Adam

Enligt bibeln var Adam den första manen. Hans känt, som hjälpmedlet ”bemannar” i hebré, härledas antagligen från hebrén uttrycker för ”jord.”, De första tre kapitlen av uppkomst förbinder att guden skapade Adam från dammar av, andats liv in i honom och förlagt honom i trädgården av Eden, var han bodde med hans fru, helgdagsafton, till dem åt förbjuden frukt från treen av kunskap av godan och ondskan. Det bibliska kontot är liknande till egyptiska och Mesopotamian konton, som den första manen gjordes från lera, infused med liv av gudomligt vara och förlades i i ett paradis av fröjd.

Adam

Adam som är röd, en Babylonian, uttrycker, släktnamnet för man och att ha samma som är menande i hebrén och de assyriska språken. Den var det kända fallen fört den första manen, vars skapelse, nedgången, och följande historia och det av hans ättlingar specificeras i första bokar av Moses (generator-1:27 - ch. 5). ”Avbildar guden skapade manen [Heb., Adam] i hans eget, i avbilda av guden skapade honom honom; male och kvinnligt skapat honom de.”, Adam var absolut den första manen som guden skapade. Han bildades ut ur damma av av jorden (och hence hans känt), och guden andades in i detta nostrils andedräkten av liv och gav honom herravälde över alla lägre varelser (generator-1:26; 2:7).

TRO Klosterbroder Information Källa web-site

Vårt lista av 1.000 som klosterbrodern betvingar

E-post

Han förlades, efter hans skapelse i trädgården av Eden, att odla den och att tycka om dess frukter under detta ett förbud: ”Av treen av kunskapen av bra och ond thoushalt att inte äta av den; för i dagen som mest eatest därav thoushalt för thouen dör säkert.”, Som antecknas först, agerar av Adam var hans ge sig namnger till fäna av sätta in, och fåglarna av lufta, som guden kom med till honom för denna, avslutar. Därefter orsakade lorden en djup sömn till nedgången på honom, och stunder i ett medvetslöst statligt tog ett av hans stöd och stängde sig upp hans kött igen; och av detta stöd gjorde han en kvinna, som han framlade till honom, då han vaknade. Adam mottog henne, som hans fru, och sagt, ”detta är nu ben av min ben, och kött av min kött: hon kallas Kvinna, därför att hon togs ut ur man.”, Han kallade henne helgdagsaftonen, därför att hon var fostra allra som bor.

Framkallas av tempteren i form av en orm för att äta förbjuden frukt, helgdagsafton övertalade Adam, och han åt också. Bemanna således avverkningen, och kommit med på självt och hans eftervärld alla ledsna följder av hans transgression. Det berättar- av nedgången begriper i den det stora löftet av en Deliverer (generator-3:15), meddelandet ”för det första evangeliet” att bemanna. De drevs ut från Eden, och på öst av den trädgårds- guden förlade en flamma, som vände varje långt, för att förhindra tar fram till treen av liv (generator 3). Hur long de var i paradis, är materien av bara conjecture.

, efter kort deras expulsionhelgdagsafton kom med framåt henne firsten-born, och kallade honom Cain. Även om vi har namnger av endast tre av Adams sons, viz., Cain, Abel och Seth yet, det är tydligt att han hade flera sons och döttrar (generator-5:4). Han dog åldriga 930 år. Adams och helgdagsaftonen var föregångarna av den hela människaracen. Bevisar av omväxlande sorter är överflödande, i att bevisa enheten av människaracen. Utredningarna av vetenskap, vilde av historiskt bevisar alldeles, bly- till avslutningen som guden ”hath som göras av ett blod alla nationer av manar för som bor på alla, vänder mot av jorden” (agerar 17:26. Rums-ROM-minne. 5:12 - 12; 1 Cor. 15:22 - 49).

(Easton illustrerad ordbok)

Adam

Hebrén uttrycker transliterated ”Adam” finnas omkring 560 tider i OTEN. I den överväldigande majoriteten av fall det hjälpmedel ”man” eller ”mankind.”, Detta är riktigt av något av hänvisar till på början av uppkomst (i skapelsen och de Eden berättelserna), och många forskare rymmer att upp till generator-4:25 alla händelser av ”Adam” bör förstås för att se till ”manen” eller ”manen.”, Men det finns inte något tvivel att författare orsakar på använde uttrycka, som det riktiga känt av den första manen och det är med detta bruk att vi angå. Det finnas utanför uppkomst i 1 Chr. 1:1 och eventuellt i andra passager liksom Deut. 32:8 (var ”sonsna av manar” kan förstås som ”sonsna av Adam”), och i någon viktig NT passerar.

Adam i OT-undervisning

Det menande av dessa passager grälas. Forskarehänseende för någon OT dem som den primitiva mythen som ger tidig sort, bemannar de sådan svaren ifrågasätter, som ”varför gör ormar som brist lägger benen på ryggen?”, eller ”varför gör manar dör?”, Andra ser dem som så är mythological, men, som att uttrycka sanningar av permanent giltighet som angå med man beskärning och konstitution eller, som andra, rymmer, med ”en uppåtriktad nedgång.”, Denna sistnämnd beskådar ser manen som ursprungligen inte mer än en av djuren. På detta arrangera honom kunde inte mer synda, än något annat djur kunde. Det var därmed ett viktigt kliver framåtriktat då manen blev medveten av något som han gjorde som orätt. Men det är högt tvivelaktigtt huruvida författare hade i åtanke några sådan idéer. Klart tänkte han av Adam och helgdagsafton, som de första föräldrarna av människan race, och han är träffande oss att av gud ämna att de in i vem han hade andats ”andedräkten av liv” bör bo i gemenskap med honom. Men den Adam och helgdagsaftonavverkningen från deras original- lycksaliga statligt som ett resultat av deras första syndar. Och det syndar har fortsätta följder för den hela människaracen. I mer sistnämnd tider har storleken av nedgången ibland betonats, genom att intyga den Adam, begåvades ursprungligen med underbara övernaturliga gåvor som är borttappada, då han sinned (i herrn. 49:16 Adam hedras ”ovanför varje uppehälle som är i skapelsen”; cf. den medeltida spänningen på Adams övernaturliga nådar). Men denna är spekulation.

Skapelseberättelserna berättar oss att åtminstone manen förbinds till vila av skapelsen (han göras ”av dammar av från det slipat,” generator-2:7; för fät och fågelCf.en vs. 19) och det förbinds han också till guden (han är ”i avbilda av guden,” generator-1:27; cf. 2:7). Han har ”herravälde” över den lägre skapelsen (generator-1:26, 28), och denna symboliseras av hans namnge av de andra varelserna. Nedgångpassagen talar av allvar av hans syndar, och av dess permanent verkställer. Detta är inte ett ämne som det finns till frekventerar hänvisar till i OTEN, men den underligger allt. Det är en grundpresupposition som manen är en sinner, och denna markerar av litteraturen av hebréerna från andra litteraturer av forntid. Solidariteten av Adam med hans ättlingar är i bakgrundsalltigenom OT-handstilarna, som är tanken, att det finns en anslutning between, syndar och död. Allt vad problem som detta poserar för moderna expositors, kan det finnas inte något tvivel om faktumet att OTEN tar ett allvarligt beskådar av syndar eller det syndar ses som del av man natur.

Adam i Intertestamental och NT-tanke

I NTEN nämns Adam i Lukes släktforskning (den Luke 3:38), och i ett liknande hänvisa till i Jude, var Enoch är ”sjunde från Adam” (Jude 14). Behöv lite att sägas om dessa passager. De enkelt omnämnande det känt av Adam som lokaliserar honom i hans genealogiskt, förlägger. Det finns antydd hänvisar till kanske till Adam men utan omnämnande av hans känt (Matt. 19:4 - 6; Markera 10:6 - 8). Därefter finns det tre viktiga passager med den teologiska importen (1 Tim. 2:13 - 14; ROM-minne. 5:12 - 21; 1 Cor. 15:22 45).

I 1 Tim. 2:13 - 14 som underordnaden förlägger av kvinna argumenteras från två fakta: (1) Adam skapades först, och bedrogs helgdagsaftonen (för 2), fast Adam inte var. Denna passage antar att uppkomstberättelserna berättar oss något av permanent signifikans om alla manar och kvinnor.

Romans 5 belastar anslutningen av mankind på stort med Adam. Det var igenom att en man, som syndar kom in i världen, och följden av hans syndar var död. Detta händde long, för lagen gavs, så död kan inte sättas besegrar till lag-avbrott. Och även om folket inte syndade på samma sätt som Adam, fångades de i följderna av syndar: ”död som härskas från Adam till Moses” (ROM-minne. 5:12 - 14). Detta kommer med Paul till tanken att Adam var ”en typ” av Kristus, och han går på till en tåld jämförelse av vilken Adam gjorde med vilken Kristus gjorde. Det finns likhetar, främst däri båda som olikt ageras, så att vad varje gjorde, har incalculable följder för de som han heads. Men skillnaderna är viktigare. Adams syndar kommen med död och fördömelse till alla; den gjorde folk sinners. Då lag kom in, ökade det endast inkräkta. Den visade syndar upp för vad det var. Avslutaresultatet är katastrofen. Vid kontrast kom med Kristus liv och frigivning; sådan uttrycker, som ”den fria gåvan,” ”nåd,” och ”motivering” betonar signifikansen av Kristus död. Avslutaresultatet välsignar. Paul avslutar, genom att kontrastera regeringstiden av, syndar i död med regeringstiden av nåd ”till och med righteousness till evigt liv till och med den Jesus Kristus vår Lord.”,

I Pauls storartade behandling av uppståndelsen läste vi: ”Som i Adam som alla dör, så också i Kristus, göras alla vid liv” (1 Cor. 15:22). Tanken är inte olik det i ROM-minne. 5. Adam var huvudet av racen och den kom med döden till alla i den; Kristus är huvudet av den nya mänskligheten och det kom med livet till alla inom den. Några har argumenterat, att det två bruket av ”alla” måste se till den samma totalityen, den hela människaracen. Det finns inget ifrågasätter, men det detta är det menande i respekt till Adam. Argumentet kör att på motsvarande sätt Kristusalla lönelyfter från graven, fast några lyfts endast för fördömelse. Emellertid ”gjort vid liv” verkar för att betyda mer än ”lyftta för att vända mot dom.”, Den är antagligen bäst att förstå ”gjort vid liv” för att se till evigt liv, så att ”alla” ska medlet ”allt som är i Kristus.”, Allt ska dessa göras vid liv, precis som alla som är i den Adam matrisen.

En lite mer sistnämnda Paul skriver, ”den första manen som Adam blev en bosatt being';, den sist Adamen blev en life-giving ande” (I-coren. 15:45). Adam blev ”uppehälle som ett är”, då guden andades liv in i honom (generator-2:7). Läkarundersökningliv var alla liv Adam hade, och alla som han kunde efterlämna till hans eftervärld. Men ”gav jumbon Adam” liv i den mest fulla avkänningen, evigt liv. Igen finns det tanken som Kristus avbryter den onda Adamen gjorde ut. Men betoningen är inte negationen. Den är på livKristus ger sig.

Det scriptural bruket av Adam, belastar därefter solidariteten av människaracen, en solidaritet syndar in. Det påminner oss att människaracen hade en början och att all dess historia från mycket första markeras by synda. Men ”har jumbon Adam” förändrat allt det. Han har bytt ut syndar med righteousness och död med liv.

L Morris

(Elwell evangelikal ordbok)

Bibliografi
C.K. Barrett, från första Adam som varar; K. Barth, Kristus och Adam; B.S. Childs, IDB, I, 42-44; W.D. Davies, Paul och Rabbinic judendom; J. Jeremias, TDNT, I, 141-43; A. Richardson, en inledning till teologin av NTEN; H. Seebass, NIDNTT, 1, 84-88; A.J.M. Weddeburn, IBD, I, 14-16.

Adam

Ad'am en typ.

Aposteln Paul talar av Adam som ”figurera av honom som skulle komma.”, På detta konto kallas vår Lord ibland understödja Adam. Detta typiska förhållande beskrivas i ROM-minne. 5:14 - 19.

(Easton illustrerad ordbok)

Den sist Adamen

I I-Cor. 15:45 Paul ser till den Jesus Kristus som ”den sist Adamen” (hoeschatos Adam) i kontrast till ”den första manen Adam” (hoprotosanthropos Adam). I denna antithetic paralelism finns det en kontinuitet av mänsklighet, men understödjapersonen, som föreställer den nya mänskligheten så, överträffar långt det första det honom beskrivas som personen som blev en aktiv ”life-giving ande” (pneumazoopoioun), var den original- Adamen (generator-2:7) blev endast ”naturligt uppehälle som ett är” (psychen zosan). Kontrasten göras hög av Pauls pekade antithetic utformar och att ställa in Adam som över mot Kristus in mig coren. 15:46 - 49:

Första Adam 46: ”naturliga” (psychikon) 47: ”dammar av den första manen” (hoprotosanthropos) ”från jorden, av” (ekges, choikos) 48: ”som var manen av, damma av, var så de som var av dammar av” (hoioshochoikos, choikoien för toioutoikaihoi) 49: damma av”, ”som vi har uthärdat avbilda av manen av (kathos ephoresamen touchoikou för eikona tio),

Understödja Adam 46: ”negro spiritual” (pneumatikon) 47: ”understödjamanen” (hodeuterosanthropos) ”från himmel” (före dettaouranouen) 48: ”som är manen av himmel, är så de som är av himmel” (hoioshoepouranios, epouranioien för toioutoikaihoi) 49: ”uthärdar vi också avbilda av manen av himmel” (phoresomen för eikonatouen för kai tio epouraniouen),

Den samma kontrasten gjordes också tidigare i I-Cor. 15:21 - 22 och anknutit med död och uppståndelse:

Första Adam 21: ”sedan vid en man kom död” (thanatos för antropouen för epeidegardi) 22: ”För som i Adam all dö” (hospergaren till den Adam pantesapothneskousinen)

Understödja Adam 21: ”så också av en man kommit har uppståndelsen av de döda” (nekron för anastasisen för kaidianthropouen) 22na: ”så också i Kristus göras alla vid liv” (houtoskaien till den Christo panteszoopoiethesontaien)

Kontrasten uttrycks igen i ROM-minne. 5:14 - 19, var Paul beskriver, den första Adamen som följer: disobedience inkräktar, bedömning, fördömelsen, död, många = allt. Men den Jesus Kristus som understödja Adam beskrivas i efter antithetic benämner: obedience nåd, fri gåva, motivering, frigivning, righteousness, liv, många/allt. De kraftiga verkställer av Kristus, som understödja Adam summeds upp i ett av Pauls favorit- uttryck, ”, hur mycket mer” (pollomallon, 5:15, 17, och 8, 10), som gör explicit de Christological implikationerna av ”, hur mycket mer” i Jesuss egna kungörelse (Matt. 6:30; 7:11). Dessa idéer kan också finnas i John 5:21 - 29; ROM-minne. 1:3 - 5; 6:5 - 11; II Cor. 5:1 - 4, 17; Phil. 2:5 - 11.

R-G Gruenler
Elwell evangelikal ordbok

Bibliografi
C.K. Barrett, från Adam som varar; O. Cullmann, Christologyen av NTEN; R. Scroggs, den sist Adamen; W.D. Davis, Paul och Rabbinic judendom.

Adam

Den första manen och fadern av människan race.

ETYMOLOGY OCH BRUK AV UTTRYCKER

Det finns inte lite en divergens av åsikten bland judiska forskare, när de försök att förklara den etymological betydelsen av den hebréiska adamen (som sammanlagt probabilityen användes ursprungligen som en allmänning ganska, än ett riktigt namnger) och så långt ingen teori verkar att vara fullständigt tillfredsställande. En orsakar av osäkerhet i materien är faktumet som rota adam som att betyda ”manen” eller ”mankind” inte är till alla judiskt spontar vanligt, fast naturligtvis det känt adopteras av dem i översättningar av den gammala testamentet. Som ett infött benämna med den ovannämnda betydelsen, uppstår den endast i Phoenician och Sabean och antagligen också i assyrier. I uppkomst2:7 verkar det känt för att förbindas med uttrycka ha-adamah (”det slipat”), i vilken fall som värdera av benämna skulle, var att föreställa den så earthborn manen (rationemateriæ), mycket samma som i latin, var uttryckahomoen är förment att vara besläktad med mylla. Det är ett allmänt igenkänt faktum att etymologiesna som är föreslagna i berättelserna, som sminket Första mosebok är ofta avvika och inte alltid philologically att korrigera och fast teorin (som grundas på uppkomst2:7) som förbinder, adam med adamah har försvarats av några forskare, överges den i dagsläget allmänt. Andra förklarar benämna som betyda ”för att vara röda”, en avkänning, som rota uthärdar i olika passager av den gammala testamentet (e.g. uppkomst25:50), som också i arabiska och Ethiopic. I denna hypotes skulle verkar det känt ursprungligen för att ha applicerats till en distinctively röd eller rödlätt race. I denna anslutning Gesenius (ordboken, s.v., P. 25) anmärker det på fornminnena av Egypten som människan figurerar att föreställa egyptier visas constantly i rött, är stunder de som står för andra races, svart, eller av någon annan färga. Något som är motsvarande till denna förklaring, avslöjs i den assyriska uttrycksçalmât qaqqadien, dvs. ”betecknar de black-headed”, som är ofta van vid, manar i allmänhet. (Cf. Delitsch, Assyr. Handwörterbuch, Leipzig, 1896, P. 25.) Sammanslutningen för några författare denna förklaring med den föregående, och tilldelar till uttrycka adam den tvåfaldiga betydelsen av ”röd jord”, tillfoga således till aningen av man materiella beskärning en konnotation av färga av det slipat från vilket han bildades. En tredje teori, som verkar för att vara segra i dagsläget (Cf. razzior, den gammala testamentet i det ljust av de historiska rekorden och legenderna av Assyrien och Babylonia, 1903, Pp. 78, 79), förklarar rota adam som att betyda ”som ska göras”, ”till jordbruksprodukter” och att förbinda den med den assyriska adamuen, det menande av, vilken är antagligen ”att bygga”, ”till tankeskapelsen”, whence skulle adam betyder ”manen” endera i passivumavkänningen, som gjort, producerat som skapas eller i aktivavkänningen, som en producent.

I den gammala testamentet används uttrycka både som en allmänning och ett egennamn, och i den tidigare acceptationen har den olika betydelser. Således i uppkomst2:5, används den för att betyda en människa, en man eller en kvinna; sällan, som i uppkomst2:22, betyder den manen som motsatt till kvinnan och, slutligen, den ibland stativ för mankind kollektivt, som i uppkomst1:26. Bruket av benämna, som ett riktigt såväl som en allmänningnoun, är till både källorna som designeras i kritiskt, cirklar vanligt som P och J. Således i det första berättar- av skapelsen (P) som uttrycka används med hänsyn till produktionen av mankind i båda, könsbestämmer, men i uppkomst5:14, som hör hemma till den samma källan, tas den också som ett riktigt namnger. I likt sätt som understödjakontot av skapelsen (J) talar av ”manen” (ha-adam), men (uppkomst4:25) det samma dokumentet, använder sedermera uttrycka som ett riktigt namnger utan artikeln.

ADAM I DEN GAMMALA TESTAMENTET

Praktiskt alla gammal information om testament som angår Adam och början av människaracen, innehålls i öppningskapitlen av uppkomst. I vilken mån bör dessa kapitel vara ansedda, som historiskt är strängt ett mycket omtvistat ifrågasätter, diskussionen av som inte kommer inom räckvidden av den närvarande artikeln. Uppmärksamhet emellertid, måste kallas till faktumet att berättelsen av skapelsen berättas två gånger, viz. i det första kapitlet och i understödja och att stunden där är en verklig överenskommelse mellan de två kontona där är, ändå, en betydlig divergens som hänseenden inställningen av det berättar- och specificerar. Den har varit det beställnings- av författare som var obenägna att känna igen närvaroen av oberoende källor, eller dokument i Pentateuchen som förklarar faktumet av detta tvåfaldiga berättar- vid ordstävet, att den sakrala författare och att ha uppsättningen i det första kapitlet det på varandra följande arrangerar gradvis framåt systematiskt av skapelsen, retur till det samma ämnet i understödjakapitlet för att tillfoga någon mer ytterligare sakkunnig specificerar med hänseende till beskärningen av manen. Det måste beviljas, emellertid, att mycket få forskare av den närvarande dagen, även bland katoliker, tillfredsställs med denna förklaring, och det bland kritiker av varje skolar där är en stark preponderance av åsikten till verkställa att vi är här i närvaro av ett fenomen vanligt nog i orientaliska historiska sammansättningar, viz. kombinationen eller juxtapositionen av två eller mer vildedokument mer eller mindre nära svetsat tillsammans av historiographeren, som bland Semitesen är i grunden en kompilator. (Se Guidi, L'historiographie chezles Sémites i Revuebibliquen, Oktober, 1906.), Resonerar på vilka detta beskådar baseras, såväl som argumenten av de, som motsätter den, kan finnas i Sakkunnig Inledning till studien av den gammala testamentet, liter för Dr. Gigots. I. Suffice den till omnämnande här, som en liknande upprepning av de berättade främsta händelserna är den tydligt urskiljbara alltigenom som, alla historiskt portionr av Pentateuchen, och även av det mer sistnämnd bokar, liksom Samuel och konungar, och, som slutsatsen som dras från detta konstant fenomen, bekräftas inte endast av skillnaden av, utformar, och Viewpointkännetecken av dubblettberättelserna, men också vid divergenserna och antinomiesna som de ställer ut allmänt. Var det, som den kan, det ska är relevant till ämna av den närvarande artikeln att undersöka de huvudsakliga särdragen av den tvåfaldiga skapelsen som är berättar- med sakkunnig, hänvisar till till beskärningen av manen.

I det första kontot (Ch. jag ii, 4a) Elohim föreställs som att skapa olika kategorier av beings på på varandra följande dagar. Således produceras grönsakkungariket på den tredje dagen, och och att ha uppsättningen skapar multiplicerar sunen och moonen i himlavalet av himmel på fourthen, gud på den femte dagen den bosatt saker av bevattna och fåglarna av lufta, som mottar en special välsignelse, med befalla till förhöjning och. På den sjätte dagen skapar Elohim, första, alla bosatt varelser och fän av jorden; därefter i uttrycker av det sakrala berättar-,

han sade: Låt oss göra manen till vårt att avbilda och likheten: och låt honom har herravälde över fiskarna av havet och fåglarna av lufta, och fäna, och helhetsjorden och varje krypa varelse den moveth på jorden. Och guden skapade manen till hans eget avbildar: till avbilda av guden skapade han honom: male och kvinnligt skapade han dem.

Därefter följer välsignelsen som medföljs av befalla till förhöjning och, fyller jorden, och slutligen tilldelas grönsakkungariket till dem för mat. Ansett självständigt, hyr rum detta konto av skapelsen skulle tjänstledighetarna för tvivel om huruvida uttrycka adam, ”manen” som här används, förstods av författare som att designera en individ eller arten. Skulle bestämda indikeringar verkar för att gynna sistnämnden, e.g. numrerar sammanhanget, sedan skapelserna som föregående antecknas, ser utan tvekan till produktionen inte av en individ eller av en para, men av vast av individer som gäller till den olika arten, och samma i fall att av manstyrka innebäras vidare från uttryckt, ”male, och kvinnligt skapade han dem.”, Emellertid kompletterar har råd med another passagen (uppkomst5:15), som hör hemma till den samma källan som denna första berättar- och i delrepetitioner det, informationen som innehålls i sistnämnden och, ett nyckel- till dess tolkning. I denna passage, som innehåller jumbon, hänvisa till av det so-called priestly dokumentet till Adam, oss läser den gud

skapat dem som är male och som är kvinnliga. och kallat deras kända adam, i dagen, då de skapades.

Och författare fortsätter:

Och Adam bodde hundra och trettio år och avlade en son till hans eget avbildar och likheten och kallade hans kända Seth. Och dagarna av Adam, efter han avlade Seth, var åtta hundra år och honom avlade sons och döttrar. Och hela tiden kom den bodde Adam till nio hundra och trettio år, och han dog.

Här tydligen identifieras adamen eller manen av den berättar- skapelsen med en särskild individ, och därför bildar det pluralt som kan orsakar annars tvivel ska förstås med hänsyn till första parar av människor.

I uppkomst ii, 4b-25 har vi vad är som synes ett nytt och oberoende berättar- av skapelsen, inte en bara förstärkning av kontot som redan ar givet. Författare sannerligen, utan att verka som antar något som antecknas föregående, går tillbaka till tiden, då det fanns, yet inget regna, inget växt eller fä av sätta in; och bildas stunden som jorden är stilla ett kargt livlöst förloradt, man, från damma av av Yahweh, som animerar honom, genom att andas in i hans nostrils andedräkten av liv. Indirekt, se UPPKOMST, SKAPELSEN, MAN, hur långt dessa benämner ska tolkas formligen eller bildligt, och huruvida skapelsen av den första manen var riktar eller. Således förlägger skapelsen av manen, i stället för upptagande av jumbon, som den gör i det stigande fjäll av det första kontot, förläggas för skapelsen av växterna och djuren, och dessa föreställs som efter att ha producerats därpå för att tillfredsställa man behov. Manen bemyndigas inte för att dominera helhetsjorden, som i det första berättar-, utan är fastställd att ta omsorg av trädgården av Eden med tillåtelse att äta av dess frukt, undantar det av treen av kunskapen av godan och ondskan och bildandet av kvinnan, som en helpmeet för man föreställs som ett sladdbarn på delen av Yahweh i erkännande av man oförmåga att finna passande companionship i den djuriska skapelsen. I det föregående kontot efter varje framstegsvän har klivit ”guden, såga, att den var bra”, men Yahweh märker här, liksom, att den inte är bra för att man ska vara ensam, och honom intäkter för att leverera bristen, genom att dana kvinnahelgdagsaftonen från stödet av manstunderna som han är i en djup sömn. Enligt det samma berättar- bor de i lik ett barn harmlöshet, tills helgdagsaftonen frestas av ormen, och de båda deltar av förbjuden frukt. De blir därmed medvetna av syndar, åsamka sig displeasuren av Yahweh, och, lest de bör äta av treen av liv och bli odödliga, drivas ut de från trädgården av Eden. Fortsättningsvis är deras lott att vara en av smärtar och strapats, och manen fördömas till den toilsome uppgiften av att segra hans sustenance från en smutsa som på hans konto har förbannats med barrenness. Det samma dokumentet ger oss som några specificerar förbindelse med våra första föräldrar efter nedgången, viz.: födelsen av Cain och Abel brodermordet och födelsen av Seth. Det annat berättar-, som verkar för att veta ingenting av Cain eller Abel, omnämnanden Seth (Chap. v, 3) som, om han var det första fött, och tillfogar det under de åtta hundra åren efter födelsen av Seth Adam begatsons och döttrar.

Notwithstanding skillnaderna och diskrepanserna som är märkbara i de två kontona av beskärningen av, mankind, berättelserna, är ändå i verklig överenskommelse och i aktningen av majoriteten av forskare dem, lättast är förklarat och försonat, om ansett som att föreställa två varierande traditioner bland hebréerna -- traditioner, som i olikt bildar, och inställningen förkroppsligade de historiska fakta för den selfsame centralen, samman med en presentation mer eller mindre symbolical av bestämda moraliska och religiösa sanningar. Således i båda konton är manen klart distingerad från och den gjorda anhörigen på, gud skaparen; yet han förbinds direkt med honom till och med det idérikt agerar, till de förmedla beingsna för uteslutandet allra, eller demigods liksom finnas i de olika hedniska mythologiesna. Att mandet okända som alla andra varelser deltar av perfektionen av guden, göras uppenbart i det första berättar-, honom skapas däri i avbilda av guden, som motsvarar till i det annat kontot, de lika viktiga figurerar av manhäleri hans liv från andedräkten av Yahweh. Att manen har å ena sidan något i allmänning med djuren, antyds i det ett fallet i hans skapelse på den samma dagen och i annat av hans försök, fast ineffectual, att finna bland dem ett passande följe. Han är lorden och kröna av skapelsen, som uttrycks klart i det första kontot, var skapelsen av manen är klimaxen av gud på varandra följande arbeten, och var hans supremacy påstås tydligt, bara samma är antytt inget mindre klart i den berättar- understödja. Sådan sannerligen vara kan signifikansen av att förlägga man skapelse för som av djuren och växterna, men, emellertid, som kan vara, skapas gynnar djuren och växterna för hans nytto- och tydligt. Kvinnan introduceras som sekundärt, och underordnat antyder att bemanna, though identiskt med honom i natur och bildandet av en singelkvinna för en singelman doktrinen av monogami. Dessutom var manen den skapade oskyldigen och godan; synda kom till honom utifrån, och det följdes snabbt av en sträng bestraffning som påverkar inte endast det skyldigt, parar, bara deras ättlingar och andra beings som väl. (Cf. Bennett i Hastings, Dict. av bibeln ämnar s.v.) som de två kontona, därför är praktiskt på ett med hänseende till didaktiskt, och illustrationen, och det är utan tvekan till detta särdrag att vi bör fästa deras högsta signifikans. Det är knappt nödvändigt att anmärka i bortgång, som loftinessen av den dogmatiska och etiska för sanningar uppsättningen här förlägger framåt det bibliska berättar- omätbart ovanför den överdådiga skapelseberättelseströmmen bland de pagan nationerna av forntid, though några av dessa, bestämt babylonianen, uthärdar mer, eller mindre slå likhet till den bildar in. I det ljust av denna dogmatiska och moraliska utmärkthet specificerar blir ifrågasätta av det strikt historiska teckenet av det berättar-, som hänseenden ramen och, av förhållandevis obetydlig betydelse, när speciellt vi återkallar att i historia som tänkt ut av de andra bibliska författarna, såväl som vid judiska författare allmänt, presentationen och ordningen av fakta -- och sannerligen deras hela roll -- habitually göras underordnaden till exigenciesna av en didaktisk preoccupation.

Som hälsningar extrahjälp-bibliskt källor, som kastar lätt på den berättar- gammala testamentet, är det välkänt att det hebréiska kontot av skapelsen finner en parallell i den Babylonian traditionen som avslöjt av de kilskrift- handstilarna. Det är det okända räckvidden av den närvarande artikeln som diskuterar förbindelsen av historiskt beroende som medges allmänt för att finnas mellan de två cosmogoniesna. Suffice det till något att säga med hänseende till beskärningen av manen, det, även om fragmentet av ”skapelseepos”, som är förment att innehålla det, inte har funnits, där är ändå bra oberoende jordning för att anta att det hörde hemma ursprungligen till traditionen som förkroppsligades i poemen, och att det måste ha upptagit en förlägga i sistnämnden precis efter kontot som ges av produktionen av växterna och djuren, som i det första kapitlet av uppkomst. Bland resonerar för detta antagande är:

de gudomliga förmaningarna som tilltalas till manar efter deras skapelse, in mot avsluta av poemen;

kontot av Berosus, som omnämnanden skapelsen av manen vid en av gudarna, som blandat med lera blod, som flödade från det avskilda huvudet av Tiamat; ettJudiskt (eller pre-Judiskt) konto som översätts av Razzia från en tvåspråkig persontext, och i, vilken Marduk sägs för att ha gjort mankind, med samarbetet av gudinnan Aruru.

(Cf. encyklopedi Biblica, konst. ”Skapelse”, också Davis, uppkomst och judisk tradition, pp. 36-47.) Som hänseenden har skapelsen av helgdagsaftonen, ingen parallell så långt upptäckts bland de fragmentariska rekorden av den Babylonian skapelseberättelsen. Att kontot, som det står i uppkomst, inte ska tas formligen som beskriva av historiskt faktum, var åsikten av Origen, av Cajetan, och den underhålls nu av sådan forskare som Hoberg (matrisuppkomst, Freiburg, 1899, P. 36) och von Hummelauer (Comm. i Genesim sqq för Pp. 149.). Dessa och andra författare ser i detta berättar- rekordet av en vision som är symbolical av framtiden och som är motsvarande till den som förunnas till Abraham (uppkomst15:12sqq.) och till St. Peter i Joppe (agerar 10:10sqq.). (Se Gigot, special inledning till studien av den gammala testamentet, liter. Mig P. 165, sqq.)

Hänvisar till till Adam, som en individ i den mer sistnämnda gammala testamentet bokar är mycket få, och de tillfogar ingenting till informationen som innehålls i uppkomst. Således de kända stativen utan kommentar på huvudet av släktforskning på början av I Paralipomenon; det nämns jämväl i Tobias, viii, 8; Osee vi, 7; Ecclus., xxxv, 24, Etc. den hebréiska adamen uppstår i olikt andra passager, men i avkänningen av manen eller mankind. Omnämnandet av Adam i Zacharias, xiii, 5, enligt den Douay versionen och Vulgaten, är tack vare en mistranslation av original.

ADAM I DEN NYA TESTAMENTET

I den nya testamentet hänvisar till till Adam, som en historisk personage uppstår endast i några passager. Således i det tredje kapitlet av evangeliet för St. Lukes spåras släktforskningen av frälsaren tillbaka till ”Adam som var av gud”. Denna förlängning av den jordiska härstamningen av den Jesus det okända Abraham, som bildar startpunkten i St. Matthew, är utan tvekan tack vare det mer universella ande- och sympatikännetecken av vår tredje Evangelist, som skriver inte så mycket från Viewpointet av judisk prophecy och förväntan som för anvisningen av Gentilerekryna till kristendomen. En annan omnämnande av den historiska fadern av racen finnas i episteln av Jude (verse 14), var en quotation sätts in från det apocryphal bokar av Enoch, som som ganska är konstig till något att säga, tillskrivas till antediluvianpatriarken av det känt, ”sjunde från Adam.”, Men det viktigast hänvisar till till Adam finnas i epistlarna av St. Paul. Således i 1 Timothy 2:11 - 14, aposteln, når de har lagt, besegrar bestämt praktiskt härskar att se till uppförandet av kvinnor, som bestämt hälsningar offentlig dyrkan och inculcating av arbetsuppgiften av subordination till annan könsbestämmer, gör bruk av ett argument väga av som vilar mer på den logiska metodströmmen på tiden, än på dess inneboende värdera, som uppskattat av det modernt vara besvärad:

För Adam bildades först; därefter helgdagsafton. Och Adam förfördes inte; men kvinnan som förfördes, var i transgressionen.

Ett liknande fodrar av argument är den förfölde in I-coren., xi, 8, 9. Viktigare är den teologiska doktrinen som formuleras av St. Paul i episteln till romansna, v, 12-21 och in I-Cor., xv, 22-45. I mer sistnämnda passageJesus kallas kontrasterar Kristus av analogi och den nya eller ”sist Adamen.”, Detta förstås i avkänningen, som, som den original- Adamen var mankinden för huvudet allra, fadern allra enligt kött, den Jesus Kristus var så också den utgj橬一j chefen och huvudet av den andliga familjen av det utvalt, och potentiellt allra mankind, sedan alla är inbjudna att delta av hans räddning. Således är den första Adamen en typ av understödja, men stunden gamlan överför till hans avkomma en legat av död, sistnämnden, blir tvärtom den vivifying principen av återställd righteousness. Kristus är ”den sist Adamen” inasmuch, som ”det inte finns några andra fallen föra manar för känd under himmel, whereby vi måste sparas” (agerar 4:12); ingen annan chef eller fader av racen ska förväntas. Både första och understödja Adam upptar placera av huvudet med hänseende till mänsklighet, men, eftersom första till och med hans disobedience vitiated, liksom, in självt stirpsna av den hela racen, och lämnat till hans eftervärld ett arv av död, syndar, och misär, annan till och med hans obediencemeriter för alla de som blir hans medlemmar per nytt liv av heligheten och en evig belöning. Det kan sägas att kontrasten som formuleras thus uttrycker en grundlärosats av den kristna religionen och förkroppsligar i en nutshell den hela doktrinen av ekonomin av räddning. Det är huvud på dessa och passerar av den liknande importen (e.g. den Matthew 18:11) som baseras grunddoktrinen att våra första föräldrar lyfttes av skaparen till ett statligt av övernaturlig righteousness, återställandet av som var anmärka av incarnationen. Det behöver knappt att sägas att faktumet av denna höjd inte kunde så klart innebäras från det gammala testamentkontot som självständigt togs.

ADAM I JUDISK OCH KRISTEN TRADITION

Det är ett välkänt faktum, som, delvis från en lust att tillfredsställa from kuriositet, genom att tillfoga, specificerar till de för magra bibliska kontona, och delvis med etisk avsikt, växte det upp i mer sistnämnd judiskt, såväl som i tidig sortkristen- och muslimtradition som ett frodigt kantjusterar av legendarisk lore runt om, namnger allra de viktiga personagesna av den gammala testamentet. Det var därför endast naturligt att berättelsen av Adam och helgdagsaftonen bör motta special uppmärksamhet och i hög grad framkallas av detta processaa av smyckningen. Dessa tillägg, några av som är överdådiga och puerile, är huvudsakligen imaginära, eller på bäst baserat på en fanciful överenskommelse av någon förolämpning specificerar av det sakrala berättar-. Needless till något att säga, att de inte förkroppsligar någon verklig historisk information och deras högsta nytto- är att ha råd med ett exempel av den fromma populära godtrogenheten av tiderna, såväl som av förolämpningen värdera för att fästas till de so-called judiska traditionerna, när de åkallas som ett argument i kritisk diskussion. Många rabbinical legender som angår våra första föräldrar, finnas i Talmuden, och många andra innehölls i det apocryphal bokar av borttappada Adam nu, men av vilka extrakt har kommit, besegra till oss i andra arbeten av ett liknande tecken (se MANEN). Det viktigast av dessa legender, som det inte är räckvidden av den närvarande artikeln som ska reproduceras, kan finnas i den judiska encyklopedien, I, konst. ”Adam”, och som hänseenden de kristna legenderna, i smed och Wace, ordbok av den kristna biografin, s.v.

Information om publikation som är skriftlig vid James F. Driscoll. Den katolska encyklopedien, volym I. publicerade 1907. New York: Robert Appleton Företag. Nihil Obstat, mars 1, 1907. Remy Lafort, S.T.D., censurerar. Imprimatur. +John huvudsakliga Farley, ärkebiskop av New York

Bibliografi

PALIS i VIG., Dict. de la Bibel, s.v.; BENNETT och ADENEY i HAST., Dict. av bibeln s.v. För ny testament hänvisar till, ser kommentarer; för gammal testament GIGOT, special inledning till studien av den gammala testamentet, I, iv; VON HUMMELAUER, Comm. i uppkomst.

Adam

- Bibliska data:

Hebrén och det bibliskt namnger för man och också för föregångare av människaracen. I kontot av skapelsen som gavs i man för generator I., koms med in i att vara på slutet av den sjätte idérika dagen, ”gjort i avbilda av guden,” och investerat med herravälde över vila av den levande världen. Manen var thus skapad, male och kvinnlig, laddat för att fylla på jorden med hans egna sort och för att underkuva den till hans egna bruk. I Gen.ii. ges ett mer särskilt konto av man skapelse. Platsen är i Babylonia, nära confluencen av de Euphrates och Tigris floderna, i landet av Eden. Efter smutsa hade varit förberedd vid bildade manen för fuktighet ”guden av damma av av det slipat och hade andats in i hans nostrils andedräkten av liv; och manen blev en bosatt soul” (generator ii. 7). Han förlades därefter i en trädgård som planterades för honom i Eden, ”för att bruka och ansa den.”, Allra växte det i trädgården som han till5Ats för att äta fritt, undantar ”frukten av treen av kunskapen av godan och ondskan.”, Bemanna därefter gjort bekanten allra de lägre djuren som lärer deras kvaliteter, och ge dem namnger. Men bland dessa grundar han inget färdigt följe. Hence guden, vid uttryckligt idérikt agerar, gjort för honom en kompis, genom att ta ett stöd från hans sida och att konstruera det in i en kvinna.

Förbannelse av Disobedience.

I generator iii. ges det första kapitlet i den moraliska historien av mankind. Kvinnan frestades av ormen, som berättade henne att att, om hon och hon den skulle makan deltar av den deras förbjuden frukt, synar skulle, öppnas, och de ”som skulle, är som gudar och att veta goda och ondska” (generator iii. 5). Hon åt av frukten och gav till henne makan, som åt också av den. Detta agerar av disobedience följdes av en gudomlig dom. Ormen förbannades, därför att han hade frestat kvinnan, och mellan hans och henne skulle ättlingar där vara den eviga enmityen. Kvinnan fördömdes till stingen av child-bearing och till subjection till henne makan. Som en bestraffning för manen det slipat förbannades: taggar och thistles var att fjädra upp; det hårda arbetet skulle är nödvändigt att försäkra produktionen av människamat; och slita skulle är raddamanen från barndom till graven. Slutligen drevs ut manen och hans fru från trädgården ”för att bruka det slipat från vilket han togs.”, Av Adam och hans fru nu kallat ”helgdagsafton” () därför att hon var fostra som bor () den är allra endast bekant att, efter deras exil från trädgården dem hade barn som var födda till dem (se generator V. 3, 4). J.F. McC.

- I Apocryphal och Rabbinical litteratur:

Fördriva det generiska teckenet som det känt av Adam har i de äldre delarna av scripturen, var det visas med artikeln (”manen”), var gradvist borttappad sikt av, hans typiska tecken, som det representativt av enheten av mankind betonades constantly (jämför Sanh. iv. 5; den korrekta läsningen i Tosef., Sanh. viii. 4-9):

”Why endast var ett singelprov av man som först skapades? Att undervisa oss, att han, som förstör en singelsoul förstör en hel värld och att, han, som sparar en singelsoul, sparar en hel värld; in beställa att ingen race eller klassificera kan fordra en mer nobler anor, ordstäv, ”vår fader var fött första”, dessutom; och slutligen, att ge vittnesbörd till storheten av lorden, som orsakade den underbara mångfalden av mankind för att emanate från en typ. Och why var Adam skapade sist allra beings? Att att undervisa honom ödmjukhet; för, om han är högdragen, l5At honom, minns att det lite klipskt foregående han i beställa av skapelsen.”,

I en tvist därför, som den bibliska versen uttrycker om grundprincipen av lagen, underhöll Simon ben 'Azkai mot R. Akiba-som, efter Hillel, hade singled ut gyllene regel (Lev. xix. 18) - som principen av förälskelse måste ha som dess basgenerator V.1, som undervisar att alla manar är avkommorna av honom som gjordes i avbilda av guden (Sifra, Ḳedoshim, iv.; Yer. Ned. ix 41c; Generator R. 24). Denna idé som också uttrycks av Paul i hans anförande på Athens, ”[hath för guden som] göras av ett blod alla nationer av manar för för att bo på alla, vänder mot av jorden” (agerar, xvii. 26), det fann uttryckt i många kännetecken bildar. Enligt Targ. Yer. till generator ii. 7, gud tog dammar av från helgedomen förlägger (som ”centrera av jorden”; jämför PirḠ³ e R. Eliezer xi., xx.) och de fyra världsdelarna som allra blandar den med bevattna haven, och gjort honom som är röd som är svart och vit (antagligen korrektare PirḠ³ e R. El. xi. och krönika av Jerahmeel, vi. 7: ”Vit, svart, rött, och göra grön-ben och senavit; inälvasvart; rött blod; flå av förkroppsligar eller levergräsplan”); jämför Philo, ”skapelsen av världen,” xlviien. ; Abulfeda ”mica för Historia ante-Islá.”, De Sibylline oraklen (iii. 24-26) och, efter samma, Slavonianen bokar av det Enoch fyndet den kosmopolitiska naturen av Adam, hans beskärning från de fyra regionerna av jorden som uttrycks i fyrana, märker av hans känt: Anatole (öst), (västra) Dysis, Arktos (nord) och Mesembria (söder). R. Johanan tolkar som vara en acrostic av (aska), (blod), och (fräckhet; se Soá ¹ ah, 5a). Men denna tolkning verkar för att ha påbörjat i annan cirklar; för finner vi Isidor av Seville (”De Natura Rerum,” ix) förklarar, att Adam gjordes av blod (sanguis), irriterar (cholē), svartfräckhet (melancholia) och slem: de fyra delarna som utgör temperamentsna, som motsvarar till de fyra beståndsdelarna av naturen, som gör microcosmen till macrocosmen (se pipblåsare-, ”Symbolik der Christlichen Kirche,” 90, 469). R. Meir (understödja århundradet), har traditionen som guden gjorde Adam av den samlade damma av från den hela världen; och Rab (det tredje århundradet) något att säga: ”Gjordes hans huvud av jord från det heliga landet; hans huvudsakligt förkroppsligar, från Babylonia; och de olika medlemmarna från olika länder” (Sanh. 38a et seq.; jämför generator R. viii. ; Midr. . cxxxix. 5; och solbrännan., PeḠ³ude, 3, avslutar).

Två naturer i Adam.

Det finns, emellertid pekar två av beskådar angående man natur som framläggas i de två bibliska berättelserna av man skapelse; och de kommas med ut forcibly i haggadahen, och stilla så i den äldre Hellenistic litteraturen. ”Var båda världar, himmel och jord, att ha en aktie i man skapelse; hence konsulterades vara värd av änglar av lorden, då han sade, ”l5At oss göra manen”” (generator I. 26, generator R. viii.). Men de gammala haggadistsna som speciellt älskas för att bo på härligheten av guden som första-skapas för hans nedgång. Han var ”något liknande en av de Slavonic änglarna” (boka av Enoch, xxx. 11; jämför kristen bokar av Adam, I. 10; också Papias i generator R. xxi. ; PirḠ³ e R. El. xii. ; Före detta. R. xxxii. ; Targ. Yer. Generator iii. 22). ”Hans förkroppsliga nett från jord till himmel [eller från en avsluta av världen till annan], för syndar orsakadt honom som sjunker” (Ḥag. 12a Sanh. 38b; jämför också Philo, ”skapelsen av världen,” eden. Mangey I. 33, 47). ”Var han av ytterlighetskönhet och sunlikeljusstyrka” (B.B. 58a). ”Hans flå var ett ljust plagg, den hans glänsande något liknande spikar; då han sinned denna försvann ljusstyrka, och honom verkade naket” (Targ. Yer. Generator iii. 7; Generator R. xi. ; Adam och helgdagsafton, xxxvii.). När guden sade: ”Låt oss göra manen i vårt att avbilda,” änglarna i himmel som fylls med avundsjuka, sade: ”Är vad manen den Thou som är mest thinkest av honom? En varelse mycket av osanning, hat och tvisten!”, Men förälskelse som pläderas i hans favör; och lorden talade: ”Låt sanning fjädra framåt från jorden!”, (Generator R. viii. ; Midr. . viii.). Långt äldre, och blandat med Babylonian mythology (Isa. xiv. 12), är berättelsen som bevaras i Adam, och helgdagsaftonen, det Slavonic bokar av Enoch, xxxi. 3-6 (jämför Bereshit Rabbati, ed. Epstein P. 17; PirḠ³ e R. El. xiii. ; Krönika av Jerahmeel, xxii. ; och Koranen, sura ii. 34; xv. 30), som alla änglar befalldes enligt av Michael ärkeängeln som betalar vördnad till avbilda av guden; varefter bugade alla, för Adam undantar Satan, som, i bestraffningen för hans rebelliousness, slungades från hans heavenly höjder till djupet av avgrunden, fördriver hans vakanta biskopsstol reserverades för Adam, för att vara fallen föra honom på tiden av den framtida uppståndelsen. Fortsättningsvis blev Satan fienden av manen som verkar till honom i klädseln av en ängel av ljust att förföra honom (jämför Cor II. xi. 14). En något ändrad midrashic legend (generator R. viii.) förbinder, att änglarna var, så fyllt med under och awe på sikten av Adam, avbilda av guden, som de önskade att ska betala vördnad till honom och ska gråta ”helgedom!”, Men lorden orsakade sömn till nedgången på honom, så att han lägger något liknande ett lik, och lorden sade: ”Upphöra ye från manen, vars andedräkt är i hans nostrils: för där är han som ska redogöras av?”, (Isa. ii. 22). En annan version (PirḠ³ e R. El. xi. ; Solbrännan., PeḠ³ude, 3) är att alla andra varelser som förundra sig på Adams storhet, prostrated sig för honom och att ta honom för att vara deras skapare; whereon han pekade uppåt till guden, utropa: ”Lordreignethen, bekläs han med majestät!”, (Ps. xciii. 1). Stilla boka av vishet (ii. 23, 24) verkar för att allude till den äldre legenden, då ordstävet, ”guden skapade manen för immortality, men till och med avunden av Satan död skrev in världen” (jämför Josephus, ”myran.”, i. 1, § 4; Ab. R.N.I.; Generator R. xviii., var ormen föreställs som rörd av avundsjuka).

Nedgången.

Adam i paradis hade änglar (agathodæmons eller ormar) till väntan på och dansen för honom (Sanh. 59b B.B. 75a, PirḠ³ e R. El. xii.). Han åt ”ängel bröd” (jämför Ps. lxxiii. 26; Yoma 75b; Vita Adæ et Evæ, § 4). All skapelse bugade för honom i awe. Han var det ljust av världen (Yer. Shab. ii. 5b); men synda behöva honom allra härlighet. Jorden och det heavenly förkroppsligar borttappadt deras ljusstyrka, som ska kommet tillbaka endast i den Messianic tiden (generator R. xii. ; Vita Adæ et Evæ, § 21; Philo ”skapelse av världen,” P. 60; Zohar iii. 83b). Död kom på Adam och all skapelse. Gud dag som är tusen år (Ps. xc. 4), Adam till5Ats för att bo 930 år-threescore, och tio mindre än ettusen (boka av Jubilees, iv. 28 och generator R. xix.), så att meddelandet ”i dagen, som den mest eatest thouen därav, thoushalt dör säkert”, kan, uppfyllas. Kräken ej längre som stås i awe av manen som deras linjal; i stället anföll de honom. Men stunder syndar var av dödlig följd, och verkställa av giftet av ormen är stilla klädde med filt vid alla efter utvecklingar, om inte de bör är utsläppt från den vid överenskommelsen av Sinai ('Ab. Zarah 22b; droppen bokar av Esdras; Apoc. Mosis xx. ; se artiklar synda och nedgången), de judiska haggadistsna betonar en pekar inte nämnt i bibeln, men av stor dogmatisk betydelse i jämförelse med undervisningarna av Paul och hans anhängare. Det dödligt verkställer av syndar kan tas bort av ånger. Hence föreställs Adam som en typ av en ångerfull sinner. Således beskrivas han i Vita Adæ et Evæ, såväl som av rabbinerna av understödjaårhundradet ('Er. 18b; 'Ab. Zarah 8a; Ab. R.N.I.; PirḠ³ e R. El.), som genomgå en ruskig pärsstundfasta och att be och bada i floden för sju och forty dagar (sju veckor, PirḠ³ e R. El.) eller två gånger sju veckor- förkortning av dagarna efter Tishri som tas av Adam som en underteckna av gud vrede, tills, efter vintersolsticen dagarna växte igen longer, när han kom med ett offer av tacksägelsen. Another beskådar är att, då sunron morgonen honom erbjöd efter hans tacksägelse, som änglarna sammanfogade i honom och att sjunga sabbatpsalmen (Ps. xcii.). Se Kohut, i ”Z.D.M.G.” xxv om Adam och denhorned oxen (den persiska gaiomarthen). 78 N. 6.

På kontot av sabbaten behöll sunen dess ljusstyrka för dagen; men, som mörkeruppsättningen i Adam greps med skräck, tänkande av hans synda. Därefter undervisade lorden honom hur man gör för att avfyra vid slås stenar tillsammans. Thenceforth greeteds avfyra med en välsignelse på slutet av varje sabbatdag (PesiḠ³. R. xxiii. ; PirḠ³ e R. El. xx. ; på motsvarande sätt Pes. 54a).

Då Adam hörde förbannelsen, ”äter Thoushalt av örtarna av jorden,” honom vacklade, ordstävet: ”Måste nolla-lorden, I och min röv äta ut ur den samma mangeren?”, Därefter kom uttrycka av guden reassuringly: ”Med svetten av thy krönshaltthou äta bröd!”, Det finns komfort i arbete. Änglarna undervisade Adam arbetet av jordbruk, alla handel, och också hur man fungerar in stryka (boka av Jubilees, iii. 12; Generator R. xxiv. ; Pes. 54a). Uppfinningen av handstil tillskrivades till Adam.

Adam i den framtida världen.

På dagen Adam som täckas hans naket, förkroppsliga för den första tiden, skådade han i att bekläda en markera av människovärde och erbjuden gud per tacksägelse av rökelse (boka av Jubilees, iii. 22). Plaggen som gjordes av Gud, var inte av flår, men av ljust (generator R. xx.), och skruden av härlighet gjordes av ormen flår (Targ. Yer. Generator iii. 21). Adam ”första som skriver in Hades” (Sibylline orakel, I. 81), var också första som mottar löfteofresurrectionen (generator R. xxi. 7 efter Ps. xvii. 15). Enligt testamentet av Abraham sitter Adam på utfärda utegångsförbud för och att hålla ögonen på med revor multituden av souls som passerar till och med sned boll, utfärda utegångsförbud för för att möta deras bestraffning, och med glädje utfärda utegångsförbud för fåtalet som skriver in det smalt, för attmotta deras belöning. Det judiskt beskådar att angå Adams syndar är bäst som uttrycks av Ammi (Shab. 55a som baseras på Ezek. xviii. 20): ”Dör ingen man utan en synda av hans eget. Därmed förebrår alla fromt, tillåtas för att skåda Shekinahen (härlighet av guden) för deras död, Adam (som de passerar honom by på utfärda utegångsförbud för), för att ha kommit med död på dem; till vilket han svarar: ”Dog jag med, men en syndar, men du har begått många: på konto av dessa har du dött; inte på mitt konto”” (solbrännan., ³ för ḤuḳḠpå, 16).

Till Adam tillskrivas Ps. v., xix., xxiv. och xcii. (Midr. . v. 3; Generator R. xxii., avslutar; PesiḠ³. R.-xlvi. ; se Bacher, ”Ag. Pal. Amor.”, ii. 337 et seq.). Hans förkroppsliga, gjort en anmärka av dyrkan av någon halv-pagan Melchisedician sect, enligt kristen bokar av Adam, visades i Talmudic tider på Hebron, i grottan av Machpelah (lviiien för B.B. 58a, för generator R.), stunder som kristen tradition förlade den i Golgotha nära Jerusalem (Origen, område 35 i Matt. och artikeln Golgotha). Den är ett härligt, och bestämt syndar en original- idé av rabbinerna, som ”Adam skapades från damma av av förlägga, var fristaden var till löneförhöjningen för människan för försoningen allra,”, så att synda bör aldrig vara en permanent eller en naturlig del av man natur (generator R. xiv., Yer. Naz. vii. 56b). Den motsvarande kristna legenden av Golgotha bildades efter den judiska.

Bibliografi:
Ginzberg håla Kirchenvätern för matrisHaggadabei, i Monatsschrift, 1899; Kohut i Z.D.M.G. xxv. 59-94; Grà ¼nbaum, Neue Beiträge zur Semitischen Sagenkunde, Pp. 54.79; Dillman Das Christliche Adambuch; Malan bokar av Adam och helgdagsaftonen, 1882; Bezold matris Schatzhöhle, 1883, 1888; Siegfried Philo von Alexandrien. För mer ytterligare bibliographical hänvisar till ser Schà ¼rer, Geschichte, eden 3d. iii. 288-289.K.

- I muslimlitteratur:

Ingen omnämnande göras av Adam i tidig sortsurasna av Koranen. ”Tappa av bevattnar”, fast Mohammed talar av skapelsen av manen i allmänhet från ”en blodpropp” eller (suraslxxv. 34 lxxvii. 20 xcvi. 1), är det endast i de mer sistnämnda Meccan surasna att den original- skapelsen av manen förbinds med en särskild individ. Men i dessa suras ar teorin redan framkallad som Satans designer mot man är följande på expulsionen av gamlan från paradis på tiden av man skapelse. Geiger har felaktigt anmärkt (”var dem Judenthume Aufgenommen för den hattMohammed ausen?”, det P. 100) detta är inte en judisk idé (se Vita Adæ et Evæ, § 16). Det hör hemma också till cykla av Kristen-Syriac Midrash (se för att baxa, ”boka av biet,” P. 21, trans. ; Bezold ”matris Schatzhöhle,” Pp. 5, 6, trans.). I det tidigaste kontot uppstår den kända Adamen inte; nor gör Iblis vowhämnd på en singelindivid, men ganska på den hela racen av mankind:

Iblis jäkeln som beviljas uppskov.

”När thy Lord sade till änglarna, ”Verily, I-förmiddagen omkring som skapar en dödlig ut ur lera; och när jag har danat honom och har andats in i honom av min ande, då nedgången ye besegra för honom som älskar.”, Och änglarna älskade, alla dem räddningen Iblis, som var för stora med stolthet, och var av misbelieversna. Said honom, ”nolla Iblis! förhindrar vad thee från att älska vad jag har skapat med min två räcker? Konstthou som för är stor med stolthet? eller konstthou amongst det exalterat?”, Said honom, ”mig förmiddag som är bättre än honom; Thouhast skapade mig från avfyrar, och honom Thouhast som skapades från lera.”, Said går han, ”därefter framåt therefrom; för verily thoukonst som bombarderas, och verily på thee, är min förbannelse unto dagen av domen.”, Said honom, ”min Lord! bevilja uppskov därefter mig till dagen, då de lyfts.”, Said honom, ”därefter thoukonst amongst som beviljas uppskov till dagen av den påstod tiden.”, Said ska han, ”därefter, vid Thy styrka, mig förför säkert alla dem tillsammans, undantar Thy tjänare amongst dem som är ärliga!”, Said är han, ”det sanningen och sanningen som jag talar; Jag ska säkert påfyllningshelvete med thee och med de som följer all theen amongst dem tillsammans”” (sura xxxviii. 70-85).

På en mer sistnämnd period framkallar Mohammed det personliga teckenet av den första manen, och hans rikta förhållandet till guden, vars vicegerent (khalifah, calif) han ska vara på jord. Samtidigt föreställs Satan som vara personen som drösen Adam från paradis: Adam som Vicegerent av guden.

”Och, då thy Lord sade unto änglarna, ”vissnar jag förmiddagen omkring som förlägger ett vicegerent i jorden,” sade de, ”thouen förlägger däri en ska vem gör ondskan däri och utgjuta blod? Vi firar Thy beröm och hallow Thee.”, Said [lorden], ”vet jag vilken ye vet inte.”, Och han undervisade Adam namnger, alla dem; därefter propounded han dem till änglarna, och sagt, ”förklaratill mig namnger av dessa, om ye är sannfärdig.”, De sade, ”är härlighet till Thee! ingen kunskap är vår, men vilken ThouThyself hast undervisade oss; verily Thoukonst veta, de kloka.”, Said förklarar lorden, ”nollan Adam, till dem som är deras, namnger”; och då han hade förklarat till dem som var deras, namnger honom sade, ”gjorde något att säga för I inte till dig, vet jag hemligheterna av himmlarna och av jorden och jag vet vad ye visar och vilken ye döljer?”, Och då han sade till änglarna, ”älska Adam,” älskade blev de honom räddningen endast Iblis, som vägrade och var för stolt, och en av misbelieversna.

”Och han sade, ”nollan Adam, bor, thouen och thy fru, i paradis och äter therefrom rikligt, som du önskar; men dra inte nära denna tree, då ska ye är av transgressorsna.”, Och Satan gjorde dem att återfalla i therefrom och drös dem ut från vad de var in, och han sade, ”går besegrar, en av dig fienden av annan; och i jorden finns det en boning och en bestämmelse för en tid.”, Och Adam fångat bestämt uttrycker från hans Lord, och han vände in mot honom; för är han den barmhärtiga som vänds lätt. Han sade, ”gå besegrar therefrom alldeles, och haply kan där komma från mig en vägledning, och whosoen följer min vägledning som ingen skräck är deras, nor grieve de”” (sura ii. 29-36).

I sura vii. 10 et seq. den samma berättelsen upprepas, though med flera tillägg. I synnerhet har Mohammed nu lärt sättet som Satan frestade i Adam:

Satan tjusar Adam.

”Bara Satan viskade till dem för att visa till dem vad hölls tillbaka från dem av deras skam, och han sade, ”har din Lord endast förbjudit dig denna tree, lest ye bör vara twain änglar eller bör bli av odödligarna; och han svor till dem båda, ”Verily, I-förmiddagen unto dig en ärlig konsulent”; och han tjusade dem vid bedrägeri, och, då de twain som smakades av treen deras skam, visades dem, och dem började att sy på dem lämnar av trädgården. Och deras Lord kallade unto dem, ”förböd jag inte dig från den tree där, och något att säga till dig, Verily, Satan är till dig en öppen foe?”, De sade, ”nollan vår Lord, oss har förorättat oss själva-och, om Thoudost att inte förlåta oss och ha förskoning på oss, oss är säkert av de som är borttappada!”, Han sade, ”går ye besegrar, en av dig till annan en foe; men för dig i jorden finns det en boning och en bestämmelse för en säsong.”, Han sade, ”däri bor ye och däri ye dör; från den kommas med ye framåt”” (sura vii. 19-24). I suras xvii. 63 xviii. 48 hänvisar till göras också till vägranen av Iblis att tillbe Adam. Sistnämnden skapades från jord (iii. 51) eller från lera (xxxii. 5). Att Adam är första av profeterna, antydas endast på i Koranen. I passagen (ii. 35) som över citeras, ”och Adam uttrycker fångat bestämt [kalimat] från hans Lord,” hänvisa till kan vara till en förment uppenbarelse till Adam. För detta resonera, i iii. 30, Mohammed något att säga, ”Verily, har guden valt Adam, och Noah och Abrahams folk och Imrams folk [kristarna]”; danande Adam det representativt av antediluvianperioden.

Adams skapelse.

Till dessa något magra konton mer sistnämnd har arabiskaförfattare och kommentatorer tillfogat olika specificerar som finner deras parallell i den judiska och kristna Midrashen. något att säga för Ḥamzahal-Ispahani uttryckligen som en judisk rabbin i Bagdad, Zedekiah vid känt som berättas honom, bland annat, att Adam skapades i den tredje timmen av den sjätte dagen, och helgdagsafton i den sjätte timmen; att de gjordes för att bo i Gan-Eden (), som de drevs ut från efter den nionde timmen; den gud överförde en ängel till dem, som undervisade Adam hur man sår och utför alla annat arbete förbindelse med jordbruk. Den samma ängeln instruerade helgdagsafton hur man utför allsköns hushållarbetsuppgiftar. Historikerna Tabari, Masudi, al-Athir, Etc., har tydligen gallrat från liknande källor. De berättar oss att att, då guden önskade att bilda Adam som han överförde första Gabriel, då Michael, till fetchen, smutsa för det ämnar. Jorden, vägrade emellertid för att ge smutsa och gav endast till dödsängeln, som kom med tre sorter av smutsar, svärtar, vit och rött. Adams ättlingar, hör hemma därför endera till viten, svarten eller den röda racen.

Soulen av Adam hade skapats tusentals år föregående och först vägrat för att skriva in förkroppsliga av lera. Guden tvingade den violently till och med Adams näsa, som orsakade honom för att nysa. Som den steg ned in i hans mun, började han att yttra berömmarna av guden. Han försökte till löneförhöjningen; men soulen inte hade ännu stigit ned in i hans fot. Då han stod upprätt, nedde måste han från jord upp till biskopsstolen av guden och att skugga hans synar med hans räcker på grund av brilliancyen av gud biskopsstol. Hans höjd minskades gradvist, delvis som en bestraffning för hans synda, och delvis till och med grieving på döden av Abel.

Framtiden som avtäckas till honom.

Adam önskade att se utvecklingarna som skulle komma från honom. Guden drog alla dem från ut ur hans baksida; de stod ror-en itu av det rättfärdigt, annat av sinnersna. Då guden berättade Adam den fallen föra spänna över av liv varje, förvånades han för att finna att endast ett litet nummer av år hade tilldelats till David och hade gjorts honom en gåva av forty år; av vilken gåva, något att säga muslimen Midrash, ett formellt dokument drogs upp och undertecknades.

Då Adam var drivande från paradis, steg av han först på ön av Sarandib (Ceylon). Här är hans fotspår (sjuttioells long) stilla att ses, som är det av Abraham i Mecka. Från Ceylon reste Adam till den heliga staden i Arabien, var han byggde Kaabaen som har till och med fasta, och tystnad nådde den partiska förlåtelsen av guden.

En annan legend förbinder byggnaden av Kaabaen med Abraham. Då tiden kom för att Adam ska dö, hade han glömt gåvan av forty år till David och måste att påminnas av den av dödsängeln. Han sägs för att ha begravts i ”grottan av skatter” - ett kristet, ganska än judisk, idén. Flera av dessa säregna särdrag finnas igen i de-Rabbinen Eliezer, ett arbete för PirḠ³ e som sammanställdes under arabiskapåverkan (Zunz, den 2d eden ”för G.V.”., Pp. 289 et seq.).

J. Frederic McCurdy, Kaufmann Kohler, Richard Gottheil
Judisk encyklopedi som publiceras mellan 1901-1906.

Bibliografi:
Koranen suras xxxviii. 71-86. ii. 28-32, vii. 10-18 xv. 28-44 xvii. 63-68 xviii. 48 xx. 115 och kommentarerna på dessa passager; Gottwaldt HamzÅ “ Ispahanensis Annalium Libri X. Pp. 84 et seq.; Tabari, Annales, ii. 115 et seq.; Ibn al-Athir, Chronicon, ed. Tornberg I. 19 et seq.; Al-Nawawi biografiska Dict. av berömda manar ed. WÃ-¼stenfeld, Pp. 123 et seq.; Yakut Geographisches Wörterbuch, ed. WÃ-¼stenfeld, vi. 255 (index). Geiger, jämför var hatten Mohammed ausdem Judenthume Aufgenommen? pp. 100 et seq.; Weil Biblische Legenden der Muselmänner, Pp. 12 et seq.; Den Grà ¼nbaumen, Neue Beiträge zur Semitischen Sagenkunde, Pp. 54 et seq., var ett stort nummer av rabbinical paralleller ska, finnas. G.

- Kritiskt beskåda:

Enligt moderna kritiker är berättelsen av skapelsen av manen framlade itu källor. En av dessa bildar början av dokumentet som är bekant som det Priestly, kodifierar (P), och annat är skriftligt vid den so-called Jahvisten (J). Gamlan gör skapelsen för att vara första av en serie av arrangerar i utvecklingen av historien av Israel, och theocracyen, som är storen, avslutar av den gudomliga regeringen. Varje händelse är att bemanna en gradering som leder en final, agerar upp till av Providence. Detta första arrangerar avslutar fitly med danandet av manen i avbilda av guden, som följer på skapelsen av ljust, skyen, jorden och havet; av växter och av djur av bevattna, lufta och landet. Detta som är berättar- som funnit i finalen, bildar av Hexateuchen avbryts i generator ii. 4 av understödjaberättare och är inte återupptagen kassalådagenerator V. 1, var understödja arrangerar börjar med ”utvecklingarna [toledot] av Adam.”,

Den berättar- understödja (iv 4 för generator ii.) är början av en skriftlig mycket tidigare för historia än det priestly dokumentet. Dess intressera centrerar i Adam inte som första anknyter i kedja av historien av Israel, men som grundaren av människaracen. Beskrivningarna är lättrogna och anthropomorphic, träffande av man hem i Eden, hans divinely givna kompis, hans framsteg i kunskap som är hans syndar, hans banishment från paradis och ödet av hans barn.

Etymology av ”Adam.”,

Etymologyen av uttrycka ”Adam” är av betydelse. Författare av generator ii. 7 ger hans egna förklaring, när honom något att säga: ”Bildade guden manen av dammar av av det slipat.”, Alltså kallades manen ”manen” eller ”Adam”, därför att han bildades från det slipat (adamah). Jämför generator iii. 19. Denna anslutning av idéer är mer än en förklaring av uttrycka: den är också suggestiv av den primitiva befruktningen av människoliv. Enligt de äldsta judiska aningarna var all natur instinkt med liv; så att manar kom inte endast från och gick tillbaka till jorden, utan deltog faktiskt av dess vikt. Den samma aningen förklarar sig i den latinska homoen och humanusen, som jämfört med mylla och ¼en αί för ‡ αΠför grek Ï, i den tyska gamen (i Bräutigam) och den engelska brudgummen; också i ‚en för ¿ Ï för ¹ Î för ½ Î för Œ Î för ‡ Î¸Ï för ¹ Ï för € Î för grek ÎÏ och de liknande uttrycen. Moderna kritiker är det mindre benäget som nu förlöjligar detta som ett bara barbariskt infall att doktrinen av evolution har gjort dem förtrogen med enheten av naturen. Detta beskådar av uttrycka antyder att det inte var ett riktigt namnger ursprungligen; för namnger av personer (för vilka fanciful etymologies ges ofta av de sakrala författarna), göras inte upp efter en sådan dana.

En mer nära undersökning av den berättar- ska showen, som uttrycka används i första hand i en generisk avkänning och inte som det känt av en individ. I generator I. är dess bruk helt generiskt. I generator ii. och iii. väver författare tillsammans de generiska och personliga avkänningarna av uttrycka. Sammanlagt, att gäller till den första manen, som passivummen betvingar av idérik och providential handling, är hänvisa till exklusivt generisk. Sannerligen är det tvivelaktigtt huruvida ”Adam”, som ett riktigt känt används alls för generator iv. 25 (J) och V. 3 (P). Här är den samma användningen uppenbar: för i de två öppnande versesna av chap.en V. används uttrycka allmänt. Det kan också observeras, att författare i generator ii., iii. alltid något att säga ”manen” i stället för ”Adam,”, även om de personliga hänvisar till ämnas, undantar efter en preposition, var, emellertid, en vokal har antagligen tappats från texten. Förklaringen av variationen av användning är som synes att, som i fallet av mest av tidig sortberättelserna av uppkomst, det materiellt av populär tradition, som startade med bilda av manen ut ur jorden, togs upp och fungerade över för högre religiöst bruk av tänkarear av det prophetic, skola. Adam ses inte till i den mer sistnämnda gammala testamentet bokar, undantar i släktforskningen av I Chron. J.F. McC.

Boka av Adam

De Talmud något att säga ingenting om existensen av en boka av Adam och Zunzs brett accepterade påstående till motsatsen (”G.V.” den 2d eden., P. 136) är felaktiga, som syns på en kontroll av passagen i 'Ab. Zarah, 5a och generator R. xxiv. 2. Det kan finnas inte något tvivel, emellertid, att där existerande på en tidig sort datera, för kanske även förstörelsen av understödjatempelet, en samling av legender av Adam och helgdagsaftonen som har delvist bevarats, inte i deras original- språk, men har något ändrats. Det är möjligheten som bevisar att apocryphasna, Apocalypsis Mosis-, som Tischendorf, efter en copyists felaktiga inskrift, kallade boka-och Vita Adæ et Evæ, och till en bestämd grad även deras Slavonic, Syriac som är ethiopic, och arabiskautlöpare, är av identisk judisk beskärning. Enligt dessa apocryphal arbeten och till det östligt och västra bildar av Apocalypsisen, portionr det judiskt av boka av Adam måste ha läst något som följer (parallellerna i apocryphal och rabbinical litteratur förläggas i parenteser):

Adam i trädgården av Eden.

Adam handiworken av lorden (Ab. R.N.I., avslutar), bott med helgdagsafton i trädgården av Eden, som placerades i öst (boka av Enoch, xxxii. ; B.B. 84a). Deras mat, som dem också som är utdelade till de lägre djuren (generator R. xix. 5), bestått av frukten av treesna i trädgården, den enda nourishmenten därefter som är tillåten till bosatt beings (Sanh. 59b). För deras skydd två var änglar fastställda ifrån varandra (Ḥag. 16a) som är bekant (Ber. 60b) som eller partakersna av majestäten () (kabod) som kallas i latinska virtutes, från virtusen som motsvarar till kabod. Men en dag, då de bevaka änglarna hade stigit till himmel för att sjunga deras psalm () till lorden (Ḥul. 91b), Satan tänkte den lägliga tiden för att bära ut hans onda designer mot Adam. Satan hatade Adam, for han betraktade honom som orsaka av hans nedgång. Efter guden hade skapat manen, beställde han alla änglar för att prostrate sig för Adam, men Satan som tredskas mot gud, befaller, illviljan bjuda för rikta av Michael ”för att tillbe avbilda av YHW” (), och svarat proudly: (Jämför Isa, ”om guden är ilsken mot mig, ska jag exalt min biskopsstol ovanför stjärnorna av guden”. xiv. 13). Varefter cast guden ”honom ut från himmel med allt hans varar värd av Slavonic upproriska änglar” (boka av Enoch, xxxi. 18 och Mek., Shirah, § 2). Och Satan adversaryen (Suk. _ 52a) utvald orm för hans bearbeta, som den vara inte endast mest subtil allra djur, men också mycket liknande till man, for den ha vara begåva med räcka och lägga benen på ryggen lik honom (generator r. xix. 1). Och Satan talade till ormen: ”Var min instrumenterar, och till och med thy mun ska mig yttrar en uttrycka som möjliggör thee för att förföra manen” (PirḠ³ e R. El. xiii.). Efter något som pläderar ormen efterföljande, i att övertala helgdagsafton för att äta av förbjuden frukt av treen av kunskaps-enfig-treen (generator R. xv. 7) - som ormen hade skakat för henne (Ab. R.N.I. 4, ed. Schechter). Men ormen hade infused lusta in i frukten, och, då helgdagsaftonen hade ätit av den, vaknade den sexuella lusten i henne (Slavonic boka av Baruch, xcvii. ; Apoc. Abraham xxiii. och PirḠ³ e R. El. xxi.), och på det samma ögonblicket blev hon medveten att hon hade varit uppknäppt och ”hade borttappadt plagget av righteousness som hon hade beklätts i” (generator R. xix. 6 PirḠ³ e R. El. xiv.). Adam för, efter han hade ätit av förbjuden frukt, hade erfarit en avkänning av förlust och hade gråtit ut: ”Vilken gjorda hastthou? Thouhast tog mig bort från härligheten av lorden” (Ab. R.N.I. 6, ed. Schechter).

Den gudomliga domen.

, efter snart de hade sinned, hörde de att trumpeta-spränga (shofaren) av Michael (ed ”för B.H.”. Jellinek ii. 61) som kallar änglarna: ”Thus hör saith lorden, ”kommet med mig in i trädgården av Eden och att döma som jag ska, passera på Adam”” (generator R. xix. 8). Och lorden talade därefter till Adam, ordstäv: ”Var dold konstthou? Den Dost thoufunderare kan jag inte finna thee? Kan ett hus dölja sig från dess byggmästare? [Targ. Yer. till generator iii. 9]. Tillfoga seventy-two krämpor på thy förkroppsligar”, därför att bruten thouhast min commandment som jag ska (Mishnah Neg. i. 4). Och till kvinnan sade han: ”Därför att thoudidst att inte hearken till min commandment som jag multiplicerar, vissnar thy arbeta-plågor, och vainly [¿ Ä ”Ï-‚ för ¹ Î för „ αΠför ¼ Î±Ï för ½ Î för ἐ Î av greken, vid en missförstå i läsning (habalim) för (ḥabalim) i hebrén] thouen därefter bekänna och gråter: ”Ska lorden, räddningen mig och jag inte vänden som var något mera till sinnligt, syndar.”, Men thy lust är igen till thy maka " (en midrashic förklaring av generator iii. 16 som baseras på det hermeneutic, härskar av semikot-förklaring vid, sammanhang-och att finnas uttrycka för uttrycker i generator R. xx. 7). Nor gjorde ormflyktbestraffningen, for den borttappadt dess räcker och lägger benen på ryggen (generator R. xx. 5) och en ande av enmityen var etablerade mellan den och manen unto dagen av domen; enligt Targ. Yer. Generator iii. 15, ”till tiden av messiahen” (se Soá ¹ ah, 49b).

Adam landsförvisade från trädgården av Eden.

Emellertid var den tyngsta bestraffningen för Adam hans expulsion från trädgården av Eden. Alla hans böner, såväl som de av änglarna, att mildra döma framkallade endast guden att lova honom, ordstäv: ”, om after efter att ha lämnat trädgården av den Eden thouen, vissna vakten mot ondska, tills den mest diest thouen” [”var förberedd att dö” inte är korrekt, baseras på förvirringen av hebrén (vissna matrisen), med (den förberedda) aramaicen], ”ska jag lönelyftthee på tiden av uppståndelsen” (en gammala haggadic Targum till generator iii. 17, 22, som finnas också i Targ. Yer. i. och generator R. xx. 10; jämför benedictionmeḥayyen ha-metim (honom lönelyfter deadna), i Apost. Const. vii. chap. xxxiv). I framtidsvärld ska guden är bland manar (solbränna., numeriskt. 145 ed. Buber) och den onda anden ska är inte mer (xlviiien för generator R. 11).

Döma av guden bars in i verkställer. Landsförvisat från trädgården, som omgavs henceforward av ett hav av is (boka av Enoch, hebréisk version; ”Satte B.H.” iv. 132), Adam och helgdagsaftonen i grannskapen av Eden i öst (generator R. xxi. 9). De var inte mer snart ut ur deras lycksaliga boning, än en paralysera skräck drabbade dem. Unaccustomed till det jordiska livet och obekant med ändringarna av dagen och av rida ut-i paradis ett evigt som has lätt omgivet dem (generator R. xi. 2) - de skrämmdes, då mörkret av natten började till nedgången på jorden ('Ab. Zarah 8a) och intercessionen av gud uttrycker () var nödvändig till explaintoen dem som de nya beställer av saker. Från detta ögonblick började sufferingsna av liv; för Adam och helgdagsafton var räddt att delta av jordisk mat, och fastat för de första sju dagarna efter deras expulsion från paradis, som ordineras i Talmudic lag för en förestående svält (Mishnah Ta'anit, I. 6).

Ånger av Adam.

Förödmjukat och försvagat, genom hunger och att lida, blev Adam medveten av gravitationen av hans syndar, som han var nu förberedd för att atone ('Er. 18b generator R. xxii. 13). Honom därför, lika Moses, Elijah och Abraham (Apoc. Abraham 12) som fastas för forty dagar, som han stod under upp till hans, hånglar i bevattnar av floden Gihon (), det känt av vilket förbinds etymologically av författare med rotar ”för att luta sig ner” och ”för att be aloud” (PirḠ³ e R. El. xx.). Enligt Vitaen Adæ et Evæ stod Adam i den Jordan-en versionen, som kan tillskrivas till de kristna copyistsna, som, för tydligt resonerar, önskat att föreställa Adam, som när du har hafts hans dop i Jordanien som glömmer det efter helgdagsafton, som de sig själv som påstods, badat i Tigrisen, Adam skulle, har utvalt another av floderna av paradiset för det att ämna.

Dagarna av ångern som har passerat, kopplar samman Cain, och Abel var född till Adam och helgdagsaftonen (generator R. xxii. 2). Och snart körde kom med den Cain ron, bort och en vass till hans fostrar (; jämför generator R. xxii. 8): ”Dödade Cain hans broder med en vass ()”; för enligt den enhälliga åsikten av haggadahen, var barnen av Adam och helgdagsaftonen fött som framkallades fullständigt (generator R. xxii. 2). Helgdagsaftonen sågar i en dröm att Cain hade lönnmördat hans broder, och Abel fanns dräpad med en sten (generator R. xxii. 8; Boka av Jubilees, iv. 31); men jorden som vägras för att motta hans blod (Giá ¹. 57b). Som en kompensation för den mördade Abelen lovade guden Adam en son som, bör ”gör bekant allt den mest doest thou.”,

Sjuka och död av Adam.

Adam på åldern av nio hundra och trettio år, blev mycket sjuk; för gud hade förbannat honom med seventy-two krämpor. Han överförde hans son Seth, med helgdagsafton, till trädgården av Eden för oljan av att läka, till återställandet honom till vård- (PirḠ³ e R. El. xxxv). På hans långt till paradiset anfölls Seth av ett wild djur. På helgdagsaftonen som begär, hur ett djur kunde våga för att anfalla en avbilda av guden, svarade hade djur, att hon hon själv, till och med henne syndar, förverkat rakt till härska över djurriketen (PesiḠ³. v. 44b, ed. Buber och Sanh. 106b). Inte till Seth utropade: ”Väntan till dagen av domen!”, eller ”stopp! Om inte, vissnar thouen kommas med till domen, för guden” (båda läsningar som baseras på) gjorde djur l5At honom gå. Emellertid var beskickningen av Seth förgäves, för ängeln Michael, som guden hade givit till kontrollera över människan förkroppsliga-för honom som, det var vem hade samlat damma av för Adams skapelse (Midr. Konen i ”B.H.” ii. 27), berättade honom att att hans fader liv var på en avsluta och hans soul, skulle avresa från honom inom jaga av en vecka.

Begravning av Adam.

Tre dagar efter döden av Adam (generator R. vii), som ägde rum, som i fallet av Moses och Aaron, i närvaroen av många änglar och även i närvaroen av lorden, räcktes hans soul över av Gud till Michael, som tilldelade det en boning i den tredje himmlen (Ḥag. 12b) till dagen av uppståndelsen. Förkroppsliga interred med ovanliga heder; de fyra ärkeänglarna, Michaelen, Gabrielen, Urielen och Raphaelen (i avkräva beställa av uppräkning som ges av haggadahen; se Kohut, ”Angelologie,” P. 25) som begravas det i grannskapen av paradiset, preciserafläcken som den är (PirḠ³ e R. El. xii. och xx.) Hebron nära Jerusalem; för platsen av altaret i tempelet, whence damma av av Adam togs, är utfärda utegångsförbud för till paradiset. Några dagar efter begravningen av Adam vid virtutesna, klädde med filt helgdagsaftonen att hon avslutar att närma sig. Hon kallade henne barn tillsammans, och beställt dem som ska skrivas, besegra namnger av de första två människorna på två slabs av lera och sten, for hon hade lärt från Michael som guden hade avgjort att komma med en flod, och ett destruktivt avfyrar över jorden, och som endast dessa slabs skulle flyktförstörelse (Josephus, ”myran.”, i. 2, § 3). Helgdagsaftonen passerade bort efter en schackningsperiod av sex, dag-att är, efter den sörjande veckan av, Adam-som (shib'ah) kan bestå, enligt Talmudic lag, av sex dagar endast och några ögonblick av den sjunde dagen (M.-Ḳ. 19b). Helgdagsaftonen begravdes av änglarna på sidan av Adam, och änglarna instruerade Seth att inte sörja mer än sex dagar, och att vila och jubla på den sjunde dagen för på den samma daggud och de skulle änglarna mottar i glädje soulen som är den lyftframför allt jordiska materien (Sanh. 65b), och, vilar dessutom på den sjunde dagen var att vara symbolet av uppståndelsen i framtida åldrar (Sanh. 97a).

Rekonstruktionen av det judiskt bokar av Adam som försöks här, kan vara hypotetisk i något pekar, för neither Apocen. Mosis nor Vitaen kan vara ansedda att föreställa ett riktigt kopierar av original. Men det gör fri, att dessa två apocryphas baseras på hebrén eller Aramaic bokar av Adam och att sistnämnden hör hemma till den midrashic litteraturen, så många av dess allusioner kan endast förklaras av Midrashen. Legenderna av Adam, som rabbinical litteratur finnas i överflöd med, verkar för att peka till den samma källan. Således meddelandet i den Abot de-Rabbinen Nathan (I. 6, ed. Shechter) den helgdagsafton alltid tilltalade Adam som ”lord” är som synes inte begriplig, tills han jämförs med Vitaen, och de Slavonic bokar av Adam, båda av som innehåller liknande meddelanden, som, därför, måste ha funnits i original, som de båda drog från självständigt av varje annat. Med hänseende till de föregav kristna beståndsdelarna och reminiscencesna av den nya testamentet i Apocen. Mosis och Vita som de ska, karakteriseras tillräckligt av efter exemplen: Apoc. Mosis iii., ”barnet av vredet,” baseras på en haggadic etymology av den kända Cainen och har ingenting att göra med Eph. ii. 3; och Apoc. Mosis xix., ”lusta är början syndar allra,” är grundligt judiskt (se över) och behöver inte därför att ha tagits från en sådan källa som James, I. 15. Detta, är dessutom fallet med alla andra föregav kristna passager i Apocen. Mosis som skulle, bevisar ingenting, om även de var av kristen beskärning; för den kan inte förvåna för att finna kristna allusioner i språket av en boka som läs så brett bland kristen som Apocryphana. Passerar även var skulle man förväntar att en skulle kristen redaktör eller kompilator plötsligt skjuta in Christological aningar är ganska fritt från dem; vilket ansar för att visa det neither Apocen. Mosis nor Vitaen var i några långt tampered med av Kristen författare.

Louis Ginzberg
Judisk encyklopedi som publiceras mellan 1901-1906.

Bibliografi:
Schà ¼rer, Gesch. ed 3d., iii., 288 et seq.; Fuchs i för Pseudepigraphen för matrisApokryphen und testament des Alten (trans. och ed. vid E. Kautzsch), ii. 506-529; Ginzberg hålan Kirchenvätern för matrisHaggadabeien, i Monatsschrift, 1899, Pp. 63 et seq. de viktigaste upplagorna av bokar av Adam är: Apoc. Mosis i apokalypsApocryphÅ “, ed. Tischendorf 1866; Vita AdÅ “ et EvÅ “, ed. H. Meyer, i Abhandlungen derBayrischen Akademie der Wissenschaften; Philosophisch-Philologische Klasse, xiv. (1878); de gammala Slavonic bokar av Adam; Jagic i Akademie för Denkschriften derWiener der Wissenschaften, Philosophisch-Historische Klasse (1893), I. et seq., xlii. ; Malan bokar av Adam och helgdagsafton, översatt från det Ethiopic, London, 1882.L.G.

Detta betvingar presentation i det original- engelska språket

Överför en e-post ifrågasätter eller kommenterar till oss: E-post

Den huvudsakliga TRO weben-page (och indexet betvingar), är på http://mb-soft.com/believe/belieswa.html