Codex Amiatinus Codex Amiatinus

Catholic Information Katolsk information

The most celebrated manuscript of the Latin Vulgate Bible, remarkable as the best witness to the true text of St. Jerome and as a fine specimen of medieval calligraphy, now kept at Florence in the Bibliotheca Laurentiana. Den mest berömda handskrift av den latinska Vulgata bibeln, anmärkningsvärt som den bästa vittne till den sanna texten av St Jerome och som en fin exemplar av medeltida kalligrafi, nu hålls i Florens i Bibliotheca Laurentiana. The symbol for it is written am or A (Wordsworth). Symbolen för det står skrivet am eller A (Wordsworth). It is preserved in an immense tome, measuring in height and breadth 19 1/4 inches by 13 3/8 inches, and in thickness 7 inches -- so impressive, as Hort says, as to fill the beholder with a feeling akin to awe. Det är bevarat i en enorm lunta, mätning i höjd och bredd 19 1/4 inches med 13 3/8 inches, och i tjocklek 7 inches - så imponerande, som Hort säger att fylla betraktaren med en känsla som liknar vördnad . Some consider it, with White, as perhaps "the finest book in the world"; still there are several manuscripts which are as beautifully written and have besides, like the Book of Kells or Book of Lindisfarne, those exquisite ornaments of which Amiatinus is devoid. Vissa anser att det, med vita, som kanske "den finaste boken i världen", fortfarande finns det flera manuskript som är så vackert skrivna och har dessutom, i likhet med Book of Kells eller bok Lindisfarne, de utsökta smycken som Amiatinus saknar . It contains 1029 leaves of strong, smooth vellum, fresh-looking today, despite their great antiquity, arranged in quires of four sheets, or quaternions. Den innehåller 1029 blad med stark, smidig veläng, fräsch idag, trots sin höga ålder, arrangerade i quires av fyra ark eller quaternions. It is written in uncial characters, large, clear, regular, and beautiful, two columns to a page, and 43 or 44 lines to a column. Det är skrivet i uncial tecken, stora, tydliga, regelbunden och vacker, två kolumner på en sida och 43 eller 44 linjer till en kolumn. A little space is often left between words, but the writing is in general continuous. Lite utrymme ofta kvar mellan ord, men skrivandet är i allmänhet kontinuerligt. The text is divided into sections, which in the Gospels correspond closely to the Ammonian Sections. Texten är uppdelad i sektioner, som i evangelierna motsvarar nära de Ammonian avsnitt. There are no marks of punctuation, but the skilled reader was guided into the sense by stichometric, or verse-like, arrangement into coda and commata, which correspond roughly to the principal and dependent clauses of a sentence. Det finns inga märken av skiljetecken, men fackmannen styrdes in i känslan av stichometric eller vers-liknande, arrangemang i Coda och commata, som motsvarar ungefär de viktigaste och beroende klausuler i en mening. This manner of writing the scribe is believed to have modelled upon the great Bible of Cassiodorus, but it goes back perhaps even to St. Jerome; it may be shown best by an example: Detta sätt att skriva den skriftlärde tros ha modelleras på den stora bibel Cassiodorus, men det går tillbaka kanske till Hieronymus, det kan visas bäst med ett exempel:

QUIA IN POTESTATE ERAT Quia I POTESTATE ERAT

SERMO IPSIUS SERMO IPSIUS

ET IN SYNAGOGA ERAT HOMO HABENS Et i Synagoga ERAT HOMO HABENS

DAEMONIUM INMUNDUM DAEMONIUM INMUNDUM

ET EXCLAMAVIT VOCE MAGNA ET EXCLAMAVIT voce MAGNA

DICENS DICENS

SINE QUID NOBIS ET TIBI IHU SINE QUID NOBIS ET Tibi ihu

NAZARENE VENISTI PERDERE NOS Nazarene VENISTI perdere NOS

SCIO TE QUI SIS SCS DI Scio TE QUI SIS SCS DI

ET INCREPAVIT ILLI IHS DICENS ET INCREPAVIT Illi IHS DICENS

It will be noticed that the section "ET IN" and the coda begin at about the same perpendicular line, the commata begin further in under the third or second letter, and so likewise does the continuation of a colon or comma which runs beyond a single line (see facsimile page). Det kommer att märkas att sektionen "ET IN" och coda börjar vid ungefär samma vinkelräta linjen, commata börja ytterligare under tredje eller andra bokstaven och så också gör en fortsättning på ett kolon eller komma som löper längre än en enda linje (se faksimil sida). This arrangement, besides aiding the intelligence of the text, gave a spacious, varied, and rather artistic appearance to the page. Detta arrangemang, förutom att hjälpa intelligens texten gav en rymlig, varierad och ganska konstnärlig utseende på sidan. The initial letter of a section was often written in ink of a different colour, and so also was the first line of a book. Den första bokstaven i ett avsnitt var ofta skrivna med bläck av en annan färg, och så var också den första raden i en bok. Beyond that there was no attempt at decorating the text. Utöver detta fanns inget försök till att dekorera texten.

BELIEVE Religious Information Source web-siteTRO
Religiösa
Information
Källa
webbplats
Our List of 1,000 Religious Subjects Vår lista över 1000 religiösa Ämnesområden
E-mailE-post
The codex (or pandect) is usually said to contain the whole Bible; but it should be noted that the Book of Baruch is missing, though the Epistle of Jeremias, usually incorporated with it, is here appended to the Book of Jeremias. Codex (eller KOMPENDIUM) brukar sägas innehålla hela Bibeln, men det bör noteras att boka av Baruch saknas, även om epistel Jeremias, vanligen införlivas med det, är här bifogas bok Jeremias. Besides the text of the Scriptural books, it contains St. Jerome's "Prologus Galeatus" and his prefaces to individual books; the capitula, or summaries of contents; and, in the first quaternion, certain materials which have been much discussed and have proved of the greatest service in tracing the history of the codex, among them dedicatory verses, a list of the books contained in the codex, a picture of the Tabernacle (formerly thought to be Solomon's Temple), a division of the Biblical books according to Jerome, another according to Hilary and Epiphanius, and a third according to Augustine. Förutom texten i bibliska böckerna innehåller den Hieronymus s "Prologus Galeatus" och hans förord ​​till enskilda böcker, den Capitula, eller sammanfattningar av innehållet, och i första KVARTÄRPERIODEN, vissa material som har diskuterats mycket och har visat sig vara av den största tjänst för att spåra historia av Codex, bland dem dedicatory verser, en förteckning över de böcker som i Codex, en bild av tabernaklet (tidigare tros vara Salomos tempel), en division inom de bibliska böckerna enligt Hieronymus, annan enligt Hilary och Epiphanius, och en tredje enligt Augustinus. Part of Solomon's prayer (1 Kings 8:22-30) in an Old Latin text is reproduced at the end of Ecclesiasticus. En del av Salomos bön (1 Kungaboken 8:22-30) i en gammal latinsk text återges i slutet av Syraks. A Greek inscription at the beginning of Leviticus, recording that "the Lord Servandus prepared" this codex or part of it, has entered largely into the discussion of its origin. En grekisk inskrift i början av Tredje Moseboken, inspelning att "Herren Servandus beredd" denna kodex eller delar av den, har ingått i hög grad till diskussionen om dess ursprung.

The recovery of the history of Codex Amiatinus, which has important bearings upon the history of the Vulgate itself and of the text of the Bible, was due to the labours of many scholars and the insight of one man of genius, de Rossi. Återhämtningen av historien om Codex Amiatinus som har viktiga lager uppmanar historia Vulgata själv och av texten i Bibeln, berodde på arbete av många forskare och insikt en geni, de Rossi. At the beginning of the pandect, as we have mentioned, there are certain dedicatory verses; they record the gift (of the codex) to the venerable convent of St. Saviour by a certain Peter who was abbot from the extreme territory of the Lombards. I början av KOMPENDIUM, som vi har nämnt, det finns vissa dedicatory verser, de spelar gåvan (i Codex) till den ärevördiga kloster av St Saviour av en viss Peter som var abboten från den extrema territorium langobarderna. The Latin text is as follows: Den latinska texten är följande:

CENOBIUM AD EXIMII MERITO CENOBIUM AD EXIMII Merito

VENERABILE SALVATORIS VENERABILE SALVATORIS

QUEM CAPUT ECCLESIAE Quem CAPUT Ecclesiae

DEDICAT ALTA FIDES DEDICAT ALTA FIDES

PETRUS LANGOBARDORUM PETRUS LANGOBARDORUM

EXTREMIS DE FINIB. Extremis DE FINIB. ABBAS ABBAS

DEVOTI AFFECTUS DEVOTI AFFECTUS

PIGNORA MITTO MEI PIGNORA MITTO MEI

St. Saviour's is the name of the monastery on Monte Amiata (whence Amiatinus) near Siena; here this codex was kept from the ninth century till the year 1786, when it was brought to Florence after the suppression of the monastery. St Frälsarens är namnet på klostret på Monte Amiata (varifrån Amiatinus) nära Siena, här i codex hölls från det nionde århundradet till år 1786, då det kom till Florens efter undertryckandet av klostret.

Naturally, the codex was supposed to be a gift to this house, but nothing was known of the donor. Naturligtvis var Codex tänkt att vara en gåva till detta hus, men inget var känt hos givaren. Bandini, the librarian of the Laurentiana, into whose hands the codex came, noticed that the names of neither the donor nor the recipient belonged to the original dedication. Bandini, bibliotekarien i Laurentiana, i vars händer Codex kom, märkte att namnen på varken givaren eller mottagaren tillhörde den ursprungliga engagemang. They were written in a different hand over parts of the original inscription, as betrayed by evident signs of erasure. De var skrivna i en annan hand över delar av det ursprungliga inskriften, som förrådd av tydliga tecken på radering. The letters italicized above were by the second hand, while the initial letter C of the first line and the E in the fifth were original. Breven kursiv stil ovan var av den andra handen, medan den första bokstaven C på den första raden och E i den femte var originalet. Bandini noticed, also, that cenobium replaced a shorter word and that the last five letters of salvatoris were written on parchment that had not been erased, and so that the ten letters of this word replaced five of the original word. Bandini märkte också att cenobium ersatt en kortare ord och att de sista fem bokstäverna i salvatoris skrevs på pergament som inte hade raderats och så att de tio bokstäverna i detta ord ersätts fem av det ursprungliga ordet. The metre also was entirely at fault. Mätaren var också helt fel. The clue for reconstructing the original lines he found in the expression caput ecclesiæ, which he judged referred to St. Peter. En ledtråd för att rekonstruera de ursprungliga linjerna han hittade i uttrycket caput Ecclesiae, som han bedömde som avses Petrus. And as in the Middle Ages a favourite title for the Apostolic See was culmen apostolicum, he reconstructed the line in this fashion: Och som på medeltiden en favorit titel för den apostoliska se var Culmen apostolicum, rekonstruerade han linjen på detta sätt:

CULMEN AD EXIMII MERITO VENERABILE PETRI Culmen AD EXIMII Merito VENERABILE PETRI

This conjecture produced a correct hexameter verse, retained the original initial C, supplied a word of proper length at the beginning and another at the end, and afforded a sense fitting in perfectly with the probabilities of the case. Denna hypotes gav en korrekt hexameter vers, behöll den ursprungliga inledande C levereras ett ord rätt längd i början och en annan i slutet, och gav en känsla passar perfekt in sannolikheten för ärendet. In the fifth line, instead of Petrus Langobardorum, Bandini suggested Servandus Latii, because of the inscription about Servandus mentioned above. I den femte raden, istället för Petrus Langobardorum föreslog Bandini Servandus Latii, på grund av inskriften om Servandus nämns ovan. This Servandus was believed to be a friend of St. Benedict, to whom he made a visit at Monte Cassino in 541; he was abbot of a monastery near the extremity of Latium. Detta Servandus ansågs vara en vän till St Benedict, som han gjorde ett besök i Monte Cassino i 541, han var abbot i ett kloster nära änden av Lazio.

These conjectures were accepted by the learned world; Tischendorf, for instance, writing seventy-five years later, said Bandini had so well proved his case that no doubt remained. Dessa gissningar godtogs av den lärda världen, Tischendorf till exempel skriva 75 år senare, säger Bandini hade så väl bevisat hans fall att ingen tvekan kvar. Accordingly, it was settled that the Codex Amiatinus dated from the middle of the sixth century, was the oldest manuscript of the Vulgate, and was written in Southern Italy. Därför var det fast att Codex Amiatinus daterade från mitten av sjätte århundradet, var den äldsta handskriften av Vulgata, och skrevs i södra Italien. A few protests were raised, however; that, for instance, of Paul de Lagarde. Några protester höjdes dock, att till exempel av Paul de Lagarde. He had edited St. Jerome's translation of the Hebrew Psalter, using freely for that purpose a codex of the ninth century; Amiatinus he judged, with a not unnatural partiality, to be "in all probability" from the hand of the scribe of his ninth-century Psalter, written "at Reichenau on the Lake of Constance". Han hade redigerat Hieronymus översättning av det hebreiska Psaltaren, med fritt för detta ändamål en kodex av det nionde århundradet, Amiatinus han bedömde, med en inte onaturlig partiskhet, att vara "med all sannolikhet" från hand skriftställare hans nionde -talet Psalter, skriven "på Reichenau på Bodensjön". But, to quote Corssen, it was GB de Rossi, "that great Roman scholar, whose never-failing perspicacity and learning discovered at once the birthplace of our famous manuscript" (Academy, 7 April, 1888). Men för att citera Corssen var det SE de Rossi, "den stora romerska forskare, vars aldrig svikande klarsynthet och lärande upptäckte genast födelseplatsen för vår berömda manuskript" (Academy 7 April, 1888).

De Rossi followed Bandini in his reconstruction of the first verse, but he thought it unlikely that an abbot, presenting a book to the pope at Rome, should speak of "the extreme limits of Latium", really but a short distance from Rome. De Rossi följde Bandini i sin rekonstruktion av den första versen, men han tyckte det osannolikt att en abbot, presenterar en bok till påven i Rom, bör tala om "de extrema gränserna för Lazio", verkligen, men ett kort avstånd från Rom. Anzizni, the librarian of the Laurentiana, pointed out to him that the space erased to make room for Petrus Langobardorum was greater than called for by the conjecture of Bandini. Anzizni, bibliotekarien i Laurentiana påpekade för honom att det utrymme raderas för att göra plats för Petrus Langobardorum var större än befogat med hänsyn gissningar av Bandini. De Rossi was at the time engaged on an inquiry into the ancient history of the Vatican library, and, recalling a passage of Bede, he divined that the lost name was Ceolfridus. De Rossi var på den tiden som används på en utredning av antikens historia av Vatikanen bibliotek och erinrar en passage av Bede, anade han att den förlorade hette Ceolfridus. The erasures, which were irregular, seeming to follow the letters very closely, corresponded perfectly to this conjecture. De raderingar, som var oregelbundna, tycktes följa bokstäverna mycket noga, motsvarade perfekt till denna slutsats. He proposed then the verse: Han föreslog då versen:

CEOLFRIDUS BRITONUM EXTREMIS DE FINIB. CEOLFRIDUS BRITONUM Extremis DE FINIB. ABBAS ABBAS

The phrase exactly suited an abbot from the end of the world, as England was then regarded and styled; and the story of Ceolfrid made de Rossi's conjectures acceptable at once, especially to English scholars. Frasen exakt passar en abbot från slutet av världen, som England sedan betraktades och stylade, och historien om Ceolfrid gjorde de Rossis gissningar acceptabelt på en gång, särskilt till engelska forskare. Ceolfrid was the disciple of Benedict Biscop, who founded the monasteries of Wearmouth and Jarrow in Northumberland towards the end of the seventh century. Ceolfrid var lärjunge Benedictus Biscop, som grundade klostren i Wearmouth och Jarrow i Northumberland i slutet av det sjunde århundradet. England, in those days, was the most devoted daughter of the Roman See, and Abbot Benedict was enthusiastic in his devotion. England, på den tiden var det mest hängivna dotter av den romerska stolen, och Abbot Benedikt var entusiastisk i sin hängivenhet. His monasteries were dependent directly on Rome. Hans kloster var beroende direkt på Rom. Five times during his life he journeyed to Rome, usually bring back with him a library of books presented by the pope. Fem gånger under sitt liv han reste till Rom, brukar ta tillbaka med honom ett bibliotek med böcker som lagts fram av påven. Ceolfrid, who had accompanied him on one of these visits, became his successor in 686 and inherited his taste for books; Bede mentions three pandects of St. Jerome's translation which he had made, one of which he determined in his old age, in 716, to bring to the church of St. Peter at Rome. Ceolfrid, som hade följt med honom på en av dessa besök, blev hans efterträdare 686 och ärvde hans smak för böcker, Bede nämner tre pandects av St Hieronymus översättning, som han hade gjort, en som han bestäms i sin ålderdom, i 716 , för att få till kyrkan St Peter i Rom. He died on the way, but his gift was carried to the Holy Father, then Gregory II. Han dog på vägen, men hans gåva fördes till den Helige Fadern, sedan Gregorius II. This codex de Rossi identified with Amiatinus. Denna codex de Rossi identifieras med Amiatinus.

This conjecture was hailed by all as a genuine discovery of great importance. Denna förmodan hyllades av alla som en verklig upptäckt av stor betydelse. Berger, however, objected to Britonum, suggesting Anglorum. Berger, dock protesterade mot Britonum, vilket tyder Anglorum. Hort soon placed the matter beyond the possibility of doubt. Hort placerade snart frågan bortom möjligheten till tvivel. In an anonymous life of Ceolfrid, the chief source of Bede's information, which, though twice published, had been overlooked by all, Hort found the story of Ceolfrid journeying to Rome and carrying the pandect inscribed with the verses: I en anonym liv Ceolfrid, den främsta källan till Bede erfar som trots två publicerade, hade förbisetts av alla fann Hort berättelsen om Ceolfrid resande till Rom och bär KOMPENDIUM inskriven med verser:

CORPUS AD EXIMII MERITO VENERABILE PETRI CORPUS AD EXIMII Merito VENERABILE PETRI

DEDICAT ECCLESIAE QUEM CAPUT ALTA FIDES DEDICAT Ecclesiae Quem CAPUT ALTA FIDES

CEOLFRIDUS, ANGLORUM EXTIMIS DE FINIBUS ABBAS CEOLFRIDUS, ANGLORUM EXTIMIS DE FINIBUS ABBAS

etc. Despite the variations, there could be no doubt of their identity with the dedicatory verses of Amiatinus; Corpus was of course the original, not Culmen, and Anglorum, not Britonum; the other differences were perhaps due to a lapse of memory, or this version may represent the original draft of the dedication. etc. Trots variationerna kan det inte råda något tvivel om sin identitet med invigningsbönen verserna i Amiatinus, Corpus var naturligtvis de ursprungliga, inte Culmen och Anglorum inte Britonum, de andra skillnaderna kanske på grund av en preskription av minne, eller denna version kan representera det ursprungliga utkastet till engagemang. De Rossi's chief point was proved right. De Rossi främsta punkten var rätt. It established that Amiatinus originated in Northumberland about the beginning of the eighth century, having been made, as Bede states, at Ceolfrid's order. Det fastställdes att Amiatinus ursprung i Northumberland omkring början av det åttonde århundradet, har gjorts, som Beda stater på Ceolfrid order. It does not follow, however, that the scribe was an Englishman; the writing and certain peculiarities of orthography have led some to believe him an Italian. Det följer emellertid inte att skrivaren var en engelsman, skrivandet och vissa särdrag ortografi har fått en del att tro honom en italiensk. We know that these two monasteries had brought over a Roman musician to train the monks in the Roman chant, and they may also, for a similar purpose, have procured from Italy a skilled calligrapher. Vi vet att dessa två klostren hade tagit över en romersk musiker att träna munkarna i det romerska sjunga, och de kan också, för ett liknande syfte, har skaffat från Italien en skicklig kalligraf. The handwriting of Amiatinus bears a strong resemblance to some fragments of St. Luke in a Durham manuscript, to New Testament fragments bound up with the Utrecht Psalter, and to the Stonyhurst St. John; these facts, together with Bede's statement that Ceolfrid had three pandects written, indicate that "there was a large and flourishing school of calligraphy at Wearmouth or Jarrow in the seventh and eighth centuries, of which till lately we had no knowledge at all" (White). Den handstil Amiatinus bär en stark likhet med vissa fragment av Lukas i en Durham manuskript till Nya testamentet fragment förbunden med Utrecht Psalter, och till Stonyhurst Johannes, dessa fakta, tillsammans med Bede uttalande att Ceolfrid hade tre skriftliga pandects, tyder på att "det var en stor och blomstrande skola kalligrafi på Wearmouth eller Jarrow i sjunde och åttonde århundradena, varav tills nyligen hade vi ingen kunskap alls" (vit). This conclusion is confirmed by peculiarities in the text and in certain of the summaries. Denna slutsats bekräftas av egenheter i texten och i vissa av sammanfattningar.

The contents of the first quaternion of Amiatinus coincide so remarkably with descriptions of the celebrated Codex Grandior of Cassiodorus that it has been supposed that the leaves were transferred from it bodily; the conjecture has been rendered more credible by the fact that this codex was actually seen in England by Bede, perhaps before Amiatinus was carried to Rome. Innehållet i den första kvaternionen i Amiatinus sammanfaller så anmärkningsvärt med beskrivningar av den berömda Codex Grandior av Cassiodorus att det har tänkt att bladen överfördes från det kroppsliga, det gissningar har gjorts mer trovärdig av att denna codex faktiskt sett i England av Bede, kanske innan Amiatinus bars till Rom. Moreover, the contents of our codex do not correspond exactly to the list prefixed which purports to give the contents. Dessutom motsvarar inte innehållet i vår kodex inte exakt den prefixet listan som utger sig för att ge innehållet. These reasons, however, would only prove that the Codex Grandior served as the model, which seems indubitable; while, on the other hand, weighty reasons have been urged against the other attractive hypothesis (see White and de Rossi). Dessa skäl skulle dock bara bevisa att Codex Grandior tjänade som modell, vilket verkar otvivelaktiga, medan å andra sidan har vägande skäl har pressas mot andra attraktiva hypotesen (se White och de Rossi).

Despite the lowering of its date by a century and a half, Amiatinus holds the first place for purity of text among the manuscripts of the Vulgate. Trots en sänkning av den dag en och ett halvt sekel, har Amiatinus första hand för renhet text bland manuskript av Vulgata. Its excellence is best explained on the ground that its prototype was an ancient Italian manuscript, perhaps one of those brought from Rome by Benedict Biscop, perhaps one brought by Adrian, abbot of a monastery near Naples, when in 668 he accompanied Benedict and Theodore to England. Dess kvalitet förklaras bäst på grund av att dess prototyp var en gammal italiensk manuskript, kanske en av dem som tagits från Rom av Benedikt Biscop, kanske en väckts av Adrian, abbot av en kloster nära Neapel, när 668 han tillsammans Benedict och Theodore till England. It is remarkable that Amiatinus and the other Northumbrian codices are nearest in text to Italian manuscripts, especially to Southern Italian, and to manuscripts betraying Italian descent. Det är anmärkningsvärt att Amiatinus och de andra Northumbrian utläser är närmast i text till italienska manuskript, särskilt till södra italienska och manuskript förråda italiensk härkomst. The group to which it belongs bears the closest relationship to the best-esteemed Greek manuscripts extant, aleph, B. (Cf. MANUSCRIPTS OF THE BIBLE; CRITICISM, BIBLICAL, sub-title Textual.) In the Old Testament, the text is not of equal purity throughout; Berger, eg, notes the inferiority of Wisdom and Ecclesiasticus, and Tischendorf of Machabees. Den grupp som den tillhör bär närmast förhållande till de bäst ansedda grekiska manuskript bevarade, Aleph, B. (Jfr manuskript av Bibeln,. Kritik, bibliska, underrubrik text) I Gamla Testamentet är texten inte lika renhet hela, Berger, t.ex. noterar underlägsenhet visdom och Syraks, och Tischendorf av Machabees. The Psalter does not present the Vulgate text, but St. Jerome's translation from the Hebrew (cf. PSALTER; VULGATE). The Psalter presenterar inte Vulgata texten, men St Hieronymus översättning från hebreiska (jfr PSALTARE, Vulgata). The excellence of the Amiatine text is not a new discovery: it was well known to the Sixtine revisers of the Vulgate, who used it constantly and preferred it, as a rule, to any other. Förträfflighet den Amiatine texten är inte en ny upptäckt: det var väl känd för Sixtinska granskare av Vulgata, som använde det hela tiden och föredrog det, som regel till någon annan. To this is largely due the comparative purity of the official Vulgate text and its freedom from so many of the corruptions found in the received Greek text, which rests, as is well known, on some of the latest and most imperfect Greek manuscripts. Till detta till stor del beror den relativa renheten av den officiella Vulgata texten och dess frihet från så många av de förvanskningar som finns i den mottagna grekiska texten, som vilar, vilket är väl känt, om några av de senaste och mest ofullkomlig grekiska manuskript.

Publication information Written by John Francis Fenlon. Publikation information Skrivet av John Francis Fenlon. Transcribed by Sean Hyland. Kopierat av Sean Hyland. The Catholic Encyclopedia, Volume IV. Den katolska encyklopedien, volym IV. Published 1908. Publicerad 1908. New York: Robert Appleton Company. New York: Robert Appleton Företag. Nihil Obstat. Nihil Obstat. Remy Lafort, Censor. Remy Lafort, Censor. Imprimatur. Imprimatur. +John M. Farley, Archbishop of New York + John M. Farley, ärkebiskop av New York



Detta betvingar presentation i det original- engelska språket


Överför en e-post ifrågasätter eller kommenterar till oss: E-post

De viktigaste TROR web-sida (och indexet till personer) är: