har nämnt som kommentatorer i de gamla kanoniska samlingarna är nu av intresse endast i ett historiskt perspektiv, men författarna som har skrivit sedan rådet av Trent är fortfarande läses med vinst, det ligger i deras stora verk som vi finner vår praktisk kanonisk rätt. Among the authors who have written on special chapters of the "Corpus Juris", we must mention (the date refers to the first edition of the works): Bland de författare som har skrivit på särskilda kapitel i "Corpus Juris", måste vi nämna (datumet avser den första upplagan av verk):

Prospero Fagnani, the distinguished secretary of the Sacred Congregation of the Council, "Jus canonicum seu commentaria absolutissima in quinque libros Decretalium" (Rome, 1661), Manuel González Téllez (d. 1649), "Commentaria perpetua in singulos textus juris canonici" (Lyons, 16, 3); the Jesuit Paul Laymann, better known as a moral theologian, "Jus canonicum seu commentaria in libros Decretalium" (Dillingen, 1666); Ubaldo Giraldi, Clerk Regular of the Pious Schools, "Expositio juris pontificii juxta re centiorem Ecclesiae disciplinam" (Rome, 1769). Prospero Fagnani, den framstående sekreterare Sakral Congregation av rådet, "Jus canonicum Seu commentaria absolutissima i quinque Libros Decretalium" (Rom, 1661), Manuel González Téllez (död 1649), "Commentaria Perpetua i singulos Textus juris Canonici" ( Lyons, 16, 3); jesuiten Paul Laymann, mer känd som en moralisk teolog, "Jus canonicum Seu commentaria i Libros Decretalium" (Dillingen, 1666), Ubaldo Giraldi, Clerk Regelbunden av de fromma skolor, "Expositio juris pontificii juxta re centiorem Ecclesiae disciplinam "(Rom 1769).

Among the canonists who have followed the order of the titles of the Decretals: Bland de canonists som följt ordningen på titlarna på de dekretalerna:

the Benedictine Louis Engel, professor at Salzburg, "Universum jus canonicum secundum titulos libr. Decretalium" (Salzburg, 1671); the Jesuit Ehrenreich Pirhing, "Universum jus canonicum" etc. (Dillingen, 1645); the Franciscan Anaclet Reiffenstuel, "Jus canonicum universum" (Freising, 170O); the Jesuit James Wiestner, "Institutiones canonical" (Munich, 1705); the two brothers Francis and Benedict Schmier, both Benedictines and professors at Salzburg; Francis wrote "Jurisprudentia canonico-civilis" (Salzburg, 1716); Benedict: "Liber I Decretalium; Lib. II etc." Benedictine Louis Engel, professor vid Salzburg "Universum jus canonicum secundum titulos LiBr Decretalium." (Salzburg, 1671), jesuiten Ehrenreich Pirhing, "Universum jus canonicum" etc. (Dillingen, 1645), den franciskanska Anaclet Reiffenstuel, "Jus canonicum Universum "(Freising, 170O), jesuiten James Wiestner," Institutiones kanoniska "(München, 1705), de två bröderna Francis och Benedict Schmier, både benediktinerna och professorer i Salzburg, Francis skrev" Jurisprudentia Canonico-Civilis "(Salzburg, 1716), Benedict: ". Liber I Decretalium, Lib II etc." (Salzburg, 1718); the Jesuit Francis Schmalzgrueber, "Jus ecclésiasticum universum" (Dillingen, 1717); Peter Leuren, also a Jesuit, "Forum ecclesiasticum" etc. (Mainz, 1717); Vitus Pichler, a Jesuit, the successor of Schmalzgrueber, "Summa jurisprudential sacrae" (Augsburg, 1723); Eusebius Amort, a Canon Regular, "Elementa juris canonici veteris et modern)" (Ulm, 1757); Amort wrote also among other works of a very personal character; "De origine, progressu . . . indulgentiarum" (Augsburg, 1735); Carlo Sebastiano Berardi, "Commentaria in jus canonicum universum" (Turin, 1766); also his "Institutiones" and his great work "Gratiani canonesgenuini ab apocryphis discreti", (Turin, 1752); James Anthony Zallinger, a Jesuit, "Institutiones juris ecclesiastici maxime privati" (Augsburg, 1791), not so well known as his "Institutionum juris naturalis et ecclesiastici publici libri quinque" (Augsburg, 1784). (Salzburg, 1718), jesuiten Francis Schmalzgrueber, "Jus ecclésiasticum Universum" (Dillingen, 1717), Peter Leuren, även jesuit, "Forum ecclesiasticum" etc. (Mainz, 1717), Vitus Pichler, en jesuit, efterföljaren till Schmalzgrueber, "Summa rättsvetenskapliga Sacrae" (Augsburg, 1723), Eusebius Amort, en Canon Regular, "Elementa juris Canonici veteris et moderna)" (Ulm, 1757), Amort skrev också bland annat verk av en mycket personlig karaktär, "De origine , progressu ... indulgentiarum "(Augsburg, 1735), Carlo Sebastiano Berardi," Commentaria i jus canonicum Universums "(Turin, 1766), även hans" Institutiones "och hans stora arbete" Gratiani canonesgenuini ab apocryphis discreti ", (Turin, 1752), James Anthony Zallinger, en jesuit, "Institutiones juris ecclesiastici maxime privatisering" (Augsburg, 1791) inte så känd som hans "Institutionum juris naturalis et ecclesiastici publici Libri quinque" (Augsburg, 1784). This same method was followed again in the nineteenth century by Canon Filippo de Angelis, "Praelectiones juris canonici", (Rome, 1877); by his colleague Francesco Santi, "Praelectiones", (Ratisbon, 1884; revised by Martin Leitner, 1903); and E. Grand claude, "Jus canonicum" (Paris, 1882). Samma metod följdes åter på artonhundratalet av Canon Filippo de Angelis, "Praelectiones juris Canonici", (Rom, 1877), genom hans kollega Francesco Santi, "Praelectiones", (Ratisbon, 1884, reviderad av Martin Leitner, 1903) , och E. Grand Claude, "Jus canonicum" (Paris, 1882).

The plan of the "Institutiones", in imitation of Lancelotti (Perugia, 1563), has been followed by very many canonists, among whom the principal are: Planen för "Institutiones", i efterföljd av Lancelotti (Perugia, 1563), har följts av många canonists, bland vilka de viktigaste är:

the learned Antonio Agustin, Archbishop of Tarragona, "Epitome jurispontificu veteris" (Tarragona, 1587); his "De emendatione Gratiani dialogorum libri duo" (Tarragona, 1587), is worthy of mention; Claude Fleury, "Institution au droit ecclésiastique" (Paris, 1676); Zeger Bernard van Espen, "Jus ecclesiasticum universum" (Cologne, 1748); the Benedictine Dominic Schram, "Institutiones juris ecclesiastici" (Augsburg, 1774); Vincenzo Lupoli, "Juris ecclesiastici praelectiones" (Naples, 1777); Giovanni Devoti, titular Archbishop of Carthage, "Institutionum canonicarum libri quatuor" (Rome, 1785); his "Commentary on the Decretals" has only the first three books (Rome, 1803); Cardinal Soglia, "Institutiones juris privati et publici ecclesiastici" (Paris, 1859) and "Institutiones juris publici", (Loreto, 1843); D. Craisson, Vicar-General of Valence, "Manuale compendium totius juris canonici" (Poitiers, 1861). den lärde Antonio Agustin, ärkebiskop av Tarragona, "Epitome jurispontificu veteris" (Tarragona, 1587), hans "De emendatione Gratiani dialogorum Libri Duo" (Tarragona, 1587), är värt att nämna, Claude Fleury, "Institution AU droit ecclésiastique" ( Paris, 1676), Zeger Bernard van Espen, "Jus ecclesiasticum Universum" (Köln, 1748), Benedictine Dominic Schram, "Institutiones juris ecclesiastici" (Augsburg, 1774), Vincenzo Lupoli, "Juris ecclesiastici praelectiones" (Neapel, 1777) , Giovanni Devoti, ordinarie ärkebiskop av Karthago, "Institutionum canonicarum Libri Quatuor" (Rom, 1785), hans "Kommentarer till dekretalerna" har endast de tre första böckerna (Rom, 1803), kardinal Soglia, "Institutiones juris privati ​​et publici ecclesiastici "(Paris, 1859) och" Institutiones juris publici ", (Loreto, 1843), D. Craisson, kyrkoherde generaldirektör Valence," Manuale kompendium totius juris Canonici "(Poitiers, 1861).

School manuals in one or two volumes are very numerous and it is impossible to mention all. School handböcker i en eller två volymer är mycket talrika och det är omöjligt att nämna alla.

We may cite in Italy those of GC Ferrari (1847); Vecchiotti (Turin, 1867); De Camillis, (Rome, 1869); Sebastiano Sanguinetti, SJ (Rome, 1884); Carlo Lombardi (Rome, 1898); Guglielmo Sebastianelli (Rome, 1898), etc. For German speaking countries, Ferdinand Walter (Bonn, 1822); FM Permaneder, 1846; Rosshirt, 1858; George Phillips (Ratisbon, 1859: in addition to his large work in eight volumes, 1845 sq.); J. Winckler, 1862 (specially for Switzerland); S. Aichner (Brixen, 1862) specially for Austria; JF Schulte (Geissen, 1863); FH Vering (Freiburg-im-B., 1874); Isidore Silbernagl (Ratisbon, 1879); H. Laemmer (Freiburg-im-B., 188fi); Phil. Vi kan citera i Italien de GC Ferrari (1847), Vecchiotti (Turin, 1867), De Camillis, (Rom, 1869), Sebastiano Sanguinetti, SJ (Rom, 1884), Carlo Lombardi (Rom, 1898), Guglielmo Sebastianelli ( Rom 1898), etc. För tysktalande länder, Ferdinand Walter (Bonn, 1822), FM Permaneder, 1846, Rosshirt, 1858, George Phillips (Ratisbon, 1859: förutom hans stora verk i åtta volymer, 1845 sq) , J. Winckler, 1862 (speciellt för Schweiz), S. Aichner (Brixen, 1862) speciellt för Österrike, JF Schulte (Geissen, 1863), FH Vering (Freiburg-im-B., 1874), Isidore Silbernagl (Ratisbon, 1879), H. Laemmer (Freiburg-im-B., 188fi) Phil. Hergenröther (Freiburg-im-B., 1888); T. Hollweck (Freiburg-im-B.. 1905); J. Laurentius (Freiburg-im-B., 1903); DM Prummer, 1907; JB Sägmüller (Freiburg-im-B., 1904). Hergenrother (Freiburg-im-B., 1888), T. Hollweck (Freiburg-im-B. 1905.), J. Laurentius (Freiburg-im-B., 1903), DM Prummer, 1907, JB Sägmüller (Freiburg- im-B., 1904).

For France: H. Icard, Superior of Saint-Sulpice (Paris, 1867); M. Bargilliat (Paris, 1893); F. Deshayes, "Memento juris ecclesiastici" (Paris, 1897). För Frankrike: H. Icard, Superior Saint-Sulpice (Paris, 1867), M. Bargilliat (Paris, 1893), F. Deshayes, "Memento juris ecclesiastici" (Paris, 1897). In Belgium: De Braban dere (Bruges, 1903). I Belgien: De braban dere (Bruges, 1903). For English-speaking countries: Smith (New York, 1890); Gignac (Quebec, 1901); Taunton (London, 1906). För engelskspråkiga länder: Smith (New York, 1890), Gignac (Quebec, 1901), Taunton (London, 1906). For Spain: Marian Aguilar (Santo Domingo de la Calzada, 1904); Gonzales Ibarra (Valladolid, 1904). För Spanien: Marian Aguilar (Santo Domingo de la Calzada, 1904), Gonzales Ibarra (Valladolid, 1904).

There are also canonists who have written at considerable length either on the whole canon law, or on special parts of it, in their own particular manner; it is difficult to give a complete list, but we will mention: Det finns också canonists som har skrivit på betydande längd antingen på hela kanonisk rätt, eller på speciella delar av den, i sitt eget speciella sätt, det är svårt att ge en fullständig lista, men vi kommer att nämna:

Agostino Barbosa (d. 1639), whose works fill at least 30 volumes; JB Cardinal Luca (d. 1683), whose immense "Theatrum veritatis" and "Relatio curiae romance" are his most important works; Pignatelli, who has touched on all practical questions in his "Consultationes canoniccae", 11 folio volumes, Geneva, 1668; Prospero Lambertini (Pope Benedict XIV), perhaps the greatest canonist since the Council of Trent; in the nineteenth century we must mention the different writings of Dominique Bouix, 15 volumes, Paris, 1852 sq.; the "Kirchenrecht" of JF Schulte, 1856 and of Rudolf v. Scherer, 1886; and above all the great work of Franz Xavier Wernz, General of the Society of Jesus, "Jus decretalium" (Rome, 1898 sq.). Agostino Barbosa (död 1639), vars verk fyller minst 30 volymer, JB kardinal Luca (död 1683), vars enorma "Theatrum Veritatis" och "DELSER curiae romance" är hans viktigaste verk, Pignatelli, som har berört alla praktiska frågor i sin "Consultationes canoniccae", 11 folio volymer, Genève, 1668, Prospero Lambertini (påven Benedictus XIV), kanske den största EXPERT I KANONISK LAG sedan rådet av Trent, i det nittonde århundradet måste vi nämna de olika skrifter Dominique Bouix, 15 volymer, Paris, 1852 kvm, den "Kirchenrecht" av JF Schulte, 1856 och Rudolf v. Scherer, 1886, och framför allt det stora arbetet med Franz Xavier Wernz, generalsekreterare Society of Jesus "Jus decretalium" (Rom , 1898 sq).

It is impossible to enumerate the special treatises. Det är omöjligt att räkna upp de särskilda avhandlingar. Among repertoires and dictionaries, it will suffice to cite the "Prompta Bibliotheca" of the Franciscan Ludovico Ferraris (Bologna, 1746); the "Dictionnaire de droit canonique" of Durand de Maillane (Avignon, 1761), continued later by Abbé Andre (Paris, 1847) etc.; finally the other encyclopedias of ecclesiastical sciences wherein canon law has been treated. Bland repertoarer och ordböcker, räcker det att nämna "Prompta Bibliotheca" av Franciscan Ludovico Ferraris (Bologna, 1746), den "Dictionnaire de droit canonique" i Durand de Maillane (Avignon, 1761), fortsatte senare av Abbé Andre (Paris , 1847) etc. har äntligen de andra uppslagsverk av kyrkliga vetenskaper där kanonisk rätt behandlats.

On ecclesiastical public law, the best-known hand books are, with Soglia, På kyrkliga offentlig rätt, de mest kända handen böcker är, med Soglia,

TM Salzano, "Lezioni di diritto canonico pubblico et private" (Naples, 1845); Camillo Cardinal Tarquini, "Juris ecclesiastici publici institutiones" (Rome, 1860); Felice Cardinal Cavagrus, "Institutiones juris publici ecclesiastici" (Rome, 1888); Msgr. TM Salzano, "Lezioni di diritto Canonico Pubblico et privat" (Neapel, 1845), Camillo kardinal Tarquini, "Juris ecclesiastici publici Institutiones" (Rom, 1860), Felice kardinal Cavagrus, "Institutiones juris publici ecclesiastici" (Rom, 1888); Msgr. Adolfo Giobbio, "Lezioni di diplomazia ecclesiastics" (Rome, 1899); Emman. Adolfo Giobbio, "Lezioni di diplomazia präster" (Rom 1899), Emman. de la Peña y Fernéndez, "Jus publicum ecclesiasticum" (Seville, 1900). de la Peña y Fernéndez, "Jus Publicum ecclesiasticum" (Sevilla, 1900). For an historical view, the chief work is that of Pierre de Marco, Archbishop of Toulouse, "De concordia sacerdotii et imperi" (Paris, 1641). För en historisk uppfattning är den främsta verk som Pierre de Marco, ärkebiskop av Toulouse, "De Concordia sacerdotii et imperi" (Paris, 1641).

For the history of canon law considered in its sources and collections, we must mention För historien om kanonisk lag beaktas i dess källor och samlingar, måste vi nämna

the brothers Pietro and Antonio Ballerini of Verona, "De antiquis collectionibus et collectoribus canonum" (Venice, 1757); among the works of St. Leo I, in PL LIII; the matter has been recast and completed by Friedrich Maassen, "Geschichte der Quellen und der Literatur des kanonischen Rechts im Abendland", I, (Graz, 1870); for the history from the time of Gratian see JF Schulte, "Geschichte der Quellenund der Literatur des kanonischen Rechts von Gratian his zum Gegenwart" (Stuttgart, 1875 sq.), and "Die Lehre von der Quellen des katholiscen Kirchen rechts" (Giessen, 1860); Philip Schneider, "Die Lehre van den Kirchenrechtsquellen" (Ratisbon, 1892), Adolphe Tardif, "Histoire des sources du droit canonique" (Paris, 1887); Franz Laurin, "Introduc tio in Corpus Juris canonici" (Freiburg, 1889). bröderna Pietro och Antonio Ballerini av Verona, "De antiquis collectionibus et collectoribus canonum" (Venedig, 1757), bland verk av St Leo I, i PL LIII, ärendet har omarbetats och kompletteras av Friedrich Maassen, "Geschichte der Quellen und der Literatur des kanonischen Rechts im Abendland ", I, (Graz, 1870), för historia från tiden för Gratianus se JF Schulte," Geschichte der Quellenund der Literatur des kanonischen Rechts von Gratianus hans zum Gegenwart "(Stuttgart, 1875 kvm) och "Die Lehre von der Quellen des katholiscen Kirchen Rechts" (Giessen, 1860), Philip Schneider, "Die Lehre van den Kirchenrechtsquellen" (Ratisbon, 1892), Adolphe Tardif, "Histoire des källor du droit canonique" ( Paris, 1887), Franz Laurin, "införandet Tio i Corpus Juris Canonici" (Freiburg, 1889). On the history of ecclesiastical discipline and institutions, the principal work is "Ancienne et nouvelle discipline de l'Eglise" by the Oratorian Louis Thomassin (Lyons, 1676), translated into Latin by the author, "Vetus et nova discipline" (Paris, 1688). Om historia kyrkliga disciplin och institutioner, är den viktigaste arbete "Ancienne et nouvelle disciplin de l'Eglise" av Oratorian Louis Thomassin (Lyons, 1676), översatt till latin av författaren, "Vetus et nova disciplin" (Paris, 1688). One may consult with profit AJ Binterim, "Die vorzüglich sten Denkwurdigkeiten der christkatolischen Kirche" (Mainz, 1825); the "Dizionario di erudizione storico ecclesiastica" by Moroni (Venice, 1840 sq.); also JW Bickell, "Geschichte des Kirchenrechts" (Gies sen, 1843); E. Loening, "Geschichte des deutschen Kirchenrechts (Strasburg, 1878); R. Sohm, "Kirchenrecht, I: Die geschichtliche Grundlagen" (1892). Man kan rådgöra med vinst AJ Binterim, "Die Vorzüglich Sten Denkwurdigkeiten der christkatolischen Kirche" (Mainz, 1825), den "dizionario di erudizione storico ecclesiastica" av Moroni (Venedig, 1840 sq), även JW Bickell, "Geschichte des Kirchenrechts" (Gies sen, 1843), E. Loening, "Geschichte des Deutschen Kirchenrechts (Strasburg, 1878), R. Sohm," Kirchenrecht, I: Die geschichtliche Grundlagen "(1892).

Publication information Information om publikation
Written by A. Boudinhon. Skrivet av A. Boudinhon. Transcribed by David K. DeWolf. Kopierat av David K. DeWolf. The Catholic Encyclopedia, Volume IX. Den katolska encyklopedien, volym IX. Published 1910. Publicerad 1910. New York: Robert Appleton Company. New York: Robert Appleton Företag. Nihil Obstat, October 1, 1910. Nihil Obstat, 1 oktober 1910. Remy Lafort, Censor. Remy Lafort, Censor. Imprimatur. Imprimatur. +John M. Farley, Archbishop of New York + John M. Farley, ärkebiskop av New York


Canon of the Old Testament Canon i Gamla testamentet

Catholic Information Katolsk information

Overview Översikt

The word canon as applied to the Scriptures has long had a special and consecrated meaning. Ordet kanon som tillämpas för de Skriften har länge haft en speciell och invigt betydelse. In its fullest comprehension it signifies the authoritative list or closed number of the writings composed under Divine inspiration, and destined for the well-being of the Church, using the latter word in the wide sense of the theocratic society which began with God's revelation of Himself to the people of Israel, and which finds its ripe development and completion in the Catholic organism. I sin fulla förståelse det innebär den auktoritativa lista eller slutna antal skrifter består enligt gudomlig inspiration, och är avsedda för välbefinnande i kyrkan, med den senare ordet i den vida mening teokratiska samhället som började med Guds uppenbarelse av sig själv till Israels folk och som finner sin mogna utveckling och färdigställande i den katolska organismen. The whole Biblical Canon therefore consists of the canons of the Old and New Testaments. Hela bibliska Canon består därför av kanonerna i Gamla och Nya Testamentet. The Greek kanon means primarily a reed, or measuring-rod: by a natural figure it was employed by ancient writers both profane and religious to denote a rule or standard. Den grekiska kanon innebär i första hand en vass eller mätsticka: av en fysisk figuren var anställd av antika författare både profana och religiösa för att beteckna en regel eller standard. We find the substantive first applied to the Sacred Scriptures in the fourth century, by St. Athanasius; for its derivatives, the Council of Laodicea of the same period speaks of the kanonika biblia and Athanasius of the biblia kanonizomena. Vi finner den materiella först på de heliga skrifterna i det fjärde århundradet, av St Athanasius, för dess derivat, talar rådet i Laodicea av samma period kanonika Biblia och Athanasius av Biblia kanonizomena. The latter phrase proves that the passive sense of canon -- that of a regulated and defined collection -- was already in use, and this has remained the prevailing connotation of the word in ecclesiastical literature. Den senare frasen bevisar att den passiva känslan av kanon - som en reglerad och definierad samling - var redan i bruk, och det har varit den rådande klang av ordet i kyrkliga litteraturen.

The terms protocanonical and deuterocanonical, of frequent usage among Catholic theologians and exegetes, require a word of caution. Termerna protocanonical och deuterokanoniska, av frekvent användning bland katolska teologer och Exegeter, kräver ett varningens ord. They are not felicitous, and it would be wrong to infer from them that the Church successively possessed two distinct Biblical Canons. De är inte lyckad, och det skulle vara fel att dra slutsatsen dem att kyrkan successivt hade två distinkta bibliska kanon. Only in a partial and restricted way may we speak of a first and second Canon. Endast i en partiell och begränsad sätt kan vi tala om en första och andra Canon. Protocanonical (protos, "first") is a conventional word denoting those sacred writings which have been always received by Christendom without dispute. Protocanonical (Protos, "första") är en konventionell ord som betecknar de heliga skrifter som har alltid emot av kristendomen utan tvist. The protocanonical books of the Old Testament correspond with those of the Bible of the Hebrews, and the Old Testament as received by Protestants. De protocanonical böckerna i Gamla Testamentet motsvarar de av Bibeln i Hebreerbrevet, och Gamla testamentet som mottagits av protestanter. The deuterocanonical (deuteros, "second") are those whose Scriptural character was contested in some quarters, but which long ago gained a secure footing in the Bible of the Catholic Church, though those of the Old Testament are classed by Protestants as the "Apocrypha". Den deuterokanoniska (deuteros, "andra") är de vars bibliska karaktär ifrågasattes på vissa håll, men som för länge sedan fått stadigt i Bibeln för den katolska kyrkan, även om de i Gamla testamentet klassas av protestanter som "Apokryferna ". These consist of seven books: Tobias, Judith, Baruch, Ecclesiasticus, Wisdom, First and Second Machabees; also certain additions to Esther and Daniel. Dessa består av sju böcker: Tobias, Judith, Baruk, Ecclesiasticus, Visdom, första och andra Machabees, även vissa tillägg till Ester och Daniel.

It should be noted that protocanonical and deuterocanonical are modern terms, not having been used before the sixteenth century. Det bör noteras att protocanonical och deuterokanoniska är moderna termer, inte har använts före den sextonde århundradet. As they are of cumbersome length, the latter (being frequently used in this article) will be often found in the abbreviated form deutero. Eftersom de är av besvärliga längd kommer senare (som ofta används i denna artikel) kan ofta hittas i förkortad form deutero.

The scope of an article on the sacred Canon may now be seen to be properly limited regarding the process of Omfattningen av en artikel om den heliga Canon kan nu ses ordentligt begränsad avseende processen

what may be ascertained regarding the process of the collection of the sacred writings into bodies or groups which from their very inception were the objects of a greater or less degree of veneration; vad kan fastställas när det gäller processen för insamling av de heliga skrifterna i grundvattenförekomster eller grupper som från sin början var föremål för en större eller mindre grad av vördnad,

the circumstances and manner in which these collections were definitely canonized, or adjudged to have a uniquely Divine and authoritative quality; the vicissitudes which certain compositions underwent in the opinions of individuals and localities before their Scriptural character was universally established. de omständigheter och på vilket sätt dessa samlingar var definitivt canonized eller bedöms ha en unik gudomlig och auktoritativ kvalitet, växlingar som vissa kompositioner genomgick i yttrandena från individer och orter innan deras bibliska karaktär var allmänt etablerad.

It is thus seen that canonicity is a correlative of inspiration, being the extrinsic dignity belonging to writings which have been officially declared as of sacred origin and authority. Det framgår sålunda att canonicity är en motsvarande av inspiration, är den yttre värdighet tillhör skrifter som har officiellt förklarats som av heliga ursprung och auktoritet. It is antecedently very probable that according as a book was written early or late it entered into a sacred collection and attained a canonical standing. Det är antecedently mycket troligt att enligt en bok skriven tidigt eller sent det ingått en helig samling och uppnådde en kanonisk status. Hence the views of traditionalist and critic (not implying that the traditionalist may not also be critical) on the Canon parallel, and are largely influenced by, their respective hypotheses on the origin of its component members. Därför synpunkter traditionalistiska och kritiker (inte innebär att traditionalistiska inte också kan vara kritisk) på Canon parallellt och i stor utsträckning påverkas av deras respektive hypoteser om ursprunget av sina ledamöter.

THE CANON AMONG THE PALESTINIAN JEWS (PROTOCANONICAL BOOKS) DEN CANON hos palestinierna judar (PROTOCANONICAL böcker)

It has already been intimated that there is a smaller, or incomplete, and larger, or complete, Old Testament. Det har redan antytt att det finns en mindre eller ofullständig, och större, eller fullständig, Gamla testamentet. Both of these were handed down by the Jews; the former by the Palestinian, the latter by the Alexandrian, Hellenist, Jews. Båda dessa var avkunnats av judarna, den förra med den palestinska, den senare av alexandrinska, hellenistiska judar. The Jewish Bible of today is composed of three divisions, whose titles combined from the current Hebrew name for the complete Scriptures of Judaism: Hat-Torah, Nebiim, wa-Kéthubim, ie The Law, the Prophets, and the Writings. Den judiska Bibeln idag består av tre divisioner, vars titlar kombineras från nuvarande hebreiska namnet för hela skrifter judendomen: Hat-Torah, Nebiim, wa-Kéthubim, dvs Lagen, Profeterna och skrifter. This triplication is ancient; it is supposed as long-established in the Mishnah, the Jewish code of unwritten sacred laws reduced to writing, c. Denna triplication är gammal, det är tänkt så länge etablerad i Mishna, den judiska kod oskrivna heliga lagar i skrift, c.. AD 200. AD 200. A grouping closely akin to it occurs in the New Testament in Christ's own words, Luke 24:44: "All things must needs be fulfilled, which are written in the law of Moses, and in the prophets, and in the psalms concerning me". En gruppering nära besläktad med den förekommer i Nya testamentet i Kristi egna ord, Luk 24:44: "Allt måste nödvändigtvis uppfyllas, som är skrivna i Moses lag och hos profeterna och i psalmerna om mig" . Going back to the prologue of Ecclesiasticus, prefixed to it about 132 BC, we find mentioned "the Law, and the Prophets, and others that have followed them". Att gå tillbaka till prologen i Syraks, prefix till det om 132 f.Kr. finner vi nämnt "lagen och profeterna, och andra som har följt dem". The Torah, or Law, consists of the five Mosaic books, Genesis, Exodus, Leviticus, Numbers, Deuteronomy. Toran, eller lag, består av de fem Mosaic böcker, Genesis, Exodus, Leviticus, Numbers, Femte Mosebok. The Prophets were subdivided by the Jews into the Former Prophets [ie the prophetico-historical books: Josue, Judges, 1 and 2 Samuel (I and II Kings), and 1 and 2 Kings (III and IV Kings)] and the Latter Prophets (Isaias, Jeremias, Ezechiel, and the twelve minor Prophets, counted by the Hebrews as one book). Profeterna har uppdelade av judarna i forna tiders profeter [dvs de prophetico-historiska böcker: Josue, domare, 1 och 2 Samuel (I och II Kings) och 1 och 2 Kings (III och IV Kings)] och den senare profeterna (Isaias, Jeremias, Hesekiel och de tolv mindre profeterna, räknas av hebréerna som en bok). The Writings, more generally known by a title borrowed from the Greek Fathers, Hagiographa (holy writings), embrace all the remaining books of the Hebrew Bible. Skrifterna, mer allmänt känt av en titel lånad från de grekiska fäderna, Hagiograferna (heliga skrifter), omfatta alla de återstående böckerna i den hebreiska Bibeln. Named in the order in which they stand in the current Hebrew text, these are: Psalms, Proverbs, Job, Canticle of Canticles, Ruth, Lamentations, Ecclesiastes, Esther, Daniel, Esdras, Nehemias, or II Esdras, Paralipomenon. Anges i den ordning som de står i den nuvarande hebreiska texten, dessa är: Psaltaren, Ordspråksboken, Job, Höga visan, Rut, Klagovisorna, Predikaren, Ester, Daniel, Esra, Nehemias eller II Esra, Paralipomenon.

1. 1. Traditional view of the Canon of the Palestinian Jews Traditionell syn på Canon den palestinska judar

Proto-Canon Proto-Canon

In opposition to scholars of more recent views, conservatives do not admit that the Prophets and the Hagiographa represent two successive stages in the formation of the Palestinian Canon. I motsats till forskare med nyare vyer, inte medger konservativa inte att profeterna och Hagiograferna representerar två på varandra följande steg i bildandet av den palestinska Canon. According to this older school, the principle which dictated the separation between the Prophets and the Hagiographa was not of a chronological kind, but one found in the very nature of the respective sacred compositions. Enligt denna äldre skolan var den princip som dikterade avståndet mellan profeterna och Hagiograferna inte av en kronologisk slag, men en finns i natur respektive heliga kompositioner. That literature was grouped under the Ké-thubim, or Hagiographa, which neither was the direct product of the prophetical order, namely, that comprised in the Latter Prophets, nor contained the history of Israel as interpreted by the same prophetic teachers--narratives classed as the Former Prophets. Att litteraturen grupperades enligt Ke-thubim eller Hagiograferna, som varken var direkt produkt av den profetiska ordning, nämligen att innefattas i de mer sistnämnda profeterna, ej heller innehöll Israels historia som den tolkas av samma profetiska lärare - berättelser klassade som forna tiders profeter. The Book of Daniel was relegated to the Hagiographa as a work of the prophetic gift indeed, but not of the permanent prophetic office. Daniels bok förvisades till Hagiograferna som ett verk av den profetiska gåvan verkligen, men inte av den permanenta profetiska ämbete. These same conservative students of the Canon--now scarcely represented outside the Church--maintain, for the reception of the documents composing these groups into the sacred literature of the Israelites, dates which are in general much earlier than those admitted by critics. Samma konservativa studenter Canon - nu knappast representerade utanför kyrkan - bevara, för mottagning av de dokument dessa består dessa grupper i den heliga litteratur israeliterna, datum som i allmänhet mycket tidigare än de erkänt av kritiker. They place the practical, if not formal, completion of the Palestinian Canon in the era of Esdras (Ezra) and Nehemias, about the middle of the fifth century BC, while true to their adhesion to a Mosaic authorship of the Pentateuch, they insist that the canonization of the five books followed soon after their composition. De placerar praktiska, om inte formellt, slutförande av den palestinska Canon i en tid präglad av Esra (Esra) och Nehemias, i mitten av femte århundradet f.Kr., medan trogna sina vidhäftning till en mosaik författare till Moseböckerna, de insisterar på att kanoniseringen av de fem böckerna följde snart efter deras sammansättning.

Since the traditionalists infer the Mosaic authorship of the Pentateuch from other sources, they can rely for proof of an early collection of these books chiefly on Deuteronomy 31:9-13, 24-26, where there is question of a books of the law, delivered by Moses to the priests with the command to keep it in the ark and read it to the people on the feast of Tabernacles. Eftersom traditionalisterna sluta den mosaiska författare till Moseböckerna från andra källor, kan de lita på bevis av en tidig samling av dessa böcker huvudsakligen på Mosebok 31:9-13, 24-26, där det är fråga om en böcker av lagen, levereras av Moses till prästerna med kommandot för att hålla den i arken och läsa den för folket på Lövhyddohögtiden. But the effort to identify this book with the entire Pentateuch is not convincing to the opponents of Mosaic authorship. Men försök att identifiera den här boken med hela Moseböckerna är inte övertygande för motståndarna Mosaic författarskap.

The Remainder of the Palestinian-Jewish Canon Resten av den palestinsk-judiska Canon

Without being positive on the subject, the advocates of the older views regard it as highly probable that several additions were made to the sacred repertory between the canonization of the Mosaic Torah above described and the Exile (598 BC). Utan att vara positiv i frågan, förespråkarna för de äldre vyerna ser det som mycket troligt att flera tillägg gjordes till den heliga repertoar mellan helgonförklaring av den mosaiska Torah ovan beskrivna och exilen (598 f.Kr.). They cite especially Isaias, xxxiv, 16; II Paralipomenon, xxix, 30; Proverbs, xxv, 1; Daniel, ix, 2. De citerar särskilt Isaias, xxxiv, 16, II Paralipomenon, XXIX, 30, Ordspråksboken, xxv, 1, Daniel, ix, 2. For the period following the Babylonian Exile the conservative argument takes a more confident tone. För perioden efter den babyloniska fångenskapen den konservativa argumentet tar mer självsäker ton. This was an era of construction, a turning-point in the history of Israel. Detta var en tid av konstruktion, en vändpunkt i Israels historia. The completion of the Jewish Canon, by the addition of the Prophets and Hagiographa as bodies to the Law, is attributed by conservatives to Esdras, the priest-scribe and religious leader of the period, abetted by Nehemias, the civil governor; or at least to a school of scribes founded by the former. Slutförandet av den judiska Canon, genom tillsats av profeterna och Hagiograferna som organ av lagen, tillskrivs av konservativa till Esra, prästen-skrivare och religiösa ledare av perioden understödd av Nehemias, det civila guvernören, eller åtminstone till en skola av skriftlärda grundades av den tidigare. (Cf. Nehemiah 8-10; 2 Maccabees 2:13, in the Greek original.) Far more arresting in favour of an Esdrine formulation of the Hebrew Bible is a the much discussed passage from Josephus, "Contra Apionem", I, viii, in which the Jewish historian, writing about AD 100, registers his conviction and that of his coreligionists--a conviction presumably based on tradition--that the Scriptures of the Palestinian Hebrews formed a closed and sacred collection from the days of the Persian king, Artaxerxes Longiamanus (465-425 BC), a contemporary of Esdras. (Jfr Nehemja 8-10,. 2 Mackabeerboken 2:13 i den grekiska originalet) Betydligt mer fängslande till förmån för en Esdrine formulering av den hebreiska bibeln är en den omtalade passagen från Josefus, "Contra Apionem", jag, VIII , i vilken den judiska historikern, skriver om AD 100, registrerar sin övertygelse och sina religionsfränder - en övertygelse förmodligen bygger på tradition - att Skriften den palestinska hebréerna bildade en sluten och helig samling från dagarna av den persiske kungen , Artaxerxes Longiamanus (465-425 f.Kr.), en samtida med Esra. Josephus is the earliest writer who numbers the books of the Jewish Bible. Josephus är den tidigaste författare som nummer böcker den judiska bibeln. In its present arrangement this contains 40; Josephus arrived at 22 artificially, in order to match the number of letters in the Hebrew alphabet, by means of collocations and combinations borrowed in part from the Septuagint. I sin nuvarande arrangemang detta innehåller 40, Josefus kom till 22 artificiellt, för att matcha antalet bokstäver i det hebreiska alfabetet med hjälp av kollokationer och kombinationer lånade delvis från Septuaginta. The conservative exegetes find a confirmatory argument in a statement of the apocryphas Fourth Book of Esdras (xiv, 18-47), under whose legendary envelope they see an historical truth, and a further one in a reference in the Baba Bathra tract of the Babylonian Talmud to hagiographic activity on the part of "the men of the Great Synagogue", and Esdras and Nehemias. De konservativa exegeter hitta en bekräftande argument i ett uttalande från apocryphas fjärde bok Esdras (xiv, 18-47), under vars legendariska kuvert de ser en historisk sanning, och ytterligare en i en hänvisning i Baba Bathra tarmkanalen av den babyloniska Talmud till hagiografisk aktivitet hos "de män i Stora synagogan" och Esra och Nehemias.

But the Catholic Scripturists who admit an Esdrine Canon are far from allowing that Esdras and his colleagues intended to so close up the sacred library as to bar any possible future accessions. Men de katolska Scripturists som erkänner en Esdrine Canon är långt ifrån att tillåta att Esra och hans kollegor är avsedda för att stänga den heliga biblioteket att spärra eventuella framtida anslutningar. The Spirit of God might and did breathe into later writings, and the presence of the deuterocanonical books in the Church's Canon at once forestalls and answers those Protestant theologians of a preceding generation who claimed that Esdras was a Divine agent for an inviolable fixing and sealing of the Old Testament To this extent at least, Catholic writers on the subject dissent from the drift of the Josephus testimony. Guds Ande kan och gjorde andas in senare skrifter, och närvaron av de deuterokanoniska böckerna i kyrkans Canon i gång förebygger och svar de protestantiska teologer av en föregående generation som hävdade att Esra var ett gudomligt ombud för en okränkbar fixering och tätning av Gamla testamentet I detta avseende åtminstone katolska författare i ämnet oliktänkande från driften av Josephus vittnesmål. And while there is what may be called a consensus of Catholic exegetes of the conservative type on an Esdrine or quasi-Esdrine formulation of the canon so far as the existing material permitted it, this agreement is not absolute; Kaulen and Danko, favouring a later completion, are the notable exceptions among the above-mentioned scholars. Och medan det är vad som kan kallas en konsensus av katolska exegeter av den konservativa typen på en Esdrine eller nästan Esdrine formulering av kanon eftersom befintligt material tillät det, är detta avtal inte absolut, Kaulen och Danko, gynna en senare färdigställande, är de anmärkningsvärda undantagen bland de ovan nämnda forskare.

2. 2. Critical views of the formation of the Palestinian Canon Kritiska synpunkter bildandet av den palestinska Canon

Its three constituent bodies, the Law, Prophets, and Hagiographa, represent a growth and correspond to three periods more or less extended. Dess tre ingående organ, lagen, profeterna och Hagiograferna, representerar en tillväxt och motsvarar tre perioder mer eller mindre förlängd. The reason for the isolation of the Hagiographa from the Prophets was therefore mainly chronological. Anledningen till isolering av Hagiograferna från profeterna var därför främst kronologisk. The only division marked off clearly by intrinsic features is the legal element of the Old Testament, viz., the Pentateuch. Den enda division avgränsning av inre egenskaper är den juridiska delen av Gamla testamentet, dvs., Moseböckerna.

The Torah, or Law Toran, eller lag

Until the reign of King Josias, and the epoch-making discovery of "the book of the law" in the Temple (621 BC), say the critical exegetes, there was in Israel no written code of laws or other work, universally acknowledged as of supreme and Divine authority. Fram till kung Josias, och epokgörande upptäckten av "boken av lagen" i templet (621 f.Kr.), säger de kritiska Exegeter, fanns i Israel ingen skriftlig kod lagar eller andra arbeten, allmänt erkänt som av högsta och gudomlig auktoritet. This "book of the law" was practically identical with Deuteronomy, and its recognition or canonization consisted in the solemn pact entered into by Josias and the people of Juda, described in 2 Kings 23. Denna "lagbok" var praktiskt taget identisk med Mosebok, och dess erkännande eller kanonisering bestod i högtidliga pakt som ingåtts av Josias och folket i Juda, som beskrivs i 2 Kungaboken 23. That a written sacred Torah was previously unknown among the Israelites, is demonstrated by the negative evidence of the earlier prophets, by the absence of any such factor from the religious reform undertaken by Ezechias (Hezekiah), while it was the mainspring of that carried out by Josias, and lastly by the plain surprise and consternation of the latter ruler at the finding of such a work. Att en skriftlig helig Torah tidigare var okänd bland israeliterna, framgår av den negativa bevis för de tidigare profeterna, genom frånvaron av en sådan faktor från den religiösa reform som genomförs av Ezechias (Hiskia), medan det var drivkraften i den utförts av Josias, och slutligen av slätten överraskning och bestörtning av den senare härskare vid upptäckten av ett sådant verk. This argument, in fact, is the pivot of the current system of Pentateuchal criticism, and will be developed more at length in the article on the Pentateuch, as also the thesis attacking the Mosaic authorship and promulgation of the latter as a whole. Detta argument i själva verket är kärnpunkten i det nuvarande systemet för Pentateuchal kritik och kommer att utvecklas mer utförligt i artikeln om de fem Moseböckerna, som också tesen attackerar den mosaiska författarskap och utfärdandet av det senare som en helhet. The actual publication of the entire Mosaic code, according to the dominant hypothesis, did not occur until the days of Esdras, and is narrated in chapters viii-x of the second book bearing that name. Den faktiska publiceringen av hela mosaiska koden, enligt den dominerande hypotesen inte förrän dagarna av Esra och berättas i kapitlen VIII-X i den andra boken med samma namn. In this connection must be mentioned the argument from the Samaritan Pentateuch to establish that the Esdrine Canon took in nothing beyond the Hexateuch, ie the Pentateuch plus Josue. I detta sammanhang måste nämnas argumentet från samariern Moseböckerna att fastställa att Esdrine Canon tog ingenting utanför Hexateuch, dvs Moseböckerna plus Josue. (See PENTATEUCH; SAMARITANS.) (Se Moseböckerna; samariterna.)

The Nebiim, or Prophets Den Nebiim eller profeter

There is no direct light upon the time or manner in which the second stratum of the Hebrew Canon was finished. Det finns inget direkt ljus på tid eller på vilket sätt det andra skiktet av den hebreiska Canon var klar. The creation of the above-mentioned Samaritan Canon (c. 432 BC) may furnish a terminus a quo; perhaps a better one is the date of the expiration of prophecy about the close of the fifth century before Christ. Skapandet av ovan nämnda Samaritan Canon (ca 432 f.Kr.) kan ge en terminal en quo, kanske en bättre en är datumet för utgången av profetia om slutet av det femte århundradet före Kristus. For the other terminus the lowest possible date is that of the prologue to Ecclesiasticus (c. 132 BC), which speaks of "the Law", and the Prophets, and the others that have followed them". But compare Ecclesiasticus itself, chapters xlvi-xlix, for an earlier one. För det andra ändstationen lägsta möjliga datumet är att prologen till Syraks (ca 132 f.Kr.), som talar om "lagen", och profeterna, och de andra som har följt dem ". Men jämför Syraks själv, kapitel xlvi -xlix, för en tidigare en.

The Kéthubim, or Hagiographa Completes of the Jewish Canon Den Kéthubim eller Hagiograferna slutför den judiska Canon

Critical opinion as to date ranged from c. Kritisk yttrande hittills varierade från c. 165 BC to the middle of the second century of our era (Wildeboer). 165 f.Kr. till mitten av det andra århundradet av vår tideräkning (Wildeboer). The Catholic scholars Jahn, Movers, Nickes, Danko, Haneberg, Aicher, without sharing all the views of the advanced exegetes, regard the Hebrew Hagiographa as not definitely settled till after Christ. Den katolska forskare Jahn, Movers, Nickes, Danko, Haneberg, Aicher, utan att dela alla synpunkter från avancerade Exegeter, betraktar hebreiska Hagiograferna som inte fastställts slutgiltigt förrän efter Kristus. It is an incontestable fact that the sacredness of certain parts of the Palestinian Bible (Esther, Ecclesiastes, Canticle of Canticles) was disputed by some rabbis as late as the second century of the Christian Era (Mishna, Yadaim, III, 5; Babylonian Talmud, Megilla, fol. 7). Det är ett obestridligt faktum att helighet vissa delar av den palestinska Bibeln (Ester, Predikaren, Höga visan) ifrågasattes av vissa rabbiner så sent som det andra århundradet av vår tideräkning (Mishna, Yadaim, III, 5; babyloniska Talmud , Megilla, fol. 7). However differing as to dates, the critics are assured that the distinction between the Hagiographa and the Prophetic Canon was one essentially chronological. Men skiljer om datum är kritikerna säker på att skillnaden mellan Hagiograferna och den profetiska Canon var en i huvudsak kronologisk. It was because the Prophets already formed a sealed collection that Ruth, Lamentations, and Daniel, though naturally belonging to it, could not gain entrance, but had to take their place with the last-formed division, the Kéthubim. Det var på grund profeterna redan utgjorde en förseglad samling som Rut, Klagovisorna, och Daniel, men naturligtvis tillhör det, inte kunde vinna inträde, men var tvungen att ta sin plats med den sista bildade divisionen, Kéthubim.

3. 3. The Protocanonical Books and the New Testament De Protocanonical Böcker och Nya testamentet

The absence of any citations from Esther, Ecclesiastes, and Canticles may be reasonably explained by their unsuitability for New Testament purposes, and is further discounted by the non-citation of the two books of Esdras. Avsaknaden av citat från Ester, Predikaren och visan rimligen kan förklaras av deras olämplighet för Nya testamentets syften, och ytterligare diskonteras med den icke-citat av de två böcker av Esra. Abdias, Nahum, and Sophonias, while not directly honoured, are included in the quotations from the other minor Prophets by virtue of the traditional unity of that collection. Abdias, Nahum och Sophonias, inte direkt hedrad, ingår i citaten från de andra mindre profeterna på grund av den traditionella enheten i samlingen. On the other hand, such frequent terms as "the Scripture", the "Scriptures", "the holy Scriptures", applied in the New Testament to the other sacred writings, would lead us to believe that the latter already formed a definite fixed collection; but, on the other, the reference in St. Luke to "the Law and the Prophets and the Psalms", while demonstrating the fixity of the Torah and the Prophets as sacred groups, does not warrant us in ascribing the same fixity to the third division, the Palestinian-Jewish Hagiographa. Å andra sidan, så ofta termer som "Skriften", den "skrifterna", "de heliga skrifterna", tillämpas i Nya testamentet till de andra heliga skrifter skulle leda oss att tro att dessa redan bildade en klar och förfallen samling , men å andra sidan hänvisningen i Lukas till "lagen och profeterna och psalmerna", medan demonstrera oföränderlighet av Toran och profeterna som heliga grupper, inte motiverar oss tillskriva samma inspänning till den tredje divisionen, den palestinska-judiska Hagiograferna. If, as seems certain, the exact content of the broader catalogue of the Old Testament Scriptures (that comprising the deutero books) cannot be established from the New Testament, a fortiori there is no reason to expect that it should reflect the precise extension of the narrower and Judaistic Canon. Om, vilket verkar säker, det exakta innehållet i den bredare katalog över Gamla Testamentet (som omfattar deutero böcker) inte kan fastställas från Nya testamentet, i än högre grad finns det ingen anledning att förvänta sig att den ska återspegla den exakta förlängningen av smalare och Judaistic Canon. We are sure, of course, that all the Hagiographa were eventually, before the death of the last Apostle, divinely committed to the Church as Holy Scripture, but we known this as a truth of faith, and by theological deduction, not from documentary evidence in the New Testament The latter fact has a bearing against the Protestant claim that Jesus approved and transmitted en bloc an already defined Bible of the Palestinian Synagogue. Vi är säkra på, naturligtvis, att alla Hagiograferna var slut, innan döden av den sista aposteln, gudomligt engagerad i kyrkan som den Heliga Skrift, men vi vet detta som en sanning av tro, och genom teologisk avdrag, inte från skriftlig bevisning i Nya testamentet Detta senare faktum har betydelse gentemot den protestantiska påståendet att Jesus godkända och överförs i klump en redan definierad bibel från den palestinska synagogan.

4. 4. Authors and Standards of Canonicity among the Jews Författare och normer för canonicity bland judarna

Though the Old Testament reveals no formal notion of inspiration, the later Jews at least must have possessed the idea (cf. 2 Timothy 3:16; 2 Peter 1:21). Även Gamla Testamentet avslöjar någon formell föreställning om inspiration, måste de senare judarna åtminstone ha besatt idén (jfr 2 Tim 3:16, 2 Petrus 1:21). There is an instance of a Talmudic doctor distinguishing between a composition "given by the wisdom of the Holy Spirit" and one supposed to be the product of merely human wisdom. Det är ett exempel på en Talmudisk läkare att skilja mellan en sammansättning "ges av visdom den Helige Ande" och en ska vara en produkt av enbart mänsklig visdom. But as to our distinct concept of canonicity, it is a modern idea, and even the Talmud gives no evidence of it. Men som vår distinkta begrepp canonicity är det en modern idé, och även Talmud ger inga bevis för det. To characterize a book which held no acknowledged place in the divine library, the rabbis spoke of it as "defiling the hands", a curious technical expression due probably to the desire to prevent any profane touching of the sacred roll. För att karakterisera en bok som hållas erkänt plats i den gudomliga biblioteket talade rabbinerna av det som "orena händer", en nyfiken teknisk uttryck beroende förmodligen viljan att förhindra profana beröring av den heliga rullen. But though the formal idea of canonicity was wanting among the Jews the fact existed. Men trots den formella idén canonicity saknades bland judarna faktum existerade. Regarding the sources of canonicity among the Hebrew ancients, we are left to surmise an analogy. När det gäller källorna till canonicity bland de hebreiska antiken, är vi kvar att gissa en analogi. There are both psychological and historical reasons against the supposition that the Old Testament canon grew spontaneously by a kind of instinctive public recognition of inspired books. Det finns både psykologiska och historiska skäl mot antagandet att Gamla testamentets kanon växte spontant av ett slags instinktivt allmänt erkännande av inspirerade böcker. True, it is quite reasonable to assume that the prophetic office in Israel carried its own credentials, which in a large measure extended to its written compositions. Visserligen är det ganska rimligt att anta att den profetiska ämbete i Israel som sina egna meriter, vilket i stor utsträckning utvidgas till sina skriftliga kompositioner. But there were many pseduo-prophets in the nation, and so some authority was necessary to draw the line between the true and the false prophetical writings. Men det fanns många pseduo-profeter i nationen, och så några auktoritet var nödvändig för att dra gränsen mellan det verkliga och falska profetiska skrifter. And an ultimate tribunal was also needed to set its seal upon the miscellaneous and in some cases mystifying literature embraced in the Hagiographa. Och en ultimat domstol behövdes också för att ställa in dess sigill på diverse och i vissa fall mystifierande litteratur omfamnade i Hagiograferna. Jewish tradition, as illustrated by the already cited Josephus, Baba Bathra, and pseudo-Esdras data, points to authority as the final arbiter of what was Scriptural and what not. Judisk tradition, vilket illustreras av den redan citerade Josefus, Baba Bathra och pseudo-Esra data pekar på auktoritet som det slutliga avgörandet av vad som var Skriften och vad inte. The so-called Council of Jamnia (c. AD 90) has reasonably been taken as having terminated the disputes between rival rabbinic schools concerning the canonicity of Canticles. Den så kallade råd Jamnia (c. 90) har rimligen tagits ha avslutade tvister mellan rivaliserande rabbinska skolor beträffande canonicity visan. So while the intuitive sense and increasingly reverent consciousness of the faithful element of Israel could, and presumably did, give a general impulse and direction to authority, we must conclude that it was the word of official authority which actually fixed the limits of the Hebrew Canon, and here, broadly speaking, the advanced and conservative exegetes meet on common ground. Så medan den intuitiva känslan och allt vördnadsfulla medvetandet om trogna delen av Israel skulle, och förmodligen gjorde, ger en allmän impuls och riktning till auktoritet, måste vi dra slutsatsen att det var ord av offentlig makt som faktiskt fast gränserna för den hebreiska Canon , och här i stort sett de avancerade och konservativ exegetes möts på gemensam grund. However the case may have been for the Prophets, the preponderance of evidence favours a late period as that in which the Hagiographa were closed, a period when the general body of Scribes dominated Judaism, sitting "in the chair of Moses", and alone having the authority and prestige for such action. Men fallet kan ha varit för profeterna, gynnar övervikt av bevis sen period som den där Hagiograferna stängdes, en period då den allmänna kroppen av skriftlärde dominerade judendomen, sitter "i stolen Mose", och ensam ha myndigheten och prestige för en sådan åtgärd. The term general body of Scribes has been used advisedly; contemporary scholars gravely suspect, when they do not entirely reject, the "Great Synagogue" of rabbinic tradition, and the matter lay outside the jurisdiction of the Sanhedrim. Begreppet allmänna kropp skriftlärde har använts avsiktligt, samtida forskare allvarligt misstänker, när de inte helt förkasta den "stora synagogan" i rabbinsk tradition, och ärendet ligger utanför jurisdiktion Sanhedrim.

As a touchstone by which uncanonical and canonical works were discriminated, an important influence was that of the Pentateuchal Law. Som en prövosten med vilken uncanonical och kanoniska verk diskriminerade, var en viktig påverkan som den Pentateuchal lagen. This was always the Canon par excellence of the Israelites. Detta var alltid Canon par excellence för israeliterna. To the Jews of the Middle Ages the Torah was the inner sanctuary, or Holy of Holies, while the Prophets were the Holy Place, and the Kéthubim only the outer court of the Biblical temple, and this medieval conception finds ample basis in the pre-eminence allowed to the Law by the rabbis of the Talmudic age. Till judarna av medeltiden Torah var koret, eller allra heligaste, medan profeterna var den heliga plats och Kéthubim endast den yttre förgården den bibliska templet, och denna medeltida uppfattning finner gott stöd i pre- eminens får lagen av rabbinerna i talmudiska ålder. Indeed, from Esdras downwards the Law, as the oldest portion of the Canon, and the formal expression of God's commands, received the highest reverence. Faktum från Esra nedåt lagen, som den äldsta delen av Canon, och det formella uttrycket för Guds bud, fick den högsta vördnad. The Cabbalists of the second century after Christ, and later schools, regarded the other section of the Old Testament as merely the expansion and interpretation of the Pentateuch. Den kabbalisterna av det andra århundradet efter Kristus, och senare skolor betraktade den andra delen av Gamla testamentet som endast utvidgning och tolkning av Moseböckerna. We may be sure, then, that the chief test of canonicity, at least for the Hagiographa, was conformity with the Canon par excellence, the Pentateuch. Vi kan vara säkra då att chefen testet av canonicity, åtminstone för Hagiograferna var förenlig med Canon par excellence, Moseböckerna. It is evident, in addition, that no book was admitted which had not been composed in Hebrew, and did not possess the antiquity and prestige of a classic age, or name at least. Det är uppenbart, dessutom att ingen bok medgavs som inte hade komponerat i hebreiska, och inte har antiken och prestige en klassisk ålder eller namn åtminstone. These criteria are negative and exclusive rather than directive. Dessa kriterier är negativa och exklusiva snarare än direktiv. The impulse of religious feeling or liturgical usage must have been the prevailing positive factors in the decision. Impulsen av religiös känsla eller liturgiskt bruk måste ha varit den rådande positiva faktorer i beslutet. But the negative tests were in part arbitrary, and an intuitive sense cannot give the assurance of Divine certification. Men de negativa tester var delvis godtyckliga, och en intuitiv känsla kan inte ge försäkran om gudomliga certifiering. Only later was the infallible voice to come, and then it was to declare that the Canon of the Synagogue, though unadulterated indeed, was incomplete. Först senare var ofelbar rösten att komma, och då var det att förklara att Canon i synagogan, men oförfalskad faktiskt var ofullständig.

THE CANON AMONG THE ALEXANDRIAN JEWS (DEUTEROCANONICAL BOOKS) DEN CANON BLAND den alexandrinska judar (deuterokanoniska böckerna)

The most striking difference between the Catholic and Protestant Bibles is the presence in the former of a number of writings which are wanting in the latter and also in the Hebrew Bible, which became the Old Testament of Protestantism. Den mest slående skillnaden mellan de katolska och protestantiska biblarna är närvaron i den tidigare av ett antal skrifter som saknas i den senare och även i den hebreiska Bibeln, som blev Gamla testamentet för protestantismen. These number seven books: Tobias (Tobit), Judith, Wisdom, Ecclesiasticus, Baruch, I and II Machabees, and three documents added to protocanonical books, viz., the supplement to Esther, from x, 4, to the end, the Canticle of the Three Youths (Song of the Three Children) in Daniel, iii, and the stories of Susanna and the Elders and Bel and the Dragon, forming the closing chapters of the Catholic version of that book. Dessa nummer sju böcker:. Tobias (Tobit), Judith, vishet, Jesus Syraks, Baruk, I och II Machabees, och tre dokument läggs till protocanonical böcker, nämligen, tillägget till Ester, från x, 4, till slutet, det Canticle de tre ungdomar (Song av de tre barnen) i Daniel, III och berättelser om Susanna och de äldste och Bel och Draken, bildar de sista kapitlen i den katolska versionen av boken. Of these works, Tobias and Judith were written originally in Aramaic, perhaps in Hebrew; Baruch and I Machabees in Hebrew, while Wisdom and II Machabees were certainly composed in Greek. Av dessa arbeten var Tobias och Judith skriven ursprungligen på arameiska, kanske på hebreiska, Baruch och jag Machabees på hebreiska, medan Wisdom och II Machabees var verkligen sammansatta på grekiska. The probabilities favour Hebrew as the original language of the addition to Esther, and Greek for the enlargements of Daniel. Sannolikheten gynnar hebreiska som den ursprungliga språk utöver Ester och grekiska för utvidgningar Daniel.

The ancient Greek Old Testament known as the Septuagint was the vehicle which conveyed these additional Scriptures into the Catholic Church. Den antika grekiska Gamla testamentet kallas Septuaginta var det fordon som transporterade dessa ytterligare skrifter i den katolska kyrkan. The Septuagint version was the Bible of the Greek-speaking, or Hellenist, Jews, whose intellectual and literary centre was Alexandria (see SEPTUAGINT). Septuaginta versionen var Bibeln den grekisktalande eller hellenistiska judar, vars intellektuella och litterära centrum var Alexandria (se Septuaginta). The oldest extant copies date from the fourth and fifth centuries of our era, and were therefore made by Christian hands; nevertheless scholars generally admit that these faithfully represent the Old Testament as it was current among the Hellenist or Alexandrian Jews in the age immediately preceding Christ. Den äldsta bevarade kopior är från fjärde och femte århundradena av vår tideräkning, och gjordes därför av kristna händer, trots forskare i allmänhet erkänna att dessa troget representerar Gamla Testamentet som det var ström bland hellenistiska eller alexandrinska judar i åldern omedelbart före Kristus . These venerable manuscripts of the Septuagint vary somewhat in their content outside the Palestinian Canon, showing that in Alexandrian-Jewish circles the number of admissible extra books was not sharply determined either by tradition or by authority. Dessa vördnadsvärda manuskript av Septuaginta varierar något till sitt innehåll utanför den palestinska Canon, visar att i alexandrinska-judiska kretsar antalet tillåtliga extra böcker inte skarpt fastställt varken genom tradition eller genom auktoritet. However, aside from the absence of Machabees from the Codex Vaticanus (the very oldest copy of the Greek Old Testament), all the entire manuscripts contain all the deutero writings; where the manuscript Septuagints differ from one another, with the exception noted, it is in a certain excess above the deuterocanonical books. Men bortsett från avsaknaden av Machabees från Codex Vaticanus (de allra äldsta kopian av det grekiska Gamla testamentet), alla hela manuskript innehåller alla deutero skrifter, där manuskriptet Septuagints skiljer sig från varandra, med undantag konstaterade, är det i en viss överskott över de deuterokanoniska böckerna. It is a significant fact that in all these Alexandrian Bibles the traditional Hebrew order is broken up by the interspersion of the additional literature among the other books, outside the law, thus asserting for the extra writings a substantial equality of rank and privilege. Det är ett viktigt faktum att i alla dessa alexandrinska biblar den traditionella hebreiska ordningen bryts upp av inslag av den extra litteratur bland de andra böckerna, utanför lagen, vilket hävda för de extra skrifterna en betydande jämlikhet i rang och privilegium.

It is pertinent to ask the motives which impelled the Hellenist Jews to thus, virtually at least, canonize this considerable section of literature, some of it very recent, and depart so radically from the Palestinian tradition. Det är relevant att fråga de motiv som drev de hellenistiska judarna att sålunda nästan åtminstone kanonisera denna betydande del av litteratur, en del av det allra senaste, och avgår så radikalt från den palestinska traditionen. Some would have it that not the Alexandrian, but the Palestinian, Jews departed from the Biblical tradition. Vissa vill ha det som inte alexandrinska, men den palestinska judar avvikit från den bibliska traditionen. The Catholic writers Nickes, Movers, Danko, and more recently Kaulen and Mullen, have advocated the view that originally the Palestinian Canon must have included all the deuterocanonicals, and so stood down to the time of the Apostles (Kaulen, c. 100 BC), when, moved by the fact that the Septuagint had become the Old Testament of the Church, it was put under ban by the Jerusalem Scribes, who were actuated moreover (thus especially Kaulen) by hostility to the Hellenistic largeness of spirit and Greek composition of our deuterocanonical books. De katolska författare Nickes, Movers, Danko, och på senare tid Kaulen och Mullen, har förespråkat uppfattningen att ursprungligen den palestinska Canon måste ha inkluderat alla deuterocanonicals, och så stod ner till apostlarnas tid (Kaulen, c.. 100 f.Kr.) , när rörd av det faktum att Septuaginta hade blivit Gamla testamentet i kyrkan, det var satt under förbudet av Jerusalem skriftlärde, som var aktiveras dessutom (alltså speciellt Kaulen) genom fientlighet mot den hellenistiska largeness av ande och grekiska sammansättning av våra deuterokanoniska böcker. These exegetes place much reliance on St. Justin Martyr's statement that the Jews had mutilated Holy Writ, a statement that rests on no positive evidence. Dessa exegeter lägger mycket tillit till Justinus Martyren påstående att judarna hade skadade heliga skrift, ett uttalande som vilar på något positivt bevis. They adduce the fact that certain deutero books were quoted with veneration, and even in a few cases as Scriptures, by Palestinian or Babylonian doctors; but the private utterances of a few rabbis cannot outweigh the consistent Hebrew tradition of the canon, attested by Josephus--although he himself was inclined to Hellenism--and even by the Alexandrian-Jewish author of IV Esdras. De anföra att vissa deutero böcker citerade med vördnad, och även i några fall som Skrifterna, av palestinska eller babyloniska läkare, men de privata uttalanden av några rabbiner kan inte uppväga en konsekvent hebreiska tradition kanon, intygas av Josephus, -trots att han själv var benägen att hellenismen - och även av den alexandrinska-judiska författare av IV Esra. We are therefore forced to admit that the leaders of Alexandrian Judaism showed a notable independence of Jerusalem tradition and authority in permitting the sacred boundaries of the Canon, which certainly had been fixed for the Prophets, to be broken by the insertion of an enlarged Daniel and the Epistle of Baruch. Vi är därför tvungna att erkänna att ledarna för alexandrinska judendomen visade ett anmärkningsvärt oberoende av Jerusalems traditionen och auktoritet i att tillåta de heliga gränserna för Canon, som verkligen hade fastställts för Profeterna, brytas genom införandet av ett utvidgat Daniel och episteln av Baruch. On the assumption that the limits of the Palestinian Hagiographa remained undefined until a relatively late date, there was less bold innovation in the addition of the other books, but the wiping out of the lines of the triple division reveals that the Hellenists were ready to extend the Hebrew Canon, if not establish a new official one of their own. Om man antar att gränserna för den palestinska Hagiograferna förblev odefinierade tills en relativt sen tidpunkt, det var mindre fet innovation i tillägget av de andra böckerna, men utplåna de linjer tredubbla uppdelningen visar att hellenisterna var redo att förlänga hebreiska Canon, om inte etablera en ny officiell en av sina egna.

On their human side these innovations are to be accounted for by the free spirit of the Hellenist Jews. På deras mänskliga sida dessa innovationer ska redovisas av den fria anden av hellenistiska judar. Under the influence of Greek thought they had conceived a broader view of Divine inspiration than that of their Palestinian brethren, and refused to restrict the literary manifestations of the Holy Ghost to a certain terminus of time and the Hebrew form of language. Under inflytande av den grekiska trodde att de hade tänkt en bredare syn på gudomlig inspiration än sina palestinska bröder, och vägrade att begränsa litterära yttringar av den Helige Anden till en viss terminal tid och hebreiska formen av språket. The Book of Wisdom, emphatically Hellenist in character, presents to us Divine wisdom as flowing on from generation to generation and making holy souls and prophets (vii, 27, in the Greek). Salomos vishet, eftertryck HELLENIST karaktär, presenterar för oss gudomlig vishet som strömmar från generation till generation och göra heliga själar och profeter (vii, 27, i den grekiska). Philo, a typical Alexandrian-Jewish thinker, has even an exaggerated notion of the diffusion of inspiration (Quis rerum divinarum hæres, 52; ed. Lips., iii, 57; De migratione Abrahæ, 11,299; ed. Lips. ii, 334). Philo, en typisk alexandrinska-judisk tänkare, har även en överdriven föreställning om spridningen av inspiration (Quis Rerum divinarum hæres, 52, red. Lips, III, 57,. De Migratione Abrahæ, 11.299,.. Ed Lips ii, 334) . But even Philo, while indicating acquaintance with the deutero literature, nowhere cites it in his voluminous writings. Men även Philo, samtidigt indikerar bekantskap med deutero litteratur, ingenstans nämner det i hans omfångsrika skrifter. True, he does not employ several books of the Hebrew Canon; but there is a natural presumption that if he had regarded the additional works as being quite on the same plane as the others, he would not have failed to quote so stimulating and congenial a production as the Book of Wisdom. Sant, inte använder han inte flera böcker i den hebreiska Canon, men det finns en naturlig presumtion att om han hade betraktat kompletterande arbeten som helt på samma plan som de andra, skulle han inte ha underlåtit att citera så stimulerande och tilltalande en produktion som Salomos vishet. Moreover, as has been pointed out by several authorities, the independent spirit of the Hellenists could not have gone so far as to setup a different official Canon from that of Jerusalem, without having left historical traces of such a rupture. Dessutom, vilket har påpekats av flera myndigheter, kan den oberoende andan hellenisterna inte ha gått så långt att installera en annan officiell Canon från Jerusalem, utan att ha vänster historiska spår av en sådan spricka. So, from the available data we may justly infer that, while the deuterocanonicals were admitted as sacred by the Alexandrian Jews, they possessed a lower degree of sanctity and authority than the longer accepted books, ie, the Palestinian Hagiographa and the Prophets, themselves inferior to the Law. Så från tillgängliga data kan vi med rätta dra slutsatsen att medan deuterocanonicals togs in som helig av alexandrinska judarna, hade de en lägre grad av helighet och auktoritet än längre accepterade böcker, dvs den palestinska Hagiograferna och profeterna själva sämre till lagen.

THE CANON OF THE OLD TESTAMENT IN THE CATHOLIC CHURCH Canon av Gamla Testamentet i den katolska kyrkan

The most explicit definition of the Catholic Canon is that given by the Council of Trent, Session IV, 1546. Den tydligaste definitionen av den katolska Canon som ges av rådet av Trent, Session IV, 1546. For the Old Testament its catalogue reads as follows: För Gamla testamentet sin katalog har följande lydelse:

The five books of Moses (Genesis, Exodus, Leviticus, Numbers, Deuteronomy), Josue, Judges, Ruth, the four books of Kings, two of Paralipomenon, the first and second of Esdras (which latter is called Nehemias), Tobias, Judith, Esther, Job, the Davidic Psalter (in number one hundred and fifty Psalms), Proverbs, Ecclesiastes, the Canticle of Canticles, Wisdom, Ecclesiasticus, Isaias, Jeremias, with Baruch, Ezechiel, Daniel, the twelve minor Prophets (Osee, Joel, Amos, Abdias, Jonas, Micheas, Nahum, Habacue, Sophonias, Aggeus, Zacharias, Malachias), two books of Machabees, the first and second. De fem Moseböckerna (Genesis, Exodus, Leviticus, Numbers, Mosebok), Josue, domare, Ruth, de fyra Kungaboken, två av Paralipomenon, första och andra av Esra (som senare kallas Nehemias), Tobias, Judith , Ester, Job, Davids Psalter (i antal 150 psalmer), Ordspråksboken, Predikaren, Höga visan, vishet, Jesus Syraks, Isaias, Jeremias, med Baruk, Hesekiel, Daniel, de tolv mindre profeterna (Osee, Joel , Amos, Abdias, Jonas, Micheas, Nahum, Habacue, Sophonias, Aggeus, Sakarias, Malachias), två böcker Machabees, första och andra.

The order of books copies that of the Council of Florence, 1442, and in its general plan is that of the Septuagint. Ordningen av böcker kopior av den Florens, 1442, och i sin allmänna plan är att av Septuaginta. The divergence of titles from those found in the Protestant versions is due to the fact that the official Latin Vulgate retained the forms of the Septuagint. Avvikelsen av titlar från de som finns i de protestantiska versionerna beror på det faktum att den officiella latinska Vulgata behöll formerna för Septuaginta.

A. THE OLD TESTAMENT CANON (INCLUDING THE DEUTEROS) IN THE NEW TESTAMENT A. Gamla Testamentets kanon (INKLUSIVE deuteros) i Nya testamentet

The Tridentine decrees from which the above list is extracted was the first infallible and effectually promulgated pronouncement on the Canon, addressed to the Church Universal. Den tridentinska dekret från vilken Listan ovan utvinns var det första ofelbara och effectually utfärdades uttalande om Canon, adresserat till kyrkan Universal. Being dogmatic in its purport, it implies that the Apostles bequeathed the same Canon to the Church, as a part of the depositum fedei. Att vara dogmatisk i sin innebörd, innebär det att apostlarna testamenterade samma Canon till kyrkan, som en del av depositum fedei. But this was not done by way of any formal decision; we should search the pages of the New Testament in vain for any trace of such action. Men detta skedde genom något formellt beslut, vi borde söka sidorna i Nya Testamentet förgäves efter något spår av en sådan åtgärd. The larger Canon of the Old Testament passed through the Apostles' hands to the church tacitly, by way of their usage and whole attitude toward its components; an attitude which, for most of the sacred writings of the Old Testament, reveals itself in the New, and for the rest, must have exhibited itself in oral utterances, or at least in tacit approval of the special reverence of the faithful. Den större Canon i Gamla testamentet som passerat genom apostlarnas händer till kyrkan underförstått, genom sin användning och hela inställning till dess komponenter, en attityd som för de flesta av de heliga skrifterna i Gamla testamentet, visar sig i den nya , och resten, måste ha ställt sig i muntliga yttranden, eller åtminstone i tyst godkännande av den speciella vördnad av de troende. Reasoning backward from the status in which we find the deutero books in the earliest ages of post-Apostolic Christianity, we rightly affirm that such a status points of Apostolic sanction, which in turn must have rested on revelation either by Christ or the Holy Spirit. Resonemang bakåt från status som vi hittar deutero böcker i de tidigaste åldrarna efter apostoliska kristendomen, hävdar vi med rätta att en sådan status punkter apostoliska sanktion som i sin tur måste ha vilat på uppenbarelse antingen Kristus eller den Helige Ande. For the deuterocanonicals at least, we needs must have recourse to this legitimate prescriptive argument, owing to the complexity and inadequacy of the New Testament data. För deuterocanonicals åtminstone behöver måste vi tillgripa detta legitima normativa argument, på grund av komplexiteten och otillräckliga Nya testamentets uppgifter.

All the books of the Hebrew Old Testament are cited in the New except those which have been aptly called the Antilegomena of the Old Testament, viz., Esther, Ecclesiastes, and Canticles; moreover Esdras and Nehemias are not employed. Alla böckerna i den hebreiska Gamla Testamentet citeras i Nya utom de som har träffande kallat antilegomena i Gamla testamentet, nämligen, Ester, Predikaren och visan,. Dessutom Esra och Nehemias är inte anställda. The admitted absence of any explicit citation of the deutero writings does not therefore prove that they were regarded as inferior to the above-mentioned works in the eyes of New Testament personages and authors. Den medgav inte finns någon uttrycklig citat av deutero skrifter därför inte bevisa att de betraktades som underlägsna de ovan nämnda verken i ögonen på Nya Testamentets personligheter och författare. The deutero literature was in general unsuited to their purposes, and some consideration should be given to the fact that even at its Alexandrian home it was not quoted by Jewish writers, as we saw in the case of Philo. Den deutero litteraturen var i allmänhet olämplig för sina syften, och viss hänsyn bör tas till det faktum att även vid Alexandria hemma inte citerades av judiska författare, som vi såg i fallet Philo. The negative argument drawn from the non-citation of the deuterocanonicals in the New Testament is especially minimized by the indirect use made of them by the same Testament. Den negativa argument dras från den icke-citat av deuterocanonicals i Nya testamentet är särskilt minimeras genom indirekta användningen av dem med samma testamentet. This takes the form of allusions and reminiscences, and shows unquestionably that the Apostles and Evangelists were acquainted with the Alexandrian increment, regarded its books as at least respectable sources, and wrote more or less under its influence. Detta sker i form av anspelningar och hågkomster, och visar otvivelaktigt att apostlarna och evangelisterna var bekanta med den alexandrinska steg, betraktade dess böcker som åtminstone respektabla källor och skrev mer eller mindre under dess inflytande. A comparison of Hebrews, xi and II Machabees, vi and vii reveals unmistakable references in the former to the heroism of the martyrs glorified in the latter. En jämförelse av Hebreerbrevet, xi och II Machabees, avslöjar VI och VII omisskännliga referenser i den förra till den heroism martyrerna förhärligad i den senare. There are close affinities of thought, and in some cases also of language, between 1 Peter 1:6-7, and Wisdom 3:5-6; Hebrews 1:3, and Wisdom 7:26-27; 1 Corinthians 10:9-10, and Judith 8:24-25; 1 Corinthians 6:13, and Ecclesiasticus 36:20. Det är nära släktskap i tanken och i vissa fall även av språk, mellan 1 Petrus 1:6-7, och vishet 3:5-6, Heb 1:3 och vishet 7:26-27, 1 Kor 10:09 -10, och Judith 8:24-25, 1 Kor 6:13, och Syraks 36:20.

Yet the force of the direct and indirect employment of Old Testament writings by the New is slightly impaired by the disconcerting truth that at least one of the New Testament authors, St. Jude, quotes explicitly from the "Book of Henoch", long universally recognized as apocryphal, see verse 14, while in verse 9 he borrows from another apocryphal narrative, the "Assumption of Moses". Men kraften i direkta och indirekta sysselsättning Gamla testamentets skrifter från Nya är något försämras av förbryllande sanningen att minst en av de nytestamentliga författarna, St Jude, citerar uttryckligen från "Book of Henoch", långt allmänt erkända som apokryfiska, se vers 14, medan i vers 9 han lånar från en annan apokryfisk berättelse, den "Övertagande av Moses". The New Testament quotations from the Old are in general characterized by a freedom and elasticity regarding manner and source which further ten to diminish their weight as proofs of canonicity. Nya testamentet citat från Gamla i allmänhet präglas av en frihet och elasticitet i fråga sätt och källa som ytterligare tio att minska sin vikt som bevis för canonicity. But so far as concerns the great majority of the Palestinian Hagiographa--a fortiori, the Pentateuch and Prophets--whatever want of conclusiveness there may be in the New Testament, evidence of their canonical standing is abundantly supplemented from Jewish sources alone, in the series of witnesses beginning with the Mishnah and running back through Josephus and Philo to the translation of the above books for the Hellenist Greeks. Men så långt som gäller den stora majoriteten av den palestinska Hagiograferna - i ännu högre grad, de fem Moseböckerna och profeterna - vad brist på bevisvärdet kan finnas i Nya testamentet, är ett bevis på deras kanoniska ställning rikligen kompletterat från judiska källor ensam, i serie av vittnen som börjar med Mishna och kör tillbaka genom Josephus och Philo till översättningen av ovanstående böcker för de hellenistiska grekerna. But for the deuterocanonical literature, only the last testimony speaks as a Jewish confirmation. Men för de deuterokanoniska litteraturen talar endast den sista vittnesbörd som en judisk bekräftelse. However, there are signs that the Greek version was not deemed by its readers as a closed Bible of definite sacredness in all its parts, but that its somewhat variable contents shaded off in the eyes of the Hellenists from the eminently sacred Law down to works of questionable divinity, such as III Machabees. Det finns dock tecken på att den grekiska versionen inte ansågs av sina läsare som en sluten bibel bestämd helighet i alla dess delar, men att dess något varierande innehåll skuggade av i ögon hellenisterna från högsta grad heliga lagen ner till verk av tveksamt gudomlighet, såsom III Machabees.

This factor should be considered in weighing a certain argument. Denna faktor bör beaktas vid vägning en viss argument. A large number of Catholic authorities see a canonization of the deuteros in a supposed wholesale adoption and approval, by the Apostles, of the Greek, and therefore larger, Old Testament The argument is not without a certain force; the New Testament undoubtedly shows a preference for the Septuagint; out of the 350 texts from the Old Testament, 300 favour the language of the Greek version rather than that of the Hebrew. Ett stort antal katolska myndigheter ser en kanonisering av deuteros i en påstådd grossist antagande och godkännande av apostlarna, Greklands och därmed större, Gamla testamentet Argumentet är inte utan en viss kraft, Nya Testamentet utan tvekan visar en preferens för Septuaginta, av de 350 texter från Gamla testamentet, 300 favör språk den grekiska versionen snarare än hebreiska. But there are considerations which bid us hesitate to admit an Apostolic adoption of the Septuagint en bloc. Men det finns överväganden som bjuder oss tvekar att erkänna en apostolisk antagande av Septuaginta klump. As remarked above, there are cogent reasons for believing that it was not a fixed quantity at the time. Som påpekades ovan finns det övertygande skäl att tro att det inte var en bestämd mängd på den tiden. The existing oldest representative manuscripts are not entirely identical in the books they contain. De befintliga äldsta representativa manuskripten är inte helt identiska i de böcker de innehåller. Moreover, it should be remembered that at the beginning of our era, and for some time later, complete sets of any such voluminous collection as the Septuagint in manuscript would be extremely rare; the version must have been current in separate books or groups of books, a condition favourable to a certain variability of compass. Dessutom bör man komma ihåg att i början av vår tideräkning, och en tid senare skulle kompletta uppsättningar av sådan omfattande samling som Septuaginta i manuskript vara ytterst sällsynt, den version måste ha varit strömmen i separata böcker eller grupper av böcker , ett tillstånd som gynnar en viss variabilitet kompass. So neither a fluctuating Septuagint nor an inexplicit New Testament conveys to us the exact extension of the pre-Christian Bible transmitted by the Apostles to the Primitive Church. Så varken fluktuerande Septuaginta eller ett OBESTÄMD Nya Testamentet förmedlar till oss den exakta förlängningen av den förkristna Bibeln överförs av apostlarna till den ursprungliga kyrkan. It is more tenable to conclude to a selective process under the guidance of the Holy Ghost, and a process completed so late in Apostolic times that the New Testament fails to reflect its mature result regarding either the number or note of sanctity of the extra-Palestinian books admitted. Det är mer hållbart att sluta till en selektiv process under ledning av den Helige Ande, och en process färdig så sent i apostolisk tid att Nya Testamentet inte spegla sin mogna resultat om antingen antalet eller del av helighet extra palestinska böcker erkänt. To historically learn the Apostolic Canon of the Old Testament we must interrogate less sacred but later documents, expressing more explicitly the belief of the first ages of Christianity. Till historiskt lära apostoliska Canon i Gamla testamentet måste vi förhöra mindre heliga men senare dokument som uttrycker tydligare tron ​​av de första åldrarna kristendomen.

B. THE CANON OF THE OLD TESTAMENT IN THE CHURCH OF THE FIRST THREE CENTURIES B. Canon av Gamla Testamentet i kyrkan av första tre århundradena

The sub-Apostolic writings of Clement, Polycarp, the author of the Epistle of Barnabas, of the pseudo-Clementine homilies, and the "Shepherd" of Hermas, contain implicit quotations from or allusions to all the deuterocanonicals except Baruch (which anciently was often united with Jeremias) and I Machabees and the additions to David. Sub-apostoliska skrifter Clement, Polykarpos, författare till Barnabasbrevet, de pseudo-Clementine predikningar, och "herden" av Hermas, innehåller implicita citat från eller anspelningar på alla deuterocanonicals utom Baruch (som fordom var ofta förenade med Jeremias) och jag Machabees och tillägg till David. No unfavourable argument can be drawn from the loose, implicit character of these citations, since these Apostolic Fathers quote the protocanonical Scriptures in precisely the same manner. Ingen ogynnsam argument kan dras från den lösa, implicita karaktär av dessa citat, eftersom dessa apostoliska fäderna citerar protocanonical skrifterna på exakt samma sätt. Coming down to the next age, that of the apologists, we find Baruch cited by Athenagoras as a prophet. Kommer ner till nästa år, som försvarare, finner vi Baruk citerad av Athenagoras som en profet. St. Justin Martyr is the first to note that the Church has a set of Old Testament Scriptures different from the Jews', and also the earliest to intimate the principle proclaimed by later writers, namely, the self-sufficiency of the Church in establishing the Canon; its independence of the Synagogue in this respect. St Justinus Martyren är den första att notera att kyrkan har en uppsättning gammaltestamentliga skrifterna skiljer sig från judarna ", och även de första att antyda den princip som proklamerades av senare författare, nämligen självförsörjning av kyrkan i upprättandet av canon, dess oberoende synagogan i detta avseende. The full realization of this truth came slowly, at least in the Orient, where there are indications that in certain quarters the spell of Palestinian-Jewish tradition was not fully cast off for some time. Det fulla förverkligandet av denna sanning kom långsamt, åtminstone i Orienten, där det finns indikationer på att på vissa håll förtrollningen av palestinsk-judiska traditionen inte var fullt avm för en tid. St. Melito, Bishop of Sardis (c. 170), first drew up a list of the canonical books of the Old Testament While maintaining the familiar arrangement of the Septuagint, he says that he verified his catalogue by inquiry among Jews; Jewry by that time had everywhere discarded the Alexandrian books, and Melito's Canon consists exclusively of the protocanonicals minus Esther. St Melito, biskop av Sardes (ca 170), drog först upp en lista över de kanoniska böckerna i Gamla Testamentet Samtidigt som den välkända arrangemanget av Septuaginta, säger han att han kontrollerat sin katalog med undersökning bland judar, judendomen av den tiden hade överallt kastas de alexandrinska böckerna, och Melito Kanon består uteslutande av protocanonicals minus Ester. It should be noticed, however, that the document to which this catalogue was prefixed is capable of being understood as having an anti-Jewish polemical purpose, in which case Melito's restricted canon is explicable on another ground. Det bör dock noteras att det dokument som denna katalog har prefixet kan förstås som att ha en anti-judisk polemiskt syfte, varvid Melito bundet kanon är förklaras på andra grunder. St. Irenæus, always a witness of the first rank, on account of his broad acquaintance with ecclesiastical tradition, vouches that Baruch was deemed on the same footing as Jeremias, and that the narratives of Susanna and Bel and the Dragon were ascribed to Daniel. St Irenaeus, alltid ett vittne av första rang, på grund av sin breda bekantskap med kyrkliga traditionen, borgar som Baruk var på samma villkor som Jeremias bedöms, och att berättelserna om Susanna och Bel och draken tillskrevs Daniel. The Alexandrian tradition is represented by the weighty authority of Origen. Den alexandrinska traditionen representeras av den tunga myndighet Origen. Influenced, doubtless, by the Alexandrian-Jewish usage of acknowledging in practice the extra writings as sacred while theoretically holding to the narrower Canon of Palestine, his catalogue of the Old Testament Scriptures contains only the protocanonical books, though it follows the order of the Septuagint. Påverkas utan tvivel, den alexandrinska-judiska användning av erkänna i praktiken de extra skrifter som helig medan teoretiskt håller med smalare Canon Palestina, innehåller hans katalog av Gamla Testamentet endast protocanonical böcker, även om det följer ordningen Septuaginta . Nevertheless Origen employs all the deuterocanonicals as Divine Scriptures, and in his letter of Julius Africanus defends the sacredness of Tobias, Judith, and the fragments of Daniel, at the same time implicitly asserting the autonomy of the Church in fixing the Canon (see references in Cornely). Ändå Origen använder alla deuterocanonicals som gudomlig skrift, och i hans brev av Julius Africanus försvarar helighet Tobias, Judith, och fragment av Daniel, samtidigt implicit hävda självständighet kyrkan i fastställandet av Canon (se referenser i Cornely). In his Hexaplar edition of the Old Testament all the deuteros find a place. I sin Hexaplar upplaga av Gamla testamentet alla deuteros hitta en plats. The sixth-century Biblical manuscript known as the "Codex Claromontanus" contains a catalogue to which both Harnack and Zahn assign an Alexandrian origin, about contemporary with Origen. Den sjätte-talet bibliska manuskript kallas "Codex Claromontanus" innehåller en katalog som både Harnack och Zahn tilldela en Alexandria ursprung, om samtida med Origenes. At any rate it dates from the period under examination and comprises all the deuterocanonical books, with IV Machabees besides. I varje fall den är från den undersökta perioden och omfattar alla deuterokanoniska böcker, med IV Machabees dessutom. St. Hippolytus (d. 236) may fairly be considered as representing the primitive Roman tradition. St Hippolytos (död 236) kan rättvist anses representera det primitiva romerska traditionen. He comments on the Susanna chapter, often quotes Wisdom as the work of Solomon, and employs as Sacred Scripture Baruch and the Machabees. Han kommenterar Susanna kapitlet ofta citerar Visdom som ett verk av Salomo, och sysselsätter som heliga Skrift Baruk och Machabees. For the West African Church the larger canon has two strong witnesses in Tertullian and St. Cyprian. För den västafrikanska kyrkan den större Canon har två starka vittnen i Tertullianus och Cyprianus. All the deuteros except Tobias, Judith, and the addition to Esther, are Biblically used in the works of these Fathers. Alla deuteros utom Tobias, Judith, och tillägget till Ester, som bibliskt används i verk av dessa fäder. (With regard to the employment of apocryphal writings in this age see under APOCRYPHA.) (När det gäller anställning av apokryfiska skrifter i denna åldersgrupp se under Apokryferna.)

C. THE CANON OF THE OLD TESTAMENT DURING THE FOURTH, AND FIRST HALF OF THE FIFTH, CENTURY C. Canon av GAMLA TESTAMENTET Under fjärde, och första halvan av den femte, TALET

In this period the position of the deuterocanonical literature is no longer as secure as in the primitive age. Under denna period position deuterokanoniska litteraturen inte längre är lika säker som i den primitiva ålder. The doubts which arose should be attributed largely to a reaction against the apocryphal or pseudo-Biblical writings with which the East especially had been flooded by heretical and other writers. De tvivel som uppstod skulle till största delen hänförbar till en reaktion mot de apokryfiska eller pseudo-bibliska skrifter som öst särskilt hade översvämmats av kätterska och andra författare. Negatively, the situation became possible through the absence of any Apostolic or ecclesiastical definition of the Canon. Negativt, blev situationen möjlig genom avsaknad av apostoliska eller kyrkliga definition av Canon. The definite and inalterable determination of the sacred sources, like that of all Catholic doctrines, was in the Divine economy left to gradually work itself out under the stimulus of questions and opposition. Den definitiva och oföränderligt bestämning av de heliga källor, likt alla katolska läror, var den gudomliga ekonomin kvar att successivt arbeta sig ut under stimulans av frågor och opposition. Alexandria, with its elastic Scriptures, had from the beginning been a congenial field for apocryphal literature, and St. Athanasius, the vigilant pastor of that flock, to protect it against the pernicious influence, drew up a catalogue of books with the values to be attached to each. Alexandria, med sina elastiska Skriften hade från början varit ett trivsamt område för apokryfiska litteraturen, och St Athanasius, den vaksamma pastor av denna flock, för att skydda den mot skadliga inflytande, utarbetade en katalog över böcker med de värden som bifogas varje. First, the strict canon and authoritative source of truth is the Jewish Old Testament, Esther excepted. Det första är strikt kanon och auktoritativa källan till sanning den judiska Gamla Testamentet, med undantag Ester. Besides, there are certain books which the Fathers had appointed to be read to catechumens for edification and instruction; these are the Wisdom of Solomon, the Wisdom of Sirach (Ecclesiasticus), Esther, Judith, Tobias, the Didache, or Doctrine of the Apostles, the Shepherd of Hermas. Dessutom finns det vissa böcker som fäderna hade utsetts att läsa för katekumenerna för uppbyggelse och undervisning, dessa är Salomos Vishet, visdomen Syraks (Syraks), Ester, Judith, Tobias, Didache, eller läran om apostlarna , Shepherd av Hermas. All others are apocrypha and the inventions of heretics (Festal Epistle for 367). Alla andra är Apokryferna och uppfinningar av kättare (festal brev till 367). Following the precedent of Origen and the Alexandrian tradition, the saintly doctor recognized no other formal canon of the Old Testament than the Hebrew one; but also, faithful to the same tradition, he practically admitted the deutero books to a Scriptural dignity, as is evident from his general usage. Efter prejudikat för Origenes och den alexandrinska traditionen, erkände den helige läkaren ingen annan formell kanon av Gamla testamentet än den hebreiska en, men också, trogen samma tradition, han praktiskt taget erkände att deutero böcker till en biblisk värdighet, som är uppenbart från hans allmänna användning. At Jerusalem there was a renascence, perhaps a survival, of Jewish ideas, the tendency there being distinctly unfavourable to the deuteros. I Jerusalem fanns en renässans, kanske en överlevnad, av judiska idéer, tendensen att det finns tydligt ogynnsam för deuteros. St. Cyril of that see, while vindicating for the Church the right to fix the Canon, places them among the apocrypha and forbids all books to be read privately which are not read in the churches. St Cyril detta se, samtidigt stadfäster för kyrkan rätten att fastställa Canon, placerar dem bland apokryferna och förbjuder alla böcker som ska läsas privat som inte läses i kyrkorna. In Antioch and Syria the attitude was more favourable. I Antiokia och Syrien inställning var mer gynnsam. St. Epiphanius shows hesitation about the rank of the deuteros; he esteemed them, but they had not the same place as the Hebrew books in his regard. St Epiphanius visar tvekan om rang av deuteros, han aktade dem, men de hade inte samma plats som de hebreiska böckerna i hans fråga. The historian Eusebius attests the widespread doubts in his time; he classes them as antilegomena, or disputed writings, and, like Athanasius, places them in a class intermediate between the books received by all and the apocrypha. Historikern Eusebius intygar de omfattande tvivel i hans tid, han klassificerar dem som antilegomena eller tvistiga skrifter, och liksom Athanasius, placerar dem i en klass som ligger mellan de böcker som mottagits av alla och Apokryferna. The 59th (or 60th) canon of the provincial Council of Laodicea (the authenticity of which however is contested) gives a catalogue of the Scriptures entirely in accord with the ideas of St. Cyril of Jerusalem. Den 59: e (eller 60: e) kanon av den provinsiella rådet i Laodicea (vars äkthet dock har ifrågasatts) ger en katalog över Skriften helt i enlighet med de idéer av St Cyril av Jerusalem. On the other hand, the Oriental versions and Greek manuscripts of the period are more liberal; the extant ones have all the deuterocanonicals and, in some cases, certain apocrypha. Å andra sidan, de orientaliska versioner och grekiska manuskript av perioden är mer liberala, de bevarade dem har alla deuterocanonicals och i vissa fall, vissa apokryfer.

The influence of Origen's and Athanasius's restricted canon naturally spread to the West. Inverkan av Origenes och Athanasius s begränsade kanon spred naturligt till väst. St. Hilary of Poitiers and Rufinus followed their footsteps, excluding the deuteros from canonical rank in theory, but admitting them in practice. St Hilary av Poitiers och Rufinus följde deras fotspår, exklusive deuteros från Canonical rang i teorin, men erkänner dem i praktiken. The latter styles them "ecclesiastical" books, but in authority unequal to the other Scriptures. De senare stilar dem "kyrkliga" böcker, men i auktoritet olika de andra skrifterna. St. Jerome cast his weighty suffrage on the side unfavourable to the disputed books. Hieronymus kastade sin tunga rösträtt på sidan ofördelaktiga de omtvistade böcker. In appreciating his attitude we must remember that Jerome lived long in Palestine, in an environment where everything outside the Jewish Canon was suspect, and that, moreover, he had an excessive veneration for the Hebrew text, the Hebraica veritas as he called it. Vid uppskattar hans inställning vi måste komma ihåg att Jerome bodde länge i Palestina, i en miljö där allt utanför den judiska Canon var misstänkt och att dessutom hade han en överdriven vördnad för den hebreiska texten, den Hebraica Veritas som han kallade det. In his famous "Prologus Galeatus", or Preface to his translation of Samuel and Kings, he declares that everything not Hebrew should be classed with the apocrypha, and explicitly says that Wisdom, Ecclesiasticus, Tobias, and Judith are not on the Canon. I sin berömda "Prologus Galeatus", eller Förord ​​till hans översättning av Samuel och Kings, förklarar han att allt inte hebreiska bör klassas med apokryferna, och uttryckligen säger att visdom, Syraks, Tobias och Judith är inte på Canon. These books, he adds, are read in the churches for the edification of the people, and not for the confirmation of revealed doctrine. Dessa böcker, tillägger han, läses i kyrkorna för uppbyggelse av folket, och inte för bekräftelse av uppenbarade läran. An analysis of Jerome's expressions on the deuterocanonicals, in various letters and prefaces, yields the following results: first, he strongly doubted their inspiration; secondly, the fact that he occasionally quotes them, and translated some of them as a concession to ecclesiastical tradition, is an involuntary testimony on his part to the high standing these writings enjoyed in the Church at large, and to the strength of the practical tradition which prescribed their readings in public worship. En analys av Jerome s uttryck på deuterocanonicals i olika brev och företal, ger följande resultat: för det första han starkt betvivlade deras inspiration, för det andra, att han ibland citerar dem, och översatt några av dem som en eftergift åt kyrkliga traditionen, är en ofrivillig vittnesmål från hans sida till högt anseende dessa skrifter haft i kyrkan i stort, och styrkan i den praktiska traditionen som föreskrivs sina avläsningar i offentlig gudstjänst. Obviously, the inferior rank to which the deuteros were relegated by authorities like Origen, Athanasius, and Jerome, was due to too rigid a conception of canonicity, one demanding that a book, to be entitled to this supreme dignity, must be received by all, must have the sanction of Jewish antiquity, and must moreover be adapted not only to edification, but also to the "confirmation of the doctrine of the Church", to borrow Jerome's phrase. Uppenbarligen var det sämre rang som deuteros förvisades av myndigheter som Origenes, Athanasius, och Jerome, på grund av alltför strikt uppfattning om canonicity, en som kräver att en bok, för att ha rätt till denna högsta värdighet, skall vara av alla , måste ha sanktion av judisk antiken, och måste dessutom anpassas inte bara till uppbyggelse, utan även "bekräftelse av kyrkans lära", för att låna Hieronymus fras.

But while eminent scholars and theorists were thus depreciating the additional writings, the official attitude of the Latin Church, always favourable to them, kept the majestic tenor of its way. Men medan framstående forskare och teoretiker var således depreciera ytterligare skrifter, höll officiella hållning den latinska kyrkan, alltid gynnsamma för dem, den majestätiska tenoren av sin väg. Two documents of capital importance in the history of the canon constitute the first formal utterance of papal authority on the subject. Två dokument av avgörande betydelse i historien om kanon utgör det första formella yttrandet av påvens auktoritet i ämnet. The first is the so-called "Decretal of Gelasius", de recipiendis et non recipiendis libris, the essential part of which is now generally attributed to a synod convoked by Pope Damasus in the year 382. Den första är den så kallade "decretal av Gelasius", är de recipiendis et non recipiendis libris, huvuddelen av vilka nu i allmänhet hänföras till en synod sammankallat av påven Damasus under år 382. The other is the Canon of Innocent I, sent in 405 to a Gallican bishop in answer to an inquiry. Den andra är Canon av Innocent jag skickat in 405 till en Gallican biskop som svar på en förfrågan. Both contain all the deuterocanonicals, without any distinction, and are identical with the catalogue of Trent. Båda innehåller alla deuterocanonicals, utan åtskillnad, och är identiska med katalog Trent. The African Church, always a staunch supporter of the contested books, found itself in entire accord with Rome on this question. Den afrikanska kyrkan, alltid en pålitlig supporter av de omtvistade böcker, befann sig i hela enlighet med Rom i denna fråga. Its ancient version, the Vetus Latina (less correctly the Itala), had admitted all the Old Testament Scriptures. Sin gamla version, Vetus Latina (mindre korrekt Itälä) hade medgett alla Gamla Testamentets skrifter. St. Augustine seems to theoretically recognize degrees of inspiration; in practice he employs protos and deuteros without any discrimination whatsoever. Augustinus tycks teoretiskt erkänna grader av inspiration, i praktiken han använder Protos och deuteros utan diskriminering. Moreover in his "De Doctrinâ Christianâ" he enumerates the components of the complete Old Testament. Dessutom i hans "De Doctrinâ Christiana" han räknar upp de delar av den fullständiga Gamla Testamentet. The Synod of Hippo (393) and the three of Carthage (393, 397, and 419), in which, doubtless, Augustine was the leading spirit, found it necessary to deal explicitly with the question of the Canon, and drew up identical lists from which no sacred books are excluded. Synoden i Hippo (393) och de tre i Karthago (393, 397 och 419), i vilket utan tvivel var Augustinus den ledande anden, funnit det nödvändigt att ta itu uttryckligen frågan om Canon och drog upp identiska listor från vilka inga heliga böcker utesluts. These councils base their canon on tradition and liturgical usage. Dessa råd grundar sin kanon på tradition och liturgiska användning. For the Spanish Church valuable testimony is found in the work of the heretic Priscillian, "Liber de Fide et Apocryphis"; it supposes a sharp line existing between canonical and uncanonical works, and that the Canon takes in all the deuteros. För den spanska kyrkan värdefull vittnesbörd finns i arbete kättare Priscillianus, "Liber de Fide et Apocryphis", det förutsätter en skarp linje som finns mellan kanoniska och uncanonical verk och att Canon tar i alla deuteros.

D. THE CANON OF THE OLD TESTAMENT FROM THE MIDDLE OF THE FIFTH TO THE CLOSE OF THE SEVENTH CENTURY D. CANON AV GAMLA TESTAMENTET Från mitten av femte till slutet av det sjunde århundradet

This period exhibits a curious exchange of opinions between the West and the East, while ecclesiastical usage remained unchanged, at least in the Latin Church. Denna period uppvisar en nyfiken meningsutbyte mellan väst och öst, medan kyrkliga användning oförändrad, åtminstone i den latinska kyrkan. During this intermediate age the use of St. Jerome's new version of the Old Testament (the Vulgate) became widespread in the Occident. Under denna mellanliggande ålder användningen av Hieronymus nya versionen av Gamla testamentet (Vulgata) blev utbredd i västerlandet. With its text went Jerome's prefaces disparaging the deuterocanonicals, and under the influence of his authority the West began to distrust these and to show the first symptoms of a current hostile to their canonicity. Med sin text gick Jerome s förord ​​nedvärdera deuterocanonicals, och under inflytande av sin auktoritet i väst började misstro dessa och att visa de första symptomen på en aktuell fientlig mot sin canonicity. On the other hand, the Oriental Church imported a Western authority which had canonized the disputed books, viz., the decree of Carthage, and from this time there is an increasing tendency among the Greeks to place the deuteros on the same level with the others--a tendency, however, due more to forgetfulness of the old distinction than to deference to the Council of Carthage. Å andra sidan, importerade orientaliska kyrkan en västerländsk myndighet som hade canonized de omtvistade böcker, dvs., Dekretet av Karthago, och från denna tid finns det en ökande tendens bland grekerna att placera deuteros på samma nivå med de andra - en tendens, men mer på grund av glömska av det gamla distinktionen än respekt för rådet i Karthago.

E. THE CANON OF THE OLD TESTAMENT DURING THE MIDDLE AGES E. CANON AV GAMLA TESTAMENTET under medeltiden

The Greek Church Den grekiska kyrkan

The result of this tendency among the Greeks was that about the beginning of the twelfth century they possessed a canon identical with that of the Latins, except that it took in the apocryphal III Machabees. Resultatet av denna tendens bland grekerna var att omkring början av det tolfte århundradet de hade en kanon identisk med romarna, förutom att det tog i de apokryfiska III Machabees. That all the deuteros were liturgically recognized in the Greek Church at the era of the schism in the ninth century, is indicated by the "Syntagma Canonum" of Photius. Att alla deuteros liturgiskt redovisats i den grekiska kyrkan i en tid präglad av schismen i det nionde århundradet, anges av "Syntagma Canonum" av Photius.

The Latin Church Den latinska kyrkan

In the Latin Church, all through the Middle Ages we find evidence of hesitation about the character of the deuterocanonicals. I den latinska kyrkan, genom hela medeltiden finner vi bevis på att tveka om karaktär deuterocanonicals. There is a current friendly to them, another one distinctly unfavourable to their authority and sacredness, while wavering between the two are a number of writers whose veneration for these books is tempered by some perplexity as to their exact standing, and among those we note St. Thomas Aquinas. Det finns ett aktuellt vänligt till dem, en annan en distinkt ogynnsam för deras auktoritet och helighet, medan vacklan mellan de två är ett antal författare vars vördnad för dessa böcker dämpas av någon förvirring om deras exakta ställning, och bland dem som vi noterar St . Thomas av Aquino. Few are found to unequivocally acknowledge their canonicity. Få befinns entydigt erkänna sin canonicity. The prevailing attitude of Western medieval authors is substantially that of the Greek Fathers. Den rådande attityden västerländska medeltida författare är väsentligt att de grekiska fäderna. The chief cause of this phenomenon in the West is to be sought in the influence, direct and indirect, of St. Jerome's depreciating Prologus. Den främsta orsaken till detta fenomen i väst är att sökas i inflytande, direkt och indirekt, av St Jerome s deprecierande Prologus. The compilatory "Glossa Ordinaria" was widely read and highly esteemed as a treasury of sacred learning during the Middle Ages; it embodied the prefaces in which the Doctor of Bethlehem had written in terms derogatory to the deuteros, and thus perpetuated and diffused his unfriendly opinion. Den compilatory "Glossa ordinaria" var lästa och högt uppskattad som en skattkammare av helig lärande under medeltiden, det förkroppsligade de förord ​​där doktor Betlehem hade skrivit i termer nedsättande för deuteros och därmed vidmakthålls och sprids hans ovänliga yttrande . And yet these doubts must be regarded as more or less academic. Och ändå dessa tvivel måste betraktas som mer eller mindre akademisk. The countless manuscript copies of the Vulgate produced by these ages, with a slight, probably accidental, exception, uniformly embrace the complete Old Testament Ecclesiastical usage and Roman tradition held firmly to the canonical equality of all parts of the Old Testament There is no lack of evidence that during this long period the deuteros were read in the churches of Western Christendom. De otaliga manuskript kopior av Vulgata produceras av dessa åldrar, med en lätt, förmodligen oavsiktligt, undantag, jämnt omfamna hela Gamla Testamentet kyrkliga användning och romerska traditionen höll fast vid den kanoniska jämlikhet mellan alla delar av Gamla testamentet Det finns ingen brist på bevis på att under denna långa period deuteros lästes i kyrkorna i Väst kristenheten. As to Roman authority, the catalogue of Innocent I appears in the collection of ecclesiastical canons sent by Pope Adrian I to Charlemagne, and adopted in 802 as the law of the Church in the Frankish Empire; Nicholas I, writing in 865 to the bishops of France, appeals to the same decree of Innocent as the ground on which all the sacred books are to be received. När det romerska myndighet, katalog Innocent jag visas i insamlingen av kyrkliga kanon skickas av påven Adrian jag Charlemagne, och antogs 802 som lagen i kyrkan i det frankiska riket, Nikolaj I, skriver i 865 till biskoparna i Frankrike, vädjar till samma dekret av Innocentius som den mark på vilken alla de heliga böckerna ska tas emot.

F. THE CANON OF THE OLD TESTAMENT AND THE GENERAL COUNCILS F. CANON AV Gamla testamentet och allmänna råd

The Council of Florence (1442) Rådet i Florens (1442)

In 1442, during the life, and with the approval, of this Council, Eugenius IV issued several Bulls, or decrees, with a view to restore the Oriental schismatic bodies to communion with Rome, and according to the common teaching of theologians these documents are infallible states of doctrine. År 1442, under livet, och med godkännande av detta möte utfärdade Eugenius IV flera tjurar eller förordningar, i syfte att återställa de orientaliska schismatic organ gemenskap med Rom, och enligt den gemensamma undervisningen av teologer dessa dokument ofelbara stater läran. The "Decretum pro Jacobitis" contains a complete list of the books received by the Church as inspired, but omits, perhaps advisedly, the terms canon and canonical. Den "Decretum pro Jacobitis" innehåller en komplett lista över de böcker som mottagits av kyrkan som inspirerade, men utelämnar, kanske avsiktligt, termerna Canon och kanonisk. The Council of Florence therefore taught the inspiration of all the Scriptures, but did not formally pass on their canonicity. Rådet i Florens lärde därför inspiration av alla Skriften, men inte formellt förmedla sina canonicity.

The Council of Trent's Definition of the Canon (1546) Rådet av Trent definition av Canon (1546)

It was the exigencies of controversy that first led Luther to draw a sharp line between the books of the Hebrew Canon and the Alexandrian writings. Det var det nödläge som råder i kontroverser som först ledde Luther att dra en skarp linje mellan böckerna i den hebreiska Canon och de alexandrinska skrifter. In his disputation with Eck at Leipzig, in 1519, when his opponent urged the well-known text from II Machabees in proof of the doctrine of purgatory, Luther replied that the passage had no binding authority since the books was outside the Canon. I sin disputation med Eck i Leipzig, i 1519, när hans motståndare uppmanade välkända texten från II Machabees i bevis för läran om skärselden, svarade Luther att passagen inte hade någon bindande auktoritet, eftersom böckerna var utanför Canon. In the first edition of Luther's Bible, 1534, the deuteros were relegated, as apocrypha, to a separate place between the two Testaments. I den första upplagan av Luthers Bibel, 1534, var deuteros förvisades som Apokryferna, till en separat plats mellan de två testamenten. To meet this radical departure of the Protestants, and as well define clearly the inspired sources from which the Catholic Faith draws its defence, the Council of Trent among its first acts solemnly declared as "sacred and canonical" all the books of the Old and New Testaments "with all their parts as they have been used to be read in the churches, and as found in the ancient vulgate edition". För att möta denna radikala avgång protestanterna, och även tydligt definiera inspirerade källor från vilka den katolska tron ​​drar sitt svaromål förklarade rådet av Trent bland sina första åtgärder högtidligt som "heliga och kanoniska" alla böcker i Gamla och Nya testamenten "med alla sina delar som de har använts för att läsas i kyrkorna, och som finns i den gamla Vulgata edition". During the deliberations of the Council there never was any real question as to the reception of all the traditional Scripture. Under överläggningarna i rådet det aldrig fanns någon att ifrågasätta mottagandet av alla traditionella Skriften. Neither--and this is remarkable--in the proceedings is there manifest any serious doubt of the canonicity of the disputed writings. Varken - och det är anmärkningsvärt - i målet finns det uppenbara allvarliga tvivel om canonicity av de omtvistade skrifterna. In the mind of the Tridentine Fathers they had been virtually canonized, by the same decree of Florence, and the same Fathers felt especially bound by the action of the preceding ecumenical synod. I huvudet på den tridentinska fäderna de hade nästan kanoniserade av samma dekret i Florens, och samma fäder kände speciellt bundna genom inverkan av den föregående ekumeniska synoden. The Council of Trent did not enter into an examination of the fluctuations in the history of the Canon. Rådet av Trent har inte ingå en granskning av fluktuationer i historien av Canon. Neither did it trouble itself about questions of authorship or character of contents. Inte heller det bekymra sig om frågor om författarskap eller karaktären av innehållet. True to the practical genius of the Latin Church, it based its decision on immemorial tradition as manifested in the decrees of previous councils and popes, and liturgical reading, relying on traditional teaching and usage to determine a question of tradition. Trogen den praktiska geni den latinska kyrkan, grundade denna bedömning på urminnes tradition som manifesteras i dekret av tidigare råd och påvar och liturgisk läsning, att förlita sig på traditionell undervisning och användning för att bestämma en fråga om tradition. The Tridentine catalogue has been given above. Den tridentinska sortlistan har angivits ovan.

The Vatican Council (1870) Den Vatikankonciliet (1870)

The great constructive Synod of Trent had put the sacredness and canonicity of the whole traditional Bible forever beyond the permissibility of doubt on the part of Catholics. Den stora konstruktiva synoden av Trent hade satt helighet och canonicity av hela traditionella bibeln alltid bortom tillåtligheten av tvivel hos katoliker. By implication it had defined that Bible's plenary inspiration also. Underförstått hade definierat att Bibelns plenum inspiration också. The Vatican Council took occasion of a recent error on inspiration to remove any lingering shadow of uncertainty on this head; it formally ratified the action of Trent and explicitly defined the Divine inspiration of all the books with their parts. Vatikanen Rådet anledning av en nyligen fel på inspiration för att ta bort eventuella kvardröjande skugga av osäkerhet på detta huvud, den formellt ratificerat effekten av Trent och explicit den gudomliga inspirationen av alla böcker med sina delar.

THE CANON OF THE OLD TESTAMENT OUTSIDE THE CHURCH Canon av GAMLA TESTAMENTET utanför kyrkan

A. AMONG THE EASTERN ORTHODOX A. BLAND Den östra ortodoxa

The Greek Orthodox Church preserved its ancient Canon in practice as well as theory until recent times, when, under the dominant influence of its Russian offshoot, it is shifting its attitude towards the deuterocanonical Scriptures. Den grekisk-ortodoxa kyrkan bevarade sin gamla Kanon i praktiken såväl som teori förrän senare tid, då under inflytande av den ryska utlöpare, är det skiftande sin inställning till de deuterokanoniska skrifterna. The rejection of these books by the Russian theologians and authorities is a lapse which began early in the eighteenth century. Förkastandet av dessa böcker som de ryska teologer och myndigheter är en förfaller som började i början av sjuttonhundratalet. The Monophysites, Nestorians, Jacobites, Armenians, and Copts, while concerning themselves little with the Canon, admit the complete catalogue and several apocrypha besides. Monophysites, Nestorians, jakobiter, armenier, och kopter, medan om sig lite med Canon, medger den kompletta katalogen och flera apokryfer dessutom.

B. AMONG PROTESTANTS B. bland protestanter

The Protestant Churches have continued to exclude the deutero writings from their canons, classifying them as "Apocrypha". De protestantiska kyrkorna har fortsatt att utesluta de deutero skrifter från sina kanoner, klassificera dem som "Apokryferna". Presbyterians and Calvinists in general, especially since the Westminster Synod of 1648, have been the most uncompromising enemies of any recognition, and owing to their influence the British and Foreign Bible Society decided in 1826 to refuse to distribute Bibles containing the Apocrypha. Presbyterianerna och kalvinister i allmänhet, särskilt efter Westminster synoden i 1648, har varit de mest kompromisslösa fiender något erkännande, och på grund av deras inflytande britterna och utländska bibelsällskapet beslutade 1826 att vägra att distribuera biblar innehåller Apokryferna. Since that time the publication of the deuterocanonicals as an appendix to Protestant Bibles has almost entirely ceased in English-speaking countries. Sedan dess publiceringen av deuterocanonicals som en bilaga till protestantiska biblarna har nästan helt upphört i engelsktalande länder. The books still supply lessons for the liturgy of the Church of England, but the number has been lessened by the hostile agitation. Böckerna levererar fortfarande lektioner för liturgin i Church of England, men antalet har minskat med fientliga agitation. There is an Apocrypha appendix to the British Revised Version, in a separate volume. Det finns en Apokryferna bilaga till den brittiska reviderade versionen, i en separat volym. The deuteros are still appended to the German Bibles printed under the auspices of the orthodox Lutherans. De deuteros fortfarande bifogas de tyska biblarna tryckta under ledning av de ortodoxa lutheraner.

Publication information Written by George J. Reid. Publikation information Skrivet av George J. Reid. Transcribed by Ernie Stefanik. Kopierat av Ernie Stefanik. The Catholic Encyclopedia, Volume III. Den katolska encyklopedien, volym III. Published 1908. Publicerad 1908. New York: Robert Appleton Company. New York: Robert Appleton Företag. Nihil Obstat, November 1, 1908. Nihil Obstat, 1 November, 1908. Remy Lafort, STD, Censor. Remy Lafort, STD, Censor. Imprimatur. Imprimatur. +John Cardinal Farley, Archbishop of New York + John huvudsakliga Farley, ärkebiskop av New York


Canon of the New Testament Canon av Nya testamentet

Catholic Information Katolsk information

The Catholic New Testament, as defined by the Council of Trent, does not differ, as regards the books contained, from that of all Christian bodies at present. Den katolska Nya Testamentet, som fastställts av rådet av Trent, skiljer sig inte, när det gäller de innehöll böcker, från den i alla kristna kroppar närvarande. Like the Old Testament, the New has its deuterocanonical books and portions of books, their canonicity having formerly been a subject of some controversy in the Church. Liksom Gamla testamentet, har den nya sin deuterokanoniska böcker och delar av böcker, som har sin canonicity varit tidigare föremål för en del kontroverser i kyrkan. These are for the entire books: the Epistle to the Hebrews, that of James, the Second of St. Peter, the Second and Third of John, Jude, and Apocalypse; giving seven in all as the number of the New Testament contested books. Dessa är för hela böcker: Hebreerbrevet, som James, den andra i Peterskyrkan, den andra och tredje av John, Jude, och Uppenbarelseboken, ger sju stycken som antalet Nya omtvistade testamentets böcker. The formerly disputed passages are three: the closing section of St. Mark's Gospel, xvi, 9-20 about the apparitions of Christ after the Resurrection; the verses in Luke about the bloody sweat of Jesus, xxii, 43, 44; the Pericope Adulteræ, or narrative of the woman taken in adultery, St. John, vii, 53 to viii, 11. De tidigare omtvistade passager är tre: den sista delen av St Markus evangelium, xvi, 9-20 om uppenbarelser av Kristus efter uppståndelsen, de verser i Lukas om den blodiga svett av Jesus, xxii, 43, 44, den Pericope Adulteræ eller berättelsen om kvinnan tas i äktenskapsbrott, St John, vii, 53 VIII, 11. Since the Council of Trent it is not permitted for a Catholic to question the inspiration of these passages. Eftersom rådet av Trent det inte är tillåtet för en katolik att ifrågasätta inspiration av dessa passager.

A. THE FORMATION OF THE NEW TESTAMENT CANON (AD 100-220) A. bildandet av Nya testamentet CANON (AD 100-220)

The idea of a complete and clear-cut canon of the New Testament existing from the beginning, that is from Apostolic times, has no foundation in history. Idén om en komplett och tydlig kanon i Nya testamentet som finns från början, det vill säga från Apostolic tider, har ingen grund i historien. The Canon of the New Testament, like that of the Old, is the result of a development, of a process at once stimulated by disputes with doubters, both within and without the Church, and retarded by certain obscurities and natural hesitations, and which did not reach its final term until the dogmatic definition of the Tridentine Council. Canon i Nya testamentet, liksom den gamla, är resultatet av en utveckling, en process på en gång stimuleras av tvister med tvivlarna, både inom och utanför kyrkan, och efterblivna av vissa oklarheter och naturliga tvekan, och som gjorde inte nå sin sista termin tills den dogmatiska definitionen av den tridentinska rådet.

1. 1. The witness of the New Testament to itself: The first collections Those writings which possessed the unmistakable stamp and guarantee of Apostolic origin must from the very first have been specially prized and venerated, and their copies eagerly sought by local Churches and individual Christians of means, in preference to the narratives and Logia, or Sayings of Christ, coming from less authorized sources. Vittnet i Nya testamentet till sig själv: De första samlingarna De skrifter som ägde den omisskännliga stämpel och garanti för apostolisk ursprung måste från första är speciellt uppskattad och vördas och deras kopior ivrigt sökt av lokala kyrkor och enskilda kristna av medel, i stället för de berättelser och Logia eller ordstäv av Kristus, som kommer från mindre auktoriserade källor. Already in the New Testament itself there is some evidence of a certain diffusion of canonical books: II Peter, iii, 15, 16, supposes its readers to be acquainted with some of St. Paul's Epistles; St. John's Gospel implicitly presupposes the existence of the Synoptics (Matthew, Mark, and Luke). Redan i Nya testamentet själv det finns vissa tecken på en viss spridning av kanoniska böcker: II Peter, iii, 15, 16, förutsätter läsarna att bekanta sig med några av St Paulus brev, St Johannesevangeliet förutsätter implicit att det finns synoptikerna (Matteus, Markus och Lukas). There are no indications in the New Testament of a systematic plan for the distribution of the Apostolic compositions, any more than there is of a definite new Canon bequeathed by the Apostles to the Church, or of a strong self-witness to Divine inspiration. Det finns inga indikationer i Nya testamentet för en systematisk plan för fördelningen av de apostoliska kompositioner, något mer än det är av en bestämd nya Canon testamenterade av apostlarna till kyrkan, eller en stark egen vittne till gudomlig inspiration. Nearly all the New Testament writings were evoked by particular occasions, or addressed to particular destinations. Nästan alla de nytestamentliga skrifter framkallat av särskilda tillfällen, eller riktat till vissa destinationer. But we may well presume that each of the leading Churches--Antioch, Thessalonica, Alexandria, Corinth, Rome--sought by exchanging with other Christian communities to add to its special treasure, and have publicly read in its religious assemblies all Apostolic writings which came under its knowledge. Men vi får väl anta att alla av de ledande Kyrkor - Antioch, Thessaloniki, Alexandria, Korint, Rom - sökt genom utbyte med andra kristna samfund att lägga till sin speciella skatt, och offentligt har läst i sina religiösa församlingar alla apostoliska skrifter som kom under sin kunskap. It was doubtless in this way that the collections grew, and reached completeness within certain limits, but a considerable number of years must have elapsed (and that counting from the composition of the latest book) before all the widely separated Churches of early Christendom possessed the new sacred literature in full. Det var utan tvekan på detta sätt att samlingarna växte och nådde fullständighet inom vissa gränser, men ett betydande antal år skall ha gått (och som räknat från sammansättningen av den senaste boken) innan alla vitt skilda kyrkor tidig kristenheten hade den nya heliga litteratur i sin helhet. And this want of an organized distribution, secondarily to the absence of an early fixation of the Canon, left room for variations and doubts which lasted far into the centuries. Och detta vill en organiserad distribution sekundärt att det saknas en tidig fixering av Canon, lämnade utrymme för variationer och tvivel som varade långt in århundradena. But evidence will presently be given that from days touching on those of the last Apostles there were two well defined bodies of sacred writings of the New Testament, which constituted the firm, irreducible, universal minimum, and the nucleus of its complete Canon: these were the Four Gospels, as the Church now has them, and thirteen Epistles of St. Paul--the Evangelium and the Apostolicum. Men bevis kommer för närvarande ges för att från dagar berör de sista apostlarna fanns två väldefinierade organ heliga skrifter i Nya Testamentet, som utgjorde företaget, irreducibla, universell minimum och kärnan i dess fullständiga Canon: dessa var de fyra evangelierna, som kyrkan nu har dem och tretton epistlarna av St Paul - den Evangelium och Apostolicum.

2. 2. The principle of canonicity Principen om canonicity

Before entering into the historical proof for this primitive emergence of a compact, nucleative Canon, it is pertinent to briefly examine this problem: During the formative period what principle operated in the selection of the New Testament writings and their recognition as Divine?--Theologians are divided on this point. Innan man går in i den historiska bevis för detta primitiva framväxten av en kompakt, nucleative Canon, är det relevant att kort undersöka detta problem: Under den formativa period vilken princip som används i valet av Nya Testamentets skrifter och deras erkännande som Divine - Teologer? är på den här punkten. This view that Apostolicity was the test of the inspiration during the building up of the New Testament canon, is favoured by the many instances where the early Fathers base the authority of a book on its Apostolic origin, and by the truth that the definitive placing of the contested books on the New Testament catalogue coincided with their general acceptance as of Apostolic authorship. Denna syn att apostolicitet var testet av inspirationen under uppbyggnaden av den nya testamentet kanon, gynnas av de många fall där de tidiga kyrkofäderna basera den myndighet i en bok om sin apostoliska ursprung och av sanningen att den definitiva placeringen av de omtvistade böcker om Nya testamentet katalogen sammanföll med deras allmänna acceptans och med apostoliska författarskap. Moreover, the advocates of this hypothesis point out that the Apostles' office corresponded with that of the Prophets of the Old Law, inferring that as inspiration was attached to the munus propheticum so the Apostles were aided by Divine inspiration whenever in the exercise of their calling they either spoke or wrote. Dessutom förespråkarna för denna hypotes påpeka att apostoliska kontor ryms den av profeterna i Gamla lagen, dra slutsatsen att som inspiration var kopplad till munus propheticum så apostlarna var med hjälp av gudomlig inspiration när vid utövandet av sin kallelse de talade antingen eller skrev. Positive arguments are deduced from the New Testament to establish that a permanent prophetical charisma (see CHARISMATA) was enjoyed by the Apostles through a special indwelling of the Holy Ghost, beginning with Pentecost: Matth., x, 19, 20; Acts, xv, 28; I Cor., ii, 13; II Cor., xiii, 3; I Thess., ii, 13, are cited. Positiva argument härledas från Nya testamentet att fastställa att en permanent profetiska karisma (se charismata) var åtnjuts av apostlarna genom ett särskilt inneboende den Helige Ande, som börjar med pingsten: Matth, x, 19, 20, Apostlagärningarna, XV,. 28, jag Kor, ii, 13,. II Kor, xiii, 3,.. jag Tess, ii, 13, nämns. The opponents of this theory allege against it that the Gospels of Mark and of Luke and Acts were not the work of Apostles (however, tradition connects the Second Gospel with St. Peter's preaching and St. Luke's with St. Paul's); that books current under an Apostle's name in the Early Church, such as the Epistle of Barnabas and the Apocalypse of St. Peter, were nevertheless excluded from canonical rank, while on the other hand Origen and St. Dionysius of Alexandria in the case of Apocalypse, and St. Jerome in the case of II and III John, although questioning the Apostolic authorship of these works, unhesitatingly received them as Sacred Scriptures. Motståndarna till denna teori hävdar emot att Markus och Lukas och Apostlagärningarna var inte arbete apostlarna (dock ansluter tradition det andra evangeliet med Peterskyrkan predikan och St Lukes med St Pauls), att böcker ström enligt en apostel namn i den tidiga kyrkan, såsom Barnabasbrevet och Apocalypse of St Peter, var dock undantagna från kanoniska rang, medan å andra sidan Origenes och St Dionysius av Alexandria vid Apocalypse, och St . Jerome i fallet II och III John, även ifrågasätta den apostoliska författarskap av dessa verk, utan tvekan fått dem som heliga Skrifterna. An objection of a speculative kind is derived from the very nature of inspiration ad scribendum, which seems to demand a specific impulse from the Holy Ghost in each case, and preclude the theory that it could be possessed as a permanent gift, or charisma. En invändning av spekulativ slag kommer från natur inspiration annons scribendum, som verkar kräva en specifik impuls från den Helige Anden i varje fall, och utesluter teorin att det kan vara besatt som en permanent gåva eller karisma. The weight of Catholic theological opinion is deservedly against mere Apostolicity as a sufficient criterion of inspiration. Vikten av katolska teologiska uppfattning är välförtjänt mot bara apostolicitet som ett tillräckligt kriterium av inspiration. The adverse view has been taken by Franzelin (De Divinâ Traditione et Scripturâ, 1882), Schmid (De Inspirationis Bibliorum Vi et Ratione, 1885), Crets (De Divinâ Bibliorum Inspiratione, 1886), Leitner (Die prophetische Inspiration, 1895--a monograph), Pesch (De Inspiratione Sacræ, 1906). Den negativa uppfattning har fattats av Franzelin (De Divina Traditione et Scriptura, 1882), Schmid (De Inspirationis Bibliorum Vi et ratione, 1885), Crets (De Divina Bibliorum Inspiratione, 1886), Leitner (Die prophetische Inspiration, 1895 - en monografi), Pesch (De Inspiratione Sacrae, 1906). These authors (some of whom treat the matter more speculatively than historically) admit that Apostolicity is a positive and partial touchstone of inspiration, but emphatically deny that it was exclusive, in the sense that all non-Apostolic works were by that very fact barred from the sacred Canon of the New Testament They hold to doctrinal tradition as the true criterion. Dessa författare (varav några behandlar saken mer spekulativt än historiskt) erkänner att apostolicitet är en positiv och delvis prövosten för inspiration, men eftertryckligt förneka att det var exklusiv, i den meningen att alla icke-apostoliska verk var av denna faktum avstängd från den heliga Canon i Nya testamentet De håller till doktrinär tradition som den sanna kriteriet.

Catholic champions of Apostolicity as a criterion are: Ubaldi (Introductio in Sacram Scripturam, II, 1876); Schanz (in Theologische Quartalschrift, 1885, pp. 666 sqq., and A Christian Apology, II, tr. 1891); Székely (Hermeneutica Biblica, 1902). Katolska förkämparna för apostolicitet som ett kriterium är: Ubaldi (Introductio i Sacram Scripturam, II, 1876), Schanz (i Theologische Quartalschrift, 1885, pp 666 ff, och en kristen ursäkt, II, tr 1891..) Székely (Hermeneutica Biblica, 1902). Recently Professor Batiffol, while rejecting the claims of these latter advocates, has enunciated a theory regarding the principle that presided over the formation of the New Testament canon which challenges attention and perhaps marks a new stage in the controversy. Nyligen professor Batiffol, samtidigt förkasta anspråk dessa senare förespråkare, har formulerats en teori om principen att ordförande bildandet av Nya testamentet kanon som utmanar uppmärksamhet och kanske markerar en ny fas i tvisten. According to Monsignor Batiffol, the Gospel (ie the words and commandments of Jesus Christ) bore with it its own sacredness and authority from the very beginning. Enligt Monsignor Batiffol, bar evangeliet (dvs. ord och befallningar Jesus Kristus) med det egna helighet och auktoritet från början. This Gospel was announced to the world at large, by the Apostles and Apostolic disciples of Christ, and this message, whether spoken or written, whether taking the form of an evangelic narrative or epistle, was holy and supreme by the fact of containing the Word of Our Lord. Detta evangelium tillkännagavs för världen i stort, av apostlarna och apostolisk Kristi lärjungar, och detta meddelande, oavsett muntlig eller skriftlig, om i form av en evangelisk berättelse eller brev, var helig och högsta av det faktum att det innehåller ordet av Vår Herre. Accordingly, for the primitive Church, evangelical character was the test of Scriptural sacredness. Därför för den primitiva kyrkan, var evangeliska karaktär testet av bibliska helighet. But to guarantee this character it was necessary that a book should be known as composed by the official witnesses and organs of the Evangel; hence the need to certify the Apostolic authorship, or at least sanction, of a work purporting to contain the Gospel of Christ. Men för att garantera denna karaktär var det nödvändigt att en bok ska bli känd som består av de officiella vittnena och organ Evangeliet, därav behovet av att certifiera apostoliska författarskap, eller åtminstone sanktion, av en byggentreprenad utger sig för att innehålla Kristi evangelium . In Batiffol's view the Judaic notion of inspiration did not at first enter into the selection of the Christian Scriptures. I Batiffol anser den judiska begreppet inspiration först inte in i valet av de kristna skrifterna. In fact, for the earliest Christians the Gospel of Christ, in the wide sense above noted, was not to be classified with, because transcending, the Old Testament. Faktum är att för de första kristna Kristi evangelium, i vid mening ovan noterats, inte skall klassificeras med eftersom överskrider, Gamla testamentet. It was not until about the middle of the second century that under the rubric of Scripture the New Testament writings were assimilated to the Old; the authority of the New Testament as the Word preceded and produced its authority as a New Scripture. Det var inte förrän i mitten av det andra århundradet som under rubriken Skriftens Nya Testamentets skrifter assimilerades till Gamla, myndigheten i Nya Testamentet som Ordet föregås och producerade sin auktoritet som en ny skrift. (Revue Biblique, 1903, 226 sqq.) Monsignor Batiffol's hypothesis has this in common with the views of other recent students of the New Testament canon, that the idea of a new body of sacred writings became clearer in the Early Church as the faithful advanced in a knowledge of the Faith. (Revue Biblique, 1903, 226 ff.) Monsignor Batiffol hypotes har detta gemensamt med de synpunkter som andra nya studenter i Nya Testamentets kanon, att idén om ett nytt organ för heliga skrifter blev tydligare i den tidiga kyrkan som de troende avancerade i kunskap om tron. But it should be remembered that the inspired character of the New Testament is a Catholic dogma, and must therefore in some way have been revealed to, and taught by, Apostles.--Assuming that Apostolic authorship is a positive criterion of inspiration, two inspired Epistles of St. Paul have been lost. Men man bör komma ihåg att den inspirerade karaktär Nya testamentet är en katolsk dogm, och måste därför på något sätt har uppenbarats till och undervisas av, Apostlar -. Förutsatt att apostoliska författarskap är en positiv kriterium av inspiration, två inspirerade epistlarna av St Paul har gått förlorade. This appears from I Cor., v, 9, sqq.; II Cor., ii, 4, 5. Detta framgår av I Kor, v, 9, ff,.. II Kor, II, 4, 5..

3. 3. The formation of the Tetramorph, or Fourfold Gospel Bildandet av Tetramorph, eller Fyrfaldig evangelium

Irenæus, in his work "Against Heresies" (AD 182-88), testifies to the existence of a Tetramorph, or Quadriform Gospel, given by the Word and unified by one Spirit; to repudiate this Gospel or any part of it, as did the Alogi and Marcionites, was to sin against revelation and the Spirit of God. Irenaeus, i hans arbete "Mot heresier" (AD 182-88), vittnar om att det finns en Tetramorph eller Quadriform evangelium, som ges av Ordet och enade med en ande, att förneka detta evangelium eller någon del av den, liksom den Alogi och Marcionites, var att synda mot uppenbarelsen och Guds Ande. The saintly Doctor of Lyons explicitly states the names of the four Elements of this Gospel, and repeatedly cites all the Evangelists in a manner parallel to his citations from the Old Testament. Den helgonlika doktor Lyons anges det uttryckligen namnen på de fyra delar av denna evangelium, och upprepade nämner alla evangelisterna på ett sätt parallellt till sina citat från Gamla Testamentet. From the testimony of St. Irenæus alone there can be no reasonable doubt that the Canon of the Gospel was inalterably fixed in the Catholic Church by the last quarter of the second century. Från vittnesmål St Irenaeus ensam kan det finnas något rimligt tvivel om att Canon av evangeliet inalterably fastställdes i den katolska kyrkan genom det sista kvartalet av det andra århundradet. Proofs might be multiplied that our canonical Gospels were then universally recognized in the Church, to the exclusion of any pretended Evangels. Bevis kan multipliceras att våra kanoniska evangelierna då allmänt erkändes i kyrkan, med undantag av några föregivna Evangels. The magisterial statement of Irenæus may be corroborated by the very ancient catalogue known as the Muratorian Canon, and St. Hippolytus, representing Roman tradition; by Tertullian in Africa, by Clement in Alexandria; the works of the Gnostic Valentinus, and the Syrian Tatian's Diatessaron, a blending together of the Evangelists' writings, presuppose the authority enjoyed by the fourfold Gospel towards the middle of the second century. Den magisterial uttalande Irenaeus kan bekräftas av den mycket gamla katalogen kallas Muratorian Canon och St Hippolytos, som representerar romerska traditionen, av Tertullianus i Afrika, av Clement i Alexandria, verk av den gnostiska Valentinus, och den syriska Tatians Diatessaron , en blandning tillsammans av evangelisterna "skrifter, förutsätter den myndighet som för de fyrfaldiga evangeliet mot mitten av det andra århundradet. To this period or a little earlier belongs the pseduo-Clementine epistle in which we find, for the first time after II Peter, iii, 16, the word Scripture applied to a New Testament book. Denna period eller lite tidigare tillhör pseduo-Clementine brev som vi befinner, för första gången efter II Peter, iii, 16, ordet Skriften tillämpas på en Nya Testamentet bok. But it is needless in the present article to array the full force of these and other witnesses, since even rationalistic scholars like Harnack admit the canonicity of the quadriform Gospel between the years 140-175. Men det är onödigt i denna artikel till array full kraft av dessa och andra vittnen, eftersom även rationalistiska forskare som Harnack erkänna canonicity av quadriform evangeliet mellan åren 140-175.

But against Harnack we are able to trace the Tetramorph as a sacred collection back to a more remote period. Men mot Harnack kan vi spåra Tetramorph som en helig samling tillbaka till en mer avlägsen tid. The apocryphal Gospel of St. Peter, dating from about 150, is based on our canonical Evangelists. Den apokryfiska Evangelium Peter, med anor från omkring 150, bygger på våra kanoniska evangelierna. So with the very ancient Gospel of the Hebrews and Egyptians (see APOCRYPHA). Så med mycket gamla evangeliet av hebréerna och egyptier (se Apokryferna). St. Justin Martyr (130-63) in his Apology refers to certain "memoirs of the Apostles, which are called gospels", and which "are read in Christian assemblies together with the writings of the Prophets". St Justinus Martyren (130-63) i hans ursäkt avser vissa "memoarer av apostlarna, som kallas evangelier", och som "läses i kristna församlingar tillsammans med profeternas skrifter". The identity of these "memoirs" with our Gospels is established by the certain traces of three, if not all, of them scattered through St. Justin's works; it was not yet the age of explicit quotations. Identiteten av dessa "memoarer" med våra evangelierna fastställs genom vissa spår av tre, om inte alla, av dem utspridda Justinus verk, det var inte en ålder av explicita citat. Marcion, the heretic refuted by Justin in a lost polemic, as we know from Tertullian, instituted a criticism of Gospels bearing the names of the Apostles and disciples of the Apostles, and a little earlier (c. 120) Basilides, the Alexandrian leader of a Gnostic sect, wrote a commentary on "the Gospel" which is known by the allusions to it in the Fathers to have comprised the writings of the Four Evangelists. Marcion, tillbakavisade kättare av Justin i en förlorad polemik, som vi vet från Tertullianus, instiftade en kritik av evangelierna bär namnen på apostlarna och lärjungarna av apostlarna, och lite tidigare (ca 120) Basilides, den alexandrinska ledare en gnostisk sekt, skrev en kommentar till "evangeliet" som är känd av anspelningar på den i fäderna ha innefattade skrifter de fyra evangelisterna.

In our backward search we have come to the sub-Apostolic age, and its important witnesses are divided into Asian, Alexandrian, and Roman: I vår sökning bakåt har vi kommit till sub-apostoliska ålder och dess viktiga vittnen är indelade i Asien, Alexandria, och Roman:

St. Ignatius, Bishop of Antioch, and St. Polycarp, of Smyrna, had been disciples of Apostles; they wrote their epistles in the first decade of the second century (100-110). Ignatius, biskop i Antiochia, och St Polykarpos av Smyrna, hade varit lärjungar apostlarna, de skrev sina brev i det första årtiondet av det andra århundradet (100-110). They employ Matthew, Luke, and John. De sysselsätter Matteus, Lukas och Johannes. In St. Ignatius we find the first instance of the consecrated term "it is written" applied to a Gospel (Ad Philad., viii, 2). I Ignatius finner vi i första hand av den helgade begreppet "det är skrivet" appliceras på ett evangelium (Ad Philad., Viii, 2). Both these Fathers show not only a personal acquaintance with "the Gospel" and the thirteen Pauline Epistles, but they suppose that their readers are so familiar with them that it would be superfluous to name them. Båda dessa pappor visar inte bara en personlig bekantskap med "evangeliet" och tretton Paulus brev, men de antar att deras läsare är så bekanta med dem att det skulle vara överflödigt att nämna dem. Papias, Bishop of Phrygian Hierapolis, according to Irenæus a disciple of St. John, wrote about AD 125. Papias, biskop av frygiska Hierapolis, enligt Irenaeus en lärjunge Johannes, skrev omkring år 125. Describing the origin of St. Mark's Gospel, he speaks of Hebrew (Aramaic) Logia, or Sayings of Christ, composed by St. Matthew, which there is reason to believe formed the basis of the canonical Gospel of that name, though the greater part of Catholic writers identify them with the Gospel. Beskriva ursprunget av St Markus evangelium, talar han om hebreiska (arameiska) Logia eller ordstäv av Kristus, som består av Matteus, som det finns anledning att tro legat till grund för den kanoniska evangeliet med samma namn, även om större delen av katolska författare identifiera dem med evangeliet. As we have only a few fragments of Papias, preserved by Eusebius, it cannot be alleged that he is silent about other parts of the New Testament. Som vi har endast ett fåtal fragment av Papias, konserverade med Eusebius, kan det inte påstås att han är tyst om andra delar av Nya Testamentet.

The so-called Epistle of Barnabas, of uncertain origin, but of highest antiquity, cites a passage from the First Gospel under the formula "it is written". Den så kallade Barnabasbrevet av osäkert ursprung, men av högsta antiken, citerar en passage från det första evangeliet enligt formeln "det är skrivet". The Didache, or Teaching of the Apostles, an uncanonical work dating from c. Didache, eller undervisning av apostlarna, en uncanonical arbete med anor från c.. 110, implies that "the Gospel" was already a well-known and definite collection. 110, innebär att "evangeliet" var redan en välkänd och bestämd samling.

St. Clement, Bishop of Rome, and disciple of St. Paul, addressed his Letter to the Corinthian Church c. St Clement, biskop av Rom och lärjunge Paulus, riktat sitt brev till kyrkan i Korinth c.. AD 97, and, although it cites no Evangelist explicitly, this epistle contains combinations of texts taken from the three synoptic Gospels, especially from St. Matthew. AD 97, och även om det citerar ingen evangelist uttryckligen innehåller detta brev kombinationer av texter hämtade från de tre synoptiska evangelierna, särskilt från Matteus. That Clement does not allude to the Fourth Gospel is quite natural, as it was not composed till about that time. Det Clement inte anspelar på det fjärde evangeliet är helt naturligt, eftersom det inte bestod till om den tiden.

Thus the patristic testimonies have brought us step by step to a Divine inviolable fourfold Gospel existing in the closing years of the Apostolic Era. Således patristic vittnesmål har gett oss steg för steg till en gudomlig okränkbara fyrfaldig evangeliet som finns i de sista åren av den apostoliska eran. Just how the Tetramorph was welded into unity and given to the Church, is a matter of conjecture. Bara hur Tetramorph svetsades i enheten och ges till kyrkan, är en fråga om gissningar. But, as Zahn observes, there is good reason to believe that the tradition handed down by Papias, of the approval of St. Mark's Gospel by St. John the Evangelist, reveals that either the latter himself of a college of his disciples added the Fourth Gospel to the Synoptics, and made the group into the compact and unalterable "Gospel", the one in four, whose existence and authority left their clear impress upon all subsequent ecclesiastical literature, and find their conscious formulation in the language of Irenæus. Men som Zahn har påpekat finns det goda skäl att tro att traditionen som avkunnats av Papias, godkännandet av St Markus evangelium genom Johannes evangelisten, visar att varken den sistnämnda själv en högskola av hans lärjungar lade fjärde Evangeliet till Synoptics och gjorde gruppen till den kompakta och oföränderliga "Evangelium", den i fyra, vars existens och auktoritet lämnade sitt tydliga imponera på alla efterföljande kyrkliga litteratur, och hitta deras medvetna formulering på det språk som Irenaeus.

4. 4. The Pauline Epistles De Pauline epistlarna

Parallel to the chain of evidence we have traced for the canonical standing of the Gospels extends one for the thirteen Epistles of St. Paul, forming the other half of the irreducible kernel of the complete New Testament canon. Parallellt med den kedja av bevis som vi har spårat för den kanoniska ställning evangelierna förlänger en för tretton epistlarna av St Paul, som bildar den andra halvan av absoluta kärnan i hela Nya Testamentets kanon. All the authorities cited for the Gospel Canon show acquaintance with, and recognize, the sacred quality of these letters. Alla myndigheter citerade för evangeliet Canon visar bekantskap med, och känner igen, den heliga kvaliteten på dessa bokstäver. St. Irenæus, as acknowledged by the Harnackian critics, employs all the Pauline writings, except the short Philemon, as sacred and canonical. St Irenaeus, vilket har påpekats av de Harnackian kritiker, sysselsätter alla Pauline skrifter, utom den korta Filemon, som heliga och kanoniska. The Muratorian Canon, contemporary with Irenæus, gives the complete list of the thirteen, which, it should be remembered, does not include Hebrews. Muratorian Canon, samtida med Irenaeus, ger den kompletta listan av tretton, som man bör komma ihåg, inte omfattar Hebreerbrevet. The heretical Basilides and his disciples quote from this Pauline group in general. De kätterska Basilides och hans lärjungar citerar ur denna Pauline grupp i allmänhet. The copious extracts from Marcion's works scattered through Irenæus and Tertullian show that he was acquainted with the thirteen as in ecclesiastical use, and selected his Apostolikon of six from them. De rikliga utdrag ur Marcion verk utspridda Irenaeus och Tertullianus visar att han var bekant med tretton som i kyrkliga bruk, och valde hans Apostolikon av sex av dem. The testimony of Polycarp and Ignatius is again capital in this case. Vittnesmål Polykarpos och Ignatius är återigen huvudstad i detta fall. Eight of St. Paul's writings are cited by Polycarp; St. Ignatius of Antioch ranked the Apostles above the Prophets, and must therefore have allowed the written compositions of the former at least an equal rank with those of the latter ("Ad Philadelphios", v). Åtta av St Paulus skrifter nämns av Polykarpos, St Ignatius av Antiokia rankas apostlarna ovanför profeterna, och måste därför ha tillåtit de skriftliga kompositionerna förra minst lika rang med de sistnämnda ("Ad Philadelphios" v). St. Clement of Rome refers to Corinthians as at the head "of the Evangel"; the Muratorian Canon gives the same honour to I Corinthians, so that we may rightfully draw the inference, with Dr. Zahn, that as early as Clement's day St. Paul's Epistles had been collected and formed into a group with a fixed order. St Clemens av Rom refererar till Corinthians som i spetsen "av Evangeliet", Muratorian Canon ger samma ära att jag Korintierbrevet, så att vi med rätta kan dra slutsatsen, med dr Zahn, att så tidigt som Klemens dag St . Paulus brev hade samlats och formas till en grupp med en fast ordning. Zahn has pointed out confirmatory signs of this in the manner in which Sts. Zahn har påpekat bekräftande tecken på detta på det sätt som Sts. Ignatius and Polycarp employ these Epistles. Ignatius och Polykarpos använder dessa epistlar. The tendency of the evidence is to establish the hypothesis that the important Church of Corinth was the first to form a complete collection of St. Paul's writings. Tendensen av bevisningen är att fastställa hypotesen att det viktiga kyrkan i Korint var först med att bilda en komplett samling av St Paulus skrifter.

5. 5. The remaining Books De återstående böcker

In this formative period the Epistle to the Hebrews did not obtain a firm footing in the Canon of the Universal Church. I denna formativa period Hebreerbrevet inte fick en fast fot i Canon av den universella kyrkan. At Rome it was not yet recognized as canonical, as shown by the Muratorian catalogue of Roman origin; Irenæus probably cites it, but makes no reference to a Pauline origin. I Rom är det inte ännu erkänd som kanoniska, vilket framgår av Muratorian katalog romerskt ursprung, Irenaeus förmodligen citerar det, men inte hänvisar till en Pauline ursprung. Yet it was known at Rome as early as St. Clement, as the latter's epistle attests. Ändå var det känt i Rom så tidigt som St Clement, som den senares brev intygar. The Alexandrian Church admitted it as the work of St. Paul, and canonical. Den alexandrinska kyrkan erkände det som ett verk av St Paul, och kanonisk. The Montanists favoured it, and the aptness with which vi, 4-8, lent itself to the Montanist and Novatianist rigour was doubtless one reason why it was suspect in the West. Montanists gynnat den och lämplighet som vi, 4-8, lånade sig till Montanist och Novatianist stränghet var utan tvekan en anledning till att det var misstänkt i väst. Also during this period the excess over the minimal Canon composed of the Gospels and thirteen epistles varied. Även under denna period överskrids minimala Canon består av evangelierna och tretton brev varierade. The seven "Catholic" Epistles (James, Jude, I and II Peter, and the three of John) had not yet been brought into a special group, and, with the possible exception of the three of St. John, remained isolated units, depending for their canonical strength on variable circumstances. De sju "katolska" epistlar (James, Judas, I och II Peter, och de tre av John) hade ännu inte kommit in i en särskild grupp, och möjligen med undantag för tre av St John, förblev isolerade enheter, beroende för sin kanoniska styrka på varierande förhållanden. But towards the end of the second century the canonical minimum was enlarged and, besides the Gospels and Pauline Epistles, unalterably embraced Acts, I Peter, I John (to which II and III John were probably attached), and Apocalypse. Men mot slutet av det andra århundradet den kanoniska minsta utvidgades och dessutom evangelierna och Paulus brev, oföränderligt omfamnade lagar, jag Peter, jag John (som II och III John var förmodligen ansluten) och Apocalypse. Thus Hebrews, James, Jude, and II Peter remained hovering outside the precincts of universal canonicity, and the controversy about them and the subsequently disputed Apocalypse form the larger part of the remaining history of the Canon of the New Testament However, at the beginning of the third century the New Testament was formed in the sense that the content of its main divisions, what may be called its essence, was sharply defined and universally received, while all the secondary books were recognized in some Churches. Således Hebreerbrevet, Jakob, Judas och II Peter kvar svävar utanför polisdistrikten av universell canonicity, och den kontrovers om dem och det därefter omtvistade Apocalypse utgör större delen av den återstående historia Canon i Nya Testamentet Men i början av det tredje århundradet Nya Testamentet bildades i den meningen att innehållet i de viktigaste divisioner, kan det kallas dess väsen, var skarpt definierad och allmänt emot, medan alla de sekundära böckerna redovisades vissa kyrkor. A singular exception to the universality of the above-described substance of the New Testament was the Canon of the primitive East Syrian Church, which did not contain any of the Catholic Epistles or Apocalypse. En enastående undantag från universalitet ovan beskrivna innehållet i Nya Testamentet var Canon den primitiva östra syriska kyrkan, som inte innehöll någon av de katolska epistlarna eller Apocalypse.

6. 6. The idea of a New Testament Idén om en Nya Testamentet

The question of the principle that dominated the practical canonization of the New Testament Scriptures has already been discussed under (b). Frågan om principen att dominerade den praktiska helgonförklaring av Nya Testamentet har redan diskuterats under (b). The faithful must have had from the beginning some realization that in the writings of the Apostles and Evangelists they had acquired a new body of Divine Scriptures, a New written Testament destined to stand side by side with the Old. De troende måste ha haft från början en viss insikt om att i skrifter av apostlarna och evangelisterna hade de fått en ny kropp av gudomliga Skrifterna en ny skriftlig testamentet avsedd att stå sida vid sida med den gamla. That the Gospel and Epistles were the written Word of God, was fully realized as soon as the fixed collections were formed; but to seize the relation of this new treasure to the old was possible only when the faithful acquired a better knowledge of the faith. Att evangeliet och epistlar var Guds skrivna Ord, var fullt ut så snart de fasta samlingarna bildades, men att ta förhållandet mellan denna nya skatt till den gamla var möjligt endast när de trofasta fått en bättre kunskap om tron. In this connection Zahn observes with much truth that the rise of Montanism, with its false prophets, who claimed for their written productions--the self-styled Testament of the Paraclete--the authority of revelation, around the Christian Church to a fuller sense that the age of revelation had expired with the last of the Apostles, and that the circle of sacred Scripture is not extensible beyond the legacy of the Apostolic Era. I detta sammanhang Zahn konstaterar med stor sanning att ökningen av Montanism med sina falska profeter, som påstod att deras skriftliga produktioner - den självutnämnda Testamentet i Hjälparen - auktoritet uppenbarelse, runt den kristna kyrkan till en fylligare känsla att en ålder av uppenbarelsen hade löpt ut med den sista av apostlarna, och att kretsen av heliga Skriften är inte utbyggbar än arvet från den apostoliska eran. Montanism began in 156; a generation later, in the works of Irenæus, we discover the firmly-rooted idea of two Testaments, with the same Spirit operating in both. Montanism började 156, en generation senare, i verk av Irenaeus, vi upptäcker djupt rotad idé om två testamenten, med samma Ande verkar i båda. For Tertullian (c. 200) the body of the New Scripture is an instrumentum on at least an equal footing and in the same specific class as the instrumentum formed by the Law and the Prophets. För Tertullianus (ca 200) kropp av New Skriften är en instrumentum på minst lika villkor och i samma specifika klass som instrumentum bildas av lagen och profeterna. Clement of Alexandria was the first to apply the word "Testament" to the sacred library of the New Dispensation. Clemens av Alexandria var först med att tillämpa ordet "testamentet" till den heliga bibliotek Ny dispens. A kindred external influence is to be added to Montanism: the need of setting up a barrier, between the genuine inspired literature and the flood of pseudo-Apostolic apocrypha, gave an additional impulse to the idea of a New Testament canon, and later contributed not a little to the demarcation of its fixed limits. En släkt yttre påverkan ska läggas till Montanism: behovet av att inrätta en barriär mellan den verkliga inspirerade litteratur och floden av pseudo-apostoliska Apokryferna gav ytterligare impuls till idén om en ny Testamentets kanon, och senare bidrog inte lite till avgränsningen av de fastställda gränserna.

B. THE PERIOD OF DISCUSSION (AD 220-367) B. PERIODEN diskussion (AD 220-367)

In this stage of the historical development of the Canon of the New Testament we encounter for the first time a consciousness reflected in certain ecclesiastical writers, of the differences between the sacred collections in divers sections of Christendom. I detta skede av den historiska utvecklingen av Canon av den nya testamentet möter vi för första gången en medvetenhet återspeglas i vissa kyrkliga författare, av skillnaderna mellan de heliga samlingar dykare delar av kristenheten. This variation is witnessed to, and the discussion stimulated by, two of the most learned men of Christian antiquity, Origen, and Eusebius of Cæsarea, the ecclesiastical historian. Denna variation sett till, och diskussionen stimulerad av, två av de mest lärda män av kristen forntid, Origen och Eusebius av Caesarea, den kyrkliga historiker. A glance at the Canon as exhibited in the authorities of the African, or Carthaginian, Church, will complete our brief survey of this period of diversity and discussion:- En blick på Canon visade som i myndigheterna i Afrika, eller Carthaginian, kyrka, kommer att komplettera vår korta genomgång av denna period av mångfald och diskussion: -

1. 1. Origen and his school Origen och hans skola

Origen's travels gave him exception opportunities to know the traditions of widely separated portions of the Church and made him very conversant with the discrepant attitudes toward certain parts of the New Testament He divided books with Biblical claims into three classes: Origenes resor gav honom undantag möjligheter att känna till traditioner vitt skilda delar av kyrkan och gjorde honom mycket förtrogen med de avvikande attityder till vissa delar av Nya testamentet han delade böcker med bibliska påståenden i tre klasser:

those universally received; de mottagna allmänt;

those whose Apostolicity was questions; de vars apostolicitet var frågor;

apocryphal works. apokryfiska fungerar.

In the first class, the Homologoumena, stood the Gospels, the thirteen Pauline Epistles, Acts, Apocalypse, I Peter, and I John. I första klass, Homologoumena stod evangelierna, de tretton Paulus brev, handlingar, apokalyps, jag Peter, och jag John. The contested writings were Hebrews, II Peter, II and III John, James, Jude, Barnabas, the Shepherd of Hermas, the Didache, and probably the Gospel of the Hebrews. De omtvistade skrifter var Hebreerbrevet, II Peter, II och III John, James, Judas, Barnabas, herden av Hermas, Didache, och förmodligen evangelium hebréerna. Personally, Origen accepted all of these as Divinely inspired, though viewing contrary opinions with toleration. Personligen accepterade Origenes alla dessa som gudomligt inspirerade, men tittar motsatta åsikter med tolerans. Origen's authority seems to have given to Hebrews and the disputed Catholic Epistles a firm place in the Alexandrian Canon, their tenure there having been previously insecure, judging from the exegetical work of Clement, and the list in the Codex Claromontanus, which is assigned by competent scholars to an early Alexandrian origin. Origenes auktoritet verkar ha gett till Hebreerbrevet och de omtvistade katolska epistlarna en fast plats i den alexandrinska Canon, deras besittningsrätt det ha varit tidigare osäkra, att döma av den exegetical arbete Clement, och listan i Codex Claromontanus som tilldelas av behörig forskare till en tidig Alexandria ursprung.

2. 2. Eusebius Eusebius

Eusebius, Bishop of Cæsarea in Palestine, was one of Origen's most eminent disciples, a man of wide erudition. Eusebius, biskop av Caesarea i Palestina, var en av Origenes mest framstående lärjungar, en man med stor lärdom. In imitation of his master he divided religious literature into three classes: I imitation av sin herre han delat religiös litteratur i tre klasser:

Homologoumena, or compositions universally received as sacred, the Four Gospels, thirteen Epistles of St. Paul, Hebrews, Acts, I Peter, I John, and Apocalypse. Homologoumena eller kompositioner fick allmänt som heliga, de fyra evangelierna, tretton epistlarna av St Paul i Hebreerbrevet, Apostlagärningarna, jag Peter, jag John och Apocalypse. There is some inconsistency in his classification; for instance, though ranking Hebrews with the books of universal reception, he elsewhere admits it is disputed. Det finns viss inkonsekvens i hans klassificering, till exempel, men ranking hebréer med böckerna om allmän mottagning, han håll medger att det är omtvistat.

The second category is composed of the Antilegomena, or contested writings; these in turn are of the superior and inferior sort. Den andra kategorin består av antilegomena eller ifrågasatta skrifter, dessa i sin tur är av överlägsna och underlägsna slag. The better ones are the Epistles of St. James and St. Jude, II Peter, II and III John; these, like Origen, Eusebius wished to be admitted to the Canon, but was forced to record their uncertain status; the Antilegomena of the inferior sort were Barnabas, the Didache, Gospel of the Hebrews, the Acts of Paul, the Shepherd, the Apocalypse of Peter. De bättre är epistlarna av St Jakob och St Jude, II Peter, II och III John, dessa, liksom Origenes ville Eusebius att få tillträde till Canon, men tvingades att spela in sitt osäkra status, den antilegomena av sämre Sortera var Barnabas, Didache, gospel i Hebreerbrevet, handlingar Paul, herden, Uppenbarelseboken av Peter.

All the rest are spurious (notha). Alla övriga är falska (notha).

Eusebius diverged from his Alexandrian master in personally rejecting Apocalypse as an un-Biblical, though compelled to acknowledge its almost universal acceptance. Eusebius avvikit från sin alexandrinska mästare i personligt avvisa Apocalypse som ett icke-bibliska, men tvingas erkänna dess nästan universell acceptans. Whence came this unfavourable view of the closing volume of the Christian Testament?--Zahn attributes it to the influence of Lucian of Samosata, one of the founders of the Antioch school of exegesis, and with whose disciples Eusebius had been associated. Varifrån kom denna ogynnsamma syn på den sista volymen av den kristna Testamentet -? Zahn tillskriver det till inflytande Lucian av Samosata, en av grundarna av Antioch skola exegetik, och vars lärjungar Eusebius hade samband. Lucian himself had acquired his education at Edessa, the metropolis of Eastern Syria, which had, as already remarked, a singularly curtailed Canon. Lucian själv hade förvärvat sin utbildning vid Edessa, metropolen i östra Syrien, som hade som redan anmärkt, ett ovanligt beskuren Canon. Luician is known to have edited the Scriptures at Antioch, and is supposed to have introduced there the shorter New Testament which later St. John Chrysostom and his followers employed--one in which Apocalypse, II Peter, II and III John, and Jude had no place. Luician är känd för att ha redigerat Skriften i Antiokia, och är tänkt att ha infört det den kortare Nya Testamentet som senare Johannes Chrysostomos och hans anhängare anställda - en där Apocalypse hade II Peter, II och III John och Jude ingen plats. It is known that Theodore of Mopsuestia rejected all the Catholic Epistles. Det är känt att Theodore av Mopsuestia förkastade alla de katolska breven. In St. John Chrysostom's ample expositions of the Scriptures there is not a single clear trace of the Apocalypse, which he seems to implicitly exclude the four smaller Epistles--II Peter, II and III John, and Jude--from the number of the canonical books. I Johannes Chrysostomos: s rikliga utläggningar av Skriften finns det inte en enda tydlig spår av Uppenbarelseboken, som han verkar underförstått utesluta de fyra mindre Epistlar - II Peter, II och III John och Jude - från nummer kanoniska böcker. Lucian, then, according to Zahn, would have compromised between the Syriac Canon and the Canon of Origen by admitting the three longer Catholic Epistles and keeping out Apocalypse. Lucian, då, enligt Zahn, skulle äventyras mellan syriska Canon och Canon i Origenes genom att erkänna de tre längre katolska breven och hålla ut Apocalypse. But after allowing fully for the prestige of the founder of the Antioch school, it is difficult to grant that his personal authority could have sufficed to strike such an important work as Apocalypse from the Canon of a notable Church, where it had previously been received. Men efter att låta helt för prestige grundare Antiochia skolan är det svårt att medge att hans personliga auktoritet kunde ha räckt att slå ett så viktigt arbete som Apocalypse från Canon av en betydande kyrka, där det tidigare hade fått. It is more probable that a reaction against the abuse of the Johannine Apocalypse by the Montanists and Chiliasts--Asia Minor being the nursery of both these errors--led to the elimination of a book whose authority had perhaps been previously suspected. Det är mer troligt att en reaktion mot missbruk av den johanneiska Apocalypse av Montanists och Chiliasts - Mindre Asien är barnkammare för båda dessa fel - ledde till eliminering av en bok vars auktoritet hade kanske tidigare misstänkt. Indeed it is quite reasonable to suppose that its early exclusion from the East Syrian Church was an outer wave of the extreme reactionist movement of the Aloges--also of Asia Minor--who branded Apocalypse and all the Johannine writings as the work of the heretic Cerinthus. I själva verket är det ganska rimligt att tro att ett tidigt utestängning från öst syriska kyrkan var en yttre våg av den extrema BAKÅTSTRÄVARE rörelse Aloges - även i Mindre Asien - som märkesvaror Apocalypse och alla Johannine skrifter som arbete kättare Cerinthus. Whatever may have been all the influences ruling the personal Canon of Eusebius, he chose Lucian's text for the fifty copies of the Bible which he furnished to the Church of Constantinople at the order of his imperial patron Constantine; and he incorporated all the Catholic Epistles, but excluded Apocalypse. Oavsett kan ha varit alla influenser härskar personliga Canon av Eusebius, valde han Lucian text för 50 exemplar av Bibeln som han möblerade till kyrkan i Konstantinopel på order av hans kejserliga beskyddare Konstantin, och han bildat alla katolska epistlarna, men utesluten Apocalypse. The latter remained for more than a century banished from the sacred collections as current in Antioch and Constantinople. Den senare var mer än ett sekel förvisad från den heliga samlingar som ström i Antiokia och Konstantinopel. However, this book kept a minority of Asiatic suffrages, and, as both Lucian and Eusebius had been tainted with Arianism, the approbation of Apocalypse, opposed by them, finally came to be looked upon as a sign of orthodoxy. Men höll denna bok en minoritet av asiatiska suffrages, och som både Lucian och Eusebius hade behäftade med arianismen, en gillande av Apocalypse, motsatte sig dem, slutligen kom att ses som ett tecken på renlärighet. Eusebius was the first to call attention to important variations in the text of the Gospels, viz., the presence in some copies and the absence in others of the final paragraph of Mark, the passage of the Adulterous Woman, and the Bloody Sweat. Eusebius var först med att uppmärksamma viktiga variationer i texten av evangelierna, dvs., Närvaron i vissa exemplar och avsaknaden av andra av sista stycket Markus, passagen av den otuktiga kvinnan, och Bloody Sweat.

3. 3. The African Church Den afrikanska kyrkan

St. Cyprian, whose Scriptural Canon certainly reflects the contents of the first Latin Bible, received all the books of the New Testament except Hebrews, II Peter, James, and Jude; however, there was already a strong inclination in his environment to admit II Peter as authentic. Cyprianus, vars bibliska Canon verkligen återspeglar innehållet i den första latinska bibeln fick alla böcker i Nya Testamentet, utom Hebreerbrevet, II Petrus, Jakob och Judas, men det var redan en stark lutning i sin omgivning att erkänna II Peter som giltiga. Jude had been recognized by Tertullian, but, strangely, it had lost its position in the African Church, probably owing to its citation of the apocryphal Henoch. Juda hade erkänts av Tertullianus, men konstigt nog hade förlorat sin position på den afrikanska kyrkan, förmodligen på grund av dess stämning av apokryfiska Henoch. Cyprian's testimony to the non-canonicity of Hebrews and James is confirmed by Commodian, another African writer of the period. Cyprianus vittnesbörd till icke-canonicity av hebréer och James bekräftas av Commodian, en annan afrikansk författare av perioden. A very important witness is the document known as Mommsen's Canon, a manuscript of the tenth century, but whose original has been ascertained to date from West Africa about the year 360. En mycket viktig vittne är det dokument som kallas Mommsen Kanon, ett manuskript av det tionde århundradet, men vars ursprungliga har konstaterats hittills från Västafrika omkring år 360. It is a formal catalogue of the sacred books, unmutilated in the New Testament portion, and proves that at its time the books universally acknowledged in the influential Church of Carthage were almost identical with those received by Cyprian a century before. Det är en formell förteckning över de heliga böckerna, unmutilated i Nya testamentet delen och visar att vid sin tid böckerna allmänt erkänt i den inflytelserika kyrkan i Karthago var nästan identiska med de emot av Cyprianus ett århundrade tidigare. Hebrews, James, and Jude are entirely wanting. Hebreerbrevet, Jakob och Judas är helt vilja. The three Epistles of St. John and II Peter appear, but after each stands the note una sola, added by an almost contemporary hand, and evidently in protest against the reception of these Antilegomena, which, presumably, had found a place in the official list recently, but whose right to be there was seriously questioned. De tre epistlarna av St John och II Peter visas, men efter varje står tonen una sola, lagts till av en nästan samtida hand och uppenbarligen i protest mot att ta emot dessa antilegomena, som förmodligen hade funnit en plats i den officiella lista nyligen, men vars rätt att vara där var allvarligt ifrågasatt.

C. THE PERIOD OF FIXATION (AD 367-405) C. DEN räntebindningstid (AD 367-405)

1. 1. St. Athanasius St Athanasius

While the influence of Athanasius on the Canon of the Old Testament was negative and exclusive (see supra), in that of the New Testament it was trenchantly constructive. Även påverkan av Athanasius på Canon i Gamla testamentet var negativ och exklusiva (se ovan) genom att i Nya Testamentet var trenchantly konstruktivt. In his "Epistola Festalis" (AD 367) the illustrious Bishop of Alexandria ranks all of Origen's New Testament Antilegomena, which are identical with the deuteros, boldly inside the Canon, without noticing any of the scruples about them. I sin "Epistola Festalis" (AD 367) den berömda biskop av Alexandria rankas alla Origenes Nya testamentets antilegomena, som är identiska med de deuteros, djärvt inne Canon, utan att märka något av skrupler om dem. Thenceforward they were formally and firmly fixed in the Alexandrian Canon. Thenceforward de formellt och fast i den alexandrinska Canon. And it is significant of the general trend of ecclesiastical authority that not only were works which formerly enjoyed high standing at broad-minded Alexandria--the Apocalypse of Peter and the Acts of Paul--involved by Athanasius with the apocrypha, but even some that Origen had regarded as inspired--Barnabas, the Shepherd of Hermas, the Didache--were ruthlessly shut out under the same damnatory title. Och det är viktigt för den allmänna trenden av kyrkliga myndigheten som inte bara var verk som tidigare haft högt anseende på vidsynt Alexandria - Apocalypse av Peter och rättsakter Paul - delta genom Athanasius med apokryferna, men även några som Origenes hade betraktas som inspirerade - Barnabas, Herden av Hermas, Didache - var hänsynslöst utestängd under samma damnatory titel.

2. 2. The Roman Church, the Synod under Damasus, and St. Jerome The Muratorian Canon or Fragment, composed in the Roman Church in the last quarter of the second century, is silent about Hebrews, James, II Peter; I Peter, indeed, is not mentioned, but must have been omitted by an oversight, since it was universally received at the time. Den romerska kyrkan, synoden i Damasus och Hieronymus Muratorian Canon eller fragment, som består i den romerska kyrkan under det sista kvartalet av det andra århundradet, är tyst om Hebreerbrevet, Jakob, II Peter, jag Peter, ja, inte nämnts, men måste ha utelämnats av misstag, eftersom det var allmänt emot vid den tiden. There is evidence that this restricted Canon obtained not only in the African Church, with slight modifications, as we have seen, but also at Rome and in the West generally until the close of the fourth century. Det finns bevis för att detta begränsade Canon erhållits inte bara i den afrikanska kyrkan, med smärre ändringar, som vi har sett, men också i Rom och i väst i allmänhet intill slutet av det fjärde århundradet. The same ancient authority witnesses to the very favourable and perhaps canonical standing enjoyed at Rome by the Apocalypse of Peter and the Shepherd of Hermas. Samma gamla myndigheten vittnen till mycket gynnsamma och kanske kanonisk ställning åtnjuter i Rom av Uppenbarelseboken av Peter och Herden Hermas. In the middle decades of the fourth century the increased intercourse and exchange of views between the Orient and the Occident led to a better mutual acquaintance regarding Biblical canons and the correction of the catalogue of the Latin Church. I mitten årtionden av det fjärde århundradet den ökade samlag och åsiktsutbyte mellan Orienten och västerlandet ledde till en bättre ömsesidig bekantskap om bibliska kanon och korrigering av katalogen över den latinska kyrkan. It is a singular fact that while the East, mainly through St. Jerome's pen, exerted a disturbing and negative influence on Western opinion regarding the Old Testament, the same influence, through probably the same chief intermediary, made for the completeness and integrity of the New Testament canon. Det är ett enastående faktum att medan öst, främst genom Hieronymus penna, utövade en oroande och negativ inverkan på västra uppfattning om Gamla Testamentet, samma inflytande genom förmodligen samma chef mellanhand, gjord för fullständighet och integritet Nya Testamentets kanon. The West began to realize that the ancient Apostolic Churches of Jerusalem and Antioch, indeed the whole Orient, for more than two centuries had acknowledged Hebrews and James as inspired writings of Apostles, while the venerable Alexandrian Church, supported by the prestige of Athanasius, and the powerful Patriarchate of Constantinople, with the scholarship of Eusebius behind its judgment, had canonized all the disputed Epistles. Västvärlden började inse att de gamla apostoliska kyrkorna i Jerusalem och Antiokia, faktiskt hela Orienten, för mer än två århundraden hade erkänt Hebreerbrevet och James som inspirerade skrifter apostlar, medan den ärevördiga alexandrinska kyrkan, med stöd av prestige Athanasius, och den kraftfulla patriarkatet i Konstantinopel, med stipendium av Eusebius bakom domen hade kanoniserad alla de omtvistade epistlar. St. Jerome, a rising light in the Church, though but a simple priest, was summoned by Pope Damasus from the East, where he was pursuing sacred lore, to assist at an eclectic, but not ecumenical, synod at Rome in the year 382. Hieronymus, en stigande ljus i kyrkan, men men en enkel präst, kallades av påven Damasus från öst, där han driver heliga lore, för att hjälpa till en eklektisk, men inte ekumeniska, synod i Rom under år 382 . Neither the general council at Constantinople of the preceding year nor that of Nice (365) had considered the question of the Canon. Varken det allmänna rådet i Konstantinopel det föregående året eller att i Nice (365) hade behandlat frågan om Canon. This Roman synod must have devoted itself specially to the matter. Denna romerska synod måste ha ägnat sig speciellt till saken. The result of its deliberations, presided over, no doubt, by the energetic Damasus himself, has been preserved in the document called "Decretum Gelasii de recipiendis et non recipiendis libris", a compilation partly of the sixth century, but containing much material dating from the two preceding ones. Resultatet av överläggningarna, ordförande, utan tvekan, den energiska Damasus själv, har bevarats i dokumentet kallas "Decretum Gelasii de recipiendis et non recipiendis libris", en sammanställning dels av det sjätte århundradet, men innehåller mycket material från år de två föregående. The Damasan catalogue presents the complete and perfect Canon which has been that of the Church Universal ever since. Den Damasan katalogen presenterar komplett och perfekt Canon som har varit att i kyrkan Universal sedan dess. The New Testament portion bears the marks of Jerome's views. Nya testamentet delen bär spår av Jerome synpunkter. St. Jerome, always prepossessed in favour of Oriental positions in matters Biblical, exerted then a happy influence in regard to the New Testament; if he attempted to place any Eastern restriction upon the Canon of the Old Testament his effort failed of any effect. Hieronymus, alltid prepossessed till förmån för orientaliska positioner i frågor Bibliska utövade då en lycklig inflytande när det gäller Nya testamentet, om han försökte att placera någon östra begränsning på Canon i Gamla testamentet hans insats misslyckades av någon effekt. The title of the decree--"Nunc vero de scripturis divinis agendum est quid universalis Catholica recipiat ecclesia, et quid vitare debeat"--proves that the council drew up a list of apocryphal as well as authentic Scriptures. Titeln på förordningen - "Nunc vero de scripturis Divinis agendum est quid universalis Catholica recipiat Ecclesia et quid vitare debeat" - visar att rådet upprättade en förteckning över apokryfiska samt autentiska skrifterna. The Shepherd and the false Apocalypse of Peter now received their final blow. The Shepherd och den falska Apocalypse av Peter fick nu sin sista slag. "Rome had spoken, and the nations of the West had heard" (Zahn). "Rom hade talat, och nationerna i väst hade hört" (Zahn). The works of the Latin Fathers of the period--Jerome, Hilary of Poitiers, Lucifer of Sardina, Philaster of Brescia--manifest the changed attitude toward Hebrews, James, Jude, II Peter, and III John. Verk av latinska kyrkofäderna av perioden - Jerome, Hilary av Poitiers, Lucifer i Sardina, Philaster Brescia - Uppenbart den förändrade inställning till Hebreerbrevet, Jakob, Judas, II Peter och III John.

3. 3. Fixation in the African and Gallican Churches Fixering i de afrikanska och Gallican kyrkor

It was some little time before the African Church perfectly adjusted its New Testament to the Damasan Canon. Det var någon liten tid innan den afrikanska kyrkan perfekt anpassat sin nya testamentet till Damasan Canon. Optatus of Mileve (370-85) does not used Hebrews. Optatus av Mileve (370-85) inte använt Hebreerbrevet. St. Augustine, while himself receiving the integral Canon, acknowledged that many contested this Epistle. St Augustine, medan han får den integrerade Canon erkände att många motsatte sig detta brev. But in the Synod of Hippo (393) the great Doctor's view prevailed, and the correct Canon was adopted. Men i synoden i Hippo (393) stora Doctor uppfattning rådde, och rätt Canon antogs. However, it is evident that it found many opponents in Africa, since three councils there at brief intervals--Hippo, Carthage, in 393; Third of Carthage in 397; Carthage in 419--found it necessary to formulate catalogues. Det är dock uppenbart att det finns många motståndare i Afrika, sedan tre råd där vid korta intervaller - Hippo, Carthage, i 393, tredje i Karthago i 397, Carthage i 419 - fann det nödvändigt att formulera kataloger. The introduction of Hebrews was an especial crux, and a reflection of this is found in the first Carthage list, where the much vexed Epistle, though styled of St. Paul, is still numbered separately from the time-consecrated group of thirteen. Införandet av Hebreerbrevet var särskild springande, och en återspegling av detta återfinns i den första Karthago listan, där den mycket omstridda episteln, men utformade för St Paul, fortfarande numrerad separat från tid helgad grupp tretton. The catalogues of Hippo and Carthage are identical with the Catholic Canon of the present. De kataloger Hippo och Karthago är identiska med den katolska Canon av nuet. In Gaul some doubts lingered for a time, as we find Pope Innocent I, in 405, sending a list of the Sacred Books to one of its bishops, Exsuperius of Toulouse. I Gallien vissa tvivel pågått en tid, som vi finner påven Innocentius jag i 405, skicka en lista över det sakralt bokar till en av sina biskopar, Exsuperius av Toulouse. So at the close of the first decade of the fifth century the entire Western Church was in possession of the full Canon of the New Testament In the East, where, with the exception of the Edessene Syrian Church, approximate completeness had long obtained without the aid of formal enactments, opinions were still somewhat divided on the Apocalypse. Så i slutet av det första decenniet av det femte århundradet hela västra kyrkan var i besittning av hela Canon av den nya testamentet I öst var, med undantag för Edessene syriska kyrkan hade ungefärliga fullständighet länge erhållits utan stöd formella enactments var åsikter fortfarande något delade meningar om Uppenbarelseboken. But for the Catholic Church as a whole the content of the New Testament was definitely fixed, and the discussion closed. Men för den katolska kyrkan som helhet innehållet i Nya testamentet var definitivt fast, och diskussionen stängd.

The final process of this Canon's development had been twofold: positive, in the permanent consecration of several writings which had long hovered on the line between canonical and apocryphal; and negative, by the definite elimination of certain privileged apocrypha that had enjoyed here and there a canonical or quasi-canonical standing. Den slutliga processen av denna Canons utveckling hade varit dubbelt: positiv, i den permanenta invigningen av flera skrifter som länge svävade på linjen mellan kanoniska och apokryfiska, och negativa, av den bestämda eliminering av vissa privilegierade apokryfer som hade haft här och där en kanoniska eller kvasi-kanoniska ställning. In the reception of the disputed books a growing conviction of Apostolic authorship had much to do, but the ultimate criterion had been their recognition as inspired by a great and ancient division of the Catholic Church. I receptionen på de omtvistade böcker en växande övertygelse om apostoliska författarskap hade mycket att göra, men den ultimata kriteriet hade varit deras erkännande som inspirerad av en stor och gammal uppdelning av den katolska kyrkan. Thus, like Origen, St. Jerome adduces the testimony of the ancients and ecclesiastical usage in pleading the cause of the Epistle to the Hebrews (De Viris Illustribus, lix). Således, som Origenes, anfört Hieronymus vittnesbörd antiken och kyrkliga användning i åberopa orsaken till Hebreerbrevet (De Viris Illustribus, LIX). There is no sign that the Western Church ever positively repudiated any of the New Testament deuteros; not admitted from the beginning, these had slowly advanced towards a complete acceptance there. Det finns inga tecken på att den västliga kyrkan någonsin positivt förkastat några av de nytestamentliga deuteros, inte antagna fr.om början hade dessa avancerade långsamt mot en fullständig acceptans där. On the other hand, the apparently formal exclusion of Apocalypse from the sacred catalogue of certain Greek Churches was a transient phase, and supposes its primitive reception. Å andra sidan var det tydligen formella utesluta Apocalypse från den heliga katalog vissa grekiska kyrkor en övergående fas, och antar sin primitiva mottagning. Greek Christianity everywhere, from about the beginning of the sixth century, practically had a complete and pure New Testament canon. Grekisk kristendomen överallt, från omkring början av det sjätte århundradet, praktiskt taget hade en fullständig och ren Nya Testamentets kanon. (See EPISTLE TO THE HEBREWS; EPISTLES OF ST. PETER; EPISTLE OF JAMES; EPISTLE OF JUDE; EPISTLES OF JOHN; APOCALYPSE.) (Se Hebreerbrevet, epistlar av St Peter,. Jakobs brev, epistel JUDE, epistlar av John,. APOCALYPSE)

D. SUBSEQUENT HISTORY OF THE NEW TESTAMENT CANON D. följande historien av Nya testamentet CANON

1. 1. To the Protestant Reformation För den protestantiska reformationen

The New Testament in its canonical aspect has little history between the first years of the fifth and the early part of the sixteenth century. Nya Testamentet i sin kanoniska aspekt har lite historia mellan de första åren av det femte och början av det sextonde århundradet. As was natural in ages when ecclesiastical authority had not reached its modern centralization, there were sporadic divergences from the common teaching and tradition. Som var naturligt i åldrar då kyrkliga myndigheten inte hade nått sin moderna centralisering fanns sporadiska avvikelser från den gemensamma undervisningen och tradition. There was no diffused contestation of any book, but here and there attempts by individuals to add something to the received collection. Det fanns ingen diffus ifrågasättande av alla böcker, men här och där försök från enskilda personer att lägga till något till den mottagna samlingen. In several ancient Latin manuscripts the spurious Epistle to the Laodiceans is found among the canonical letters, and, in a few instances, the apocryphal III Corinthians. I flera forntida latinska manuskript den falska episteln till Laodikeia återfinns bland de kanoniska brev och, i några fall, den apokryfiska III Corinthians. The last trace of any Western contradiction within the Church to the Canon of the New Testament reveals a curious transplantation of Oriental doubts concerning the Apocalypse. Den sista spår av någon västerländska motsägelse inom kyrkan till Canon i Nya testamentet avslöjar en nyfiken transplantation av orientaliska tvivel om Apocalypse. An act of the Synod of Toledo, held in 633, states that many contest the authority of that book, and orders it to be read in the churches under pain of excommunication. En handling av synoden i Toledo, som hölls i 633, säger att många ifrågasätter myndigheten i den boken, och beordrar att den kan läsas i kyrkorna under hot om bannlysning. The opposition in all probability came from the Visigoths, who had recently been converted from Arianism. Oppositionen med all sannolikhet kom från visigoterna, som nyligen hade konverterats från arianismen. The Gothic Bible had been made under Oriental auspices at a time when there was still much hostility to Apocalypse in the East. Den gotiska bibeln hade gjorts i orientaliska beskydd vid en tidpunkt då det fortfarande fanns mycket fientlighet mot Apocalypse i öst.

2. 2. The New Testament and the Council of Trent (1546) Nya testamentet och rådet av Trent (1546)

This ecumenical synod had to defend the integrity of the New Testament as well as the Old against the attacks of the pseudo-Reformers, Luther, basing his action on dogmatic reasons and the judgment of antiquity, had discarded Hebrews, James, Jude, and Apocalypse as altogether uncanonical. Denna ekumeniska synoden skulle försvara integriteten i Nya testamentet, liksom den gamla mot angrepp av pseudo-reformatorerna, Luther, grundar sin talan på dogmatiska skäl och dom av antiken, hade bort Hebreerbrevet, Jakob, Judas och Uppenbarelseboken som helt uncanonical. Zwingli could not see in Apocalypse a Biblical book. Zwingli kunde inte se i Apocalypse en biblisk bok. (OEcolampadius placed James, Jude, II Peter, II and III John in an inferior rank. Even a few Catholic scholars of the Renaissance type, notably Erasmus and Cajetan, had thrown some doubts on the canonicity of the above-mentioned Antilegomena. As to whole books, the Protestant doubts were the only ones the Fathers of Trent took cognizance of; there was not the slightest hesitation regarding the authority of any entire document. But the deuterocanonical parts gave the council some concern, viz., the last twelve verses of Mark, the passage about the Bloody Sweat in Luke, and the Pericope Adulteræ in John. Cardinal Cajetan had approvingly quoted an unfavourable comment of St. Jerome regarding Mark, xvi, 9-20; Erasmus had rejected the section on the Adulterous Woman as unauthentic. Still, even concerning these no doubt of authenticity was expressed at Trent; the only question was as to the manner of their reception. In the end these portions were received, like the deuterocanonical books, without the slightest distinction. And the clause "cum omnibus suis partibus" regards especially these portions.--For an account of the action of Trent on the Canon, the reader is referred back to the respective section of the article: II. The Canon of the Old Testament in the Catholic Church. (Oecolampadius placerat James, Judas, II Peter, II och III John i en sämre ställning. Även ett par katolska forskare i renässansen typ, särskilt Erasmus och Cajetan, hade kastat vissa tvivel på canonicity av ovan nämnda antilegomena. Beträffande hela böcker, var de protestantiska tvivel de enda fäderna av Trent tog kännedom om, det var inte den minsta tvekan om myndigheten om varje hela dokumentet men de deuterokanoniska delarna gav rådet viss oro, nämligen de sista tolv verser.. . Mark, passagen om Bloody Sweat i Lukas och Pericope Adulteræ i John huvudsakliga Cajetan hade gillande citerade en ogynnsam kommentar av Hieronymus om Mark, xvi, 9-20, Erasmus hade förkastat avsnittet om den otuktiga kvinnan som unauthentic . Men ens om dessa utan tvekan av äkthet uttryckt på Trent,.. den enda frågan var om det sätt på vilket deras mottagande Till slut dessa delar togs emot, liksom de deuterokanoniska böckerna, utan minsta åtskillnad och klausulen "cum omnibus suis partibus "gäller särskilt dessa delar - För en redogörelse av de åtgärder av Trent på Canon, hänvisas till respektive avsnitt i artikeln:. II Canon i Gamla testamentet i den katolska kyrkan..

The Tridentine decree defining the Canon affirms the authenticity of the books to which proper names are attached, without however including this in the definition. Den tridentinska dekret som definierar Canon bekräftar äktheten av de böcker som egennamn är fästa, dock utan att ta med denna i definitionen. The order of books follows that of the Bull of Eugenius IV (Council of Florence), except that Acts was moved from a place before Apocalypse to its present position, and Hebrews put at the end of St. Paul's Epistles. Ordningen av böcker följer av tjuren av Eugenius IV (rådet i Florens), förutom att Apostlagärningarna flyttades från en plats innan Apocalypse till sin nuvarande position och Hebreerbrevet satte i slutet av St Paulus brev. The Tridentine order has been retained in the official Vulgate and vernacular Catholic Bibles. Den tridentinska ordning har behållits i det officiella Vulgata och folkliga katolska Biblar. The same is to be said of the titles, which as a rule are traditional ones, taken from the Canons of Florence and Carthage. Detsamma skall sägas om de titlar, som i regel är traditionella, tagna från Canons av Florens och Kartago. (For the bearing of the Vatican Council on the New Testament, see Part II above.) (För lagret av Vatikankonciliet på Nya testamentet, se del II ovan.)

3. 3. The New Testament canon outside the Church Nya testamentet kanon utanför kyrkan

The Orthodox Russian and other branches of the Eastern Orthodox Church have a New Testament identical with the Catholic. De ortodoxa ryska och andra grenar av den rysk-ortodoxa kyrkan har en Nya Testamentet identisk med den katolska. In Syria the Nestorians possess a Canon almost identical with the final one of the ancient East Syrians; they exclude the four smaller Catholic Epistles and Apocalypse. I Syrien Nestorians har en Canon nästan identisk med den sista av de gamla öst syrierna, de utesluter de fyra små katolska epistlar och Apocalypse. The Monophysites receive all the book. Monophysites får all boken. The Armenians have one apocryphal letter to the Corinthians and two from the same. Armenierna har en apokryfisk brev till korintierna och två från samma. The Coptic-Arabic Church include with the canonical Scriptures the Apostolic Constitutions and the Clementine Epistles. Den koptiska-arabiska kyrkan inkluderar de kanoniska skrifterna de Apostolic konstitutionerna och Clementine epistlar. The Ethiopic New Testament also contains the so-called "Apostolic Constitutions". Den etiopiska Nya testamentet innehåller också de så kallade "apostoliska konstitutioner".

As for Protestantism, the Anglicans and Calvinists always kept the entire New Testament But for over a century the followers of Luther excluded Hebrews, James, Jude, and Apocalypse, and even went further than their master by rejecting the three remaining deuterocanonicals, II Peter, II and III John. När det gäller protestantismen, höll anglikaner och kalvinister alltid hela Nya Testamentet Men för över ett århundrade efterföljare Luther uteslutet Hebreerbrevet, Jakob, Judas och Uppenbarelseboken, och gick längre än sin herre genom att avvisa de tre återstående deuterocanonicals, II Peter, II och III John. The trend of the seventeenth century Lutheran theologians was to class all these writings as of doubtful, or at least inferior, authority. Utvecklingen av sextonhundratalet lutherska teologer var att klass alla dessa skrifter som av tveksam eller åtminstone sämre, myndighet. But gradually the German Protestants familiarized themselves with the idea that the difference between the contested books of the New Testament and the rest was one of degree of certainty as to origin rather than of instrinsic character. Men så småningom de tyska protestanterna bekantat sig med tanken att skillnaden mellan de omtvistade böcker i Nya Testamentet och resten var en av graden av visshet om ursprunget snarare än instrinsic karaktär. The full recognition of these books by the Calvinists and Anglicans made it much more difficult for the Lutherans to exclude the New Testament deuteros than those of the Old. Den fullständigt erkännande av dessa böcker från kalvinister och anglikaner gjorde det mycket svårare för lutheranerna att utesluta de nytestamentliga deuteros än de gamla. One of their writers of the seventeenth century allowed only a theoretic difference between the two classes, and in 1700 Bossuet could say that all Catholics and Protestants agreed on the New Testament canon. En av deras författare av sextonhundratalet tillåtet endast en teoretisk skillnad mellan de två klasserna, och i 1700 Bossuet kan säga att alla katoliker och protestanter överens om Nya Testamentets kanon. The only trace of opposition now remaining in German Protestant Bibles is in the order, Hebrews, coming with James, Jude, and Apocalypse at the end; the first not being included with the Pauline writings, while James and Jude are not ranked with the Catholic Epistles. Den enda spår av opposition nu kvar i tyska protestantiska biblar är i storleksordningen, hebréer, kommer med James, Judas och Uppenbarelseboken i slutet, den första inte medföljer Pauline skrifter, medan Jakob och Juda inte rangordnas med den katolska brev.

4. 4. The criterion of inspiration (less correctly known as the criterion of canonicity) Kriteriet inspiration (mindre korrekt kallas kriteriet canonicity)

Even those Catholic theologians who defend Apostolicity as a test for the inspiration of the New Testament (see above) admit that it is not exclusive of another criterion, viz., Catholic tradition as manifested in the universal reception of compositions as Divinely inspired, or the ordinary teaching of the Church, or the infallible pronouncements of ecumenical councils. Även de katolska teologer som försvarar apostolicitet som ett test för inspiration av Nya testamentet (se ovan) erkänner att det inte är exklusive annat kriterium, dvs., Katolska traditionen som manifesteras i den universella mottagandet av kompositioner som gudomligt inspirerade, eller ordinarie undervisning i kyrkan, eller uttalanden ofelbara av ekumeniska råd. This external guarantee is the sufficient, universal, and ordinary proof of inspiration. Denna externa garanti är tillräcklig, universella och ordinarie bevis på inspiration. The unique quality of the Sacred Books is a revealed dogma. Den unika kvaliteten av det sakralt bokar en avslöjade dogm. Moreover, by its very nature inspiration eludes human observation and is not self-evident, being essentially superphysical and supernatural. Dessutom, genom sin natur inspiration undgår människans observation och är inte självklar, är väsentligen överfysisk och övernaturliga. Its sole absolute criterion, therefore, is the Holy inspiring Spirit, witnessing decisively to Itself, not in the subjective experience of individual souls, as Calvin maintained, neither in the doctrinal and spiritual tenor of Holy Writ itself, according to Luther, but through the constituted organ and custodian of Its revelations, the Church. Dess enda absolut kriterium är därför den helige inspirerande Ande, bevittnar beslutsamt till sig själv, inte i den subjektiva upplevelsen av enskilda själar, som Calvin bibehållas varken i doktrinär och andliga tonen i den heliga skrift själv, enligt Luther, men genom utgjorde organ och förvaltare av dess uppenbarelser, kyrkan. All other evidences fall short of the certainty and finality necessary to compel the absolute assent of faith. Alla andra bevis understiga säkerhet och slutgiltighet som krävs för att tvinga den absoluta samtycke tro. (See Franzelin, "De Divinâ Traditione et Scripturâ"; Wiseman, "Lectures on Christian Doctrine", Lecture ii; also INSPIRATION.) (Se Franzelin, "De Divina Traditione et Scriptura", Wiseman, "Föreläsningar om kristna doktrinen", Föreläsning II,. Också inspiration)

Publication information Written by George J. Reid. Publikation information Skrivet av George J. Reid. Transcribed by Ernie Stefanik. Kopierat av Ernie Stefanik. The Catholic Encyclopedia, Volume III. Den katolska encyklopedien, volym III. Published 1908. Publicerad 1908. New York: Robert Appleton Company. New York: Robert Appleton Företag. Nihil Obstat, November 1, 1908. Nihil Obstat, 1 November, 1908. Remy Lafort, STD, Censor. Remy Lafort, STD, Censor. Imprimatur. Imprimatur. +John Cardinal Farley, Archbishop of New York + John huvudsakliga Farley, ärkebiskop av New York


Se, också:
Ekumeniska råd
Bibel


Detta betvingar presentation i det original- engelska språket


Överför en e-post ifrågasätter eller kommenterar till oss: E-post

De viktigaste TROR web-sida (och indexet till personer) är: