Biblical Criticism (Textual) Biblisk kritik (text)

Catholic Information Katolsk information

The object of textual criticism is to restore as nearly as possible the original text of a work the autograph of which has been lost. Syftet med textkritik är att återställa så nära som möjligt den ursprungliga texten av ett verk för autograf som har förlorats. In this textual criticism differs from higher criticism, whose aim is to investigate the sources of a literary work, study its composition, determine its date and trace its influence and various transformations throughout the ages. I denna textkritik skiljer sig från högre kritik, vars syfte är att undersöka källorna av ett litterärt verk, studera dess sammansättning, fastställa den dag och spåra dess inflytande och olika förändringar genom tiderna.

A. Necessity and processes of textual criticism A. Nödvändighet och processer textkritik

Textual criticism has no application except in regard to a work whose original does not exist; for, if extant, it could easily be reproduced in photogravure, or published, once it had been correctly deciphered. Textkritik har ingen ansökan förutom i fråga om ett arbete vars ursprungliga existerar inte, för om bevarade kan det lätt reproduceras i fotogravyr, eller publiceras, när det hade rätt tyda. But no autograph of the inspired writings has been transmitted to us, any more than have the originals of profane works of the same era. Men ingen autograf av inspirerade skrifter har överförts till oss, mer än att ha originalen av profana verk samma tid. The ancients had not that superstitious veneration for original manuscripts which we have today. De gamle hade inte så vidskeplig vördnad för originalmanuskript som vi har idag. In very early times the Jews were wont to destroy the sacred books no longer in use, either by burying them with the remains of holy personages or by hiding them in what was called a ghenizah. I mycket tidiga tider judarna brukade förstöra de heliga böckerna inte längre används, antingen genom att begrava dem med resterna av heliga personligheter eller genom att gömma dem i vad som kallades en ghenizah. This explains why the Hebrew Bibles are, comparatively speaking, not very ancient, although the Jews always made a practice of writing the Holy Books on skin or parchment. Det förklarar varför de hebreiska biblar är, relativt sett, inte särskilt gammal, även om judarna alltid gjort en praxis att skriva de heliga böckerna på hud eller pergament. In the first centuries of the Christian era the Greeks and Latins generally used papyrus, a material that quickly wears out and falls to pieces. Under de första århundradena av den kristna eran grekerna och latinarna används allmänt papyrus, ett material som snabbt slits ut och faller i bitar. It was not until the fourth century that parchment was commonly used, and it is also from that time that our oldest manuscripts of the Septuagint and the New Testament date. Det var inte förrän det fjärde århundradet att pergament ofta användes, och det är också från den tiden som våra äldsta manuskript av Septuaginta och Nya testamentet datum. Nothing short of a continuous miracle could have brought the text of the inspired writers down to us without alteration or corruption, and Divine Providence, who exercises, as it were, an economy of the supernatural, and never needlessly multiplies prodigies, did not will such a miracle. Ingenting mindre än en kontinuerlig mirakel kunde ha fört den text de inspirerade författarna till oss utan ändringar eller korruption, och Guds försyn, som utövar, så att säga, en ekonomi av det övernaturliga, och aldrig i onödan multiplicerar underbarn, inte kommer sådana ett mirakel. Indeed it is a material impossibility to transcribe absolutely without error the whole of a long work; and a priori one may be sure, that no two copies of the same original will be alike in every detail. Ja det är omöjligt att transkribera absolut utan fel hela en lång arbete, och a priori en kan vara säker på att det inte finns två kopior av samma original blir lika i varje detalj. A typical example of this is furnished by the Augsburg Confession, presented to the Emperor Charles V on the evening of 25 June, 1530, in both Latin and German. Ett typiskt exempel på detta är inredd med den Augsburgska bekännelsen, som lades fram till kejsaren Karl V på kvällen den 25 juni, 1530, i både latin och tyska. It was printed in September of the same year and published two months later by its author, Melanchthon; thirty-five copies of it are known to have been made in the second half of the year 1530, nine of them by signers of the Confession. Det trycktes i september samma år och publicerade två månader senare av författaren, Melanchthon, 35 kopior av den är kända för att ha gjorts under andra halvåret 1530, nio av dem med undertecknarna av bekännelsen. But, as the two originals are lost, and the copies do not agree either with one another or with the first editions, we are not sure of having the authentic text in its minutest details. Men som de två originalen går förlorade, och kopiorna håller inte heller med varandra eller med de första utgåvorna, vi är inte säkra på att ha den autentiska texten i dess minsta detaljer. From which example it is easy to appreciate the necessity of textual criticism in the case of works so ancient and so often transcribed as the books of the Bible. Från vilken exempel är det lätt att förstå nödvändigheten av textkritik vid fungerar så gammal och så ofta transkriberas som böckerna i Bibeln.

BELIEVE Religious Information Source web-siteTRO
Religiösa
Information
Källa
webbplats
Our List of 1,000 Religious Subjects Vår lista över 1000 religiösa Ämnesområden
E-mailE-post
Classes of textual errors Klasser av fel i texten

Corruptions introduced by copyists may be divided into two classes: involuntary errors, and those which are either wholly or partly intentional. Korruption som införs genom avskrivare kan delas in i två klasser: ofrivilliga fel, och de som är helt eller delvis avsiktligt. To these different causes are due the observed variations between manuscripts. Till dessa olika orsaker beror de observerade variationer mellan manuskript.

(a) Involuntary Errors (A) Ofrivillig fel

Involuntary Errors may be distinguished as those of sight, hearing, and memory, respectively. Ofrivilliga fel kan särskiljas som för syn, hörsel och minne, respektive. Sight readily confounds similar letters and words. Sight förvirrar lätt likartade bokstäver och ord. Thus, as can be seen in the pictured example, similar letters are easily interchanged in square Hebrew, Greek uncial and Greek cursive writing. Således, vilket kan ses i bilden exempel liknande brev är lätt bytas i kvadrat hebreiska, grekiska uncial och grekiska skrivstil.

When the exemplar is written stichometrically, the eye of the copyist is apt to skip one or several lines. När exemplar skrivs stichometrically är öga renskrivaren benägna att hoppa en eller flera rader. To this class of errors belongs the very frequent phenomenon of homoeoteleuton, ie omission of a passage which has an ending exactly like another passage which comes next before or after it. Till denna klass av fel tillhör den mycket täta fenomenet homoeoteleuton, dvs utelämnande av en passage som har en slut precis som en annan passage som kommer härnäst före eller efter den. A similar thing happens when several phrases beginning with the same words come together. En liknande sak händer när flera fraser som börjar med samma ord möts. Secondly, errors of hearing are of common occurrence when one writes from dictation. Dels fel höra är av vanligt förekommande när man skriver från diktamen. But even with the exemplar before him, a copyist gets into the habit of pronouncing in a low tone, or to himself, the phrase he is transcribing, and thus is likely to mistake one word for another which sounds like it. Men även med exemplar framför sig, får ett renskrivaren för vana att uttala i en låg ton, eller sig själv, är frasen han transkribera och därmed sannolikt att förväxla ett ord för en annan som låter som det. This explains numberless cases of "itacism" met with in Greek manuscripts, especially the continual interchange of hymeis and hemeis. Detta förklarar otaliga fall av "itacism" träffade i grekiska manuskript, speciellt den kontinuerliga utbyte av hymeis och hemeis. Lastly, an error of memory occurs when, instead of writing down the passage just read to him, the copyist unconsciously substitutes some other, familiar, text which he knows by heart, or when he is influenced by the remembrance of a parallel passage. Slutligen uppstår ett fel i minnet när, i stället för att skriva ner passagen bara läsa för honom, det renskrivaren omedvetet ersätter någon annan, bekanta, text som han vet utantill, eller när han påverkas av minnet av en parallell passage. Errors of this kind are most frequent in the transcription of the Gospels. Fel av detta slag är mest frekventa i transkriptionen av evangelierna.

(b) Errors Wholly or Partly Intentional (B) Fel helt eller delvis Avsiktlig

Deliberate corruption of the Sacred Text has always been rather rare, Marcion's case being exceptional. Avsiktlig förvanskning av den sakrala texten har alltid varit ganska sällsynt, Marcion fall är exceptionella. Hort [IntroductiOn (1896), p. Hort [INLEDNING (1896), sid. 282] is of the opinion that even among the unquestionably spurious readings of the New Testament there are no signs of deliberate falsification of the text for dogmatic purposes." Nevertheless it is true that the scribe often selects from various readings that which favours either his own individual opinion or the doctrine that is just then more generally accepted. It also happens that, in perfectly good faith, he changes passages which seem to him corrupt because he fails to understand them, that he adds a word which he deems necessary for the elucidation of the meaning, that he substitutes a more correct grammatical form, or what he considers a more exact expression, and that he harmonizes parallel passages. Thus it is that the shorter form of the Lord's Prayer in Luke, xi, 2-4, is in almost all Greek manuscripts lengthened out in accordance with Matthew, vi, 9-13. Most errors of this kind proceed from inserting in the text marginal notes which, in the copy to be transcribed, were but variants, explanations, parallel passages, simple remarks, or perhaps the conjectures of some studious reader. All critics have observed the predilection of copyists for the most verbose texts and their tendency to complete citations that are too brief; hence it is that an interpolation stands a far better chance of being perpetuated than an omission. 282] anser att även bland de otvivelaktigt falska avläsningar av Nya testamentet finns det inga tecken på avsiktlig förfalskning av texten för dogmatiska syften. "Men det är sant att den skriftlärde ofta väljer från olika avläsningar det som gynnar antingen sin egen individuell åsikt eller läran som just då mer allmänt accepterat. Det händer också att i helt god tro, ändrar han passager som verkar för honom korrupta eftersom han inte förstår dem, att han lägger ett ord som han anser vara nödvändiga för att klarlägga av betydelse, att han ersätter en mer korrekt grammatisk form, eller vad han anser en mer exakt uttryck, och att han harmoniserar parallella passager. Det är därför som den kortare formen av Herrens bön i Lukas, xi, 2-4, är i nästan alla grekiska manuskript förlängda i enlighet med Matteus, VI, 9-13. flesta felen av detta slag utgår från insättning i texten marginalanteckningar som i kopian som skall transkriberas, var men varianter, förklaringar, parallella passager, enkla . kommentarer, eller kanske gissningar av några flitig läsare Alla kritiker har observerat förkärlek för avskrivarnas för de mest utförliga texter och deras benägenhet att slutföra citat som är för korta, varför det är att en interpolering står en mycket bättre chans att permanentas än ett utelämnande.

Other considerations Andra överväganden

From the foregoing it is easy to understand how numerous would be the readings of a text transcribed as often as the Bible, and, as only one reading of any given passage can represent the original, it follows that all the others are necessarily faulty. Av det föregående är det lätt att förstå hur många skulle vara läsningar av en text transkriberats så ofta som Bibeln, och som endast en behandling av en viss passage kan representera originalet följer att alla andra är med nödvändighet bristfällig. Mill estimated the variants of the New Testament at 30,000, and since the discovery of so many manuscripts unknown to Mill this number has greatly increased. Kvarn uppskattat varianter av Nya testamentet på 30.000, och eftersom upptäckten av så många manuskript okända Mill denna siffra har ökat kraftigt. Of course by far the greater number of these variants are in unimportant details, as, for instance, orthographic peculiarities, inverted words, and the like. Naturligtvis överlägset större antal av dessa varianter är oviktiga detaljer, som till exempel ortografiska egenheter, inverterade ord och liknande. Again, many others are totally improbable, or else have such slight warrant as not to deserve even cursory notice. Återigen, många andra är helt osannolika, annars har så lätt teckningsoption som inte förtjänar ens ytlig meddelande. Hort (Introduction, 2) estimates that a reasonable doubt does not affect more than the sixtieth part of the words: "In this second estimate the proportion of comparatively trivial variations is beyond measure larger than in the former; so that the amount of what can in any sense be called substantial variation is but a small fraction of the whole residuary variation, and can hardly form more than a thousandth part of the entire text." Hort (Introduktion, 2) uppskattar att en rimligt tvivel inte påverkar mer än 60. Delen av orden: "I denna andra uppskatta andelen relativt triviala variationer är övermåttan större än i det förra, så att mängden av det kan på något sätt kallas avsevärd variation är men en liten del av hela ÅTERSTÅENDE variationen, och kan knappast bilda mer än 1/1000 del av hela texten. " Perhaps the same thing might be said of the Vulgate; but in regard to the primitive Hebrew text and the Septuagint version there is a great deal more doubt. Kanske samma sak kan sägas om Vulgata, men i fråga om primitiva hebreiska texten och den Septuagint versionen finns mycket mer tvivel.

We have said that the object of textual criticism is to restore a work to what it was upon leaving the hands of its author. Vi har sagt att syftet med textkritik är att återställa ett arbete till vad det var när de lämnar händerna på dess författare. But it is, absolutely speaking, possible that the author himself may have issued more than one edition of his work. Men det är absolut sett möjligt att författaren själv kan ha utfärdat mer än en utgåva av hans verk. This hypothesis was made for Jeremias, in order to explain the differences between the Greek and Hebrew texts; for St. Luke, so as to account for the variations between the "Codex Bezæ" and other Greek manuscripts in the third Gospel and the Acts of the Apostles; and for other writers. Denna hypotes gjordes för Jeremias, för att förklara skillnaderna mellan de grekiska och hebreiska texter, för Lukas, så att hänsyn till variationerna mellan "Codex Bezæ" och andra grekiska manuskript i den tredje evangeliet och Apostlagärningarna för apostlarna, och för andra författare. These hypotheses may be insufficiently founded, but, as they are neither absurd nor impossible, they are not to be rejected a priori. Dessa hypoteser kan vara otillräckligt grundade, men eftersom de varken absurt eller omöjligt, är de inte avvisas på förhand.

B. General principles of textual criticism B. Allmänna principer för textkritik

In order to re-establish a text in all its purity, or at least to eliminate as far as possible, its successive falsifications, it is necessary to consult and weigh all the evidence. För att återupprätta en text i all sin renhet, eller åtminstone för att eliminera så mycket som möjligt, dess successiva förfalskningar, är det nödvändigt att konsultera och väga alla bevis. And this may be divided into: external, or that furnished by documents reproducing the text in whole or in part, in the original or in a translation -- diplomatic evidence -- and internal, or that resulting from the examination of the text itself independently of its extrinsic attestation -- paradiplomatic evidence. Och detta kan delas in i: extern eller att lämnas av dokument återger texten i sin helhet eller delvis, i original eller i en översättning - diplomatisk bevis - och inre, eller som följer av granskningen av själva texten självständigt sin yttre intyg - paradiplomatic bevis. We shall consider them separately. Vi skall betrakta dem separat.

1. 1. External (Diplomatic) Evidence Extern (diplomatiskt) Bevis

The evidence for a work of which the original manuscript is lost is furnished by; Bevisen för ett arbete som det ursprungliga manuskriptet förloras är inredd av;

(a) copies, (manuscripts), (A) kopior, (manuskript),

(b) versions, and (B) versioner, och

(c) quotations. (C) citat.

These three do not always exist simultaneously, and the order in which they are here enumerated does not indicate their relative authority. Dessa tre inte alltid existerar samtidigt, och i vilken ordning de här uppräknade tyder inte deras relativa makt.

(a) Manuscripts (A) Manuskript

In regard to the copies of ancient works three things are to be considered, namely: Med avseende på de kopior av gamla verk tre saker skall beaktas, nämligen:

(i) age, (I) ålder,

(ii) value, and (Ii) värde, och

(iii) genealogy; and we shall add a word on (Iii) släktforskning, och vi ska lägga till ett ord på

(iv) critical nomenclature, or notation. (Iv) kritisk nomenklatur, eller notation.

(i) Age (I) ålder

Age is sometimes indicated by a note in the manuscript itself; but the date, when not suspected of falsification, may simply be transcribed from the exemplar. Ålder ibland anges med en anteckning i manuskriptet själv, men datum, när den inte misstänkt för förfalskning, kan helt enkelt transkriberas från förebild. However, as dated manuscripts are usually not very old, recourse must be had to various palæographic indications which generally determine with sufficient accuracy the age of Greek and Latin manuscripts. Men som daterade manuskript är vanligtvis inte särskilt gammal, skall använda sig av olika palæographic indikationer som i allmänhet avgör med tillräcklig noggrannhet en ålder av grekiska och latinska handskrifter. Hebrew palæography, though more uncertain, presents fewer difficulties, inasmuch as Hebrew manuscripts are not so old. Hebreiska PALEOGRAFI, men mer osäker, presenterar mindre svårigheter, eftersom hebreiska manuskript är inte så gammal. Besides, the exact age of a copy is, after all, only of minor importance, as it is quite possible that an ancient manuscript may be very corrupt while a later one, copied from a better exemplar, may come nearer to the primitive text. Dessutom är den exakta åldern på en kopia, trots allt, bara av mindre betydelse, eftersom det är mycket möjligt att en gammal manuskript kan vara mycket korrupt medan en senare ett, kopieras från en bättre förebild, kan komma närmare det primitiva texten. However, other things being equal, the presumption is naturally in favour of the more ancient document, since it is connected with the original by fewer intervening links and consequently has been exposed to fewer possibilities of error. Men allt annat lika, är presumtionen naturligt till förmån för den mer forntida dokument, eftersom det hänger samman med den ursprungliga av färre mellanliggande länkar och därmed utsatts för färre möjligheter fel.

(ii) Value (Ii) Värde

It is more important to ascertain the relative value than the age of a manuscript. Det är viktigare att fastställa den relativa värde än en ålder av ett manuskript. Some evidences inspire but little confidence, because they have frequently been found to be defective, while others are readily accepted because critical examination has in every instance shown them to be veracious and exact. Vissa bevis inspirerar föga förtroende, eftersom de har ofta visat sig vara defekt, medan andra lätt accepteras eftersom kritisk granskning har i alla fall visat att de är sannfärdiga och exakt. But how is the critic to discriminate? Men hur är det kritiker att diskriminera? Prior to examination, the readings of a text are divided into three or four classes: the certainly or probably true, the doubtful, and the certainly or probably false. Före undersökningen är värdena i en text uppdelad i tre eller fyra klasser: den absolut eller troligen sant, det tveksamt, och det absolut eller troligen falsk. A manuscript is rated good or excellent when it presents in general true readings and contains few or none that are certainly false; under contrary conditions it is considered mediocre or worthless. Ett manuskript har fått betyget bra eller utmärkt när den lägger fram i allmänhet sanna värden och innehåller få eller inga som är säkert falska, enligt strider förhållanden anses mediokra eller värdelös. Needless to add, the intrinsic excellence of a manuscript is not measured according to the greater or less care exercised by the scribes; a manuscript may teem with copyist's errors, though it be made from a very correct exemplar; and one transcribed from a defective exemplar may, considered merely as a copy, be quite faultless. Onödigt att tillägga, är den inneboende förträfflighet ett manuskript inte mäts enligt större eller mindre vård utövas av de skriftlärda, ett manuskript kan vimlar renskrivaren s fel, även om det görs från en mycket korrekt exemplar, och en transkriberad från en defekt exemplar får endast anses utgöra en kopia, vara ganska felfri.

(iii) Genealogy (Iii) Släktforskning

The genealogy of documents, from a critical view-point, is most interesting and important. Genealogi av dokument, från en kritisk synvinkel, är mest intressant och viktigt. As soon as it is proved that a manuscript, no matter what its antiquity, is simply a copy of another existing manuscript, the former should evidently disappear from the list of authorities, since its particular testimony is of no value in establishing the primitive text. Så snart det är bevisat att ett manuskript, oavsett vad dess antiken, är helt enkelt en kopia av en annan befintlig handskrift, fd skulle tydligen försvinna från listan över myndigheter, eftersom dess särskilda vittnesbörd är något värde i upprättandet av primitiva texten. This, for instance, is what happened to the "Codex Sangermanensis" (E of the Pauline Epistles) when it was proved to be a defective copy of the "Codex Claromontanus" (D of the Pauline Epistles). Detta är till exempel vad som hände med "Codex Sangermanensis" (E i Paulus brev) när det visade sig vara en defekt kopia av "Codex Claromontanus" (D i Paulus brev). Now, if a text were preserved in ten manuscripts, nine of which had sprung from a common ancestor, we would not therefore have ten independent testimonies but two, as the first nine would count for only one, and could not, therefore, outweigh the tenth, unless it were shown that the common exemplar of the nine was a better one than that from which the tenth was taken. Nu, om en text skulle bevarade i tio manuskript, hade nio av vilka vuxit från en gemensam förfader, skulle vi således inte tio oberoende vittnesbörd utan två, som det första nio skulle räknas endast en, och kunde därför inte uppväger 10:e, om det visades att den gemensamma exemplar av nio var bättre än den från vilken den tionde togs. The consequences of this principle are obvious, and the advantage and necessity of grouping the testimonies for a text into families is readily understood. Konsekvenserna av denna princip är uppenbara, och fördelen och nödvändigheten av att gruppera de vittnesmål för en text i familjer är lätt att förstå. It might be supposed that the critic would be mainly guided in his researches by the birthplace of a manuscript; but the ancient manuscripts often travelled a great deal, and their nationality is rarely known with certainty. Det kan antas att kritikern främst skulle styras i hans forskningar som födelseplatsen för ett manuskript, men de gamla manuskripten ofta rest en hel del, och deras nationalitet är sällan känd med säkerhet. Thus, many are of the opinion that the Vaticanus and the Sinaiticus emanated from Cæsarea in Palestine, while others maintain that they were written in Egypt, and Hort inclines to the belief that they were copied in the West, probably in Rome (see CODEX VATICANUS; CODEX SINAITICUS). Således många är av den åsikten att det Vaticanus och Sinaiticus utgick från Caesarea i Palestina, medan andra hävdar att de skrevs i Egypten, och Hort lutar åt tron ​​att de kopierades i väst, förmodligen i Rom (se CODEX Vaticanus , CODEX Sinaiticus). Hence the critics' chief guide in this matter should be the careful comparison of manuscripts, upon the principle that identical readings point to a common source, and when the identity between two or more manuscripts is constant -- especially in exceptional and eccentric variants -- the identity of the exemplar is established. Därför kritikerna "chef vägledning i denna fråga bör vara noggrann jämförelse av manuskript, på principen att identiska avläsningar pekar på en gemensam källa, och när identiteten mellan två eller flera manuskript är konstant - särskilt i exceptionella och excentriska varianter - identitet exemplaren är etablerad. But this investigation encounters two difficulties. Men denna undersökning stöter två svårigheter. A first, and a very embarrassing, complication arises from the mixture of texts. En första, och en mycket besvärande komplikation uppstår från blandningen av texter. There are but few texts that are pure; that is to say, that are taken from a single exemplar. Det är bara några texter som är rena, det vill säga att tas från en enda exemplar. The ancient scribes were nearly all to a certain extent editors, and made their choice from among the variants of the different exemplars. De gamla skriftlärda var nästan alla till viss del redaktörer, och gjorde sitt val bland de varianter av de olika förebilder. Moreover, the correctors or the readers often introduced, either on the margin or between the lines, new readings which were subsequently embodied in the text of the manuscript thus corrected. Dessutom correctors eller läsare infört ofta, antingen på marginalen eller mellan raderna, nya avläsningar som sedan uttrycks i texten av manuskriptet så korrigeras. In such a case the genealogy of a manuscript is liable to become very complicated. I ett sådant fall genealogi ett manuskript är skyldig att bli mycket komplicerat. It also sometimes happens that two manuscripts which are closely related in certain books are totally unrelated in others. Det förekommer vidare att två manuskript som är nära relaterade i vissa böcker är helt orelaterade i andra. As a matter of fact, the separate books of the Bible, in ancient times, used to be copied each upon its own roll of papyrus, and when they came to be copied from these separate rolls upon sheets of parchment, and bound together in one enormous "codex", texts belonging to quite different families might very possibly be placed together. I själva verket de separata böckerna i Bibeln, i gamla tider, som används för att kopieras varje på eget rulle papyrus, och när de kom att kopieras från dessa separata rullar vid ark av pergament och hopbundna i ett enorma "codex" kan texter som hör till helt olika familjer mycket möjligen placeras tillsammans. All these facts explain why critics frequently disagree in determining genealogical groupings. Alla dessa fakta förklarar varför kritiker ofta oense vid fastställandet genealogiska grupperingar. (On this subject consult Hort, "Introduction," pp. 39-69: "Genealogical Evidence".) (I den här frågan konsultera Hort, "Introduktion", pp 39-69: "Genealogiska bevis".)

(iv) Critical Nomenclature, or Notation (Iv) Kritisk nomenklaturen, eller notation

When the copies of a text are not numerous each editor assigns them whatever conventional symbols he may choose; this was for a long time the case with the editions of the original Greek and Hebrew, of the Septuagint and the Vulgate, not to mention other versions. När exemplar av en text är inte många varje redaktör tilldelar dem vad konventionella symboler han kan välja, det var länge fallet med utgåvor av den ursprungliga grekiska och hebreiska, av Septuaginta och Vulgata, att inte tala andra versioner . But when, as nowadays, the number of manuscripts becomes greatly increased, it is necessary to adopt a uniform notation in order to avoid confusion. Men när, som numera blir antalet manuskript ökat kraftigt, är det nödvändigt att anta en enhetlig beteckning för att undvika förvirring.

Hebrew manuscripts are usually designated by the figures assigned them by Kennicott and De Rossi. Hebreiska manuskript vanligen betecknas med siffror tilldelas dem Kennicott och De Rossi. But this system has the disadvantage of not being continuous, the series of figures recommencing three times: Kennicott manuscripts, De Rossi manuscripts, and other manuscripts catalogued by De Rossi, but not belonging to his collection. Men detta system har nackdelen att inte vara kontinuerlig, den serie av siffror återuppta tre gånger: Kennicott manuskript, De Rossi manuskript och andra handskrifter katalogiserade av De Rossi, men som inte hör till hans samling. Another serious inconvenience arises from the fact that the manuscripts not included in the three preceding lists have remained without symbol, and can only be indicated by mentioning the number of the catalogue in which they are described. En annan allvarlig olägenhet uppstår från det faktum att de handskrifter som inte ingår i de tre föregående listor har förblivit utan symbol och kan bara anges genom uppgift om antalet katalogen som de beskrivs.

The notation of Greek manuscripts of the Septuagint is almost the same as that adopted by Holmes and Parsons in their Oxford edition 1798-1827. Noteringen av grekiska manuskript av Septuaginta är nästan densamma som antagits av Holmes och Parsons i deras Oxford upplaga 1798-1827. These two scholars designated the uncials by Roman figures (from I to XIII) and the cursives by Arabic figures (from 14 to 311). Dessa två forskare utsett uncials av romerska siffror (från I till XIII) och cursives av arabiska siffror (14 till 311). But their list was very defective, as certain manuscripts were counted twice, while others which were numbered among the cursives were uncials either wholly or in part, etc. For cursives the Holmes-Parsons notation is still retained; the uncials, including those found since, are designated by Latin capitals; but no symbols have been assigned to recently discovered cursives. Men deras lista var mycket bristfällig, eftersom vissa manuskript räknades två gånger, medan andra som räknades bland cursives var uncials antingen helt eller delvis, etc. För cursives Holmes-Parsons notation fortfarande kvar, de uncials inklusive de som finns sedan , betecknas med latinska huvudstäder, men inga symboler har tilldelats nyupptäckta cursives. (See the complete list in Swete, "An Introduction to the Old Testament in Greek", Cambridge, 1902, p. 120-170.) (Se den kompletta listan i Swete, "En introduktion till Gamla testamentet på grekiska", Cambridge, 1902, sid. 120-170.)

The nomenclature of the Greek manuscripts of the New Testament also leaves much to be desired. Nomenklaturen för de grekiska manuskript av Nya Testamentet lämnar också mycket att önska. Wetstein, the author of the usual notation, designates uncials by letters and cursives by Arabic figures. Wetstein, författare till den vanliga notation betecknar uncials av bokstäver och cursives av arabiska siffror. His list was continued by Birch and by Scholz, and afterwards by Scrivener, independently, by Gregory. Hans lista fortsatte genom Björk och Scholz, och sedan genom Scrivener, oberoende, med Gregory. The same letters answer for many manuscripts, hence the necessity of distinguishing indices, thus Dev="Codex Bezæ", Dpaul=Codex Claromontanus, etc. Moreover, the series of figures recommences four times (Gospels, Acts and Catholic Epistles, Epistles of Paul, Apocalypse), so that a cursive containing all the books of the New Testament must be designated by four different numbers accompanied by their index. Samma bokstäver svara för många manuskript, därav nödvändigheten att skilja index, vilket Dev = "Codex Bezæ", Dpaul = Codex Claromontanus, etc. Dessutom återupptar serien av siffror fyra gånger (Evangelierna, Apostlagärningarna och katolska epistlarna, Epistlar av Paul , Apocalypse), så att en kursiv innehåller alla böcker i Nya Testamentet skall anges med fyra olika nummer tillsammans med sina index. Thus the manuscript of the British Museum "Addit. 17469" is for Scrivener 584ev, 228ac, 269pau, 97apoc (ie the 584th manuscript of the Gospel on his list, the 228th of Acts, etc.), and for Gregory 498ev, 198act, 255paul, 97apoc. Således manuskriptet från British Museum "Addit. 17.469" är för Scrivener 584ev, 228ac, 269pau, 97apoc (dvs. 584. Manuskriptet av evangeliet på hans lista, den 228. Av lagar, etc.) och för Gregory 498ev, 198act, 255paul, 97apoc. To remedy this confusion Von Soden lays down as a principle that uncials should not have a different notation from the cursives and that each manuscript should be designated by a single abbreviation. För att åtgärda detta förvirring Von Soden fastställs som princip att uncials inte bör ha en annan notation från cursives och att varje manuskript skall utses av en enda förkortning. Hence he assigns to each manuscript an Arabic figure preceded by one of the three Greek initial letters, epsilon, alpha, or delta, according as it contains the Gospels only (euaggelion), or does not contain the Gospels (apostolos), or contains both the Gospels and some other part of the New Testament (diatheke). Därför han tilldelar varje manuskript en arabisk siffra föregås av en av de tre grekiska begynnelsebokstäverna, epsilon, alfa, eller delta, efter som det innehåller evangelierna endast (euaggelion), eller inte innehåller evangelierna (Apostolos) eller innehåller både evangelierna och någon annan del av Nya testamentet (diatheke). The number is chosen so as to indicate the approximate age of the manuscript. Numret väljs för att indikera den ungefärliga åldern av manuskriptet. This notation is unquestionably better than the other; the main point is to secure its universal acceptance, without which endless confusion will arise. Denna notation är utan tvekan bättre än den andra, det viktigaste är att säkra dess universella acceptans, utan vilken oändlig förvirring uppstår.

For the Vulgate the most famous manuscripts are designated either by a conventional name or its abbreviation (am="Amiatinus", fuld="Fuldensis"); the other manuscripts have no generally admitted symbol. För Vulgata de mest kända manuskript betecknas antingen med en konventionell namn eller dess förkortning (am = "Amiatinus", Fuld = "Fuldensis"), de övriga manuskripten har ingen allmänt erkänt symbol. (The present nomenclature is altogether imperfect and deficient. Critics should come to terms and settle upon special symbols for the genealogical groupings for manuscripts which are as yet almost entirely deprived of them. On this subject see the present writer's article, "Manuscrits bibliques" in Vigouroux, "Dict. de la Bible", IV, 666-698). (Den nuvarande nomenklatur är helt ofullkomlig och bristfällig. Kritiker bör komma till rätta och bosätta sig på speciella symboler för de ingående grupperna för manuskript som som ännu nästan helt berövas dem. Den här frågan se den nuvarande författarens artikel, "Manuscrits bibliques" i Vigouroux, "Dict. de la Bible", IV, 666-698).

(b) Versions (B) Versioner

The importance of the ancient versions in the textual criticism of the Sacred Books arises from the fact that the versions are often far anterior to the most ancient manuscripts. Betydelsen av de gamla versionerna i textkritik av det sakralt bokar härrör från det faktum att de versioner är ofta långt anterior till de äldsta manuskripten. Thus the translation of the Septuagint antedated by ten or twelve centuries the oldest copies of the Hebrew text that have come down to us. Således översättningen av Septuaginta antedated med tio eller tolv århundraden de äldsta kopiorna av den hebreiska texten som har kommit till oss. And for the New Testament the Italic and the Peshito versions are of the second century, and the Coptic of the third, while the "Vaticanus' and the "Sinaiticus", which are our oldest manuscripts, date only from the fourth. These translations, moreover, made on the initiative and under the superintendence of the ecclesiastical authorities, or at least approved and sanctioned by the Churches that made public use of them, have undoubtedly followed the exemplars which were esteemed the best and most correct; and this is a guarantee in favour of the purity of the text they represent. Unfortunately, the use of versions in textual criticism offers numerous and sometimes insurmountable difficulties. First of all, unless the version be quite literal and scrupulously faithful, one is often at a loss to determine with certainty which reading it represents. And besides, we have few or no ancient versions edited according to the exigencies of rigorous criticism; the manuscripts of these versions differ from one another considerably, and it is often hard to trace the primitive reading. When there have been several versions in the same language, as is the case, for example, in Latin, Syriac, and Coptic, it is seldom that one version has not in the long run reacted on the other. Again, the different copies of a version have frequently been retouched or corrected according to the original, and at various epochs some sort of recensions have been made. The case of the Septuagint is well enough known by what St. Jerome tells of it, and by the examination of the manuscripts themselves, which offer a striking diversity. For these various reasons the use of the versions in textual criticism is rather a delicate matter, and many critics try to evade the difficulty by not taking them into account. But in this they are decidedly wrong, and later it will be shown to what use the Septuagint version may be put in the reconstruction of the primitive text of the Old Testament. Och för Nya testamentet Kursiv och Peshito versioner av det andra århundradet, och den koptiska den tredje, medan "Vaticanus 'och" Sinaiticus ", som är vår äldsta manuskript, datum endast från den fjärde. Dessa översättningar, Dessutom görs på initiativ och under arbetsledning av de kyrkliga myndigheterna, eller åtminstone godkända och sanktioneras av kyrkor som gjorde offentlig användning av dem har säkert följt förebilder som ärade den bästa och mest korrekta, och detta är en garanti till förmån för renhet texten de representerar. Tyvärr ger användningen av versioner i textkritik många och ibland oöverstigliga svårigheter. Först av allt, om inte den version vara ganska bokstavlig och noggrant trogen är en ofta med förlust för att bestämma med . säkerhet som läsning den representerar Och dessutom har vi få eller inga gamla versioner redigeras enligt till kraven i strikt kritik, de manuskript dessa versioner skiljer sig från varandra väsentligt, och det är ofta svårt att spåra den primitiva läsning När det har. varit flera versioner på samma språk, vilket är fallet till exempel i latin, syriska och koptiska, är det sällan att en version inte har i det långa loppet reagerade på den andra. Återigen olika kopior av en version har ofta har retuscherats eller korrigeras enligt den ursprungliga, och på olika epoker någon form av recensions har gjorts. Fallet Septuaginta är tillräckligt väl känd av vad Hieronymus berättar om det, och genom granskning av manuskript själva, vilket erbjuder en slående mångfald. Av dessa olika skäl att använda de versioner i textkritik är snarare en känslig fråga, och många kritiker försöker kringgå svårigheten genom att inte ta hänsyn till dem. Men i detta är de avgjort fel och senare kommer visas till vad använder Septuaginta versionen kan sättas i återuppbyggnaden av den primitiva texten i Gamla testamentet.

(c) Quotations (C) Citat

That the textual criticism of the Greek New Testament, the Septuagint and the Vulgate has profited by quotations from the Fathers is beyond question; but in using this authority there is need of caution and reserve. Att den textkritik av det grekiska Nya Testamentet, Septuaginta och Vulgata har nytta av citat från kyrkofäderna är bortom fråga, men att använda denna myndighet finns behov av försiktighet och reserv. Very often Biblical texts are quoted from memory, and many writers have the habit of quoting inaccurately. Mycket ofta bibliska texter citeras ur minnet, och många författare har för vana att citera felaktigt. In his Prolegomena to the eighth edition of Tischendorf (pp. 1141-1142), Gregory gives three very instructive examples on this subject. I sin Prolegomena till den åttonde upplagan av Tischendorf (s. 1141-1142), ger Gregory tre mycket lärorika exempel på detta ämne. Charles Hodge, the author of highly esteemed commentaries, when informed that his quotation from Genesis, iii, 15, "The seed of the woman shall bruise the serpent's head", was a serious inaccuracy, refused to change it on the ground that his translation had passed into use. Charles Hodge, författare av mycket uppskattade kommentarer, när de informeras om att hans citat från Första Mosebok, iii, 15, "Den kvinnans säd skall krossa ormens huvud", var en allvarlig felaktighet, vägrade att ändra det på grund av att hans översättning hade gått i bruk. In his history of the Vulgate the learned Kaulen twice quoted the well-known saying of St. Augustine, once accurately: "verborum tenacior cum perspicuitate sentientiæ", and once inaccurately: "verborum tenacior cum sermonis perspicuitate". I sin historia Vulgata den lärde Kaulen citerade dubbelt välkända säger St Augustine, en gång noggrant: "verborum tenacior cum perspicuitate sentientiæ", och en gång felaktigt: "verborum tenacior cum sermonis perspicuitate". Finally, out of nine quotations from John, iii, 3-5, made by Jeremy Taylor, the celebrated theologian, only two agree, and not one of the nine gives the words of the Anglican version which the author meant to follow. Slutligen, av nio citat från John, iii, 3-5, tillverkad av Jeremy Taylor, den berömde teologen, bara två överens och inte en av de nio ger ord anglikanska version som författaren tänkt att följa. Surely we should not look for greater rigour or accuracy from the Fathers, many of whom lacked the critical spirit. Visst bör vi inte eftersträva större noggrannhet eller precision från fäderna, saknade många av dem den kritiska anda. Furthermore, it should be noted that the text of our editions is not always to be depended upon. Dessutom bör det noteras att texten i våra upplagor är inte alltid att lita på. We know that copyists, when transcribing the works of the Fathers, whether Greek or Latin, frequently substitute for Biblical quotations that form of text with which they are most familiar, and even the editors of former times were not very scrupulous in this respect. Vi vet att avskrivarnas när transkribera verk av fäderna, oavsett grekiska eller latin, ofta ersätta bibliska citat som form av text som de är mest bekanta, och även redaktörer från förr inte var mycket samvetsgrann i detta avseende. Would anyone have suspected that in the edition of the commentary of St. Cyril of Alexandria on the fourth Gospel, published by Pusey in 1872, the text of St. John, instead of being reproduced from St. Cyril's manuscript, is borrowed from the New Testament printed at Oxford? Skulle någon ha misstänkt att i upplaga av kommentaren St Kyrillos av Alexandria på fjärde evangeliet, utgiven av Pusey 1872, är texten i Johannes, i stället för att reproduceras från St Cyril manuskript, lånad från den nya Testamentet tryckt på Oxford? From this standpoint the edition of the Latin Fathers undertaken in Austria and that of the ante-Nicene Greek Fathers published at Berlin, are worthy of entire confidence. Ur denna synvinkel den utgåva av de latinska kyrkofäderna genomförts i Österrike och de ante-nicenska grekiska fäderna publicerats i Berlin, är värda hela förtroende. Quotatations have a greater value in the eyes of the critic when a commentary fully guarantees the text; and the authority of a quotation is highest when a writer whose reputation for critical habits is well established, such as Origen or St. Jerome, formally attests that a given reading was to be found in the best or most ancient manuscripts of his time. Quotatations har ett större värde i ögonen på kritikern när en kommentar är helt garanterar texten, och myndigheten i en offert är högst när en författare vars rykte för kritiska vanor är väl etablerat, såsom Origenes eller Hieronymus, formellt intygar att en given behandlingen var att finna i de bästa eller mest forntida manuskript av hans tid. It is obvious that such evidence overrules that furnished by a simple manuscript of the same epoch. Det är uppenbart att sådana bevis åsidosätter som tillhandahållits av en enkel manuskript av samma epok.

(2) Internal or Paradiplomatic Evidence (2) Intern eller Paradiplomatic bevis

It frequently happens that the testimony of documents is uncertain because it is discordant, but even when it is unanimous, it may he open to suspicion because it leads to improbable or impossible results. Det händer ofta att vittnesbörd dokument är osäker eftersom det är disharmonisk, men även när den är enhällig, kan det han öppen för misstanke eftersom det leder till osannolika eller omöjliga resultat. It is then that internal evidence must be resorted to, and, although of itself it seldom suffices for a firm decision, it nevertheless corroborates, and sometimes modifies, the verdict of the documents. Det är då att den interna bevis skall tillgripas, och även av sig själv att det sällan räcker till ett fast beslut, det ändå bekräftar, och ibland ändrar, domen av dokumenten. The rules of internal criticism are simply the axioms of good sense, whose application calls for large experience and consummate judgment to ward off the danger of arbitrariness amid subjectivism. Reglerna för intern kritik är helt enkelt axiom sunt förnuft, vars ansökan kräver stor erfarenhet och fulländad dom att avvärja risken för godtycke mitt subjektivism. We shall briefly formulate and expound the most important of these rules. Vi skall kortfattat formulera och förklara de viktigaste av dessa regler.

Rule 1. Regel 1. Among several variants that is to be preferred which best agrees with the context and most closely conforms to the style and mental habits of the author. Bland flera varianter som är att föredra som bäst överensstämmer med sammanhang och närmast överensstämmer med stil och mentala vanor författaren. -- This rule is thus explained by Hort ("The New Testament in the Original Greek", Introduction, London, 1896, p. 20): "The decision may be made either by an immediate and as it were intuitive judgment, or by weighing cautiously various elements which go to make up what is called sense, such as conformity to grammar and congruity to the purport of the rest of the sentence and of the larger context; to which may rightly be added congruity to the usual style of the author and to his matter in other passages. The process may take the form either of simply comparing two or more rival readings under these heads, and giving the preference to that which appears to have the advantage, or of rejecting a reading absolutely for violation of one or more of the congruities, or of adopting a reading absolutely for perfection of congruity." - Denna regel motiveras således av Hort ("Nya testamentet i den ursprungliga grekiska", Inledning, London, 1896, s. 20.): "Beslutet kan göras antingen genom en omedelbar och så att säga intuitivt dom, eller väger försiktigt olika element som går att göra upp vad som kallas förnuft, som överensstämmer med grammatik och congruity till innebörden av resten av meningen och större sammanhang, som med rätta kan tillsättas congruity till den vanliga stilen av författaren och hans ärende på andra ställen. Processen kan ta formen av antingen bara jämföra två eller flera konkurrerande avläsningar under dessa huvuden, och ge företräde åt den som verkar ha fördelen, eller att avvisa en avläsning absolut för överträdelse av en eller mer av congruities eller att anta en avläsning absolut perfektion av överensstämmelsen. " The application of this rule rarely produces certainty; it usually leads only to a presumption, more or less strong, which the documentary evidence confirms or annuls as the case may be. Tillämpningen av denna regel ger sällan visshet, det brukar bara leder till en presumtion, mer eller mindre stark, vilket den skriftliga bevisningen bekräftar eller upphäver i förekommande fall kan vara. It would be sophistical to suppose that the ancient authors are always consistent with themselves, always correct in their language and happy in their expressions. Det skulle vara sofistiska att tro att de antika författarna är alltid överens med sig själv, alltid korrekt i sitt språk och glad i sina uttryck. The reader is all too liable to imagine that he penetrates their thought, and to make them talk as he himself would have talked on a like occasion. Läsaren är alltför skyldig att föreställa sig att han tränger sina tankar och göra dem tala som han själv skulle ha talat på en liknande tillfälle. It is but a step from this to conjectural criticism which has been so much abused. Det är bara ett steg från detta till hypotetisk kritik som har så mycket missbrukas.

Rule 2. Regel 2. Among several readings that is preferable which explains all others and is explained by none. Bland flera avläsningar som är att föredra som förklarar alla andra och förklaras av ingen. -- Gregory, in his "Prolegomena" (8th critical ed. of the New Testament by Tischendorf, p. 63), says apropos of this rule: "Hoc si latiore vel latissimo sensu accipietur, omnium regularum principium haberi poterit; sed est ejusmodi quod alius aliter jure quidem suo, ut cuique videtur, definiat sequaturque." - Gregory, i hans "Prolegomena" (.. 8. Kritisk ed i Nya Testamentet som Tischendorf, s. 63), säger apropå denna regel: "Hoc si latiore vel latissimo bemärkelse accipietur, Omnium regularum principium haberi poterit, sed est ejusmodi Quod Alius Aliter jure quidem suo, ut cuique videtur, definiat sequaturque. " It is, in fact, subject to arbitrary applications, which only proves that it must be employed with prudence and circumspection. Det är i själva verket, med förbehåll för godtyckliga tillämpningar, som bara bevisar att det måste användas med försiktighet och försiktighet.

Rule 3. Regel 3. The more difficult reading is also the more probable. Ju svårare läsningen är också mer sannolikt. -- "Proclivi scriptioni pr stat ardua" (Bengel). - "Proclivi scriptioni pr stat Ardua" (Bengel). -- Although it may seem entirely paradoxical, this rule is, in a certain measure, founded on reason, and those who have contested it most vigorously, like Wetstein, have been obliged to replace it with something similar. - Även om det kan tyckas helt paradoxalt, är denna regel, att en viss åtgärd, grundad på förnuft, och de som har bestridit det mest kraftfullt, liksom Wetstein, har varit tvungna att ersätta det med något liknande. But it is true only on condition that the clause be added, all other things being equal; else we should have to prefer the barbarisms and absurdities of copyists solely because they are more difficult to understand than the correct expression or the intelligently turned phrase. Men det är sant endast under förutsättning att klausulen läggas, allt annat lika, annars vi skulle behöva föredrar barbarisms och absurditeter avskrivarnas enbart för att de är svårare att förstå än det korrekta uttrycket eller den intelligent vände fras. Indeed copyists never change their text merely for the pleasure of rendering it obscure or of corrupting it; on the contrary, they rather try to explain or correct it. Faktum avskrivarnas förändras aldrig sin text bara för nöjet att göra den dunkla eller korrumpera det, tvärtom, de hellre försöker förklara eller korrigera det. Hence a harsh expression, an irregular phrase, and an unlooked-for thought are possibly primitive, but always, as we have said, on this condition: ceteris paribus. Därför en hård uttryck, oregelbunden fras och en OVÄNTAD tanken är möjligen primitiva, men alltid, som vi har sagt, om detta villkor: allt annat lika. Nor must it be forgotten that the difficulty of the reading may arise from other causes, such as the ignorance of the scribe or the defects of the exemplar which he copies. Får inte heller glömma att det är svårt att läsningen kan uppstå av andra orsaker, till exempel okunnighet om skrivaren eller defekter exemplaren som han kopierar.

Rule 4. Regel 4. The shortest reading is, in general, the best. Den kortaste läsning är, i allmänhet, den bäst. -- "Brevior lectio, nisi testium vetustorum et gravium auctoritate penitus destituatur, præferenda est verbosiori. Librarii enim multo proniores ad addendum fuerunt, quam ad omittendum (Griesbach)." - ".. Brevior lectio, Nisi testium vetustorum et gravium auctoritate penitus destituatur, præferenda est verbosiori Librarii enim multo proniores ad tillägg fuerunt, quam ad omittendum (Griesbach)" The reason given by Griesbach, author of this rule, is confirmed by experience. Det skäl som Griesbach, författare av denna regel, bekräftas av erfarenheten. But it should not be too generally applied; if certain copyists are inclined to put in an insufficiently authorized interpolation, others, in their haste to finish the task, are either deliberately or unknowingly guilty of omissions or abbreviations. Men det bör inte vara alltför generellt tillämpas, om vissa avskrivarnas är benägna att sätta i en otillräckligt auktoriserad interpolation, andra i deras iver att avsluta uppgiften är antingen medvetet eller omedvetet skyldiga till försummelser eller förkortningar.

We see that the rules of internal criticism, in so far as they can be of any use, are suggested by common sense. Vi ser att reglerna för intern kritik, i den mån de kan vara till någon nytta, föreslås av sunt förnuft. Other norms formulated by certain critics are based on nothing but their own imaginations. Andra normer som formulerats av vissa kritiker bygger på något annat än sina egna fantasier. Such is the following proposed by Griesbach: "Inter plures unius loci lectiones ea pro suspectâ merito habetur quæ orthodoxorum dogmatibus manifeste præ ceteris favet." Sådan är följande föreslås av Griesbach: ". Inter plures unius loci lectiones ea pro suspectâ Merito habetur quæ orthodoxorum dogmatibus manifeste pRAE allt annat favet" It would then follow that the variants suspected of heresy have all the probabilities in their favour, and that heretics were more careful of the integrity of the sacred text than were the orthodox. Det skulle sedan följa att de varianter som misstänks för kätteri har alla sannolikheter till deras fördel, och att kättare var mer försiktiga av integriteten av den heliga texten än var den ortodoxa. History and reason combined protest against this paradox. Historia och därför kombinerade protest mot denna paradox.

C. Conjectural Criticism C. hypotetisk Kritik

As a principle, conjectural criticism is not inadmissible. I princip är ovisst kritik inte avvisas. In fact it is possible that in all existing documents, manuscripts, versions, and quotations, there are primitive errors which can only be corrected by conjecture. I själva verket är det möjligt att i alla befintliga dokument, manuskript, versioner och citat, det finns primitiva fel som endast kan åtgärdas av gissningar. The phrase primitive errors is here used to denote those that were committed by the scribe himself in dictated works or that crept into one of the first copies on which depend all the documents that have come down to us. Uttrycket primitiva fel används här för att beteckna dem som har begåtts av den skriftlärde själv i dikterade arbeten eller som smugit sig in en av de första kopiorna som är beroende samtliga dokument som har kommit till oss. Scrivener, therefore, seems too positive when he writes ("Introduction", 1894, Vol. II, p. 244): "It is now agreed among competent judges that Conjectural Emendation must never be resorted to even in passages of acknowledged difficulty; the absence of proof that a reading proposed to be substituted for the common one is actually supported by some trustworthy document being of itself a fatal objection to our receiving it."Many critics would not go thus far, as there are passages that remain doubtful even after the efforts of documentary criticism have been exhausted, and we cannot see why it should be forbidden to seek a remedy in conjectural criticism. Scrivener därför verkar för positiv när han skriver ("Introduktion", 1894, vol II, s. 244.).: "Det är nu överens mellan behöriga bedömer att hypotetisk textförbättring aldrig får tillgripas även i passager av erkända svårigheter, den avsaknad av bevis för att en behandling föreslås ersätta den vanligaste är faktiskt stöds av några pålitliga dokument är av sig själv en dödlig invändning mot vår mottagandet. "Många kritiker inte skulle gå så långt, eftersom det finns passager som förblir osäkra även efter insatser dokumentär kritik uttömts, och vi kan inte se varför det skulle vara förbjudet att söka ett botemedel i ovisst kritik. Thus Hort justly remarks ("Introduction", 1896, p. 71): "The evidence for corruption is often irresistible, imposing on an editor the duty of indicating the presumned unsoundness of the text, although he may be wholly unable to propose any endurable way of correcting it, or have to offer only suggestions in which he cannot place full confidence." Således Hort rätta anmärkningar ("Inledning", 1896, s. 71.): "Bevisen för korruption är ofta oemotståndlig, ålägga en redaktör skyldighet att ange presumned oriktigheten av texten, även om han kan vara helt oförmögen att föreslå någon uthärdliga sätt att korrigera det, eller har att erbjuda enbart förslag som han inte kan placera fullt förtroende. " But he adds that, in the New Testament, the rôle of conjectural emendation is extremely weak, because of the abundance and variety of documentary evidence, and he agrees with Scrivener in admitting that the conjectures presented are often entirely arbitrary, almost always unfortunate, and of such a nature as to satisfy only their own inventor. Men han tillägger att det i Nya testamentet, är den roll som hypotetisk textförbättring ytterst svag, på grund av överflöd och variation av dokumentation, och han håller med Scrivener att erkänna att de presenterade gissningar är ofta helt godtyckliga, nästan alltid olyckligt, och av sådan art att tillfredsställa bara sin egen uppfinnare. To sum up, conjectural criticism should only be applied as a last resort, after every other means has been exhausted, and then only with prudent scepticism. Sammanfattningsvis bör hypotetisk kritik endast tillämpas som en sista utväg, efter alla andra medel uttömts, och då endast med en försiktig skepsis.

D. Application of the principles and processes of textual criticism D. Tillämpning av principer och processer för textkritik

It remains briefly to explain the modifications which the principles of textual criticism undergo in their application to Biblical texts, to enumerate the chief critical editions, and to indicate the methods followed by the editors. Det återstår kortfattat förklara de ändringar som principerna för textkritik genomgår i sin ansökan till bibliska texter, att räkna upp de viktigaste kritiska upplagor, och att ange de metoder följt av redaktörerna. We shall here speak only of the Hebrew text of the Old Testament and of the Greek text of the New. Vi skall här endast tala om den hebreiska texten i Gamla testamentet och den grekiska texten i Nya.

1. 1. Hebrew text of the Old Testament Hebreiska texten i Gamla testamentet

(a) The critical apparatus (A) Den kritiska apparat

The number of Hebrew manuscripts is very great. Antalet hebreiska manuskript är mycket stor. Kennicott ("Dissertatio generalis in Vet. Test. hebraicum", Oxford, 1780) and De Rossi ("Vaniæ lectiones Vet. Testamenti", Parma, 1784-88) have catalogued over 1300. Kennicott ("Dissertatio generalis i Vet. Test. Hebraicum", Oxford, 1780) och De Rossi ("Vaniæ lectiones Vet. Testamenti", Parma, 1784-1788) har katalogiserats under 1300. Since their day this figure has greatly increased, thanks to discoveries made in Egypt, Arabia, Mesopotamia, and above all in the Crimea. Eftersom deras dag denna siffra har ökat kraftigt tack vare upptäckter som gjorts i Egypten, Arabien, Mesopotamien, och framför allt på Krim. Unfortunately, for the reason given above under A. Necessity and Processes, the Hebrew manuscripts are comparatively recent; none is anterior to the tenth century or at any rate the ninth. Tyvärr, för det skäl som anges ovan under A. nödvändighet och processer, hebreiska manuskripten är relativt ny, ingen är anterior till det tionde århundradet eller i varje fall den nionde. The "Codex Babylonicus" of the Prophets, now at St. Petersburg and bearing the date 916, generally passes for the oldest. Den "Codex Babylonicus" av profeterna, nu på S: t Petersburg och försett med datum 916, i allmänhet går till den äldsta. According to Ginsburg, however, the manuscript numbered "Oriental 4445" of the British Museum dates back to the middle of the ninth century. Enligt Ginsburg, men numrerade manuskriptet "orientaliska 4445" från British Museum går tillbaka till mitten av det nionde århundradet. But the dates inscribed on certain manuscripts are not to be trusted. Men datumen inskrivna på vissa manuskript är inte att lita på. (See on this subject, Neubauer, "Earliest manuscripts of the Old Testament" in "Studia Biblica", III, Oxford, 1891, pp. 22-36.) When the Hebrew manuscripts are compared with one another, it is amazing to find how strong a resemblance exists. (Se i denna fråga, Neubauer, "Tidigaste manuskript i Gamla Testamentet" i "Studia Biblica", III, Oxford, 1891, s. 22-36.) När de hebreiska manuskripten jämförs med varandra, det är fantastiskt att hitta hur stark en likhet finns. Kennicott and De Rossi, who collected the variants, found hardly any of importance. Kennicott och De Rossi, som samlade de varianter fann knappast någon betydelse. This fact produces at first a favourable impression, and we are inclined to believe that it is very easy to restore the primitive text of the Hebrew Bible, so carefully have the copyists performed their task. Detta faktum ger först ett positivt intryck och vi är benägna att tro att det är mycket lätt att återställa den primitiva texten i hebreiska Bibeln, så noggrant ha avskrivarnas utfört sin uppgift. But this impression is modified when we consider that the manuscripts agree even in material imperfections and in the most conspicuous errors. Men detta intryck ändras när vi anser att manuskript överens även i materiella brister och i de mest iögonfallande fel. Thus they all present, in the same places, letters that are larger or smaller than usual, that are placed above or below the line, that are inverted, and sometimes unfinished or broken. Således de alla närvarande, på samma platser, bokstäver som är större eller mindre än vanligt, som placeras ovanför eller under linjen, som är inverterade, och ibland ofärdiga eller trasiga. Again, here and there, and precisely in the same places, may be noticed spaces indicating a hiatus; finally, on certain words or letters are points intended to annul them. Återigen, här och där, och just på samma platser, kan märkt utrymmen indikerar en paus, slutligen, på vissa ord eller bokstäver är punkter som syftar till att upphäva dem. (See Cornill, "Einleitung in die Kanon. Bücher des AT", 5th ed., Tübingen, 1905, p. 310.) All these phenomena led Spinoza to suspect, and enabled Paul de Lagarde to prove (Anmerkungen zur griechischen Uebersetzung der Proverbien, 1863, pp. 1, 2) that all the Hebrew manuscripts known come down from a single copy of which they reproduce even the faults and imperfections. (Se Cornill "Einleitung i die Kanon. Bücher des AT", 5: e upplagan., Tübingen, 1905, sid. 310.) Alla dessa fenomen ledde Spinoza att misstänka, och gjorde det möjligt Paul de Lagarde att bevisa (Anmerkungen zur griechischen Uebersetzung der Proverbien , 1863, s. 1, 2) att alla hebreiska kända manuskript komma ner från ett enda exemplar som de återger även de fel och brister. This theory is now generally accepted, and the opposition it has met has only served to make its truth clearer. Denna teori är nu allmänt accepterat, och oppositionen har träffat har bara tjänat till att göra sin sanning tydligare. It has even been made more specific and has been proved to the extent of showing that the actual text of our manuscripts was established and, so to speak, canonized between the first and second century of our era, in an epoch, that is, when, after the destruction of the Temple and the downfall of the Jewish nation, all Judaism was reduced to one school. Det har till och med blivit mer specifik och har visat sig i den mån att visa att den faktiska texten i våra manuskript bildades och, så att säga, helgonförklarades mellan den första och andra århundradet av vår tideräkning, i en epok, det vill säga när , efter förstörelsen av Templet och undergången för judiska nationen, var alla judendomen reducerats till en skola. In fact, this text does net differ from that which St. Jerome used for the Vulgate, Origen for his Hexapla, and Aquila, Symmachus, and Theodotus for their versions of the Old Testament, although it is far removed from the text followed in the Septuagint. Faktum är denna text netto skiljer sig från det som Hieronymus används för Vulgata, Origenes för hans Hexapla och Aquila, Symmachus och Theodotus för sina versioner av Gamla Testamentet, även om det är långt bort från texten följs i Septuaginta. As centuries elapsed between the composition of the various books of the Old Testament and the determining of the Massoretic text, it is but likely that more or less serious modifications were introduced, the more so as, in the interval, there had occurred two events particularly favourable to textual corruption, namely a change in writing -- the old Phœnician having given way to the square Hebrew -- and a change in spelling, consisting, for example, of the separation of words formerly united and in the frequent and rather irregular use of matres lectionis. Som århundraden förflutit mellan sammansättningen av de olika böckerna i Gamla testamentet och bestämma den Massoretic texten är det men sannolikt mer eller mindre allvarliga förändringar infördes i synnerhet som, i intervallet hade det inträffat två händelser särskilt gynnsamt för text korruption, nämligen en förändring i skrift - den gamla feniciska har fått ge vika för torget hebreiska - och en förändring i stavning, bestående av exempelvis separationen av ord tidigare enade och i täta och ganska oregelbunden användning av Matres lectionis. The variants that supervened may be accounted for by comparing parallel parts of Samuel and Kings with the Paralipomena, and above all by collating passages twice reproduced in the Bible, such as Ps. De varianter som supervened kan redovisas genom att jämföra parallella delar Samuel och Kings med Paralipomena, och framför allt genom att sammanställa passager två återges i Bibeln, såsom Ps. xvii (xviii) with 2 Samuel 22, or Isaiah 36-39, with 2 Kings 18:17-20:19. XVII (XVIII) med 2 Samuel 22, eller Jesaja 36-39, med 2 Kungaboken 18:17 till 20:19. [See Touzard, "De la conservation du texte hébreu" in "Revue biblique", VI (1897), 31-47, 185-206; VII (1898), 511-524; VIII (1899), 83-108.] [Se Touzard, "De la bevarande du texte hébreu" i "Revue biblique", VI (1897), 31-47, 185-206, VII (1898), 511-524,. VIII (1899), 83-108]

An evident consequence of what has just been said is that the comparison of extant manuscripts enlightens us on the Massoretic, but not on the primitive text. En uppenbar konsekvens av vad som just har sagts är att jämföra bevarade manuskript upplyser oss på Massoretic, men inte på den primitiva texten. On the latter subject the Mishna and, for still stronger reasons, the remainder of the Talmud cannot teach us anything, as they were subsequent to the constitution of the Massoretic text; nor can the Targums, for the same reason and because they may have since been retouched. På den senare ämnet Mishna och för ännu starkare skäl kan resten av Talmud lär inte oss någonting, som de var efter konstitution Massoretic texten, och inte heller kan Targums, av samma skäl och eftersom de kan ha eftersom har retuscherats. Therefore, outside of the Massoretic text, our only guides are the Samaritan Pentateuch and the Septuagint version. Därför utanför Massoretic texten, vår enda guider är samariern Moseböckerna och Septuaginta versionen. The Samaritan Pentateuch offers us an independent recension of the Hebrew text, dating from the fourth century before our era, that is, from an epoch in which the Samaritans, under their high-priest Manasseh, separated from the Jews; and this recension is not suspected of any important modifications except the rather inoffensive, harmless one of substituting Mount Gerizim for Mount Hebal in Deut., xxvii, 4. Samariern Moseböckerna ger oss en oberoende recension av den hebreiska texten, från det fjärde århundradet före vår tideräkning, det vill säga från en epok där samariterna, under deras höga präst Manasse skild från judarna, och detta recension är inte misstänks alla viktiga förändringar förutom den ganska oförarglig, ofarlig en att ersätta Gerissim för Mount Hebal i Mos., XXVII, 4. As to the Septuagint version, we know that it was begun, if not completed, about 280 BC To Paul de Lagarde especially belongs the credit of drawing the attention of scholars to the value of the Septuagint for a critical edition of the Hebrew Bible. När det gäller Septuaginta versionen, vet vi att det inleddes, om inte avslutat, ungefär 280 f.Kr. till Paul de Lagarde särskilt tillhör kredit att uppmärksamma forskare till värdet av Septuaginta en kritisk utgåva av den hebreiska bibeln.

(b) Critical editions of the Hebrew text (B) Kritiska utgåvor av den hebreiska texten

After the publication of the Psalms at Bologna in 1477, of the Pentateuch at Bologna in 1432, of the Prophets at Soncino in 1485, and of the Hagiographa at Naples in 1487, the entire Old Testament appeared at Soncino (1488), at Naples (1491-93), at Brescia (1494), at Pesaro (1511-17), and at Alcalá (1514-17). Efter offentliggörandet av Psaltaren i Bologna 1477, i Moseböckerna i Bologna i 1432, av profeterna i Soncino i 1485, och av Hagiograferna i Neapel i 1487, dök hela Gamla Testamentet på Soncino (1488), i Neapel ( 1491-1493), i Brescia (1494), i Pesaro (1511-1517), och i Alcalá (1514-1517). Then, between 1516 and 1568, came the four Rabbinic Bibles of Venice. Sedan mellan 1516 och 1568, kom de fyra rabbinsk biblar i Venedig. It is the second, edited by Jacob ben Chayim and printed by Bomberg in 1524-1525, that is generally looked upon as containing the textus receptus (received text). Det är den andra, redigerad av Jacob ben Chayim och tryckt av Bomberg i 1524-1525, är att generellt ses som innehåller Textus Receptus (mottagna SMS). The list of the innumerable editions which followed is given by Pick in his "History of the Printed Editions of the Old Testament" in "Hebraica" (1892-1893), IX, pp. 47-116. Listan över de otaliga upplagor som följde ges av Pick i hans "historia de tryckta utgåvorna av Gamla Testamentet" i "Hebraica" (1892-1893), IX, sid 47-116. For the most important editions see Ginsburg, "Introduction to the Massoretic-critical edition of the Hebrew Bible" (London, 1897), 779-976. För de viktigaste utgåvorna se Ginsburg, "Introduktion till Massoretic-kritisk utgåva av den hebreiska bibeln" (London, 1897), 779-976. The editions most frequently reprinted are probably those of Van der Hoogt, Hahn, and Theile; but all these older editions are now supplanted by those of Baer and Delitzsch, Ginsburg, and Kittel, which are considered more correct. De utgåvor oftast omtryckt är förmodligen de som Van der Hoogt, Hahn och Theile, men alla dessa äldre utgåvor nu undan av de Baer och Delitzsch, Ginsburg och Kittel, som anses mer korrekt. The Baer and Delitzsch Bible appeared in fascicles at Leipzig, between 1869 and 1895, and is not yet complete; the entire Pentateuch except Genesis is wanting. Den Baer och Delitzsch Bibeln dök upp i fascicles i Leipzig, mellan 1869 och 1895, och är ännu inte avslutad, hela Moseböckerna utom Genesis är att vilja. Ginsburg, author of the "Introduction" mentioned above, has published an edition in two volumes (London, 1894). Ginsburg, författare till "Inledning" ovan, har publicerat en utgåva i två volymer (London, 1894). Finally, Kittel, who had called attention to the necessity of a new edition (Ueber die Notwendigkeit und Möglichkeit einer neuen Ausgabe der hebraïschen Bibel, Leipzig, 1902) has just published one (Leipzig, 1905-06) with the assistance of several collaborators, Ryssel, Driver, and others. Slutligen Kittel, som hade påtalat behovet av en ny upplaga (über die Notwendigkeit und Möglichkeit einer Neuen Ausgabe der hebraïschen Bibel, Leipzig, 1902) har nyligen publicerat en (Leipzig, 1905-1906) med hjälp av flera medarbetare, Ryssel, Driver och andra. Almost all the editions thus far mentioned reproduce the textus receptus by correcting the typographical errors and indicating the interesting variants; all adhere to the Massoretic text, that is, to the text adopted by the rabbis between the first and second centuries of our era, and found in all the Hebrew manuscripts. Nästan alla utgåvor hittills nämnts återge Textus Receptus genom att korrigera tryckfel och ange vilka intressanta varianter, alla följa Massoretic texten, det vill säga den text som antagits av rabbinerna mellan den första och andra århundradena av vår tideräkning, och finns i alla de hebreiska manuskripten. A group of German, English, and American scholars, under the direction of Haupt, have undertaken an edition which claims to go back to the primitive text of the sacred authors. En grupp tyska, engelska och amerikanska forskare, under ledning av Haupt, har gjort en upplaga som påstår att gå tillbaka till den primitiva texten i heliga författarna. Of the twenty parts of this Bible, appearing in Leipzig, Baltimore, and London, and generally known under the name of the "Polychrome Bible" sixteen have already been published: Genesis (Ball, 1896), Leviticus (Driver, 1894), Numbers (Paterson, 1900), Joshua (Bennett, 1895), Judges (Moore, 1900), Samuel (Budde, 1894), Kings (Stade, 1904), Isaiah (Cheyne, 1899), Jeremiah (Cornill, 1895), Ezekiel (Toy, 1899), Psalms (Wellhausen, 1895), Proverbs (Kautzsch, 1901), Job (Siegfried, 1893), Daniel (Kamphausen, 1896), Ezra-Nehemiah (Guthe, 1901), and Chronicles (Kittel, 1895); Deuteronomy (Smith) is in press. Av de 20 delar av denna Bibel, utgivna i Leipzig, Baltimore och London, och allmänt kända under namnet "Polychrome Bibeln" sexton redan har publicerats: Genesis (Ball, 1896), Mosebok (Driver, 1894), siffror (Paterson, 1900), Joshua (Bennett, 1895), domare (Moore, 1900), Samuel (Budde, 1894), Kings (Stade, 1904), Jesaja (Cheyne, 1899), Jeremia (Cornill, 1895), Hesekiel ( leksak, 1899), Psaltaren (Wellhausen, 1895), Ordspråksboken (Kautzsch, 1901), Job Siegfried (, 1893), Daniel (Kamphausen, 1896), Esra-Nehemja (Guthe, 1901), och Chronicles (Kittel, 1895); Mosebok (Smith) är under tryckning. It is needless to state that, like all who have thus far endeavoured to restore the primitive text of certain books, the editors of the "Polychrome Bible" allow a broad margin for subjective and conjectural criticism. Det är onödigt att påpeka att, precis som alla som hittills strävat efter att återställa den primitiva texten av vissa böcker, redaktörerna för "Polychrome bibeln" tillåta en bred marginal för subjektiv och hypotetisk kritik.

2. 2. Greek text of the New Testament Grekiska texten i Nya testamentet

(a) Use of the critical apparatus (A) Användning av den kritiska apparaten

The greatest difficulty confronting the editor of the New Testament is the endless variety of the documents at his disposal. Den största svårigheten att konfrontera redaktör för Nya testamentet är den oändlig mängd dokument till sitt förfogande. The number of manuscripts increases so rapidly that no list is absolutely complete. Antalet manuskript ökar så snabbt att ingen lista är helt klar. The latest, "Die Schriften des NT" (Berlin, 1902), by Von Soden, enumerates 2328 distinct manuscripts outside of lectionaries (Gospels and Epistles), and exclusive of about 30 numbers added in an appendix, 30 October, 1902. Den senaste, räknar "Die Schriften des NT" (Berlin, 1902), av Von Soden, 2328 distinkta manuskript utanför lectionaries (evangelier och breven), och exklusiva cirka 30 nummer läggs i en bilaga, 30 oktober, 1902. It must be acknowledged that many of these texts are but fragments of chapters or even of verses. Det måste erkännas att många av dessa texter är utan fragment av kapitel eller verser. This enormous mass of manuscripts is still but imperfectly studied, and some copies are scarcely known except as figuring in the catalogues. Denna enorma massa av manuskript är fortfarande, men ofullständigt studerat, och vissa kopior knappast kända utom räkna i katalogerna. The great uncials themselves are not yet all collated, and many of them have but lately been rendered accessible to critics. De stora uncials själva ännu inte alla samlas, och många av dem har men nyligen gjorts tillgänglig för kritikerna. The genealogical classification, above all, is far from complete. Genealogiska klassificering, framför allt är långt ifrån avslutad. and many fundamental points are still under discussion. och många grundläggande punkter är fortfarande under diskussion. The text of the principal versions and of the patristic quotations is far from being satisfactorily edited, and the genealogical relationship of all these sources of information is not yet determined. Texten till de viktigaste versionerna och de patristic citat är långt ifrån tillfredsställande redigeras och genealogiska relationer av alla dessa informationskällor är ännu inte fastställda. These varied difficulties explain the lack of agreement on the part of editors and the want of conformity in the critical editions published down to the present day. Dessa olika svårigheter förklarar bristen på enighet hos redaktörer och brist på överensstämmelse i de kritiska utgåvor publicerats ner till nutid.

(b) Brief history of the critical editions and principles followed by editors The first New Testament published in Greek is that which forms the fifth volume of the Polyglot of Alcalá, the printing of which was finished 10 January, 1514, but which was not delivered to the public until 1520. (B) Kort historik av de kritiska utgåvor och principer följs av redaktörer Den första Nya Testamentet publicerades i grekiska är den som utgör den femte volymen av Polyglot i Alcalá, tryckning av som avslutades 10 januari 1514, men som inte har levererats för allmänheten förrän 1520. Meanwhile, early in 1516, Erasmus had published his rapidly completed edition at Basle. Samtidigt, i början av 1516, hade Erasmus publicerade hans snabbt avslutade upplaga i Basel. The edition that issued from the press of Aldus at Venice in 1518 is simply a reproduction of that of Erasmus, but Robert Estienne's editions published in 1546, 1549, 1550, and 1551, the first three at Paris and the fourth at Geneva, although founded on the text of the Polyglot of Alcalá, presented variants from about fifteen manuscripts, and into the last, that of 1551, was introduced the division of verses now in use. Den utgåva som utfärdas från pressen i Aldus på Venedig i 1518 är helt enkelt en kopia av det av Erasmus, men Robert Estienne s upplagor publicerades i 1546, 1549, 1550 och 1551, de första tre i Paris och den fjärde i Genève, även grundade om texten i Polyglot i Alcalá, presenterade varianter från ca femton manuskript, och i det sista, som 1551 infördes uppdelningen av verserna nu används. Theodore Beza's ten editions which appeared between 1565 and 1611 differ but little from the last of Robert Estienne's. Theodore Beza tio upplagor som verkade mellan 1565 och 1611 skiljer sig föga från det sista av Robert Estienne talet. The Elzevir brothers, Bonaventure and Abraham, printers at Leyden, followed Estienne and Beza very closely; their small editions of 1624 and 1633, so convenient and so highly appreciated by book-lovers, furnish what has been agreed upon as the textus receptus. Den Elzevir bröderna Bonaventure och Abraham, skrivare på Leyden, följde Estienne och Beza noga, deras små upplagor av 1624 och 1633, så bekvämt och så mycket uppskattade av bok-älskare, möblera vad som avtalats som Textus Receptus. -- "Textum ergo habes nunc ab omnibus receptum, in quo nihil immutatum aut corruptum damus" (Edition of 1633). - "Textum ergo habes nunc ab omnibus receptum i quo Nihil immutatum aut corruptum Damus" (utgåva av 1633). It must suffice to mention here the editions of Courcelles (Amsterdam, 1658) and of Fell (Oxford, 1675), both of which adhere pretty closely to the textus receptus of Elzevir, and those of Walton (London, 1657) and of Mill (Oxford, 1707), which reproduce in substance the text of Estienne, but enrich it by the addition of variants resulting from the collation of numerous manuscripts. Det måste räcka för att nämna de utgåvor av Courcelles (Amsterdam, 1658) och av Fell (Oxford, 1675), vilka båda följer ganska nära till Textus Receptus i Elzevir, och de Walton (London, 1657) och av Mill ( oxford, 1707), som återger i sak texten i Estienne, men berikar den genom tillägg av varianter till följd av sammanställning av ett flertal manuskript. The principal editors who followed -- Wetstein (Amsterdam, 1751-1752), Matthæi (Moscow, 1782-1788), Birch (Copenhagen, 1788), and the two Catholics, Alter (Vienna, 1786-1787), and Scholz (Leipzig, 1830-1836) are noted chiefly for the abundance of new manuscripts which they discovered and collated. De viktigaste redaktörer som följde - Wetstein (Amsterdam, 1751-1752), Matthaei (Moskva, 1782-1788), Björk (Köpenhamn, 1788), och de två katoliker, Alter (Wien, 1786-1787), och Scholz (Leipzig , 1830-1836) noteras huvudsakligen för överflödet av nya manuskript som de upptäckte och sammanställas. But we must here limit ourselves to an appreciation of the latest and best-known editors, Griesbach, Lachmann, Tregelles, Tischendorf, Westcott and Hort. Men vi måste här begränsa oss till en uppskattning av de senaste och mest kända redaktörer, Griesbach, Lachmann, Tregelles, Tischendorf, Westcott och Hort.

In his second edition (1796-1806) Griesbach, applying the theory that had previously been suggested by Bengel and subsequently developed by Semler, distinguished three great families of texts: the Alexandrian family represented by the codices A, B, C, by the Coptic versions and the quotations of Origen; the Western family, represented by D of the Gospels and the Acts, by the bilingual codices, the Latin versions, and the Latin Fathers; and lastly the Byzantine family, represented by the mass of other manuscripts and by the Greek Fathers from the fourth century onward. I sin andra upplagan (1796-1806) Griesbach, med tillämpning av teorin som tidigare föreslagits av Bengel och därefter utvecklats av Semler, skiljer tre stora familjer texter: alexandrinska familjen representeras av utläser A, B, C, genom den koptiska versioner och citat från Origen, Västra familjen, företrädd av D i evangelierna och Apostlagärningarna, av de tvåspråkiga utläser, de latinska versioner, och de latinska kyrkofäderna och slutligen den bysantinska familjen, företrädda av massan av andra manuskript och de grekiska fäderna från det fjärde århundradet och framåt. Agreement between two of these families would have been decisive; but, unfortunately, Griesbach's classification is questioned by many, and it has been proved that the agreement between Origen and the so-called Alexandrian family is largely imaginary. Avtal mellan två av dessa familjer skulle ha varit avgörande, men tyvärr är Griesbach klassificering ifrågasatt av många, och det har bevisats att avtalet mellan Origen och den så kallade alexandrinska familjen är i stort sett imaginär. Lachmann (Berlin, 1842-1850) endeavoured to reconstruct his text on too narrow a basis. Lachmann (Berlin, 1842-1850) strävat efter att rekonstruera sin text på en alltför snäv utgångspunkt. He took account of only the great uncials, many of which were then either entirely unknown or imperfectly known, and of the ancient Latin versions. Han tog hänsyn till endast de stora uncials, av vilka många var då antingen helt okänd eller ofullständigt kända, och de gamla latinska versionen. In his choice of readings the editor adopted the majority opinion, but reserved to himself the conjectural amendment of the text thus established -- a defective method which his successor Tregelles has not sufficiently avoided. I sitt val av avläsningar redaktören antog majoritetens åsikt, men förbehållna sig hypotetiska ändringen av texten sålunda fastställda - en defekt metod som hans efterträdare Tregelles inte tillräckligt undvikas. The latter's edition (1857-1872), the work of a lifetime, was completed by his friends. Den senare upplaga (1857-1872), ett verk av en livstid, slutfördes av hans vänner. Tischendorf contributed no less than eight editions of the New Testament in Greek, but the differences among them are decidedly marked. Tischendorf bidrog inte mindre än åtta upplagor av Nya Testamentet på grekiska, men skillnaderna mellan dem är avgjort markerade. According to Scrivener (Introduction, II, 283) the seventh edition differs from the third in 1296 places, and in 595 it goes back to the received text. Enligt Scrivener (Inledning, II, 283) den sjunde upplagan skiljer sig från den tredje 1296 platser, och 595 går tillbaka till den mottagna texten. After the discovery of the "Sinaiticus', which he had the honour of finding and publishing, his eighth edition disagreed with the preceding one in 3369 places. Such an amount of variation can only inspire distrust. Nor did the edition contributed by Westcott and Hort (The New Testament in the Original Greek, Cambridge and London, 1881) win universal approval, because, after eliminating in turn each of the great families of documents which they designate respectively as Syrian, Western, and Alexandrian, the editors rely almost exclusively on the "Neutral" text, which is only represented by the "Vaticanus" and the "Sinaiticus", and, in case of disagreement between the two great codices, by the "Vaticanus" alone. The excessive preponderance thus given to a single manuscript was criticized in a special manner by Scrivener (Introduction, II, 284-297). Finally, the edition announced by Von Soden (Die Schriften des NT in ihrer ältesten erreichbaren Textgestalt) gave rise to lively controversies even before it appeared. (See "Zeitschrift fur neutest. Wissensehaft", 1907, VIII, 34-47, 110-124, 234-237.) All this would seem to indicate that, for some time to come, we shall not have a definite edition of the Greek New Testament. Efter upptäckten av "Sinaiticus", som han hade äran att hitta och publicera, höll sin åttonde upplagan med den föregående i 3369 platser. Sådan mängd variation endast kan inspirera misstro. Inte heller upplagan bidragit med Westcott och Hort (Nya Testamentet i den ursprungliga grekiska, Cambridge och London, 1881) vann universell godkännande, eftersom efter eliminering i sin tur var och en av de stora familjerna av handlingar som de utser respektive som syriska, västra och alexandrinska, redaktörerna förlitar sig nästan uteslutande på den "Neutral" text, som endast representeras av "Vaticanus" och "Sinaiticus", och i händelse av oenighet mellan de två stora utläser, av "Vaticanus" ensam. Den överdrivna övervikt alltså ges till en enda manuskript var kritiseras på ett speciellt sätt av Scrivener (Inledning, II, 284-297). Slutligen gav upplagan aviserats av von Soden (Die Schriften des NT i ihrer ältesten erreichbaren Textgestalt) upphov till livliga kontroverser innan den ens dök upp. (Se "Zeitschrift päls neutest. Wissensehaft ", 1907, VIII, 34-47, 110-124, 234-237.) Allt detta tyder på att det för en tid framöver kommer vi inte ha en bestämd upplaga av det grekiska Nya Testamentet.

Publication information Written by F. Prat. Publikation information Skrivet av F. Prat. Transcribed by Douglas J. Potter. Kopierat av Douglas J. Potter. Dedicated to the Sacred Heart of Jesus Christ The Catholic Encyclopedia, Volume IV. Dedikerad till Sacred Heart of Jesus Kristus den katolska encyklopedien, volym IV. Published 1908. Publicerad 1908. New York: Robert Appleton Company. New York: Robert Appleton Företag. Nihil Obstat. Nihil Obstat. Remy Lafort, Censor. Remy Lafort, Censor. Imprimatur. Imprimatur. +John M. Farley, Archbishop of New York + John M. Farley, ärkebiskop av New York

Bibliography Bibliografi
The encyclopedias and dictionaries of the Bible have no special article on textual criticism which deals in a particular manner with Biblical texts, but most of the Introductions to Scripture dedicate one or several chapters to this subject; eg, UBALDI, Introductio (5th ed., Rome, 1901), II, 484-615 (De criticâ verbali sacrorum textuum); CORNELY, Introductio (Paris. 1885), I, 496-509 (De usu critico textuum primigeniorum et versionum antiquarum); GREGORY, Prolegomena to 8th ed. De uppslagsverk och ordböcker i Bibeln har ingen särskild artikel om textkritik som handlar på ett visst sätt med bibliska texter, men de flesta introduktioner till Skriften ägna en eller flera kapitel åt detta ämne,. T.ex. Ubaldi, Introductio (5: e upplagan, Rom 1901), II, 484-615 (De Critica verbali sacrorum textuum) Cornely, Introductio (Paris. 1885), I, 496-509 (De brukar critico textuum primigeniorum et versionum antiquarum) Gregory, Prolegomena till 8: e upplagan. of TISCHENDORF (Leipzig, 1884-1894); SCRIVENER, Introduction (4th ed., London 1894) II, 175-301; NESTLE, Einführung in das griech. av Tischendorf (Leipzig, 1884-1894), SCRIVENER, Introduktion (4: e upplagan, London 1894.) II, 175-301, Nestle, Einführung i das griech. NT (2nd ed., 1899) and HOLTZMANN, Einleitung in das NT (Freiburg-im-Breisgau, 1892). NT (2nd ed., 1899) och Holtzmann, Einleitung i das NT (Freiburg-im-Breisgau, 1892).

The following may be mentioned as monographs: PORTER, Principles of Textual Criticism (Belfast, 1848); DAVIDSON, A Treatise of Biblical Criticism (1853); HAMMOND, Outlines of Textual Criticism (2nd ed., 1878); MILLER, Textual Guide (London, 1885); HORT, The NT in the Original Greek: lntroduction (2nd ed., London 1896). Följande kan nämnas som monografier: Porter, Principles of textkritik (Belfast, 1848), Davidson, En avhandling av biblisk kritik (1853), HAMMOND, konturer av textkritik (2: a uppl., 1878.), Miller, text Guide ( London, 1885), Hort, NT i den ursprungliga grekiska: lntroduction (2: a upplagan, London 1896).. Although, like several of the preceding, this last work aims chiefly at the criticism of the New Testament, the entire second part (pp. 19-72, The Methods of Textual Criticism) discusses general questions. Även, liksom flera av de föregående är syftet med detta sista verk främst på kritiken av den nya testamentet, diskuterar hela andra delen (s. 19-72, metoder för textkritik) allmänna frågor. On (b) Versions and (c) Quotations under B. General Principles, cf. På (b) Versioner och (c) Noteringar enligt B. Allmänna principer, jfr. BEBB, The Evidence of Early Versions and Patristic Quotations on the Text of the Books of the New Testament in II of the Oxford Studia Biblica et Ecclesiastica. Bebb, bevisen för tidiga versioner och kyrkofädernas patristiska noteringarna på texten till de böcker i Nya Testamentet i II i Oxford Studia Biblica et Ecclesiastica.



Detta betvingar presentation i det original- engelska språket


Överför en e-post ifrågasätter eller kommenterar till oss: E-post

De viktigaste TROR web-sida (och indexet till personer) är: