Eschatology Eskatologi

General Information Allmän information

Eschatology, a term of Greek derivation meaning literally "discourse about last things," typically refers to the Judeo Christian doctrine of the coming of the kingdom of God and the transformation or transcendence of history. Eskatologi, en term i den grekiska härledningen mening bokstavligen "diskurs om förra saker" normalt hänvisar till den judisk kristna läran om ankomsten av Guds rike och omvandlingen eller transcendens av historien.

The distinction between transformation and transcendence reflects the difference between Old Testament messianism, which looked for the coming of the kingdom of God within a historical framework, and New Testament apocalypticism, which expected the total dissolution of the world at the last judgment. Skillnaden mellan transformation och transcendens speglar skillnaden mellan Gamla testamentet messianism, som såg till ankomsten av Guds rike inom en historisk ram, och Nya testamentet apocalypticism, som förväntas den totala upplösningen av världen vid den yttersta domen.

The end of history in Western religions, however, is not a cyclical return to a primordial world outside history as it is in the eschatologies of non Western religions, such as Buddhism and Hinduism. Slutet på historien i västra religioner är dock inte en cyklisk återgång till en ursprunglig värld utanför historien som det är i eschatologies icke västerländska religioner, som buddhism och hinduism. In the Judeo Christian tradition, even the dissolution of history is based in a historical future. I den judisk kristna traditionen, upplösningen av historien är även baserad på en historisk framtid. The New Testament concept of Parousia ("coming presence") appears to refer to both the present and the continuing Salvation among believers in Jesus Christ and the literal Second Coming of Christ that will bring an evil world to judgment before salvation. Nya testamentet begreppet Parousia ("kommande närvaro") förefaller avse både nuvarande och den fortsatta Salvation bland troende på Jesus Kristus och den bokstavliga Jesu återkomst som kommer att föra en ond värld till dom innan frälsning. The latter view is reflected in Millenarianism, which also teaches an Antichrist. Det sistnämnda synpunkt återspeglas i Millenarianism, som också undervisar en Antikrist.

BELIEVE Religious Information Source web-siteTRO
Religiösa
Information
Källa
webbplats
Our List of 1,000 Religious Subjects Vår lista över 1000 religiösa Ämnesområden
E-mailE-post
Eschatology has been a revived theme among theologians in the 20th century. Eskatologi har ett återupplivat tema bland teologer i det 20th århundradet. The "consistent eschatology" of Johannes Weiss and Albert Schweitzer, the "realized eschatology" of CH Dodd and Rudolf Otto; the "dialectic eschatology" of Karl Barth and Rudolf Bultmann, and the "death of God" eschatology of Thomas JJ Altizer and other radical theologians may represent the gamut of interpretation of the biblical concept. Den "konsekvent eskatologi" av Johannes Weiss och Albert Schweitzer, den "realiserade eskatologi" av CH Dodd och Rudolf Otto, den "dialektiska eskatologi" av Karl Barth och Rudolf Bultmann, och "Guds död" eskatologin av Thomas JJ Altizer och andra radikala teologer får representera spektrat av tolkningen av det bibliska begreppet.

Bibliography Bibliografi
TJJ Altizer, The Descent into Hell (1970); RK Bultmann, The Presence of Eternity: History and Eschatology (1957); RH Charles, Eschatology: The Doctrine of the Future Life in Israel, Judaism and Christianity (1899 - 1963); M Eliade, Cosmos and History (1959); WH Gloer, ed., Eschatology and the New Testament (1988); D Gowan, Eschatology in the Old Testament (1985); PC Phan, Eternity in Time (1988). TJJ Altizer, The nedstigning i helvetet (1970); RK Bultmann, förekomsten av Eternity: Historia och eskatologi (1957), RH Charles, Eskatologi: Läran om det framtida livet i Israel, judendom och kristendom (1899 - 1963), M Eliade, Cosmos och historia (1959), WH Glöer, ed., Eskatologi och Nya testamentet (1988), D Gowan, Eskatologi i Gamla Testamentet (1985), PC Phan, Eternity in Time (1988).


Eschatology Eskatologi

General Information Allmän information

Eschatology is literally "discourse about the last things," doctrine concerning life after death and the final stage of the world. Eskatologi är bokstavligen "diskurs om de sista sakerna," läran om livet efter döden och den sista etappen av världen. The origin of this doctrine is almost as old as humanity; archaeological evidence of customs in the Old Stone Age indicates a rudimentary concept of immortality. Ursprunget till denna lära är nästan lika gammal som mänskligheten, arkeologiska bevis för tullen i Gamla stenåldern visar en rudimentär begreppet odödlighet. Even in early stages of religious development, speculation about things to come is not wholly limited to the fate of the individual. Redan i tidiga skeden av religiösa utveckling, spekulationer om vad som komma skall är inte helt begränsad till utgången för den enskilde. Such devastating natural phenomena as floods, conflagrations, cyclones, earthquakes, and volcanic eruptions have always suggested the possibility of the end of the world. Så förödande naturfenomen som översvämningar, bränder, cykloner, jordbävningar och vulkanutbrott har alltid föreslagit att möjligheten att i slutet av världen. Higher forms of eschatological thought are the product of a complex social organism and an increased knowledge of natural science. Högre former av eskatologiska tanken är produkten av en komplex social organism och en ökad kunskap om naturvetenskap. Often myths of astrological origin, the concept of retribution, or the hope of deliverance from present oppressions provided the material or motive for highly developed eschatologies. Ofta myter astrologiska ursprung, begreppet straff, eller hopp om befrielse från nuvarande förtryck, förutsatt att det material eller motivet för högt utvecklade eschatologies. Prolonged observation of planetary and solar movement made possible the conception of a recurrence, at the end of the present cycle, of the events connected with the origin of the world and a renovation of the world after its destruction. Förlängd observation av planet-och solenergi rörelse gjorde det möjligt att uppfattningen om en upprepning, i slutet av den nuvarande cykeln, om händelserna i samband med ursprunget av världen och en renovering av världen efter dess förstörelse.

The development of eschatological speculation, therefore, generally reflects the growth of human intellectual and moral perceptions, the larger social experience of men and women, and their expanding knowledge of nature. Utvecklingen av eskatologiska spekulationer därför generellt speglar tillväxten av människans intellektuella och moraliska uppfattningar, den större social erfarenhet av män och kvinnor, och deras växande kunskap om naturen. The outward forms of the doctrine of eschatology vary, however, according to the characteristics of the environment and of the peoples. De yttre formerna av läran om eskatologin dock variera, beroende på egenskaperna hos den miljö och på folk.

Ancient Explanations Ancient Förklaringar

Belief in a life of the spirit, a substance inhabiting the dead body as long as food and drink are furnished, is typical of primitive eschatology. Tron på ett liv av alkohol, ett ämne som bebor den döda kroppen så länge som mat och dryck är möblerade, är typiskt för primitiva eskatologin. The concept of the future life grew richer as civilization advanced and cosmic forces became objects of worship associated with departed spirits. Begreppet fortsatta liv blivit rikare som civilisationen avancerade och kosmiska krafter blev föremål för dyrkan i samband med avvek andar. The belief in judgment after death was introduced when standards of right and wrong were established according to particular tribal customs; the spirits themselves were made subject to the laws of retribution. Tron på dom efter döden infördes när normer för rätt och fel fastställdes med särskilda stammar tull, andarna själva gjordes till föremål för lagstiftning straff. Through this twofold development the future life was thus made spiritual and assumed a moral character, as in the eschatology of ancient Egypt. Genom denna dubbla utveckling fortsatta liv stod alltså andlig och antagit en moralisk karaktär, som i eskatologi i det gamla Egypten. In Persia and Israel, the old conception of a shadowy existence in the grave, or in some subterranean realm, in general retained its hold. I Persien och Israel, den gamla uppfattningen om en skugglik tillvaro i graven, eller i vissa underjordiska rike, i allmänhet behållit sitt grepp. Escape from such an existence, however, into larger life, with the possibility of moral distinctions among individuals, was provided by the conception of a restoration and reanimation of the old body, thus ensuring personal identity. In other cultures, as in India, the spirit was conceived as entering immediately upon death into another body, to live again and die and become reincarnated in new forms. Flykten från en sådan tillvaro, men i större liv, med möjlighet att moraliska distinktioner mellan individer, gavs av föreställningen om en restaurering och intensivvård av den gamla kroppen och därigenom säkerställa att den personliga identiteten. I andra kulturer, som i Indien, ande var tänkt som kommer in omedelbart efter döden i en annan kropp, att leva igen och dö och bli reinkarnerade i nya former. This concept of transmigration, or metempsychosis, made possible the introduction into the future life of subtle moral distinctions, involving not only punishments and rewards for conduct in a previous stage of existence but also the possibility of rising or falling in the scale of being according to present conduct. Begreppet själavandring eller Metempsychosis, möjligt förs in till framtida livet i subtila moraliska distinktioner, som inte bara straff och belöningar för ett agerande i ett tidigare skede av existens, men också möjligheten till uppgång eller nedgång i skala som enligt nuvarande beteende. In spite of the seemingly perfect justice thus administered on every level of being, the never-ending series of births and deaths of the individual may come to appear as an evil; in which case deliverance may be sought from the infinite wheel of existence in Nirvana. Trots den till synes perfekta rättvisa således förvaltas på alla nivåer för att vara, oändlig serie av födelse och död den enskilde kan komma att visas som en ond, i vilket fall befrielse får göras hos den oändliga ratten på tillvaron i Nirvana . The ancient Greeks arrived at their eschatology by considering the functions of the mind as a purely spiritual essence, independent of the body, and having no beginning or end; this abstract concept of immortality led to the anticipation of a more concrete personal life after death. De gamla grekerna kom fram till sin eskatologi genom att betrakta funktioner av medvetandet som en rent andlig sak, oberoende av kroppen, och inte har någon början eller slut, detta abstrakta begreppet odödlighet ledde till att väntan på ett mer konkret personligt liv efter döden.

The ideas held throughout history concerning the future of the world and of humanity are only imperfectly known today. De idéer som innehas genom historien om världens framtid och mänsklighetens är endast ofullständigt kända idag. The belief in a coming destruction of the world by fire or flood is found among groups in the Pacific islands as well as among American aborigines; this belief probably did not originate in astronomical speculation, but was rather engendered by some terrifying earthly experience of the past. Tron på ett kommande förstörelsen av världens genom brand eller översvämning finns bland grupper i Stilla öarna samt bland amerikanska urinvånarna, denna tro förmodligen inte har ursprung i astronomiska spekulation, utan det var mer som framkallas av några hemska jordiska tidigare erfarenheter . The ancient Persians, who adopted the doctrines of their religious teacher Zoroaster, developed the basic idea of the coming destruction of the world by fire into the concept of a great moral ordeal. De gamla perserna, som antog läror deras religiösa lärare Zoroaster, utvecklat den grundläggande idén om den kommande förstörelsen av världen med eld i begreppet en stor moralisk prövning. According to this belief, at the end of the world the worshipers of the lord Mazda will be distinguished from all other people by successfully enduring the ordeal of molten metal, and the good will then be rewarded. Enligt denna tro, i slutet av världen dyrkar herre Mazda kommer att skilja sig från alla andra människor genom att framgångsrikt uthärdade prövning av smält metall, och det goda kommer sedan att belönas. This concept is found in the Gathas, the earliest part of the Avesta, the bible of Zoroastrianism. It is not certain that the idea of a resurrection from death goes back to the period represent ed by the Gathas. Detta begrepp finns i Gathas, den tidigaste delen av Avesta, Bibeln av Zoroastrianism. Det är inte säkert att idén om en uppståndelse från döden går tillbaka till perioden utgör ed av Gathas. But the Greek historian Herodotus seems to have heard of such a Persian belief in the 5th century BC, and Theopompus of Chios, the historian of Philip II, king of Macedon, described it as a Mazdayasnian doctrine. Men den grekiske historikern Herodotos verkar ha hört talas om en sådan persiska tro på den 5: e talet fKr, och Theopompus Chios, historikern Filip II, kung av Makedonien, beskrev det som en Mazdayasnian lära.

Similarities can be seen between the ancient Greek concepts of heaven and hell and those of Christian doctrine. Likheter kan ses mellan de antika grekiska begreppen himmel och helvete och de kristna läran. The Homeric poems and those of Hesiod show how the Greek mind conceived of the future of the soul in Elysium or in Hades. De homeriska dikterna och de Hesiodos visa hur den grekiska sinne tänkt om framtiden för själen i Elysium eller i Hades. Through the Orphic and Eleusinian mysteries this thought was deepened. Genom Orpheiska och eleusinska mysterierna denna tanke var fördjupas. That the future of nations and the world also played an important role in Greek and Roman thought is evident from the prophecies of the Sibyls. An eschatological philosophy dominated the epoch ushered in by the conquests of Alexander the Great, and Greco-Roman thought became suffused with Oriental ideas in its speculation upon the future of the world. Att framtiden för nationer och världen har också spelat en viktig roll i den grekiska och romerska trodde framgår av profetiorna om Sibyls. En eskatologisk filosofin dominerade epok invigas av erövringar av Alexander den store och grekisk-romerska trodde blev blodutgjutningar med orientaliska idéer i sin spekulation på världens framtid. In a similar manner the Scandinavian idea of the destruction of the earth by fire and its subsequent renovation under higher heavens-to be peopled by the descendants of the surviving pair, Lif and Lifthrasir (as set forth in the Elder Edda) - reflects an early Nordic interpretation of the idea of hell and heaven. På ett liknande sätt den skandinaviska idén om förstörelse av jorden med eld och senare renovering under högre himlarna-vara befolkad av ättlingar till de överlevande paret, och Lifthrasir (vad som anges i den äldre Eddan) - avspeglar Lif ett tidigt nordiska tolkning av idén om helvetet och himlen.

Jewish and Christian Beliefs Judiska och kristna tro

In early Israel the "Day of Yahweh" was a coming day of battle that would decide the fate of the people. I början av Israel "Day of Yahweh" var en kommande stridens dag som skulle avgöra ödet för folket. Although the people looked forward to it as a day of victory, prophets such as Amos, Hosea, Isaiah, Micah, Zephaniah, and Jeremiah feared that it would bring near or complete destruction, associating it with the growing military threat from Assyria. Även om folk såg fram emot det som en dag av seger, som Amos, Hosea, Jesaja, Mika, Sefanja, och Jeremia fruktade profeter att den skulle lägga nära eller fullständig förstörelse, associerar det med det växande militära hotet från Assyrien. To Jeremiah, this forecast of judgment was the criterion of true prophethood. Later, the books containing their pronouncements were interpolated with prophecies of prosperity, which themselves constituted significant signs of the expansion of eschatological hopes. Till Jeremia, prognos för dom här kriteriet sann profet. Senare böcker som innehöll deras uttalanden var det interpolerade med profetior av välstånd, som i sig utgjorde tydliga tecken på en utbyggnad av eskatologiska förhoppningar. The Book of Daniel voices the hope that the kingdom of the world will be given to the saints of the Most High, the Jewish people. Daniels bok röster förhoppningar om att riket i världen kommer att ges till helgonen från den Högste, det judiska folket. A celestial representative, probably the archangel Michael, is promised, who, after the destruction of the beast representing the Hellenistic kingdoms of the Middle East, will come with the clouds and receive the empire of the world. En himmelsk representant, förmodligen ärkeängeln Mikael, utlovas, som efter förstörelsen av odjuret som företräder den hellenistiska riken i Mellanöstern, kommer med molnen och ta emot riket i världen. No messiah appears in this apocalypse. Ingen messias visas i denna apokalyps. The first distinct appearance of this deliverer and king is in the Song of Solomon. Den första tydliga uppkomsten av detta befriare och konung är i Höga Visan.

After the conquest of Palestine by the Roman general Pompey the Great in 63 BC, the Jews longed for a descendant of the line of David, king of Israel and Judah, who would break the Roman yoke, establish the empire of the Jews, and rule as a righteous king over the subject nations. Efter erövringen av Palestina av den romerske generalen Pompejus den store år 63 f.Kr., judarna längtade efter en ättling till raden av David, kung av Israel och Juda, som skulle bryta den romerska oket, fastställa imperium av judarna, och regeln som en rättfärdig kung över ämnet nationer. This desire ultimately led to the rebellion in AD 66-70 that brought about the destruction of Jerusalem. Denna önskan ledde slutligen till upproret i AD 66-70 som lett till förstörelsen av Jerusalem. When Jesus Christ proclaimed the coming of the kingdom of heaven, it was natural, therefore, that despite his disavowal, he should be understood by some to be a claimant to the kingship of the Jews. När Jesus Kristus förkunnade ankomsten av himmelriket, det var därför naturligt att trots hans avståndstagande bör han förstås av vissa som en kärande för kungadömet av judarna. His disciples were convinced that he would return as the Messiah upon the clouds of heaven. Hans lärjungar var övertygade om att han skulle återvända som Messias på himlens moln. It is unlikely, however, that the final judgment and the raising of the dead were ever conceived by an adherent of the Jewish faith as functions of the Messiah. Det är dock osannolikt att den slutliga domen och en höjning av de döda någonsin utformades av en anhängare av den judiska tron som funktioner av Messias.

In Christian doctrine, eschatology has traditionally included the second advent of Christ, or Parousia, the resurrection of the dead, the last judgment, the immortality of the soul, concepts of heaven and hell, and the consummation of the kingdom of God. I den kristna läran, har eskatologi ingår traditionellt den andra tillkomsten av Kristus, eller Parousia de dödas uppståndelse, yttersta domen, den själens odödlighet, begreppen himmel och helvete, och fullbordande av Guds rike. In the Roman Catholic church, eschatology includes, additionally, the beatific vision, purgatory, and limbo. I den romersk-katolska kyrkan, omfattar eskatologi, dessutom, den saliga visionen, skärselden och limbo.

Although the great creeds of Christendom affirm the belief in a return to the son of God to judge the living and the dead, and in a resurrection of the just and the unjust, Christianity through the centuries has shown wide variation in its interpretation of eschatology. Trots den stora trosbekännelser inom kristenheten bejaka tron på en återgång till Guds son att döma levande och döda, och i en uppståndelse rättfärdiga och orättfärdiga, genom århundraden har kristendomen visat stor variation i sin tolkning av eskatologi. Conservative belief has usually emphasized a person's destiny after death and the way in which belief in the future life affects one's attitude toward life on earth. Occasionally certain sects have predicted the imminent end of the world. Konservativa tron har oftast betonat en persons öde efter döden och det sätt på vilket framtidstro livet påverkar en inställning till livet på jorden. Ibland vissa sekter har förutspått den kommande världens ände.

Islam adopted from Judaism and Christianity the doctrine of a coming judgment, a resurrection of the dead, and everlasting punishments and rewards. Islam adopterad från judendomen och kristendomen läran om en kommande dom, en uppståndelse från de döda, och evigt straff och belöningar. Later, contact with Persian thought greatly enriched Islamic eschatology. Senare kontakt med persiska trodde starkt anrikat islamisk eskatologi. Especially important was the belief in the reincarnation of some great prophet from the past. Särskilt viktig var tron på reinkarnationen av någon stor profet från det förflutna. Time and again the world of Islam has been stirred by the expectation of Mahdi, the Muslim messiah, to reveal more fully the truth, or to lead the faithful into better social conditions on earth. Gång på gång den islamiska världen har rört av uppfattningen Mahdi, den muslimska Messias, för att avslöja mer fullständigt sanningen, eller att leda de kristna till bättre sociala villkor på jorden. Iran and Africa have had many such movements. Iran och Afrika har haft många sådana rörelser.

Current Attitudes Nuvarande Attityder

Liberal Christian thought has emphasized the soul and the kingdom of God, more often seeing it as coming on earth in each individual (evidenced by what was believed to be the steady upward progress of humankind) than as an apocalyptic event at the end of time. Twentieth-century theological thought has tended to repudiate what many scholars have felt to be an identification of Christian eschatology with the values of Western civilization. Liberala kristna trodde understrukit själ och Guds rike, oftare se den som kom på jorden i varje enskilt (framgår av vad som tros vara den stadigt uppåtriktade framsteg för mänskligheten) än som en apokalyptisk händelse i slutet av tiden. nittonhundratalsfilosof teologiska tänkandet har tenderat att tillbakavisa vad många forskare har ansetts vara en kartläggning av kristna eskatologin med de värden som den västerländska civilisationen. In the second half of the 20th century, eschatology was equated by some theologians with the doctrine of Christian hope, including not only the events of the end of time but also the hope itself and its revolutionizing influence on life in the world. Under andra hälften av 20. Talet eskatologi likställas av några teologer med läran om kristna hoppet, inte bara händelserna i slutet av tiden men också hopp om sig själv och sin revolutionerande inverkan på livet i världen. The most eloquent exponent of this eschatology is the German theologian Jürgen Moltmann. De mest vältaliga exponenten av detta eskatologin är den tyske teologen Jürgen Moltmann.

In modern Judaism the return of Israel to its land, the coming of the Messiah, the resurrection of the dead, and everlasting retribution are still expected by the Orthodox, but the more liberal base the religious mission of Israel upon the regeneration of the human race and upon hope for immortal life independent of the resurrection of the body. I modern judendom återlämnande av Israel till sitt land, Messias ankomst, de dödas uppståndelse och evigt straff fortfarande förväntas av den ortodoxa, men de mer liberala basera religiösa uppdrag av Israel på förnyelse av den mänskliga rasen och på hopp för odödliga liv oberoende av kroppens uppståndelse.


Eschatology Eskatologi

Advanced Information Avancerad information

Eschatology is traditionally defined as the doctrine of the "last things" (Gr. eschata), in relation either to human individuals (comprising death, resurrection, judgment, and the afterlife) or to the world. Eskatologi är traditionellt definieras som läran om "sista saker" (Gr. eschata), antingen med avseende på mänskliga individerna (bestående av död, uppståndelse dom, och livet efter detta) eller till världen. In this latter respect eschatology is sometimes restricted to the absolute end of the world, to the exclusion of much that commonly falls within the scope of the term. I detta senare avseende eskatologi är ibland begränsad till det absoluta slutet av världen, med undantag av mycket som vanligen omfattas av begreppet. This restriction is unwarranted by biblical usage: the Hebrew be'aharit hayyamim (LXX en tais eschatais hemerais, "in the last days") may denote the end of the present order or even, more generally, "hereafter." Denna begränsning är omotiverad av biblisk användning: den hebreiska be'aharit hayyamim (LXX en TAIS eschatais hemerais, "i den sista dagar") får beteckna slutet av den nuvarande ordningen eller till och, mer generellt, "nedan."

The biblical concept of time is not cyclical (in which case eschatology could refer only to the completion of a cycle) or purely linear (in which case eschatology could refer only to the terminal point of the line); it envisions rather a recurring pattern in which divine judgment and redemption interact until this pattern attains its definitive manifestation. Den bibliska begreppet tid är inte cyklisk (i vilket fall eskatologi kan bara hänvisa till förverkligandet av en cykel) eller rent linjär (i vilket fall eskatologi kan endast hänvisas till ändpunkten av linjen), den föreställer snarare ett återkommande mönster i som gudomlig dom och inlösen samverkar till detta mönster når sin slutgiltiga manifestationen. Eschatology may therefore denote the consummation of God's purpose whether it coincides with the end of the world (or of history) or not, whether the consummation is totally final or marks a stage in the unfolding pattern of his purpose. Eskatologi kan därför beteckna fulländningen av Guds syfte om det sammanfaller med slutet på världen (eller historia) eller inte, om fullbordande är helt slutligt eller markerar en etapp i utbredning mönstret för hans ändamål.

Individual Eschatology in the OT Enskilda Eskatologi i OT

A shadowy existence after death is contemplated in much of the OT. En skugglik tillvaro efter döden är planerad i stora delar av OT. Jesus indeed showed that immortality was implicit in men and women's relation to God: the God of the fathers "is not God of the dead, but of the living; for all live to him" (Luke 20:38). Jesus visade verkligen att odödlighet var underförstått i mäns och kvinnors förhållande till Gud: Gud fäderna "är inte Gud för döda utan för levande, ty alla levande för honom" (Luk 20:38). But this implication was not generally appreciated in OT times. Men detta påverkar inte var allmänt sett nöjda i OT gånger. Perhaps in reaction against Canaanite cults of the dead, the OT lays little emphasis on the afterlife. Kanske som en reaktion mot kanaaneiska kult av de döda, OT lägger lilla betoning på livet efter detta. Sheol is an underworld where the dead dwell together as shades; their former status and character are of little account there. Dödsriket är en undre värld där de döda bo tillsammans som nyanser, deras tidigare status och karaktär är av liten konto där. The praises of Yahweh, which engaged so much of a pious Israelite's activity on earth, remained unsung in Sheol, which was popularly thought to be outside Yahweh's jurisdiction (Ps. 88:10 - 12; Isa. 38:18). Lov Jahve, som arbetar så mycket av en from israelitiska verksamhet på jorden förblev okända i dödsriket, som populärt ansågs vara utanför Yahwehs jurisdiktion (Ps. 88:10 - 12, Isa. 38:18). Occasionally a more hopeful note is struck. Ibland en mer hoppfull notera är slagen.

According to Pss. Enligt PSS. 73 and 139 one who walks with God in life cannot be deprived of his presence in death: "If I make my bed in Sheol, thou art there!" 73 och 139 en som vandrar med Gud i livet kan inte fråntas sin närvaro i döden: "Om jag gör min säng i dödsriket, du är där!" (Ps. 139:8). (Ps. 139:8). While Job and his friends generally discount the possibility of life after death (Job 14:10 - 12) and do not suppose that the comforts of a future existence can compensate for the sufferings of the present, Job asserts, in a moment of triumphant faith, that if not in this life then after death he will see God rise up to vindicate him (Job 19:25 - 27). Även om Job och hans vänner i allmänhet rabatt möjligheten av liv efter döden (Job 14:10 - 12) och inte anta att komfort av ett framtida existens kan kompensera för lidande av detta, hävdar Job, i ett ögonblick av triumferande tro , att om inte i detta livet så efter döden kommer han att se Gud stiga upp till rättfärdiga honom (Job 19:25 - 27).

The hope of national resurrection finds earlier expression than that of individual resurrection. Hoppet om nationella uppståndelse finner tidigare uttryck än enskilda uppståndelse. In Ezekiel's vision of the valley of dry bones, where the divine breath breathes new life into corpses, a national resurrection is in view: "These bones are the whole house of Israel" (Ezek. 37:11). I Hesekiels vision av dalen av torra ben, där det gudomliga andetag andas nytt liv i lik, en nationell uppståndelse är utifrån: "Dessa ben är hela Israels hus" (Hes 37:11). National resurrection may also be promised in Isa. Nationella uppståndelsen kan också lovat Isa. 26:19: "Thy dead shall live, their bodies shall rise." Individual resurrection first becomes explicit in Dan. 26:19: "Dina döda skall leva, organ skall deras upphov." Individuella uppståndelsen först blir explicit i Dan. 12:2. 12:2.

The persecution of martyrs under Antiochus Epiphanes gave a powerful impetus to the resurrection hope. Förföljelsen av martyrerna under Antiokus Epifanes gav en mäktig impuls till uppståndelsen hopp. Henceforth belief in the future resurrection of at least the righteous dead became part of orthodox Judaism, except among the Sadducees, who claimed to champion the oldtime religion against Pharisaic innovations. Hädanefter framtidstro uppståndelse åtminstone de rättfärdiga döda blev en del av ortodox judendom, utom bland sadduceerna, som hävdade att kämpa för oldtime religion mot fariseiska innovationer. With this new emphasis goes a sharper distinction between the posthumous fortunes of the righteous and the wicked, in Paradise and Gehenna respectively. Med denna nya inriktning går en tydligare åtskillnad mellan den postuma öden de rättfärdiga och de ogudaktiga, i paradiset och Gehenna respektive.

World Eschatology in the OT World Eskatologi i OT

The day of Yahweh in early Israel was the day when Yahweh would publicly vindicate himself and his people. It was possibly associated with an autumnal festival which Yahweh's kingship was celebrated. Dagen för Jahve i början av Israel var dagen då Yahweh offentligt would försvara sig själv och sitt folk. Det var eventuellt i kombination med ett höstligt festival som Yahwehs kungadömet firades. If the "enthronement psalms" (Pss. 93; 95 - 100) provide evidence for this festival, his kingship was commemorated in his work of creation, his seasonal gifts of fertility and harvest, his dealings of mercy and judgment with Israel and other nations. Om "tronbestigning psalmerna" (Pss. 93, 95 - 100) tillhandahålla bevis för att denna festival, kungadömet var hans bevarats i sitt skapande arbete som utförts, hans säsong gåvor av fertilitet och skörd, sina kontakter av barmhärtighet och dom med Israel och andra nationer . His sovereignty in these spheres would be fully manifested at his coming to "judge the world in righteousness" (Pss. 96:13; 98:9). Hans suveränitet på dessa områden skulle vara fullt uttryck vid hans ankomst till "döma världen med rättfärdighet" (Pss. 96:13, 98:9).

In the earliest significant mention of this "day of the Lord" (Amos 5:18 - 20) the Israelites are rebuked for desiring it so eagerly because it will bring not light and joy (as they hope) but darkness and mourning. I de tidigaste stora omnämnandet av denna "Herrens dag" (Amos 5:18 - 20) israeliterna är tillrättavisade för önskar det så ivrigt eftersom det kommer inte leda ljus och glädje (som de hoppas) men mörker och sorg. Since Yahweh is utterly righteous, his intervention to vindicate his cause must involve his judgment on unrighteousness wherever it appears, especially among his own people, who had exceptional opportunities of knowing his will. Eftersom Jahve är helt rättfärdigt, ingripande för att hans rättfärdiga sin sak måste involvera sin dom orättfärdighet om det framkommer, särskilt bland sitt eget folk, som hade exceptionellt tillfälle att lära känna hans vilja.

Psalmists and prophets recognized that, while Yahweh's kingship was exercised in many ways, the reality which they saw fell short of what they knew to be the ideal. Psalmisterna och profeter erkänt att även Yahwehs kungadömet har utövats på många sätt, verklighet som de såg föll kort om vad de visste var den idealiska. Even in Israel Yahweh's sovereignty was inadequately acknowledged. Även i Israel Yahwehs suveränitet var tillräckligt erkänd. But one day the tension between ideal and reality would be resolved; on the day of Yahweh his kingship would be universally acknowledged, and the earth would be filled with "the knowledge of the Lord" (Isa. 11:9; Hab. 2:14). Men en dag spänningen mellan ideal och verklighet skulle lösas, samma dag som Jahve hans kungadöme skulle bli allmänt känt, och jorden skulle vara fylld med "kunskapen om Herren" (Jes 11:9, Hab. 2: 14). His effective recognition as "king over all the earth" is portrayed in terms of a theophany in Zech. Hans faktiska erkännande som "kung över hela jorden" skildras i termer av en teofani i Sak. 14:3 - 9. 14:3 - 9.

The decline of the Davidic monarchy emphasized the contrast between what was and what ought to be. Nedgången i Davidic monarkin betonade kontrasten mellan vad som var och vad som borde vara. That monarchy represented the divine kingship on earth, but its capacity to do so worthily was impaired by political disruption, social injustice, and foreign oppression. As the fortunes of David's house sank ever lower, however, there emerged with increasing clarity the figure of a coming Davidic king in whom the promises made to David would be fulfilled and the vanished glories of earlier times would be restored and surpassed (Isa. 9:6 - 7; 11:1 - 10; 32:1 - 8; Mic. 5:2 - 4; Amos 9:11 - 12; Jer. 23:5 - 6; 33:14 - 22). Att monarki representerade det gudomliga kungadömet på jorden, men dess förmåga att göra detta värdigt varit nedsatt av politiska störningar, social orättvisa, och utländska förtryck. Som öden Davids hus sjönk allt lägre, men det framkom med ökande klarhet siffran ett kommande Davidic kung i vilka löften till David skulle uppfyllas och försvann härligheterna i äldre tid skulle återställas och överträffas (Jes. 9:6 - 7, 11:1 - 10, 32:1 - 8, Mic. 5: 2 till 4, Amos 9:11 - 12, Jer. 23:5 - 6, 33:14 - 22).

This hope of a Davidic Messiah, Yahweh's permanent vicegerent, dominates much subsequent Jewish eschatology. Detta hopp om en Davidic Messias, Jahve fasta vicegerent, dominerar mycket senare judisk eskatologi. In some portrayals of the new age, however, the Davidic ruler is overshadowed by the priesthood, as in Ezekiel's new commonwealth (Ezek. 46:1 - 10) and later in the Dead Sea Scrolls, where the Davidic Messiah is subordinate to the chief priest, who will be head of state in the coming age. I några porträtt av den nya tiden, dock Davidic härskare hamnar i skuggan av prästerskapet, som i Hesekiels nya samväldet (Hes 46:1 - 10) och senare i Dödahavsrullarna, där Davidic Messias är underordnad chef präst, som blir statschef under kommande år.

Another form of eschatological hope appears in Daniel. En annan form av eskatologiska hopp finns i Daniel. No king reigns in Jerusalem, but the Most High still rules the kingdom of men and successive world emperors attain power by his will and hold it so long as he permits. Ingen konung härskar i Jerusalem, men den Högste fortfarande styr över människors riken och på varandra kejsare världen nå makten genom sin vilja och hålla det så länge han tillåter. The epoch of pagan dominion is limited; on its ruins the God of heaven will set up an indestructible kingdom. Den epok av hedniska välde är begränsat, på dess ruiner himmelens Gud kommer att upprätta en oförstörbar rike. In Dan. I Dan. 7:13 this eternal and universal dominion is given at the end time to "one like a son of man," who is associated, if not identified, with "the saints of the Most High" (Dan. 7:18, 22, 27). 7:13 detta eviga och universella herravälde ges i slutet tid till "en som en människoson", som är associerad, om inte identifieras med "helgonen från den Högste" (Dan 7:18, 22, 27).

NT Eschatology NT Eskatologi

OT eschatology is forward looking, its dominant notes being hope and promise. OT eskatologi är framåtblickande, sin dominerande noterna som hopp och löfte. These notes are present in the NT, but here the dominant note is fulfillment, fulfillment in Jesus, who by his passion and resurrection has begotten his people anew to a living hope (1 Pet. 1:3), because he has "abolished death and brough life and immortality to light through the gospel" (2 Tim. 1:10). Dessa anteckningar finns i NT, men här är dominerande anteckningen är uppfyllda, uppfylls i Jesus, som genom sin passion och uppståndelse har fött sitt folk på nytt till ett levande hopp (1 Pet. 1:3), eftersom han har "avskaffat döden och Brough liv och odödlighet fram i ljuset genom evangeliet "(2 Tim. 1:10).

Jesus' Galilean preaching, summarized in Mark 1:15 ("The time is fulfilled, and the kingdom of God is at hand; repent, and believe in the gospel"), declares the fulfillemnt of Daniel's vision: "The time came when the saints received the kingdom" (Dan. 7:22). Jesu galileiska predikan, som sammanfattas i Mark 1:15 ("Tiden är uppfyllda, och Guds rike är nära, ångra sig och tror på evangeliet") förklarar fulfillemnt av Daniels vision: "Den tiden kom då helgon fick rike "(Dan 7:22). In one sense the kingdom was already present in Jesus' ministry: "If it is by the finger of God that I cast out demons, then the kingdom of God has come upon you" (Luke 11:20; cf. Matt. 12:28). I en mening riket fanns redan under Jesu tjänst: "Om det är genom Guds finger som jag driver ut demoner, då Guds rike har kommit över er" (Luk 11:20, jfr. Matt. 12: 28). But in another sense it was yet future. Men i en annan bemärkelse det ännu var framtiden. Jesus taught his disciples to pray, "Thy kingdom come" (Luke 11:2). Jesus lärde sina lärjungar att be: "Låt ditt rike komma" (Luk 11:2). In this sense it would come "with power" (Mark 9:1), an event variously associated with the resurrection of the Son of man or with his advent "with great power and glory" (Mark 13:26). I den meningen att det skulle komma "med kraft" (Mark 9:1), en händelse på olika sätt i samband med uppståndelsen av de Människosonen eller med hans ankomst "med stor makt och härlighet" (Mark 13:26).

The expression "the Son of man" figures prominently in Jesus' teaching about the kingdom of God, especially after Peter's confession at Caesarea Philippi (Mark 8:29). Uttrycket "Människosonen" står högt i Jesu undervisning om Guds rike, särskilt efter Petrus bekännelse vid Cesarea Filippi (Mark 8:29). It echoes Daniel's "one like a son of man" (Dan. 7:13). Det ekar Daniels "ett lik en människoson" (Dan 7:13). In Jesus' teaching he himself is the Son of man. I Jesu undervisning han själv är Människosonen. But while he speaks occasionally, in Daniel's terms, of the Son of man as "coming with the clouds of heaven" (Mark 14:62), he more often speaks of the Son of man as destined to suffer, in language reminiscent of the servant of Yahweh in Isa. Men medan han talar ibland, i Daniels termer av Människosonen som "kom med himmelens skyar" (Mark 14:62), han oftare talar om Människosonen som komma att drabbas, på ett språk som påminner om tjänare Yahweh i Isa. 52:13 - 53:12. 52:13 - 53:12. This protrayal of the Son of man in terms of the servant is quite distinctive, in that Jesus undertook to fulfill personally what was written of both. Detta protrayal av Människosonens i termer av den anställde är ganska distinkt i att Jesus åtog sig att uppfylla personligen som skrevs av båda. As Daniel's "one like a son of man" receives dominion from the Ancient of Days, so Jesus receives it from his Father. Som Daniel's "ett lik en människoson" får herravälde från Gamle av dagar, så Jesus får den från sin far. As Daniel's "saints of the Most High" receive dominion, so Jesus shares his dominion with his followers, the "little flock" (Luke 12:32; 22:29 - 30). Som Daniel "helgonen från den Högste" få herravälde, så Jesus delar sitt välde med sina anhängare, den "lilla hjord" (Luk 12:32, 22:29 - 30). But its fullness must await the suffering of the Son of man (Luke 17:25). Men dess fullhet måste invänta lidande Människosonen (Luk 17:25).

Sometimes Jesus uses "life" or "eternal life" (the life of the age to come) as a synonym for "the kingdom of God"; to enter the kingdom is to enter into life. Ibland Jesus använder "liv" eller "evigt liv" (livet på ålder kommer) som synonym för "Guds rike", att komma in i riket kommer att träda i livet. This links the kingdom with the new age, when the righteous are brought back from death to enjoy resurrection life. Detta anknyter riket med den nya ålder, när de rättfärdiga transporteras tillbaka från döden för att njuta av uppståndelsen livet.

In the apostolic teaching this eternal life may be enjoyed here and now, although its full flowering awaits a future consummation. The death and resurrection of Christ have introduced a new phase of the kingdom, in which those who believe in him share his risen life already, even while they live on earth in mortal body. I den apostoliska undervisningen detta eviga livet kan njutas här och nu, även om dess full blomning väntar en framtid fulländning. Död och uppståndelse i Kristus har infört en ny fas i riket, där de som tror på honom dela hans stigit liv redan , även när de bor på jorden i dödlig kropp. There is an indeterminate interval between Christ's resurrection and parousia, and during this interval the age to come overlaps the present age. Det finns en obestämd intervall mellan Kristi uppståndelse och parousia, och under denna tid den ålder att komma överlappar nuvarande ålder. Christians live spiritually in "this age" while they live temporally in "this age"; through the indwelling Spirit of God they enjoy the resurrection life of "that age" in anticipation. Kristna lever andligt i "denna ålder" medan de bor temporärt i "denna ålder", genom den inneboende Guds Ande de åtnjuter uppståndelsen liv "den åldern" i förskott.

This outlook has been called "realized eschatology." Detta perspektiv har kallats "realiserade eskatologi." But the realized eschatology of the NT does not exclude an eschatological consummation to come. Men insåg eskatologi i NT inte utesluter en eskatologisk fullbordan komma.

Realized Eschatology Realiserade Eskatologi

If the eschaton, the "last thing" which is the proper object of eschatological hope, came in the ministry, passion, and triumph of Jesus, then it cannot be the absolute end of time, for time has gone on since then. Om eschaton, "sista" som är lämpligt föremål för eskatologiska hopp kom i ministeriet, passion och triumf Jesu, kan det inte vara det absolut sista tid, har under gått sedan dess. In the NT the "last thing" is more properly the "last one," the eschatos (cf. Rev. 1:7; 2:8; 22:13). I NT den "sista" är mer korrekt "sista" den eschatos (se Upp. 1:7, 2:8, 22:13). Jesus is himself his people's hope, the Amen to all God's promises. Jesus är själv sitt folks hopp, Amen till alla Guds löften.

According to Albert Schweitzer's "consistent eschatology," Jesus, believing himself to be Israel's Messiah, found that the consummation did not come when he expected it (cf. Matt. 10:23) and embraced death in order that his parousia as the Son of man might be forcibly brought to pass. Enligt Albert Schweitzer's "konsekvent eskatologi" Jesus själv till att tro vara Israels Messias, konstaterat att fullbordande inte kom när han väntade det (se Matt. 10:23) och omfamnade döden för att hans parousia som son till man kan vara med våld bringas till passera. Since the wheel of history would not respond to his hand and turn round to complete its last revolution, he threw himself on it and was broken by it, only to dominate history more decisively by his failure than he could have done by attaining his misconceived ambition. Sedan historiens hjul inte skulle svara på hans hand och vända sig om för att slutföra sitt sista revolution, kastade han sig på den och bröts av det, bara dominera historien mer beslutsamt när han vägrar än han kunde ha gjort genom att förverkliga sin felaktig ambition . His message, Schweitzer held, was thoroughly eschatological in the sense exemplified by the crudest contemporary apocalypticism. Hans budskap, Schweitzer hölls, var noga eskatologiskt i den mening som framgår av det grövsta samtida apocalypticism. His ethical teaching was designed for the interim between the beginning of his ministry and his manifestation in glory. Hans etiska undervisning var avsedd för tillfälliga mellan början av sin mission och sin manifestation i härlighet. Later, when his death was seen to have destroyed the eschatological conditions instead of bringing them in, the proclamation of the kingdom was replaced by the teaching of the church. Senare hans död ansågs då ha förstört den eskatologiska villkor i stället för att de är på, utropandet av riket var den ersättas av undervisningen av kyrkan.

Schewitzer's interpretation of Jesus's message was largely a reaction against the liberal nineteenth century interpretation, but it was equally one sided and distorted in its selection from the gospel data. Schewitzer tolkning av Jesu budskap var till stor del en reaktion mot den liberala artonhundratalet tolkning, men det var lika en ensidig och snedvriden i sitt urval från evangeliet data.

Later Rudolf Otto and CH Dodd propounded a form of realized eschatology. Senare Rudolf Otto och CH Dodd uppställt en form av realiserade eskatologi. Dodd interpreted Jesus' parables in terms of the challenge to decision which confronted his hearers in his announcement that the kingdom of God had arrived. Dodd tolkat Jesu liknelser när det gäller utmaningen att beslut som inför sina åhörare i hans uttalande om att Guds rike hade kommit. Dodd viewed the kingdom as coming in Jesus' life, death, and resurrection; to proclaim these events in their proper perspective was to proclaim the good news of the kingdom of God. Dodd ses riket som kommer i Jesu liv, död och uppståndelse, att förkunna dessa händelser i sitt rätta perspektiv var att förkunna de goda nyheterna om Guds rike. Jesus' future coming did not, at first, come into the picture. Jesu framtid kommer inte i ett första skede kommer in i bilden. His redeeming work constituted the decisive or eschatological manifestation of the power of God operating for the world's salvation; the later concentration on a further "last thing" in the future betokened a relapse into Jewish apocalypticism, which relegated to a merely "preliminary" role those elements of the gospel which were distinctive of Jesus' message. Hans försonande verk utgör den avgörande eller eskatologiska manifestationen av Guds kraft som verkar för världens frälsning, den senare koncentrationen på ytterligare ett "sista" i framtiden betokened ett återfall i judisk apocalypticism, som förpassas till en rent "preliminär" roll som delar av det evangelium som var utmärkande för Jesu budskap.

(As time went on, Dodd made more room for a future consummation: what came to earth with Christ's incarnation was finally decisive for the meaning and purpose of human existence, so that, at the ultimate winding up of history, humankind will encounter God in Christ.) (Eftersom tiden gick, gjorde Dodd mer utrymme för en framtida fulländning: Vad kom till jorden med Kristus inkarnation var slutligen avgörande för innebörden och syftet med människans existens, så att vid den slutliga avvecklingen av historia, kommer mänskligheten möta Gud i Kristus.)

Joachim Jeremias, who acknowledges indebtedness to Dodd, found that Jesus' parables express an eschatology "in process of realization"; they proclaim that the hour of fulfillment has struck and compel hearers to make up their minds about Jesus' person and mission. Joachim Jeremias, som erkänner skuld till Dodd, fann att Jesu liknelser uttrycka en eskatologi "i processen för att förverkliga", de uttalar att timme uppfylls har slagit till och tvingar åhörare att bestämma sig om Jesu person och uppdrag.

Dodd's pupil, JAT Robinson, interprets Christ's parousia not as a literal event of the future but as a symbolical or mythological presentation of what happens whenever Christ comes in love and power, displaying the signs of his presence and the marks of his cross. Dodd elev, JAT Robinson, tolkar Kristi parousia inte som en bokstavlig händelse i framtiden, utan som en symbolisk eller mytologisk presentation av vad som händer när Kristus kommer i kärlek och makt, visar tecken på hans närvaro och märken av hans kors. Judgment day is a dramatic picture of every day. Domedagen är en dramatisk bild av varje dag. Robinson denies that Jesus used language implying his return to earth from heaven. Robinson förnekar att Jesus använde språket innebär hans återkomst till jorden från himlen. His sayings which have been so understood express the twin themes of vindication and visitation, notably his reply to the high priest's question at his trial (Mark 14:62), where the added phrase "from now on" (Luke 22:69) or "hereafter" (Matt. 26:64) is taken to be an authentic part of the reply. Hans uttalanden som har så förstått uttrycker två teman som rättfärdigt och umgänge, i synnerhet hans svar på översteprästens fråga vid rättegången (Mark 14:62), där la frasen "från och med nu" (Luk 22:69) eller "nedan" (Matt 26:64) sätts till en autentisk del av svaret. The Son of man, condemned by earthly judges, will be vindicated in the divine law court; his consequent visitation of his people in judgment and redemption will take place "from now on" as surely as his vindication. Människosonen, fördömdes av jordiska domare, kommer att rättfärdigas i den gudomliga lagen domstolen, hans därav visitation av sitt folk i dom och inlösen kommer att äga rum "från och med nu" lika säkert som han upprättelse.

Instead of realized eschatology, Robinson (following Georges Florovsky) speaks of an "inaugurated eschatology", an eschatology inaugurated by Jesus' death and resurrection, which released and initiated a new phase of the kingdom in which "hereafter" God's redeeming purpose would achieve its fulfillment. Istället för realiserade eskatologi, Robinson (efter Georges Florovsky) talar om en invigd "eskatologi", en eskatologi invigdes av Jesu död och uppståndelse, som frigörs och inledde en ny fas av riket där "nedan" Guds försonande syfte skulle uppnå uppfyllelse. To Jesus' ministry before his passion Robinson applies the term "proleptic eschatology" because in that ministry the signs of the age to come were visible in anticipation. Att Jesu tjänst före hans passion Robinson gäller termen "proleptic eskatologi" eftersom samma ministerium tecknen på ålder att komma syntes i förskott.

Conclusion Slutsats

Jesus' use of OT language was creative and cannot be confined to the meaning which that language had in its original context. Jesu användning av OT språket var kreativ och kan inte begränsas till den betydelse som detta språk hade i sitt ursprungliga sammanhang. He probably did point forward to his personal coming to earth, not only to manifest his glory but to share that glory with his people, raised from the dead by his quickening shout. When the consummation to which his people look forward is described as their "hope of glory," it is their participation in Jesus' resurrection glory that is in view; that hope is kept bright within them by his indwelling presence (Col. 1:27) and sealed by the Spirit (Eph. 1:13 - 14, 18 - 21). Han förmodligen gjorde punkt fram till sin personliga kom till jorden, inte bara utöva sin ära men att dela denna ära med sitt folk, upp från de döda med sin allt snabbare till. När fullbordande som hans folk ser fram beskrivs som deras " härlighetens hopp "är det deras deltagande i Jesu uppståndelse härlighet som är i syfte, att hoppet hålls ljus i dem genom sin inneboende närvaro (Kol. 1:27) och förseglas av Anden (Ef 1:13 - 14 , 18 - 21).

There is a tension between the "already" and the "not yet" of the Christian hope, but each is essential to the other. Det finns en spänning mellan "redan" och "inte ännu" av den kristna hoppet, men varje är avgörande för den andra. In the language of the seer of Patmos, the Lamb that was slain has by his death won the decisive victory (Rev. 5:5), but its final outworking, in reward and judgment, lies in the future (Rev. 22:12). På det språk som den som ser Patmos, Lammet som blev slaktat har genom sin död vann den avgörande segern (Upp. 5:5), men dess slutliga outworking i belöning och dom ligger i framtiden (Upp. 22:12 ). The fact that we now "see Jesus crowned with glory and honor" is guarantee enough that God "has put all things under his feet" (Heb. 2:8 - 9). Det faktum att vi nu "se Jesus krönt med ära och härlighet" är garanti nog att Gud "har lagt alla ting under hans fötter" (Hebr 2:8 - 9). His people already share his risen life, and those who reject him are "condemned already" (John 3:18). Hans folk aktie redan sitt ökat liv, och de som avvisar honom är "redan dömd" (Joh 3:18). For the Fourth Evangelist, the judgment of the world coincided with the passion of the incarnate Word (John 12:31); yet a future resurrection to judgment is contemplated as well as a resurrection to life (John 5:29). För det fjärde evangelisten, dom av världen sammanföll med passionen i det inkarnerade Ordet (Joh 12:31), men en framtida uppståndelse till dom övervägs samt en uppståndelse till liv (Joh 5:29).

Some much canvassed questions, such as the chronological relation of the parousia to the great distress of Mark 13:19, to the manifestation of the man of lawlessness of 2 Thess. Några uppvaktas mycket frågor, såsom den kronologiska relationen mellan parousia till den stora nöd Mark 13:19, till manifestationen av mannen av laglöshet i 2 Tess. 2:3 - 8, or to the millennial reign of Rev. 20, are marginal to the main course of NT eschatological teaching, belonging rather to the detailed exegesis of the passages concerned. 2:3 - 8, eller till den tusenåriga styre Rev 20, är marginella till huvudrätt av NT eskatologiska undervisning, hör snarare till den detaljerade exeges av de berörda avsnitten. The eschatological outlook of the NT is well summed up in the words: "Christ Jesus our hope" (1 Tim. 1:1). Den eskatologiska utsikterna för NT sammanfattas väl i orden: "Kristus Jesus vårt hopp" (1 Tim. 1:1).

FF Bruce FF Bruce
(Elwell Evangelical Dictionary) (Elwell Evangelical Dictionary)

Bibliography Bibliografi
GR Beasley - Murray, Jesus and the Future and The Coming of God; RH Charles, A Critical History of the Doctrine of a Future Life; O Cullmann, Christ and Time; CH Dodd, The Parables of the Kingdom, The Apostolic Preaching and Its Developments, and The Coming of Christ; JE Fison, The Christian Hope; TF Glasson, The Second Advent; J Jeremias, The Parables of Jesus; WG Kummel, Promise and Fulfilment; GE Ladd, The Presence of the Future; R Otto, The Kingdom of God and the Son of Man; H Ridderbos, The Coming of the Kingdom; JAT Robinson, In the End, God. GR Beasley - Murray, Jesus och framtiden och den kommande av Gud, RH Charles, en kritisk historia av doktrinen om ett framtida liv, O Cullmann, Kristus och tid, CH Dodd, liknelser Konungariket, Den apostoliska predikan och dess utvecklingen och Kristi ankomst, JE Fison, Den kristna hopp, TF Glasson, den andra advent, J Jeremias, liknelser Jesus, WG Kummel, Promise och fullföljande, GE Ladd, närvaron av framtiden, R Otto, The Guds rike och Människosonen, H Ridderbos, Den rikes ankomst, JAT Robinson, i slutändan, Gud. . . . . and Jesus and His Coming; A Schweitzer, The Quest of the Historical Jesus; EF Sutcliffe, The OT and the Future Life; G Vos, The Pauline Eschatology. och Jesus och hans ankomst, A Schweitzer, The Quest av den historiske Jesus, EF Sutcliffe, GT och fortsatta liv, G Vos, The Pauline Eskatologi.


Realized Eschatology Realiserade Eskatologi

Advanced Information Avancerad information

This concept should be contrasted with futurist or thoroughgoing eschatology, in which the teaching of Jesus about the kingdom of God is viewed as significantly influenced by Jewish apocalyptic. Begreppet bör jämföras med futuristiska eller genomgripande eskatologi, där Jesu undervisning om Guds rike ses som betydligt påverkad av judiska apokalyptiska. While continental scholarship has focused on the latter, the Anglo-American tradition has often urged that the futurist aspects of the kingdom be reduced to a bare minimum. Även kontinentala stipendium har fokuserat på den senare, anglo-amerikanska traditionen har uppmanat ofta att den futuristiska aspekter av riket reduceras till ett minimum. Some have dismissed this apocatyptic note as an early Christian accretion, but many NT scholars have viewed the apocalyptic language as symbolic of a profound theological reality. Instead, they argue, Jesus viewed his ministry as inaugurating the kingdom: that is, this eschatological reality was realized within Christ's own ministry. Vissa har avfärdat detta apocatyptic notering som en tidig kristen ackretion, men många NT forskare har sett den apokalyptiska språket som en symbol för en djup teologisk verklighet. I stället hävdar de, Jesus visade sin mission som inviger riket, det vill säga det eskatologiska verklighet realiserade inom Kristi eget ministerium.

CH Dodd is often identified with realized eschatology because of his epoch-making challenge to the apocalytic interpreters of Jesus. Dodd's chief contribution was published in 1935 (The Parables of the Kingdom), in which he examined various texts that spoke of the kingdom as already present. CH Dodd beskrivs ofta med realiserade eskatologi på grund av hans epokgörande utmaning för apocalytic tolkar Jesus. Dodd främsta bidrag publicerades i 1935 (liknelser i kungariket), i vilken han undersökte olika texter som talade om riket som redan närvarande. This does not mean that Jesus merely pointed to the sovereignty of God in human history and labeled this the kingdom, but rather that Jesus viewed the kingdom as arriving in an unparalleled, decisive way. Detta innebär inte att Jesus bara pekade på Guds suveränitet i mänsklighetens historia och märks detta riket, utan snarare att Jesus ses riket som anländer till en oöverträffad och avgörande sätt. The eschatological power of God had come into effective operation within his present life and was released through his death. Hence in Luke 11:20 we learn that Jesus himself is revealing this new power: "If it is by the finger of God that I cast out demons, then the kingdom of God has come upon you." Den eskatologiska Guds makt hade kommit till effektiv drift inom sitt nuvarande liv och släpptes genom hans död. Därför i Lukas 11:20 får vi veta att Jesus själv är avslöjande den nya makten: "Om det är med Guds finger som jag kastade ut demoner, då Guds rike har kommit över er. " Luke 17:20ff. Lukas 17:20 ff. is similar in that Jesus seems to deny the observable signs of apocalyptic: "for behold, the kingdom of God is in the midst of you." är liknande i att Jesus verkar förneka det observerbara tecken på apokalyptisk: "Ty se, Guds rike är mitt i dig." Dodd particularly stressed the parables of growth (the weeds among wheat, the mustard seed, the sower; see esp. Matt. 13), which find their meaning in a this-wordly event of decisive importance. Dodd betonade särskilt de liknelser tillväxten (ogräset bland vetet, de senapskorn, såningsmannen, se spec. Matt. 13), som finner sin mening i en här-värdslig händelse av avgörande betydelse.

To be sure, this alters the entire scheme of futurist eschatology wherein the kingdom ushers in the end. Visserligen ändrar detta hela systemet med futuristiska eskatologin vari riket vaktmästarna i slutändan. "The eschaton has moved from the future to the present, from the sphere of expectation into that of realized experience" (Parables of the Kingdom, p. 50). "Den eschaton har flyttat från framtiden till nuet, från beräkningen av förväntan till att bli realiserade erfarenhet" (liknelser Konungariket, s. 50). For Dodd, this must become a fixed point in interpretation because it is these teachings of Jesus that are explicit and unequivocal. För Dodd, måste detta bli en fast punkt i tolkningen, eftersom det är dessa Jesu undervisning som är uttryckliga och entydiga. "It represents the ministry of Jesus as 'realized eschatology'; as the impact upon this world of the 'powers of the world to come' in a series of events, unprecedented and unrepeatable, now in actual progress" (ibid., p. 51). Thus when Jesus says, "Blessed are the eyes which see what you see" (Luke 10:23), he is referring to his messianic acts which in themselves are ushering in the eschatological kingdom of God. "Det representerar Jesu som" insett eskatologi ", som inverkan på denna värld av" makt i världen att komma "i en rad evenemang, utan motstycke och unrepeatable, nu i faktiska framsteg" (ibid., s. 51). Så när Jesus säger: "Saliga äro de ögon som ser vad du ser" (Luk 10:23), han hänvisar till sin messianska gärningar som i sig är ushering i eskatologiska Guds rike. "It is no longer imminent; it is here" (ibid., p. 49). "Det är inte längre överhängande, det är här" (ibid., s. 49).

It must be said at once that realized eschatology has suffered many criticisms. Det måste sägas på en gång att realiserade eskatologi har drabbats av mycket kritik. Scholars have quickly pointed out that Dodd was less than fair in his exegesis of many futurist texts (eg, Mark 9:1; 13:1ff.; 14:25). Forskare har snabbt påpekat att Dodd var mindre än rättvis i sin exeges av många futuristiska texter (t.ex. Mark 9:1, 13:1 ff., 14:25). Still, in a later response to his critics (The Coming of Christ, 1951) Dodd accepted the futurist sayings but reinterpreted them as predictions of a transcendent age. Ändå i ett senare svar på sina kritiker (Kristi ankomst, 1951) Dodd accepterade futuristiska talesätt men omtolkas dem som förutsägelser om en transcendent ålder. Norman Perrin for one has successfully shown how Judaism employed no such transcendent concept of the kingdom and that Dodd again has misrepresented the text by applying a foreign Greek category to Jesus' Hebrew teaching. Norman Perrin för ett framgångsrikt har visat hur judendomen anställd ingen sådan transcendent begrepp om riket och att Dodd igen en falsk bild av text genom att tillämpa en utländsk grekisk kategori på Jesu hebreiska undervisning.

Most interpreters have argued for a synthesis of realized and futurist components in eschatology. De flesta tolkar har argumenterat för en syntes av realiserade och komponenter futuristiska i eskatologi. Dodd convincingly demonstrated that Jesus' appearance brought to bear on history an eschatological crisis in the present; however, we would add that history still awaits its consummation in the future, when the kingdom will come in apocalyptic power. Dodd övertygande sätt visat att Jesu utseende utövats på historien en eskatologisk kris i detta, men skulle vi lägga till att historien fortfarande väntar fullbordan i framtiden, när riket kommer i apokalyptiska makten.

GM Burge GM Burge
(Elwell Evangelical Dictionary) (Elwell Evangelical Dictionary)

Bibliography Bibliografi
GE Ladd, Crucial Questions About the Kingdom of God; WG Kummel, Promise and Fulfillment; G. Lundstrom, The Kingdom of God in the Teaching of Jesus; N. Perrin, The Kingdom of God in the Teaching of Jesus; R. Schnackenburg, God's Rule and Kingdom. GE Ladd, avgörande frågor om Guds rike, WG Kummel, Promise och självförverkligande, G. Lundström, Guds rike i Jesu undervisning, N. Perrin, Guds rike i Jesu undervisning, R. Schnackenburg, Guds styre och kungariket.


Eschatology Eskatologi

Catholic Information Katolska Information

That branch of systematic theology which deals with the doctrines of the last things (ta eschata). Denna gren av systematisk teologi som behandlar läran om de sista sakerna (TA eschata). The Greek title is of comparatively recent introduction, but in modern usage it has largely supplanted its Latin equivalent De Novissimis. Den grekiska titeln är jämförelsevis ganska nytt, men i modern användning det till stor del har ersatt sitt latinska motsvarande De Novissimis. As the numerous doctrinal subjects belonging to this section of theology will be treated ex professo under their several proper titles, it is proposed in this article merely to take such a view of the whole field as will serve to indicate the place of eschatology in the general framework of religion, explain its subject-matter and the outlines of its content in the various religions of mankind, and illustrate by comparison the superiority of Christian eschatological teaching. Eftersom många doktrinära ämnen som tillhör denna del av teologi behandlas ex professo under deras flera ordentlig titlar, föreslås det i denna artikel enbart för att en sådan uppfattning av hela området som skall tjäna till att ange orten där eskatologin i den allmänna ramen för religion, förklarar dess föremål och konturerna av sitt innehåll i de olika religioner mänsklighetens och illustrerar genom jämförelse överlägsenhet kristna eskatologiska undervisning.

As a preliminary indication of the subject-matter, a distinction may be made between the eschatology of the individual and that of the race and the universe at large. Som en första indikation på de föremål, kan åtskillnad en göras mellan eskatologi för den enskilde och att av loppet och universum i stort. The former, setting out from the doctrine of personal immortality, or at least of survival in some form after death, seeks to ascertain the fate or condition, temporary or eternal, of individual souls, and how far the issues of the future depend on the present life. Den tidigare, att den utgick från läran om personlig odödlighet, eller åtminstone att överleva i någon form efter döden, få klarhet i vad som har hänt eller tillstånd, tillfälligt eller evigt, enskilda själar, och hur långt frågan om den framtida beroende av nuvarande liv. The latter deals with events like the resurrection and the general judgment, in which, according to Christian Revelation, all men will participate, and with the signs and portents in the moral and physical order that are to precede and accompany those events. Det senare handlar om händelser som uppståndelsen och den allmänna domen, som enligt Christian Uppenbarelseboken, män kommer alla att delta, och med tecken och Varsel i den moraliska och fysiska syfte som är att föregå och följa dessa händelser. Both aspects -- the individual and the universal -- belong to the adequate concept of eschatology; but it is only in Christian teaching that both receive due and proportionate recognition. Båda aspekterna - det individuella och det universella - tillhör adekvat begrepp i eskatologin, men det är bara i kristna läran att både ta emot på grund och proportionerliga erkännande. Jewish eschatology only attained its completion in the teaching of Christ and the Apostles; while in ethnic religion eschatology seldom rose above the individual view, and even then was often so vague, and so little bound up with any adequate notion of Divine justice and of moral retribu- tion, that it barely deserves to be ranked as religious teaching. Judisk eskatologi endast uppnås är klar i undervisningen av Kristus och apostlarna, medan etnisk religion eskatologi sällan höjde sig över de enskilda uppfattning, och även då var ofta så vaga, och så lite ihop med någon lämplig begreppet gudomlig rättvisa och moralisk retribu-ning, att det knappt förtjänar att rankas som religiös undervisning.

I. ETHNIC ESCHATOLOGIES I. ETNISKT ESCHATOLOGIES

Uncivilized societies Ociviliserade samhällen

Even among uncivilized cultures the universality of religious beliefs, including belief in some kind of existence after death, is very generally admitted by modern anthropologists. Även bland ociviliserade kulturer universalitet religiösa övertygelser, även tro på någon form av tillvaro efter döden, är mycket allmänt erkänt som moderna antropologer. Some exceptions, it is true, have been claimed to exist; but on closer scrutiny the evidence for this claim has broken down in so many cases that we are justified in presuming against any exception. Vissa undantag, det är sant, har hävdat att existera, men vid en närmare granskning bevisen för detta påstående gått sönder i så många fall att vi är motiverade presumera mot några undantag. Among the uncivilized the truth and purity of eschatological beliefs vary, as a rule, with the purity of the idea of God and of the moral standards that prevail. Bland de ociviliserade sanning och renhet eskatologiska föreställningar varierar, i regel med renheten hos idén om Gud och den moral som råder. Some savages seem to limit existence after death to the good (with extinction for the wicked), as the Nicaraguas, or to men of rank, as the Tongas; while the Greenlanders, New Guinea negroes, and others seem to hold the possibility of a second death, in the other world or on the way to it. Några vildar tycks begränsa existens efter döden för att de goda (att dö ut för de onda), som Nicaraguas, eller att män av rang, som Tongas, medan grönländarna, Nya Guinea negrer, och andra tycks hålla möjligheten av en andra döden, i övriga världen eller på väg till det. The next world itself is variously located -- on the earth, in the skies, in the sun or moon -- but most commonly under the earth; while the life led there is conceived either as a dull and shadowy and more or less impotent existence, or as an active continuation in a higher or idealized form of the pursuits and pleasures of earthly life. Nästa världen i sig är varierande finns - på jorden, i luften, i solen eller månen - men oftast under jorden, medan det liv ledde det är utformat antingen som en tråkig och overkliga och mer eller mindre impotenta existens , eller som en aktiv fortsättning i en högre eller idealiserad form av sysslor och nöjen jordiska liv. In most savage religions there is no very high or definite doctrine of moral retribution after death; but it is only in the case of a few of the most degraded cultures, whose condition is admittedly the result of degeneration, that the notion of retribution is claimed to be altogether wanting. I de flesta vilde religioner saknas mycket högt eller bestämd lära om moralisk vedergällning efter döden, men det är bara vid ett fåtal av de mest skadade kulturer, vars tillstånd är visserligen resultatet av degeneration, att begreppet straff begärs att helt vilja. Sometimes mere physical prowess, as bravery or skill in the hunt or in war, takes the place of a strictly ethical standard; but, on the other hand, some savage religions contain unexpectedly clear and elevated ideas of many primary moral duties. Ibland bara fysiska förmåga, som mod eller färdighet i jakt eller i krig, tar platsen för en strikt etisk standard, men å andra sidan vissa vilda religioner innehålla oväntat tydliga och förhöjda idéer på många primära moraliska förpliktelser.

Civilized Cultures Civiliserade kulturer

Coming to the higher or civilized societies, we shall glance briefly at the eschatology of the Babylonian and Assyrian, Egyptian, Indian, Persian, and Greek religions. När det gäller de högre eller civiliserade samhällen, kommer vi blick kort på eskatologi av den babyloniska och assyriska, egyptiska, indiska, persiska och grekiska religioner. Confucianism can hardly be said to have an eschatology, except the very indefinite belief involved in the worship of ancestors, whose happiness was held to depend on the conduct of their living descendants. Konfucianismen kan knappast sägas ha en eskatologi, förutom de allra obestämd tro deltar i dyrkan av förfäder, vars lycka ansågs bero på genomförandet av deras levande ättlingar. Islamic eschatology contains nothing distinctive except the glorification of barbaric sensuality. Islamisk eskatologi innehåller ingenting utmärkande utom förhärligande av barbariska sensualism.

(a) Babylonian and Assyrian (A) babyloniska och assyriska

In the ancient Babylonian religion (with which the Assyrian is substantially identical) eschatology never attained, in the historical period, any high degree of development. I den antika babyloniska religion (som det assyriska väsentligt identiska) eskatologi aldrig uppnås i den historiska perioden, hög grad av utveckling. Retribution is confined almost, if not quite, entirely to the present life, virtue being rewarded by the Divine bestowal of strength, prosperity, long life, numerous offspring, and the like, and wickedness punished by contrary temporal calamities. Retribution är begränsad nästan, om inte helt, helt i detta livet och som dygd belönas av det gudomliga utgivning av styrka, välstånd, lång livslängd, många avkommor, och liknande, och ondska bestraffas med motsatsen temporal olyckor. Yet the existence of an hereafter is believed in. Men det finns en nedan tros i. A kind of semi-material ghost, or shade, or double (ekimmu), survives the death of the body, and when the body is buried (or, less commonly, cremated) the ghost descends to the underworld to join the company of the departed. Ett slags semi-material spöke eller skugga, eller dubbel (ekimmu), överlever kroppens död, och när kroppen är begravd (eller, mer sällan, kremerades) spöket ner till underjorden att ansluta sig till företaget i avgick. In the "Lay of Ishtar" this underworld, to which she descended in search of her deceased lover and of the "waters of life", is described in gloomy colours; and the same is true of the other descriptions we possess. I "Lay av Ishtar" detta underjorden, som hon nedsteg på jakt efter sin avlidne älskare och "livets vatten", beskrivs i dystra färger, och samma sak gäller för andra beskrivningar vi har. It is the "pit", the "land of no return", the "house of darkness", the "place where dust is their bread, and their food is mud"; and it is infested with demons, who, at least in Ishtar's case, are empowered to inflict various chastisements for sins committed in the upper world. Det är "gropen", den "mark utan återvändo", "huset av mörker", "den ort där damm är deras bröd och deras mat är lera", och det är angripna av demoner, som åtminstone i Ishtar: s fall har befogenhet att utsätta olika tuktan för synder som begåtts i den övre världen.

Though Ishtar's case is held by some to be typical in this respect, there is otherwise no clear indication of a doctrine of moral penalties for the wicked, and no promise of rewards for the good. Även Ishtar: s fall anses av vissa vara typiska i detta avseende finns det annars inga tydliga tecken på en lära om moralisk straff för de onda, och inget löfte om belöningar för gott. Good and bad are involved in a common dismal fate. Bra och dåliga är involverade i ett gemensamt dystra öde. The location of the region of the dead is a subject of controversy among Assyriologists, while the suggestion of a brighter hope in the form of a resurrection (or rather of a return to earth) from the dead, which some would infer from the belief in the "waters of life" and from references to Marduk, or Merodach, as "one who brings the dead to life", is an extremely doubtful conjecture. Läget i regionen av de döda är ett föremål för kontroverser bland Assyriologists, medan förslaget om en ljusare hopp i form av en uppståndelse (eller snarare om en återgång till jorden) från de döda, som vissa skulle sluta sig till tron på den "livets vatten" och från hänvisningar till Marduk, eller Merodak, som "en som för de döda till liv", är ett mycket tveksamt antagande. On the whole there is nothing hopeful or satisfying in the eschatology of this ancient religion. På det hela taget finns det inget hopp eller uppfyller i eskatologi denna urgamla religion.

(b) Egyptian (B) egyptiska

On the other hand, in the Egyptian religion, which for antiquity competes with the Babylonian, we meet with a highly developed and comparatively elevated eschatology. Å andra sidan, i den egyptiska religionen, som i antiken konkurrerar med den babyloniska, vi möter med en högt utvecklad och relativt höga eskatologi. Leaving aside such difficult questions as the relative priority and influence of different, and even conflicting, elements in the Egyptian religion, it will suffice for the present purpose to refer to what is most prominent in Egyptian eschatology taken at its highest and best. Bortsett från sådana svåra frågor som den relativa prioritet och påverkan av olika och även motstridiga element i den egyptiska religionen, räcker det för den nuvarande syfte att hänvisa till vad som är mest framträdande i det egyptiska eskatologi vid sin högsta och bästa. In the first place, then, life in its fullness, unending life with 0siris, the sun-god, who journeys daily through the underworld, even identification with the god, with the right to be called by his name, is what the pious Egyptian looked forward to as the ultimate goal after death. För det första, då livet i sin fullhet, oändlig liv med 0siris, solguden, som resor dagligen genom underjorden, även identifikation med gud, med rätt att kallas vid sitt namn, är vad de fromma egyptiska såg fram emot att som slutmål efter döden. The departed are habitually called the "living"; the coffin is the "chest of the living", and the tomb the "lord of life". The Departed är vanligtvis kallas "levande", kistan är "bröst levande", och graven "Herren att leva". It is not merely the disembodied spirit, the soul as we understand it, that continues to live, but the soul with certain bodily organs and functions suited to the conditions of the new life. Det är inte bara kroppslösa anden, själen som vi uppfattar det, som fortsätter att leva, men själen med vissa kroppsliga organ och funktioner anpassade till villkoren i det nya livet. In the elaborate anthropology which underlies Egyptian eschatology, and which we find it hard to understand, several constituents of the human person are distinguished, the most important of which is the Ka, a kind of semi-material double; and to the justified who pass the judgment after death the use of these several constituents, separated by death is restored. This judgment which each undergoes is described in detail in chapter 125 of the Book of the Dead. I utarbeta antropologi som ligger bakom egyptiska eskatologi, och som vi har svårt att förstå flera beståndsdelar i den mänskliga personens skiljer, det viktigaste av dessa är Ka, en slags semi-material dubbel, och i den som passerar domen efter döden användningen av dessa olika beståndsdelar, separerade med döden är återställd. Denna dom som varje genomgår beskrivs i detalj i kapitel 125 i Dödsboken. The examination covers a great variety of personal, social, and religious duties and observances; the deceased must be able to deny his guilt in regard to forty-two great categories of sins, and his heart (the symbol of conscience and morality) must stand the test of being weighed in the balance against the image of Maat, goddess of truth or justice. Undersökningen omfattar ett stort urval av personliga, sociala och religiösa plikter och ceremonier, den avlidne måste kunna förneka hans skuld i förhållande till fyrtiotvå stora kategorier av synder, och hans hjärta (en symbol för samvetet och moral) måste stå provet för att bli en avvägning mot bilden av Maat, gudinnan av sanning eller rättvisa. But the new life that begins after a favourable judgment is not at first any better or more spiritual than life on earth. Men det nya liv som börjar efter ett positivt dom inte vid första något bättre eller mer andlig än livet på jorden. The justified is still a wayfarer with a long and difficult journey to accomplish before he reaches bliss and security in the fertile fields of Aalu. Den berättigade är fortfarande en vägfarande med en lång och svår resa för att utföra innan han når lycka och trygghet i den bördiga områdena Aalu. On this journey he is exposed to a variety of disasters, for the avoidance of which he depends on the use of his revivified powers and on the knowledge he has gained in life of the directions and magical charms recorded in the Book of the Dead, and also, and perhaps most of all, on the aids provided by surviving friends on earth. På denna resa han är utsatt för en mängd olika katastrofer, för att undvika han beror på användningen av hans revivified befogenheter och den kunskap han har fått i livet av riktning och magiska charm registreras i dödsboken, och också, och kanske mest av allt, om de stöd som efterlevande vänner på jorden. It is they who secure the preservation of his corpse that he may return and use it, who provide an indestructible tomb as a home or shelter for his Ka, who supply food and drink for his sustenance, offer up prayers and sacrifices for his benefit, and aid his memory by inscribing on the walls of the tomb, or writing on rolls of papyrus enclosed in the wrappings of the mummy, chapters from the Book of the Dead. Det är de som säkra bevarandet av hans kropp så att han kan återvända och använda den som tillhandahåller en oförstörbar grav som ett hem eller skydd för hans Ka, som levererar mat och dryck för sin försörjning, offra böner och uppoffringar för hans räkning, och stöd hans minne genom inskrivna på väggarna i graven, eller skriver i rullar på papyrus inneslutna i omslag av mamma, kapitel från Dödsboken. It does not, indeed, appear that the dead were ever supposed to reach a state in which they were independent of these earthly aids. Det är inte i själva verket visar sig att döda någonsin var tänkt att nå ett skick som de var oberoende av dessa jordiska stöd. At any rate they were always considered free to revisit the earthly tomb, and in making the journey to and fro the blessed had the power of transforming themselves at will into various animal-shapes. I varje fall de alltid vara fria att se över det jordiska graven, och att göra resan fram och tillbaka den välsignade hade makt att förvandla sig till att i olika djur-former. It was this belief which, at the degenerate stage at which he encountered it, Herodotus mistook for the doctrine of the transmigration of souls. Det var denna tro som vid den urarta skede då han stötte på den, misstog Herodotos för läran om själavandringen. It should be added that the identification of the blessed with Osiris ("Osiris NN" is a usual form of inscription) did not, at least in the earlier and higher stage of Egyptian religion, imply pantheistic absorption in the deity or the loss of individual personality. Det bör tilläggas att identifieringen av välsignats med Osiris ("Osiris NN" är en vanlig form av inskriften) inte, åtminstone i de äldre och högre stadium av egyptisk religion, innebär panteistiska absorption i gudom eller förlust av enskilda personlighet. Regarding the fate of those who fail in the judgment after death, or succumb in the second probation, Egyptian eschatology is less definite in its teaching. När det gäller ödet för dem som inte i domen efter döden, eller dukar under i den andra skyddstillsyn, eskatologi är egyptisk mindre bestämda i sin undervisning. "Second death" and other expressions applied to them might seem to suggest annihilation; but it is sufficiently clear from the evidence as a whole that continued existence in a condition of darkness and misery was believed to be their portion. "Andra döden" och andra uttryck som tillämpas på dem skulle man kunna tro förintelsen, men det är tillräckligt klart av den bevisning som helhet som fortfarande finns i ett tillstånd av mörker och elände ansågs vara deras del. And as there were degrees in the happiness of the blessed, so also in the punishment of the lost (Book of the Dead, tr. Budge, London, 1901). Och som det fanns grader i lycka välsignade, så även i bestraffning av de förlorade (dödsboken, tr. Budge, London, 1901).

(c) Indian (C) Indiska

In the Vedic, the earliest historical form of the Indian religion, eschatological belief is simpler and purer than in the Brahministic and Buddhistic forms that succeeded it. I Veda, de tidigaste historiska form av den indiska religion, övertygelse är eskatologiska enklare och renare än i Brahministic och buddhistiska former efterföljare. Individual immortality is clearly taught. There is a kingdom of the dead under the rule of Yama, with distinct realms for the good and the wicked. Enskilda odödlighet är helt klart lärt. Det finns ett dödsriket enligt regeln om Yama, med skilda världar för de goda och de onda. The good dwell in a realm of light and share in the feasts of the gods; the wicked are banished to a place of "nethermost darkness". Already, however, in the later Vedas, where these beliefs and developed expression, retribution begins to be ruled more by ceremonial observances than by strictly moral tests. Den goda bo i en värld av ljus och andel i högtider gudarna, de ogudaktiga förvisas till en plats för "nedersta mörker". Dock redan i de senare Vedas, om dessa övertygelser och utvecklade uttryck, vedergällning börjar bli styrde mer av ceremoniella ceremonier än genom en strikt moralisk tester. On the other hand, there is no trace as yet of the dreary doctrine of transmigration, but critics profess to discover the germs of later pantheism. Å andra sidan finns det inga spår ännu på den dystra läran om själavandring, men kritiker bekänner att upptäcka bakterier senare panteism.

In Brahminism retribution gains in prominence and severity, but becomes hopelessly involved in transmigration, and is made more and more dependent either on sacrificial observances or on theosophical knowledge. I Brahminism vedergällning vinster i betydelse och svårighetsgrad, men blir hopplöst inblandade i själavandring, och görs mer och mer beroende antingen på offer ceremonier eller teosofiska kunskap. Though after death there are numerous heavens and hells for the reward and punishment of every degree of merit and demerit, these are not final states, but only so many preludes to further rebirths in higher or lower forms. Även efter döden finns det ett flertal himlar och helveten för belöning och bestraffning av varje grad av meriter och BRIST är dessa inte slutskede, men endast så många preludier ytterligare återfödelser i högre eller lägre former. Pantheistic absorption in Brahma, the world- soul and only reality, with the consequent extinction of individual personalities - this is the only final solution of the problem of existence, the only salvation to which man may ultimately look forward. Panteistiska absorption i Brahma, världens-soul och bara verklighet, med påföljande utrotning av enskilda personligheter - det är den enda slutliga lösningen av problemet med tillvaron, det enda frälsning som människan kan slutligen se framåt. But it is a salvation which only a few may hope to reach after the present life, the few who have acquired a perfect knowledge of Brahma. Men det är en frälsning som endast ett fåtal kan hoppas nå efter det att nuvarande liv, de få som har skaffat sig en fullständig kunskap om Brahma. The bulk of men who cannot rise to this high philosophic wisdom may succeed, by means of sacrificial observances, in gaining a temporary heaven, but they are destined to further births and deaths. Den största delen av män som inte upphov till denna höga filosofisk visdom kan lyckas, med hjälp av uppoffrande ceremonier, att få ett tillfälligt himlen, men dessa är avsedda för ytterligare födslar och dödsfall.

Buddhist eschatology still further develops and modifies the philosophical side of the Brahministic doctrine of salvation, and culminates in what is, strictly speaking, the negation of eschatology and of all theology -- a religion without a God, and a lofty moral code without hope of reward or fear of punishment hereafter. Buddhistiska eskatologi ytterligare utvecklar och ändrar den filosofiska sidan av Brahministic läran om frälsning och kulminerar i vad som är strängt taget en förnekelse av eskatologin och alla teologi - en religion utan en Gud och ett högt moraliskt kod utan hopp om belöning eller fruktan för straff nedan. Existence itself, or at least individual existence, is the primary evil; and the craving for existence, with the many forms of desire it begets, is the source of all the misery in which life is inextricably involved. Förekomst själv, eller åtminstone individuell existens, är det primära onda, och suget efter existens, med många former av begär det föder, är källan till allt elände som livet är oupplösligt inblandade. Salvation, or the state of Nirvana, is to be attained by the utter extinction of every kind of desire, and this is possible by knowledge -- not the knowledge of God or the soul, as in Brahminism, but the purely philosophical knowledge of the real truth of things. Frälsning, eller den stat Nirvana, skall uppnås genom fullkomlig utrotning av alla slag av lust, och detta är möjligt genom kunskap - inte kunskapen om Gud eller själen, som i Brahminism, men den rent filosofiska kunskapen om verkligen är sant i saker. For all who do not reach this state of philosophic enlightenment or who fail to live up to its requirements -- that is to say for the vast bulk of mankind -- there is nothing in prospect save a dreary cycle of deaths and rebirths with intercalated heavens and hells; and in Buddhism this doctrine takes on a still more dread and inexorable character than pre-Buddhistic Brahminism. För alla som inte når detta tillstånd av filosofiska upplysning eller som inte lever upp till sina krav - det vill säga för den största delen av mänskligheten - det finns ingenting i sikte spara en dyster cykel dödsfall och återfödelser med intercalated himlen och helveten, och i buddhismen denna lära tar på sig en ännu mer rädsla och obönhörliga karaktär än pre-buddhistiska Brahminism. (See BUDDHISM) (Se Buddhismen)

(d) Persian (D) persiska

In the ancient Persian religion (Zoroastrianism, Mazdaism, Parseeism) we meet with what is perhaps, in its better elements, the highest type of ethnic eschatology. I den gamla persiska religionen (zoroastrism, Mazdaism, Parseeism) möter vi med det som kanske är, i dess bättre delar, den högsta typen av etnisk eskatologin. But as we know it in the Parsee literature, it contains elements that were probably borrowed from other religions; and as some of this literature is certainly post-Christian, the possibility of Jewish and even Christian ideas having influenced the later eschatological developments is not to be lost sight of. Men som vi känner den i Parsee litteraturen, den innehåller inslag som förmodligen har lånats från andra religioner, och som en del av denna litteratur är verkligen post-kristna, möjlighet att judiska och även kristna idéer har påverkat senare eschatological utveckling är den inte förloras ur sikte. The radical defect of the Persian religion was its dualistic conception of deity. Den radikala defekter på den persiska religionen var dess dualistiska syn på gudom. The physical and moral world is the theatre of a perpetual conflict between Ahura Mazda (Ormuzd), the good, and Angra-Mainyu (Ahriman), the evil, principle, co-creators of the universe and of man. Den fysiska och moraliska världen är teatern i en ständig konflikt mellan Ahura Mazda (Ormuzd), den goda, och Angra-Mainyu (Ahriman), den onde, i princip, co-skapare av universum och människan. Yet the evil principle is not eternal ex parte post; he will finally be vanquished and exterminated. Men det onda principen är inte evig ex parte post, han äntligen besegrade och utrotade. A pure monotheistic Providence promises at times to replace dualism, but never quite succeeds -- the latest effort in this direction being the belief in Zvran Akarana, or Boundless Time as the supreme deity above both Ahriman and Ormuzd. En ren monoteistisk försyn löften ibland ersätta dualism, men aldrig riktigt lyckas - det senaste insatser i denna riktning är tron på Zvran Akarana eller Gränslös tid som högsta gudom högre än både Ahriman och Ormuzd. Morality has its sanction not merely in future retribution, but in the present assurance that every good and pious deed is a victory for the cause of Ahura Mazda; but the call to the individual to be active in this cause, though vigorous and definite enough, is never quite free from ritual and ceremonial conditions, and as time goes on becomes more and more complicated by these observances, especially by the laws of purity. Moralen har sin sanktion inte bara i framtiden vedergällning, men i detta försäkran om att de goda och fromma handling är en seger för orsaken till Ahura Mazda, men uppmaningen att den enskilde att vara aktiv i denna sak, men kraftfull och bestämd nog, är aldrig riktigt fri från rituella och ceremoniella förhållanden, och eftersom tiden går blir mer och mer komplicerad i dessa ceremonier, särskilt genom lagar renhet. Certain elements are holy (fire, earth, water), certain others unholy or impure (dead bodies, the breath, and all that leaves the body, etc.); and to defile oneself or the holy elements by contact with the impure is one of the deadliest sins. Vissa inslag är heliga (eld, jord, vatten), vissa andra ohelig eller oren (döda kroppar, de andas, och allt som lämnar kroppen, etc.), samt att orena sig själv eller den heliga element genom kontakt med det orena är en av de dödligaste synder. Consequently corpses could not be buried or cremated, and were accordingly exposed on platforms erected for the purpose, so that birds of prey might devour them. Följaktligen liken kunde inte begravas eller kremeras, och följaktligen var utsatta på plattformar uppförts för ändamålet så att rovfåglar kan förtära dem. When the soul leaves the body it has to cross the bridge of Chinvat (or Kinvad), the bridge of the Gatherer, or Accountant. När själen lämnar kroppen har att korsa bron Chinvat (eller Kinvad), bron över upptagare, eller revisor. For three days good and evil spirits contend for the possession of the soul, after which the reckoning is taken and the just men is rejoiced by the apparition, in the form of a fair maiden, of his good deeds, words, and thoughts, and passes over safely to a paradise of bliss, while the wicked man is confronted by a hideous apparition of his evil deeds, and is dragged down to hell. För tre dagar goda och onda andar kämpa för innehav av själen, varefter beräkning tas och bara män är jublade av uppenbarelse, i form av en rättvis jungfru, hans goda gärningar, ord och tankar, och passerar på ett säkert sätt paradis av salighet, medan de onda människan står inför en ohygglig syn av hans onda gärningar, och dras ner till helvetet. If the judgment is neutral the soul is reserved in an intermediate state (so at least in the Pahlavi books) till the decision at the last day. Om domen är neutral själen är reserverat inom ett mellanliggande tillstånd (så åtminstone i Pahlavi böcker) till beslutet på den yttersta dagen. The developed conception of the last days, as it appears in the later literature, has certain remarkable affinities with Jewish Messianic and millennial expectations. De utvecklade föreställningen om de sista dagarna, som det visas i den senare litteraturen har vissa anmärkningsvärda likheter med judiska messianska och tusenårig förväntningar. A time during which Ahriman will gain the ascendancy is to be followed by two millennial periods, in each of which a great prophet will appear to herald the coming of Soshyant (or Sosioch), the Conqueror and Judge who will raise the dead to life. En tid under vilken Ahriman kommer att vinna dominans kommer att följas av två tusenårig perioder, i vilka var och en stor profet kommer tycks förebåda det kommande av Soshyant (eller Sosioch), Erövraren och domare som kommer att ta upp de döda till liv. The resurrection will occupy fifty-seven years and will be followed by the general judgement, the separation of the good from the wicked, and the passing of both through a purgatorial fire gentle for the just, terrible for sinners, but leading to the restoration of all. Uppståndelsen kommer att sysselsätta femtiosju år och kommer att följas av den allmänna domen separation av det goda från det onda, och godkänt både genom en SKÄRSELDS eld skonsam för rättvis, fruktansvärda för syndare, men som leder till återställande av alla. Next will follow the final combat between the good and the evil spirits, in which the latter will perish, all except Ahriman and the serpent Azhi, whose destruction is reserved to Ahura Mazda and Scraosha, the priest-god. Nästa kommer att följa den slutliga kampen mellan det goda och de onda andarna, som senare kommer att förgås, alla utom Ahriman och ormen Azhi, vars förstörelse är förbehållet Ahura Mazda och Scraosha, prästen-gud. And last of all hell itself will be purged, and the earth renewed by purifying fire. Sist av alla helvetet kommer att rensas, och jorden förnyas genom renande eld.

(e) Greek (E) grekiska

Greek eschatology as reflected in the Homeric poems remains at a low level. Grekiska eskatologi vilket återspeglas i de homeriska dikterna ligger kvar på en låg nivå. It is only very vaguely retributive and is altogether cheerless in its outlook. Life on earth, for all its shortcomings, is the highest good for men, and death the worst of evils. Det är bara ett mycket vagt retributiv och är helt tröstlöst i sin prognos. Liv på jorden, för alla dess brister, är det högsta goda för män, och döden det värsta onda. Yet death is not extinction. Men döden är inte utrotningshotade. The psyche survives - not the purely spiritual soul of later Greek and Christian thought, but an attenuated, semi-material ghost, or shade, or image, of the earthly man; and the life of this shade in the underworld is a dull, impoverished, almost functionless existence. Psyket överlever - inte de rent andliga själ senare grekiska och kristna tanke, men ett försvagat, semi-material spöke eller skugga, eller bild, av jordisk man, och livet i denna skugga i underjorden är en tråkig, fattig , nästan functionless existens. Nor is there any distinction of fates either by way of happiness or of misery in Hades. Det finns inte heller någon skillnad öden antingen genom lycka eller elände i Hades. The judicial office of Minos is illusory and has nothing to do with earthly conduct; and there is only one allusion to the Furies suggestive of their activity among the dead (Iliad XIX, 258-60). De rättsliga kontor till Minos är illusorisk och har ingenting att göra med jordisk uppträdande, och det finns bara en anspelning på Furierna suggestiva av sin verksamhet bland de döda (Iliaden XIX, 258-60). Tartarus, the lower hell, is reserved for a few special rebels against the gods, and the Elysian Fields for a few special favourites chosen by divine caprice. Tartarus, desto lägre helvetet är reserverad för ett fåtal särskilda uppror mot gudarna, och de elyseiska fält för några speciella favoriter som valts av gudomlig nyck.

In later Greek thought touching the future life there are notable advances beyond the Homeric state, but it is doubtful whether the average popular faith ever reached a much higher level. I senare grekiska tänkte röra framtiden livet finns avsevärda framsteg efter de homeriska staten, men det är tveksamt om den genomsnittliga populära tron någonsin nått en mycket högre nivå. Among early philosophers Anaxagoras contributes to the notion of a purely spiritual soul; but a more directly religious contribution is made by the Eleusinian and Orphic mysteries, to the influence of which in brightening and moralizing the hope of a future life we have the concurrent witness of philosophers, poets, and historians. Bland tidiga filosofer Anaxagoras bidrar till föreställningen om ett rent andlig själ, men en mer direkt religiös bidrag görs av eleusinska och orfiska mysterier, till inflytande som i ljusare och moraliserande hopp om ett framtida liv vi har samtidig vittnesbörd filosofer, poeter och historiker. In the Eleusinian mysteries there seems to have been no definite doctrinal teaching - merely the promise or assurance for the initiated of the fullness of life hereafter. I eleusinska mysterierna det tycks ha funnits någon bestämd dogmatiska undervisning - bara ett löfte eller försäkran för de invigda av livets fullhet nedan. With the Orphic, on the other hand, the divine origin and pre- existence of the soul, for which the body is but a temporary prison, and the doctrine of a retributive transmigration are more or less closely associated. Med Orpheiska, å andra sidan, den gudomliga ursprung och preexistens själen, för vilka organet är blott en tillfällig fängelse, och läran om en vedergällning transmigration är mer eller mindre nära förbundna. It is hard to see how far the common belief of the people was influenced by these mysteries, but in poetical and philosophical literature their influence is unmistakable. Det är svårt att se hur långt den gemensamma tron av folket påverkades av dessa mysterier, men i poetisk och filosofisk litteratur påverkan är omisskännlig. This is seen especially in Pindar among the poets, and in Plato among the philosophers. Detta ses särskilt i Pindaros bland poeterna, och i Platons bland filosofer. Pindar has a definite promise of a future life of bliss for the good or the initiated, and not merely for a few, but for all. Pindaros har ett definitivt löfte om ett framtida liv i lycka för de goda eller de invigda, och inte enbart för ett fåtal, utan för alla. Even for the wicked who descend to Hades there is hope; having, purged their wickedness they obtain rebirth on earth, and if, during three successive existences, they prove themselves worthy of the boon, they will finally attain to happiness in the Isles of the Blest. Även för de onda som ned till Hades det finns hopp, med, rensas deras ondska de får pånyttfödelse på jorden, och om det under tre på varandra existenser, de visa sig värdiga av välsignelse, kommer de att uppnå äntligen lycka i Isles av välsignad. Though Plato's teaching is vitiated by the doctrine of pre-existence, metempsychosis, and other serious errors it represents the highest achievement of pagan philosophic speculation on the subject of the future life. Även Platons lära är behäftad med läran om preexistens, Metempsychosis, och andra allvarliga fel det utgör den högsta uppnå hedniska filosofiska spekulationer i frågan om det framtida livet. The divine dignity, spirituality, and essential immortality of the soul being established, the issues of the future for every soul are made clearly dependent on its moral conduct in the present life in the body. Den gudomliga värdighet, andlighet, och väsentliga själens odödlighet upprättas frågor om framtiden för varje själ görs tydligt beroende av sin moraliska handlande i detta livet i kroppen. There is a divine judgment after death, a heaven, a hell, and an intermediate state for penance and purification; and rewards and punishments are graduated according to the merits and demerits of each. Det finns en gudomlig dom efter döden, himlen, ett helvete, och ett mellanliggande tillstånd för botgöring och rening, belöningar och straff är en graderas enligt den-och nackdelarna med varje. The incurably wicked are condemned to everlasting punishment in Tartarus; the less wicked or indifferent go also to Tartarus or to the Acherusian Lake, but only for a time; those eminent for goodness go to a happy home, the highest reward of all being for those who have purified themselves by philosophy. De obotligt onda är dömda till evigt straff i Tartarus, den mindre onda eller likgiltiga går också till Tartarus eller till Acherusian sjön, men endast för en tid, de framstående för guds gå till ett lyckligt hem, den högsta belöning för alla som för de som har renat sig med filosofi.

From the foregoing sketch we are able to judge both of the merits and defects of ethnic systems of eschatology. Av ovanstående skissen har vi möjlighet att bedöma både om fördelarna och brister etniska system för eskatologi. Their merits are perhaps enhanced when they are presented, as above, in isolation from the other features of the religions to which they belonged. Yet their defects are obvious enough; and even those of them that were best and most promising turned out, historically, to be failures. The precious elements of eschatological truth contained in the Egyptian religion were associated with error and superstition, and were unable to save the religion from sinking to the state of utter degeneration in which it is found at the approach of the Christian Era. Similarly, the still richer and more profound eschatologies of the Persian religion, vitiated by dualism and other corrupting influences, failed to realize the promise it contained, and has survived only as a ruin in modern Parseeism. Plato's speculative teaching failed to influence in any notable degree the popular religion of the Greco-Roman world; it failed to convert even the philosophical few; and in the hands of those who did profess to adopt it, Platonism, uncorrected by Christianity ran to seed in Pantheism and other forms of error.

II. II. OLD-TESTAMENT ESCHATOLOGY OLD-TESTAMENTET ESKATOLOGI

Without going into details either by way of exposition or of criticism, it will be sufficient to point out how Old Testament eschatology compares with ethnic systems, and how notwithstanding its deficiencies in point of clearness and completeness, it was not an unworthy preparation for the fullness of Christian Revelation. Utan att gå in på detaljer antingen genom utläggning eller kritik, är det tillräckligt att erinra om hur Gamla Testamentet eskatologi jämföras med etniska system och hur trots dess brister i punkt klarhet och fullständighet, var det inte en ovärdig förberedelse för fullheten den kristna uppenbarelsen.

(1) Old Testament eschatology, even in its earliest and most imperfect form, shares in the distinctive character which belongs to Old Testament religion generally. (1) Gamla testamentet eskatologi, även i dess tidigaste och mest ofullkomlig form, andelar i den särskiljningsförmåga som tillhör Gamla Testamentets religion i allmänhet. In the first place, as a negative distinction, we note the entire absence of certain erroneous ideas and tendencies that have a large place in ethnic religions. För det första, som en negativ skillnad, noterar vi hela frånvaron av vissa felaktiga idéer och tendenser som har en stor plats i etniska religioner. There is no pantheism or dualism no doctrine of pre-existence (Wisdom 8:17-20 does not necessarily imply this doctrine, as has sometimes been contended) or of metempsychosis; nor is there any trace, as might have been expected, of Egyptian ideas or practices. Det finns ingen panteism eller dualism ingen lära om preexistens (visdom 8:17-20 inte nödvändigtvis denna doktrin, som ibland har hävdat) eller Metempsychosis, det finns inte heller några spår, som man kunnat vänta, av egyptisk idéer eller metoder. In the next place, on the positive side, the Old Testament stands apart from ethnic religions in its doctrine of God and of man in relation to God. I nästa rum, på den positiva sidan Gamla Testamentet står förutom etniska religioner i sin lära om Gud och om människan i relation till Gud. Its doctrine of God is pure and uncompromising monotheism; the universe is ruled by the wisdom, Justice, and omnipotence of the one, true God. Dess lära om Gud är ren och kompromisslös monoteism, universum styrs av visdom, rättvisa och allmakt i en, sann Gud. And man is created by God in His own image and likeness, and destined to relations of friendship and fellowship with Him. Och människan är skapade av Gud till sin avbild och likhet, och som är avsett att vänskapsband och gemenskap med Honom. Here we have revealed in clear and definite terms the basal doctrines which are at the root of eschatological truth, and which, once they had taken hold of the life of a people, were bound, even without new additions to the revelation, to safeguard the purity of an inadequate eschatology and to lead in time to richer and higher developments. Här har vi visat i klara och bestämda ordalag basala läror som är roten till eskatologiska sanning, och som, när de väl hade tagit tag i livet för ett folk, var skyldiga, även utan nya tillägg till uppenbarelse, för att skydda renhet av en otillräcklig eskatologin och leda i tid till rikare och högre utveckling. Such additions and developments occur in Old Testament teaching; but before noticing them it is well to call attention to the two chief defects, or limitations, which attach to the earlier eschatology and continue, by their persistence in popular belief, to hinder more or less the correct understanding and acceptance by the Jewish people as a whole of the highest eschatological utterances of their own inspired teachers. Sådana tillägg och utveckling sker på Gamla Testamentet undervisning, men innan märker dem är det bra att uppmärksamma de två viktigaste defekter och begränsningar, som fäster vid tidigare eskatologi och fortsätter, genom sin uthållighet i folktron, att hindra mer eller mindre en förståelse och acceptans av det judiska folket som helhet av de högsta eskatologiska uttalanden egna inspirerade lärare.

(2) The first of these defects is the silence of the earlier and of some of the later books on the subject of moral retribution after death, or at least the extreme vagueness of such passages in these books as might be understood to refer to this subject. (2) Den första av dessa brister är tystnaden i det tidigare och några av de senare böcker i ämnet av moralisk vedergällning efter döden, eller åtminstone synnerligen vag sådan passager i dessa böcker som kan anses vara hänvisningar till denna ämne. Death is not extinction; but Sheol, the underworld of the dead, in early Hebrew thought is not very different from the Babylonian Aralu or the Homeric Hades, except that Jahve is God even there. Döden är inte dö ut, men dödsriket, underjorden av de döda, i början av hebreiska tanken är inte särskilt mycket från den babyloniska Aralu eller Homeros Hades, förutom att Jahve är Gud också där. It is a dreary abode in which all that is prized in life, including friendly intercourse with God, comes to an end without any definite promise of renewal. Det är en dyster boning där alla som är uppskattad i livet, inklusive vänligt umgänge med Gud, kommer till ett slut utan något bestämt löfte om förnyelse. Dishonour incurred in life or in death, clings to a man in Sheol, like the honour he may have won by a virtuous life on earth; but otherwise conditions in Sheol are not represented as retributive, except in the vaguest way. SKAM som uppstår i livet eller döden, klamrar sig fast vid en man i dödsriket, precis som heder han kan ha vunnit med ett dygdigt liv på jorden, men i övrigt förhållandena i dödsriket inte är representerade som vedergällning, förutom i vaga sätt. Not that a more definite retribution or the hope of renewal to a life of blessedness is formally denied and excluded; it simply fails to find utterance in earlier Old Testament records. Inte för att en mer definitiv straff eller hopp om förnyelse till ett liv i lycksalighet är formellt förnekas och utslagna, helt enkelt inte hitta talets tidigare Gamla Testamentet poster. Religion is pre-eminently an affair of this life, and retribution works out here on earth. This idea which to us seems so strange, must, to be fairly appreciated, be taken in conjunction with the national as opposed to the individual viewpoint [see under (3) of this section]; and allowance must also be made for its pedagogic value for a people like the early Hebrews. Religion är i högsta grad en affär av detta livet, och straffet arbetar ute här på jorden. Denna tanke som för oss verkar så konstigt, måste vara att ganska uppskattat, tas tillsammans med nationella i motsats till de enskilda hänseende [se under (3) i detta avsnitt], och hänsyn måste också vidtas för dess pedagogiska värde för ett folk som de tidiga Hebreerbrevet. Christ himself explains why Moses permitted divorce ("by reason of the hardness of your heart", Matthew 19:8); revelation and legislation had to be tempered to the capacity of a singularly practical and unimaginative people, who were more effectively confirmed in the worship and service of God by a vivid sense of His retributive providence here on earth than they would have been but a higher and fuller doctrine of future immortality with its postponement of moral rewards. Kristus själv förklarar varför Moses tillåten skilsmässa ("på grund av hårdheten i ditt hjärta", Matteus 19:8), uppenbarelse och lagstiftning måste modifieras i egenskap av en särdeles praktisk och fantasilösa människor som var mer effektivt bekräftades i dyrka och tjäna Gud genom en levande känsla av Hans vedergällning försyn här på jorden än de skulle ha varit utan en högre och fylligare läran om framtida odödlighet med sin uppskjutande av moraliska belöningar. Nor must we exaggerate the insufficiency of this early point of view. Vi får inte heller överdriva det otillräckliga i denna tidiga synvinkel. It gave a deep religious value and significance to every event of the present life, and raised morality above the narrow, utilitarian standpoint. Det gav en djup religiös värde och betydelse för varje händelse i detta livet, och höjde moralen över den smala, utilitaristiska ståndpunkt. Not worldly prosperity as such was the ideal of the pious Israelite, but prosperity bestowed by God as the gracious reward of fidelity in keeping His Commandments. Inte världsliga välståndet som sådant var ideal fromma israelit, men välstånd skänkt av Gud som nådig belöning trohet att hålla hans bud. Yet, when all has been said, the inadequacy of this belief for the satisfaction of individual aspirations must be admitted; and this inadequacy was bound to prove itself sooner or later in experience. Men när alla har sagt, brister i denna tro för att tillgodose individuella önskemål måste medges, och denna brist var tvungen att visa sig förr eller senare i erfarenhet. Even the substitution of the national for the individual standpoint could not indefinitely hinder this result. Även ersättning av den nationella för den enskilde synvinkel kunde i längden inte hindra detta resultat.

(3) The tendency to sink the individual in the nation and to treat the latter as the religious unit was one of the most marked characteristics of Hebrew faith. And this helped very much to support and prolong the other limitation just noticed, according to which retribution was looked for in this life. (3) Tendensen att sjunka individen i nationen och att behandla den senare som den religiösa enhet var en av de mest markanta kännetecken hebreiska tron. Och detta bidrog mycket till att stödja och förlänga annan begränsning bara märkte, enligt vilken vedergällning var såg i detta liv. Deferred and disappointed personal hopes could be solaced by the thought of their present or future realization in the nation. Uppskjutna och besviken personliga förhoppningar kan solaced av tanken på de nuvarande eller framtida förverkligande i nationen. It was only when the national calamities, culminating in the exile, had shattered for a time the people's hope of a glorious theocratic kingdom that the eschatology of the individual became prominent; and with the restoration there was a tendency to revert to the national point of view. Det var först när den nationella katastrofer, som kulminerade i exil, hade sönder för en tid människors hopp om en härlig teokratiska rike att eskatologi av de enskilda blev framträdande, och med restaurering fanns en tendens att återgå till den nationella punkt uppfattning. It is true of the 0.T. Det är sant i 0.T. as a whole that the eschatology of the people overshadows that of the individual, though it is true at the same time that, in and through the former, the latter advances to a clear and definite assurance of a personal resurrection from the dead, at least for the children of Israel who are to share, if found worthy, in the glories of the Messianic Age. som helhet att eskatologi av folket överskuggar det gäller ett enskilt, även om det är sant på samma gång som, i och genom den förra, den senare förskott till en klar och tydlig garanti för en personlig uppståndelse från de döda, åtminstone för Israels barn som ska dela, om de befinns värdiga, i glansen i denna messianska Age.

It is beyond the scope of this article to attempt to trace the growth or describe the several phases of this national eschatology, which centres in the hope of the establishment of a theocratic and Messianic kingdom on earth (see MESSIAS). Det är utanför denna artikel för att försöka spåra tillväxt eller beskriva flera faser av denna nationella eskatologi, som är uppbyggt i hopp om inrättandet av en teokratisk och Messianska rike på jorden (se Messias). However spiritually this idea may be found expressed in Old Testament prophecies, as we read them now in the light of their progressive fulfillment in the New Testament Dispensation, the Jewish people as a whole clung to a material and political interpretation of the kingdom, coupling their own domination as a people with the triumph of God and the worldwide establishment of His rule. There is much, indeed, to account for this in the obscurity of the prophecies themselves. Men andligt denna idé kan hittas uttryckas i Gamla testamentet profetior, som vi läser dem nu i ljuset av att successivt uppfylls i Nya Testamentet religionsordning, det judiska folket som helhet hängde i ett material och politisk tolkning av riket, koppel deras egen dominans som ett folk med en triumf för Gud och hela världen inrättandet av hans styre. Det finns mycket, faktiskt, att ta hänsyn till detta i dunkel av profetior själva. The Messias as a distinct person is not always mentioned in connexion with the inauguration of the kingdom, which leaves room for the expectation of a theophany of Jahve in the character of judge and ruler. Messias som en separat person är inte alltid nämns i förening med invigningen av riket, som lämnar utrymme för uppfattningen att en teofani av Jahve i egenskap af domare och linjal. But even when the person and place of the Messias are distinctly foreshadowed, the fusion together in prophecy of what we have learned to distinguish as His first and His second coming tends to give to the whole picture of the Messianic kingdom an eschatological character that belongs in reality only to its final stage. Men även om den person och plats för Messias tydligt är förebådade, fusion tillsammans i profetia om vad vi har lärt oss att skilja på hans första och hans andra ankomst tenderar att ge hela bilden av det messianska riket en eskatologisk tecken som hör hemma i verkligheten bara sitt slutskede. It is thus the resurrection of the dead in Isaias, xxvi, 19, and Daniel, xii, 2, is introduced; and many of the descriptions foretelling "the day of the Lord", the judgment on Jews and Gentiles, the renovation of the earth and other phenomena that usher in that day while applicable in a limited sense to contemporary events and to the inauguration of the Christian Era, are much more appropriately understood of the end of the world. Det är således dödas uppståndelse i Isaias, XXVI, 19, och Daniel, XII, 2, introduceras, och många av de beskrivningar förutsäga "den Herrens dag", dom om judar och hedningar, renoveringen av jorden och andra fenomen som vaktmästare på den dagen, samtidigt som tillämpas i en begränsad bemärkelse till samtida händelser och till invigningen av den kristna eran, är mycket mer lämpligt förstod i slutet av världen. It is not, therefore, surprising that the religious hopes of the Jewish nation should have be come so predominantly eschatological, and that the popular imagination, foreshortening the perspective of Divine Revelation, should have learned to look for the establishment on earth of the glorious Kingdom of God, which Christians are assured will be realized only in heaven at the close of the present dispensation. Det är därför inte förvånande att religiösa förhoppningar i den judiska befolkningen skall ha vara nått så främst eskatologiska, och att populär fantasi, perspektiv gudomliga uppenbarelsens bör foreshortening har lärt sig att leta efter införandet på jorden av den härliga kungariket Gud, som kristna är övertygade om kommer att realiseras först i himlen i slutet av denna dispens.

(4) Passing from these general observations which seem necessary for the true understanding of Old Testament eschatology, a brief reference will be made to the passages which exhibit the growth of a higher and fuller doctrine of immortality. (4) som går från dessa allmänna iakttagelser som verkar nödvändig för den sanna förståelsen av Gamla Testamentets eskatologi, en kort hänvisning kommer att göras för de avsnitt som uppvisar tillväxt av en högre och fylligare läran om odödlighet. The recognition of individual as opposed to mere corporate responsibility and retribution may be reckoned, at least remotely, as a gain to eschatology, even when retribution is confined chiefly to this life; and this principle is repeatedly recognized in the earliest books. Erkännandet av individuella och inte enbart företagens ansvar och straff kan räknas, åtminstone på distans, som en vinst för eskatologi, även om straff är begränsad främst för att detta liv, och denna princip ett flertal gånger godkänt i de tidigaste böckerna. (See Genesis 18:25; Exodus 32:33; Numbers 16:22; Deuteronomy 7:10; 24:16; 2 Kings 24:17; 2 Kings 14:6; Isaiah 3:10 sq.; 33:15 sqq.; Jeremiah 12:1 sq.; 17:5-10; 32:18 sq.; Ezekiel 14:12-20; 18:4, 18 sqq.; Psalms, passim; Proverbs 2:21 sq.; 10:2; 11:19, 31; etc.) It is recognized also in the very terms of the problem dealt with in the Book of Job. (Se Moseboken 18:25; Mosebok 32:33, Numbers 16:22, Femte Mosebok 7:10, 24:16, 2 Kungaboken 24:17, 2 Kungaboken 14:6; Jesaja 3:10 kvm, 33:15 följ. , Jeremia 12:1 kvm, 17:5-10, 32:18 kvm, Hesekiel 14:12-20, 18:4, 18 följ.; Psaltaren, passim; Ordspråksboken 2:21 kvm, 10:2; 11:19, 31 etc.) Det erkänns även av själva ordalydelsen av problemet behandlas i Jobs bok.

But, coming to higher things, we find in the Psalms and in Job the clear expression of a hope or assurance for the just of a life of blessedness after death. Men, som kommer till högre saker, finner vi i Psaltaren och i Job klart uttryck för ett hopp eller försäkran för bara för ett liv i lycksalighet efter döden. Here is voiced, under Divine inspiration, the innate craving of the righteous soul for everlasting fellowship with God, the protest of a strong and vivid faith against the popular conception of Sheol. Här är tonande, under gudomlig inspiration, det medfödda begäret av de rättfärdiga själ för evig gemenskap med Gud, en protest av en stark och levande tro emot den populära föreställningen om dödsriket. Omitting doubtful passages, it is enough to refer to Psalms xv (AV xvi), xvi (AV xvii), xlviii (AV xlix ), and lxxii (AV lxxiii). Utelämna tveksamt avsnitt, är det tillräckligt att hänvisa till Psaltaren XV (AV xvi), XVI (AV xvii), xlviii (AV XLIX) och LXXII (AV lxxiii). Of these it is not impossible to explain the first two as prayers for deliverance from some imminent danger of death, but the assurance they express is too absolute and universal to admit this interpretation as the most natural. Av dessa är det inte omöjligt att förklara de två första som bön om befrielse från vissa överhängande livsfara, men de garantier de uttrycker är för exakt och universell att erkänna denna tolkning som den mest naturliga. And this assurance becomes still more definite in the other two psalms, by reason of the contrast which death is asserted to introduce between the fates of the just and the impious. Och denna garanti blir ännu mer konkret i de andra två psalmer, på grund av kontrasten som dödsfallet hävdar att införa mellan öden rättfärdiga och ogudaktiga. The same faith emerges in the Book of Job, first as a hope somewhat questionably expressed, and then as an assured conviction. Samma tro framträder i Jobs bok, först som ett hopp något diskutabelt uttryck, och sedan som en säker övertygelse. Despairing of vindication in this life and rebelling against the thought that righteousness should remain finally unrewarded, the sufferer seeks consolation in the hope of a renewal of God's friendship beyond the grave: "O that thou wouldest hide me in Sheol, that thou wouldest keep me secret, until thy wrath be past, that thou wouldest appoint me a set time, and remember me. If a man die, shall he live again? All the days of my warfare would I wait, till my release should come" (xiv, 13 sq.). Förtvivlad av upprättelse i detta liv och uppror mot tanken på att rättfärdighet bör förbli slutligen belönas, sjuke söker tröst i hopp om en förnyelse av Guds vänskap bortom graven: "O, att du ville gömma mig i dödsriket, att du ville hålla mig hemlig, till dess din vrede vara tidigare, att du ville utnämna mig en inställd tid, och kom ihåg mig. Om en människa dör, skall han leva igen? Alla dagarna i mitt krig skulle jag vänta, tills min frigivning skall komma "(XIV, 13 kvm). In xvii, 18 - xvii, 9, the expression of this hope is more absolute; and in xix, 23-27, it takes the form of a definite certainty that he will see God, his Redeemer: "But I know that my Redeemer liveth and that he shall stand up at the last upon the earth [dust]; and after this my skin has been destroyed, yet from [al. without] my flesh shall I see God, whom I shall see for myself and my eyes shall behold, and not another" (25 - 27). I XVII - XVII, 9, ett uttryck för detta hopp är 18 mer absolut, och i XIX, 23-27, sker det i form av en bestämd visshet att han kommer att se Gud, han som friköper: "Men jag vet att min förlossare lever och att han skall stå på den yttersta på [stoftet jorden], och efter detta min hud har förstörts, men från och med [al. utan] mitt kött skall jag se Gud, som jag ska se för mig själv och mina ögon skall se, och inte någon annan "(25 - 27). In his risen body he will see God, according to the Vulgate (LXX) reading: "and in the last day I shall rise out of the earth. And I shall be clothed again with my skill, and in my flesh I shall see my God" (25 - 26). I sin stigit kropp kommer han att se Gud, enligt Vulgata (LXX) läsa: "och i den sista dagen jag skall stiga upp ur jorden. Och jag skall vara klädd igen med min skicklighet, och jag i mitt kött skall se min Gud "(25 - 26).

The doctrine of the resurrection finds definite expression in the Prophets; and in Isaiah 26:19: "thy dead shall live, my dead bodies shall rise again. Awake and sing, ye that dwell in the dust" etc.; and Daniel 12:2: "and many of those that sleep in the dust of the earth shall awake: some unto everlasting life, and others to everlasting shame and contempt" etc., it is clearly a personal resurrection that is taught -- in Isaias a resurrection of righteous Israelites; in Daniel, of both the righteous and the wicked. Läran om uppståndelsen finner definitiva uttryck i profeterna, och i Jesaja 26:19: "din döda skall leva, döda kroppar skall jag stiga igen. Vakna och jubla, ni som bor i stoftet" etc., och Daniel 12: 2: "och många av dem som sova i mullen skall vakna: några till evigt liv, och andra att evig skam och förakt" osv, är det helt klart en personlig uppståndelse som lärs ut - i Isaias en uppståndelse rättfärdig israeliter, i Daniel, för både de rättfärdiga och de ogudaktiga. The judgment, which in Daniel is connected with the resurrection, is also personal; and the same is true of the judgment of the living (Jews and Gentiles) which in various forms the prophecies connect with the "day of the Lord". Domen, som i Daniel har samband med uppståndelsen, är också personlig, och detsamma gäller i domen av den levande (judar och hedningar) som på olika sätt profetiorna ansluter till "Herrens dag". Some of the Psalms (eg 48) seem to imply a judgment of individuals, good and bad, after death; and the certainty of a future judgment of "every work, whether it be good or evil", is the final solution of the moral enigmas of earthly life offered by Ecclesiastes (xii, 13-14; cf. iii, 17). Några av Psaltaren (t.ex. 48) verkar tyda på en dom av individer, gott och ont, efter döden, och säkerheten vid en framtida dom "varje arbete, om det är gott eller ont", är den slutliga lösningen av den moraliska gåtor av jordiska liv som erbjuds av Predikaren (xii, 13-14, jfr. iii, 17). Coming to the later (deuterocanonical) books of the 0. När det gäller de senare (deuterocanonical) böcker av 0. T. we have clear evidence in II Mach. T. vi har tydliga bevis i II Mach. of Jewish faith not only in the resurrection of the body (vii, 9-14), but in the efficacy of prayers and sacrifices for the dead who have died in godliness (xi, 43 sqq.). av judisk tro inte bara i kroppens uppståndelse (vii, 9-14), men effekten av böner och offer för de döda som avlidit i gudsfruktan (xi, 43 följ.). And in the second and first centuries BC, in the Jewish apocryphal literature, new eschatological developments appear, chiefly in the direction of a more definite doctrine of retribution after death. Och i andra och första århundradena f.Kr., i den judiska apokryfisk litteratur, nya eskatologiska utvecklingen verkar, främst i riktning mot en mer bestämd lära om vedergällning efter döden. The word Sheol is still most commonly understood of the general abode of the departed awaiting the resurrection, this abode having different divisions for the reward of the righteous and the punishment of the wicked; in reference to the latter, Sheol is sometimes simply equivalent to hell. Ordet Sheol är fortfarande mest allmänt kända i den allmänna boningen i avvikit i väntan på uppståndelsen, denna boning med olika avdelningar för att belöna de rättfärdiga och straff för de ogudaktiga, med hänvisning till det sistnämnda är Sheol ibland endast är likvärdiga till helvetet . Gehenna is the name usually applied to the final place of punishment of the wicked after the last judgment, or even immediately after death; while paradise is often used to designate the intermediate abode of the souls of the just and heaven their home of final blessedness. Gehenna är namnet vanligen tillämpas på slutdestinationen för straff för de onda efter den sista domen, eller ens omedelbart efter döden, medan paradis används ofta för att utse de mellanliggande boningen i själar bara och himmel deras hem slutliga salighet. Christ's use of these terms shows that the Jews of His day were sufficiently familiar with their New Testament meanings. Kristi användningen av dessa uttryck visar att judarna på hans tid var tillräckligt väl förtrogna med sina nya testamentet betydelser.

III. III. CATHOLIC ESCHATOLOGY KATOLSK ESKATOLOGI

In this article there is no critical discussion of New Testament eschatology nor any attempt to trace the historical developments of Catholic teaching from Scriptural and traditional data; only a brief conspectus is given of the developed Catholic system. I denna artikel finns ingen kritisk diskussion av Nya testamentet eskatologin inte heller något försök att spåra den historiska utvecklingen av katolska läran från bibliska och traditionella uppgifter, endast en kort ÖVERSIKT ges i de utvecklade katolska systemet. For critical and historical details and for the refutation of opposing views the reader is referred to the special articles dealing with the various doctrines. För kritiska och historiska detaljer och för vederläggning av motsatta åsikter hänvisas läsaren till de särskilda artiklar om de olika doktriner. The eschatological summary which speaks of the "four last things" (death, judgment, heaven, and hell) is popular rather than scientific. Den eskatologiska sammanfattning som talar om "fyra yttersta tingen" (död, himlen och helvetet) är dom populära snarare än vetenskapliga. For systematic treatment it is best to distinguish between (A) individual and (B) universal and cosmic eschatology, including under (A): För systematisk behandling är det bäst att skilja mellan (A) individuell och (B) universell och kosmisk eskatologi, även under (A):

death; the particular judgment; heaven, or eternal happiness; purgatory, or the intermediate state; hell, or eternal punishment; döden, den särskilda domen, himlen, eller evig lycka, skärselden, eller mellantillstånd, helvetet eller evigt straff;

and under (B): och under (B):

the approach of the end of the world; the resurrection of the body; the general judgment; and the final consummation of all things. förhållningssättet i slutet av världen, kroppens uppståndelse, den allmänna domen, och den slutliga fulländningen av allt.

The superiority of Catholic eschatology consists in the fact that, without professing to answer every question that idle curiosity may suggest, it gives a clear, consistent, satisfying statement of all that need at present be known, or can profitably be understood, regarding the eternal issues of life and death for each of us personally, and the final consummation of the cosmos of which we are a part. Överlägsenhet katolska eskatologin består i att, utan påstår sig svara på alla frågor som inaktiv nyfikenhet kan antyda, det ger en tydlig och konsekvent som uppfyller uppgift om alla som behöver i dag vara känd, eller kan med fördel förstås, om den eviga frågor om liv och död för oss alla personligen, och den slutliga fullbordande av kosmos som vi är en del.

(A) Individual Eschatology (A) Individuella Eskatologi

Death Döden

Death, which consists in the separation of soul and body, is presented under many aspects in Catholic teaching, but chiefly Döden, som består i separation av kropp och själ, presenteras under många aspekter i katolska läran, men huvudsakligen

as being actually and historically, in the present order of supernatural Providence, the consequence and penalty of Adam's sin (Genesis 2:17; Romans 5:12, etc.); som faktiskt och historiskt, i förevarande begäran av övernaturliga Providence, följd och straff av Adams synd (Första Moseboken 2:17, Romarbrevet 5:12, etc.);

as being the end of man's period of probation, the event which decides his eternal destiny (2 Corinthians 5:10; John 9:4; Luke 12:40; 16:19 sqq.; etc.), though it does not exclude an intermediate state of purification for the imperfect who die in God's grace; and som i slutet av mannens provanställningstiden, den händelse som bestämmer hans eviga bestämmelse (2 Kor 5:10, Johannes 9:4, Luk 12:40, 16:19 följ. etc.), även om det inte utesluter ett mellanliggande tillstånd av rening för den ofullkomliga som dör i Guds nåd, och

as being universal, though as to its absolute universality (for those living at the end of the world) there is some room for doubt because of I Thess., iv, 14 sqq.; I Cor., xv, 51; II Tim., iv, 1. som universell, även om dess absoluta universalitet (för dem som lever i slutet av världen) finns ett visst utrymme för tvivel på grund av jag Tess., iv, 14 följ., I Kor., XV, 51, II Tim. , iv, 1.

Particular Judgment Särskilt dom

That a particular judgment of each soul takes place at death is implied in many passages of the New Testament (Luke 16:22 sqq.; 23:43; Acts 1:25; etc.), and in the teaching of the Council of Florence (Denzinger, Enchiridion, no. 588) regarding the speedy entry of each soul into heaven, purgatory, or hell. Att en särskild dom för varje själ sker vid döden är underförstått i många ställen i Nya Testamentet (Lukas 16:22 följ., 23:43, Apg 1:25, etc.), och i undervisningen av rådet i Florens (Denzinger, Enchiridion, nej. 588) om snabbare att skriva varje själ till himlen, skärselden eller helvetet.

Heaven Heaven

Heaven is the abode of the blessed, where (after the resurrection with glorified bodies) they enjoy, in the company of Christ and the angels, the immediate vision of God face to face, being supernaturally elevated by the light of glory so as to be capable of such a vision. Himlen är boningen i välsignade, var (efter uppståndelsen med glorified organ) de åtnjuter, i sällskap med Kristus och änglarna, direkt vision av Gud ansikte mot ansikte, som är övernaturligt höjs med hänsyn till ära så att kan en sådan vision. There are infinite degrees of glory corresponding to degrees of merit, but all are unspeakably happy in the eternal possession of God. Det finns oändliga grader av härlighet motsvarande grader av meriter, men alla är outsägligt lycklig i den eviga innehav av Gud. Only the perfectly pure and holy can enter heaven; but for those who have attained that state, either at death or after a course of purification in purgatory, entry into heaven is not deferred, as has sometimes been erroneously held, till after the General Judgment. Bara den perfekt rent och heligt kan komma in i himmelen, men för de som uppnått detta tillstånd, antingen vid dödsfall eller efter en kurs för rening i skärselden, i himmelen är inresa inte förlängas, vilket ibland har felaktigt fastslagit förrän efter den allmänna domen .

Purgatory Skärselden

Purgatory is the intermediate state of unknown duration in which those who die imperfect, but not in unrepented mortal sin, undergo a course of penal purification, to qualify for admission into heaven. Skärselden är den mellanliggande tillstånd av okänd varaktighet där de som dör ofullständig, men inte i unrepented dödssynd, genomgå en kurs av straffrättsliga rening, för att uppfylla kraven för införsel till himlen. They share in the communion of saints and are benefited by our prayers and good works (see DEAD, PRAYERS FOR THE). De delar i de heligas samfund och nytta av våra böner och goda gärningar (se döda, böner för). The denial of purgatory by the Reformers introduced a dismal blank in their eschatology and, after the manner of extremes, has led to extreme reactions. Förnekandet av skärseld av reformatorerna införde en dyster blank i sin eskatologi och, på samma sätt som extrema, har lett till extrema reaktioner.

Hell Hell

Hell, in Catholic teaching, designates the place or state of men (and angels) who, because of sin, are excluded forever from the Beatific Vision. Hell, i katolska läran, betecknar den plats eller tillstånd av män (och änglar) som på grund av synd, är undantagna evigt från LYCKSALIG Vision. In this wide sense it applies to the state of those who die with only original sin on their souls (Council of Florence, Denzinger, no. 588), although this is not a state of misery or of subjective punishment of any kind, but merely implies the objective privation of supernatural bliss, which is compatible with a condition of perfect natural happiness. I denna bemärkelse det gäller tillståndet för de som dör med bara arvsynd på deras själar (rådets möte i Florens, Denzinger, nej. 588), även om detta inte är ett tillstånd av elände eller subjektiva bestraffning av något slag, utan endast innebär att målet försakelse av övernaturlig lycka, vilket är förenligt med ett villkor för perfekt, naturlig lycka. But in the narrower sense in which the name is ordinarily used, hell is the state of those who are punished eternally for unrepented personal mortal sin. Men i strikt mening som namnet som normalt används, är helvetet tillståndet för dem som straffas evigt för unrepented personliga dödssynd. Beyond affirming the existence of such a state, with varying degrees of punishment corresponding to degrees of guilt and its eternal or unending duration, Catholic doctrine does not go. Förutom att bekräfta förekomsten av en sådan stat, med olika grader av straff som motsvarar graden av skuld och dess eviga eller oändlig varaktighet, katolska läran går inte. It is a terrible and mysterious truth, but it is clearly and emphatically taught by Christ and the Apostles. Det är en fruktansvärd och mystisk sanning, men det är klart och eftertryckligt undervisas av Kristus och apostlarna. Rationalists may deny the eternity of hell in spite of the authority of Christ, and professing Christians, who are unwilling to admit it, may try to explain away Christ's words; but it remains as the Divinely revealed solution of the problem of moral evil. Rationalister kan förneka evighet i helvetet, trots ledning av Kristus och bekännande kristna, som inte vill erkänna det, kan försöka bortförklara Kristi ord, men det förblir som det gudomligt uppenbarade lösning på problemet med moralisk ondska. (See HELL.) Rival solutions have been sought for in some form of the theory of restitution or, less commonly, in the theory of annihilation or conditional immortality. (Se fan.) Rival lösningar har sökts för någon form av teorin om ersättning eller, mer sällan, i teorin för förintelse eller villkorlig odödlighet. The restitutionist view, which in its Origenist form was condemned at the Council of Constantinople in 543, and later at the Fifth General Council (see APOCATASTASIS), is the cardinal dogma of modern Universalism, and is favoured more or less by liberal Protestants and Anglicans. The restitutionist uppfattning, som i sin Origenist form fördömdes vid konciliet i Konstantinopel på 543, och senare vid femte allmänna råd (se APOCATASTASIS), det huvudsakliga dogmen av modern Universalism, och gynnas mer eller mindre liberala protestanter och anglikaner . Based on an exaggerated optimism for which present experience offers no guarantee, this view assumes the all-conquering efficacy of the ministry of grace in a life of probation after death, and looks forward to the ultimate conversion of all sinners and the voluntary disappearance of moral evil from the universe. Baserat på en överdriven optimism som nuvarande erfarenheter ger ingen garanti, visa förutsätter detta all-erövra effekten av ministeriet för nåd i ett liv av prövotid efter döden, och ser fram emot den slutliga omvandlingen av alla syndare och den frivilliga försvinnandet av moraliska onda från universum. Annihilationists, on the other hand, failing to find either in reason or Revelation any grounds for such optimism, and considering immortality itself to be a grace and not the natural attribute of the soul, believe that the finally impenitent will be annihilated or cease to exist -- that God will thus ultimately be compelled to confess the failure of His purpose and power. Annihilationists, å andra sidan, att inte finna vare sig i orsak eller Uppenbarelseboken några skäl för en sådan optimism, och med tanke odödlighet sig vara en nåd och inte den naturliga attribut för själen, tror att äntligen obotfärdiga kommer att förintas eller upphöra att existera - att Gud i slutändan kommer alltså att vara tvungna att bekänna det att hans syfte och makt.

(B) Universal and Cosmic Eschatology (B) Universal och Cosmic Eskatologi

The Approach of the End of the World Tillvägagångssättet för the End of the World

Notwithstanding Christ's express refusal to specify the time of the end (Mark 13:32; Acts 1:6 sq.), it was a common belief among early Christians that the end of the world was near. Trots Kristi uttryckliga vägran att ange tidpunkt för avslutande (Mark 13:32, Apg 1:6 kvm) var det en vanlig uppfattning bland tidiga kristna att slutet av världen var nära. This seemed to have some support in certain sayings of Christ in reference to the destruction of Jerusalem, which are set down in the Gospels side by side with prophecies relating to the end (Matthew 24; Luke 21), and in certain passages of the Apostolic writings, which might, not unnaturally, have been so understood (but see 2 Thessalonians 2:2 sqq., where St. Paul corrects this impression). Detta verkade ha ett visst stöd i vissa uttalanden av Kristus i förhållande till förstörelsen av Jerusalem, som är fastlagda i evangelierna sida vid sida med profetior om utgången (Matt 24, Luk 21), och i vissa delar av den apostoliska skrifter, som kanske inte onaturligt, har så förstått (men se 2 Tess 2:2 följ., där Paulus rättar till detta intryck). On the other hand, Christ had clearly stated that the Gospel was to be preached to all nations before the end (Matthew 24:14), and St. Paul looked forward to the ultimate conversion of the Jewish people as a remote event to be preceded by the conversion of the Gentiles (Romans 11:25 sqq.). Various others are spoken of as preceding or ushering in the end, as a great apostasy (2 Thessalonians 2:3 sqq.), or falling away from faith or charity (Luke 18:8; 17:26; Matthew 24:12), the reign of Antichrist, and great social calamities and terrifying physical convulsions. Å andra sidan hade Kristus klart att evangeliet skulle förkunnas för alla folk före slutet (Matteus 24:14) och Paulus såg fram emot den slutliga omvandlingen av det judiska folket som en avlägsen händelse skall föregås genom omvandling av de ofrälse (Romarbrevet 11:25 följ.). Olika andra omtalas som föregår eller ushering till slut, som en stor avfällighet (2 Tessalonikerbrevet 2:3 följ.), eller faller bort från tron eller välgörenhet ( Lukas 18:8, 17:26, Matt 24:12), regeringstid Antikrist och stora sociala katastrofer och skrämmande fysiska kramper. Yet the end will come unexpectedly and take the living by surprise. Ändå skall slutet komma oväntat och ta de levande på sängen.

The Resurrection of the Body Uppståndelse organet

The visible coming (parousia) of Christ in power and glory will be the signal for the rising of the dead (see RESURRECTION). Den synliga kommande (parousia) av Kristus i makt och härlighet kommer att signalen för den stigande av de döda (se UPPSTÅNDELSE). It is Catholic teaching that all the dead who are to be judged will rise, the wicked as well as the Just, and that they will rise with the bodies they had in this life. Det är katolska läran att alla de döda som skall bedömas kommer att öka, de onda liksom bara, och att de kommer att öka med de organ som de hade i detta liv. But nothing is defined as to what is required to constitute this identity of the risen and transformed with the present body. Men ingenting är resor till vad som krävs för att utgöra denna identitet ökat och omvandlas med den nuvarande kroppen. Though not formally defined, it is sufficiently certain that there is to be only one general resurrection, simultaneous for the good and the bad. Även om de inte formellt fastställda, är det tillräckligt säkert att det skall finnas endast en allmän uppståndelse, samtidigt för de goda och de dåliga. (See MILLENNIUM.) Regarding the qualities of the risen bodies in the case of the just we have St. Paul's description in 1 Corinthians 15 (cf. Matthew 13:43; Philippians 3:21) as a basis for theological speculation; but in the case of the damned we can only affirm that their bodies will be incorruptible. (Se MILLENIUM.) När det gäller kvaliteter ökat organ i fråga om just vi har Paulus beskrivning i 1 Kor 15 (jfr Matt 13:43, Filipperbrevet 3:21) som en grund för teologisk spekulation, men i Vid de fördömda kan vi bara konstatera att deras kroppar skall omutlig.

The General Judgment Allmänna Dom

Regarding the general judgment there is nothing of importance to be added here to the graphic description of the event by Christ Himself, who is to be Judge (Matthew 25, etc.). Vad gäller den allmänna domen ingenting vikt som skall läggas hit till grafisk beskrivning av händelsen genom Kristus själv, vem som skall vara domare (Matteus 25 mm). (See JUDGMENT, GENERAL.) (Se dom, ALLMÄNT.)

The Consummation of All Things Fullbordande av alla saker

There is mention also of the physical universe sharing in the general consummation (2 Peter 3:13; Romans 8:19 sqq.; Revelation 21:1 sqq.). Man talar också det fysiska universum delar i den allmänna fullbordan (2 Petrus 3:13, Romarbrevet 8:19 följ.; Uppenbarelseboken 21:1 följ.). The present heaven and earth will be destroyed, and a new heaven and earth take their place. But what, precisely, this process will involve, or what purpose the renovated world will serve is not revealed. Den nuvarande himmel och jord kommer att förstöras, och en ny himmel och jord ta deras plats. Men vad, exakt, process kommer detta innebära, eller vilket syfte renoverade världen tjänar inte avslöjas. It may possibly be part of the glorious Kingdom of Christ of which "there shall be no end". Det kan möjligen vara en del av den härliga Kristi rike som "det skall vara någon ände". Christ's militant reign is to cease with the accomplishment of His office as Judge (1 Corinthians 15:24 sqq.), but as King of the elect whom He has saved He will reign with them in glory forever. Kristi militant regeringstid är att upphöra med att fullgöra de uppdrag som domare (1 Kor 15:24 följ.), Men som kung av de utvalda som han har sparat Han kommer att regera med dem i härlighet för evigt.

Publication information Written by PJ Toner. Information Skrivet av PJ Toner. Transcribed by Michael C. Tinkler. The Catholic Encyclopedia, Volume V. Published 1909. Transkriberad av Michael C. Tinkler. Den katolska encyklopedien, volym V. År 1909. New York: Robert Appleton Company. New York: Robert Appleton Company. Nihil Obstat, May 1, 1909. Nihil Obstat, 1 maj 1909. Remy Lafort, Censor. Remy Lafort, censuren. Imprimatur. Bibliography Bibliografi. +John M. Farley, Archbishop of New York + John M. Farley, ärkebiskop av New York


Eschatology Eskatologi

Jewish Viewpoint Information Judiska Viewpoint Information

The Day of the Lord. Dag Herren.

Gen. xlix. General XLIX. 1; comp. 1, comp. Gen. R. xcviii., "the Messianic end" ; Isa. Generator R. xcviii. "Den messianska slut", Isa. ii. 1; also "the end," Dent. ii. 1, även "i slutet," Dent. xxxii. XXXII. 20; Ps. 20, Ps. lxxiii. lxxiii. 17; Ben Sira vii. 36, xxviii. 17, Ben Sira vii. 36, XXVIII. 6; comp. 6, comp. "Didache," xvi. "Didache," XVI. 3): The doctrine of the "last things." 3): Läran om "sista saker." Jewish eschatology deals primarily and principally with the final destiny of the Jewish nation and the world in general, and only secondarily with the future of the individual; the main concern of Hebrew legislator, prophet, and apocalyptic writer being Israel as the people of God and the victory of His truth and justice on earth. Judisk eskatologi handlar i första hand och huvudsakligen till slutliga öde av den judiska nationen och världen i allmänhet, och endast i andra med framtiden för enskilda, den viktigaste frågan av hebreiska lagstiftare, profet och apokalyptiska författare är Israel som Guds folk och seger för Hans sanning och rättvisa på jorden. The eschatological view, that is, the expectation of the greater things to come in the future, underlies the whole construction of the history of both Israel and mankind in the Bible. The patriarchal history teems with such prophecies (Gen. xii. 3, 16; xv. 14; xviii. 18; xxii. 18; xxvi. 4); the Mosaic legislation has more or less explicitly in view the relation of Israel to the nations and the final victory of the former (Ex. xix.. 5; Lev. xxvi. 45; Num. xxiii. 10, xxiv. 17-24; Deut. iv. 6; vii. 6 et seq. ; xxviii. 1, 10; xxx. 3 et seq. ; xxxii. 43; xxxiii. 29). Den eskatologiska uppfattning, det vill säga uppfattningen att det finns större saker att komma i framtiden, ligger bakom hela konstruktionen av historien i både Israel och människan i Bibeln. Den patriarkala historia vimlar av sådana profetior (Mos XII. 3, 16 , xv. 14, XVIII. 18, XXII. 18, XXVI. 4), den mosaiska lagstiftningen har mer eller mindre explicit hänsyn relationen mellan Israel till nationerna och den slutliga segern i den tidigare (Mos xix .. 5; Mos. XXVI. 45, Num. XXIII. 10, xxiv. 17-24, Mos. iv. 6, vii. 6 ff.; XXVIII. 1, 10, xxx. 3 ff.; XXXII. 43, xxxiii. 29). But it was chiefly the Prophets who dwelt with great emphasis upon the Day of the Lord as the future Day of Judgment. Men det var framför allt de profeter som bodde med stor betoning på Herrens dag som den framtida Domedagen. Originally spoken of as the day when Yhwh as the God of heaven visits the earth with all His terrible powers of devastation (comp. Gen. xix. 24; Ex. ix. 23, xi. 4, xii. 12; Josh. x. 11), the term was employed by the Prophets in an eschatological sense and invested with a double character: on the one hand, as the time of the manifestation of God's punitive powers of justice directed against all that provokes His wrath, and, on the other hand, as the time of the vindication and salvation of the righteous. Ursprungligen talat om som den dag då Yhwh som himmelens Gud besök på jorden med alla sina fruktansvärda makt ödeläggelse (jfr Mos xix. 24, Ex. Ix. 23, xi. 4, XII. 12, Josh. X. 11), term var anställda av profeterna i en eskatologiska mening och investerat med en dubbel karaktär: å ena sidan, eftersom tiden för manifestationen av Guds straff befogenheter rättvisa mot alla som framkallar hans vrede, och, å andra sidan, tidpunkten för upprättelse och frälsning de rättfärdiga. In the popular mind the Day of the Lord brought disaster only to the enemies of Israel; to His people it brought victory. I den populära tanke på Herrens dag förde katastrofen endast fiender till Israel, för sitt folk det medförde seger. But this is contradicted by the prophet Amos (iii. 2, v. 20). Men detta motsägs av profeten Amos (III. 2, v. 20). For Isaiah, likewise, the Day of the Lord brings terror and ruin to Judah and Israel (Isa. ii. 12, x. 3, xxii. 5; comp. Micah i. 3) as well as to other nations (Isa. xiv. 25, xxiv.-xxv.). För Jesaja, likaså Herrens Dag sig terror och undergång till Juda och Israel (Jes. II. 12, x. 3, XXII. 5, komp. Mika i. 3) liksom till andra nationer (Jes. xiv . 25, xxiv.-xxv.). In the same measure, however, as Israel suffers defeat at the hand of the great world-powers, the Day of the Lord in the prophetic conception becomes a day of wrath for the heathen world and of triumph for Israel. För samma åtgärd, men som Israel lider nederlag vid sidan av den stora världen-befogenheter, Herrens dag i de profetiska befruktningen blir en vredens dag för den hedniska världen och triumf för Israel. In Zeph. I Zeph. i-iii. I-III. it is a universal day of doom for all idolaters, including the inhabitants of Judea, but it ends with the glory of the remnant of Israel, while the assembled heathen powers are annihilated (iii. 8-12). Det är en universell dag undergång för alla avgudadyrkare, även invånarna i Judeen, men det slutar med härlighet kvarlevan av Israel, medan den församlade hedningarna makten förintas (III. 8-12). This feature of the final destruction, before the city of Jerusalem, of the heathen world-empires becomes prominent and typical in all later prophecies (Ezek. xxxviii., the defeat of Gog and Magog; Isa. xiii. 6-9, Babel's fall; Zech. xii. 2 et seq., xiv. 1 et seq.; Hag. i. 6; Joel iv. [iii.] 2 et seq.; Isa. lxvi. 15 et seq.), the Day of the Lord being said to come as "a fire which refines the silver" (Mal. iii. 2 et seq., 9; comp. Isa. xxxiii. 14 et seq.). Denna funktion av den slutliga förstörelse, innan staden Jerusalem, den hedniska världen imperier blir framträdande och typiska i alla senare profetior (Hes xxxviii., Nederlag Gog och Magog, Isa. Xiii. 6-9, Babels falla , Sak. xii. 2 ff., xiv. 1 ff., Hag. i. 6, Joel iv. [iii.] 2 ff., Isa. lxvi. 15 ff.), den Herrens dag sagt att komma som "en eld som förfinar silver" (Mal. iii. 2 ff., 9, komp. Jes. xxxiii. 14 ff.). Especially strong is the contrast between the fate which awaits the heathen and the salvation promised Israel in Isa. Särskilt stark är kontrasten mellan det öde som väntar de hedniska och frälsning lovade Israel i Jes. xxxiv.-xxxv., whereas other prophecies accentuate rather the final conversion of the heathen nations to the belief in the Lord (Isa. ii. 1 et seq., xlix. lxvi. 6-21, Zech. viii. 21 et seq., xiv. 16 et seq.). xxxiv.-xxxv., medan andra profetior accentuera snarare den slutliga omvandlingen av den hedniska nationer att tron på Herren (Jes ii. 1 ff., XLIX. lxvi. 6-21, Sak. viii. 21 ff. , xiv. 16 ff.).

Resurrection of the Dead. Uppståndelse från de döda.

In addition to this conception of the Day of the Lord, the Prophets developed the hope of an ideal Messianic future through the reign of a son of the house of David-the golden age of paradisiacal bliss, of which the traditions of all the ancient nations spoke (see Dillmann's commentary to Gen. ii-iii., p. 46). Utöver detta begrepp om Herrens dag, profeter utvecklat hopp om en ideal messianska framtid genom regeringstid av en son till Davids hus-guldålder paradisiska sällhet, av vilka traditioner de gamla nationer Inlägg (se Dillmann s kommentar till Gen II-III., s. 46). It would come in the form of a world of perfect peace and harmony among all creatures, the angelic state of man before his sin (Isa. xi. 1-10, lxv. 17-25: "new heavens and a new earth"). Det skulle komma i form av en värld av perfekt fred och harmoni mellan alla varelser, den änglalika människans tillstånd före sin synd (Jes xi. 1-10, lxv. 17-25: "nya himlar och en ny jord") . It was only a step further to predict the visitation of all the kingdoms of the earth, to be followed by the swallowing up of death forever and a resurrection of the dead in Israel, so that all the people of the Lord might witness the glorious salvation (Isa. xxiv. 21-xxv. 8, xxvi. 19). Det var bara ett steg längre för att förutspå umgänge för alla riken på jorden, för att följas av slukar dödens evigt och en uppståndelse från de döda i Israel, så att alla Herrens folk kan bevittna den härliga frälsning (Jes. xxiv. 21-XXV. 8, XXVI. 19). The hope of resurrection had been expressed by Ezekiel only with reference to the Jewish nation as such (Ezek. xxxvii.). Hoppet om uppståndelse hade uttryckts av Hesekiel endast med hänvisning till den judiska nationen som sådan (Hes XXXVII.). Under Persian influence, however, the doctrine of resurrection underwent a change, and was made part of the Day of Judgment; hence in Dan. Under persiska inflytande dock läran om uppståndelsen genomgick en förändring, och blev en del av Domedagen, varför i Dan. xii. xii. 2 the resurrection is extended to both the wicked and the righteous: the latter "shall awake to everlasting life," the former "to shame and everlasting horror" (AV "contempt"). 2 uppståndelsen utvidgas till att både de onda och de rättfärdiga: den senare "ska vakna till evigt liv," fd "till skam och evig fasa" (AV "förakt").

The Formation of an Eschatological System. Bildandet av en eskatologiska System.

It is certainly incorrect to speak of an eschatological system of the Bible, in which there is no trace of an established belief in the future life. Both Ben Sira and Tobit still adhere to the ancient view of Sheol as the land of the shades (see Sheol). It was the future destiny of the nation which concerned the Prophets and the people; and the hope voiced by prophet, psalmist, and liturgical poet was simply that the Lord as the Only One will establish His kingdom over the whole earth (Ex. xv. 18; Micah ii. 13, iv. 7; Obad. 21; Zech. xiv. 9; Isa. xxiv. 23; Ps. xciii. 1, xcvi. 10, xcvii. 1, xcix. 1). This implied not only the reunion of the twelve tribes (Ezek. xxxvii. 16 et seq.; Zeph. iii. 20), but the conversion of the heathen surviving the divine day of wrath as well as the downfall of the heathen powers (Zeph. iii. 8-9; Zech. xiv. 9-19; Isa. lvi. 6, lxiii. 1-6; Ps. ii. 8-12). It seems that, because of the tribulation which the house of Zerubbabel had to undergo-not, as Dalman ("Die Worte Jesu," p. 243) thinks, "because the Messiah was not an essential part of the national hope"-the expectation of a Messiah from the house of David was kept in the background, and the prophet Elijah, as the forerunner of the great Day of the Lord who would reassemble all the tribes of Israel, was placed in the foreground (Ecclus. [Sirach] xlviii. 10; I Mace. xiv. 41). See Elijah.

The "Kingdom of God." Den "Guds rike."

It is difficult to say how far the Sadducees or the ruling house of Zadok shared in the Messianic hope of the people (see Sadducees). Det är svårt att säga hur långt sadduceerna eller härskarhuset till Sadok delas i Messianska hopp för människorna (se saddukeerna). It was the class of the Ḥasidim and their successors, the Essenes, who made a special study of the prophetical writings in order to learn the future destiny of Israel and mankind (Dan. ix. 2; Josephus, "BJ" ii. 8, §§ 6, 12; idem, "Ant." xiii. 5, § 9, where the term Îµá¼±Î¼Î±Ï Î¼Îνη is to be taken eschatologically). Det var den klass i à ¸ ¤ asidim och deras efterträdare, den Essenes, som gjorde en särskild studie av profetiska skrifter för att lära framtida öde Israel och mänskligheten (Dan IX. 2, Josephus, "BJ" ii . 8, § § 6, 12, idem, "Ant." XIII. 5, § 9, där termen Îμá ¼ ± Î ¼ Î ± Ï Î ¼ II ½ Î · är tas eschatologically). While announcing the coming events in visions and apocalyptic writings concealed from the multitude (see Apocalyptic Literature), they based their calculations upon unfulfilled prophecies such as Jeremiah's seventy years (Jer. xxv. 11, xxix. 10), and accordingly tried to fix "the end of days" (Dan. ix. 25 et seg.; Enoch, lxxxix. 59). Samtidigt meddelade de kommande händelserna i visioner och apokalyptiska skrifter undanhållit de många (se apokalyptiska litteratur), som bygger de sina beräkningar på ouppfyllda profetior såsom Jeremias sjuttio år (Jer. xxv. 11, XXIX. 10), och därför försökte fixa " I slutet av dagar "(Dan IX. 25 et seg., Enok, LXXXIX. 59). The Talmud reproachingly calls these men, who frequently brought disappointment and wo upon the people, "mahshebe ḳeẓim" (calculators of the [Messianic] ends: Sanh. 97b; comp. 92b, 99a; Ket. 111a; Shab. 138b; 'Eduy. ii. 9-10; for the expression , see Dan. xii. 4, 13; Assumptio Mosis, i. 18, xii. 4; II Esd. iii. 14; Syriac Apoc. Baruch, xxvii. 15; Matt. xiii. 39, xxiv. 3). Talmud reproachingly efterlyser dessa män, som ofta väckt besvikelse och av yttrande över folket, "mahshebe à ¸ ³ ea º" IM "(räknare i [messianska] slutar: Sanh. 97b, komp. 92b, 99a, Ket. 111a, Shab. 138, "Eduy. ii. 9-10, för uttrycket, se Dan. xii. 4, 13, Assumptio Mosis, i. 18, XII. 4, II ESD. III. 14, syrianska Apoc. Baruch, XXVII. 15 , Matt. xiii. 39, xxiv. 3). It can not be denied, however, that these Ḥasidean or apocalyptic writers took a sublime view of the entire history of the world in dividing it into great worldepochs counted either after empires or millenniums, and in seeing its consummation in the establishment of "the kingdom of the Lord," called also, in order to avoid the use of the Sacred Name, ("the kingdom of heaven"). Det kan inte förnekas, dock att dessa à ¸ ¤ asidean eller apokalyptiska författare tog en sublim bild av hela världshistorien i dela in den i stor worldepochs räknas antingen efter imperier eller årtusenden, och se dess fullbordan i upprättandet av "rike Herren," även kallad, för att undvika användning av heliga namn, ("himmelriket"). This prophetic goal of human history at once lent to all struggle and suffering of the people of God a higher meaning and purpose, and from this point of view new comfort was offered to the saints in their trials. Denna profetiska mål av människans historia på en gång lånat ut till alla kamp och lidande Guds folk en högre mening och syfte, och från denna synpunkt ny komfort erbjöds de heliga i sina studier. This is the idea underlying the contrast between the "kingdoms of the powers of the earth" and "the kingdom of God" which is to be delivered over at the end of time to the saints, the people of Israel (Dan. ii. 44; vii. 14, 27). It is, however, utterly erroneous to assert, as do Schürer ("Geschichte," ii. 504 et seq.) and Bousset (" Religion des Judenthums," pp. 202 et seq.), that this kingdom of God meant a political triumph of the Jewish people and the annihilation of all other nations. Detta är idén bakom kontrasten mellan "riken befogenheter på jorden" och "Guds rike" som skall levereras under slutet av tid till de heliga, Israels folk (Dan ii. 44 , vii. 14, 27). Det är dock omöjligt att felaktigt att hävda, liksom Schà ¼ rer ("Geschichte," ii. 504 ff.) och Bousset ("Religion des Judenthums," pp. 202 ff.) att Guds rike innebar en politisk triumf för det judiska folket och förintelsen av alla andra nationer. As may be learned from Tobit xiii. Som kan dras av Tobit XIII. 11 et seq., xiv. 6, quoted by Schürer (lc ii. 507), and from the ancient New-Year's liturgy (see also 'Alenu), "the conversion of all creatures to become one single band to do, God's will" is the foremost object of Israel's Messianic hope; only the removal of "the kingdom of violence" must precede the establishment of God's kingdom. 11 ff., Xiv. 6, citerad av Schà ¼ RER (lc ii. 507), och från den gamla New Year's liturgi (se även "Alenu)," omvandling av alla varelser att bli ett enda band att göra, Guds vilja "är det främsta föremålet för Israels messianska hopp, bara för borttagandet av kungadömet våld" måste föregå upprättandet av Guds rike. This hope for the coming of the kingdom of God is expressed also in the Ḳaddish (comp. Lord's Prayer) and in the eleventh benediction of the "Shemoneh 'Esreh," whereas the destruction of the kingdom of wickedness first found expression in the added (nineteenth) benediction (afterward directed chiefly against obnoxious informers and heretics; see Liturgy), and was in the Hellenistic propaganda literature, the Sibyllines (iii. 47, 767 et al.), emphasized especially with a view to the conversion of the heathen. Detta hoppas på det kommande av Guds rike uttrycks också i à ¸ ² addish (jfr Herrens bön) och i den elfte välsignelse av "Shemoneh" Esreh ", medan förstörelsen av kungariket ondska konstaterade först uttryck i la (nittonde) välsignelse (efteråt riktas huvudsakligen mot avskyvärd informatörer och kättare, se Gudstjänst), och var i hellenistiska propaganda litteratur, Sibyllines (III. 47, 767 et al.) betonade särskilt med tanke på omvandlingen av hedning.

World-Epochs. World-epoker.

In contrasting the future kingdom of God with the kingdom of the heathen powers of the world the apocalyptic writers were undoubtedly influenced by Parsism, which saw the world divided between Ahuramazda and Angro-mainyush, who battle with each other until finally the latter, at the end of the fourth period of the twelve world-millenniums, is defeated by the former after a great crisis in which the bad principle seems to win the upper hand (see Plutarch, "On Isis and Osiris," ch. 47; Bundahis, xxxiv. 1; "Bahman Yasht," i. 5, ii. 22 et seq. ; "SBE" v. 149, 193 et seq. ; Stade, "Ueber den Einfluss, des Parsismus auf das Judenthum," 1898, pp. 145 et seq.). I kontrasterande framtiden Guds rike med Konungariket den hedniska världens makter den apokalyptiska författarna var utan tvekan påverkats av Parsism, som såg världen delas mellan Ahuramazda och Angro-mainyush, som slåss med varandra tills slutligen det senare, vid slutet av den fjärde perioden av tolv världen årtusenden, besegras av den tidigare efter en stor kris som dålig princip tycks vinna övertaget (se Plutarchos, "På Isis och Osiris," kap. 47, Bundahis, xxxiv . 1, "Bahman Yasht," I. 5, ii. 22 ff., "SBE" V. 149, 193 ff.; Stade, "über den Einfluss, des Parsismus auf das Judenthum", 1898, pp. 145 ff.). The idea of four world-empires succeeding one another and represented by the four metals (Dan. ii., vii.), which also has its parallel in Parsism ("Bahman Yasht," i. 3), and in Hindu, Greek, and Roman traditions ("Laws of Manes," i. 71 et seq. ; Hesiod, "Works and Days," pp. 109 et seq. ; Ovid, "Metamorphoses," i. 89), seems to rest upon an ancient tradition which goes back to Babylonia (see Gunkel's commentary on Genesis, 1902, p. 241). Tanken på fyra världen imperier lyckas en annan och som representeras av fyra metaller (Dan II., VII.), Som också har sin parallell i Parsism ("Bahman Yasht," I. 3), och i hinduiska, grekiska, och romerska traditioner ("lagen i Manes," I. 71 ff., Hesiodos, Verk och dagar ", pp. 109 ff.; Ovidius" Metamorfoser, "I. 89), tycks vila på en gammal tradition som går tillbaka till Babylonien (se Gunkel iakttagelse om Genesis, 1902, s. 241). Gunkel finds in the twelve millenniums of Persian belief an astronomical world-year with four seasons, and sees the four Babylonian world-epochs reproduced in the four successive periods of Adam, Noah, Abraham, and Moses. The four periods occur again in Enoch, lxxxix. Gunkel fynd i tolv årtusendena persiska tro en astronomisk världen år med fyra årstider, och ser de fyra babyloniska världen epoker återges i fyra perioder av Adam, Noa, Abraham och Mose. De fyra perioder förekommer igen i Enoch, LXXXIX. et seq. ff. (see Kautzsch, "Pseudepigraphen," p. 294) and Rev. vi. (Se Kautzsch "Pseudepigraphen", s. 294) och rev vi. 1; also in Zech. ii. 1, också i Sak. Ii. 1 (AV i. 18), vi.1; and Dan. 1 (AV i. 18), VI.1, och Dan. viii. viii. 22; and the four undivided animals in the vision of Abraham (Gen. xv. 9) were by the early haggadists (Johanan b. Zakkai, in Gen. R. xliv.; Apoc. Abraham, xv., xxviii.) referred to the four world-empires in an eschatological sense. 22, och de fyra odelade djuren i visionen av Abraham (generator xv. 9) var av den tidiga haggadists (Johanan född Zakkai i generator R. xliv.; Apoc. Abraham, xv., XXVIII.) Som avses de fyra världen imperier en eskatologiska mening.

A World-Week. En värld-vecka.

The Perso-Babylonian world-year of twelve millenniums, however, was transformed in Jewish eschatology into a world-week of seven millenniums corresponding with the week of Creation, the verse "A thousand years in thy sight are but as yesterday" (Ps. xc. 5 [AV 4]) having suggested the idea that the present world of toil ("'olam ha-zeh") is to be followed by a Sabbatical millennium, "the world to come" ("'olam ha-ba'": Tamid vii. 4; RH 31a; Sanh. 97a; Ab. RN i., ed. Schechter, p. 5; Enoch, xxiii. 1; II Esdras vii. 30, 43; Testament of Abraham, A. xix., B. vii.; Vita Adæ et Evæ, 42; Rev. xx. 1; II Peter iii. 8; Epistle of Barnabas, xv.; Irenæus, v. 28, 3). The persisk-babyloniska världen år tolv årtusenden var dock omvandlas i judisk eskatologi in i en värld-vecka om sju årtusenden motsvarar veckan av skapelsen, versen "Tusen år i dina ögon är utan som i går" (Ps xc. 5 [AV 4]) har föreslagit idén om att den nuvarande värld av slit ("'olam ha-Zeh") skall följas av ett sabbatsår årtusendet, "den kommande världen" ("' olam ha-ba" ": Tamid VII. 4, RH 31a, Sanh. 97a, Ab. RN i., ed. Schechter, s. 5, Enok, XXIII. 1, II Esdras vii. 30, 43, Testament av Abraham, A. xix. , B. VII.; Vita Ada | et Eva |, 42, Rev xx. 1, II Peter III. 8, epistel Barnabas, xv.; Irena | us, 28 v., 3). Of these the six millenniums were again divided, as in Parsism, into three periods: the first 2,000 years devoid of the Law; the next 2,000 years under the rule of the Law; and the last 2,000 years preparing amid struggles and through catastrophes for the rule of the Messiah (Sanh. 97a; 'Ab. Zarah 9a; Midr. Teh. xc. 17); the Messianic era is said to begin 4,291 years after Creation (comp. the 5,500 years after Creation, after the lapse of which the Messiah is expected, in Vita Adæ et Evæ, 42; also Assumptio Mosis, x. 12). Av dessa sex årtusendena återigen delat, som i Parsism, i tre perioder: den första 2.000 åren saknar lagen, de kommande 2.000 åren enligt regeln i lagen, och de senaste 2.000 åren förbereda mitt kamper och genom katastrofer för regeln om Messias (Sanh. 97a, "Ab. Zarah 9a, Midr. Den. XC. 17), den messianska eran sägs börja 4.291 år efter skapelsen (jfr de 5500 år efter skapelsen, efter förloppet av vilka Messias är väntat, Vita Ada | et Eva |, 42, också Assumptio Mosis, X. 12). On a probably similar calculation, which placed the destruction of the Second Temple at 3828 (Sanh. lc), rests also the division of the world into twelve epochs of 400 years, nine and a half of which epochs had passed at the time of the destruction of the Temple (II Esdras xiv. 11; comp. vii. 28). På ett förmodligen liknande beräkning, som gjorde att förstörelsen av det Andra Templet på 3.828 (Sanh. LC), vilar också uppdelningen av världen i tolv epoker 400 år, nio och en halv av vilka epoker hade passerat vid tidpunkten för förstörelsen av Templet (II Esdras xiv. 11, komp. vii. 28). Twelve periods occur also in the Syriac Apocalypse of Baruch (xxvii., liii.) and the Apocalypse of Abraham (xxix.); the ten millenniums of Enoch xxi. Tolv perioder förekommer även i syrisk Uppenbarelseboken av Baruch (xxvii., liii.) Och Uppenbarelseboken av Abraham (xxix.), de tio årtusendena Enoks XXI. 6, however, appear to be identical with the ten weeks in ch. 6, verkar dock vara identisk med tio veckor kap. xciii., that is, 10 x 700 years. xciii., det vill säga 10 x 700 år. As a matter of course, Biblical chronology was always so construed as to bring the six millenniums into accord with the Messianic expectations of the time; only by special favor would the mystery of the end, known only to God, be revealed to His saints (Dan. xii. 9; II Esd. iv. 37, xi. 44; Syriac Apoc. Baruch, liv. 1, lxxxi. 4; Matt. xxiv. 36; Pes. 54b). Som en självklarhet, visningstider bibliska alltid så tolkas som att få sex årtusendena att stämma överens med messianska förväntningar av tiden, bara genom särskild förmån skulle mysterium slut, endast är kända av Gud, lämnas ut till hans heliga ( Dan. xii. 9, II ESD. IV. 37, xi. 44, syrianska Apoc. Baruch, Liv. 1, LXXXI. 4, Matt. xxiv. 36, Pes. 54b). The end was believed to be brought about by the merit of a certain number of saints or martyrs (Enoch, xlvii. 4; II Esd. iv. 36; Rev. vii. 4), or by the completion of the number of human souls sent from their heavenly abode to the earth, the number of created souls being fixed (Syriac Apoc. Baruch, xxiii. 4; 'Ab. Zarah 5a; Yeb. 63b). Slutet ansågs vara följd av värdet av ett visst antal helgon eller martyrer (Enoch, xlvii. 4, II ESD. IV. 36, Rev VII. 4), eller genom slutförandet av antalet mänskliga själar skickas från deras himmelska hemvist på jorden, antalet skapade själarna den fasta (syrianska Apoc. Baruch, XXIII. 4, "Ab. Zarah 5a, Yeb. 63b). Finally, it was taught that "he who announces the Messianic time based on calculation forfeits his own share in the future" (R. Jose, in Derek Ereẓ R. xi.) and that "the advent of the Messiah is dependent upon general repentance brought about by the prophet Elijah" (Sanh. 97b; Pirḳe R. El. xliii.; Assumptio Mosis, i. 18). Slutligen var det lärde att "den som tillkännager det messianska tid baserat på beräkningar förlorar sin egen andel i framtiden" (R. Jose, i Derek Ereá º "R. xi.) Och att" införandet av Messias är beroende av allmän ånger som åstadkommits genom profeten Elia "(Sanh. 97b, Pira ¸ ³ e R. El. xliii.; Assumptio Mosis, I. 18).

Travail of the Messianic Time. Travail de messianska Time.

There prevails a singular harmony among the apocalyptic writings and traditions, especially regarding the successive stages of the eschatological drama. Det råder en sällsam harmoni bland de apokalyptiska skrifter och traditioner, särskilt när de olika etapperna i den eskatologiska dramat. The first of these is the "travail" of the Messianic time (; literally, "the suffering of the Messiah"; comp. Pesiḳ. R. 21, 34; Shab. 118a; Pes. 118a; Sanh. 98b; Mek., Beshallaḥ, Wayassa', 4, 5; or , Matt. xxiv. 8; Mark xiii. 9, taken from Hosea xiii. 13). Den första av dessa är "travail" av messianska tiden (; bokstavligen, "den lidande Messias", komp. Pesiá ¸ ³. R. 21, 34, Shab. 118a, Pes. 118a, Sanh. 98b, Mek ., Beshallaá ¸ ¥, Wayassa, 4, 5, eller, Matt. XXIV. 8, Mark XIII. 9, tagen från Hosea XIII. 13). The idea that the great redemption shall be preceded by great distress, darkness, and moral decline seems to be based on such prophetic passages as Hosea xiii. Tanken att den stora inlösen skall föregås av stora nöd, mörker och moraliskt förfall tycks utgå från denna profetiska passager som Hosea XIII. 13 et seq.; Joel ii. 13 ff., Joel ii. 10 et seq.; Micah vii. 10 ff., Micah vii. 1-6; Zech. 1-6, Sak. xiv. xiv. 6 et seq.; Dan. 6 ff.; Dan. xii. xii. 1. 1. The view itself, however, is not that of the Prophets, whose outlook is altogether optimistic and eudemonistic (Isa. xi. 1-9, lxv. 17-25), but more in accordance with the older non-Jewish belief in a constant decline of the world, from the golden and silver to the brass and iron age, until it ends in a final cataclysm or conflagration, contemplated alike by old Teuton and Greek legend. Utsikten i sig är dock inte att av profeterna, vars utsikter är helt optimistisk och eudemonistic (Jes. xi. 1-9, lxv. 17-25), men mer i enlighet med äldre icke-judiska tron på en konstant nedgången i världen, från den gyllene och silver till koppar och järn ålder, tills den slutar i en slutlig katastrof eller brand, planeras alike av gamla TEUTON och grekiska legend. It was particularly owing to Persian influence that the contrast between this world, in which evil, death, and sin prevail, and the future world, "which is altogether good" (Tamid lc), was so strongly emphasized, and the view prevailed that the transition from the one to the other could be brought about only through a great crisis, the signs of decay of a dying world and the birth-throes of a new one to be ushered into existence. Det var särskilt på grund av persiska inflytandet som kontrasten mellan denna värld, där ondskan, döden och synden råder, och det kommande världen ", vilket är helt bra" (Tamid LC), var så starkt betonas, och utsikten rådde det övergången från det ena till det andra skulle kunna förverkligas endast genom en stor kris, tecken på förfall av en döende värld och födelse-mitt uppe i en ny en till ska ledsagas in i existens. Persian eschatology had no difficulty in utilizing old mythological and cosmological material from Babylonia in picturing the distress and disorder of the last days of the world (Bundahis, xxx. 18 et seq.; Plutarch, lc 47; Bahman, lc ii. 23 et seq., iii. 60); Jewish eschatology had to borrow the same elsewhere or give Biblical terms and passages a new meaning so as to make all terrestrial and celestial powers appear as participants in the final catastrophe. Persiska eskatologi hade inga svårigheter att utnyttja gamla mytologiska och kosmologiska material från Babylonien i föreställande nöd och oordning i de sista dagarna av världen (Bundahis, xxx. 18 ff.; Plutarchos, LC 47, Bahman, lc ii. 23 ff ., iii. 60), judisk eskatologi tvungen att låna samma håll eller ge bibliska termer och passager en ny mening så att alla mark-och himmelska befogenheter framstår som deltagare i den slutliga katastrofen. This world, owing to the sin of the first man (II Esd. iv. 30), or through the fall of the angels (Enoch, vi.-xi.), has been laden with curses and is under the sway of the power of evil, and the end will accordingly be a combat of God with these powers of evil either in the heavens above or on earth (Isa. xxiv. 21 et seq., xxv. 7, xxvii. 1; Dan. vii. 11, viii. 9; Book of Jubilees, xxiii. 29; Test. Patr., Asher, 7, Dan. 5; Assumptio Mosis, x. 1; Psalms of Solomon, ii. 25 et seq.; and see Gunkel, "Schöpfung und Chaos," pp. 171-398). Denna värld, på grund av synd den första människan (II ESD. Iv. 30), eller genom minskning av änglarna (Enoch, vi.-xi.), har lastade med förbannelser och står under inflytande av den effekt det onda, och slutet kommer därför att ett bekämpande av Gud med dessa onda makter antingen i himlarna ovan eller på jorden (Jes xxiv. 21 ff., xxv. 7, XXVII. 1, Dan. vii. 11, viii. 9, Jubileumsboken, XXIII. 29, Test. Patr., Asher, 7, Dan. 5, Assumptio Mosis, X. 1, psalmer Salomo, ii. 25 ff., och se Gunkel, "Schà ¶ pfung und Chaos, "pp. 171-398). The whole world, then, appears as in a state of rebellion before its downfall. Hela världen, då visas som i ett tillstånd av uppror innan dess undergång. A description of these Messianic woes is given in the Book of Jubilees, xx. En beskrivning av dessa messianska elände finns i Jubileumsboken, xx. 11-25; Sibyllines, ii. 11-25, Sibyllines, ii. 154 et seq., iii. 154 ff., Iii. 796 et seq.; Enoch, xcix. 796 ff., Enok, xcix. 4 et seq., c. 4 ff., C. 1 et seq.; II Esd. 1 ff., II ESD. v.-vi.; Syriac Apoc. Baruch xxv.-xxvii., xlviii. v.-vi., syrianska Apoc. Baruch xxv.-XXVII., xlviii. 31 et seq., lxx.; Matt. 31 ff., LXX., Matt. xxiv. xxiv. 6-29; Rev. vi.-ix.; Soá¹ah ix. 6-29, rev vi.-ix., SoA ¹ ah ix. 15; Derek Ereẓ Zuá¹a x.; Sanh. 15, Derek Ereá º "Zuá ¹ ett x., Sanh. 96b-97a. 96b-97a. "A third part of all the world's woes will come in the generation of the Messiah" (Midr. Teh. Ps. ii. 9). "En tredje del av alla världens elände kommer i den generation av Messias" (Midr. The. Ps. Ii. 9). In all these passages evil portents are predicted, such as visions of swords, of blood, and of warfare in the sky (Sibyllines, iii. 795; comp. Luke xxi. 21; Josephus, "BJ", vi. 5, § 3), disorder in the whole celestial system (Enoch,lxxx. 4-7; II Esd. v. 4; comp. Amos viii. 9; Joel ii. 10), in the produce of the earth (Enoch, lxxx. 2; Book of Jubilees, xxiii. 18; II Esd. vi. 22; Sibyllines, iii. 539), and in human progeny (Book of Jubilees, xxiii. 25; Sibyllines, ii. 154 et seq.; II Esd. v. 8, vi. 21). I alla dessa passager ont Varsel väntas, som till exempel visioner av svärd, blod, och krigföring i himlen (Sibyllines, iii. 795, komp. Luke XXI. 21, Josephus, "BJ", vi. 5, § 3 ), störning i hela himmelska systemet (Enoch, lxxx. 4-7, II ESD. v. 4, komp. Amos viii. 9, Joel ii. 10), i produkter från jorden (Enoch, lxxx. 2; Jubileumsboken, XXIII. 18, II ESD. VI. 22, Sibyllines, iii. 539), och i mänskliga avkomma (Jubileumsboken, XXIII. 25, Sibyllines, ii. 154 ff., II ESD. v. 8 , vi. 21). Birds and beasts, trees, stones, and wells will cease to act in harmony with nature (II Esd. v. 6-8, vi. 24). Fåglar och djur, träd, stenar och brunnar kommer att upphöra att fungera i harmoni med naturen (II ESD. V. 6-8, vi. 24).

Particularly prominent among the plagues of the time, of which Baruch xxviii. Särskilt framträdande bland de plågor av tiden, som Baruch XXVIII. 2-3 counts twelve, will be "the sword, famine, earthquake, and fire"; according to Book of Jubilees, xxiii. 2-3 räknas tolv, kommer att vara "svärd, hungersnöd, jordbävningar, och eld", enligt Jubileumsboken, XXIII. 13, "illness and pain, frost and fever, famine and death, sword and captivity"; but greater than the terror and havoc caused by the elements will be the moral corruptionand perversion, the wickedness and unchastity anticipated in prophetic visions, and the power of evil spirits (Syriac Apoc. Baruch, lc and lxx. 2-8; Book of Jubilees, xxiii. 13-19). 13 ", sjukdom och smärta, frost och feber, svält och död, svärd och fångenskap", men större än den terror och förödelse som orsakas av faktorer kommer att vara den moraliska corruptionand perversion, ondska och otukt väntas i profetiska syner, och makten från onda andar (syrianska Apoc. Baruch, LC och LXX. 2-8, Jubileumsboken, XXIII. 13-19). This view of the prevalence of the spirit of evil and seduction to sin in the last days received special emphasis in the Ḥasidean schools; hence the striking resemblance between the tannaitic and the apocalyptic picture of the time preceding the Messianic advent: "In the last days false prophets [pseudo-Messiahs] and corrupters will increase and sheep be turned into wolves, love into hatred; lawlessness [see Belial] will prevail, causing men to hate, persecute, and deliver up each other; and Satan, 'the world-deceiver' (see Antichrist), will in the guise of the Son of God perform miracles, and as ruler of the earth commit unheard-of crimes" ("Didache," xvi. 3 et seq.; Sibyllines, ii. 165 et seq., iii. 63; Matt. xxiv. 5-12; II Tim. iii. 1 et seq.). Denna uppfattning av prevalensen av den anda av ondska och förförelse att synda under de senaste dagarna fått särskild tonvikt i à ¸ ¤ asidean skolor, och därför slående likhet mellan tannaitic och den apokalyptiska bild av tiden före det Messianska ankomsten: "I de sista dagarna falska profeterna [pseudo-Messias] och korrumperar kommer att öka och får förvandlas till vargar, kärlek till hat, laglöshet [se Belial] kommer att råda, vilket män att hata, förfölja och leverera upp varandra, och Satan " världen-bedragaren "(se Antikrist), kommer i skepnad av Guds Sons göra underverk, och som härskare på jorden begår oerhörda brott" ("Didache," XVI. 3 ff.; Sibyllines, ii. 165 ff., iii. 63, Matt. xxiv. 5-12, II Tim. III. 1 ff.). The rabbinic description is similar: "The footsteps of the Messiah [, taken from Ps. lxxxix. 52; comp. the term , "the last days of the rule of Esau"="Edom-Rome"; II Esd. vi. 8-10; comp. Gen. R. lxiii.; Yalḳut and Midrash ha-Gadol, ed. Schechter, on Gen. xxv. 26; Pirḳe R. El. xxxii.] are seen in the turning of the schoolhouse into a brothel, the desolation of Galilee and Gaulanitis, the going about of the scribes and saints as despised beggars, the insolence and lawlessness of the people, the disrespect of the younger generation toward the older, and the turning of the rulers to heresy" (Soá¹ah ix. 15; Derek Ereẓ Zuá¹a x.; Sanh. 97b; Cant. R. ii. 13; Ket. 112b; in these passages amoraim of the second and third centuries are often credited with the views of tannaim of the first; comp. also Shab. 118a with Mek., Beshallaḥ, lc). Den rabbinska beskrivning liknande: "fotspår Messias [, tagen från Ps. LXXXIX. 52, komp. Termen" de sista dagarna av regeln om Esau "=" Edom-Rom ", II ESD. Vi. 8 -10, comp. generator R. LXIII.; Yala ¸ ³ UT och Midrash ha-Gadol, ed. Schechter, på generator xxv. 26, Pira ¸ ³ e R. El. XXXII.] ses i svarvning av skolhuset till en bordell, ödeläggelsen av Galileen och Gaulanitis, det går om de skriftlärdas och helgon som föraktade tiggare, de fräckhet och laglösheten på människor, brist på respekt för den yngre generationen mot de äldre, och svarvning av de styrande för kätteri " (SOA ¹ ah IX. 15, Derek Ereá º "Zuá ¹ ett x., Sanh. 97b, Cant. R. ii. 13, Ket. 112B, i dessa passager amoraim av den andra och tredje århundradena ofta krediteras med synpunkter tannaim av de första , comp. också Shab. 118a med Mek., Beshallaá ¸ ¥, lc). Simon ben Yoḥai (comp. Derek Ereẓ Zuá¹a x. with Sanh. lc) counts seven periods of tribulation preceding the advent of the son of David. Simon ben yoa ¸ ¥ ai (jfr Derek Ereá º "Zuá ¹ ett x. med Sanh. LC) räknas syv perioder av prövningar som föregick tillkomsten av Davids son. The Abraham Apocalypse (xxx.) mentions ten plagues as being prepared for the heathen of the time: (1) distress; (2) conflagration; (3) pestilence among beasts; (4) famine; (5) earthquakes and wars; (6) hail and frost; (7) wild beasts; (8) pestilence and death among men; (9) destruction and flight (comp. Isa. xxvi. 20; Zech. xiv. 5); and (10) noises and rumblings (comp. in the sixth period of Simon b. Yoḥai; comp. Test. Patr., Levi, 17, where also seven periods precede the kingdom of God). Abraham Apocalypse (xxx.) nämner tio plågor som förbereds för hedningarna av tiden: (1) ångest, (2) storbrand, (3) farsot bland djur, (4) hungersnöd, (5) jordbävningar och krig, ( 6) hagel och frost, (7) vilda djur, (8) pest och död bland män (9), förstörelse och flygning (jfr Jes. XXVI. 20, Sak. xiv. 5) och (10) ljud och Mullret (jfr i den sjätte perioden av Simon B. yoa ¸ ¥ ai, komp. Test. Patr., Levi, 17, där även sju perioder före Guds rike).

The War of Gog and Magog. Kriget Gog och Magog.

An important part in the eschatological drama is assigned to Israel's final combat with the combined forces of the heathen nations under the leadership of Gog and Magog, barbarian tribes of the North (Ezek. xxxviii-xxxix.; see Gog and Magog). En viktig del i det eskatologiska dramat är tilldelad Israels slutliga kampen med de krafter som hedniska nationer under ledning av Gog och Magog, barbarstammar i norr (Hes xxxviii-xxxix., Se Gog och Magog). Assembled for a fierce attack upon Israel in the mountains near Jerusalem, they will suffer a terrible and crushing defeat, and Israel's land will thenceforth forever remain the seat of God's kingdom. Monterade för ett våldsamt angrepp på Israel i bergen nära Jerusalem, kommer de att drabbas av ett fruktansvärt och förkrossande nederlag, och Israels mark kommer hädanefter alltid att förbli säte för Guds rike. Whether originally identical or identified only afterward by Biblical interpretation with the battle in the valley of Jehoshaphat (Joel iv. [AViii.] 12; comp. Zech. xiv. 2 and Isa. xxv. 6, where the great warfare against heathen armies is spoken of), the warfare against Gog and Magog formed the indispensable prelude to the Messianic era in every apocalyptic vision (Sibyllines, iii. 319 et seq., 512 et seq., 632 et seq.; v. 101; Rev. xx. 8; Enoch, lvi. 5 et seq., where the place of Gog and Magog is taken by the Parthians and Medes; II Esd. xiii. 5, "a multitude of men without number from the four winds of the earth"; Syriac Apoc. Baruch, LXX. 7-10; Targ. Yer. to Num. xi. 26, xxiv. 17, Ex. xl. 11, Deut. xxxii. 39, and Isa. xxxiii. 25; comp. Num. xxiv. 7 [Septuagint, Γὼγ for "Agag"]; see Eldad and Medad). Vare sig de ursprungligen identiska eller endast identifieras efteråt av bibliska tolkning med striden i Josafats dal (Joel iv. [AViii.] 12, komp. Sak. XIV. 2 och Isa. Xxv. 6, där de stora krigföring mot hedniska arméer är talat om), krigföring mot Gog och Magog bildade den oumbärliga upptakten till den Messianska eran i varje apokalyptisk vision (Sibyllines, iii. 319 ff., 512 ff., 632 ff., v. 101, rev xx. 8, Enoch, LVI. 5 ff., om platsen för Gog och Magog tas av partherna och mederna, II ESD. xiii. 5, "ett stort antal män utan nummer från de fyra väderstrecken på jorden", syriska Apoc. Baruch, LXX. 7-10, Targ. Yer. att Num. xi. 26, XXIV. 17, Ex. XL. 11, Mos. XXXII. 39, och Isa. xxxiii. 25, komp. Num. xxiv. 7 [Septuaginta, i "en ½ ¼ Î ³ för" Agag "], se Eldad och Medad).

R. Eliezer (Mek., Beshallaḥ, lc) mentions the Gog and Magog war together with the Messianic woes and the Last Judgment as the three modes of divine chastisement preceding the millennium. R. Eliezer (Mek., Beshallaá ¸ ¥, LC) nämner Gog och Magog krig tillsammans med Messianska ve och den yttersta domen som de tre typer av gudomliga straff före millennieskiftet. R. Akiba assigns both to the Gog and Magog war and to the Last Judgment a duration of twelve months ('Eduy. ii. 10); Lev. R. Akiba tilldelar både till Gog och Magog krig och att den yttersta domen en varaktighet på tolv månader ("Eduy. Ii. 10), Lev. R. xix. R. xix. has seven years instead, in accordance with Ezek. har sju år i stället, i enlighet med Hes. xxxix. xxxix. 9; Ps. 9, Ps. ii. ii. 1-9 is referred to the war of Gog and Magog ('Ab. Zarah 3b; Ber. 7b; Pesiḥ. ix. 79a; Tan., Noah, ed. Buber, 24; Midr. Teh. Ps. ii.). 1-9 är hänvisade till kriget Gog och Magog ('Ab. Zarah 3b, Ber. 7b, Pesiá ¸ ¥. Ix. 79a, Tan., Noah, ed. Buber, 24, Midr. Den. Ps. Ii. ).

The destruction of Gog and Magog's army implies not, as falsely stated by Weber ("Altsynagogale Theologie," 1880, p. 369), followed by Bousset ("Religion des Judenthums," p. 222), the extermination of the Gentile world at the close of the Messianic reign, but the annihilation of the heathen powers who oppose the kingdom of God and the establishing of the Messianic reign (see Enoch, lvi.-lvii., according to which the tribes of Israel are gathered and brought to the Holy Land after the destruction of the heathen hosts; Sifre, Deut. 343; and Targ. Yer. to Num. xi. 26). Förstörelsen av Gog och Magog armé innebär inte, vilket felaktigt anges av Weber ("Altsynagogale Theologie", 1880, s. 369), följt av Bousset ("Religion des Judenthums" s. 222), utrotande av de icke-judiska världen slutet av messianska regeringstid, men förintelsen av de hedniska befogenheter som motsätter sig Guds rike och om upprättande av messianska regeringstid (se Enok, lvi.-lvii., enligt vilken Israels stammar samlas ihop och förs till Holy Land efter förstörelsen av det hedniska Sebaot Sifre, Mos. 343, och Targ. Yer. att Num. xi. 26).

The Gentiles who submit to the Law are expected to survive (Syriac Apoc. Baruch, lxxii. 4; Apoc. Abraham, xxxi.); and those nations that did not subjugate Israel will be admitted by the Messiah into the kingdom of God (Pesiḥ. R. 1, after Isa. lxvi. 23). Den icke-judar som underkasta sig lagen väntas överleva (syrisk Apoc. Baruch, LXXII. 4, Apoc. Abraham, XXXI.) Och de nationer som inte underkuva Israel kommer att antas av Messias till Guds rike (Pesiá ¸ ¥. R. 1, efter Isa. lxvi. 23). The Messiah is called "Hadrach" (Zech. ix. 1), as the one who leads the heathen world to repentance (), though he is tender to Israel and harsh toward the Gentiles (: Cant. R. vii. 5). Messias kallas "Hadrach" (Sak. ix. 1), den som leder den hedniska världen till omvändelse (), även om han är öm till Israel och hårda mot hedningarna (: Cant. R. vii. 5). The loyalty of the latter will be severely tested ('Ab. Zarah 2b et seq.), while during the established reign of the Messiah the probation time of the heathen will have passed over (Yeb. 24b). Lojaliteten hos de senare kommer att allvarligt testas ('Ab. Zarah 2b ff.), Medan under den fastställda styre Messias övervakningsbeslutet tidpunkten för hedningarna kommer att ha passerat över (Yeb. 24b). "A third part of the heathen world alone will survive" (Sibyllines, iii. 544 et seq., v. 103, after Zech. xiii. 8; in Tan., Shofeá¹im, ed. Buber, 10, this third part is referred to Israel, which alone, as the descendants of the three patriarchs, will escape the fire of Gehenna). "En tredje del av den hedniska världen enbart kommer att överleva" (Sibyllines, iii. 544 ff., V. 103, efter Sak. XIII. 8, i Tan., Shofeá ¹ im, ed. Buber, 10, den tredje delen kallas till Israel, som ensam, som ättlingar till de tre patriarkerna, kommer att undgå att Gehennas eld). According to Syriac Apoc. Enligt syriska Apoc. Baruch, xl. Baruch, XL. 1, 2, it is the leader of the Gog and Magog hosts who will alone survive, to be brought bound before the Messiah on Mount Zion and judged and slain. 1, 2, är det ledaren för Gog och Magog värdar som kommer ensamma överleva, att föras bunden före Messias på berget Sion bedömas och och dödad. According to II Esd. Enligt ESD II. xiii. xiii. 9 et seq., fire will issue forth from the mouth of the Messiah and consume the whole army. 9 ff. Kommer brand utfärda fram från mynningen av Messias och konsumera hela armén. This indicates an identification of Gog and Magog with "the wicked one" of Isa. Detta tyder på en identifiering av Gog och Magog med "den onde" av Isa. xi. xi. 4, interpreted as the personification of wickedness, Angro - mainyush (see Armilus). 4, tolkas som en personifiering av ondskan, Angro - mainyush (se Armilus). In Midrash Wayosha' (Jellinek, "BH" i. 56) Gog is the leader of the seventy-two nations of the world, minus one (Israel), and makes war against the Most High; he is smitten down by God. I Midrash Wayosha "(Jellinek," BH "I. 56) Gog är ledare för den sjuttiotvå nationer i världen, minus ett (Israel), och gör krig mot den Högste, han är slagen ned av Gud. Armilus rises as the last enemy of God and Israel. Armilus stiger som den sista Guds fiende och Israel.

Gathering of the Exiles. Insamling av fördrivna.

The great event preparatory to the reign of the Messiah is the gathering of the exiles, "ḳibbuẓgaliyyot." Den stora händelsen inför regeringstid Messias är att samla in de landsflyktiga, "à ¸ ³ ibbuá º" galiyyot. " This hope, voiced in Deut. Detta hoppas uttryckte i Mos. xxx. xxx. 3; Isa. 3, Isa. xi. xi. 12; Micah iv. 12, Micah iv. 6, vii. 6, VII. 11; Ezek. 11, Hes. xxxix. xxxix. 27; Zech. 27, Sak. xi. xi. 10-12 and Isa. 10-12 och Isa. xxxv. xxxv. 8, is made especially impressive by the description in Isa. 8, görs särskilt imponerande av beskrivningen i Isa. xxvii. XXVII. 13 of the return of all the strayed ones from Assyria and Egypt, and by the announcement that "the Gentiles themselves shall carry Israel's sons and daughters on their arms to Jerusalem with presents for the Lord" (Isa. xlix. 22, lx. 4-9, lxvi. 20). 13 av avkastningen av alla kommit bort dem från Assyrien och Egypten, och genom tillkännagivandet att "icke-judarna själva skall bära Israels söner och döttrar på sina armar till Jerusalem med presenter till Herren" (Jes XLIX. 22, lx. 4 -9, lxvi. 20). It was accordingly dwelt upon as a miraculous act in the synagogal liturgy and song (Shemoneh 'Esreh; Meg. 17a; Cant. xi. 1, xvii. 31), as well as in apocalyptic visions (Apoc. Abraham, xxxi.; II Esd. xiii. 13; Matt. xxiv. 31). Det var därför bodde på som en mirakulös handling i synagogal liturgin och sång (Shemoneh "Esreh, Meg. 17a, Cant. Xi. 1, XVII. 31), samt i apokalyptiska visioner (Apoc. Abraham, XXXI.; II ESD. XIII. 13, Matt. xxiv. 31). God shall bring them back from the East and the West (Baruch, iv. 37, v. 5 et seq.; Ecclus. [Sirach] xxxvi. 13; Tobit xiii. 13); Elijah shall gather them and the Messiah summon them together (Ecclus. [Sirach] xlviii. 10; Sibyllines, ii. 171-187; Cant. xvii. 26; Targ. Yer. to Ex. vi. 18, xl. 9-10, Num. xxiv. 7, Deut. xxx. 4, Jer. xxxiii. 13). Gud skall föra dem tillbaka från öst och väst (Baruch, iv. 37, v. 5 ff.; Ecclus. [Jesus Syraks vishet] XXXVI. 13, Tobit XIII. 13), Elia skall samla dem och Messias kalla dem samman (Ecclus. [Jesus Syraks vishet] xlviii. 10, Sibyllines, ii. 171-187, Cant. XVII. 26, Targ. Yer. till Ex. vi. 18, XL. 9-10, Num. xxiv. 7, Mos. xxx . 4, Jer. xxxiii. 13). In wagons carried by the winds the exiles shall be borne along with a mighty noise (Enoch, lvii. 1 et seq.; Zeb. 116a; Cant. R. and Haggadat Shir ha-Shirim to Cant. iv. 16; Midr. Teh. to Ps. lxxxvii. 6), and a pillar of light shall lead them (Philo, "De Execrationibus," 8-9). The Lost Ten Tribes shall be miraculously brought back across the mighty waters of the River Euphrates (II Esd. xiii. 39-47; Syriac Apoc. Baruch, lxxvii.; Sanh. x. 13; Tan., Miḳḳez and Shelaḥ, i. 203, iii. 79, ed. Buber, after Isa. xi. 15; see Arzareth; Sambation; Ten Tribes). I vagnar som transporteras med vindarna de landsflyktiga skall bäras tillsammans med en mäktig ljud (Enoch, lvii. 1 ff., Zeb. 116a, Cant. R. och Haggadat Shir ha-Shirim till Cant. Iv. 16, Midr. Den . till Ps. LXXXVII. 6) och en pelare av ljus skall leda dem (Philo, "De Execrationibus, 8-9). The Lost tio stammarna skall mirakulöst föras tillbaka över den mäktiga vattnet i floden Eufrat (II ESD . XIII. 39-47, syrianska Apoc. Baruch, lxxvii.; Sanh. x. 13, Tan., Mia ¸ ³ à ¸ ³ ez och Shelaá ¸ ¥, I. 203, III. 79, red. Buber, efter Isa. xi . 15, se Arzareth, Sambation, tio stammarna).

The Days of the Messiah. Tiden då Messias.

The central place in the eschatological system is, as a matter of course, occupied by the advent of the messiah. Den centrala plats i eskatologiska systemet är, som en självklarhet, som innehas av tillkomsten av Messias. Nevertheless the days of the Messiah ("yemot ha-Mashiaḥ"), the time when the prophetic predictions regarding the reign of the descendant of David find their fulfilment, do not form the end of the world's history, but are merely the necessary preparatory stage to the kingdom of God ("malkut shamayim"), which, when once established, will last forever (Dan. vii. 27; Sibyllines, iii. 47 et seq., 767 et seq.; Mek., Beshallaḥ, 'Amaleḳ, end). Trots de dagar Messias ("yemot ha-Mashiaá ¸¥"), när de profetiska förutsägelser om regeringstiden av ättling till David hitta fullgörandet av dem, inte utgöra slutet av världens historia, men endast de nödvändiga förberedande fasen till Guds rike ("malkut shamayim"), som när när den bildats, kommer för evigt (Dan VII. 27, Sibyllines, iii. 47 ff., 767 ff., Mek., Beshallaá ¸ ¥ "Amaleá ¸ ³, slutet). The Messiah is merely "the chosen one" (Enoch, xlv. 3, xlix. 2, li. 3 et seq.); he causes the people to seek the Lord (Hosea iii. 5; Isa. xi. 9; Zech. xii. 8; Ezek. xxxiv. 24, xxxvii. 24 et seq.), and, as "the Son of God," causes the nations to worship Him (Enoch, cv. 2; II Esd. viii. 28 et seq., xiii. 32-52, xiv. 9, after Ps. ii. 7, lxxxix. 27 et seq.). Messias är bara "den utvalde" (Enok, xlv. 3, XLIX. 2, li. 3 ff.), Han gör folket att söka Herren (Hosea III. 5, Isa. Xi. 9, Sak. xii. 8, Hes. xxxiv. 24, XXXVII. 24 ff.) och som "Guds Son", gör att nationerna att tillbedja honom (Enoch, cv. 2, II ESD. viii. 28 ff. , xiii. 32-52, xiv. 9, efter Ps. ii. 7, LXXXIX. 27 ff.). The time of his kingdom is therefore limited according to some to three generations (Mek., lc, after Ex. xvii. 16, ); according to others, to 40 or 70, to 365 or 400 years, or to 1,000, 2,000, 4,000, or 7,000 years (Sanh. 99a, 97b; Pesiḥ. R. 1, end; Midr. Teh. xc. 17); the number 400, however, based upon a combination of Gen. xv. Tiden för hans rike är därför begränsat enligt vissa med tre generationer (Mek., lc, efter Ex. XVII. 16,), enligt andra, 40 eller 70, 365 eller 400 år eller 1.000, 2.000, 4.000, eller 7.000 år (Sanh. 99a, 97b, Pesiá ¸ ¥. R. 1, slut, Midr. Den. XC. 17), antalet 400, men bygger på en kombination av general xv. 13 and Ps. 13 och Ps. xc. XC. 15 (see Pesiḥ. R. 1), is supported by II Esd. 15 (se Pesiá ¸ ¥. R. 1), stöds av II ESD. vii. vii. 28 et seq., where it is positively stated that after his 400 years' reign the Messiah will die to rise again, after the lapse of a week, with the rest of the righteous in the world's regeneration. 28 ff. Om det är positivt förklarade att efter hans 400 års styre Messias kommer att dö stiga igen, efter förloppet av en vecka, med resten av de rättfärdiga i världens förnyelse. It is probably to emphasize his human character that the Messiah is frequently called the "Son of Man" (Dan. viii. 13; Enoch, xlvi. 2 et seq., xlviii. 2, lxii. 7; See Man, Son of). Det är förmodligen för att understryka sin mänskliga natur att Messias ofta kallas för "Människosonen" (Dan VIII. 13, Enoch, xlvi. 2 ff., Xlviii. 2, LXII. 7, se Man, son) . For it is in order to fulfil the designs of God for Israel and the whole race of man that he is to appear as the triumphant warrior-king to subjugate the nations (Sibyllines, iii. 653-655), to lead in the war against Gog and Magog (II Esd. xiii. 32; Targ. Yer. to Num. xxiv. 17, 20), to annihilate all the powers of wickedness and idolatry, cleanse the Holy Land and city from all heathen elements, build the new house of the Lord "pure and holy," and become the Redeemer of Israel (Syriac Apoc. Baruch, xxxix. 7 et seq., lxxii. 2; Cant. xvii. 21-30; Targ. Yer. to Gen. xlix. 11, Ex. xl. 9, Num. xi. 16, Isa. x. 27; comp. Philo, "De Præmiis et PÅ“nis," with reference to Num. xxiv. 7): "he is to redeem the entire creation by chastising the evil-doers and making the nations from all the ends of the world see the glory of God" (II Esd. xiii. 26-38; Cant. xvii. 31). För det är för att uppfylla utformningen av Gud för Israel och hela människoras att han ska visas som triumferande krigare-kung att underkuva folken (Sibyllines, iii. 653-655), leder i kriget mot Gog och Magog (II ESD. XIII. 32, Targ. Yer. att Num. XXIV. 17, 20), att utplåna alla krafter ondska och avgudadyrkan, rensa det heliga landet och staden från alla hedningar delar, bygga nya hus av Herren "rena och heliga," och bli Återlösare Israel (syrianska Apoc. Baruch, xxxix. 7 ff., LXXII. 2, Cant. XVII. 21-30, Targ. Yer. till Mos XLIX. 11 Ex. XL. 9, Num. xi. 16, Isa. x. 27, komp. Philo, "De Prà | Miis et IN" NIS, "med hänvisning till Num. xxiv. 7):" han är att lösa in hela skapelsen genom skälla på missdådare och gör folk från alla världens ände se Guds härlighet "(II ESD. XIII. 26-38, Cant. XVII. 31). "Free from sin, from desire for wealth or power, a pure, wise, and holy king imbued with the spirit of God, he will lead all to righteousness and holiness (Cant. xvii. 32-43; Sibyllines, iii. 49, v. 414 et seq.; Test. Patr., Levi, 18; Midr. Teh. lxxii. 12; Targ. Yer. to Gen. xlix. 12, and Isa. xi. 2, xli. 1). "Fri från synd, från önskan om rikedom eller makt, en ren, vis och helig kung präglas av Guds ande, kommer han att leda alla till rättfärdighet och helighet (Cant. XVII. 32-43, Sibyllines, iii. 49, v. 414 ff.; Test. Patr., Levi, 18, Midr. Den. LXXII. 12, Targ. Yer. till Mos XLIX. 12, och Isa. xi. 2, xli. 1).

Time of Universal Peace. Time of Universal Peace.

The Messianic time, accordingly, means first of all the cessation of all subjection of Israel by other powers (, Ber. 34b; Sanh. 91b), while the kingdoms and nations will bring tributes to the Messiah (Pes. 118b; Gen. R. lxxviii.; Tan., Yelamdenu, Shofeá¹im; Sibyllines, iii. 350, iv. 145, all based upon Ps. lxxii. 10 and lxviii. 32); furthermore, it will be a time of conversion of the heathen world to monotheism (Tobit xiv. 6; Sibyllines, iii. 616, 624, 716 et seq.; Enoch, xlviii. 4 et seq.; 'Ab. Zarah 24a, after Zeph. iii. 9), though the Holy Land itself will not be inhabited by strangers (Cant. xvii. 28; Sibyllines, v. 264; Book of Jubilees, 1. 5). Det messianska tiden följaktligen innebär först och främst ett slut på alla underkastelse Israel av andra befogenheter (, Ber. 34b, Sanh. 91b), medan riken och nationer kommer att hyllningar till Messias (Pes. 118b, general R . lxxviii.; Tan., Yelamdenu, Shofeá ¹ im, Sibyllines, iii. 350, iv. 145, alla baserade på Ps. LXXII. 10 och lxviii. 32), och dessutom kommer det att bli en tid av omställning av den hedniska världen till monoteism (Tobit xiv. 6, Sibyllines, iii. 616, 624, 716 ff., Enok, xlviii. 4 ff., "Ab. Zarah 24a, efter Zeph. iii. 9), även om det heliga landet i sig inte kommer att bebos av främlingar (Cant. XVII. 28, Sibyllines, v. 264, Jubileumsboken, 1. 5). Both earth and man will be blessed with wondrous fertility and vigor (Enoch, x. 17-19, "They will live until they have a thousand children"; Sibyllines, iii. 620 et seq., 743; Syriac Apoc. Baruch, xxix. 5; comp. Papias' description of the millennium given as coming directly from Jesus, in Irenæus, "Adversus Hæreses," v. 33, 3-4; Ket. 111b; Shab. 30b, "The earth will produce new fruits daily, women will bear children daily, and the land will yield loaves of bread and garments of silk," all with reference to Ps. lxxii. 16; Deut. xxxii. 1; Gen. xlix. 11; comp. Targ. Yer.). Både jorden och människan kommer att vara välsignade med underbar fertilitet och kraft (Enoch, X. 17-19: "De kommer att leva tills de har ett tusen barn", Sibyllines, iii. 620 ff., 743, syrianska Apoc. Baruch, XXIX . 5, komp. Papias "beskrivning av millenniet ges som kommer direkt från Jesus, i Irena | us," Adversus Hà | reses, "v. 33, 3-4, Ket. 111b, Shab. 30b," Jorden kommer producera nya frukter dagligen kommer kvinnor föda barn varje dag, och landet kommer att ge bröd och kläder av siden, "alla med hänvisning till Ps. LXXII. 16, Mos. XXXII. 1, Mos XLIX. 11, komp. Targ . Yer.). The days of the youth of the earth will be renewed; people will again reach the age of 1,000 years (Book of Jubilees, xxx. 27; comp. Isa. lxv. 20); the birth of children will be free from pain (Syriac Apoc. Baruch, lxxiii. 60, after Isa. xiii. 8; Philo, "De Præmiis et PÅ“nis," 15 et seq.); there will no longer be strife and illness, plague or trouble, but peace, health, and joy (Enoch, x. 16-22; Sibyllines, iii. 371; Syriac Apoc. Baruch, lxxiii. 1-5). De dagar från ungdomar på jorden kommer att förnyas, folk kommer än en gång uppnår en ålder av 1000 år (Jubileumsboken, xxx. 27, komp. Jes. Lxv. 20), att ha fött barn kommer att bli fri från smärta (Syrianska Apoc. Baruch, lxxiii. 60, efter Isa. XIII. 8, Philo, "De Prà | Miis et IN" nis ", 15 ff.), det kommer inte längre att stridigheter och sjukdom, pest eller problem, utan fred, hälsa och glädje (Enoch, X. 16-22, Sibyllines, iii. 371, syrianska Apoc. Baruch, lxxiii. 1-5). All physical ailments and defects will be healed (Gen. R. xcv.; Pesiḥ. R. 42 [ed. Friedmann, p. 177, note]; Midr. Teh. cxlvi. 8; Eccl. R. i. 9, after Isa. xxxv. 6; comp. Matt. xi. 5). Alla fysiska sjukdomar och defekter kommer att bli helade (generator R. xcv.; Pesiá ¸ ¥. R. 42 [ed. Friedmann, s. 177, not]; Midr. Den. Cxlvi. 8, Eccl. R. i. 9 efter Isa. xxxv. 6, komp. Matt. xi. 5). A spiritual regeneration will also take place, and Israel's sons and daughters will prophesy (Num. R. xv., after Joel iii. 1 [AV ii. 28], a passage which contradicts the statement of Bousset, lcp 229). En andlig förnyelse kommer även att ske, och Israels söner och döttrar kommer att profetera (Num. R. xv. Efter Joel iii. 1 [AV II. 28], en passage som strider mot meddelandet om Bousset, LCP 229).

Renewal of the Time of Moses. Förnyelse av Moses tid.

The Messiah will furthermore win the heathen by the spirit of wisdom and righteousness which rests upon him (Sibyllines, iii. 780; Test. Patr., Levi, 18; Judah, 24; Targ. Yer. to Gen. xlix. 12 and Isa. xli. 1). Messias kommer dessutom att vinna hedningarna av vishetens ande och rättfärdighet som vilar på honom (Sibyllines, iii. 780, Test. Patr., Levi, 18, Juda, 24, Targ. Yer. Till Mos XLIX. 12 och Isa . xli. 1). He will teach the nations the Noachian laws of humanity and make all men disciples of the Lord (Midr. Teh. xxi.). Han kommer att lära nationer Noachian mänsklighetens lagar och gör alla män Herrens lärjungar (Midr. The. XXI.). The wonders of the time of Moses will be repeated on a larger scale in the time of the Messiah (Mek., Beshallaḥ, Shirah, 8, after Micah vii. 15; comp. Hosea ii. 17; Targ.; Tan., Bo, ed. Buber, 6). Underverken i Moses tid kommer att upprepas i större skala i tiden för Messias (Mek., Beshallaá ¸ ¥, Shirah, 8, efter Micah vii. 15, komp. Hosea ii. 17, Targ.; Tan. , Bo, red. Buber, 6). What Moses, the first redeemer, did is typical of what the Messiah as the last redeemer will do (Eccl. R. i. 9). Vad Moses, den första frälsare, gjorde är typiskt för vad Messias som den sista Frälsaren kommer att göra (Eccl. R. i. 9). The redemption will be in the same month of Nisan and in the same night (Mek., Bo, 14); the same pillar of cloud will lead Israel (Philo, "De Execrationibus," 8; Targ. Yer. to Isa. xxxv. 10): the same plagues will be sent upon Israel's foes (Tan., Wa'era, ed. Buber, 15; Bo, 6, 19; Midr. Wayosha'; Jellinek, "BH" i. 45); the redeemer will ride on an ass (Zech. ix. 9; comp. Ex. iv. 20); manna will again be sent down from heaven (Ps. lxxii. 16; comp. Ps. lxxviii. 24; Syriac Apoc. Baruch, xxix. 8); and water rise from beneath by miraculous power (Joel iv. [AV iii.] 18; comp. Ps. lxxviii. 15 et seq.; Eccl. R. i. 9). Inlösen kommer att vara i samma månad av Nisan och samma natt (Mek., Bo, 14), samma molnstoden kommer att leda Israel (Philo, "De Execrationibus," 8, Targ. Yer. Till Isa. Xxxv . 10): samma plågor kan skickas ut på Israels fiender (Tan., Wa'era, ed. Buber, 15, Bo, 6, 19, Midr. Wayosha "Jellinek," BH "I. 45), Återlösaren kommer att rida på en åsna (Sak. ix. 9, komp. Ex. iv. 20), manna på nytt kommer att skickas ner från himlen (Ps. LXXII. 16, komp. Ps. lxxviii. 24, syrianska Apoc. Baruch, XXIX . 8) och vatten ökar underifrån genom mirakulösa makt (Joel iv. [AV III.] 18, komp. Ps. lxxviii. 15 ff.; Eccl. R. i. 9). Like Moses, the Messiah will disappear for 90 or 45 days after his appearance (Pesiḥ. R. 15; Pesiḥ. v. 49b, after Hosea v. 15). Liksom Moses, Messias kommer att försvinna för 90 eller 45 dagar efter hans utseende (Pesiá ¸ ¥. R. 15; Pesiá ¸ ¥. V. 49b, efter Hosea v. 15). The same number of people will be redeemed (Sanh. 111a) and the Song of Moses be replaced by another song (Mek., Beshallaḥ, Shirah, 1; Rev. xv. 3). Samma antal människor kommer att lösas in (Sanh. 111a) och Song of Moses ersättas med en annan låt (Mek., Beshallaá ¸ ¥, Shirah, 1, rev xv. 3). But, like Moses, the Messiah will die (II Esd. lc); the opinion that the Messiah will not taste death (Midr. Teh. lxxii. 17) seems to be of later origin, and will be discussed in connection with the account of the Messiah from the tribe of Joseph or Ephraim (see below). Men, som Moses, Messias kommer dö (II ESD. LC), anser att Messias inte kommer att smaka döden (Midr. The. LXXII. 17) verkar vara av senare ursprung, och kommer att diskuteras i samband med kontot av Messias från stammen av Joseph eller Efraim (se nedan).

The Cosmic Characters of the Messianic Time. Den Kosmiska tecken i messianska Time.

Jewish theology always insisted on drawing a sharp line between the Messianic days and the final days of God's sole kingdom. Judisk teologi insisterade alltid på att dra en skarp linje mellan de messianska dagarna och de sista dagarna i Guds enda rike. Hence the characteristic baraita counting ten world-rulers, beginning with God before Creation, then naming, Nimrod, Joseph, Solomon, Ahab, Nebuchadnezzar, Cyrus, Alexander the Great, the Messiah, and ending with God last as He was the first (Pirḳe R. El. xi.; Meg. 11a is incomplete). Därför karakteristiska baraita räknar tio världen härskare, som börjar med Gud innan skapelsen, då namngivning, Nimrod, Joseph, Salomo, Ahab, Nebukadnessar, Cyrus, Alexander den store, Messias, och slutar med Gud senast när han var den första (Pira ¸ ³ e R. El. xi.; Meg. 11a är ofullständig). There are, however, in the personality of the Messiah supernatural elements adopted from the Persian Soshians ("Savior") which lent to the whole Messianic age a specifically cosmic character. Det finns dock, i personlighet Messias övernaturliga inslag som antogs från Persiska Soshians ("Frälsare") som lånas ut till hela Messianska ålder ett specifikt kosmisk karaktär. An offspring of Zoroaster, born miraculously by a virgin of a seed hidden in a lake for thousands of years, Soshians is, together with a number of associates, six, or seven, or thirty, to bring about the resurrection, slay Angro-mainyush and his hosts of demons, judge the risen dead, giving each his due reward, and finally renew the whole world (Bundahis, xxx.; Windischmann, "Zoroastrische Studien," 1863, pp. 231 et seq.; Böcklen, "Die Verwandtschaft der Jüdischchristlichen mit der Parsischen Eschatologie," 1902, pp. 91 et seq.). En avkomma av Zoroaster, född mirakulöst med en jungfru ett frö gömd i en sjö i tusentals år, Soshians är, tillsammans med ett antal medarbetare, sex eller sju, eller trettio, för att åstadkomma uppståndelsen, dräpa Angro-mainyush och hans värdar av demoner, döma stigit döda, ger varje sin grund belöning och förnya slutligen hela världen (Bundahis, xxx.; Windischmann, "Zoroastrische Studien," 1863, pp. 231 ff.; Bà ¶ cklen " Die Verwandtschaft der Jà ¼ dischchristlichen mit der Parsischen Eschatologie ", 1902, pp. 91 ff.). Similarly, the Messiah is a being existing from before Creation (Gen. R. i.; Pesiḥ. R. 33; Pirḳe R. El. iii.; Pes. 54a, based on Ps. lxxii. 17), and kept hidden for thousands of years (Enoch, xlvi. 2 et seq., xlviii. 6, lxii. 7; II Esd. xii. 32, xiii, 26; Syriac Apoc. Baruch, xxix.; Midr. Teh. xxi.; Targ. to Micah iv. 8). Likaså Messias är ett som redan från före skapelsen (generator R. i.; Pesiá ¸ ¥. R. 33; Pira ¸ ³ e R. El. Iii.; Pes. 54a, baserad på Ps. LXXII. 17), och hålls gömd i tusentals år (Enoch, xlvi. 2 ff., xlviii. 6, LXII. 7, II ESD. xii. 32, XIII, 26, syrianska Apoc. Baruch, XXIX.; Midr. Den. XXI. , Targ. till Micah iv. 8). He comes "from a strange seed" (: Gen. R. xxiii., with reference to Gen. iv. 25; Gen. R. li., with reference to Gen. xix. 34; Gen. R. lxxxv.; Tan., Wayesheb, ed. Buber, 13, with reference to Gen. xxxviii. 29; comp. Matt. i. 3); or from the North (, which may also mean "concealment": Lev. R. ix.; Num. R. xiii., after Isa. xli. 25; comp. John vii. 27). Han kommer "från en främmande frö" (: generator R. XXIII., Med hänvisning till generator iv. 25, generator R. li., Med hänvisning till Mos XIX. 34, generator R. LXXXV.; Tan ., Wayesheb, ed. Buber, 13, med hänvisning till Mos xxxviii. 29, komp. Matt. i. 3), eller från norr (som också kan betyda "gömma": Lev. R. ix.; Num . R. xiii. efter Isa. xli. 25, komp. Johannes VII. 27).

The Messiah's immortal companions reappear with him (II Esd. xiii. 52, xiv. 9; comp. vi. 26). Messias odödliga kamrater igen med honom (II ESD. Xiii. 52, xiv. 9, komp. Vi. 26). Derek Ereẓ Zuá¹a i. Derek Ereá º "Zuá ¹ en i. mentions nine immortals (see Kohler, in "JQR" v. 407-419, and comp. the transposed [hidden] righteous ones in Mandäan lore; Brand, "Die Mandäische Religion," 1889, p. 38). nämner nio odödliga (se Kohler, i "JQR" mot 407-419, och comp. de införlivade [dolt] rättfärdiga de i Manda ¤ en lore, Brand, "Die Manda ¤ ische religion", 1889, s. 38). They are probably identical with "the righteous who raise the dead in the Messianic time" (Pes. 68a). Prominent among the companions of the Messiah are: (1) Elijah the prophet (see Elijah in Rabbinical Literature), who is expected as high priest to anoint the Messiah (Justin, "Dialogus cum Tryphone," viii., xlix.; comp. Targ. to Ex. xl. 10; John i. 21); to bring about Israel's repentance (Pirḳe R. El. xliii.) and reunion (Targ. Yer. to Deut. xxx. 4; Sibyllines, v. 187 et seq.), and finally the resurrection of the dead (Yer. Shab. i. 5-3c; Sheḳ. iii. 47c; Agadat Shir ha-Shirim, ed. Schechter, to Cant. vii. 14); he will also bring to light again the hidden vessels of Moses' time (Mek., Beshauah, Wayassa', 5; Syriac Apoc. Baruch, vi. 8; comp., however, Num. R. xviii.: "the Messiah will disclose these"); (2) Moses, who will reappear with Elijah (Deut. R. iii.; Targ. Yer. to Ex. xii. 42; comp. Ex. R. xviii. and Luke ix. 30); (3) Jeremiah (II Macc. xv. 14; Matt. xvi. 14); (4) Isaiah (II Esd. ii. 18); (5) Baruch (Syriac Apoc. Baruch, vi. 8, xiii. 3, xxv. 1, xlvi. 2); (6) Ezra (II Esd. xiv. 9); (7) Enoch (Enoch, xc. 31; Evangelium Nicodemi, xxv.), and others (Luke ix. 8; comp. also Septuagint to Job, end). De är förmodligen identiska med "de rättfärdiga som uppfostrar de döda i den Messianska tiden" (Pes. 68a). Framträdande bland följeslagare av Messias är: (1) profeten Elia (se Elia i Rabbinical litteratur), som förväntas när överstepräst att smörja Messias (Justin, "Dialogus cum Tryphone," viii., XLIX.; komp. Targ. till Ex. XL. 10, John I. 21), att få till stånd Israels omvändelse (Pira ¸ ³ e R. El . xliii.) och återförening (Targ. Yer. till Mos. xxx. 4, Sibyllines, v. 187 ff.) och slutligen dödas uppståndelse (Yer. Shab. i. 5-3c, Shea ¸ ³. iii. 47c, Agadat Shir ha-Shirim, ed. Schechter, till Cant. vii. 14), han kommer också att i ljuset igen den dolda fartyg på Moses 'tid (Mek., Beshauah, Wayassa', 5, syriska Apoc. Baruch, vi. 8, komp. emellertid, Num. R. xviii. "Messias kommer endast lämna ut dessa"), (2) Moses, vem igen med Elijah (Mos R. iii.; Targ. Yer. till Ex. XII. 42, komp. Ex. R. xviii. och Lukas ix. 30), (3) Jeremia (II Macc. xv. 14, Matt. xvi. 14), (4) Jesaja (II ESD. ii. 18), (5) Baruch (syrianska Apoc. Baruch, vi. 8, xiii. 3, xxv. 1 xlvi. 2), (6) Ezra (II ESD. xiv. 9); (7) Enoch (Enoks, xc. 31, Evangelium Nicodemi, xxv.) och andra (Luk ix. 8, komp. också Septuaginta till Job, slutet). The "four smiths" in the vision of Zech. De "fyra smeder" i visionen om Sak. ii. ii. 3 (i. 20, RV) were referred by the Rabbis to the four chiefs, or associates, of the Messianic time; Elijah and the Messiah, Melchizedek and the "Anointed for the War" (Messiah ben Joseph: Pesiḥ. v. 51a; comp. Suk. 55b). 3 (i. 20, RV) remitterades av rabbinerna till fyra chefer, eller medarbetare, av messianska tiden, Elia och Messias, Melkisedek och "Smorde för kriget" (Messias ben Josef: Pesiá ¸ ¥. V . 51a, komp. Suk. 55b). The "seven shepherds and the eight princes" (Micah v. 4 [AV 5]) are taken to be: Adam, Seth, Methuselah (Enoch was stricken from the list of the saints in post-Christian times), Abraham, Jacob, and Moses, with David in the middle, forming the set of "shepherds"; Jesse, Saul, Samuel (?), Amos (?), Hezekiah, Zedekiah, Elijah, and the Messiah, forming the set of "princes" (Suk. 52b). Den "syv herdar och åtta furstar" (Mika v. 4 [AV 5]) vidtas för att vara: Adam, Seth, Metusela (Enok drabbades från listan över de heliga i post-kristen tid), Abraham, Jakob, och Mose, med David i mitten, som utgör den uppsättning av "herdar", Jesse, Saul, Samuel (?), Amos (?), Hiskia, Sidkia, Elia och Messias, som utgör den uppsättning av "prinsar" (Suk . 52b). These, fifteen in number, correspond to the fifteen men and women in the company of the Persian Soshians. Dessa, femton till antalet, motsvarar femton män och kvinnor i sällskap med den persiska Soshians. The Coptic Elias Apocalypse (xxxvii., translated by Steindorf), speaks of sixty companions of the Messiah (see Bousset, lcp 221). Den koptiska Elias Apocalypse (xxxvii., översatt av Steindorf), talar om sextio följeslagare av Messias (se Bousset, LCP 221).

The Messiah of the Tribe of Joseph. Messias av stam av Josef.

The origin and character of the Messiah of the tribe of Joseph, or Ephraim, are rather obscure. Ursprunget och karaktär Messias av stam av Joseph, eller Efraim, är ganska oklara. It seems that the assumed superhuman character of the Messiah appeared to be in conflict with the tradition that spoke of his death, and therefore the figure of a Messiah who would come from the tribe of Joseph, or Ephraim, instead of from Judah, and who would willingly undergo suffering for his nation and fall as victim in the Gog and Magog war, was createdby the haggadists (see Pesik. R. 37; comp. 34.). Det verkar som om den förmodade övermänsklig karaktär Messias verkade vara i konflikt med den tradition som talade om hans död, och därför siffran en Messias som skulle komma från stam Joseph, eller Efraim, i stället för från Juda, och som skulle gärna genomgå lidande för sin nation och faller som offer i Gog och Magog krig, var createdby the haggadists (se Pesik. R. 37, komp. 34.). To him was referred the passage, "They shall look unto him whom they have pierced and mourn for him" (Zech. xii. 10, Hebr.; Suk. 52a), as well as the fifty-third chapter of Isaiah (see Justin, "Dialogus cum Tryphone," lxviii. and xc.; comp. Sanh. 98b, "the Messiah's name is 'The Leper' ['ḥiwwara'; comp. Isa. liii. 4]; the passage quoted in Martini, "Pugio Fidei," p. 417, cited by Gfrörer [lc 267] and others, is scarcely genuine; see Eppstein, "Bereshit Rabbati," 1888, p. 26). The older haggadah referred also "the wild ox" who with his horns will "push the people to the ends of the earth" (Deut. xxxiii. 17, Hebr.) to the Ephraimite Messiah (Gen. R. lxxv.; comp. Num. R. xiv.). The Messiah from the tribe of Ephraim falls in the battle with Gog and Magog, whereas the Messiah from the house of David kills the superhuman hostile leader (Angro-mainyush) with the breath of his mouth; then he is universally recognized as king (Suk. 52a; comp. Targ. Yer. to Ex. xl. 9, 11; Targ. to Isa. xi. 4, Cant. iv. 5; Sefer Zerubbabel, in Jellinek, "BH" ii. 56, where he is introduced with the name of Nehemiah b. Ḥushiel; comp. lc 60 et seq., iii. 80 et seq.). För honom var som passagen, "De skall se till honom som de har genomborrat och sörja honom" (Sak. XII. 10, Hebr.; Suk. 52a), samt femtiotredje kapitlet i Jesaja (se Justin , "Dialogus cum Tryphone," lxviii. och XC., komp. Sanh. 98b, "Messias namn är" The Leper "[" à ¸ ¥ iwwara "comp. Jes. liii. 4], vilket citatet i Martini , "417, Pugio Fidei" s. citeras av Gfrà ¶ rer [LC 267] och andra, är knappast äkta, se Eppstein, "Bereshit Rabbati", 1888, s. 26). Den äldre haggadah avses även "den vilda oxen "som med sina horn kommer att" driva människor till jordens ändar "(Mos xxxiii. 17, Hebr.) till efraimit Messias (generator R. lxxv.; komp. Num. R. xiv.). Den Messias från stammen av Efraim faller i kampen med Gog och Magog, medan Messias från Davids hus dödar övermänskliga fientliga ledare (Angro-mainyush) med andan i hans mun, och han är allmänt erkänd som kung (Suk. 52a, komp. Targ. Yer. till Ex. XL. 9, 11, Targ. ISA. xi. 4, Cant. IV. 5, Sefer Serubbabel, i Jellinek, "BH" ii. 56, där han introduceras med Namnet på Nehemjas b. à ¸ ¤ ushiel, komp. LC 60 ff., iii. 80 ff.).

"Great will be the suffering the Messiah of the tribe of Ephraim has to undergo for seven years at the hand of the nations, who lay iron beams upon him to crush him so that his cries reach heaven; but he willingly submits for the sake of his people, not only those living, but also the dead, for all those who died since Adam; and God places the four beasts of the heavenly throne-chariot at his disposal to bring about the great work of resurrection and regeneration against all the celestial antagonists" (Pesiḥ. R. 36). "Stor blir lidande Messias av stammen av Efraim måste genomgå under sju år vid sidan av de nationer, som låg järnbalkar på honom för att krossa honom så att hans rop komma till himlen, men han gärna gjort av hänsyn till hans folk, inte bara de som bor, utan även de döda, för alla dem som dött sedan Adam och Gud sätter de fyra väsendena av den himmelska tronen-vagn till sitt förfogande för att åstadkomma stora arbete uppståndelse och förnyelse mot alla himmelska antagonister "(Pesiá ¸ ¥. R. 36). The Patriarchs will rise from their graves in Nisan and pay homage to his greatness as the suffering Messiah, and when the nations (104 kingdoms) put him in shackles in the prison-house and make sport of him, as is described in Ps. Patriarkerna att uppstå från sina gravar i Nisan och hylla hans storhet som lidande Messias, och när folken (104 riken) satte honom i bojor i fängelset-huset och göra sport av honom, som beskrivs i Ps. xxii. xxii. 8-16, God will address him with the words "Ephraim, My dear son, child of My comfort, I have great compassion on thee" (Jer. xxxi. 20, Hebr.), assuring him that "with the breath of his mouth he shall slay the wicked one" (Isa. xi. 4); and He will surround him with a sevenfold canopy of precious stones, place streams of wine, honey, milk, and balsam at his feet, fan him with all the fragrant breezes of paradise, and then tell the saints that admire and pity him that he has not gone through half the suffering imposed upon him from the world's beginning (Pesiḥ. R. 37). 8-16, Gud kommer att behandla honom med orden "Efraim, min käre son, barn till min tröst har jag stor medlidande med dig" (Jer. xxxi. 20, Hebr.) Försäkrade honom att "med andan i sitt mun skall han dräpa den onde "(Jes xi. 4), och han kommer att omge honom med sju gånger kapell av ädla stenar, strömmar stället för vin, honung, mjölk och balsam för hans fötter, fläkt honom med alla de doftande vindar av paradiset, och sedan tala om helgon som beundrar och synd om honom att han inte har gått igenom hälften av lidande åläggs honom från världens början (Pesiá ¸ ¥. R. 37). The haggadists, however, did not always clearly discriminate between the Ephraimite Messiah, who falls a victim, and the son of David, who is glorified as victor and receives the tributes of the nations (Midr. Teh. xviii. 5, where the former is meant as being the one "insulted" according to Ps. lxxxix. 51 [AV 52]; comp. Targ. Yer. to Num. xi. 26, and Midr. Teh. lxxxvii. 6, where the two Messiahs are mentioned together). The haggadists, dock inte alltid tydlig diskriminering mellan efraimit Messias, som faller ett offer, och Davids son, som är förhärligad som segrare och tar emot hyllningar av nationerna (Midr. The. Xviii. 5, där den tidigare är tänkt som den en "förolämpat" enligt Ps. LXXXIX. 51 [AV-52], komp. Targ. Yer. att Num. xi. 26, och Midr. Den. LXXXVII. 6, där de två Messias nämns tillsammans ). According to Tan. Enligt Tan. Yelamdenu, Shofeá¹im (end), the nations will first bring tributes to the Messiah; then, seized by a spirit of confusion ("ruaḥ tezazit"), they will rebel and make war against him; but he will burn them with the breath of his mouth and none but Israel will remain (that is, on the battle-field: this is misunderstood by Weber, lc; comp. II Esd. xiii. 9). Yelamdenu, Shofeá ¹ im (slut), nationer kommer sätta första hyllningar till Messias, då gripen av en anda av förvirring ("ruaá ¸ ¥ tezazit"), kommer de uppror och föra krig mot honom, men han skall bränna dem med fläkt av munnen och ingen men Israel kommer att förbli (dvs. på slagfältet: detta missförstås av Weber, lc, comp. II ESD. xiii. 9).

In the later apocalyptic literature the Ephraimite Messiah is introduced by the name of Nehemiah ben Ḥushiel, and the victorious Messiah as Menahem ben 'Ammi El ("Comforter, son of the people of God": Jellinek, "BH" ii. 56, 60 et al.). I den senare apokalyptiska litteraturen efraimit Messias införs med namnet på Nehemjas ben à ¸ ¤ ushiel och segrande Messias som Menahem ben "Ammi El (" Hjälparen, son till Guds folk ": Jellinek," BH "ii. 56, 60 et al.). It appears that the eschatologists were anxious to discriminate between the fourth heathen power personified in Edom (Rome) the wicked, over whom the Ephraimite Messiah alone is destined to carry victory (Pesiḥ. R. 12; Gen. R. lxxiii.; BB 123b), and the Gog and Magog army, over which the son of David was to triumph while the son of Ephraim fell (see Otot ha-Mashiaḥ, Jellinek, lc). Det verkar som om eschatologists var angelägna att skilja mellan den fjärde hedningarna makten personifierad i Edom (Rom) de onda, över vilka efraimit Messias enbart är avsett att göra seger (Pesiá ¸ ¥. R. 12; generator R. lxxiii.; BB 123b) och Gog och Magog armé, över vilket Davids son var att triumfera medan son Efraims föll (se Otot ha-Mashiaá ¸ ¥, Jellinek, lc). While the fall of the wicked kingdom (Rome) was taken to be the beginning of the rise of the kingdom of God (Pesiḥ. v. 51a), the belief was that between the fall of the empire of Edom = Rome and the defeat of the Gog and Magog army there would be a long interval (see Pesiḥ. xxii. 148a; comp. Pesiḥ. R. 37 [ed. Friedmann, 163b, note]). Även störtandet av det onda riket (Rom) ansågs vara början på ökningen av Guds rike (Pesiá ¸ ¥. V. 51a), övertygelse var att mellan hösten riket Edoms = Rom och nederlag Gog och Magog armé det skulle bli en lång intervall (se Pesiá ¸ ¥. xxii. 148a, komp. Pesiá ¸ ¥. R. 37 [ed. Friedmann, 163b, anmärkning]).

According to R. Eliezer of Modin (Mek., Beshallaḥ, Wayassa', 4 [ed. Weiss, p. 58b, note]), the Messiah is simply to restore the reign of the Davidic dynasty ("malkut bet Dawid"; comp. Maimonides, Commentary to Sanh. xi.: "The Messiah, the son of David, will die, and his son and grandson will follow him"; on the other hand, Baḥya ben Joseph in his commentary to Gen. xi. 11 says: "The Messiah will not die"); also "the Aaronitic priesthood and Levitic service." Enligt R. Eliezer av Modin (Mek., Beshallaá ¸ ¥, Wayassa ", 4 [red. Weiss, s. 58b, anmärkning]), Messias är den helt enkelt att återställa härska i Davidic dynastin (" malkut bet Dawid " , komp. Maimonides, Kommentar till Sanh. xi. "Messias, Davids son, kommer att dö, och hans son och sonson kommer att följa honom", å andra sidan, ¸ ¥ Baa ya Ben Joseph i sin kommentar till Gen . xi. 11 säger: "Messias kommer inte att dö"), även kallad Aaronitic prästadömet och levitiska service. "

The New Jerusalem. Nya Jerusalem.

The apocalyptic writers and many rabbis who took a less sober view of the Messianic future expected a new Jerusalem built of sapphire, gold, and precious stones, with gates, walls, and towers of wondrous size and splendor (Tobit xiii. 15, xiv. 4; Rev. xxi. 9-21; Sibyllines, iii. 657 et seq., v. 250 et seq., 420 et seq.; BB 75a; Pes. 50a; Pesiḥ. xx. 143a; Pesiḥ. R. 32; Midr. Teh. lxxxvii.; in accordance with Isa. liv. 11 et seq., lx. 10; Hag. ii. 7; Zech. ii. 8). Den apokalyptiska författare och många rabbiner som tog en mindre nykter bild av den Messianska framtida förväntade ett nytt Jerusalem byggd av safir, guld och ädelstenar, med grindar, murar och torn av underbar prakt och storlek (Tobit xiii. 15, xiv. 4, rev XXI. 9-21, Sibyllines, iii. 657 ff., v. 250 ff., 420 ff.; BB 75a, Pes. 50a, Pesiá ¸ ¥. xx. 143a; Pesiá ¸ ¥. R. 32, Midr. Den. LXXXVII., i enlighet med Isa. Liv. 11 ff., lx. 10, Hag. ii. 7, Sak. ii. 8). The "new" or "upper Jerusalem" (; Ta'an 5a; Ḥag. 12b; Test. Patr., Dan. 5; Rev. xxi. 2, 10; Gal. iv. 26; Heb. xii. 22) seen in visions by Adam, Abraham, and Moses (Syriac Apoc. Baruch, iv. 2-6) will in the days of the Messiah appear in all its splendor (II Esd. vii. 26, x. 50 et seq.; Syriac Apoc. Baruch, xxxii. 4); it will be reared upon the top of all the mountains of the earth piled one upon the other (Pesiḥ. xxi. 144b, after Isa. ii. 2). Det "nya" eller "övre Jerusalem" (; Ta'an 5a, à ¸ ¤ ag. 12b, Test. Patr. Dan. 5, rev XXI. 2, 10, Gal. Iv. 26, Heb. Xii. 22) ses i visioner av Adam, Abraham och Moses (syrianska Apoc. Baruch, iv. 2-6) kommer i dagarna av Messias visas i all sin prakt (II ESD. vii. 26, X. 50 ff. , syrianska Apoc. Baruch, XXXII. 4), det kommer födas upp på toppen av alla berg på jorden staplade på varandra (Pesiá ¸ ¥. XXI. 144 b, efter Isa. ii. 2).

This expectation of course includes a "heavenly temple," "miḳdash shel ma'alah" (Enoch, xc. 29 et seq.; comp. Ḥag. lc; Pes. 54, after Jer. xvii. 12). Denna förväntan om kursen inkluderar en "himmelska tempel", "mia ¸ ³ streck Shel ma'alah" (Enok, XC. 29 ff.; Comp. à ¸ ¤ ag. LC, Pes. 54, efter Jer. XVII. 12) . The more sober view is that the Messiah will replace the polluted temple with a pure and holy one (Enoch, liii. 6, xc. 28, xci. 13; Sibyllines, iii. 77b; Psalms of Solomon xvii. 30; comp. Lev. R. ix.: "Coming from the North, the Messiah will erect the temple in the South"). Ju mer nykter uppfattning är att Messias kommer att ersätta den förorenade templet med ett rent och heligt en (Enoch, liii. 6, XC. 28, xci. 13, Sibyllines, iii. 77b, psalmer Salomos XVII. 30, komp. Lev . R. ix. "kommer från norr, Messias kommer uppföra tempel i syd"). The sacred vessels of the Tabernacle of Moses' time, hidden ever since, are expected to reappear (II Macc. ii. 4-8; Syriac Apoc. Baruch, vi. 7-10; Tosef., Soá¹ah, xiii. 1; apocryphical Masseket Kelim; Yoma 52b; Tan., Wayeḥi, ed. Buber, 3; comp. Josephus, "Ant." xviii. 4, § 1). De heliga kärlen till uppenbarelsetältet Moses 'tid, gömd sedan dess, väntas dyka upp igen (II Macc. Ii. 4-8, Syrianska Apoc. Baruch, vi. 7-10, Tosef., SOA ¹ ah, XIII. 1, apocryphical Masseket Kelim, Yoma 52b, Tan., Wayeá ¸ ¥ jag, ed. Buber, 3, komp. Josephus, "Ant." XVIII. 4, § 1). There will be no sin any more, for "the Lord will shake the land of Israel andcleanse it from all impurity" (Pirḳe R. El. xxxiv. 21, after Job xxxviii. 13). Det blir ingen synd längre, för "Herren kommer att skaka om Israels land andcleanse den från alla orenheter" (Pira ¸ ³ e R. El. Xxxiv. 21, efter jobb xxxviii. 13). The Messianic time will be without merit ["zekut"] and without guilt ["ḥobah"] (Shab. 151b). Det messianska tiden kommer att ogrundade ["zekut"] och utan skuld ["à ¸ ¥ obah"] (Shab. 151B). Yet "only the select ones will be allowed to go up to the new Jerusalem" (BB 75b). Ändå "bara välja dem kommer att tillåtas gå upp till det nya Jerusalem" (BB 75B).

A. New Law. A. Nya lag.

Whereas the Babylonian schools took it for granted that the Mosaic law, and particularly the sacrificial and priestly laws, will be fully observed in the Messianic time (Yoma 5b et al.), the view that a new Law of God will be proclaimed by the Messiah is occasionally expressed (Eccl. R. ii. 1; Lev. R. xiii., according to Jer. xxxi. 32)-"the thirty commandments" which comprise the Law of humanity (Gen. R. xcviii.). Medan den babyloniska skolorna tog för givet att den mosaiska lagen, och särskilt offer och prästerliga lagar, kommer att ha observerats i den Messianska tiden (Yoma 5b et al.) Anser att en ny Guds lag kommer att proklameras av Messias är ibland uttrycks (Eccl. R. ii. 1, lev. R. xiii. enligt Jer. xxxi. 32) - "de trettio bud" som består lagen av mänskligheten (generator R. xcviii.). "Ye will receive a new Law from the Elect One of the righteous" (Targ. to Isa. xii. 3). "Ni kommer att få en ny lag från den utse en av de rättfärdiga" (Targ. till Jes. Xii. 3). The Holy One will expound the new Law to be given by the Messiah (Yalḳ. ii. 296, to Isa. xxvi.); according to Pes. Helige kommer att förklara den nya lagen som skall lämnas av Messias (Yala ¸ ³. Ii. 296, till Isa. XXVI.), Enligt arbetsgivarna. xii. xii. 107a, He will only infuse new ideas ("ḥiddush debarim"); or the Messiah will take upon himself the kingdom of the Law and make many zealous followers thereof (Targ. to Isa. ix. 5 et seq., and Iiii. 11-12). 107a, kommer Han att ingjuta endast nya idéer ("à ¸ ¥ iddush debarim"), eller Messias kommer att ta på sig rike i lagen och göra många ivriga anhängare av dessa (Targ. till Jes. Ix. 5 ff., Och IIII. 11-12). "There will be a new covenant which shall not be broken" (Sifra, Beḥuḳḳotai, ii., after Jer. xxxi. 32). "Det kommer att finnas ett nytt förbund som inte skall brytas" (Sifra, Bea ¸ ¥ ua ¸ ³ à ¸ ³ otai, ii. Efter Jer. Xxxi. 32). The dietary and purity laws will no longer be in force (Lev. R. xxii.; Midr. Teh. cxlvii., ed. Buber, note; R. Joseph said: "All ceremonial laws will be abrogated in the future" [Nid. 61b]; this, however, refers to the time of the Resurrection). Kosten och lagar renhet inte längre kommer att vara i kraft (Lev. R. XXII.; Midr. Den. Cxlvii., Ed. Buber, notering, R. Joseph sade: "Alla ceremoniella lagarna kommer att upphävas i framtiden" [Nid . 61b], vilket dock hänvisar till tiden för uppståndelsen).

Resurrection formed part of the Messianic hope (Isa. xxiv. 19; Dan. xii. 2). Uppståndelsen var en del av det messianska hoppet (Jes. xxiv. 19, Dan. Xii. 2). Martyrs for the Law were specially expected to share in the future glory of Israel (II Macc. vii. 6, 9, 23; Book of Jubilees, xxiii. 30), the term for having a share in the future life being "to inherit the land" (Ḳid. i. 10). Martyrer för lagen var speciellt förväntas dela i framtiden härlighet Israel (II Macc. Vii. 6, 9, 23, Jubileumsboken, XXIII. 30), termen för att ha en del i det framtida livet är "att ärva landet "(à ¸ ² ID. i. 10). The Resurrection was therefore believed to take place solely in the Holy Land (Pesiḥ. R. 1; the "land of the living" in Ps. cxvi. 9 means "the land where the dead live again"). Uppståndelsen var därför trodde att endast äga rum i det heliga landet (Pesiá ¸ ¥. R. 1, att "de levandes land" i Ps. CXVI. 9 betyder "den mark där de döda levande igen"). Jerusalem alone is the city whose dead will blossom forth as the grass, for those buried elsewhere will be compelled to creep through holes in the ground to the Holy Land (Ket. 3b; Pesiḥ. R. lc). Jerusalem ensam är den stad vars död kommer att blomma ut som gräset, för dem som begravdes på annat håll kommer att bli tvungna att krypa genom hål i marken till det heliga landet (Ket. 3b, Pesiá ¸ ¥. R. lc). From this point of view the Resurrection is accorded only to Israel (Gen. R. xiii.). Ur denna synvinkel uppståndelsen är endast ges till Israel (generator R. xiii.). The great trumpet blown to gather the tribes of Israel (Isa. xxvii. 13) will also rouse the dead (Ber. 15b; Targ. Yer. to Ex. xx. 15; II Esd. iv. 23 et seq.; I Cor. xv. 52; I Thess. iv. 16). Den stora trumpet blåst att samla Israels stammar (Jes. xxvii. 13) kommer också att väcka de döda (Ber. 15b; Targ. Yer. Till Ex. Xx. 15, II ESD. IV. 23 ff.; Jag Cor . xv. 52, jag Tess. iv. 16).

The Last Judgment precedes the Resurrection. Den yttersta domen före uppståndelsen. Judged by the Messiah, the nations with their guardian angels and stars shall be cast into Gehenna. Bedömas av Messias, nationerna med sina skyddsänglar och stjärnor skall kastas i Gehenna. According to Rabbi Eleazar of Modi'im, in answer to the protests of the princes of the seventy-two nations, God will say, "Let each nation go through the fire together with its guardian deity," when Israel alone will be saved (Cant. R. ii. 1). Enligt rabbi Eleazar of Modi'im, som svar på protesterna från det furstar sjuttiotvå nationer, kommer Gud att säga, "Låt varje nation gå genom eld tillsammans med sin förmyndare gudom," när Israel ensamt ska sparas ( Cant. R. ii. 1). This gave rise to the idea adopted by Christianity, that the Messiah would pass through Hades (Test. Patr., Benjamin, 9; Yalḳ., Isa. 359; see Eppstein, "Bereshit Rabbati," 1888, p. 31). Detta gav upphov till idén som antagits av kristendomen, att Messias skulle passera Hades (Test. Patr. Benjamin, 9, Yala ¸ ³., Isa. 359, se Eppstein, "Bereshit Rabbati", 1888, s. 31) . The end of the judgment of the heathen is the establishment of the kingdom of God (Mek., Beshallaḥ, 'Amaleḳ). Slutet av domen av den hedniska är upprättandet av Guds rike (Mek., Beshallaá ¸ ¥, "Amaleá ¸ ³). The Messiah will cast Satan into Gehenna, and death and sorrow flee forever (Pesiḥ. R. 36; see also Antichrist; Armilus; Belial). Messias kommer att kasta Satan i Gehenna, och död och sorg fly för evigt (Pesiá ¸ ¥. R. 36, se även Antikrist, Armilus, Belial).

In later times the belief in a universal Resurrection became general. I senare tider tron på en universell uppståndelse blev allmän. "All men as they are born and die are to rise again," says Eliezer ben Ḳappar (Abotiv.). "Alla män som de föds och dör är att öka igen, säger Eliezer Ben à ¸ ² appar (Abotiv.). The Resurrection will occur at the close of the Messianic era (Enoch, xcviii. 10). Uppståndelsen kommer att ske i slutet av den messianska eran (Enoch, xcviii. 10). Death will befall the Messiah after his four hundred years' reign, and all mankind and the world will lapse into primeval silence for seven days, after which the renewed earth will give forth its dead and God will judge the world and assign the evil-doers to the pit of hell and the righteous to paradise, which is on the opposite side (II Esd. vii. 26-36). Döden kommer att drabba Messias efter hans fyra hundra år konung, och alla människor och världen kommer att upphöra i urskogar tystnad i sju dagar, varefter den nya jorden kommer att ge ut sin döda och Gud kommer att döma världen och tilldela missdådare till schaktet i helvetet och de rättfärdiga till paradiset, som är på motsatt sida (II ESD. vii. 26-36). All evildoers meet with everlasting punishment. Alla ogärningsmän träffa evigt straff. It was a matter of dispute between the Shammaite R. Eliezer and the Hillelite R. Det var en tvistefråga mellan Shammaite R. Eliezer och Hillelite R. Joshua whether the righteous among the heathen had a share in the future world or not (Tosef., Sanh. xiii. 2), the dispute hinging on the verse "the wicked shall return to Sheol, and all the Gentiles that forget God" (Ps. ix. 18 [AV 17], Hebr.). Joshua huruvida de rättfärdiga bland folken hade en andel i den framtida världen eller inte (Tosef., Sanh. XIII. 2), tvist hinging på vers "de ogudaktiga skall återvända till dödsriket, och alla de ofrälse att glömma Gud" ( Ps. ix. 18 [AV 17], Hebr.). The doctrine "All Israelites have a share in the world to come" (Sanh. xi. 1) is based upon Isa. Doktrinen "Israeliterna har en andel i den kommande världen" (Sanh. xi. 1) är alla baserade på Isa. Ix. Ix. 21: "Thy people, all of them righteous, shall inherit the land" (Hebr.). 21: "Ditt folk, alla rättfärdiga skall ärva landet" (Hebr.). At first resurrection was regarded as a miraculous boon granted only to the righteous (Test. Patr., Simeon, 6; Luke xiv. 14), but afterward it was considered to be universal in application and connected with the Last Judgment (Slavonic Enoch, lxvi. 5; comp. second blessing of the "Shemoneh 'Esreh"). Vid första uppståndelsen betraktades som en mirakulös välsignelse beviljas endast de rättfärdiga (Test. Patr., Simeon, 6, Luke xiv. 14), men efteråt ansågs vara universella i ansökan och i samband med yttersta domen (slaviska Enok, lxvi. 5, komp. andra välsignelse "Shemoneh" Esreh "). Whether the process of the formation of the body at the Resurrection is the same as at birth is a matter of dispute between the Hillelites and Shammaites (Gen. R. xiv.; Lev. R. xiv.). Huruvida processen för bildandet av kroppen vid uppståndelsen är densamma som vid födseln är en tvistefråga mellan Hillelites och Shammaites (generator R. xiv.; Mos. R. xiv.). For the state of the soul during the death of the body see Immortality and Soul. För själens tillstånd vid kroppens död se odödlighet och Soul.

Regeneration of the World. Regenerering av världen.

Owing to the gradual evolution of eschatological conceptions, the Rabbis used the terms, "'olam ha-ba" (the world to come), "le-'atid la-bo" (in the coming time), and "yemot ha-Mashiaḥ" (the Messianic days) promiscuously or often without clear distinction (see Geiger, "Lesestücke aus der Mischnah," p. 41; idem, "Jüd. Zeit." iii. 159, iv. 124). På grund av den gradvisa utvecklingen av eskatologiska föreställningar, rabbinerna använde begreppen "'olam ha-ba" (den kommande världen), "le-'atid la-Bo" (i den kommande tiden) och "yemot ha- Mashiaá ¸ ¥ "(det messianska dagar) promiscuously eller ofta utan klar åtskillnad (se Geiger," Lesestà ¼ cke aus der Mischnah "s. 41, idem," Jà ¼ d Zeit. "iii. 159, iv. 124). Thus, for instance, the question is discussed whether there will be death for the Gentiles "in the coming time" or not (Gen. R. xxvi.). Så till exempel frågan är diskuterat om det kommer att bli döden för icke-judarna "under de kommande tid" eller inte (generator R. XXVI.). R. Eleazar of Modi'im, of the second century (Mek., Beshallaḥ, Wayassa', ed. Weiss, p. 59, note) distinguishes between the Messianic time("malkut bet Dawid"), the "'olam ha-ba" (the future world), which is that of the souls, and the time of the Resurrection, which he calls "'olam ḥadash" (the new world, or world of regeneration). R. Eleazar of Modi'im, av det andra århundradet (Mek., Beshallaá ¸ ¥, Wayassa ", ed. Weiss, s. 59, not) skiljer mellan messianska tiden (" malkut satsa Dawid "), den" 'olam ha-ba "(den framtida världen), vilket är att av de själar, och tiden för uppståndelsen, som han kallar" 'olam à ¸ ¥ adash "(den nya världen, eller världen av förnyelse). This term, used also in the "Ḳaddish" prayer "Le-Ḥadata 'Alma" (The Renewal of the World), is found in Matt. Denna term, som används även i "à ¸ ² addish" bön "Le-à ¸ ¤ adata" Alma "(Förnyandet av världen), finns i Matt. xix. 28 under the Greek name παλινγÎνεσις: "In the regeneration when the Son of Man shall sit on the throne of his glory" and judge the world in common with the twelve Apostles (for the last words see the twelve judges for the twelve tribes of Israel in Testament of Abraham, A. 13, and compare the seventy elders around the seat of God in heaven in Lev. R. xi.) xix. 28 under det grekiska namnet jag € Î ± Î »Î ¹ Î ½ Î ³ II ½ ÎμσΠ¹ I:" I regenerering när Människosonen skall sitta på sin härlighets tron "och döma världen gemensamt med de tolv apostlarna (för sista orden se de tolv domarna för de tolv stammarna av Israel i Testament av Abraham, A. 13, och jämför de sjuttio äldste runt säte Gud i himlen i Mos. R. xi.)

Concerning this regeneration of the world Pirḳe R. El. När det gäller denna förnyelse av världen Pira ¸ ³ e R. El. i. i. says, with reference to Isa. säger, med hänvisning till Isa. xxxiv. xxxiv. 4, li. 4, Li. 6, lxv. 6, lxv. 17; Hosea vi. 17, Hosea vi. 2: "Heaven and earth, as well as Israel, shall be renewed; the former shall be folded together like a book or a garment and then unfolded,and Israel, after having tasted death, shall rise again on the third day." 2: "Himmel och jord, liksom Israel, ska förnyas, den förra skall vikas ihop som en bok eller ett plagg och sedan vikas och Israel, efter att ha smakat döden skall uppstå igen på den tredje dagen." "All the beauty of the world which vanished owing to Adam's sin, will be restored in the time of the Messiah, the descendant of Perez [Gen. R. xii.]-the fertility of the earth, the wondrous size of man [Sifra, Beḥuḳḳotai, 1-2], the splendor of sun and moon" (Isa. xxx. 26; Targ. to II Sam. xxiii. 4; comp. Apoc. Mosis, 36). "Alla skönheten i världen som försvann på grund av Adams synd, kommer att återställas vid tiden för Messias, ättling till Perez [generator R. xii.]-Fertiliteten på jorden, den underbara storleken på människan [Sifra , Bea ¸ ¥ ua ¸ ³ à ¸ ³ otai, 1-2], de storslagna solen och månen "(Jes xxx. 26, Targ. till II Sam. XXIII. 4, komp. Apoc. Mosis, 36). Ten things shall be renewed (according to Ex. R. xv.; comp. Tan., Wayiggash, ed. Buber, 9): The sun and moon shall regain their splendor, the former endowed with healing powers (Mal. iii. 20 [AV iv. 2]); the fountains of Jerusalem shall flow, and the trees grow (Ezek. xlvii. 12); desolate cities like Sodom shall rise from their ruins (Ezek. xvi. 55); Jerusalem, rebuilt of precious stones, shall shine like the sun (Isa. liv. 11 et seq.); peace shall reign among the beasts (Isa. xi. 7); and between them and Israel (Hosea ii. 20 [AV 18]); weeping and death shall cease (Isa. 1xv. 19, xxv. 8-10); joy only shall reign (Isa. xxxv. 10); the "yeẓer ha-ra'" (evil desire) shall be slain by God (Suk. 52a). Tio saker skall förnyas (enligt Ex. R. xv.; Komp. Tan., Wayiggash, ed. Buber, 9): Solen och månen skall återfå sin glans, den tidigare förses med helande krafter (Mal. iii. 20 [AV iv. 2]), fontäner av Jerusalem skall flöde, och träden växer (Hes xlvii. 12), ödsliga städer som Sodom skall resa sig från sina ruiner (Hes XVI. 55), Jerusalem, ombyggd av ädla stenar skall lysa som solen (Jes. liv. 11 ff.); fred skall råda bland djuren (Jes. xi. 7), och mellan dem och Israel (Hosea II. 20 [AV 18]), gråt och död skall upphöra (Jes. 1xv. 19, xxv. 8-10), glädje endast skall regera (Jes. xxxv. 10), att "ja º" er ha-ra "(onda viljan) skall dräpas av Gud (Suk. 52a). This regeneration of the world is to be brought about by a world-conflagration ("mabbul shel esh" = "a floor of fire" = á¼ ÎºÏ€Ï Ï Ï‰ÏƒÎ¹Ï‚: Sibyllines, iii. 542, 689; iv. 174; ii. 296; Hippolytus, "Refutatio Omnium Hæresium," ix. 30). Detta regenerering av världen är att åstadkommas genom en global katastrof ("mabbul Shel esh" = "ett golv av eld" = en ¼ Î º Ï € Ï jag att jag ‰ σΠ¹ I: Sibyllines, iii. 542, 689, iv. 174 ii. 296, Hippolytos, "Refutatio Omnium Hà | resium," ix. 30). This view, borrowed from the Stoics, is based upon Isa. Denna uppfattning, lånad från stoikerna, grundar sig på Isa. xxxiv. 4 (comp. Bousset, "Der Antichrist," p. 159). xxxiv. 4 (jfr Bousset, "Der Antichrist" s. 159). In this world-conflagration Belial himself will be consumed (Sibyllines, iii. 73; compare the burning up of the primeval serpent Gohithar in Bundahis, xxx. 31). I denna värld-katastrof Belial själv kommer att förbrukas (Sibyllines, iii. 73, jämföra brinna upp av urtidens ormen Gohithar i Bundahis, xxx. 31). Thus the fire of Gehenna which consumes the wicked angels and the stars (Enoch, xc. 24 et seq., et al.) was turned into a cosmic force bringing about the world's renewal. Således Gehennas eld som förtär de onda änglarna och stjärnorna (Enoch, XC. 24 ff., Et al.) Förvandlades till en kosmisk kraft att åstadkomma världens förnyelse.

The Last Judgment. Den yttersta domen.

The Messianic kingdom, being at best of mere earthly splendor, could not form the end, and so the Great Judgment was placed at its close and following the Resurrection. Det messianska kungariket, som i bästa fall av ren jordisk prakt, inte kunde utgöra slutet, och så stora dom var placerad vid dess slut och efter uppståndelsen. Those that would not accept the belief in bodily resurrection probably dwelt with greater emphasis on the judgment of the souls after death (see Abraham, Testament of; Philo; Sadducees; Wisdom, Book of). De som inte skulle acceptera tron på kroppens uppståndelse troligen bodde med större tonvikt på dom själar efter döden (se Abraham, testamente, Philo, sadducéerna, Visdom, bok). Jewish eschatology combined the Resurrection with the Last Judgment: "God summons the soul from heaven and couples it again on earth with the body to bring man to judgment" (Sanh. 91b, after Ps. l. 4). Judisk eskatologi kombination uppståndelsen med den yttersta domen: "Gud kallar själen från himlen och par den igen på jorden med kroppen för att få mannen att dom" (Sanh. 91b, efter Ps. L. 4). In the tenth week, that is, the seventh millennium, in the seventh part, that is, after the Messianic reign, there will be the great eternal judgment, to be followed by a new heaven with the celestial powers in sevenfold splendor (Enoch, xci. 15; comp. lxxxiv. 4, xciv. 9, xcviii. 10, civ. 5). I den tionde veckan är att det sjunde årtusendet, i den sjunde delen, det vill säga efter det messianska regera, kommer det att bli den stora eviga domen, att följas av en ny himmel med den himmelska befogenheter i sjufalt prakt (Enok, xci. 15, komp. LXXXIV. 4, xciv. 9, xcviii. 10, civ. 5). On "the day of the Great Judgment" angels and men alike will be judged, and the books opened in which the deeds of men are recorded (lxxxi. 4, lxxxix. 70 et seq., xc. 20, ciii. 3 et seq., civ. 1, cviii. 3) for life or for death; books in which all sins are written down, and the treasures of righteousness for the righteous, will be opened on that day (Syriac Apoc. Baruch, xxiv. 1). På "dagen för den stora domen" änglar som män kommer att bedömas, och böckerna öppnades i vilka gärningar männen registreras (lxxxi. 4, LXXXIX. 70 ff., XC. 20, ciii. 3 ff ., civ. 1, cviii. 3) för liv eller död, böcker där alla synder är nedskrivna, och skatterna i rättfärdighet för de rättfärdiga, öppnas den dagen (syrianska Apoc. Baruch, XXIV. 1) . "All the secret thoughts of men will then be brought to light." "Alla hemliga tankar män kommer då fram i ljuset." "Not long-suffering and mercy, but rigid justice, will prevail in this Last Judgment"; Gehenna and Paradise will appear opposite each other for the one or the other to enter (II Esd. vii. 33 et seq.). "Inte lång lidande och nåd, men styva rättvisa kommer att råda i denna yttersta domen", Gehenna och Paradise kommer att visas mitt emot varandra på ett eller den andra parten (II ESD. Vii. 33 ff.).

This end will come "through no one but God alone" (ib. vi. 6). Därför kommer "genom någon annan än Gud allena" (ib. vi. 6). "No longer will time be granted for repentance, or for prayer and intercession by saints and prophets, but the Only One will give decision according to His One Law, whether for life or for everlasting destruction" (Syriac Apoc. Baruch, lxxxv. 9-12). "Kommer inte längre tid beviljas för ånger, eller för bön och förbön av helgon och profeter, men bara en vilja att ge beslut enligt Hans Ett lag, vare sig livet eller för evig undergång" (syriska Apoc. Baruch, LXXXV. 9 -12). The righteous ones will be recorded in the Book of Life (Book of Jubilees, xxx. 22, xxxvi. 10; Abot ii. 1; "Shepherd of Hermas," i. 32; Luke x. 20; Rev. iii. 5, xiii. 8, xx. 15). De rättfärdiga dem kommer att registreras i Livets Bok (Jubileumsboken, xxx. 22, XXXVI. 10, Abot ii. 1, "Shepherd av Hermas," I. 32, Lukas x. 20, rev iii. 5, xiii. 8, xx. 15). The righteous deeds and the sins will be weighed against each other in the scales of justice (Pesiḥ. R. 20; Ḳid. 40b). De goda gärningar och synder kommer att vägas mot varandra i rättvisans vågskålar (Pesiá ¸ ¥. R. 20; à ¸ ² ID. 40b). According to the Testament of Abraham (A. xiii.), there are two angels, one on either side: one writes down the merits, the other the demerits, while Doḳiel, the archangel, weighs the two kinds against each other in a balance; and another, Pyroel ("angel of fire"), tries the works of men by fire, whether they are consumed or not; then the just souls are carried among the saved ones; those found unjust, among those who will meet their punishment. Enligt testamentet av Abraham (A. XIII.) Finns det två änglar, en på vardera sidan: en skriver ner i sak, den andra klandervärda, medan Doa ¸ ³ iel, ärkeängeln, väger två slag mot varandra i en balans, och en annan, Pyroel ("ängel av eld") försöker arbeten för män med eld, oavsett om de konsumeras eller inte, då bara själar görs bland de frälsta,, de som finns orättvisa, bland dem som möter sitt straff. Those whose merits and demerits are equal remain in a middle state, and the intercession of meritorious men such as Abraham saves them and brings them into paradise (Testament of Abraham, A. xiv.). De vars förtjänster och brister är lika förbli i en mitt tillstånd, och förbön av förtjänstfulla män som Abraham sparar dem och för dem i paradiset (Testament av Abraham, A. xiv.). According to the sterner doctrine of the Shammaites, these souls must undergo a process of purgation by fire; "they enter Gehenna, swing themselves up again, and are healed." This view, based upon Zech. Enligt Sterner läran om Shammaites, själar måste de genomgå en laxering genom brand, "de kommer in Gehenna, svinga sig upp igen, och har läkt." Denna uppfattning, baserad på Sak. xiii. xiii. 9, seems to be something like the Christian purgatory. 9, verkar vara något i stil med den kristna skärselden. According to the Hillelites, "He who is plenteous in mercy inclines the scale of justice toward mercy"-a view which shows (against Gunkel, "Der Prophet Ezra," 1900, p. 15) that Judaism believed in divine mercy independently of the Pauline faith (Tosef., Sanh. xiii. 3). Enligt Hillelites, "Han som är stor i mildhet lutningar omfattning rättvisa mot barmhärtighet", en uppfattning som visar (mot Gunkel, "Der profeten Esra", 1900, s. 15) att judendomen trodde på Guds barmhärtighet oberoende av Pauline tro (Tosef., Sanh. xiii. 3). As recorder of the deeds of men in the heavenly books, "Enoch, the scribe of righteousness," is mentioned in Testament of Abraham, xi.; Lev. Som registrering av handlingar av män i den himmelska böcker, "Enok, den skriftlärde av rättfärdighet, är" som nämns i testamentet av Abraham, xi.; Lev. R. xiv. R. xiv. has Elijah and the Messiah as heavenly recorders, a survival of the national Jewish eschatology. har Elia och Messias som himmelska brännare, en överlevnad av det nationella judiska eskatologi.

Gehenna. Gehenna.

There is no Scriptural basis for the belief in retribution for the soul after death; this was supplied by the Babylonians and Persians, and received a Jewish coloring from the word "Gehinnom" (the valley of Hinnom), made detestable by the fires of the Moloch sacrifices of Manasseh (II Kings xxiii. 10). Det finns ingen biblisk grund för tron på straffet för själen efter döden, detta har lämnats av babylonierna och perserna, och fick en judisk färg från ordet "Gehinnom" (Hinnomdalen) gjorde inget bättre av bränderna i Molok uppoffringar av Manasse (II Kings xxiii. 10). According to 'Er. Enligt "Er. 19a, the smoke from subterranean fires came up through the earth in this place; "there are cast the spirits of sinners and blasphemers and of those who work wickedness and pervert the words of the Prophets" (Enoch, cviii. 6). 19a, rök från underjordiska bränder kom upp genom jorden på denna plats, "det finns gjutna andar syndare och hädare och dem som arbetar ogudaktighet och förvända profeternas ord" (Enok, cviii. 6). Gehinnom has a double purpose, annihilation (Enoch, xciv. 1 et seq.) and eternal pain (II Esd. vii. 36 et seq.). Gehinnom har ett dubbelt syfte, förintelsen (Enok, xciv. 1 ff.) Och evig smärta (II ESD. Vii. 36 ff.). Gehinnom has seven names: "Sheol," "Abbadon," "Pit of Corruption," "Horrible Pit," "Mire of Clay," "Shadow of Death," and "Nether Parts of the Earth" (Jonah ii. 3; Ps. lxxxviii. 12 [AV 11], xvi. 10, xl. 3 [AV 2], cvii. 14; Ezek. xxvi. 20). Gehinnom har sju namn: "dödsriket", "Abbadon", "Pit av korruption", "grop", "Mire of Clay", "Shadow of Death", och "Neder Delar av jorden" (Jona ii. 3; Ps. LXXXVIII. 12 [AV 11], xvi. 10, XL. 3 [AV 2], cvii. 14, Hes. XXVI. 20). It is also called "Tophet" (Isa. xxx. 33). Den kallas också "Tophet" (Jes xxx. 33). It has seven departments, one beneath the other (Soá¹ah 10b). Den har sju avdelningar, en under den andra (SOA ¹ ah 10b). There are seven kinds of pains (II Esd. vii. 81 et seq.). Det finns sju olika typer av smärta (II ESD. Vii. 81 ff.). According to rabbinical tradition, thieves are condemned to fill an unfillable tank; the impure sink into a quagmire; thosethat sinned with the tongue are suspended thereby; some are suspended by the feet, hair, or eyelids; others eat hot coals and sand; others are devoured by worms, or placed alternately in snow and fire. Enligt rabbinska traditionen, är tjuvar dömda att fylla en unfillable tanken, det orena sjunka ner i ett gungfly; thosethat syndade med tungan skjuts därmed, vissa är upphävas av fötter, hår, eller ögonlock, medan andra äter glödande kol och sand, medan andra är uppäten av maskar eller placeras växelvis i snö och eld. On Sabbath they are respited (see Dumah). På sabbaten de uppskov (se Duma). These conceptions, ascribed chiefly to Joshua ben Levi, have their parallel in the apocalyptic literature appropriated by the Christian Church (see Gehenna). Dessa föreställningar, tillskrivs främst till Joshua ben Levi, har sin motsvarighet i den apokalyptiska litteraturen anammas av den kristna kyrkan (se Gehenna). The punishment of the wicked endures twelve months, according to R. Akiba; the generation of the Flood will in time be released (Gen. R. xxviii.), but the punishment of those who have led others into heresy or dealt treacherously against the Law will never cease (Tosef., Sanh. xiii. 5). Straff för de onda varar tolv månader, enligt R. Akiba, den generation av översvämningar i sinom tid kommer att släppas (generator R. XXVIII.), Men straff för dem som har lett andra till heresi eller behandlas förrädiskt mot Lagen kommer aldrig att upphöra (Tosef., Sanh. xiii. 5).

Gan 'Eden. Gan "Eden.

The Garden of Eden is called the "Garden of Righteousness" (Enoch, xxxii. 3), being no longer an earthly paradise (ib. lx. 8, lxi. 12, lxx. 3). The Garden of Eden kallas för "Garden Rättfärdighetens" (Enok, XXXII. 3), är inte längre ett jordiskt paradis (ib. lx. 8, lxi. 12, LXX. 3). It is above the earth, and its inhabitants are "clothed with garments of light and eternal life, and eat of the tree of life" (ib. lviii. 3) in the company of the Lord and His anointed. Det är över jorden, och dess invånare är "klädd i kläder av ljus och evigt liv, och äta av livets träd" (ib. lviii. 3) i sällskap med Herren och hans smorde. In Slavonic Enoch its place is in the third heaven; its four streams pour out honey and milk, oil and wine (compare Sibyllines, ii. 318). It is prepared for the "righteous who suffer innocently, who do works of benevolence and walk without blame before God." I slaviska Enok sin plats är i den tredje himlen, utan dess fyra strömmar utgjuta honung och mjölk, olja och vin (jämför Sibyllines, ii. 318). Det är förberett för "rättfärdig som lider oskyldigt, som gör verk av välvilja och promenad utan att skylla på inför Gud. " It has been created since the beginning of the world, and will appear suddenly at the Judgment Day in all its glory (II Esd. vi.; comp. Pes. 54a). The righteous dwell in those heights where they enjoy the sight of the heavenly "ḥayyot" that carry God's throne (Syriac Apoc. Baruch, li. 11). Det har skapats sedan början av världen, och kommer att visas plötsligt på domedagen i all sin härlighet (II ESD. VI.; Komp. Pes. 54a). De rättfärdiga bo på de höjder där de får syn på himmelska "à ¸ ¥ ayyot" som bär Guds tron (syrianska Apoc. Baruch, li. 11). As the wicked have a sevenfold pain the righteous have a sevenfold joy (II Esd. vii. 88 et seq.). Eftersom de onda har en sju gånger smärta den rättfärdige har en sju gånger glädje (II ESD. Vii. 88 ff.). There are seven divisions for the righteous, which shine like the sun (Judges v. 31; comp. Matt. xiii. 43), the moon (Ps. lxxxix. 37), the firmament (Dan. xii. 3), lightnings, torches (Nahum ii. 5 [AV 4]), and lilies (Ps. xlv. 1, Hebr.). Det finns sju avdelningar för de rättfärdiga, som lyser som solen (Domarboken v. 31, komp. Matt. Xiii. 43), månen (Ps. LXXXIX. 37), fästet (Dan XII. 3), blixtar, ficklampor (Nahum II. 5 [AV 4]) och liljor (Ps. xlv. 1, Hebr.). Each of these divisions is placed differently before the face of God. Alla dessa divisioner placeras på olika sätt innan Guds ansikte. Each of the righteous will have a mansion, and God will walk with them and lead them in a dance (Yer. Meg. ii. 73b). See Eden, Garden of. Var och en av de rättfärdiga kommer att ha en herrgård, och Gud kommer att gå med dem och leda dem i en dans (Yer. Meg. Ii. 73b). Se Eden, trädgård.

The Banquet. The Banquet.

According to Ascensio Isaiæ, viii. Enligt Ascensio Isaià |, viii. 26, ix. 26, ix. 18, xi. 18, xi. 40, the righteous on the arrival of the Messiah receive in the seventh heaven garments of light as well as crowns and thrones. 40, de rättfärdiga på Messias ankomst får i sjunde himlen kläder av ljus samt kronor och troner. No small part in the future bliss is played by the eating of the heavenly bread or manna (Sibyllines, ProÅ“mium, 87; Ḥag. 12b; Tan., Beshallaḥ, ed. Buber, p. 21; comp. "the mysterious food," II Esd. ix. 19), the ambrosial milk and honey (Sibyllines, ii. 318, iii. 746), and, according to R. Joshua b. Ingen liten del i framtiden lycka spelas av att äta den himmelska bröd eller manna (Sibyllines, Proa "mie, 87, à ¸ ¤ ag. 12b, Tan., Beshallaá ¸ ¥, ed. Buber, s. 21; comp . "det mystiska mat," II ESD. ix. 19), doftande mjölk och honung (Sibyllines, ii. 318, III. 746), och enligt R. Joshua B. Levi, "the wine prepared from the beginning of the world" (Ber. 34b; comp. Matt. xxvi. 29). Levi, "vinet beredda från början av världen" (Ber. 34b, komp. Matt. XXVI. 29). The very name for the highest bliss of the future is "the banquet" (Abot iii. 16), which is the same as "sitting at the table of the Messiah" (Rev. xix. 9; Luke xiii. 28-29, xxii. 30, et al.). Själva namnet på den högsta sällhet i framtiden är "bankett" (Abot iii. 16), vilket är samma som "sitter vid bordet av Messias" (Upp. xix. 9, Lukas XIII. 28-29, XXII. 30, et al.). It is called in rabbinical literature "se'uddat ha-liwyatan" (the banquet of the leviathan), that is to say, in accordance with Job xl. Det kallas i rabbinsk litteratur "se'uddat ha-liwyatan" (den bankett i leviathan), det vill säga i enlighet med Job XL. 30 (AV xli. 6) the "ha-barim, or pious ones, shall hold their meal over it" (see Leviathan). 30 (AV xli. 6) på "ha-barim eller fromma sådana, skall hålla sin måltid över det" (se Leviathan). It seems that the Persian ox, "hadhayos," whose marrow imparts immortality to the eater (Bundahis, xxx. 25), gave rise to the idea of the behemoth and leviathan meal which is dwelt on in Enoch, lx. Det verkar som om persiska oxe, "hadhayos," vars märg meddelar odödlighet till ätaren (Bundahis, xxx. 25), gav upphov till idén om vidunder och leviathan måltid som bodde på i Enoch, lx. 7 et seq.; Syriac Apoc. 7 ff.; Syriska Apoc. Baruch, xxix. Baruch, XXIX. 4; II Esd. 4, II ESD. vi. vi. 52; Targ. 52, Targ. Yer. Yer. to Num. att Num. xi. xi. 26, Ps. 26, Ps. civ. civ. 26; BB 74b; Tan., Beshallaḥ, at end. 26, BB 74b, Tan., Beshallaá ¸ ¥, i slutet.

But while this eudemonistic view is the popular one, based upon Isa. lxv. Men medan detta eudemonistic uppfattning är den populära ett, baserat på Isa. Lxv. 13 and Ps. 13 och Ps. xxiii. XXIII. 5 (Num. R. xxi.), there is also the higher and more spiritual view taught by Rab: "In the world to come there is neither eating, drinking, nor procreation, neither barter nor envy, neither hatred nor strife; but the righteous sit with their crowns on their heads and enjoy the splendor of the Shekinah; for it is said: 'And they saw God and did eat and drink'; that is, their seeing God was meat and drink to them" (Ber. 17a). 5 (Num. R. XXI.) Finns det också en högre och mer andlig visa undervisas av Rab: "I den kommande världen det varken äta, dricka eller fortplantning, varken byteshandel eller avund, varken hat eller stridigheter, men de rättfärdiga sitta med sina kronor på huvudet och njuta av prakten i Shekinah, ty det är sagt: "Och de såg Gud och fick äta och dricka", det vill säga deras ser Gud var mat och dryck till dem "(Ber. 17a). More characteristic still is the view of Rab's Palestinian contemporary R. Fler kännetecken är fortfarande anser Rab palestinska samtida R. Johanan: All the bliss for the future promised by the Prophets refers only to the Messianic time, whereas in regard to that which is in store for the righteous in the world to come it is said: "No eye hath seen it beside thee, O God" (Isa. lxiv. 3 [AV 4]; Ber. 34b; comp., however, Ex. R. xlv., at end, according to which God showed to Moses all the treasures in store for the doers of benevolent works). Johanan: Alla lycka för framtiden utlovats av profeterna endast avser den messianska tiden, medan det i fråga om den som som väntar de rättfärdiga i den kommande världen sägs det: "inget öga sett den bredvid dig, Gud "(Jes. lxiv. 3 [AV 4], Ber. 34b, komp., men Ex. R. xlv., i slutet, enligt vilken Gud visade till Moses alla skatter i lager för doers av ideella arbeten ). The New Testament sentence, "Many shall be last [there] that are first [here], and first [there] that are last [here]" (Matt. xix. 30, Greek), finds its explanation in the saying of a son of R. Joshua b. Nya testamentet meningen "Många skall senast [det] som är först [här], och första [det], som senast [här]" (Matt. xix. 30, grekiska), finner sin förklaring i att säga av en son till R. Joshua B. Levi: "A contrary order of things I have seen in the world beyond: the high in station are low there, the lowly are placed on high" (Ber. 50a). Levi: "En motsatt ordning saker jag sett i världen utanför: de höga i station är låg där, ödmjuka är de placeras på höga" (Ber. 50a).

Only in the esoteric Essene circles whence the apocalyptic literature emanated were attempted all the elaborate descriptions of paradise that found their way into the Midrash Konen, the Ma'aseh Gan 'Eden, and similar midrashim of the geonic time given in Jellinek's "BH" ii. Endast i de esoteriska Essene kretsar varifrån den apokalyptiska litteraturen utgick var försök till samtliga utarbeta beskrivningar av paradiset som funnit sin väg in i Midrash Konen, det Ma'aseh Gan "Eden, och liknande midrashim av geonic tid som anges i Jellinek's" BH "ii . 28, 52 et seq.; iii. 28, 52 ff., Iii. 131, 191 et seq.; but these descriptions can be traced through early Christian back to Jewish sources (see "JQR" vii. 595). 131, 191 ff., Men dessa beskrivningar kan spåras tidiga kristna tillbaka till judiska källor (se "JQR" vii. 595). Mystics like Naḥmanides in his "Sha'ar ha-Gemul" adopted these views; Maimonides and his school rejected them. Mystiker som Naa ¸ ¥ manides i hans "Sha'ar ha-Gemul" som antogs dessa åsikter, Maimonides och hans skola förkastat dem. The whole eschatological system of retribution through paradise and hell never assumed in Judaism the character of a dogmatic belief, and Talmudic Judaism boldly transferred the scene of the heavenly judgment from the hereafter to the annual Day of Judgment at the beginning of the year (RH 16b; see New-Year). Hela eskatologiska systemet med vedergällning genom paradis och helvete aldrig åtagit sig inom judendomen karaktären av en dogmatisk tro och Talmudisk Judendom djärvt över scenen av den himmelska domen från nedan den årliga Domedagen i början av året (RH 16b , se ny-året). For Samaritan eschatology see Samaritans. The account above deals only with the early stages of the Jewish eschatological views, roughly speaking, down to the end of the Talmudic period. För samaritiska eskatologi se samariterna. Redogörelsen ovan avser endast början av den judiska eskatologiska åsikter, grovt räknat, ner till slutet av den talmudiska perioden. For later development and present-day views see Immortality; Judgment, Day of; Messiah; Resurrection. För senare utveckling och nutida synpunkter se Immortality, dom, Dag, Messias, uppståndelse.

Kaufmann Kohler Kaufmann Kohler
Jewish Encyclopedia, published between 1901-1906. Jewish Encyclopedia, publicerade mellan 1901-1906.

Bibliography: Bibliografi:
Schürer, Gesch. Schà ¼ rer, Gesch. 3d ed., ii. 3d ed., Ii. 496-556, where an extensive literature is given; Bousset, Die Religion des Judenthums im Neutestamentlichen Zeitalter, pp. 496-556, där en omfattande litteratur ges, Bousset, Die Religion des Judenthums im Neutestamentlichen Zeitalter, pp. 199-273, 473-483, Berlin, 1903; Charles, A Critical History of the Doctrine of a Future Life in Israel, in Judaism, and in Christianity, London, 1899; E. 199-273, 473-483, Berlin, 1903; Charles, en kritisk historia av doktrinen om ett framtida liv i Israel, judendomen och kristendomen, London, 1899, E. Böcklen, Die Verwandtschaft der Jüdisch-Christlichen mit der Parsischen Eschatologie, Göttingen, 1902; Hastings, Dict. Bà ¶ cklen, Die Verwandtschaft der Jà ¼ disch-Christlichen mit der Parsischen Eschatologie, Gà ¶ ttingen, 1902, Hastings, Dict. Bible; Cheyne and Black, Encyc. Bibeln, Cheyne och svart, Encyc. Bibl.; Hamburger, RBT sv Auferstehung, Wiederbelebung der Todten, Messianische Zeit, Paradies Zukunftsmahl; Weber, System der Altsynagogalen Palestinischen Theologie, pp. 322-386, Leipsic, 1880 (to be consulted with caution); Drummond, Jewish Messiah, London, 1877; P. Bibl.; Hamburgare, RBT sv Auferstehung, Wiederbelebung der Todten, Messianische Zeit, Paradies Zukunftsmahl, Weber, System der Altsynagogalen Palestinischen Theologie, pp. 322-386, Leipzig, 1880 (kräver samråd med försiktighet), Drummond, judiska Messias, London , 1877, s. Volz, Jüdische Eschatologie von Daniel bis Akiba, Leipsic, 1903.K. Volz, Jà ¼ dische Eschatologie von Daniel bis Akiba, Leipzig, 1903.K.

Also, see: Se även:
Second Coming of Christ Jesu återkomst
Dispensation, Dispensationalism Dispens, dispensationalism
Views of the Millennium Utsikt över Millennium
Last Judgement Yttersta domen
Rapture, Tribulation Rapture, Tribulation
Tribulation, Great Tribulation Tribulation, Great Tribulation


This subject presentation in the original English language Denna fråga presenteras i den ursprungliga engelska språket


Send an e-mail question or comment to us: E-mailSkicka ett e-mail eller kommentar till oss: E-post

The main BELIEVE web-page (and the index to subjects) is at De viktigaste TROR web-sida (och indexet till personer) är