Adam Adam

General Information Allmän information

According to the Bible, Adam was the first man. Enligt Bibeln var Adam den första människan. His name, which means "man" in Hebrew, is probably derived from the Hebrew word for "earth." Hans namn, som betyder "man" på hebreiska, är troligen härstammar från det hebreiska ordet för "jorden". The first three chapters of Genesis relate that God created Adam from dust, breathed life into him, and placed him in the Garden of Eden, where he lived with his wife, Eve, until they ate the forbidden fruit from the tree of knowledge of good and evil. De tre första kapitlen i Första Mosebok berättar att Gud skapade Adam från damm, andades liv i honom och satte honom i Edens lustgård, där han bodde med sin fru, Eva, tills de åt av den förbjudna frukten från kunskapens träd på gott och ont. The biblical account is similar to Egyptian and Mesopotamian accounts, in which the first man was made from clay, infused with life by a divine being, and placed in a paradise of delight. Den bibliska kontot liknar egyptiska och mesopotamiska konton, där den första människan skapades av lera, infunderas med livet genom en gudomlig varelse, och placeras i ett paradis av glädje.


Adam Adam

Advanced Information Avancerad information

Adam, red, a Babylonian word, the generic name for man, having the same meaning in the Hebrew and the Assyrian languages. Adam, röd, en babylonisk ord, det generiska namnet för människan, med samma betydelse på hebreiska och assyriska språken. It was the name given to the first man, whose creation, fall, and subsequent history and that of his descendants are detailed in the first book of Moses (Gen. 1:27-ch. 5). Det var namnet på den första mannen, vars inrättande, fall, och senare historia och hans ättlingar finns beskriven i den första boken av Moses (Mos 1:27-ch. 5). "God created man [Heb., Adam] in his own image, in the image of God created he him; male and female created he them." "Gud skapade människan [. Heb, Adam] i sin egen avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem." Adam was absolutely the first man whom God created. Adam var absolut den första människa som Gud skapat. He was formed out of the dust of the earth (and hence his name), and God breathed into this nostrils the breath of life, and gave him dominion over all the lower creatures (Gen. 1:26; 2:7). Han bildades ur stoftet på jorden (och därmed hans namn), och Gud andades in i detta näsborrar livets andetag, och gav honom herravälde över alla lägre varelser (Mos 1:26, 2:7).

BELIEVE Religious Information Source web-siteACREDITO
Religioso
Informações
Fonte
web-site
Our List of 2,300 SubjectsNossa lista de 2300 Assuntos Religiosos
E-mailE-mail
He was placed after his creation in the Garden of Eden, to cultivate it, and to enjoy its fruits under this one prohibition: "Of the tree of the knowledge of good and evil thou shalt not eat of it; for in the day that thou eatest thereof thou shalt surely die." Placerades han efter sin skapelse i Edens lustgård, att odla den och att njuta av dess frukter enligt detta ett förbud: "av trädet med kunskap om gott och ont skall du inte äta av det, ty den dag som du äter därav skall du döden dö. " The first recorded act of Adam was his giving names to the beasts of the field and the fowls of the air, which God brought to him for this end. Den första inspelade handling av Adam var hans gav namn till markens djur och himmelens fåglar, som Gud förde honom för detta ändamål. Thereafter the Lord caused a deep sleep to fall upon him, and while in an unconscious state took one of his ribs, and closed up his flesh again; and of this rib he made a woman, whom he presented to him when he awoke. Därefter Herren lät en djup sömn falla över honom, och medan ett omedvetet tillstånd tog ett av hans revben och fyllde upp hans kött igen, och denna revben gjorde han en kvinna, som han presenterade för honom när han vaknade. Adam received her as his wife, and said, "This is now bone of my bones, and flesh of my flesh: she shall be called Woman, because she was taken out of Man." Adam fick henne som sin hustru, och sade: "Denna är nu ben av mina ben och kött av mitt kött: Hon skall heta maninna, ty hon togs ut för människan". He called her Eve, because she was the mother of all living. Han kallade henne Eva, eftersom hon var mor till alla levande.

Being induced by the tempter in the form of a serpent to eat the forbidden fruit, Eve persuaded Adam, and he also did eat. Inducerad av frestaren i form av en orm att äta den förbjudna frukten, övertalade Eva Adam, och han gjorde också äta. Thus man fell, and brought upon himself and his posterity all the sad consequences of his transgression. Således man föll, och har gjort sig själv och sina efterkommande alla de sorgliga konsekvenserna av hans överträdelse. The narrative of the Fall comprehends in it the great promise of a Deliverer (Gen. 3:15), the "first gospel" message to man. Berättelsen om syndafallet begriper i det stora löftet om en Frälsare (Mos 3:15), den "första evangelium" budskap till människan. They were expelled from Eden, and at the east of the garden God placed a flame, which turned every way, to prevent access to the tree of life (Gen. 3). De förvisades från Eden, och på den östra delen av trädgården Gud satte en låga, som visade alla sätt, för att förhindra tillgång till livets träd (generator 3). How long they were in Paradise is matter of mere conjecture. Hur länge de var i paradiset är fråga om en ren hypotes.

Shortly after their expulsion Eve brought forth her first-born, and called him Cain. Strax efter sin utvisning Eva födde sin förstfödde, och kallade honom Kain. Although we have the names of only three of Adam's sons, viz., Cain, Abel, and Seth yet it is obvious that he had several sons and daughters (Gen. 5:4). Även om vi har namnen på endast tre av Adams söner, dvs., Kain, Abel och Seth ändå är det uppenbart att han hade flera söner och döttrar (Mos 5:4). He died aged 930 years. Han dog år 930 år. Adams and Eve were the progenitors of the whole human race. Adams och Evas var stamfäder för hela mänskligheten. Evidences of varied kinds are abundant in proving the unity of the human race. Bevis av olika slag finns det gott att bevisa enhet av den mänskliga rasen. The investigations of science, altogether independent of historical evidence, lead to the conclusion that God "hath made of one blood all nations of men for to dwell on all the face of the earth" (Acts 17:26. Comp. Rom. 5:12-12; 1 Cor. 15:22-49). Undersökningarna av vetenskap, helt oberoende av historiska bevis, leda till slutsatsen att Gud "har gjort en blod alla nationer av män för att bo på alla jordens yta" (Apg 17:26 Comp Rom 5...: 12-12, 1 Kor 15:22-49)..

(Easton Illustrated Dictionary) (Easton illustrerad ordbok)


Adam Adam

Advanced Information Avancerad information

The Hebrew word transliterated "Adam" is found about 560 times in the OT. Det hebreiska ordet översatt "Adam" finns ungefär 560 gånger i OT. In the overwhelming majority of cases it means "man" or "mankind." I de allra flesta fall betyder "man" eller "mänskligheten". This is true of some of the references at the beginning of Genesis (in the creation and Eden stories), and many scholars hold that up to Gen. 4:25 all occurrences of "Adam" should be understood to refer to "man" or "the man." Detta är sant för vissa av de referenser i början av Genesis (i skapandet och Eden berättelser), och många forskare konstaterar att upp till Mos 4:25 alla förekomster av "Adam" bör förstås att hänvisa till "man" eller "mannen." But there is no doubt that the writer on occasion used the word as the proper name of the first man, and it is with this use that we are concerned. Men det är ingen tvekan om att författaren ibland använt ordet som det korrekta namnet på den första människan, och det är med denna användning att vi är bekymrade. It is found outside Genesis in 1 Chr. Den återfinns utanför Genesis i 1 Chr. 1:1 and possibly in other passages such as Deut. 1:1 och eventuellt i andra delar såsom Mos. 32:8 (where "the sons of men" may be understood as "the sons of Adam"), and in some important NT passages. 32:8 (där "människors barn" kan förstås som "Adams söner"), och i några viktiga NT passager.

Adam in OT Teaching Adam i OT Undervisning

We are told that God created man "in his own image" and that he created them "male and female" (Gen. 1:27), statements made about no other creature. Vi får höra att Gud skapade människan "till sin avbild" och att han skapade dem "manliga och kvinnliga" (Mos 1:27), gjorde uttalanden om ingen annan varelse. Man was commanded to "be fruitful and multiply, and fill the earth and subdue it" (Gen. 1:28). Man befalldes att "vara fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden och lägg den under" (Mos 1:28). He was not to be idle but was given the task of tending the Garden of Eden. Han var inte overksam utan fick i uppdrag att vårda Edens lustgård. He was forbidden to eat "of the tree of the knowledge of good and evil" (Gen. 2:15-17). Han var förbjudet att äta "av trädet med kunskap om gott och ont" (generator 2:15-17). The man was given the privilege of naming all the animals (Gen. 2:20), but no suitable help for him was found among them, so God made woman from a rib taken from the man's body (Gen. 2:21-23). Mannen fick privilegiet att namnge alla djur (Mos 2:20), men ingen lämplig hjälp för honom fanns bland dem, så Gud gjorde kvinnan av ett revben ur mannens kropp (generator 2:21-23 ). The serpent beguiled the woman into breaking God's command not to eat of the tree of the knowledge of good and evil, and she then persuaded her husband to do likewise. Ormen bedrog kvinnan att bryta Guds befallning att inte äta av kunskapens träd på gott och ont, och hon sedan övertalade sin man att göra detsamma. They were punished by being expelled from the garden, and in addition the woman was to have pain in childbirth and be subject to her husband, while Adam would find the ground cursed so that it would bring forth thorns and thistles and he would have to toil hard all his days (Gen. 3). De straffades genom att utvisas från trädgården, och dessutom kvinna var att ha ont i barnsäng och bli föremål för hennes man, medan Adam skulle hitta marken förbannad så att det skulle frambringa törnen och tistlar och han skulle behöva slit hårt hela sina dagar (generator 3). But curse is not all; there is the promise of a Deliverer who will crush the serpent (Gen. 3:15). Men förbannelse är inte allt, det finns ett löfte om en Frälsare som kommer att krossa ormen (Mos 3:15). We are told of the birth of two sons of Adam, Cain and Abel; of Cain's murder of Abel (Gen. 4:1-16); and of the birth of Seth (Gen. 4:25). Vi får höra om födelsen av två söner av Adam, Kain och Abel, Kains mord på Abel (Mos 4:1-16), och av födelsen av Seth (generator 4:25).

The meaning of these passages is disputed. Innebörden av dessa passager är omtvistat. Some OT scholars regard them as primitive myth, giving early man the answers to such questions as "Why do snakes lack legs?" Vissa OT forskare betraktar dem som primitiva myten, ge en tidig människa svaren på frågor som "Varför ormar saknar ben?" or "Why do men die?" eller "Varför män dör?" Others see them as mythological, but as expressing truths of permanent validity concerned with man's origin and constitution or, as others hold, with "a fall upward." Andra ser dem som mytologisk, men som uttrycker sanningar permanent giltighet i fråga med människans ursprung och konstitution, eller som andra håll, med "ett fall uppåt." This latter view sees man as originally no more than one of the animals. Detta påstående ser människan som ursprungligen inte mer än ett av djuren. At this stage he could no more sin than any other animal could. I detta skede kunde han inte mer synd än något annat djur kunde. It was accordingly a significant step forward when man became aware of something he was doing as wrong. Det var därför ett viktigt steg framåt när man fick kännedom om något som han gjorde som felaktig. But it is highly doubtful whether the writer had in mind any such ideas. Men det är högst tveksamt om författaren hade i åtanke sådana idéer. Clearly he thought of Adam and Eve as the first parents of the human race, and he is telling us of God's purpose that those into whom he had breathed "the breath of life" should live in fellowship with him. Klart han tänkte på Adam och Eva som den första föräldrar av den mänskliga rasen, och han berättar för oss om Guds syfte att de i vilka han hade andats "livets andetag" ska leva i gemenskap med honom. But Adam and Eve fell from their original blissful state as a result of their first sin. Men Adam och Eva föll från sin ursprungliga lycksaligt tillstånd som en följd av deras första synd. And that sin has continuing consequences for the whole human race. Och att synden har fortsatt konsekvenser för hela mänskligheten. In later times the magnitude of the fall has sometimes been emphasized by affirming that Adam was originally endowed with wonderful supernatural gifts, lost when he sinned (in Sir. 49:16 Adam is honored "above every living being in the creation"; cf. the medieval stress on Adam's supernatural graces). I senare tider storleken på hösten ibland har betonats genom att bekräfta att Adam var ursprungligen utrustad med underbara övernaturliga gåvor, förlorade när han syndat (i Sir 49:16 Adam är hedrad "över varje levande varelse i skapandet." Jfr. den medeltida stress på Adam's övernaturliga nåd). But this is speculation. Men detta är spekulationer.

The creation narratives tell us at least that man is related to the rest of creation (he is made "of dust from the ground," Gen. 2:7; for the beast and the birds cf. vs. 19), and that he is related also to God (he is "in the image of God," Gen. 1:27; cf. 2:7). Skapandet berättelser säger åtminstone att människan är relaterad till resten av skapelsen (han är gjorda "av stoft från marken", Mos 2:7; för odjuret och fåglarna se vs 19.), Och att han är också anknytning till Gud (han är "i Guds avbild," Mos 1:27, jfr 2:7.). He has "dominion" over the lower creation (Gen. 1:26, 28), and this is symbolized by his naming of the other creatures. Han har "herravälde" över den lägre skapelsen (generator 1:26, 28), och detta symboliseras av hans namngivning av andra varelser. The fall passage speaks of the seriousness of his sin and of its permanent effects. Nedgången passage talar om allvaret i sin synd och dess permanenta effekter. This is not a topic to which there is frequent reference in the OT, but it underlies everything. Detta är inte ett ämne som det finns många hänvisningar i OT, men det ligger bakom allt. It is a fundamental presupposition that man is a sinner, and this marks off the literature of the Hebrews from other literatures of antiquity. Det är en grundläggande förutsättningen att människan är en syndare, och detta innebär av litteraturen i Hebreerbrevet från andra litteraturer av antiken. The solidarity of Adam with his descendants is in the background throughout the OT writings, as is the thought that there is a connection between sin and death. Solidariteten Adams med hans ättlingar är i bakgrunden hela OT skrifter, liksom tanken att det finns ett samband mellan synd och död. Whatever problems this poses for modern expositors, there can be no doubt about the fact that the OT takes a serious view of sins or that sin is seen as part of man's nature. Oavsett problem detta medför för modern expositors kan det inte finnas någon tvekan om att OT tar allvarligt på synder eller att synden ses som en del av människans natur.

Adam in Intertestamental and NT Thought Adam i intertestamental och NT Tanke

During the intertestamental period there are some striking expressions of solidarity with Adam, such as Ezra's impassioned exclamation: "O Adam, what have you done? For though it was you who sinned, the fall was not yours alone, but ours also who are your descendants" (II Esd. 7:48 [118]; cf. 3.21; 4:30; Wis. 2:23-24; the blame is assigned to Eve in Sir. 25:24). Under intertestamental perioden finns några slående uttryck för solidaritet med Adam, som Ezra's lidelsefulla utropet:? "O Adam, vad har du gjort för även om det var du som syndat, var minskningen inte bara din, men vår också vem som är din ättlingar "(II ESD 7:48 [118]. jfr 3,21. 4:30, Wis 2:23-24, skulden har tilldelats Eva i Sir 25:24.). Adam was seen not as a lone sinner, but as one who influenced all mankind. Adam sågs inte som en ensam syndare, men som en som påverkat hela mänskligheten.

In the NT Adam is mentioned in Luke's genealogy (Luke 3:38) and in a similar reference in Jude, where Enoch is "the seventh from Adam" (Jude 14). I NT Adam nämns i Lukas släktforskning (Luk 3:38) och i en liknande hänvisning i Jude, där Enoch är "den sjunde från Adam" (Jude 14). Little need be said about these passages. Little behöver sägas om dessa passager. They simply mention the name of Adam to locate him in his genealogical place. De nämner helt enkelt namnet på Adam för att hitta honom i hans genealogiska plats. There is perhaps an implied reference to Adam but without mention of his name (Matt. 19:4-6; Mark 10:6-8). Det finns kanske en underförstådd hänvisning till Adam men utan att nämna hans namn (Matt 19:4-6, Mark 10:6-8). Then there are three important passages with theological import (1 Tim. 2:13-14; Rom. 5:12-21; 1 Cor. 15:22, 45). Sedan finns det tre viktiga passager med teologiska import (1 Tim 2:13-14.. Rom 5:12-21, 1 Kor 15:22, 45.).

In 1 Tim. I 1 Tim. 2:13-14 the subordinate place of woman is argued from two facts: (1) Adam was created first, and (2) Eve was deceived though Adam was not. 2:13-14 underordnade platsen för kvinnan är hävdas från två fakta: (1) Adam skapades först, och (2) Eva förleddes om Adam inte var. This passage presumes that the Genesis stories tell us something of permanent significance about all men and women. Denna passage förutsätter att Genesis historierna berätta något permanent betydelse om alla män och kvinnor.

Romans 5 stresses the connection of mankind at large with Adam. Romarna 5 understryker anslutning av mänskligheten i stort med Adam. It was through that one man that sin came into the world, and the consequence of his sin was death. Det var genom att en man att synden kom till världen, och en konsekvens av hans synd var död. This happened long before the law was given, so death cannot be put down to law-breaking. Detta hände långt innan lagen gavs, så döden inte kan sättas ned till lagbrott. And even though people did not sin in the same way as Adam, they were caught in the consequences of sin: "death reigned from Adam to Moses" (Rom. 5:12-14). Och även om folk inte synd på samma sätt som Adam, var de fångats i syndens följder: "död regerade från Adam till Moses" (Rom 5:12-14). This brings Paul to the thought that Adam was a "type" of Christ, and he goes on to a sustained comparison of what Adam did with what Christ did. Detta leder Paulus till tanken att Adam var en "typ" av Kristus, och han fortsätter med att en hållbar jämförelse av vad Adam gjorde med vad Kristus gjorde. There are resemblances, mainly in that both acted representatively so that what each did has incalculable consequences for those he heads. Det finns likheter, främst i att båda agerade representativt så att det som var gjorde har oöverskådliga konsekvenser för dem han leder. But the differences are more significant. Men skillnaderna är större. Adam's sin brought death and condemnation to all; it made people sinners. Adams synd spritt död och fördömelse för alla, det gjorde folk syndare. When law came in, that only increased the trespass. När lagen kom in, som bara ökade intrång. It showed up sin for what it was. Det visade sig synd för vad det var. The end result is disaster. Slutresultatet är katastrof. By contrast Christ brought life and acquittal; such words as "free gift," "grace," and "justification" emphasize the significance of Christ's death. Däremot Kristus förde liv och frikännande, sådana ord som "gåva", "nåd" och "skäl" betona betydelsen av Kristi död. The end result is blessing. Slutresultatet är välsignelse. Paul concludes by contrasting the reign of sin in death with the reign of grace "through righteousness to eternal life through Jesus Christ our Lord." Paul avslutar med kontrasterande regeringstid synd i döden med regeringstiden av nåd "genom rättfärdighet till evigt liv genom Jesus Kristus vår Herre."

In Paul's magnificent treatment of the resurrection we read: "As in Adam all die, so also in Christ shall all be made alive" (1 Cor. 15:22). I Pauls magnifika behandling av uppståndelsen läser vi: "Liksom i Adam alla dö, så även i Kristus alla göras levande" (1 Kor 15:22.). The thought is not unlike that in Rom. Tanken är inte olik den i Rom. 5. 5. Adam was the head of the race and brought death to everyone in it; Christ is the head of the new humanity and brought life to all within it. Adam var chef för ras och förde död för alla i det, Kristus är chef för den nya mänskligheten och förde liv till alla inom den. Some have argued that the two uses of "all" must refer to the same totality, the entire human race. Vissa har hävdat att två former av "alla" måste avse samma helhet, hela mänskligheten. There is no question but that this is the meaning in respect to Adam. Det finns inget tvivel om att detta är det menande i förhållande till Adam. The argument runs that similarly Christ raises all from the grave, though some are raised only for condemnation. Argumentet går att lika Kristus höjer alla från graven, även om vissa höjs bara för fördömande. However, "made alive" seems to mean more than "raised to face judgment." Men "göras levande" verkar betyda mer än "upp för att möta dom." It is probably best to understand "made alive" to refer to life eternal, so that "all" will mean "all who are in Christ." Det är nog bäst att förstå "göras levande" för att hänvisa till evigt liv, så att "alla" kommer att innebära "alla som är i Kristus." All these will be made alive, just as all who are in Adam die. Alla dessa kommer att göras levande, precis som alla som är i Adam dö.

A little later Paul writes, "the first man Adam became a living being'; the last Adam became a life-giving spirit" (I Cor. 15:45). Lite senare Paulus skriver, "den första människan Adam blev en levande varelse", den siste Adam blev en livgivande ande "(I Kor 15:45.). Adam became "a living being" when God breathed life into him (Gen. 2:7). Adam blev "en levande varelse" när Gud blåste liv i honom (Mos 2:7). Physical life was all the life Adam had and all he could bequeath to his posterity. Fysisk liv var allt liv Adam hade och allt han kunde lämna vidare till sina efterkommande. But "the last Adam" gave life in the fullest sense, eternal life. Men "den siste Adam" gav liv i fullaste bemärkelse, evigt liv. Again there is the thought that Christ cancels out the evil Adam did. Återigen finns det en tanke på att Kristus tar ut den onda Adam gjorde. But the emphasis is not negative. Men tyngdpunkten inte är negativt. It is on the life Christ gives. Det är på liv Kristus ger.

The scriptural use of Adam, then, stresses the solidarity of the human race, a solidarity in sin. Skrifternas användning av Adam, sedan betonar solidaritet av den mänskliga rasen, en solidaritet i synd. It reminds us that the human race had a beginning and that all its history from the very first is marked by sin. Det påminner oss om att den mänskliga rasen hade en början och att alla dess historia från allra första är märkt av synd. But "the last Adam" has altered all that. Men "den siste Adam" har förändrat allt detta. He has replaced sin with righteousness and death with life. Han har ersatt synd med rättfärdighet och död med livet.

L Morris L Morris

(Elwell Evangelical Dictionary) (Elwell evangelikal ordbok)

Bibliography Bibliografi
CK Barrett, From First Adam to Last; K. Barth, Christ and Adam; BS Childs, IDB, I, 42-44; WD Davies, Paul and Rabbinic Judaism; J. Jeremias, TDNT, I, 141-43; A. Richardson, An Introduction to the Theology of the NT; H. Seebass, NIDNTT, 1, 84-88; AJM Weddeburn, IBD, I, 14-16. CK Barrett, From First Adam to Last, K. Barth, Kristus och Adam, BS Childs, IDB, I, 42-44, WD Davies, Paul och rabbinska judendomen, J. Jeremias, TDNT, I, 141-43, A. Richardson, En introduktion till teologin av NT, H. Seebass, NIDNTT, 1, 84-88, AJM Weddeburn, IBD, I, 14-16.


Adam Adam

Advanced Information Avancerad information

Ad'am, a type. Ad'am, en typ.

The apostle Paul speaks of Adam as "the figure of him who was to come." Aposteln Paulus talar om Adam som "bild av honom som skulle komma." On this account our Lord is sometimes called the second Adam. På detta konto vår Herre kallas ibland den andre Adam. This typical relation is described in Rom. Denna typiska förhållande beskrivs i Rom. 5:14-19. 5:14-19.

(Easton Illustrated Dictionary) (Easton illustrerad ordbok)


The Last Adam Den siste Adam

Advanced Information Avancerad information

In I Cor. I I Kor. 15:45 Paul refers to Jesus Christ as "the last Adam" (ho eschatos Adam) in contrast to "the first man Adam" (ho protos anthropos Adam). 15:45 Paulus syftar på Jesus Kristus som "den siste Adam" (HO eschatos Adam) i motsats till "den första människan, Adam" (HO protos Anthropos Adam). In this antithetic paralelism there is a continuity of humanity, but the second person who represents the new humanity so far excels the first that he is described as the one who became an active "life-giving spirit" (pneuma zoopoioun), where the original Adam (Gen. 2:7) became only "a natural living being" (psychen zosan). I detta antitetiska paralelism det finns en kontinuitet i mänskligheten, men den andra personen som representerar den nya mänskligheten hittills utmärker den första som han beskrivs som en som blev en aktiv "livgivande ande" (pneuma zoopoioun), där den ursprungliga Adam (Mos 2:7) blev bara "en naturlig levande varelse" (psychen zosan). The contrast is heightened by Paul's pointed antithetic style, setting Adam as over against Christ in I Cor. Kontrasten kommer att förstärkas genom Paulus pekade antitetiska stil, inställning Adam som gent emot Kristus i I Kor. 15:46-49: 15:46-49:

First Adam 46: "natural" (psychikon) 47: "the first man" (ho protos anthropos) "from the earth, of dust" (ek ges, choikos) 48: "as was the man of dust, so are those who are of dust" (hoios ho choikos, toioutoi kai hoi choikoi) 49: "as we have borne the image of the man of dust" (kathos ephoresamen ten eikona tou choikou) Första Adam 46: "naturliga" (psychikon) 47: "Den första människan" (HO protos Anthropos) "från jord, av stoft" (EK GES, choikos) 48: "som var mannen av damm, så är de som är av stoft "(hoios ho choikos, toioutoi kai Hoi choikoi) 49:" Som vi har burit bilden av mannen av stoft "(kathos ephoresamen tio eikona tou choikou)

Second Adam 46: "spiritual" (pneumatikon) 47: "the second man" (ho deuteros anthropos) "from heaven" (ex ouranou) 48: "as is the man of heaven, so are those who are of heaven" (hoios ho epouranios, toioutoi kai hoi epouranioi) 49: "we shall also bear the image of the man of heaven" (phoresomen kai ten eikona tou epouraniou) Andra Adam 46: "andliga" (pneumatikon) 47: "den andra människan" (HO deuteros Anthropos) "från himlen" (ex ouranou) 48: "som är mannen i himmelen, så är de som är i himlen" (hoios ho epouranios, toioutoi kai Hoi epouranioi) 49: "Vi skall även bilden av mannen i himlen" (phoresomen kai tio eikona tou epouraniou)

The same contrast was also made earlier in I Cor. Samma kontrast gjordes också tidigare i I Kor. 15:21-22 and linked with death and resurrection: 15:21-22 och länkad med död och uppståndelse:

First Adam 21: "since by a man came death" (epeide gar di' antropou thanatos) 22: "For as in Adam all die" (hosper gar en to Adam pantes apothneskousin) Första Adam 21: "sedan av en man kom döden" (epeide Gar di "antropou Thanatos) 22:" Liksom i Adam alla dö "(Hosper Gar sv till Adam Pantes apothneskousin)

Second Adam 21: "so also by a man has come the resurrection of the dead" (kai di' anthropou anastasis nekron) 22: "so also in Christ shall all be made alive" (houtos kai en to Christo pantes zoopoiethesontai) Andra Adam 21: "så även av en man har kommit uppståndelsen av de döda" (kai di "anthropou Anastasis Nekron) 22:" så också i Kristus alla göras levande "(houtos kai en till Christo Pantes zoopoiethesontai)

The contrast is expressed again in Rom. Kontrasten uttrycks igen i Rom. 5:14-19, where Paul describes the first Adam as follows: disobedience, trespass, judgement, condemnation, death, many = all. 5:14-19, där Paulus beskriver den förste Adam följande: olydnad, intrång, dom, fördömande, död, många = alla. But Jesus Christ as the second Adam is described in the following antithetic terms: obedience, grace, free gift, justification, acquittal, righteousness, life, many/all. Men Jesus Kristus som den andre Adam beskrivs i följande antitetiska termer: lydnad, nåd, gratis gåva, motivering, frikännande, rättfärdighet, liv, många / alla. The powerful effect of Christ as the second Adam is summed up in one of Paul's favorite expressions, "how much more" (pollo mallon, 5:15, 17, and 8, 10), which makes explicit the Christological implications of the "how much more" in Jesus' own proclamation (Matt. 6:30; 7:11). Den kraftfulla effekten av Kristus som den andre Adam sammanfattas i en av Paul favorit uttryck, "hur mycket mer" (Pollo Mallon, 5:15, 17, och 8, 10), som synliggör den kristologiska konsekvenserna av "hur mycket mer "i Jesu egen förkunnelse (Matt. 6:30, 7:11). These ideas may also be found in John 5:21-29; Rom. Dessa idéer kan också hittas i John 5:21-29, Rom. 1:3-5; 6:5-11; II Cor. 1:3-5, 6:5-11, II Kor. 5:1-4, 17; Phil. 5:1-4, 17; Phil. 2:5-11. 2:5-11.

RG Gruenler RG Gruenler
Elwell Evangelical Dictionary Elwell evangelikal ordbok

Bibliography Bibliografi
CK Barrett, From Adam to Last; O. Cullmann, The Christology of the NT; R. Scroggs, The Last Adam; WD Davis, Paul and Rabbinic Judaism. CK Barrett, Från Adam till sist, O. Cullmann, The Christology av NT: R. Scroggs, den siste Adam, WD Davis, Paul och rabbinska judendomen.


Adam Adam

Catholic Information Katolska Information

The first man and the father of the human race. Den första mannen och fadern till den mänskliga rasen.

ETYMOLOGY AND USE OF WORD Etymologi och användning av ordet

There is not a little divergence of opinion among Semitic scholars when they attempt to explain the etymological signification of the Hebrew adam (which in all probability was originally used as a common rather than a proper name), and so far no theory appears to be fully satisfactory. Det är inte lite åsiktsskillnader bland semitiska forskare när de försöker förklara de etymologiska innebörd av det hebreiska adam (som med all sannolikhet ursprungligen användes som ett gemensamt snarare än ett riktigt namn), och hittills har ingen teori tycks vara helt tillfredsställande. One cause of uncertainty in the matter is the fact that the root adam as signifying "man" or "mankind" is not common to all the Semitic tongues, though of course the name is adopted by them in translations of the Old Testament. En orsak till osäkerheten i frågan är det faktum att roten Adam som betecknar "man" eller "mänskligheten" är inte gemensam för alla semitiska språk, men naturligtvis namnet antas av dem i översättningar av Gamla testamentet. As an indigenous term with the above signification, it occurs only in Phoenician and Sabean, and probably also in Assyrian. Som en inhemsk term med ovanstående innebörd, förekommer det bara i feniciska och Sabean, och förmodligen också i assyriska. In Genesis 2:7, the name seems to be connected with the word ha-adamah ("the ground"), in which case the value of the term would be to represent man (ratione materiæ) as earthborn, much the same as in Latin, where the word homo is supposed to be kindred with humus. I Moseboken 2:7, verkar det namn som ska anslutas med ordet ha-adamah ("marken"), i vilket fall värdet av termen skulle vara att representera människan (materiella) som DÖDLIG, ungefär samma som i latin, där ordet homo är tänkt att vara släkt med mull. It is a generally recognized fact that the etymologies proposed in the narratives which make up the Book of Genesis are often divergent and not always philologically correct, and though the theory (founded on Genesis 2:7) that connects adam with adamah has been defended by some scholars, it is at present generally abandoned. Det är ett allmänt erkänt faktum att etymologier som föreslås i de berättelser som utgör den Moseboken är ofta olika och inte alltid filologiskt korrekta, och även om teorin (som bygger på Genesis 2:7) som ansluter Adam med adamah har försvarats av vissa forskare, är det för närvarande i regel överges. Others explain the term as signifying "to be red", a sense which the root bears in various passages of the Old Testament (eg Genesis 25:50), as also in Arabic and Ethiopic. Andra förklara termen som betecknar "att vara röd", en känsla som roten björnar i olika delar av Gamla Testamentet (t.ex. Genesis 25:50), som också på arabiska och etiopiska. In this hypothesis the name would seem to have been originally applied to a distinctively red or ruddy race. Enligt denna hypotes namn verkar ha varit ursprungligen tillämpats på ett tydligt rött eller rödlätta ras. In this connection Gesenius (Thesaurus, sv, p. 25) remarks that on the ancient monuments of Egypt the human figures representing Egyptians are constantly depicted in red, while those standing for other races are black or of some other colour. I detta sammanhang Gesenius (tesaurus, sv, s. 25) påpekar att på den antika monument i Egypten den mänskliga värden representerar egyptierna ständigt avbildad i rött, medan de som står för andra raser är svarta eller av någon annan färg. Something analogous to this explanation is revealed in the Assyrian expression çalmât qaqqadi, ie "the black-headed", which is often used to denote men in general. Något liknande denna förklaring är uppenbarad i den assyriska uttryck çalmât qaqqadi, dvs "den svarta rubriken", som ofta används för att beteckna män i allmänhet. (Cf. Delitsch, Assyr. Handwörterbuch, Leipzig, 1896, p. 25.) Some writers combine this explanation with the preceding one, and assign to the word adam the twofold signification of "red earth", thus adding to the notion of man's material origin a connotation of the color of the ground from which he was formed. (Jfr Delitsch, Assyr. Handwörterbuch, Leipzig, 1896, s. 25.) Vissa författare kombinera denna förklaring med den föregående, och tilldela ordet adam den dubbla innebörd av "röda jorden", vilket bidrar till föreställningen om människans material ursprung en klang av färgen på marken som han bildades. A third theory, which seems to be the prevailing one at present (cf. Pinches, The Old Testament in the Light of the Historical Records and Legends of Assyria and Babylonia, 1903, pp. 78, 79), explains the root adam as signifying "to make", "to produce", connecting it with the Assyrian adamu, the meaning of which is probably "to build", "to construct", whence adam would signify "man" either in the passive sense, as made, produced, created, or in the active sense, as a producer. En tredje teori, som verkar vara den rådande en närvarande (jfr klämmer, Gamla testamentet i ljuset av de historiska dokument och legender i Assyrien och Babylonien, 1903, s. 78, 79), förklarar rot Adam som betecknar "att göra", "att producera", koppla det med det assyriska Adamu, vars innebörd är troligen "att bygga", "bygga", skulle varifrån Adam betyda "man" antingen i passiv bemärkelse, som gjorde, producerad skapade, eller i den aktiva bemärkelse, som producent.

In the Old Testament the word is used both as a common and a proper noun, and in the former acceptation it has different meanings. I Gamla testamentet ordet används både som ett vanligt och ett egennamn, och i fd mottagas det har olika betydelser. Thus in Genesis 2:5, it is employed to signify a human being, man or woman; rarely, as in Genesis 2:22, it signifies man as opposed to woman, and, finally, it sometimes stands for mankind collectively, as in Genesis 1:26. Således i Första Mosebok 2:5, är det används för att beteckna en människa, man eller kvinna, sällan, som i Genesis 2:22, betyder det människan i motsats till kvinna, och slutligen det ibland står för mänskligheten kollektivt, som i Första Mosebok 1:26. The use of the term, as a proper as well as a common noun, is common to both the sources designated in critical circles as P and J. Thus in the first narrative of the Creation (P) the word is used with reference to the production of mankind in both sexes, but in Genesis 5:14, which belongs to the same source, it is also taken as a proper name. Användningen av begreppet, som en riktig liksom ett vanligt substantiv, är gemensam för både källorna utsetts i kritiska kretsar som P och J. sålunda i första berättelsen av skapelsen (P) ordet används med hänvisning till produktion av mänskligheten hos båda könen, men i Genesis 5:14, som tillhör samma källa är det också tas som ett egennamn. In like manner the second account of the creation (J) speaks of "the man" (ha-adam), but later on (Genesis 4:25) the same document employs the word as a proper name without the article. På samma sätt andra kontot i skapelsen (J) talar om "mannen" (ha-adam), men senare (Genesis 4:25) samma dokument använder ordet som ett egennamn utan artikeln.

ADAM IN THE OLD TESTAMENT Adam i GAMLA TESTAMENTET

Practically all the Old Testament information concerning Adam and the beginnings of the human race is contained in the opening chapters of Genesis. Praktiskt taget alla gamla testamentet information om Adam och början på den mänskliga rasen finns i de inledande kapitlen i Första Mosebok. To what extent these chapters should be considered as strictly historical is a much disputed question, the discussion of which does not come within the scope of the present article. I vilken utsträckning dessa kapitel bör betraktas som strikt historiska är en mycket omtvistad fråga, den diskussion som inte omfattas av denna artikel. Attention, however, must be called to the fact that the story of the Creation is told twice, viz. Uppmärksamhet, måste dock kallas till det faktum att skapelseberättelsen berättas två gånger, dvs. in the first chapter and in the second, and that while there is a substantial agreement between the two accounts there is, nevertheless, a considerable divergence as regards the setting of the narrative and the details. i det första kapitlet och i det andra, och att samtidigt som det finns en betydande enighet mellan de två kontona finns det ändå betydande skillnader vad gäller fastställandet av berättelsen och detaljer. It has been the custom of writers who were loath to recognize the presence of independent sources or documents in the Pentateuch to explain the fact of this twofold narrative by saying that the sacred writer, having set forth systematically in the first chapter the successive phases of the Creation, returns to the same topic in the second chapter in order to add some further special details with regard to the origin of man. Det har varit sed i författare som var ovilliga att erkänna förekomsten av oberoende källor eller dokument i Moseböckerna för att förklara det faktum att detta dubbla berättelse genom att säga att den heliga författaren har satt fram systematiskt i det första kapitlet de olika faserna av Skapelsen, återvänder till samma ämne i andra kapitlet i syfte lägga till ytterligare några speciella detaljer med hänsyn till människans ursprung. It must be granted, however, that very few scholars of the present day, even among Catholics, are satisfied with this explanation, and that among critics of every school there is a strong preponderance of opinion to the effect that we are here in presence of a phenomenon common enough in Oriental historical compositions, viz. Det måste medges dock att mycket få forskare med idag, även bland katoliker, är nöjd med denna förklaring, och att bland kritiker av varje skola finns en stark övervikt för yttrande till effekt att vi finns här i närvaro av ett fenomen vanliga i orientalisk historiska kompositioner, dvs. the combination or juxtaposition of two or more independent documents more or less closely welded together by the historiographer, who among the Semites is essentially a compiler. kombinationen eller lös sammansättning av två eller flera oberoende handlingar mer eller mindre tätt sammansvetsade av historiographer, som bland semiterna är i huvudsak en kompilator. (See Guidi, L'historiographie chez les Sémites in the Revue biblique, October, 1906.) The reasons on which this view is based, as well as the arguments of those who oppose it, may be found in Dr. Gigot's Special Introduction to the Study of the Old Testament, Pt. (Se Guidi, L'historiographie Chez les semiterna i Revue Biblique, oktober 1906.) De skäl som denna uppfattning grundar sig, liksom argumenten från dem som motsätter sig det, kan finnas i Dr FÅRSTEK s särskilda Introduktion till studiet av Gamla testamentet, Pt. I. Suffice it to mention here that a similar repetition of the principal events narrated is plainly discernible throughout all the historic portions of the Pentateuch, and even of the later books, such as Samuel and Kings, and that the inference drawn from this constant phenomenon is confirmed not only by the difference of style and viewpoint characteristic of the duplicate narratives, but also by the divergences and antinomies which they generally exhibit. I. Det räcker att nämna att en liknande upprepning av Berättat viktigaste evenemang är tydligt märkbar i alla de historiska delarna av Pentateuchen, och även om den senare böcker, som Samuel och konungar, och att den slutsatsen dras av detta konstant fenomen bekräftas inte bara av skillnaden i stil och perspektiv karakteristiska för dubbla berättelser, men också av skillnader och antinomier som de i allmänhet uppvisar. Be that as it may, it will be pertinent to the purpose of the present article to examine the main features of the twofold Creation narrative with special reference to the origin of man. Var som helst kommer det att vara relevanta för syftet med denna artikel att granska de viktigaste inslagen i det dubbla skapelseberättelsen med särskild hänsyn till människans ursprung.


In the first account (Ch. i, ii, 4a) Elohim is represented as creating different categories of beings on successive days. I det första kontot (kap. I, II, 4a) Elohim är företrädd som skapar olika varelser på varandra följande dagar. Thus the vegetable kingdom is produced on the third day, and, having set the sun and moon in the firmament of heaven on the fourth, God on the fifth day creates the living things of the water and the fowls of the air which receive a special blessing, with the command to increase and multiply. Således växtriket produceras på tredje dagen, och har satt solen och månen i himmelens fäste på den fjärde, Gud på den femte dagen skapar levande varelser i vattnet och fåglarna i luften som får en särskild välsignelse, att med kommandot öka och föröka sig. On the sixth day Elohim creates, first, all the living creatures and beasts of the earth; then, in the words of the sacred narrative, På den sjätte dagen Elohim skapar för det första alla levande varelser och markens djur, då, för att citera den heliga berättelsen,

he said: Let us make man to our image and likeness: and let him have dominion over the fishes of the sea, and the fowls of the air, and the beasts, and the whole earth, and every creeping creature that moveth upon the earth. han sade: Låt oss göra människor till vår avbild och likhet: och lät honom råda över fiskarna i havet, och fåglarna i luften och djuren, och hela jorden och alla krypande varelse som rör sig på jorden . And God created man to his own image: to the image of God he created him: male and female he created them. Och Gud skapade människan till sin avbild: till Guds avbild skapade han henne: man och kvinna skapade han dem.

Then follows the blessing accompanied by the command to increase and fill the earth, and finally the vegetable kingdom is assigned to them for food. Sedan följer välsignelse tillsammans med kommandot för att öka och uppfylla jorden, och slutligen växtriket har tilldelats dem för mat. Considered independently, this account of the Creation would leave room for doubt as to whether the word adam, "man", here employed was understood by the writer as designating an individual or the species. Bedömas oberoende, skulle detta konto av skapelsen lämna utrymme för tvivel om huruvida ordet adam, "man", här anställd uppfattades av författaren som en beteckning för en individ eller arten. Certain indications would seem to favour the latter, eg the context, since the creations previously recorded refer doubtless to the production not of an individual or of a pair, but of vast numbers of individuals pertaining to the various species, and the same in case of man might further be inferred from the expression, "male and female he created them." Vissa uppgifter tycks gynna den senare, t.ex. sammanhang, eftersom skapelser tidigare inspelat hänvisar säkert till produktionen inte av en enskild eller ett par, men av väldigt många personer som hör till olika arter, och samma i fall av Mannen kan vidare utläsas av uttrycket "man och kvinna skapade han dem." However, another passage (Genesis 5:15), which belongs to the same source as this first narrative and in part repeats it, supplements the information contained in the latter and affords a key to its interpretation. Men kompletterar annat ställe (Genesis 5:15), som tillhör samma källa som denna första berättelse och delvis upprepar det, uppgifterna i den senare och ger en nyckel till sin tolkning. In this passage which contains the last reference of the so-called priestly document to Adam, we read that God I denna passage som innehåller det sista omnämnandet av den så kallade prästerliga dokument till Adam, läser vi att Gud

created them male and female . skapade dem till man och kvinna. . . . . and called their name adam, in the day when they were created. och kallade deras namn Adam, på den dag då de skapades.

And the writer continues: Och författaren fortsätter:

And Adam lived a hundred and thirty years, and begot a son to his own image and likeness, and called his name Seth. Och Adam levde ett hundra trettio år och födde en son till sin egen avbild och likhet, och gav honom namnet Set. And the days of Adam, after he begot Seth, were eight hundred years and he begot sons and daughters. Och Adams dagar, efter att han födde Seth, var åtta hundra år och han födde söner och döttrar. And all the time that Adam lived came to nine hundred and thirty years, and he died. Och hela tiden att Adam levde kom till nio hundra trettio år, och han dog.

Here evidently the adam or man of the Creation narrative is identified with a particular individual, and consequently the plural forms which might otherwise cause doubt are to be understood with reference to the first pair of human beings. Here tydligen adam eller mannen i skapelseberättelsen identifieras med en bestämd person, och följaktligen pluralformer som annars kan orsaka tvivel skall tolkas med hänvisning till det första paret av människor.

In Genesis, ii, 4b-25 we have what is apparently a new and independent narrative of the Creation, not a mere amplification of the account already given. I Första Mosebok, II, 4b-25 har vi vad som är tydligen en ny och oberoende berättelse om skapelsen, inte bara en förstärkning av kontot redan gett. The writer indeed, without seeming to presuppose anything previously recorded, goes back to the time when there was yet no rain, no plant or beast of the field; and, while the earth is still a barren, lifeless waste, man is formed from the dust by Yahweh, who animates him by breathing into his nostrils the breath of life. Författaren faktiskt utan att verka förutsätta något som tidigare noterats, går tillbaka till den tid då det ännu var inget regn, ingen växt eller djur på marken, och medan jorden fortfarande är en karg, livlös avfall, är människan bildas från damm av Jahve, som besjälar honom genom att andas i hennes näsa livsluft. How far these terms are to be interpreted literally or figuratively, and whether the Creation of the first man was direct or indirect, see GENESIS, CREATION, MAN. Hur långt dessa termer skall tolkas bokstavligt eller bildligt, och om skapandet av den första människan var direkt eller indirekt, se GENESIS, skapande, MAN. Thus the creation of man, instead of occupying the last place, as it does in the ascending scale of the first account, is placed before the creation of the plants and animals, and these are represented as having been produced subsequently in order to satisfy man's needs. Således människans skapelse, istället för ockuperar den sista platsen, som det gör i stigande skala från första kontot, placeras före skapandet av växter och djur, och dessa är representerade har producerats senare för att tillgodose människans behov. Man is not commissioned to dominate the whole earth, as in the first narrative, but is set to take care of the Garden of Eden with permission to eat of its fruit, except that of the tree of the knowledge of good and evil, and the formation of woman as a helpmeet for man is represented as an afterthought on the part of Yahweh in recognition of man's inability to find suitable companionship in the brute creation. Människan är inte i uppdrag att dominera hela jorden, som i den första berättelsen, men är inställd på att ta hand om Edens lustgård med tillåtelse att äta av dess frukt, utom kunskapens träd på gott och ont, och bildandet av kvinnan som en medhjälpare till mannen representeras som en eftertanke på den del av Yahweh som ett erkännande av människans oförmåga att finna passande sällskap i den råa skapelsen. In the preceding account, after each progressive step "God saw that it was good", but here Yahweh perceives, as it were, that it is not good for man to be alone, and he proceeds to supply the deficiency by fashioning the woman Eve from the rib of the man while he is in a deep sleep. I föregående kontot, efter varje progressiva steg "Gud såg att det var gott", men här Jahve uppfattar, så att säga, att det inte är bra för människan att vara ensam, och han fortsätter att leverera den brist som forma kvinnan Eva från revbenet av mannen medan han är i en djup sömn. According to the same narrative, they live in childlike innocence until Eve is tempted by the serpent, and they both partake of the forbidden fruit. Enligt samma berättelse, de lever i barnslig oskuld tills Eva frestas av ormen, och de båda äta av den förbjudna frukten. They thereby become conscious of sin, incur the displeasure of Yahweh, and lest they should eat of the tree of life and become immortal, they are expelled from the Garden of Eden. De blir därmed medvetna om synd, ådra sig missnöje för Jahve, och så att de skulle få äta av livets träd och bli odödliga, de är utvisas från Edens lustgård. Henceforth their lot is to be one of pain and hardship, and man is condemned to the toilsome task of winning his sustenance from a soil which on his account has been cursed with barrenness. Hädanefter deras lott är att vara en av smärta och lidande, och människan är dömd till mödosamma uppgiften att vinna sin näring från en jord som på hans konto har förbannats med ofruktsamhet. The same document gives us a few details connected with our first parents after the Fall, viz.: the birth of Cain and Abel the fratricide, and the birth of Seth. I samma dokument ger oss några detaljer i samband med våra första föräldrar efter fallet, nämligen. Födelse Kain och Abel fratricide, och födelsen av Seth. The other narrative, which seems to know nothing of Cain or Abel, mentions Seth (Chap. v, 3) as if he were the first born, and adds that during the eight hundred years following the birth of Seth Adam begat sons and daughters. Den andra berättelsen, som verkar veta något om Kain eller Abel, nämner Seth (kap. V, 3) som om han var den förstfödde, och tillägger att under åtta hundra år efter födseln av Seth Adam födde söner och döttrar.

Notwithstanding the differences and discrepancies noticeable in the two accounts of the origin of mankind, the narratives are nevertheless in substantial agreement, and in the esteem of the majority of scholars they are easiest explained and reconciled if considered as representing two varying traditions among the Hebrews -- traditions which in different form and setting embodied the selfsame central historic facts, together with a presentation more or less symbolical of certain moral and religious truths. Trots de skillnader och skillnader märks i de två kontona ursprunget för mänskligheten, berättelserna är ändå i god överensstämmelse och i aktning hos de flesta lärda att de är lättast förklaras och försonas om det anses som representerar två olika traditioner bland hebréerna - - traditioner som i olika form och inställning förkroppsligade precis samma centrala historiska fakta, tillsammans med en presentation mer eller mindre symbolisk vissa moraliska och religiösa sanningar. Thus in both accounts man is clearly distinguished from, and made dependent upon, God the Creator; yet he is directly connected with Him through the creative act, to the exclusion of all intermediary beings or demigods such as are found in the various heathen mythologies. Så i båda kontona människan är tydligt skiljas från, och göras beroende av, Gud Skaparen, men han är direkt samband med Honom genom den kreativa akten, med uteslutande av alla mellanliggande varelser eller halvgudar som finns i de olika hedniska mytologier. That man beyond all the other creatures partakes of the perfection of God is made manifest in the first narrative, in that he is created in the image of God, to which corresponds in the other account the equally significant figure of man receiving his life from the breath of Yahweh. Den mannen bortom alla andra varelser tar del av perfektion av Gud uppenbaras i den första berättelsen, i det att han är skapad till Guds avbild, som motsvarar i det andra kontot de likaledes stora siffran man får sitt liv från andetag Jahve. That man on the other hand has something in common with the animals is implied in the one case in his creation on the same day, and in the other by his attempt, though ineffectual, to find among them a suitable companion. Den mannen å andra sidan har något gemensamt med de djur som är underförstått i det ena fallet i hans skapande på samma dag, och i den andra av hans försök, men ineffektiva, för att hitta bland dem en lämplig följeslagare. He is the lord and the crown of creation, as is clearly expressed in the first account, where the creation of man is the climax of God's successive works, and where his supremacy is explicitly stated, but the same is implied no less clearly in the second narrative. Han är herre och skapelsens krona, som uttrycks tydligt i det första kontot, där skapelsen av människan är höjdpunkten av Guds successiva verk, och där hans överhöghet sägs uttryckligen, men samma kan utläsas, inte mindre tydligt i andra berättande. Such indeed may be the significance of placing man's creation before that of the animals and plants, but, however that may be, the animals and plants are plainly created for his utility and benefit. Sådana faktiskt kan vara betydelsen av att placera människans skapelse som föregår de djur och växter, men dock som kan vara, är de djur och växter tydligt skapade för hans nytta och nytta. Woman is introduced as secondary and subordinate to man, though identical with him in nature, and the formation of a single woman for a single man implies the doctrine of monogamy. Kvinnan införs som sekundära och underordnade människan, men identisk med honom i naturen, och bildandet av en enda kvinna för en enda människa innebär läran om monogami. Moreover, man was created innocent and good; sin came to him from without, and it was quickly followed by a severe punishment affecting not only the guilty pair, but their descendants and other beings as well. Dessutom skapades människan oskyldig och bra, synd kom till honom utifrån, och det följdes snabbt av ett strängt straff drabbar inte bara de skyldiga par, men deras ättlingar och andra varelser också. (Cf. Bennett in Hastings, Dict. of the Bible, sv) The two accounts, therefore, are practically at one with regard to didactic purpose and illustration, and it is doubtless to this feature that we should attach their chief significance. (Jfr Bennett i Hastings, Dict. Av Bibeln, sv) De två konton, alltså praktiskt taget i ett avseende didaktiska ändamål och illustration, och det är utan tvekan den här funktionen att vi skall lägga sin chef betydelse. It is hardly necessary to remark in passing that the loftiness of the doctrinal and ethical truths here set forth place the biblical narrative immeasurably above the extravagant Creation stories current among the pagan nations of antiquity, though some of these, particularly the Babylonian, bear a more or less striking resemblance to it in form. Det är knappast nödvändigt att påpeka i förbigående att luftigheten i dogmatiska och etiska sanningar here ut som plats den bibliska berättelsen omätligt ovanför extravaganta skapelseberättelserna gängse bland de hedniska nationerna i antiken, men vissa av dessa, framför allt den babyloniska, förses med en mer eller mindre slående likhet med den i form. In the light of this doctrinal and moral excellence, the question of the strict historical character of the narrative, as regards the framework and details, becomes of relatively slight importance, especially when we recall that in history as conceived by the other biblical authors, as well as by Semitic writers generally, the presentation and arrangement of facts -- and indeed their entire role -- is habitually made subordinate to the exigencies of a didactic preoccupation. Mot bakgrund av detta doktrinära och moraliska förträfflighet, det gäller frågan om en strikt historisk karaktär i berättelsen, som ram och detaljer, blir relativt liten betydelse, särskilt när vi minns det till historien som utformats av andra bibliska författarna, som samt av semitiska författare i allmänhet, presentation och uppställning av fakta - och faktiskt hela sin roll - görs vanligtvis underordnad till kraven i en didaktisk angelägenhet.

As regards extra-biblical sources which throw light upon the Old Testament narrative, it is well known that the Hebrew account of the Creation finds a parallel in the Babylonian tradition as revealed by the cuneiform writings. När det gäller utombibliska källor som kastar ljus över Gamla testamentet berättelsen, är det väl känt att den hebreiska hänsyn till tillkomsten finner en parallell i det babyloniska tradition som uppdagas i kilskrift skrifter. It is beyond the scope of the present article to discuss the relations of historical dependence generally admitted to exist between the two cosmogonies. Det är utanför ramen för denna artikel att diskutera relationerna mellan historiska beroende allmänt erkänt att existera mellan de två cosmogonies. Suffice it to say with regard to the origin of man, that though the fragment of the "Creation Epic", which is supposed to contain it, has not been found, there are nevertheless good independent grounds for assuming that it belonged originally to the tradition embodied in the poem, and that it must have occupied a place in the latter just after the account given of the production of the plants and the animals, as in the first chapter of Genesis. Det räcker att säga när det gäller människans ursprung, att trots att fragment av "Creation Epic", som är tänkt att innehålla det, inte har hittats, finns det ändå gott oberoende skäl att anta att den tillhörde ursprungligen den tradition uttryck i dikten, och att den måste ha haft en plats i det sistnämnda strax efter redogörs för produktion av växter och djur, som i det första kapitlet i Första Moseboken. Among the reasons for this assumption are: Bland skälen till detta antagande är:

the Divine admonitions addressed to men after their creation, towards the end of the poem; den gudomliga förmaningar riktade till män efter att de uppkommit i slutet av dikten;

the account of Berosus, who mentions the creation of man by one of the gods, who mixed with clay the blood which flowed from the severed head of Tiamat; a non-Semitic (or pre-Semitic) account translated by Pinches from a bilingual text, and in which Marduk is said to have made mankind, with the cooperation of the goddess Aruru. räkning Berosus, som nämner skapelsen av människan genom en av gudarna, som blandas med lera blodet som rann från avhuggna huvud Tiamat, ett icke-semitiskt (eller pre-semitiska) konto översatt av nypor från en tvåspråkig text , och där Marduk sägs ha gjort mänskligheten, i samarbete med gudinnan Aruru.

(Cf. Encyclopedia Biblica, art. "Creation", also Davis, Genesis and Semitic Tradition, pp. 36-47.) As regards the creation of Eve, no parallel has so far been discovered among the fragmentary records of the Babylonian creation story. (Jfr Encyclopedia Biblica, konst. "Creation", också Davis, Genesis och semitiska traditionen, s. 36-47.) När det gäller skapandet av Eva, har inga parallella hittills hittats bland de fragmentariska uppgifter om den babyloniska skapelseberättelsen . That the account, as it stands in Genesis, is not to be taken literally as descriptive of historic fact was the opinion of Origen, of Cajetan, and it is now maintained by such scholars as Hoberg (Die Genesis, Freiburg, 1899, p. 36) and von Hummelauer (Comm. in Genesim, pp. 149 sqq.). Att kontot, som det står i Första Mosebok, är inte tas bokstavligt som beskrivande för historiskt faktum var åsikten av Origen, av Cajetan, och det är nu som tillämpas av sådana forskare som Hoberg (Die Genesis, Freiburg, 1899, s. 36) och von Hummelauer (skr. i Genesim, s. 149 ff.). These and other writers see in this narrative the record of a vision symbolical of the future and analogous to the one vouchsafed to Abraham (Genesis 15:12 sqq.), and to St. Peter in Joppe (Acts 10:10 sqq.). Dessa och andra författare ser i denna berättelse protokollet från en vision symboliska av framtiden och analogt med en förunnas till Abraham (Första Mosebok 15:12 ff.) Och till St Peter i Joppe (Apg 10:10 ff.). (See Gigot, Special Introduction to the Study of the Old Testament, pt. I, p. 165, sqq.) (Se FÅRSTEK, särskild Introduktion till studiet av Gamla testamentet, pt. I, s. 165 och följ.)

References to Adam as an individual in the later Old Testament books are very few, and they add nothing to the information contained in Genesis. Hänvisningar till Adam som en individ i de senare Gamla Testamentet är väldigt få, och de tillför något till den information som finns i Första Mosebok. Thus the name stands without comment at the head of the genealogies at the beginning of I Paralipomenon; it is mentioned likewise in Tobias, viii, 8; Osee, vi, 7; Ecclus., xxxv, 24, etc. The Hebrew adam occurs in various other passages, but in the sense of man or mankind. Därav namnet står utan kommentarer i spetsen för släktforskning i början av I Paralipomenon, det nämns också i Tobias, viii, 8; Osee, vi, 7. Ecclus, xxxv, 24, etc. Det hebreiska adam sker i diverse andra passager, men i betydelsen människor eller mänskligheten. The mention of Adam in Zacharias, xiii, 5, according to the Douay version and the Vulgate, is due to a mistranslation of the original. Omnämnandet av Adam i Zacharias, xiii, 5, enligt Douay version och Vulgata, beror på en felöversättning av den ursprungliga.

ADAM IN THE NEW TESTAMENT Adam i NYA TESTAMENTET

In the New Testament references to Adam as an historical personage occur only in a few passages. I Nya testamentet hänvisningar till Adam som en historisk personlighet förekommer endast i ett fåtal passager. Thus in the third chapter of St. Luke's Gospel the genealogy of the Saviour is traced back to "Adam who was of God". Så i det tredje kapitlet av St Lukas evangelium genealogi Frälsaren är spåras tillbaka till "Adam som var av Gud". This prolongation of the earthly lineage of Jesus beyond Abraham, who forms the starting point in St. Matthew, is doubtless due to the more universal spirit and sympathy characteristic of our third Evangelist, who writes not so much from the viewpoint of Jewish prophecy and expectation as for the instruction of the Gentile recruits to Christianity. Denna förlängning av den jordiska linjen av Jesus bortom Abraham, som bildar utgångspunkten i St Matthew, är utan tvekan på grund av den mer allmänna anda och sympati kännetecken för vårt tredje evangelisten, som skriver inte så mycket med tanke på judiska profetian och förväntan som för undervisning av den icke-judiska rekryter till kristendomen. Another mention of the historic father of the race is found in the Epistle of Jude (verse 14), where a quotation is inserted from the apocryphal Book of Enoch, which, rather strange to say, is attributed to the antediluvian patriarch of that name, "the seventh from Adam." En annan nämner det historiska far av loppet finns i episteln av Jude (vers 14), där ett citat skall införas från den apokryfiska Enoks Bok, som, ganska underligt att säga, hänförs till det ålderdomliga patriark med samma namn, "den sjunde från Adam." But the most important references to Adam are found in the Epistles of St. Paul. Men det viktigaste referenser till Adam finns i epistlarna av St Paul. Thus in 1 Timothy 2:11-14, the Apostle, after laying down certain practical rules referring to the conduct of women, particularly as regards public worship, and inculcating the duty of subordination to the other sex, makes use of an argument the weight of which rests more upon the logical methods current at the time than upon its intrinsic value as appreciated by the modern mind: Således i 1 Timoteus 2:11-14, aposteln efter om vissa praktiska regler avser beteenden för kvinnor, särskilt när det gäller offentlig gudstjänst, och inpränta plikt att underordna sig det andra könet, använder sig av ett argument vikt varav vilar mer på de logiska metoder som gäller vid tiden än på dess inneboende värde som uppskattas av det moderna sinnet:

For Adam was first formed; then Eve. För Adam blev ju först skapad och sedan Eva. And Adam was not seduced; but the woman being seduced, was in the transgression. Och Adam blev förförd, men kvinnan blev förförd, var i överträdelse.

A similar line of argument is pursued in I Cor., xi, 8, 9. Ett liknande resonemang förs i I Kor., XI, 8, 9. More important is the theological doctrine formulated by St. Paul in the Epistle to the Romans, v, 12-21, and in I Cor., xv, 22-45. Än viktigare är den teologiska doktrinen formulerats av Paulus i Romarbrevet, v, 12-21, och i I Kor., Xv, 22-45. In the latter passage Jesus Christ is called by analogy and contrast the new or "last Adam." I det senare passage Jesus Kristus kallas analogt och kontrast det nya eller "siste Adam". This is understood in the sense that as the original Adam was the head of all mankind, the father of all according to the flesh, so also Jesus Christ was constituted chief and head of the spiritual family of the elect, and potentially of all mankind, since all are invited to partake of His salvation. Detta är förstås i den meningen att de ursprungliga Adam var chef för hela mänskligheten, far till alla enligt köttet, så även Jesus Kristus konstituerades chef och chef för den andliga familjen av de utvalda, och potentiellt för hela mänskligheten, eftersom alla är välkomna att ta del av hans frälsning. Thus the first Adam is a type of the second, but while the former transmits to his progeny a legacy of death, the latter, on the contrary, becomes the vivifying principle of restored righteousness. Därmed det första Adam är en typ av den andra, men medan den förra överför till sin avkomma ett arv av död, den senare, tvärtom blir livgivande princip återställd rättfärdighet. Christ is the "last Adam" inasmuch as "there is no other name under heaven given to men, whereby we must be saved" (Acts 4:12); no other chief or father of the race is to be expected. Kristus är den "siste Adam", eftersom "det finns inget annat namn under himlen ges till män, vilket vi blir frälsta" (Apg 4:12), inga andra chef eller far loppet är att vänta. Both the first and the second Adam occupy the position of head with regard to humanity, but whereas the first through his disobedience vitiated, as it were, in himself the stirps of the entire race, and left to his posterity an inheritance of death, sin, and misery, the other through his obedience merits for all those who become his members a new life of holiness and an everlasting reward. Både den första och den andra Adam upptar som chef när det gäller mänskligheten, men medan den första genom sin olydnad behäftad, som det var i själv band av hela loppet, och lämnade till sina efterkommande ett arv av död, synd och elände, den andra genom sin lydnad meriter för alla som blir hans medlemmar ett nytt liv av helighet och en evig belöning. It may be said that the contrast thus formulated expresses a fundamental tenet of the Christian religion and embodies in a nutshell the entire doctrine of the economy of salvation. Man kan säga att kontrasten fram på detta sätt uttrycker en grundläggande grundsats i den kristna religionen och förkroppsligar i ett nötskal hela läran om ekonomin för frälsning. It is principally on these and passages of similar import (eg Matthew 18:11) that is based the fundamental doctrine that our first parents were raised by the Creator to a state of supernatural righteousness, the restoration of which was the object of the Incarnation. Det är främst på dessa och passager av liknande import (t.ex. Matteus 18:11) som är baserad grundläggande doktrin som våra första föräldrar togs upp av Skaparen till ett tillstånd av övernaturlig rättfärdighet var återupprättandet av vilka föremålet för inkarnationen. It need hardly be said that the fact of this elevation could not be so clearly inferred from the Old Testament account taken independently. Det behöver knappast sägas att den omständigheten att denna höjning inte skulle vara så tydligt utläsas ur Gamla Testamentet hänsyn självständigt.

ADAM IN JEWISH AND CHRISTIAN TRADITION Adam i judisk och kristen tradition

It is a well-known fact that, partly from a desire to satisfy pious curiosity by adding details to the too meagre biblical accounts, and partly with ethical intent, there grew up in later Jewish as well as in early Christian and Mohammedan tradition a luxuriant crop of legendary lore around the names of all the important personages of the Old Testament. Det är ett välkänt faktum att, delvis ur en önskan att tillfredsställa fromma nyfikenhet genom att lägga till detaljer till alltför magra bibliska konton, dels med etiska uppsåt, det växte upp i senare judiska såväl som i tidig kristen och muhammedanska traditionen en frodig skörd av legendariska lore kring namnen på alla viktiga personligheter i Gamla testamentet. It was therefore only natural that the story of Adam and Eve should receive special attention and be largely developed by this process of embellishment. Det var därför naturligt att berättelsen om Adam och Eva skulle få särskild uppmärksamhet och i stort utvecklas av denna process med utsmyckning. These additions, some of which are extravagant and puerile, are chiefly imaginary, or at best based on a fanciful understanding of some slight detail of the sacred narrative. Dessa tillägg, av vilka några är extravaganta och barnsliga, är huvudsakligen påhittade, eller i bästa fall bygger på en fantasifull förståelse av några smärre detaljer i den heliga berättelsen. Needless to say that they do not embody any real historic information, and their chief utility is to afford an example of the pious popular credulity of the times as well as of the slight value to be attached to the so-called Jewish traditions when they are invoked as an argument in critical discussion. Onödigt att säga att de inte innehålla några verkliga historiska uppgifter, och deras främsta verktyg är att ge ett exempel på den fromma populära godtrogenhet i tiden samt den ringa värde som skall bifogas den så kallade judiska traditioner när de är åberopas som ett argument i kritiska diskussionen. Many rabbinical legends concerning our first parents are found in the Talmud, and many others were contained in the apocryphal Book of Adam now lost, but of which extracts have come down to us in other works of a similar character (see MAN). Många rabbinska legender om våra första föräldrar finns i Talmud, och många andra fanns i apokryfisk bok Adam nu förlorat, men som extrakt har kommit till oss i andra verk av liknande karaktär (se MAN). The most important of these legends, which it is not the scope of the present article to reproduce, may be found in the Jewish Encyclopedia, I, art. Den viktigaste av dessa legender, som det inte är omfattningen av denna artikel att reproducera, kan finnas i den judiska encyklopedien, I. konst. "Adam", and as regards the Christian legends, in Smith and Wace, Dictionary of Christian Biography, sv "Adam", och när det gäller den kristna legender, i Smith och Wace, Dictionary of Christian Biography, sv

Publication information Written by James F. Driscoll. Information om publikation skriven av James F. Driscoll. The Catholic Encyclopedia, Volume I. Published 1907. Den katolska encyklopedien, volym I. År 1907. New York: Robert Appleton Company. New York: Robert Appleton Company. Nihil Obstat, March 1, 1907. Nihil Obstat, den 1 mars 1907. Remy Lafort, STD, Censor. Remy Lafort, STD, censurera. Imprimatur. Bibliography Bibliografi. +John Cardinal Farley, Archbishop of New York + John huvudsakliga Farley, ärkebiskop av New York

Bibliography Bibliografi

PALIS in VIG., Dict. Palis i Vig., Dict. de la Bible, sv; BENNETT and ADENEY in HAST., Dict. de la Bibel, sv, Bennett och ADENEY i Hast, Dict.. of the Bible, sv For New Testament references, see commentaries; for Old Testament, GIGOT, Special Introduction to the Study of the Old Testament, I, iv; VON HUMMELAUER, Comm. av Bibeln, sv För Nya Testamentet referenser, se kommentarer, för Gamla Testamentet, FÅRSTEK, särskild Introduktion till studiet av Gamla testamentet, I, IV, VON HUMMELAUER, Comm. in Genesis. i Första Mosebok.


Adam Adam

Jewish Viewpoint Information Judiska Viewpoint Information

-Biblical Data: -Bibliska data:

The Hebrew and Biblical name for man, and also for the progenitor of the human race. Det hebreiska och bibliskt namn för människan, och även för stamfader den mänskliga rasen. In the account of the Creation given in Gen. i. I hänsyn till tillkomsten ges i generator i. man was brought into being at the close of the sixth creative day, "made in the image of God," and invested with dominion over the rest of the animate world. Mannen kom till stånd i slutet av den sjätte kreativ dag, "som gjorts i bilden av Gud" och investerat med herravälde över resten av levande världen. Man was thus created, male and female, charged to replenish the earth with his own kind and to subdue it to his own uses. Människan var därmed skapat, man och kvinna, debiteras uppfylla jorden med sin egen sort och för att dämpa den till sina egna användningar. In Gen.ii. I Gen.ii. a more particular account of man's creation is given. en mer särskild hänsyn till människans skapelse ges. The scene is in Babylonia, near the confluence of the Euphrates and Tigris rivers, in the country of Eden. Scenen är i Babylonien, nära sammanflödet av Eufrat och Tigris, i det land Eden. After the soil had been prepared by moisture "God formed man of the dust of the ground, and breathed into his nostrils the breath of life; and man became a living soul" (Gen. ii. 7). Efter att jorden hade förberetts av fukt "Gud danade människan av stoft från marken och andades i hennes näsa livsluft, och människan blev en levande själ" (generator ii 7.). He was then placed in a garden planted for him in Eden, to "till and tend it." Han var då placerad i en trädgård planterad för honom i Eden, att "till och brukar den." Of all that grew in the garden he was permitted to eat freely, except "the fruit of the tree of the knowledge of good and evil." Av alla som växte i trädgården han tillstånd att äta fritt, utom "frukten från kunskapens träd på gott och ont." Man next made the acquaintance of all the lower animals, learning their qualities, and giving them names. Man gjorde nästa bekantskap med alla de lägre djuren, lära sig deras egenskaper, och ge dem namn. But among these he found no fit companion. Men bland dessa hittade han ingen plats följeslagare. Hence God, by express creative act, made for him a mate, by taking a rib from his side and constructing it into a woman. Därför Gud, genom uttryckligt kreativ handling, för honom en kompis, genom att ta ett revben från hans sida och bygga den till en kvinna.

Curse of Disobedience. Förbannelse olydnad.

In Gen. iii. I generator iii. the first chapter in the moral history of mankind is given. det första kapitlet i den moraliska mänsklighetens historia ges. The woman was tempted by the serpent, who told her that if she and her husband would partake of the forbidden fruit their eyes would be opened, and they "would be as gods, knowing good and evil" (Gen. iii. 5). Kvinnan blev frestad av ormen, som berättade för henne att om hon och hennes man skulle äta av den förbjudna frukten deras ögon skulle öppnas, och de "skulle vara som gudar med kunskap om gott och ont" (generator iii. 5). She ate of the fruit, and gave to her husband, who also ate of it. Hon åt av frukten, och gav till sin man, som också åt av det. This act of disobedience was followed by a divine judgment. Denna olydnad följdes av en gudomlig dom. The serpent was cursed because he had tempted the woman, and between his and her descendants there was to be perpetual enmity. Ormen var förbannad för att han hade frestat kvinnan, och mellan hans och hennes ättlingar som fanns att vara evig fiendskap. The woman was condemned to the pangs of child-bearing and to subjection to her husband. Kvinnan dömdes till kval i fertil och underkastelse till sin man. As a punishment for the man the ground was cursed: thorns and thistles were to spring up; hard labor would be needed to insure the production of human food; and toil would be the lot of man from childhood to the grave. Som straff för att mannen var marken förbannad: törnen och tistlar var att växa upp, hårt arbete skulle behövas för att försäkra produktion av livsmedel, och slit skulle vara människans lott från barndomen till graven. Finally, the man and his wife were expelled from the garden "to till the ground from which he was taken." Slutligen har mannen och hans fru utvisats från trädgården "att bruka jorden från vilken han togs." Of Adam and his wife, now called "Eve" () because she was the mother of all living () it is only known that after their exile from the garden they had children born to them (see Gen. v. 3, 4). Av Adam och hans hustru, som nu kallas "Eve" () eftersom hon var moder till alla levande () det är först känt att efter sin exil från trädgården de hade barn till dem (se Mos v. 3, 4) . JF McC. JF MCC.

-In Apocryphal and Rabbinical Literature: -I apokryfiska och rabbinska litteraturen:

While the generic character that the name of Adam has in the older parts of Scripture, where it appears with the article ("the man"), was gradually lost sight of, his typical character as the representative of the unity of mankind was constantly emphasized (compare Sanh. iv. 5; the correct reading in Tosef., Sanh. viii. 4-9): Även om generisk karaktär att namnet Adam har i de äldre delarna av Skriften, där det verkar med artikeln ("mannen"), successivt förlorades ur sikte, hans typiska karaktär som representant för mänsklighetens enhet hela tiden betonat (jämför Sanh iv 5, rätt behandling Tosef, Sanh viii 4-9.....):

"Why was only a single specimen of man created first? To teach us that he who destroys a single soul destroys a whole world and that he who saves a single soul saves a whole world; furthermore, in order that no race or class may claim a nobler ancestry, saying, 'Our father was born first'; and, finally, to give testimony to the greatness of the Lord, who caused the wonderful diversity of mankind to emanate from one type. And why was Adam created last of all beings? To teach him humility; for if he be overbearing, let him remember that the little fly preceded him in the order of creation." "Varför var bara ett enda exemplar av människan skapade första att lära oss att han som förstör en enda själ förstör en hel värld och att den som sparar en enda själ räddar en hel värld;? Vidare, så att ingen ras eller klass kan göra anspråk på en ädlare anor och säga: "Vår fader föddes först", och slutligen, för att ge bevis på storhet Herren, som orsakade den underbara mångfald av mänskligheten att komma från en typ Och varför Adam skapades sist av alla varelser. ? att lära honom ödmjukhet, ty om han är överlägsen, låt honom komma ihåg att den lilla flugan före honom i den ordning i skapelsen ".

In a dispute, therefore, as to which Biblical verse expresses the fundamental principle of the Law, Simon ben 'Azkai maintained against R. Akiba-who, following Hillel, had singled out the Golden Rule (Lev. xix. 18)-that the principle of love must have as its basis Gen. v. 1, which teaches that all men are the offspring of him who was made in the image of God (Sifra, Ḳedoshim, iv.; Yer. Ned. ix. 41c; Gen. R. 24). I en tvist därför som vilken bibliska vers uttrycker den grundläggande principen i lagen, Simon ben "Azkai upprätthållas mot R. Akiba-som, efter Hillel hade valt ut den gyllene regeln (Lev. xix. 18)-att kärlekens princip måste ha som utgångspunkt Mos v. 1, som lär att alla människor är avkomma till honom som gjordes i Guds avbild (Sifra, Ḳedoshim, iv.. Yer Ned IX 41c.. Mos R. 24). This idea, expressed also by Paul in his speech at Athens, "[God] hath made of one blood all nations of men for to dwell on all the face of the earth" (Acts, xvii. 26), found expression in many characteristic forms. Denna idé, uttryckte också av Paul i hans tal i Aten, "[Gud] har gjort en blod alla nationer av män för att bo på alla jordens yta" (Apg, xvii. 26), kommit till uttryck i många karakteristiska former. According to Targ. Enligt Targ. Yer. Yer. to Gen. ii. till generator ii. 7, God took dust from the holy place (as "the center of the earth"; compare Pirḳe R. Eliezer xi., xx.) and the four parts of the world, mingling it with the water of all the seas, and made him red, black, and white (probably more correctly Pirḳe R. El. xi. and Chronicle of Jerahmeel, vi. 7: "White, black, red, and green-bones and sinews white; intestines black; blood red; skin of body or liver green"); compare Philo, "Creation of the World," xlvii.; Abulfeda, "Historia Ante-Islámica." 7, tog Gud damm från det heliga (som "jordens centrum". Jämföra Pirke R. Eliezer xi, xx.) Och de fyra delar av världen, mingel den med vattnet i alla hav, och gjorde honom röd, svart och vit (förmodligen mer korrekt Pirke R. El XI och Krönika av Jerameel, VI 7:... "White, senor svart, röd och grön-ben och vita, tarmar svart, blodrött, hud kropp eller lever grön "), jämför Philo," Världens skapelse. "xlvii. Abulfeda," Historia Ante-islamiska " The Sibylline Oracles (iii. 24-26) and, following the same, the Slavonian Book of Enoch find the cosmopolitan nature of Adam, his origin from the four regions of the earth, expressed in the four letters of his name: Anatole (East), Dysis (West), Arktos (North), and Mesembria (South). På ett gåtfullt Oracles (iii. 24-26) och, efter samma, den ovanliga Enoks Bok hitta den kosmopolitiska karaktär Adam, hans ursprung från de fyra regionerna på jorden, uttryckt i de fyra bokstäverna i hans namn: Anatole (Östra ), Dysis (väst), Arktos (Nord), och Mesembria (Syd). R. Johanan interprets as being an acrostic of (ashes), (blood), and (gall; see Soṭah, 5a). R. Johanan tolkar som en akrostikon av (aska), (blod), och (galla, se Soṭah, 5a). But this interpretation seems to have originated in other circles; for we find Isidor of Seville ("De Natura Rerum," ix.) declare that Adam was made of blood (sanguis), gall (cholē), black gall (melancholia), and phlegm: the four parts constituting the temperaments, which correspond to the four elements of nature, as does the microcosm to the macrocosm (see Piper, "Symbolik der Christlichen Kirche," 90, 469). Men denna tolkning verkar ha sitt ursprung i andra kretsar, för vi hittar Isidor av Sevilla ("De Natura Rerum," ix.) Förklarar att Adam skapades av blod (sanguis), galla (cholē), svart galla (melankoli), och slem: de fyra delar som utgör det temperament, som motsvarar de fyra elementen i naturen, liksom mikrokosmos till makrokosmos (se Piper, "Symbolik der Christlichen Kirche", 90, 469). R. Meir (second century) has the tradition that God made Adam of the dust gathered from the whole world; and Rab (third century) says: "His head was made of earth from the Holy Land; his main body, from Babylonia; and the various members from different lands" (Sanh. 38a et seq.; compare Gen. R. viii.; Midr. Teh. cxxxix. 5; and Tan., Peḳude, 3, end). R. Meir (andra talet) har traditionen att Gud skapade Adam av dammet som samlats in från hela världen, och Rab (tredje århundradet) säger: "Hans huvud var gjort av jord från det heliga landet, hans huvuddel, från Babylonien; och de olika medlemmar från olika länder "(Sanh. 38a ff. jämföra generator R. viii. Midr Den cxxxix 5,... och Tan, Peḳude, 3, slut.).

Two Natures in Adam. Två naturer i Adam.

There are, however, two points of view regarding man's nature presented in the two Biblical stories of man's creation; and they are brought out more forcibly in the Haggadah, and still more so in the older Hellenistic literature. Det finns dock två synpunkter om människans natur som presenteras i de två bibliska berättelser om människans skapelse, och de förs ut mer våld i Haggadah, och ännu mer i de äldre hellenistiska litteraturen. "Both worlds, heaven and earth, were to have a share in man's creation; hence the host of angels were consulted by the Lord when He said, 'Let us make man'" (Gen. i. 26, Gen. R. viii.). "Båda världar, himmel och jord, skulle ha en andel i människans skapelse, och därför värd av änglar hördes av Herren när han sade:" Låt oss göra människor "(Mos i. 26, generator R. viii .). But the old haggadists loved especially to dwell on the glory of God's first-created before his fall. Men den gamla haggadists älskade speciellt att bo på Guds ära vid första skapats före hans fall. He was "like one of the angels" (Slavonic Book of Enoch, xxx. 11; compare Christian Book of Adam, i. 10; also Papias in Gen. R. xxi.; Pirḳe R. El. xii.; Ex. R. xxxii.; Targ. Yer. Gen. iii. 22). Han var "som en av änglarna" (slaviska Enoks Bok, xxx 11. Jämföra kristen bok av Adam, I 10, även Papias i generator R. XXI. Pirke R. El XII... Ex R . xxxii... Targ Yer gen iii 22).. "His body reached from earth to heaven [or from one end of the world to the other] before sin caused him to sink" (Ḥag. 12a, Sanh. 38b; compare also Philo, "Creation of the World," ed. Mangey, i. 33, 47). "Hans kropp nådde från jorden till himlen [eller från ena änden av världen till den andra] innan synden fick honom att sjunka" (Ḥag. 12a, 38b Sanh. Jämföra också Philo, "Världens skapelse," eden Mangey. , I. 33, 47). "He was of extreme beauty and sunlike brightness" (BB 58a). "Han var av extrem skönhet och sunlike ljusstyrka" (BB 58a). "His skin was a bright garment, shining like his nails; when he sinned this brightness vanished, and he appeared naked" (Targ. Yer. Gen. iii. 7; Gen. R. xi.; Adam and Eve, xxxvii.). "Hans hud var en ljus plagg, som skiner som hans naglar, när han syndade här ljusstyrka försvann, och han verkade naken" (Targ. Yer Mos III 7.. Generator R. xi. Adam och Eva, xxxvii.) . When God said: "Let us make man in our image," the angels in heaven, filled with jealousy, said: "What is man that Thou thinkest of him? A creature full of falsehood, hatred, and strife!" När Gud sade: "Låt oss göra människor till vår avbild," änglarna i himlen, fylld med svartsjuka, sade: "?! Vad är en människa att du tänker på honom en varelse full av falskhet, hat och stridigheter" But Love pleaded in his favor; and the Lord spoke: "Let truth spring forth from the earth!" Men Love vädjade till hans fördel, och Herren talade: "Låt sanningen våren fram ur jorden!" (Gen. R. viii.; Midr. Teh. viii.). (Generator R. viii. Midr halten VIII...). Far older, and blended with Babylonian mythology (Isa. xiv. 12), is the story preserved in Adam and Eve, the Slavonic Book of Enoch, xxxi. Mycket äldre, och blandas med babyloniska mytologin (Jes. XIV. 12), är berättelsen bevaras i Adam och Eva, de slaviska Enoks Bok, xxxi. 3-6 (compare Bereshit Rabbati, ed. Epstein, p. 17; Pirḳe R. El. xiii.; Chronicle of Jerahmeel, xxii.; and Koran, sura ii. 34; xv. 30), according to which all the angels were commanded by Michael the archangel to pay homage to the image of God; whereupon all bowed before Adam except Satan, who, in punishment for his rebelliousness, was hurled from his heavenly heights to the depth of the abyss, while his vacant throne was reserved for Adam, to be given to him at the time of the future resurrection. 3-6 (jämför Bereshit Rabbati, Ed Epstein, s. 17. Pirke R. El XIII.. Krönika av Jerameel, XXII. Och Koranen, sura ii 34.. Xv 30), enligt vilken alla änglar beordrades av ärkeängeln Mikael att hedra Guds avbild, varpå alla bugade Adam förutom Satan, som i straff för hans upproriskhet, kastades från sin himmelska höjder till djupet av avgrunden, medan hans lediga tronen var reserverade för Adam, som skall ges till honom vid tiden för den framtida uppståndelsen. Henceforth, Satan became the enemy of man, appearing to him in the guise of an angel of light to seduce him (compare II Cor. xi. 14). Hädanefter var Satan fiende mannen, att uppenbara sig i skepnad av en ljusets ängel för att förföra honom (jämför II Kor. Xi. 14). A somewhat modified midrashic legend (Gen. R. viii.) relates that the angels were so filled with wonder and awe at the sight of Adam, the image of God, that they wanted to pay homage to him and cry "Holy!" En något modifierad Midrashic legend (generator R. viii.) Berättar att änglarna var så fylld av förundran och vördnad vid åsynen av Adam, Guds avbild, att de ville hedra honom och ropa "Helig!" But the Lord caused sleep to fall upon him so that he lay like a corpse, and the Lord said: "Cease ye from man, whose breath is in his nostrils: for wherein is he to be accounted of?" Men Herren orsakade sömn falla över honom så att han låg som ett lik, och Herren sade: "Upphör ni från mannen, vars andedräkt är i hans näsborrar? För där är han som skall redovisas av" (Isa. ii. 22). (Jes. ii. 22). Another version (Pirḳe R. El. xi.; Tan., Peḳude, 3) is that all other creatures, marveling at Adam's greatness, prostrated themselves before him, taking him to be their creator; whereon he pointed upward to God, exclaiming: "The Lord reigneth, He is clothed with majesty!" En annan version (... Pirke R. El XI, Tan, Peḳude, 3) är att alla andra varelser, beundra Adams storhet, kastade sig framför honom, tar honom till sin skapare, varpå han pekade uppåt till Gud, utropade: "HERREN är nu konung, Han är klädd med majestät!" (Ps. xciii. 1). (Ps. xciii. 1). Still, the Book of Wisdom (ii. 23, 24) seems to allude to the older legend when saying, "God created man for immortality, but through the envy of Satan death entered the world" (compare Josephus, "Ant." i. 1, § 4; Ab. RN i.; Gen. R. xviii., where the serpent is represented as moved by jealousy). Ändå verkar boka av vishet (ii. 23, 24) för att antyda den äldre legenden när sade: "Gud skapade människan till odödlighet, utan genom att avundas Satan döden in i världen" (jämför Josephus, "myran." Jag . 1, § 4. Ab RN i.. generator R. xviii, där ormen som representeras flyttas av svartsjuka).

The Fall. The Fall.

Adam in paradise had angels (agathodæmons or serpents) to wait upon and dance before him (Sanh. 59b, BB 75a, Pirḳe R. El. xii.). Adam i paradiset hade änglar (agathodæmons eller ormar) att vänta på och dansa för honom (Sanh. 59b, BB 75A, Pirke R. El. Xii.). He ate "angel's bread" (compare Ps. lxxiii. 26; Yoma, 75b; Vita Adæ et Evæ, § 4). Han åt "Angel's bröd" (jämför Ps lxxiii 26.. Yoma, 75B, Vita Adæ et Evæ, § 4). All creation bowed before him in awe. Hela skapelsen bugade inför honom i förundran. He was the light of the world (Yer. Shab. ii. 5b); but sin deprived him of all glory. Han var världens ljus (Yer. Shab ii 5b..), Men synd berövat honom all ära. The earth and the heavenly bodies lost their brightness, which will come back only in the Messianic time (Gen. R. xii.; Vita Adæ et Evæ, § 21; Philo, "Creation of the World," p. 60; Zohar, iii. 83b). Jorden och himlakropparna förlorat sin ljushet som kommer tillbaka först i den Messianska tiden (generator R. xii. Vita Adæ et Evæ, § 21, Philo, "Världens skapelse", s. 60; Zohar, iii. 83b). Death came upon Adam and all creation. Döden kom Adam och hela skapelsen. God's day being a thousand years (Ps. xc. 4), Adam was permitted to live 930 years-threescore and ten less than one thousand (Book of Jubilees, iv. 28, and Gen. R. xix.), so that the statement "in the day that thou eatest thereof, thou shalt surely die" might be fulfilled. Guds dag som tusen år (Ps. xc. 4), Adam tillåtas att leva 930 år-sjuttio mindre än tusen (Jubileumsboken, iv. 28, och generator R. xix.), Så att uttalande "i dag du äter därav, skall du döden dö" skulle fullbordas. The brutes no longer stood in awe of man as their ruler; instead, they attacked him. The sällar inte längre stod i fruktan för människan som sin härskare, utan angrep de honom. But while sin was of fatal consequence, and the effect of the poison of the serpent is still felt by all following generations, unless they should be released from it by the covenant of Sinai ('Ab. Zarah, 22b; IV Book of Esdras; Apoc. Mosis, xx.; see articles Sin and Fall), the Jewish haggadists emphasize one point not mentioned in the Bible, but of great doctrinal importance in comparison with the teachings of Paul and his followers. Men medan synd var av dödlig konsekvens, och effekten av giftet av ormen fortfarande kände av alla följande generationer, om de skulle befrias från den genom förbund Sinai ("Ab Zarah, 22b. IV Book of Esra; . Apoc Mosis, xx. se artiklarna Sin och Fall), den judiska haggadists betona en punkt som inte nämns i Bibeln, men av stor betydelse läromässiga i jämförelse med de läror av Paul och hans anhängare. The deadly effect of sin can be removed by repentance. Den dödliga effekten av synd kan avlägsnas genom omvändelse. Hence, Adam is represented as a type of a penitent sinner. Därför är Adam representeras som en typ av en ångerfull syndare. Thus, he is described in Vita Adæ et Evæ, as well as by the rabbis of the second century ('Er. 18b; 'Ab. Zarah, 8a; Ab. RN i.; Pirḳe R. El.), as undergoing a terrible ordeal while fasting, praying, and bathing in the river for seven and forty days (seven weeks, Pirḳe R. El.), or twice seven weeks-the shortening of the days after Tishri being taken by Adam as a sign of God's wrath, until after the winter solstice the days again grew longer, when he brought a sacrifice of thanksgiving. Således är han beskrivs i Vita Adæ et Evæ, liksom av rabbinerna av det andra århundradet ('Er 18b. ". Ab Zarah, 8a. Ab RN i.. Pirke R. El), som genomgår en fruktansvärd prövning medan fasta, be, och bada i floden i sju och fyrtio dagar (sju veckor, Pirke R. El.), eller två gånger sju veckor, en förkortning av dagarna efter Tishri tas av Adam som ett tecken på Guds vrede , tills efter vintersolståndet dagarna igen blev längre, när han förde ett lovoffer. Another view is that when the sun rose the following morning he offered his thanksgiving, in which the angels joined him, singing the Sabbath Psalm (Ps. xcii.). Ett annat synsätt är att när solen gick upp nästa morgon han erbjöd sina tacksägelse, där änglarna gått med honom, sjunger sabbaten Psaltaren (Ps. xcii.). About Adam and the one-horned ox (the Persian gaiomarth), see Kohut, in "ZDMG" xxv. Om Adam och en horn oxe (det persiska gaiomarth), se Kohut, i "ZDMG" xxv. 78, n. 78, n. 6. 6.

On account of the Sabbath the sun retained its brightness for the day; but as darkness set in Adam was seized with fear, thinking of his sin. På grund av sabbaten solen behållit sin ljusstyrka för dagen, men när mörkret in i Adam greps av fruktan och tänkte på sin synd. Then the Lord taught him how to make fire by striking stones together. Och Herren lärde honom att göra upp eld genom att slå stenar tillsammans. Thenceforth the fire is greeted with a blessing at the close of each Sabbath day (Pesiḳ. R. xxiii.; Pirḳe R. El. xx.; similarly, Pes. 54a). Thenceforth branden hälsas med en välsignelse i slutet av varje sabbatsdagen (Pesiḳ. R. xxiii.. Pirke R. El xx. Likaså Pes 54a.).

When Adam heard the curse, "Thou shalt eat of the herbs of the earth," he staggered, saying: "O Lord, must I and my ass eat out of the same manger?" När Adam hörde förbannelse, "Du skall äta av örter på jorden, säger han vacklade och sade:" Herre, skall jag och min röv äta ur samma krubba? " Then the voice of God came reassuringly: "With the sweat of thy brow shalt thou eat bread!" Då Guds röst kom lugnande: "Med svett din panna skall du äta bröd!" There is comfort in work. Det finns tröst i arbetet. The angels taught Adam the work of agriculture, all the trades, and also how to work in iron (Book of Jubilees, iii. 12; Gen. R. xxiv.; Pes. 54a). Änglarna lärde Adam arbete jordbruk, alla yrken, och även hur man arbetar i järn (Jubileumsboken, III 12. Generator R. XXIV. Pes 54a.). The invention of writing was ascribed to Adam. Skrivkonsten tillskrevs Adam.

Adam in the Future World. Adam i den framtida världen.

On the day Adam covered his naked body for the first time, he beheld in clothing a mark of human dignity, and offered God a thanksgiving of incense (Book of Jubilees, iii. 22). Den dag Adam täckte hans nakna kropp för första gången, såg han i kläder ett tecken på mänsklig värdighet, och erbjöd Gud en tacksägelse av rökelse (Jubileumsboken, iii. 22). The garments made by God were not of skin, but of light (Gen. R. xx.), and robes of glory were made of the serpent's skin (Targ. Yer. Gen. iii. 21). Plaggen getts av Gud var inte av huden, men av ljus (generator R. xx.) Och klädnad ära gjordes av ormens huden (Targ. Yer. Generator iii. 21). Adam, "the first to enter Hades" (Sibylline Oracles, i. 81), was also the first to receive the promise ofresurrection (Gen. R. xxi. 7, after Ps. xvii. 15). Adam, "den första att skriva in Hades" (Sibylline oraklen, i. 81), var också först med att få den utlovade ofresurrection (generator R. XXI. 7, efter Ps. Xvii. 15). According to the Testament of Abraham, Adam sits at the gates, watching with tears the multitude of souls passing through the wide gate to meet their punishment, and with joy the few entering the narrow gate to receive their reward. Enligt testamentet av Abraham, sitter Adam vid porten och såg med tårar de många själar som passerar genom den breda porten för att möta sitt straff, och med glädje de få in den trånga porten för att få sin belöning. The Jewish view concerning Adam's sin is best expressed by Ammi (Shab. 55a, based upon Ezek. xviii. 20): "No man dies without a sin of his own. Accordingly, all the pious, being permitted to behold the Shekinah (glory of God) before their death, reproach Adam (as they pass him by at the gate) for having brought death upon them; to which he replies: 'I died with but one sin, but you have committed many: on account of these you have died; not on my account'" (Tan., Ḥuḳḳat, 16). Den judiska uppfattning om Adams synd är bäst uttrycks av Ammi (Shab. 55a, baserat på Hes XVIII 20..): "Ingen människa dör utan en synd som han själv Således är alla fromma, tillåts att skåda Shekinah (härlighet. Guds) innan sin död, med förebråelse Adam (som de passerar förbi vid gaten) för spritt död på dem, som han svarar: "Jag dog med bara en synd, men du har begått många: på grund av dessa du har dött, inte för min skull "(Tan., Ḥuḳḳat, 16).

To Adam are ascribed Ps. Till Adam tillskrivs Ps. v., xix., xxiv., and xcii. v., xix., XXIV. och xcii. (Midr. Teh. v. 3; Gen. R. xxii., end; Pesiḳ. R. xlvi.; see Bacher, "Ag. Pal. Amor." ii. 337 et seq.). (Midr. The v. 3. Generator R. xxii, slut. Pesiḳ R. xlvi.. Se Bacher, "Ag Pal Amor..." II 337 ff..). His body, made an object of worship by some semi-pagan Melchisedician sect, according to the Christian Book of Adam, was shown in Talmudic times at Hebron, in the cave of Machpelah (BB 58a, Gen. R. lviii.), while Christian tradition placed it in Golgotha near Jerusalem (Origen, tract 35 in Matt., and article Golgotha). Hans kropp, gjorde ett föremål för dyrkan av några semi-hedniska Melchisedician sekt, enligt den kristna bok Adam, visades i talmudiska gånger i Hebron, i grottan i Makpela (BB 58a, generator R. lviii.), Medan kristna traditionen placerade den i Golgata nära Jerusalem (Origenes, tarmkanalen 35 i Matt. och artikel Golgata). It is a beautiful and certainly an original idea of the rabbis that "Adam was created from the dust of the place where the sanctuary was to rise for the atonement of all human sin," so that sin should never be a permanent or inherent part of man's nature (Gen. R. xiv., Yer. Naz. vii. 56b). Det är en vacker och verkligen en originell idé av rabbinerna att "Adam skapades av stoft från den plats där helgedomen var att stiga till försoning för alla människors synd", så att synden bör aldrig vara en permanent eller naturlig del av människans natur (generator R. xiv., Yer. Naz. VII. 56b). The corresponding Christian legend of Golgotha was formed after the Jewish one. Motsvarande kristna legenden på Golgata bildades efter den judiska ett.

Bibliography: Bibliografi:
Ginzberg, Die Haggada bei den Kirchenvätern, in Monatsschrift, 1899; Kohut, in ZDMG xxv. Ginzberg, Die Haggada bei den Kirchenvätern i Monatsschrift, 1899; Kohut, i ZDMG XXV. 59-94; Grünbaum, Neue Beiträge zur Semitischen Sagenkunde, pp. 54,79; Dillman, Das Christliche Adambuch; Malan, Book of Adam and Eve, 1882; Bezold, Die Schatzhöhle, 1883, 1888; Siegfried, Philo von Alexandrien. 59-94, Grünbaum, Neue Beiträge zur Semitischen Sagenkunde, s. 54,79; Dillman, Das Christliche Adambuch, Malan, bok om Adam och Eva, 1882, Bezold, Die Schatzhöhle, 1883, 1888, Siegfried, Philo von Alexandrien. For further bibliographical references see Schürer, Geschichte, 3d ed. För ytterligare litteraturhänvisningar se Schürer, Geschichte, 3d ed. iii. iii. 288-289.K. 288-289.K.

-In Mohammedan Literature: -I muhammedanska Litteratur:

No mention is made of Adam in the early suras of the Koran. Nämns inte av Adam i början suror i Koranen. Though Mohammed speaks of the creation of man in general from a "clot of blood" or a "drop of water" (suras lxxv. 34, lxxvii. 20, xcvi. 1), it is only in the later Meccan suras that the original creation of man is connected with a particular individual. Även Mohammed talar om skapelsen av människan i allmänhet från en "klump av blod" eller en "droppe vatten" (suror lxxv. 34, lxxvii. 20, xcvi. 1), är det bara i den senare Mekka suror att den ursprungliga människans skapelse är kopplad till en bestämd person. But in these suras the theory is already developed that Satan's designs against man are consequent upon the expulsion of the former from paradise at the time of man's creation. Men i dessa suror teorin är redan utvecklade att Satans planer mot mannen är en följd av utvisningen av de tidigare från paradiset vid tidpunkten för människans skapelse. Geiger has incorrectly remarked ("Was Hat Mohammed aus dem Judenthume Aufgenommen?" p. 100) that this is not a Jewish idea (see Vita Adæ et Evæ, § 16). Geiger har felaktigt påpekat ("Var Hat Mohammed aus dem Judenthume Aufgenommen?" S. 100) att detta inte är en judisk idé (se Vita Adæ et Evæ, § 16). It belongs also to the cycle of the Christian-Syriac Midrash (see Budge, "The Book of the Bee," p. 21, trans.; Bezold, "Die Schatzhöhle," pp. 5, 6, trans.). Det tillhör också att cykeln av den kristna-syrianska Midrash (se Budge, "The Book of the Bee", s. 21, trans. Bezold, "Die Schatzhöhle," pp 5, 6, trans.). In the earliest account the name Adam does not occur; nor does Iblis vow vengeance upon a single individual, but rather upon the whole race of mankind: I de tidigaste konto namnet Adam inte förekomma, inte heller Iblis löfte hämnd på en enda individ, utan snarare det hela människosläktet:

Iblis, the Devil, Respited. Iblis, Djävulen, uppskov.

"When thy Lord said to the angels, 'Verily, I am about to create a mortal out of clay; and when I have fashioned him, and breathed into him of My spirit, then fall ye down before him adoring.' "När din Herre sade till änglarna," Sannerligen är jag på väg att skapa en dödlig av lera, och när jag har gammaldags honom och andats in i henne av Min ande, sedan falla ni ned för honom beundrande. " And the angels adored, all of them save Iblis, who was too big with pride, and was of the misbelievers. Said He, 'O Iblis! what prevents thee from adoring what I have created with My two hands? Art thou too big with pride? or art thou amongst the exalted?' Och änglarna avgudade, alla utom Iblis, som var för stor med stolthet, och var av misbelievers. Sa han, "O Iblis! Vad hindrar dig från beundrande vad jag har skapat med mina två händer? Är du för stor med stolthet? eller är du bland de upphöjda? " Said he, 'I am better than he; Thou hast created me from fire, and him Thou hast created from clay.' Sade han, "Jag är bättre än han, du har skapat mig av eld, och honom Du har skapat från lera." Said He, 'Then go forth therefrom; for verily thou art pelted, and verily upon thee is My curse unto the day of judgment.' Han sade, "Då gå ut därifrån, ty sannerligen du är bombarderade, och sannerligen på dig är min förbannelse till domens dag." Said he, 'My Lord! then respite me until the day when they are raised.' Sade han, "Min Herre! Sedan respit mig till den dag då de skall uppväckas." Said He, 'Then thou art amongst the respited until the day of the stated time.' Han sade, "Då du är bland the uppskov till den dag den angivna tiden." Said he, 'Then, by Thy might, I will surely seduce them all together, except Thy servants amongst them who are sincere!' Sade han, "Då, genom Din makt, kommer jag säkert förföra dem alla tillsammans, förutom dina tjänare bland dem som är uppriktiga! Said He, 'It is the truth, and the truth I speak; I will surely fill hell with thee and with those who follow thee amongst them all together'" (sura xxxviii. 70-85). Sa han, "Det är sanningen, och sanningen jag talar, jag kommer säkert att fylla helvetet med dig och med de som följer dig bland dem alla tillsammans" (Sura xxxviii 70-85.).

At a later period Mohammed develops the personal character of the first man and his direct relationship to God, whose vicegerent (khalifah, calif) he is to be on earth. Vid en senare period Mohammed utvecklar personliga karaktär den första mannen och hans direkta relation till Gud, vars vicegerent (Khalifah, Kalifornien) han skall på jorden. At the same time Satan is represented as being the one who drove Adam from paradise: Adam as Vicegerent of God. Samtidigt Satan är representerad som den som körde Adam från paradiset: Adam som ställföreträdare för Gud.

"And when thy Lord said unto the angels, 'I am about to place a vicegerent in the earth,' they said, 'Wilt Thou place therein one who will do evil therein and shed blood? We celebrate Thy praise and hallow Thee.' "Och när din Herre sade till änglarna," Jag är på väg att placera en vicegerent i jorden, sade de, "Vill du placera en som kommer att göra ont och utgjuta blod däri? Vi firar ditt lov och helga dig." Said [the Lord], 'I know what ye know not.' Said [Herren], "Jag vet vad ni vet inte." And He taught Adam the names, all of them; then He propounded them to the angels and said, 'Declare to Me the names of these, if ye are truthful.' Och han lärde Adam namn, alla av dem, sedan han uppställt dem för änglarna och sade: 'förklara för mig namnen på dessa, om ni talar sanning. " They said, 'Glory be to Thee! no knowledge is ours but what Thou Thyself hast taught us; verily, Thou art the knowing, the wise.' De sa: "Ära vare Dig ingen kunskap är vår, men vad du själv har undervisat oss,!. Sannerligen, Du är den Allvetande, den vise" Said the Lord, 'O Adam, declare to them their names'; and when he had declared to them their names He said, 'Did I not say to you, I know the secrets of the heavens and of the earth, and I know what ye show and what ye are hiding?' Sade Herren, "O Adam, förklara för dem deras namn", och när han hade förklarat för dem deras namn Han sa: "Har jag inte säga till dig, jag vet hemligheter i himmlarna och på jorden, och jag vet vad ni visar och vad ni gömmer sig? " And when He said to the angels, 'Adore Adam,' they adored him save only Iblis, who refused and was too proud, and became one of the misbelievers. Och när han sade till änglarna, "Adore Adam," De dyrkade honom bara spara Iblis, som vägrade och var för stolt, och blev en av de misbelievers.

"And He said, 'O Adam, dwell, thou and thy wife, in paradise, and eat therefrom amply as you wish; but do not draw near this tree or ye will be of the transgressors.' "Och Han sa," O Adam, bo, du och din hustru, i paradiset, och ät därav rikligt som du önskar. Men drar inte i närheten av detta träd eller ni kommer att vara de som överträder " And Satan made them backslide therefrom, and drove them out from what they were in, and He said, 'Go down, one of you the enemy of the other; and in the earth there are an abode and a provision for a time.' Och Satan gjorde dem återfalla därav, och fördrev dem från vad de var, och han sade: 'Gå ner, en av er fiende till andra. Och i jorden finns en bostad och en avsättning för en tid " And Adam caught certain words from his Lord, and He turned toward him; for He is the Compassionate One easily turned. He said, 'Go down therefrom altogether, and haply there may come from Me a guidance, and whoso follows My guidance no fear is theirs, nor shall they grieve'" (sura ii. 29-36). Och Adam fångade vissa ord från sin Herre, och Han vände sig mot honom, ty han är en medkännande enkelt vände Han sa: "Gå ner därifrån helt och hållet, och måhända kan det komma från mig en vägledning, och vemhelst följer Min vägledning ingen rädsla. är deras, inte heller skall de sörja "(sura ii. 29-36).

In sura vii. I Sura VII. 10 et seq. 10 ff. the same story is repeated, though with several additions. samma historia upprepas, fast med flera tillägg. In particular, Mohammed has now learned the manner in which Satan tempted Adam: I synnerhet har lärt Mohammed nu det sätt på vilket Satan frestade Adam:

Satan Beguiles Adam. Satan Beguiles Adam.

"But Satan whispered to them to display to them what was kept back from them of their shame, and he said, 'Your Lord has only forbidden you this tree lest ye should be twain angels or should become of the immortals'; and he swore to them both, 'Verily, I am unto you a sincere adviser'; and he beguiled them by deceit, and when they twain tasted of the tree their shame was shown them, and they began to stitch upon themselves the leaves of the garden. And their Lord called unto them, 'Did I not forbid you from that tree there, and say to you, Verily, Satan is to you an open foe?' "Men Satan viskade till dem för att visa för dem vad hölls tillbaka från dem deras skam, och han sade: 'Er Herre har bara förbjudit dig här trädet så att ni ska vara TWAIN änglar eller bör bli av odödliga", och han svor till dem båda, "Sannerligen, jag er en uppriktig rådgivare", och han bedrog dem genom svek, och när de tu smakade av trädet sin skam visades dem, och de började sy på sig bladen i trädgården. Och deras Herre kallade till dem: "Har jag inte förbjuda dig från att trädet där, och säga till er, Sannerligen, Satan till dig en öppen fiende?" They said, 'O our Lord, we have wronged ourselves-and if Thou dost not forgive us and have mercy on us, we shall surely be of those who are lost!' De sa, "O vår Herre, vi har kränkt oss själva och om du inte Dost förlåta oss och förbarma dig över oss, ska vi säkert vara av dem som är förlorade!" He said, 'Go ye down, one of you to the other a foe; but for you in the earth there are an abode and a provision for a season.' Han sa, "Gå ni ner, en av er till den andra en fiende. Men för dig i jorden finns en bostad och en avsättning för en säsong" He said, 'Therein shall ye live and therein shall ye die; from it shall ye be brought forth'" (sura vii. 19-24).In suras xvii. Han sade, 'däri skall ni leva och där skolen I dö; från det skolen föras fram'. "(. Sura VII 19-24) i Sura XVII. 63, xviii. 63, xviii. 48, references are also made to the refusal of Iblis to worship Adam. 48 är hänvisningar också vägran att Iblis att tillbe Adam. The latter was created from earth (iii. 51) or from clay (xxxii. 5). Den senare skapades från jorden (iii. 51) eller från lera (xxxii. 5). That Adam is the first of the prophets is only hinted at in the Koran. Att Adam är den första av profeterna är bara antyds i Koranen. In the passage (ii. 35) cited above, "And Adam caught certain words [kalimat] from his Lord," the reference may be to a supposed revelation to Adam. I passagen (ii. 35) ovan, "Och Adam fångade vissa ord [kalimat] från sin Herre," hänvisningen kan vara att en påstådd uppenbarelse till Adam. For this reason, in iii. Av denna anledning i iii. 30, Mohammed says, "Verily, God has chosen Adam, and Noah, and Abraham's people, and Imram's people [the Christians]"; making Adam the representative of the antediluvian period. 30, Mohammed säger: "Sannerligen, Gud har valt ut Adam och Noa och Abrahams folk, och Imrams folk [de kristna]", att göra Adam företrädare för ålderdomliga perioden.

Adam's Creation. Adams skapelse.

To these somewhat meager accounts later Arabic writers and commentators have added various details which find their parallel in the Jewish and Christian Midrash. Till dessa är otillräckligt konton senare arabiska författare och debattörer har lagt olika detaljer som finner sin motsvarighet i den judiska och kristna Midrash. Ḥamzah al-Ispahani expressly says that a Jewish rabbi in Bagdad, Zedekiah by name, told him, among other things, that Adam was created in the third hour of the sixth day, and Eve in the sixth hour; that they were made to dwell in Gan-Eden (), from which they were expelled after the ninth hour; that God sent an angel to them, who taught Adam how to sow and to perform all the other work connected with agriculture. Hamzah al-Ispahani säger uttryckligen att en judisk rabbin i Bagdad, Sidkia vid namn, berättade bland annat att Adam skapades i tredje timmen av sjätte dagen, och Eva i den sjätte timmen, att de var gjorda för att bo i Gan-Eden (), från vilken de fördrevs efter den nionde timmen, att Gud sände en ängel för dem, som lärde Adam hur man sår och att utföra alla andra arbeten i samband med jordbruket. The same angel instructed Eve how to perform all manner of household duties. Samma ängel gav Eva hur man utför alla typer av hushållet. The historians Tabari, Masudi, Al-Athir, etc., have evidently culled from similar sources. Historikerna Tabari, Masudi, Al-Athir mm har tydligen avlivats från liknande källor. They tell us that when God wished to form Adam He sent first Gabriel, then Michael, to fetch soil for that purpose. De berättar att när Gud ville bilda Adam Han skickade först Gabriel, sedan Michael, för att hämta jord för detta ändamål. The earth, however, refused to give the soil, and yielded only to the Angel of Death, who brought three kinds of soil, black, white, and red. Jorden, vägrade dock att ge marken, och gav endast till Angel of Death, som tog tre typer av jord, svart, vitt och rött. Adam's descendants, therefore, belong either to the white, the black, or the red race. Adams ättlingar därför tillhöra antingen den vita, svarta eller röda rasen.

The soul of Adam had been created thousands of years previously, and at first refused to enter the body of clay. Själen av Adam hade skapats tusentals år tidigare, och vägrade först att gå in i kroppen av lera. God forced it violently through Adam's nose, which caused him to sneeze. Gud tvingade det häftigt genom Adams näsa, som fick honom att nysa. As it descended into his mouth, he commenced to utter the praises of God. Eftersom det ner i munnen, började han att uttala Guds lov. He tried to rise; but the soul had not yet descended into his feet. Han försökte stiga, men själen hade ännu inte steg ner till hans fötter. When he did stand upright, he reached from earth up to the throne of God, and had to shade his eyes with his hand because of the brilliancy of God's throne. När han gjorde stå upprätt, nådde han från jorden upp till Guds tron, och var tvungen att skugga ögonen med handen på grund av den glans av Guds tron. His height was gradually diminished, partly as a punishment for his sin, and partly through grieving at the death of Abel. Hans höjd har successivt minskat, delvis som ett straff för sin synd, dels genom sörjande vid död Abel.

The Future Unveiled to Him. Framtiden avtäckte till honom.

Adam wished to see the generations which were to come from him. Adam ville att de generationer som skulle komma från honom. God drew them all from out of his back; they stood in two rows-one of the righteous, the other of the sinners. Gud drog dem alla från ur hans rygg, de stod i två rader, en av de rättfärdiga, den andra av de syndare. When God told Adam the span of life given to each, he was surprised to find that only a small number of years had been allotted to David, and made him a present of forty years; of which present, says the Mohammedan Midrash, a formal document was drawn up and signed. När Gud berättade för Adam livscykeln ges till varje, var han förvånad över att endast ett fåtal år hade tilldelats David, och gjorde honom en present av fyrtio år, varav närvarande, säger muhammedanska Midrash, en formell handlingen upprättats och undertecknats.

When Adam was driven from paradise, he first alighted on the island of Sarandib (Ceylon). När Adam drevs från paradiset, klev han först på ön Sarandib (Ceylon). Here his footprint (seventy ells long) is still to be seen, as is that of Abraham in Mecca. Här hans fotspår (sjuttio alnar lång) är fortfarande att se, vilket är fallet med Abraham i Mekka. From Ceylon Adam journeyed to the holy city in Arabia, where he built the Kaaba, having through fasting and silence gained the partial forgiveness of God. Från Ceylon Adam reste till den heliga staden i Arabien, där han byggde Kaba, har genom fasta och tystnad fick delvis förlåtelse av Gud.

Another legend connects the building of the Kaaba with Abraham. En annan legend ansluter byggandet av Kaba med Abraham. When the time came for Adam to die, he had forgotten the gift of forty years to David, and had to be reminded of it by the Angel of Death. När det var dags för Adam att dö, hade han glömt den gåva fyrtio år till David, och var tvungen att bli påmind om den av Angel of Death. He is said to have been buried in the "Cave of Treasures"-a Christian, rather than a Jewish, idea. Han sägs ha blivit begravda i "Cave of Treasures"-kristen, snarare än en judisk, idé. Several of these peculiar features are found again in the Pirḳe de-Rabbi Eliezer, a work that was compiled under Arabic influence (Zunz, "GV" 2d ed., pp. 289 et seq.). Flera av dessa särdrag finns igen i Pirke de-Rabbi Eliezer, ett arbete som utfördes under arabiskt inflytande (Zunz, "GV" 2d eden., S. 289 ff.).

J. Frederic McCurdy, Kaufmann Kohler, Richard Gottheil J. Frederic McCurdy, Kaufmann Kohler, Richard Gottheil
Jewish Encyclopedia, published between 1901-1906. Jewish Encyclopedia, publicerade mellan 1901-1906.

Bibliography: Bibliografi:
Koran, suras xxxviii. Koranen, suror xxxviii. 71-86. 71-86. ii. ii. 28-32, vii. 28-32, vii. 10-18, xv. 10-18, xv. 28-44, xvii. 28-44, XVII. 63-68, xviii. 63-68, xviii. 48, xx. 48, xx. 115, and the commentaries on these passages; Gottwaldt, HamzœIspahanensis Annalium Libri x. 115, och kommentarerna på dessa passager, Gottwaldt, HamzœIspahanensis Annalium Libri x. pp. 84 et seq.; Tabari, Annales, ii. s. 84 ff. Tabari, Annales, ii. 115 et seq.; Ibn al-Athir, Chronicon, ed. 115 ff. Ibn al-Athir, Chronicon, ed. Tornberg, i. Tornberg, i. 19 et seq.; Al-Nawawi, Biographical Dict. 19 och följande;. Al-Nawawi, biografiska Dict. of Illustrious Men, ed. av berömda män, ed. Wüstenfeld, pp. 123 et seq.; Yakut, Geographisches Wörterbuch, ed. Wüstenfeld, s. 123 ff. Yakut Geographisches Wörterbuch, ed. Wüstenfeld, vi. Wüstenfeld, VI. 255 (index). 255 (index). Compare Geiger, Was Hat Mohammed aus dem Judenthume Aufgenommen ? Jämför Geiger, Var Hat Mohammed aus Aufgenommen mark Judenthume? pp. 100 et seq.; Weil, Biblische Legenden der Muselmänner, pp. 12 et seq.; Grünbaum, Neue Beiträge zur Semitischen Sagenkunde, pp. 54 et seq., where a large number of rabbinical parallels will be found.G. s. 100 ff. Weil, Biblische Legenden der Muselmänner, s. 12 ff.. Grünbaum, Neue Beiträge zur Semitischen Sagenkunde, s. 54 ff, där ett stort antal rabbinska paralleller kommer att found.G.

-Critical View: -Kritiskt:

According to modern critics, the story of the creation of man is presented in two sources. Enligt moderna kritiker, är historien om skapelsen av människan presenteras i två källor. One of these forms the beginning of the document known as the Priestly Code (P), and the other is written by the so-called Jahvist (J). En av dessa former i början av dokument som kallas Priestly Code (P), och den andra är skriven av den så kallade Jahvist (J). The former makes the Creation to be the first of a series of stages in the development of the history of Israel and the theocracy, which is the great end of the divine government. Den förra gör skapelsen att vara den första i en rad steg i utvecklingen av Israels historia och teokrati, som är det stora slutet av den gudomliga regeringen. Each event is to man a gradation leading up to a final act of Providence. Varje händelse är att man en gradering som leder fram till en slutlig handling av Providence. This first stage fitly ends with the making of man in the image of God, which follows upon the creation of light, the sky, the earth, and the sea; of plants, and of animals of the water, the air, and the land. Denna första etapp avslutas fitly med framställning av människan i Guds avbild, som följer på bildandet av ljus, himlen, jorden och havet, av växter, och djur i vattnet, luften och marken . This narrative as found in the final form of the Hexateuch is interrupted in Gen. ii. Denna berättelse som finns i den slutliga form av Hexateuch avbryts i generator ii. 4 by the second narrator, and is not resumed till Gen. v. 1, where the second stage begins with the "generations [toledot] of Adam." 4 från den andra berättare, och är inte återupptas förrän Mos v. 1, där det andra steget börjar med "generationer [toledot] av Adam."

The second narrative (Gen. ii. 4-iv.) is the beginning of a history written much earlier than the priestly document. Den andra berättelsen (generator ii. 4-iv.) Är början på en historia skriven mycket tidigare än den prästerliga dokumentet. Its interest centers in Adam not as the first link in the chain of the history of Israel, but as the founder of the human race. Dess intresse centra i Adam inte som den första länken i kedjan av Israels historia, men som grundaren av den mänskliga rasen. The descriptions are naive and anthropomorphic, telling of man's home in Eden, his divinely given mate, his progress in knowledge, his sin, his banishment from paradise, and the fate of his children. Beskrivningarna är naiva och antropomorfa, berättar om människans hem i Eden, hans gudomligt givna kompis, hans framsteg i kunskap, sin synd, hans förvisning från paradiset, och som händer med hans barn.

Etymology of "Adam." Etymologi av "Adam".

The etymology of the word "Adam" is of importance. Etymologin av ordet "Adam" är av betydelse. The writer of Gen. ii. Författaren till generator ii. 7 gives his own explanation when he says: "God formed man of dust of the ground." 7 ger sin egen förklaring när han säger: "Gud danade människan av stoft från jorden." That is to say, the man was called "Man" or "Adam" because he was formed from the ground (adamah). Det vill säga, var mannen som kallas "man" eller "Adam" eftersom han bildades från marken (adamah). Compare Gen. iii. Jämför generator iii. 19. 19. This association of ideas is more than an explanation of the word: it is also suggestive of the primitive conception of human life. Denna sammanslutning av idéer är mer än en förklaring av ordet: det är också tyder på den primitiva syn på mänskligt liv. According to the oldest Semitic notions, all nature was instinct with life; so that men not only came from and returned to the earth, but actually partook of its substance. Enligt de äldsta semitiska föreställningar, var hela naturen instinkt med livet, så att män inte bara kom från och återvände till jorden, men egentligen spisade sitt innehåll. The same notion declares itself in the Latin homo and humanus, as compared with humus and the Greek χαμαί, in the German gam (in Bräutigam), and the English groom; also in the Greek έπιχθόνιος and similar expressions. Samma föreställning förklarar sig i den latinska homo och humanus, jämfört med humus och den grekiska χαμαί, i den tyska GAM (i Bräutigam), och den engelska brudgummen, även i den grekiska έπιχθόνιος och liknande uttryck. Modern critics are the less inclined to ridicule this as a mere barbaric fancy now that the doctrine of evolution has made them familiar with the unity of nature. Moderna kritiker är mindre benägna att förlöjliga detta som en ren barbariska fancy nu att läran om evolutionen har gjort dem bekanta med en enhetlig karaktär. This view of the word implies that it was originally not a proper name; for names of persons (for which fanciful etymologies are often given by the sacred writers) are not made up after such a fashion. Denna uppfattning av ordet innebär att det ursprungligen inte ett riktigt namn, till namnen på de personer (för vilka fantasifulla etymologier ofta ges av de heliga författarna) görs inte upp efter ett sådant sätt.

A closer examination of the narrative will show that the word is primarily used in a generic sense, and not as the name of an individual. En närmare granskning av berättelsen kommer att visa att ordet främst används i allmän bemärkelse, och inte som namnet på en individ. In Gen. i. I generator i. its use is wholly generic. användningen är helt generiska. In Gen. ii. I Gen II. and iii. och iii. the writer weaves together the generic and the personal senses of the word. författaren väver samman det generiska och det personliga sinnen av ordet. In all that pertains to the first man as the passive subject of creative and providential action the reference is exclusively generic. I allt som hänför sig till den första mannen som passiva föremål för kreativ och försynen åtgärder referensen uteslutande generisk. Indeed, it is doubtful whether "Adam" as a proper name is used at all before Gen. iv. I själva verket är det tveksamt om "Adam" som ett egennamn används alls innan Gen IV. 25 (J) and v. 3 (P). 25 (J) och v. 3 (P). Here the same usage is manifest: for in the two opening verses of chap. Här är samma användning är uppenbart: i de två inledande verserna i kap. v. the word is used generically. v. ordet används generiskt. It may also be observed that the writer in Gen. ii., iii. Det kan också noteras att författaren i generator ii., III. always says "the man" instead of "Adam," even when the personal reference is intended, except after a preposition, where, however, a vowel has probably been dropped from the text. säger alltid "mannen" istället för "Adam", även när personlig referens är avsett, utom efter en preposition, där har dock en vokal förmodligen tagits bort från texten. The explanation of the variation of usage apparently is that, as in the case of most of the early stories of Genesis, the material of popular tradition, which started with the forming of man out of the earth, was taken up and worked over for higher religious uses by thinkers of the prophetic school. Förklaringen till variationen av användning är tydligen att, som i fallet med de flesta av de tidiga berättelserna i Första Mosebok, materialet i populär tradition, som startade med bildandet av människan på jorden, togs upp och arbetat under för högre religiösa användningar av tänkare av den profetiska skolan. Adam is not referred to in the later Old Testament books, except in the genealogy of I Chron. Adam är inte nämns i senare Gamla Testamentet, utom i släktforskning av I Chron. JF McC. JF MCC.


Book of Adam Bok Adam

Jewish Viewpoint Information Judiska Viewpoint Information

The Talmud says nothing about the existence of a Book of Adam, and Zunz's widely accepted assertion to the contrary ("GV" 2d ed., p. 136) is erroneous, as appears upon an inspection of the passage in 'Ab. Talmud säger ingenting om att det finns en bok av Adam, och Zunz är allmänt accepterat påstående om motsatsen ("GV" 2d eden., S. 136) är felaktig, vilket framgår vid en inspektion av passagen i "Ab. Zarah, 5a, and Gen. R. xxiv. Zarah, 5a och generator R. xxiv. 2. 2. There can be no doubt, however, that there existed at an early date, perhaps even before the destruction of the Second Temple, a collection of legends of Adam and Eve which have been partially preserved, not in their original language, but somewhat changed. Det råder inget tvivel om att det fanns på ett tidigt stadium, helst redan innan förstörelsen av det Andra Templet, en samling av legender om Adam och Eva som har en delvis bevarad, inte på originalspråket, men något förändrats. It is possible to prove that the apocryphas, Apocalypsis Mosis- as Tischendorf, following a copyist's erroneous inscription, called the book-and Vita Adæ et Evæ, and to a certain degree even their Slavonic, Syriac, Ethiopic, and Arabic offshoots, are of identical Jewish origin. Det är möjligt att bevisa att apocryphas, Apocalypsis Mosis-som Tischendorf, efter en kopierare är felaktiga inskrift, kallad bok-och Vita Adæ et Evæ, och i viss mån även deras slaviska, syriska, etiopiska och arabiska utlöpare, är av identiska judiskt ursprung. According to these apocryphal works and to the Eastern and Western forms of the Apocalypsis, the Jewish portion of the Book of Adam must have read somewhat as follows (the parallels in apocryphal and rabbinical literature are placed in parentheses): Enligt dessa apokryfiska verk och till de östra och västra former av Apocalypsis, den judiska delen av boka av Adam måste ha läst något på följande sätt (paralleller i apokryfisk och rabbinska litteraturen placeras inom parentes):

Adam in the Garden of Eden. Adam i Edens lustgård.

Adam, the handiwork of the Lord (Ab. RN i., end), lived with Eve in the Garden of Eden, which was situated in the East (Book of Enoch, xxxii.; BB 84a). Adam, en skapelse av Herren (Ab. RN I., slut), bodde med Eva i Edens lustgård, som var belägen i östra (boka av Enoch, xxxii. BB 84a). Their food, which they also distributed to the lower animals (Gen. R. xix. 5), consisted of the fruit of the trees in the garden, the only nourishment then allowed to living beings (Sanh. 59b). Deras mat, som de också distribueras till de lägre djuren (generator R. xix. 5) bestod av frukten från träden i trädgården, då det enda näring tillåtas att levande varelser (Sanh. 59b). For their protection two angels were set apart (Ḥag. 16a), known (Ber. 60b) as or the partakers of the majesty () (kabod), called in Latin virtutes, from virtus, corresponding to kabod. För att skydda dessa två änglar avskilt (Ḥag. 16a), känd (Ber. 60b) som eller delaktiga av majestät () (kabod), kallas på latin virtutes, från Virtus, motsvarande kabod. But one day when the guarding angels had ascended to heaven to sing their hymn () to the Lord (Ḥul. 91b), Satan thought the time opportune to carry out his evil designs against Adam. Men en dag när bevakning änglarna hade farit upp till himlen för att sjunga sin hymn () till Herren (Ḥul. 91B), tänkte Satan tiden lämpligt att utföra sina onda planer mot Adam. Satan hated Adam, for he regarded him as the cause of his fall. Satan hatade Adam, ty han betraktade honom som orsaken till hans fall. After God had created man, He ordered all the angels to prostrate themselves before Adam, but Satan rebelled against God's command, despite the direct bidding of Michael "to worship the image of YHW" (), and answered proudly: "If God be angry against me, I will exalt my throne above the stars of God" (compare Isa. xiv. 13). När Gud hade skapat människan, beordrade han alla änglarna att buga sig inför Adam, men Satan gjorde uppror mot Guds befallning, trots direkt budgivning av Michael "att dyrka bilden av YHW" (), och svarade stolt: "Om Gud är arg mot mig, jag vill upphöja min tron ​​över Guds stjärnor "(jämför Isa. XIV. 13). Whereupon God "cast him out from heaven with all his host of rebellious angels" (Slavonic Book of Enoch, xxxi. 18, and Mek., Shirah, § 2). Varpå Gud "kasta ut honom från himlen med alla sina många upproriska änglar" (slaviska Enoks Bok, xxxi. 18, och Mek., Shirah, § 2). And Satan the Adversary (Suk. 52a) selected the serpent for his tool, as it was not only the most subtle of all animals, but also very similar to man, for it had been endowed with hands and legs like him (Gen. R. xix. 1). Och Satan anklagaren (Suk. 52a) valde ormen för hans verktyg, eftersom det var inte bara de mest subtila av alla djur, men också mycket lik mannen, för det hade varit begåvad med händer och ben som honom (Mos R . xix. 1). And Satan spoke to the serpent: "Be my instrument, and through thy mouth will I utter a word which shall enable thee to seduce man" (Pirḳe R. El. xiii.). Och Satan sade till ormen: "Var mitt instrument, och genom din mun kommer jag yttrar ett ord som skall göra det möjligt dig att förföra mannen" (Pirke R. El XIII..). After some pleading the serpent succeeded in persuading Eve to eat of the forbidden fruit of the tree of knowledge-a fig-tree (Gen. R. xv. 7)-which the serpent had shaken for her (Ab. RN i. 4, ed. Schechter). Efter några inlaga ormen lyckades övertala Eva att äta av den förbjudna frukten från kunskapens träd-ett fikonträd (generator R. xiv. 7)-som ormen hade skakat för henne (Ab. RN i. 4, ed. Schechter). But the serpent had infused lust into the fruit, and when Eve had eaten of it the sexual desire awoke in her (Slavonic Book of Baruch, xcvii.; Apoc. Abraham, xxiii., and Pirḳe R. El. xxi.), and at the same moment she became aware that she had been undone and "had lost the garment of righteousness in which she had been clothed" (Gen. R. xix. 6, Pirḳe R. El. xiv.). Men ormen hade infunderas lust till frukt, och när Eva hade ätit av den sexuella lusten vaknade i henne (slaviska bok Baruch, XCVII... Apoc Abraham, XXIII, och Pirke R. El XXI..), Och i samma ögonblick hon blev medveten om att hon hade varit ogjort och "hade förlorat rättfärdighetens klädsel som hon hade varit klädd" (generator R. xix. 6, Pirke R. El. xiv.). Adam, too, after he had eaten of the forbidden fruit, experienced a sense of loss and cried out: "What hast thou done? Thou hast removed me from the glory of the Lord" (Ab. RN i. 6, ed. Schechter). Adam, också efter att han hade ätit av den förbjudna frukten, upplevde en känsla av förlust och ropade: "Vad har du gjort Du har avlägsnat mig från Herrens härlighet?" (Ab. RN I. 6, ed Schechter. ).

The Divine Verdict. Den gudomliga domen.

Soon after they had sinned they heard the trumpet-blast (shofar) of Michael ("BH" ed. Jellinek, ii. 61) calling the angels: "Thus saith the Lord, 'Come with me into the Garden of Eden and hear the sentence which I will pass on Adam'" (Gen. R. xix. 8). Strax efter de hade syndat de hörde trumpetstöten (shofaren) av Michael ("BH" Ed Jellinek, ii 61..) Ringer änglarna: "Så säger Herren: 'Kom med mig in i Edens lustgård och höra mening som jag kommer att vidarebefordra Adam "(generator R. xix. 8). And the Lord then spoke to Adam, saying: "Where art thou hidden? Dost thou think I can not find thee? Can a house hide itself from its builder? [Targ. Yer. to Gen. iii. 9]. Because thou hast broken my commandment I will inflict seventy-two ailments upon thy body" (Mishnah Neg. i. 4). Och Herren talade sedan till Adam och sade:?? [... Targ Yer till generator iii 9]. "Var är du gömd Tror du jag kan inte hitta dig Kan ett hus gömma sig från sina byggare Eftersom du har brutit mitt bud jag kommer att vålla sjuttiotvå krämpor på din kropp "(Mishna Neg. i. 4). And to the woman He said: "Because thou didst not hearken to my commandment I shall multiply thy labor-pains, and vainly [ἐν ματαιοīς of the Greek, by a mistake in reading (habalim) for (ḥabalim) in the Hebrew] thou wilt then confess and cry: 'Lord, save me, and I will not turn any more to carnal sin.' Och till kvinnan sade han: "Eftersom du gjorde inte lyssna till mitt bud jag skall föröka din arbets-smärtor, och förgäves [ἐν ματαιοīς från de grekiska, genom ett misstag i behandlingen (habalim) för (ḥabalim) på hebreiska] du vissnesjuka sedan bekänna och gråta: "Herre, rädda mig, och jag kommer inte att slå längre till köttslig synd." But thy desire shall be again to thy husband" (a midrashic explanation of Gen. iii. 16, based on the hermeneutic rule of semikot-explanation by context-and to be found word for word in Gen. R. xx. 7). Men din önskan skall åter till din man "(en Midrashic förklaring av generator iii. 16, baserat på den hermeneutiska regeln om semikot-förklaring av sammanhang och att finna ord för ord i generator R. xx. 7). Nor did the serpent escape punishment, for it lost its hands and legs (Gen. R. xx. 5), and a spirit of enmity was established between it and man unto the day of judgment; according to Targ. Inte heller straff ormen fly, för det förlorade sin händer och ben, och en anda av fiendskap bildades mellan det och människan till domens dag (generator R. xx 5.) "Enligt Targ. Yer. Yer. Gen. iii. Gen III. 15, "until the time of Messiah" (see Soṭah, 49b). 15, "ända till tiden för Messias" (se Soṭah, 49b).

Adam Exiled from the Garden of Eden. Adam förvisad från Edens lustgård.

However, the heaviest punishment for Adam was his expulsion from the Garden of Eden. Men var den tyngsta straffet för Adam hans utvisning från Edens lustgård. All his supplications, as well as those of the angels, to mitigate the sentence only induced God to promise him, saying: "If after having left the Garden of Eden thou wilt guard against evil until thou diest" ["be prepared to die" is not correct, being based on the confusion of the Hebrew (wilt die) with the Aramaic (prepared)], "I will raise thee at the time of resurrection" (an old haggadic Targum to Gen. iii. 17, 22, which is also found in Targ. Yer. i. and Gen. R. xx. 10; compare the benediction meḥayye ha-metim (He raises the dead), in Apost. Const. vii. chap. xxxiv). Alla hans böner, liksom de av änglarna, för att mildra påföljden endast framkallade Gud att lova honom och sade: "Om efter att ha lämnat Edens lustgård vakt du skall mot ont tills du dör" ["vara beredd att dö" är inte korrekt, bygger på den förvirring av det hebreiska (vissnesjuka dö) med arameiska (beredd)], "Jag kommer att ta upp dig vid tidpunkten för uppståndelsen" (en gammal haggadic Targum till generator iii. 17, 22, som finns även i Targ Yer i. och generator R. xx 10..... jämföra välsignelsen meḥayye ha-metim (Han väcker de döda), i Apost Const VII kap xxxiv)... In the future world God will be among men (Tan., Num. 145, ed. Buber), and the Evil Spirit will be no more (Gen. R. xlviii. 11). I framtiden värld Gud kommer att vara bland män (Tan., Num. 145, ed. Buber), och den onde anden skall inte finnas mer (generator R. xlviii. 11).

The sentence of God was carried into effect. Meningen var Guds genomfördes i kraft. Banished from the garden, which was henceforward surrounded by a sea of ice (Book of Enoch, Hebrew version; "BH" iv. 132), Adam and Eve settled in the neighborhood of Eden in the East (Gen. R. xxi. 9). Förvisad från trädgården, vilken hädanefter var omgiven av ett hav av is (boka av Enoch, hebreiska versionen. "BH" iv 132), fast Adam och Eva i närheten av Eden i öst (generator R. xxi 9. ). They were no sooner out of their blissful abode than a paralyzing terror befell them. De var knappt ur sina lyckligt boning än en förlamande skräck drabbade dem. Unaccustomed to the earthly life and unfamiliar with the changes of the day and of the weather-in paradise an eternal light had surrounded them (Gen. R. xi. 2)-they were terrified when the darkness of night began to fall upon the earth ('Ab. Zarah, 8a), and the intercession of God's word () was necessary to explainto them the new order of things. Ovana vid det jordiska livet och obekanta med de förändringar av dagen och av vädret-i paradiset ett evigt ljus hade omringat dem (generator R. xi. 2)-de var livrädda när nattens mörker började falla på jorden ('Ab. Zarah, 8a), och förbön av Guds ord () var nödvändig för att explainto dem den nya tingens ordning. From this moment the sufferings of life began; for Adam and Eve were afraid to partake of earthly food, and fasted for the first seven days after their expulsion from paradise, as is prescribed in Talmudic law before an imminent famine (Mishnah Ta'anit, i. 6). Från denna stund lidanden liv började, för Adam och Eva var rädda för att ta del av jordiska mat, och fastade för de första sju dagarna efter deras utvisning från paradiset, som är föreskrivet i Talmudisk lag före en överhängande hungersnöd (Mishna Ta'anit, i. 6).

Repentance of Adam. Omvändelse av Adam.

Humiliated and weakened by hunger and suffering, Adam became conscious of the gravity of his sin, for which he was now prepared to atone ('Er. 18b, Gen. R. xxii. 13). Förödmjukade och försvagade av hunger och lidande, blev Adam medveten om allvaret i sin synd, för vilken han nu var beredd att gottgöra ('Er. 18b, generator R. xxii. 13). He, therefore, like Moses, Elijah, and Abraham (Apoc. Abraham, 12), fasted for forty days, during which he stood up to his neck in the waters of the river Gihon (), the name of which is etymologically connected by the writer with the roots "to stoop" and "to pray aloud" (Pirḳe R. El. xx.). Han är därför som Mose, Elia och Abraham (Apoc. Abraham, 12), fastade i fyrtio dagar, under vilka han stod upp till halsen i vattnet i floden Gihon (), vars namn är etymologiskt ansluten med författaren med rötterna "böja" och "att be högt" (Pirke R. El. xx.). According to the Vita Adæ et Evæ, Adam stood in the Jordan-a version which may be ascribed to the Christian copyists, who, for obvious reasons, wished to represent Adam as having had his baptism in the Jordan, forgetting that since Eve, as they themselves stated, bathed in the Tigris, Adam would have selected another of the rivers of paradise for that purpose. Enligt Vita Adæ et Evæ stod Adam i Jordanien-en version som kan tillskrivas den kristna avskrivare, som av uppenbara skäl, ville representera Adam som har haft sitt dop i Jordan, glömmer att sedan Eva, som de själva uppgav, badande i Tigris, skulle Adam har valt en annan av de floder av paradiset för detta ändamål.

The days of repentance having passed, the twins Cain and Abel were born to Adam and Eve (Gen. R. xxii. 2). De dagar av ånger ha passerat, tvillingarna Kain och Abel föddes åt Adam och Eva (generator R. XXII. 2). And soon Cain rose, ran away, and brought a reed to his mother (; compare Gen. R. xxii. 8): "Cain killed his brother with a reed ()"; for, according to the unanimous opinion of the Haggadah, the children of Adam and Eve were born fully developed (Gen. R. xxii. 2). Och snart Kain, sprang iväg, och förde ett rör till sin mor (; jämför generator R. xxii 8.): "Kain dödade sin bror med en vass ()", ty enligt den enhälliga uppfattning Haggadah, barn Adam och Eva föddes fullt utvecklad (generator R. XXII. 2). Eve saw in a dream that Cain had assassinated his brother, and Abel was found slain with a stone (Gen. R. xxii. 8; Book of Jubilees, iv. 31); but the earth refused to receive his blood (Giṭ. 57b). Eva såg i en dröm att Kain hade dödat sin bror, och Abel hittades dräpt med en sten (generator R. xxii 8. Jubileumsboken, iv 31.), Men jorden vägrat att ta emot hans blod (Giṭ. 57b ). As a compensation for the murdered Abel, God promised Adam a son who should "make known everything that thou doest." Som en kompensation för den mördade Abel, lovade Gud Adam en son som skulle "ge uttryck för allt som du gör."

Illness and Death of Adam. Sjukdom och död Adam.

Adam, at the age of nine hundred and thirty years, became very ill; for God had cursed him with seventy-two ailments. Adam, vid en ålder av nio hundra trettio år, blev mycket sjuk, ty Gud hade förbannat honom med sjuttiotvå krämpor. He sent his son Seth, with Eve, to the Garden of Eden for the oil of healing, to restore him to health (Pirḳe R. El. xxxv). Han sände sin son Seth, med Eva, att Edens lustgård för oljan att läka, att återställa hans hälsa (Pirke R. El. Xxxv). On his way to paradise Seth was attacked by a wild animal. På väg till paradiset Seth blev attackerad av ett vilt djur. Upon Eve's demanding how an animal could dare to attack an image of God, the animal replied that she herself, through her sin, had forfeited the right to rule over the animal kingdom (Pesiḳ. v. 44b, ed. Buber, and Sanh. 106b). När Evas krävande hur ett djur skulle våga attackera en bild av Gud, svarade djur som hon själv, genom hennes synd, hade förverkat sin rätt att styra över djurriket (Pesiḳ. v. 44b, ed. Buber, och Sanh. 106b). Not until Seth exclaimed: "Wait until the day of judgment !" Inte förrän Seth utbrast: "Vänta tills domens dag" or, "Stop! If not, thou wilt be brought to judgment before God" (both readings based on ) did the animal let him go. eller "Stop! Om inte, kan du skall bringas till dom inför Gud" (båda behandlingarna bygger på) gjorde djuret låta honom gå. However, the mission of Seth was in vain, for the angel Michael, to whom God had given the control over the human body-for he it was who had gathered the dust for Adam's creation (Midr. Konen, in "BH" ii. 27), told him that his father's life was at an end, and his soul would depart from him within the course of a week. Men var uppdraget att Seth förgäves, för ängeln Michael, som Gud hade gett kontroll över den mänskliga kroppen för han att det var som hade samlats damm för Adams skapelse (Midr. Konen i "BH" ii. 27), sa till honom att hans fars liv var slut, och hans själ skulle avvika från honom inom loppet av en vecka.

Funeral of Adam. Begravning av Adam.

Three days after the death of Adam (Gen. R. vii), which took place, as in the case of Moses and Aaron, in the presence of many angels and even in the presence of the Lord, his soul was handed over by God to Michael, who assigned it an abode in the third heaven (Ḥag. 12b) until the day of resurrection. Tre dagar efter Adams död (generator R. vii), som ägde rum, som i fallet Moses och Aron, i närvaro av många änglar och även i närvaro av Herren, var hans själ överlämnades av Gud till Michael, som det tilldelats en bostad i den tredje himlen (Ḥag. 12b) fram till dagen för uppståndelsen. The body was interred with exceptional honors; the four archangels, Michael, Gabriel, Uriel, and Raphael (in the exact order of enumeration given by the Haggadah; see Kohut, "Angelologie," p. 25), buried it in the neighborhood of paradise, the precise spot being (Pirḳe R. El. xii. and xx.) Hebron near Jerusalem; for the site of the altar in the Temple, whence the dust of Adam was taken, is the gate to paradise. Kroppen begravdes med exceptionella ära, de fyra ärkeänglarna, Michael, Gabriel, Uriel och Rafael (i den exakta ordning av uppräkningen av Haggadah, se Kohut, "Angelologie" s. 25), begravt den i närheten av paradis, den exakta platsen är (Pirke R. El XII och XX...) Hebron nära Jerusalem, är platsen för altaret i templet, varifrån dammet av Adam togs, porten till paradiset. A few days after the interment of Adam by the virtutes, Eve felt that her end was approaching. Några dagar efter det begravning av Adam av virtutes, kände Eva att hon slut närmade sig. She called her children together and ordered them to write down the names of the first two human beings on two slabs of clay and stone, for she had learned from Michael that God had decided to bring a flood and a destructive fire over the earth and that only these slabs would escape destruction (Josephus, "Ant." i. 2, § 3). Hon kallade sina barn tillsammans och beordrade dem att skriva ner namnen på de två första människorna på två plattor av lera och sten, för hon hade lärt sig av Michael att Gud hade beslutat att en översvämning och en destruktiv eld över jorden och att endast dessa plattor skulle undgå förstörelse (Josephus, "myran." i. 2, § 3). Eve passed away after a lapse of six days-that is, after the mourning week of Adam-as the (shib'ah) may consist, according to Talmudic law, of six days only and a few moments of the seventh day (M. Ḳ. 19b). Eve gick bort efter en förflutit sex dagar, det är, efter sorg vecka Adam-som (shib'ah) kan bestå, enligt talmudisk lag, sex dagar bara och några ögonblick av den sjunde dagen (M. k. 19b). Eve was buried by the angels at the side of Adam, and the angels instructed Seth not to mourn more than six days, and to rest and rejoice on the seventh day, for on that same day God and the angels would receive in gladness the soul which is lifted above all earthly matter (Sanh. 65b), and, moreover, rest upon the seventh day was to be the symbol of the resurrection in future ages (Sanh. 97a). Eva begravdes av änglarna på sidan av Adam, och änglarna instruerade Seth att inte sörja mer än sex dagar, och att vila och glädja den sjunde dagen, för samma dag Gud och änglarna skulle få i glädje själen som lyfts över alla jordiska materia (Sanh. 65b), och dessutom var vila på den sjunde dagen vara en symbol för uppståndelsen i framtiden åldrar (Sanh. 97a).

The reconstruction of the Jewish Book of Adam here attempted may be hypothetical in some points, for neither the Apoc. Ombyggnaden av judisk bok av Adam försök här kan vara hypotetisk i vissa punkter, för varken Apoc. Mosis nor the Vita can be considered to represent a true copy of the original. Mosis eller Vita kan anses representera en bestyrkt kopia av originalet. But it makes clear that these two apocryphas are based on the Hebrew or Aramaic Book of Adam and that the latter belongs to the midrashic literature, as many of its allusions can only be explained by the Midrash. Men det gör klart att dessa två apocryphas bygger på hebreiska eller arameiska bok om Adam och att den senare tillhör Midrashic litteraturen kan så många av sina anspelningar bara förklaras med Midrash. The legends of Adam with which rabbinical literature abounds seem to point to the same source. Legenden om Adam som rabbinska litteraturen vimlar verkar peka mot samma källa. Thus the statement in Abot de-Rabbi Nathan (i. 6, ed. Shechter) that Eve always addressed Adam as "lord" is apparently not intelligible, until compared with the Vita and the Slavonic Book of Adam, both of which contain similar statements, which, therefore, must have existed in the original, from which they both drew independently of each other. Således står uttalandet i Abot de-Rabbi Nathan (I. 6, red. Shechter) att Eva alltid upp Adam som "herre" är uppenbarligen inte tydlig, förrän jämfört med Vita och slaviska Book av Adam, som båda innehåller liknande uttalanden , som därför har måste funnits i den ursprungliga, från vilken de båda drog oberoende av varandra. With regard to the alleged Christian elements and reminiscences of the New Testament in the Apoc. Vad gäller den påstådda kristna element och reminiscenser av Nya testamentet i Apoc. Mosis and Vita they will be sufficiently characterized by the following examples: Apoc. Mosis och Vita de kommer att vara tillräckligt kännetecknas av följande exempel: Apoc. Mosis, iii., "Child of Wrath," is based on a haggadic etymology of the name Cain, and has nothing to do with Eph. Mosis, iii. ", Vredens barn" bygger på en haggadic etymologi namnet Kain, och har ingenting att göra med Ef. ii. ii. 3; and Apoc. 3, och Apoc. Mosis, xix., "Lust is the beginning of all sin," is thoroughly Jewish (see above), and need not therefore have been taken from such a source as James, i. Mosis, xix. "Lust är början på all synd," är fullständigt judisk (se ovan), och behöver därför inte ha tagits från en källa som James, i. 15. 15. This, moreover, is the case with all the other alleged Christian passages in the Apoc. Det är för övrigt är fallet med alla andra påstådda kristna passager i Apoc. Mosis, which would prove nothing, even if they were of Christian origin; for it can not be surprising to find Christian allusions in the language of a book so widely read among Christians as the Apocrypha. Mosis, som skulle visa någonting, även om de var av kristet ursprung, för det kan inte vara förvånande att hitta kristna anspelningar på språket i en bok så lästa bland de kristna som Apokryferna. Even passages where one would expect that a Christian editor or compiler would interject Christological notions are quite free from them; all of which tends to show that neither the Apoc. Även passager där man kan förvänta sig att en kristen redaktör eller utgivare skulle invända kristologiska föreställningar är ganska fri från dem, som alla tenderar att visa att varken Apoc. Mosis nor the Vita was in any way tampered with by Christian writers. Mosis eller Vita var på något sätt manipulerats av kristna författare.

Louis Ginzberg Louis Ginzberg
Jewish Encyclopedia, published between 1901-1906. Jewish Encyclopedia, publicerade mellan 1901-1906.

Bibliography: Bibliografi:
Schürer, Gesch. Schürer, Gesch. 3d ed., iii., 288 et seq.; Fuchs, in Die Apokryphen und Pseudepigraphen des Alten Testaments (trans. and ed. by E. Kautzsch), ii. . 3d ed, III, 288 ff.. Fuchs, i Die Apokryphen und Pseudepigraphen des Alten testamentet (översättning och ED av E. Kautzsch.) Ii. 506-529; Ginzberg, Die Haggada bei den Kirchenvätern, in Monatsschrift, 1899, pp. 63 et seq. 506-529; Ginzberg, Die Haggada bei den Kirchenvätern i Monatsschrift, 1899, s. 63 ff. The most important editions of the Books of Adam are: Apoc. Den viktigaste utgåvorna av böcker om Adam är: Apoc. Mosis, in Apocalypses Apocryphœ, ed. Mosis i Apocalypses Apocryphœ, ed. Tischendorf, 1866; Vita Adœ et Evœ, ed. Tischendorf, 1866; Vita Adœ et Evœ, ed. H. Meyer, in Abhandlungen der Bayrischen Akademie der Wissenschaften; Philosophisch-Philologische Klasse, xiv. H. Meyer, i Abhandlungen der Bayrischen Akademie der Wissenschaften, Philosophisch-Philologische Klasse, xiv. (1878); the Old Slavonic Book of Adam; Jagic, in Denkschriften der Wiener Akademie der Wissenschaften, Philosophisch-Historische Klasse (1893), i. (1878), Gamla slaviska bok om Adam, Jagic i Denkschriften der Wiener Akademie der Wissenschaften, Philosophisch-Historische Klasse (1893), i. et seq., xlii.; Malan, Book of Adam and Eve, translated from the Ethiopic, London, 1882.LG ff, xlii.. Malan, bok om Adam och Eva, översatt från den etiopiska, London, 1882.LG


Also, see: Se även:
Original Sin Original Sin
Eden, Eve Eden, Eva

This subject presentation in the original English language Denna fråga presenteras i den ursprungliga engelska språket


Send an e-mail question or comment to us: E-mailSkicka ett e-mail eller kommentar till oss: E-post

The main BELIEVE web-page (and the index to subjects) is at De viktigaste TROR web-sida (och indexet till personer) är