Eschatology en benämna av menande formligen ”diskurs för den grekiska avledningen om sist saker,” ser typisk till Judeo den kristna doktrinen av det kommande av kungariket av guden och omformningen eller transcendencen av historia.
Skillnaden mellan omformning och transcendencen reflekterar skillnaden mellan gammal testamentmessianism, som sökte efter det kommande av kungariket av guden inom en historisk ram, och den nya testamentapocalypticismen, som förväntade den sammanlagda upplösningen av världen på den sist domen.
Avsluta av historia i västra religioner, är emellertid inte en cyklisk retur till en primordial värld utanför historia, som den är i eschatologiesna av non västra religioner, liksom buddism och Hinduism. I Judeo den kristna traditionen även baseras upplösningen av historia i en historisk framtid. Det nya testamentbegreppet av Parousia (”kommande närvaro”) verkar att se till både gåvan och den fortsätta räddningen bland troenden i den Jesus Kristus och det ordagrannt understöder kommande av Kristus som ska det komma med en ond värld till domen för räddning. Sistnämnden beskådar reflekteras i Millenarianism, som undervisar också en Antichrist.
| TRO Klosterbroder Information Källa web-site |
| Vårt lista av 1.000 som klosterbrodern betvingar |
| E-post |
Bibliografi
T J J Altizer, nedstigningen in i Helvete (1970); R K Bultmann, närvaroen av evigheten: Historia och Eschatology (1957); R-H Charles, Eschatology: Doktrinen av det framtida livet i Israel, judendomen och kristendomen (1899 - 1963); M Eliade, Kosmos och Historia (1959); W-H Gloer, ed., Eschatology och den nya Testamentet (1988); D Gowan, Eschatology i den gammala Testamentet (1985); P C Phan, evighet i Time (1988).
Eschatology är formligen ”diskurs om den sist saker,” doktrinen som angår liv efter död och slutskedet av världen. Beskärningen av denna doktrin är nästan så gammal som mänsklighet; archaeological bevisa av egenar i den gammala stenåldern indikerar ett rudimentärt begrepp av immortality. Även i tidigt stadium av religiös utveckling, begränsas spekulation om saker som kommer, inte helt till ödet av individen. Sådan skövla naturliga fenomen som floder, brandkatastrofer, cyclones, jordskalv och vulkaniska utbrott har alltid föreslågit möjligheten av avsluta av världen. Bildar Higher av eschatological tanke är produkten av en komplex social organism och en ökande kunskap av naturlig vetenskap. Ofta myths av den astrologiska beskärningen, begreppet av vedergällning eller hoppet av befrielse från närvarande förtryck g det materiellt eller bevekelsegrunden för högt - framkallade eschatologies. Den långvariga observationen av planetarisk och sol- rörelse som göras möjligheten befruktningen av en recurrence, på avsluta av gåvan, cyklar, av händelserna förbindelse med beskärningen av världen och en renovering av världen efter dess förstörelse.
Utvecklingen av eschatological spekulation, därför, reflekterar allmänt den intellektuella tillväxten av människan, och moraliska föreställningar, det större samkvämet erfar av manar och kvinnor och deras utvidgande kunskap av naturen. Det utåt bildar av doktrinen av eschatology varierar, emellertid enligt kännetecknen av miljön och av bemannar.
Idéerna rymde alltigenomhistoria som angår framtiden av världen och av mänsklighet, är endast imperfectly bekant i dag. Tron i en kommande förstörelse av världen avfyrar by, eller floden finnas bland grupper i de Stillahavs- öarna såväl som bland amerikanaborigines; denna tro påbörjade antagligen inte i astronomical spekulation, utan alstrades ganska av något skräckinjagande jordiskt erfar av förflutnan. De forntida perserna, som adopterade doktrinerna av deras religiösa lärare Zoroaster, framkallade grundidét av den kommande förstörelsen av världen avfyrar by in i begreppet av en stor moralisk pärs. Enligt denna tro på avsluta av världen som dyrkarna av lorden Mazda ska, var distingerad från allt annat folk, genom lyckat att uthärda pärsen av smält, belägger med metall, och goodwillen belönas därefter. Detta begrepp finnas i Gathasen, den tidigaste delen av Avestaen, bibeln av Zoroastrianism. Det är inte bestämt att idén av en uppståndelse från död går till perioden föreställer tillbaka ed vid Gathasen. Men den grekiska historiker Herodotus verkar för att ha hört av en sådan persisk tro i det 5th århundradet BC, och Theopompus av Chios, historiker av Philip II, konung av Macedon, beskrev den som en Mazdayasnian doktrin.
Likheter kan ses mellan de forntida grekiska begreppen av himmel och helvete och de av den kristna doktrinen. De Homeric poemsna och de av den Hesiod showen hur greken varar besvärad tänkt ut av framtiden av soulen i Elysium eller i Hades. Till och med de Orphic och Eleusinian gåtorna fördjupades denna tanke. Att framtiden av nationer och världen lekte också en viktig roll i grekisk och romersk tanke, är tydlig från propheciesna av sibylsna. En eschatological filosofi dominerade epoken som in visades av erövringarna av Alexander storen, och Greco-Roman tanke blev suffused med orientaliska idéer i dess spekulation på framtiden av världen. I ett liknande sätt avfyrar den skandinaviska idén av förstörelsen av jorden by, och dess följande renovering under higher himmel-till bemannas av ättlingarna av fortleva parar, Lif och Lifthrasir (som uppsättningen framåt i fläderen Edda) - reflekterar en nordisk tolkning för tidig sort av idén av helvete och himmel.
Efter erövringen av Palestina av den romerska generalen Pompey longed storen i 63 BC, judarna för en ättling av fodra av David, konung av Israel, och Judah, som skulle avbrottet det romerska oket, upprättar väldet av judarna och härskar som en rättfärdig konung över betvinganationerna. Denna lust ledde ultimately till revoltet i ANNONS 66-70 som kom med om förstörelsen av Jerusalem. Då den Jesus Kristus proklamerade det kommande av kungariket av himmel, var det naturligt, därför, att illviljan hans disavowal, honom bör förstås av något för att vara en claimant till kingshipen av judarna. Hans lärjungar övertygades att han skulle retur som messiahen på molnen av himmel. Den är osannolik, emellertid, att finaldomen och lyfta av deadna tänktes ut någonsin av en anhängare av den judiska tron som fungerar av messiahen.
I kristen doktrin har eschatology traditionellt inklusive understödjaadventen av Kristus eller Parousia, uppståndelsen av deadna, den sist domen, immortalityen av soulen, begrepp av himmel och helvete och consummationen av kungariket av guden. I den romersk-katolsk kyrkan inkluderar eschatology, dessutom, den beatific visionen, skärselden och limboen.
Även om de stora bekännelserna av Christendom intygar tron i en retur till sonen av guden för att bedöma uppehället och deadna och i en uppståndelse av det rättvist och det orättvist, har kristendomen till och med århundradena visat bred variation i dess tolkning av eschatology. Konservativ tro har betonat vanligt en persons öde efter död och långt in som tro i framtidslivet påverkar ens inställning in mot liv på jord. Tillfälligt bestämda sects har förutsagt att det förestående avslutar av världen.
Islam adopterade från judendom och kristendomen doktrinen av en kommande dom, en uppståndelse av deadna, och eviga bestraffningar och belöningar. Mer sistnämnd berikade kontakten med persisk tanke väldeliga islamisk eschatology. Speciellt viktig var tron i reinkarnationen av någon stor profet från förflutnan. Tajma, och igen har världen av islam rörts av förväntan av Mahdi, Muslimmessiahen, för att avslöja fullständigt sanningen, eller att leda det troget in i bättre samkväm villkorar på jord. Iran och Afrika har haft många sådan förehavanden.
I modern judendom returen av Israel till dess land, det kommande av messiahen, uppståndelsen av deadna, och evig vedergällning förväntas fortfarande av ortodoxen, men, mer baserar liberalen den religiösa beskickningen av Israel på regenerationen av människaracen och på, hopp för den odödliga livvilden av uppståndelsen av förkroppsliga.
Eschatology definieras traditionellt som doktrinen av ”den sist saker” (Gr. eschata), i förhållande endera till människaindivider (som består av död, uppståndelse, dom och afterlifen) eller till världen. I denna sistnämndrespekt är eschatology ibland skyddsområdet till evig sanning avslutar av världen, till uteslutandet av mycket som gemensamt nedgångar inom räckvidden av benämna. Denna begränsning är obefogad vid biblisk användning: den hebréiska be'aharithayyamimen (hemerais för eschatais för LXX-en-tais, ”i de sist dagarna”) kan beteckna avsluta av gåvan beställer eller även, allmänare, ”hereafter.”,
Det bibliska begreppet av tid är inte cykliskt (i vilken falleschatology kunde se endast till avslutningen av en cykla) eller renodlat linjärt (i vilken falleschatology kunde se endast till det slutligt, peka av fodra); det föreställa sig ganska återkomma mönstra i vilket den växelverkande prästdomen och befrielsen, tills denna mönstrar når fram till dess definitiva manifestation. Eschatology kan därför beteckna consummationen av guden ämnar den sammanträffar huruvida med avsluta av världen (eller av historia) eller inte, huruvida är markerar consummationen totalt finalen eller en arrangera i uppvecklingen mönstrar av hans ämnar.
Enligt Pss. 73 och 139 en vem går med guden i liv, kan inte vara fråntagen hans närvaro i död: ”Om jag gör min säng i Sheol, thoukonst där!”, (Ps. 139:8). Stundjobbet och hans vänner avfärdar möjligheten av liv efter död (jobb14:10 - 12) och inte antar allmänt, att komfort av en framtida existens kan kompensera för sufferingsna av gåvan, jobbet påstår, i ett ögonblick av triumfera tro, att om inte i detta liv därefter, efter död som han ska ser gudlöneförhöjning upp till vindicate honom (jobb19:25 - 27).
Hoppet av medborgareuppståndelsen finner tidigare uttryck än det av individuppståndelsen. I Ezekiels vision av dalen av torra ben var den gudomliga andedräkten andas nytt liv in i lik, är en medborgareuppståndelse beskådar in: ”Är dessa ben helhetshuset av Israel” (Ezek. 37:11). Medborgareuppståndelsen kan också lovas i Isa. 26:19: ”Bor Thy dead, deras förkroppsligar löneförhöjningen.”, Individuppståndelsen blir först explicit i Dan. 12:2.
Förföljelsen av martyr under Antiochus Epiphanes gav en kraftig impetus till uppståndelsehoppet. Fortsättningsvis blev tro i den framtida uppståndelsen av åtminstone de rättfärdiga deadna delen av ortodox judendom, undantar bland Sadduceesen, som fordrade för att kämpa för den oldtime religionen mot Pharisaic innovationer. Med denna nya betoning går en skarpare skillnad mellan de postumma förmögenheterna av det rättfärdigt och det ont, i paradis och Gehenna respektive.
I den tidigaste viktiga omnämnandet av denna ”dag av lorden” (Amos-5:18 - 20) tillrättavisas israelitesna för att önska den så eagerly, därför att den ska kommer med inte ljust och glädje (som de hoppas), bara mörker och sorg. Sedan Yahweh är utterly rättfärdig, orsakar hans ingripande som vindicate hans, måste gälla hans dom på unrighteousness, wherever det visas, speciellt bland hans egna folk, som hade ovanliga tillfällen av att veta ska hans.
Psalmists och profeter kände igen, att, stundYahwehs kingship övades i många väg, verkligheten som de sågar avverkningkort stavelse av vad de visste för att vara ideal. Även i Israel Yahwehs bekräftades suveränitet otillräckligt. Men en dag skulle spänningen mellan ideal och verklighet lösas; på dagen av Yahweh bekräftas hans skulle kingship universal, och den skulle jorden fylls med ”kunskapen av lorden” (Isa. 11:9; Hab. 2:14). Hans effektiva erkännande som ”konung över alla jord” beskrivas in benämner av ett theophany i Zech. 14:3 - 9.
Nedgången av den Davidic monarchyen betonade kontrasten mellan vad var och vad ought att vara. Att monarchy föreställde den gudomliga kingshipen på jord, men dess kapacitet för att göra så worthily, försämrades av politisk söndring, social orättvisa och utländskt förtryck. Som förmögenheterna av Davids hus sjönk någonsin lower, emellertid där dykt upp med ökande klarhet figurera av en kommande Davidic konung, som löftena gjorde i till skulle David, fullgöras och, de försvann härligheterna av skulle tidigare tider återställs och överträffas (Isa. 9:6 - 7; 11:1 - 10; 32:1 - 8; Mic. 5:2 - 4; Amos-9:11 - 12; Jer. 23:5 - 6; 33:14 - 22).
Detta hopp av en Davidic Messiah, Yahwehs permanent vicegerent, dominerar mycket följande judisk eschatology. I några porträtt av den nya åldern emellertid, överskuggas den Davidic linjalen av prästerskapet, som i Ezekiels nya commonwealth (Ezek. 46:1 - 10) och mer sistnämnd i det döda havet bläddrar, var den Davidic messiahen är underordnad till den högsta prästen, som ska är statschefen i den kommande åldern.
Another bildar av eschatological hopp syns i Daniel. Ingen konung härskar i Jerusalem, men den mest kickstillbilden härskar kungariket av manar, och på varandra följande världskejsare når fram till driver vid hans ska och rymmer det så långt som honom tillstånd. Epoken av pagan herravälde begränsas; på dess fördärvar den ska guden av himmel ställer in ett indestructible kungarike. I Dan. 7:13 denna eviga och universella herravälde ges på avslutatiden till ”en något liknande en son av manen,” vem är tillhörande, om inte identifierat, med ”saintsna av den mest kicken” (Dan. 7:18 22, 27).
Jesuss Galilean markerar predika, resumerat in 1:15 (”tiden fullgöras, och kungariket av guden är på räcker; ångra, och tro i evangeliet”), förklarar fulfillemnten av Daniels vision: ”Kom tiden, då saintsna mottog kungariket” (Dan. 7:22). I en avkänning var kungariket redan närvarande i Jesuss departement: ”Om det är vid fingra av guden som jag cast ut demoner, då har kungariket av guden kommit på dig” (den Luke 11:20; cf. Matt. 12:28). Men i en annan avkänning var den yet framtid. Jesus undervisade hans lärjungar att be, ”Thy kungarike kommer” (den Luke 11:2). I denna avkänning skulle det kommet ”med driver” (markera 9:1), en händelse olikt som var tillhörande med uppståndelsen av sonen av manen eller med hans advent ”med stormakt och härlighet” (markera 13:26).
Uttryckt ”som sonen av manen” figurerar prominently i Jesuss undervisning om kungariket av guden, speciellt efter Peter bikt på Caesarea Philippi (markera 8:29). Den ekar Daniels ”en något liknande en son av manen” (Dan. 7:13). I Jesuss undervisning är han som är själv, sonen av manen. Men stunden som han talar tillfälligt, i Daniels benämner, av sonen av manen, som ”kommande med molnen av himmel” (markera 14:62), han talar oftare av sonen av manen som destinerat för att lida, i språket som är som påminner om av tjänare av Yahweh i Isa. 52:13 - 53:12. Detta som är protrayal av sonen av manen benämner in, av tjänare är ganska särskiljande, Jesus företa sig däri för att fullgöra personligen vad var skriftlig av båda. Som Daniels ”en något liknande en son av manen” mottar herravälde från det forntida av dagar, så, Jesus mottar det från hans fader. Som Daniels ”saints av den mest kicken” motta herravälde, så Jesus aktier hans herravälde med hans anhängare, ”lite flocken” (den Luke 12:32; 22:29 - 30). Men dess fullständighet måste vänta på lida av sonen av manen (den Luke 17:25).
Ibland använder Jesus ”liv” eller ”evigt liv” (livet av åldern som kommer) som en synonym för ”kungariket av guden”; att att skriva in kungariket är att skriva in in i liv. Detta anknyter kungariket med den nya åldern, när det rättfärdigt kommas med tillbaka från död för att tycka om uppståndelseliv.
I den apostolic undervisningen kan detta eviga liv tyckas om här och nu, även om dess fulla blomning väntar på en framtida consummation. Döden och uppståndelsen av Kristus har introducerat ett nytt arrangerar gradvis av kungariket, i som de, som tro i honom aktien hans uppstigna livredan, även stunder som de bor på jord i dödlig, förkroppsligar. Det finns ett obestämbart mellanrum mellan Kristus uppståndelse och parousiaen och under detta mellanrum åldern som kommer överlappningar den närvarande åldern. Kristen bor spiritually i stunder ”för denna ålder” som de bor temporally i ”denna ålder”; till och med den indwelling anden av guden tycker om de uppståndelselivet av ”den ålder” i förväntan.
Denna framtidsutsikt har kallats ”realiserad eschatology.”, Men den realiserade eschatologyen av NTEN uteslutar inte en eschatological consummation för att komma.
Enligt Albert Schweitzers ”jämn eschatology” Jesus, tro som är självt att vara Israel Messiah som finnas att consummationen inte kom, när han förväntade den (Cf. Matt. 10:23) och omfamnad död beställer in att hans parousia som sonen av manen kan kommas med forcibly för att passera. Sedan rulla av historia som skulle för att inte reagera till hans, räcker och vänder rundan för att avsluta dess sist rotation, kastade var han självt på det och bruten vid det, endast att dominera historia decisively vid hans fel, än han kunde ha gjort, genom att nå fram till hans misconceived ambition. Hans meddelande, Schweitzer rymde, var grundligt eschatological i avkänningen som exemplifierades av den mest crudest samtidaa apocalypticismen. Hans etiska undervisning planlades för interimsen mellan början av hans departement och hans manifestation i härlighet. Mer sistnämnd då hans död sågs för att ha förstört det eschatological, villkorar, i stället för att komma med dem in, kungörelsen av kungariket, byttes ut av undervisningen av kyrkan.
Schewitzers tolkning av Jesus meddelande var i hög grad en reaktion mot för thårhundradet för liberal 19 tolkningen, men den var lika en sid och förvriden i dess val från evangeliumdatan.
Mer sistnämnda Rudolf Otto och c-H Dodd propounded en bilda av realiserad eschatology. Dodd tolkade Jesuss parablar benämner in av utmaningen till beslutet som konfronterade hans hearers i hans meddelande att kungariket av guden hade ankommit. Dodd beskådade kungariket som kommande i Jesuss liv, död och uppståndelse; att att proklamera dessa händelser i deras riktiga perspektiv var att proklamera den bra nyheterna av kungariket av guden. Jesuss gjorde framtida kommande inte, först, kommet in i föreställa. Hans friköpa arbete utgj橬一j den avgörande eller eschatological manifestationen av driva av gudfungeringsen för världens räddning; den mer sistnämnda koncentrationen på ett mer ytterligare ”det sist tinget” i framtiden betokened ett återfall in i den judiska apocalypticismen, som förvisade till bara ”en förberedande åtgärd” roll de beståndsdelar av evangeliet, som var särskiljande av Jesuss meddelande.
(Som tid gick på, Dodd gjorde mer rum för en framtida consummation: vad kom till jord med Kristus incarnation, ämnar var slutligen avgörande för det menande och av människaexistens, så att, på ultimat linda upp av historia, den humankind ska möteguden i Kristus.)
Joachim Jeremias, som bekräftar skuld till Dodd som finnas att uttryckliga Jesuss parablar en eschatology ”i processaa av genomförandet”; de proklamerar, att timmen av uppfyllelsen har slågit och tvingar hearers till det deras sminket varar besvärad om Jesuss person och beskickning.
Dodds elev, J per T Robinson, tolkar Kristus parousia inte som en ordagrann händelse av framtiden, men som en symbolical eller mythological presentation av vad händer, när som helst Kristus kommer förälskat och driver som visar teckenet av hans närvaro och, markerar av hans argt. Domdagen är ett dramatiskt föreställer av dagligt. Robinson förnekar att Jesus använde språket som antyder hans retur till jord från himmel. Hans ordstäv, som har varit så förstått uttryckligt de tvilling- temana av rättfärdigande och umgänget, hans svar till kickprästen ifrågasätter notably på hans försök (markera 14:62), var det ökat formulerar ”från nu på” (den Luke 22:69) eller ”hereafter” (Matt. 26:64) tas för att vara en autentisk del av svaret. Sonen av manen som fördömas av jordiska domare som ska vindicateds i den gudomliga lagdomstolen; hans följande umgänge av hans folk i dom och den ska befrielsen äger rum ”från nu på” så säkert som hans rättfärdigande.
I stället för realiserad eschatology talar Robinson (efter Georges Florovsky) av ”invigde eschatology”, en eschatology som invigas av Jesuss död, och uppståndelsen, som utsläppt och initierat ett nytt arrangerar gradvis av kungariket, som gud att friköpa ämnar i ”hereafter” skulle, uppnår dess uppfyllelse. Till Jesuss departement, för hans passion Robinson applicerar benämna ”proleptic eschatology”, därför att däri departement teckenet av åldern att komma var synligt i förväntan.
Det finns en spänning mellan ”redan” och ”inte ännu” av det kristna hoppet, men varje är nödvändigt till annat. I språket av siaren av Patmos har lamben, som dräpades, av hans död som segras den avgörande segern (Rev.5:5), bara dess final som outworking, i belöning och dom, lies i framtiden (Rev.22:12). Faktumet, att vi ”ser nu Jesus som krönas med härlighet och heder”, är garanti nog som guden ”har satt all saker under hans fot” (Heb. 2:8 - 9). Hans folk delar redan hans uppstigna liv och de som utskottsvaran honom ”ar fördömd redan” (den John 3:18). För den fjärde evangelisten uttrycker domen av världen som sammanträffas med passionen av incarnate (den John 12:31); yet en framtida uppståndelse till domen beskådas, såväl som en uppståndelse till liv (den John 5:29).
Något mycket canvassed ifrågasätter, liksom det kronologiska förhållandet av parousiaen till det stora nödläget av markerar 13:19, till manifestationen av manen av lawlessness av 2 Thess. 2:3 - 8, eller till den millennial regeringstiden av Rev. 20, är marginella till det huvudsakligt jagar av eschatological undervisning för NT och att höra hemma ganska till den specificerade exegesisen av de angick passagerna. Den eschatological framtidsutsikten av NTEN summeds väl upp i uttrycker: ”Kristus Jesus vårt hopp” (1 Tim. 1:1).
F F Bruce
(Elwell evangelikal ordbok)
Bibliografi
G R Beasley - Murray, Jesus och det framtida och det kommande av gud; R-H Charles, en kritisk historia av doktrinen av ett framtida liv; Nolla Cullmann, Kristus och Time; C-H Dodd, parablarna av kungariket, Apostolic predika och dess utvecklingar och det kommande av Kristus; J E Fison, det kristna hoppet; T F Glasson, understödjaadventen; J Jeremias, parablarna av Jesus; W-G Kummel, löfte och uppfyllelse; G E Ladd, närvaroen av framtiden; R Otto, kungariket av guden och sonen av manen; H Ridderbos, det kommande av kungariket; J per T Robinson, slutligen, gud. och Jesus och hans kommande; En Schweitzer, sökanden av den historiska Jesus; E F Sutcliffe, OTEN och det framtida livet; G Vos, den Pauline eschatologyen.
Detta begrepp bör kontrasteras med futuristen eller thoroughgoing eschatology, som undervisningen av Jesus om kungariket av guden beskådas i som markant påverkat av judiskt apokalyptiskt. Stunden som kontinentalt stipendium har fokuserat på sistnämnden, den Anglo-American traditionen, har ofta manat att futuristaspekterna av kungariket förminskas till en kal minimi. Några har avfärdat detta apocatyptic noterar som en kristen accretion för tidig sort, men många NT-forskare har beskådat det apokalyptiska språket som symboliskt av en djupsinnig teologisk verklighet. I stället argumenterar de, Jesus beskådade hans departement som att inviga kungariket: det är, denna eschatological verklighet realiserades inom Kristus egna departement.
C.H. Dodd identifieras ofta med realiserad eschatology på grund av hans epokgörande utmaning till de apocalytic tolkarna av Jesus. Dodds publicerades högsta bidrag i 1935 (parablarna av kungariket), som han undersökte i olika texter, som talade av kungariket som redan gåva. Detta betyder inte att Jesus som pekas bara till suveräniteten av guden i människahistoria och märks detta kungariket, men ganska att Jesus beskådade kungariket som ankomma i ett exempellöst, avgörande långt. De eschatological driver av gud hade kommit in i effektiv funktion inom hans närvarande liv och var utsläppt till och med hans död. Hence i den Luke 11:20 lärer vi att själva Jesus avslöjer detta nytt driver: ”Om den är vid fingra av guden som jag cast ut demoner, då har kungariket av guden kommit på dig.”, Luke 17:20 ff. är liknande däri Jesus verkar för att förneka observableteckenet av apokalyptiskt: ”för skåda, kungariket av guden är i mitt av dig.”, Bestämt stressade Dodd parablarna av tillväxt (weedsna bland vete, senapen kärnar ur, soweren; se esp. Matt. 13), som finner deras menande i en denna-wordly händelse av avgörande betydelse.
Att vara säker, förändrar detta den hela intrigen av futuristeschatology där kungarikerättstjänarna slutligen. ”Har eschatonen rört från framtiden till gåvan, från spheren av förväntan in i det av realiserat erfar” (parablar av kungariket, P. 50). För Dodd måste detta bli fixad pekar i tolkning, därför att det är dessa undervisningar av Jesus som är explicit och otvetydiga. ”Föreställer det departement av Jesus som ”realiserad eschatology”; som få effekt på denna värld av ”överheten av världen att komma” i en serie av skeende, aldrig tidigare skådat och unrepeatable, nu i faktiskt framsteg” (Ibid., P. 51). , då således Jesus något att säga, ”välsignade, var synar som ser vad du ser” (den Luke 10:23), honom ser till hans messianic agerar, som i dem visar i det eschatological kungariket av guden. ”Är det ej längre förestående; det är här” (Ibid., P. 49).
Det måste sägas strax att realiserad eschatology har lidit många kritik. Forskare har pekat snabbt ut, att Dodd var mindre än mässa i hans exegesis av många futuristtexter (, markera e.g. 9:1; 13:1 ff. ; 14:25). Stilla i ett mer sistnämnd svar till hans kritiker (det kommande av Kristus, 1951) som Dodd accepterade futuristordstäven men reinterpreted dem som förutsägelsear av en transcendent ålder. Normandiska Perrin för en har lyckat visat hur judendomen använde inget sådan transcendent begrepp av kungariket och den Dodd har misrepresented igen texten genom att applicera en utländsk grekisk kategori till Jesuss hebréiska undervisning.
Mest tolkare har argumenterat för en syntes av realiserade och futuristdelar i eschatology. Dodd visade övertygande att Jesuss utseendemässigt som koms med till björnen på historia en eschatological kris i gåvan; emellertid skulle vi tillfogar att historiestillbilden väntar på dess consummation i framtiden, då kungariket ska kommet i apokalyptiskt, driva.
G M Burge
(Elwell evangelikal ordbok)
Bibliografi
G.E. Ladd som är avgörande ifrågasätter om kungariket av guden; W.G. Kummel, löfte och uppfyllelse; G. Lundstrom, kungariket av guden i undervisningen av Jesus; N. Perrin, kungariket av guden i undervisningen av Jesus; R. Schnackenburg, gud härskar och kungariket.
Det förgrena sig av den systematiska teologin som handlar med doktrinerna av den sist saker (ta-eschata). Den grekiska titeln är av jämförelsevis ny inledning, men i modern användning har den i hög grad supplanted dess latinska likvärdigt De Novissimis. Dela upp av den ska teologin är den behandlade före dettaprofessoen under deras flera riktiga titlar, som det talrika dogmatiskt betvingar att höra hemma till detta, är den föreslagen i denna artikel bara att ta en sådan beskåda av helheten sätter in som ska serve att indikera förlägga av eschatology i den allmänna ramen av religionen, förklarar dess subject-matter, och skisserar av dess nöjt i de olika religionerna av mankind och illustrerar vid jämförelse överlägsenheten av kristen eschatological undervisning.
Som en förberedande åtgärdindikering av subjecten-matter kan en skillnad göras mellan eschatologyen av individen och det av racen och universum på stort. Gamlan som ställer in ut från doktrinen av personlig immortality eller åtminstone av överlevnad i något, bildar efter död, sökanden att förvissa sig om ödet eller att villkora, tillfälligt, eller evigt, av individsouls, och, hur utfärdar långt av framtiden, bero på det närvarande livet. De mer sistnämnda avtalen med händelser gillar uppståndelsen och den allmänna domen, som, enligt kristen uppenbarelse, alla ska manar deltar i, och med teckenet och järtecknen i moralen och läkarundersökningen beställa som är att komma före och medfölja de händelser. Båda aspekter -- individen och universalen -- tillhörde det adekvat begreppet av eschatology; men den är endast i kristen undervisning som båda mottar rakt och proportionell erkännande. Judisk eschatology nådde fram till endast dess avslutning i undervisningen av Kristus och apostlarna; stunder i etnisk ro för religioneschatology ovanför individen beskådar sällan, och även var därefter ofta så oklart och begränsar så lite upp med någon adekvat aning av gudomlig rättvisa och av den moraliska retribu-tionen, att den förtjänar knappt för att rangordnas som religiös undervisning.
I. PERSON SOM TILLHÖR EN ETNISK MINORITET ESCHATOLOGIES
Uncivilized samhällen
Även bland uncivilized kulturer är universalityen av religiösa troar, inklusive tro i någon sort av existens efter död, mycket allmänt vedertagen vid moderna antropologer. Några undantag, är har det riktigt, fordrats för att finnas; men på mer nära scrutiny som bevisa för denna fordrar, har brutet att besegra i så många fall att vi är befogade i att anta mot något undantag. Bland det uncivilized varierar sanningen och renheten av eschatological troar, som regel, med renheten av idén av guden och av de moraliska normana som segrar. Några vildar verkar för att begränsa existens efter död till godan (med utplåningen för det ont), som Nicaraguasen eller till manar av frodigt, som Tongasen; fördriva greenlandersna, New Guinea neger, och andra verkar för att rymma möjligheten av en understödjadöd, i den annan världen eller på långt till den. Den nästa världen sig själv lokaliseras olikt -- på jorden i skiesna i sunen eller moonen -- men mest gemensam under jorden; fördriva livet ledde tänkas ut där endera som en tråkig och skuggig och mer eller mindre impotent existens, eller som en idealized aktivfortsättning i ett högre eller bilda av jakterna och nöjena av jordiskt liv. I mest vilda religioner finns det någon very kick eller bestämd doktrin av moralisk vedergällning efter död; men den är endast i fallet av några av de mest degraderade kulturerna, vars villkorar är admittedly resultatet av försämring, att aningen av vedergällning fordras alldeles för att önska. Den ibland bara läkarundersökningprowessen, som glans eller expertis i jakten eller kriger, tar in förlägga av ett strängt etiskt standart; men å ena sidan, innehåller några vilda religioner oväntat klara och högstämda idéer av många primära moraliska arbetsuppgiftar.
Civiliserade kulturer
Kommande till de högre eller civiliserade samhällena, kasta en blick vi kort på eschatologyen av babylonianen och assyriern, egyptier, indier, perser och grekiska religioner. Confucianism kan knappt sägas för att ha en eschatology, undantar den mycket obestämda tron som är involverad i dyrkanen av förfäder, vars lycka rymdes för att bero på uppförandet av deras bosatt ättlingar. Islamisk eschatology innehåller ingenting som är särskiljande, undantar glorificationen av barbarisk sensuality.
(a) Babylonian och assyrier
I forntida Babylonian religion (med vilket assyriern är väsentligen identisk), nådde fram till eschatologyen aldrig, i den historiska perioden, någon kickgrad av utveckling. Vedergällning begränsas nästan, om inte ganska, helt till det närvarande livet, förtjänst som belönas av den gudomliga bestowalen av styrka, välstånd, långt liv, talrika avkommor, och The Like och wickedness som bestraffas av motsatt temporal calamities. Yet existensen av tros hereafter in. En sort av denmateriella spöken, eller skuggar, eller dubbelt (ekimmuen), fortlever döden av förkroppsliga, och, när förkroppsliga begravas (eller, mindre gemensamt, kremerat) stiger ned spöken till underworlden för att sammanfoga företaget av det bortgånget. I ”lägga av Ishtar” denna underworld, som hon steg ned till i sökande av henne avled vännen, och av ”bevattnar av liv”, beskrivas i dystert färgar; och samma är riktigt av de andra beskrivningarna som vi äger. Det är ”gropen”, ”landet av ingen retur”, ”huset av mörker”, ”förlägga var damma av är deras bröd, och deras mat är mud”; och den infesteds med demoner, som, åtminstone i Ishtars fall, bemyndigas för att tillfoga olika chastisements för syndar hängivet i övrevärlden.
Fast Ishtars fall rymms av något för att vara typisk härvidlag, finns det annars någon klar indikering av en doktrin av moraliska straff för det ont och inget löfte av belöningar för godan. Godan och dåligan är involverade i ett dystert öde för allmänning. Läget av regionen av deadna är en betvinga av tvist bland Assyriologists, fördriver förslag av ett ljusare hopp i form av en uppståndelse (eller snarlikt av en retur till jord) från deadna, som skulle några innebär från tron i ”bevattnar av liv”, och från hänvisar till till Marduk eller Merodach, som ”en vem kommer med deadna till liv”, är en extremt tvivelaktigtt conjecture. Över huvud taget finns det ingenting som är hoppfullt eller tillfredsställer i eschatologyen av denna forntida religion.
(b) Egyptier
Å ena sidan i den egyptiska religionen, som för forntid konkurrerar med babylonianen, möter vi a högt - framkallad och jämförelsevis höjd eschatology. Lämna åt sidan sådan svårt ifrågasätter som släktingprioriteten och påverkan av olikt, och även kämpa, beståndsdelar i den egyptiska religionen, ska den suffice för gåvan ämnar för att se till vad är mest framstående i egyptisk eschatology som tas på dess högst och bäst. I första förlägga, då liv i dess fullständighet, unending liv med 0siris, är sun-guden, som reser dagligen till och med underworlden, även ID med guden, med rakt till vara som kallas av hans känt, vad den fromma egyptier såg framåtriktat till som det ultimat målet efter död. Det bortgånget kallas habitually ”bo”; kistan är ”bröstkorgen av uppehället” och tomben ”lorden av liv”. Det är inte bara den okroppsliga anden, soulen, som vi förstår den, som fortsätter för att bo, bara soulen med bestämda kroppsliga organ och fungerar anpassat till villkorar av det nya livet. I den utarbetada antropologin, som underligger egyptisk eschatology, och som vi finner den hårt för att förstå, är flera konstituent av människapersonen distingerade, det viktigast av vilket är kaen, en sort av halv-materiell dubblett; och till det befogat vem passerar domen, efter död bruket av dessa flera konstituent som avskiljs av död har återställts. Denna dom, som varje genomgår, beskrivas in specificerar i kapitel 125 av boka av deadna. Undersökningen täcker en stor variation av personliga, sociala och religiösa arbetsuppgiftar och efterlevnadar; avliden måste vara kompetent att förneka hans skuld i hänseende till forty-two stora kategorier av syndar, och hans hjärta (symbolet av samvete och moral) måste stå testa av vägning i balansera mot avbilda av Maat, gudinna av sanning eller rättvisa. Men det nya livet som börjar, efter en gynnsam dom inte har varit först någon som är bättre eller som är mer andlig än liv på jord. Det befogat är stilla en wayfarer med en lång och svår resa som ska utföras, för han ner salighet, och säkerhet i det fertilt sätter in av Aalu. På denna resa är han utsatt till en variation av katastrofer, för undvikandet av som han beror på bruket av hans revivified överhet, och på kunskapen han har nått i liv av riktningarna och de magical berlocken som antecknas i boka av deadna, och också, och kanske allra, på bistår förutsatt att, genom att fortleva vänner på jord. Det är dem som säkrar bevarandet av hans lik, som han kan gå tillbaka, och att använda det, som ger en indestructible tomb som ett hem eller beskyddar för hans Ka, som levererar mat och drinken för hans sustenance, erbjuder upp böner, och offer för hans gynnar och bistår hans minne, vid inscribing på väggarna av tomben eller handstil på rullar av papyrusen som är bifogade i wrappingsna av mamman, kapitel från boka av deadna. Det, verkar som om inte sannerligen deadna var någonsin förment att ne ett statligt i vilket de var vilden av dessa jordiskt bistår. På några klassa dem var alltid ansett fritt att återbesöka den jordiska tomben, och i danande djur-formar resan det välsignat fram och tillbaka som hade driva av omformning på ska in i olikt. Det var denna tro som, på degenererad individ arrangera på vilket han mötte den, Herodotus missförstod för doktrinen av transmigrationen av souls. _ den böra vara tillfoga att ID av det välsignad med Osiris (”Osiris n. n.” vara en ett vanlig bilda av inskrift) göra inte, åtminstone i det tidig och higher arrangera av den egyptisk religion, antyda pantheistic absorbering i gud eller förlust av individpersonlighet. Angående ödet av de, som missar i domen efter död eller dukar under i understödjaskyddstillsynen, är egyptisk eschatology mindre bestämd i dess undervisning. ”Understödja död”, och andra uttryck som appliceras till dem styrkan, verkar för att föreslå annihilation; men den är tillräckligt fri från bevisa i sin helhet som fortbestånd i en villkora av mörker och misär troddes för att vara deras portionr. Och som det fanns grader i lyckan av det välsignat, så också i bestraffningen av det borttappadt (boka av deadna, tr. Baxa London, 1901).
(c) Indier
I det Vedic bildar det tidigaste historiskt av den indiska religionen, är eschatological tro enklare och mer ren, än i Brahministicen och Buddhistic bildar, att efterföljande det. Individimmortality undervisas klart. Det finns ett kungarike av deadna under härska av Yama, med distinkt sfärer för godan och det ont. Godan bor i en sfär av ljust och aktie i festmåltiderna av gudarna; det ont landsförvisas till en förlägga av ”nethermost mörker”. Redan emellertid, i den mer sistnämnda Vedasen, var dessa troar och framkallade uttryck, vedergällning börjar att härskas mer av ceremoniella efterlevnadar än vid strängt, testar moralen. Å ena sidan finns det någon trace som yet av den dystra doktrinen av transmigration, men kritiker profess att upptäcka bakterierna av mer sistnämnd pantheism.
I Brahminism når blir göras vedergällning i prominens och stränghet, men hopplöst involverad i transmigration och mer och mer anhörig endera på sacrificial efterlevnadar eller på theosophical kunskap. , efter Though död där har varit talrika himmlar och helveten för belöningen och bestraffningen av varje grad av merit och svagheten, är dessa inte finalen påstår, men endast så många förspel för att främja högre pånyttfödelser in eller bildar lower. Pantheistic absorbering i Brahma, världssoulen och endast verklighet, med den följande utplåningen av individpersonligheter - denna är den enda finallösningen av problemet av existens, den enda räddningen till som manen kan ultimately se framåtriktat. Men det är en räddning som endast några kan hoppas för att ne efter det närvarande livet, fåtalet, som har fått en göra perfektkunskap av Brahma. Ien stora partier av manar, som inte kan löneförhöjningen till denna philosophic vishet för kicken, kan lyckas, med hjälp av sacrificial efterlevnadar, i att nå en tillfällig himmel, men, dem är destinerad att främja födelser och dödar.
Buddistiska den mer ytterligare eschatologystillbilden framkallar och ändrar den filosofiska sidan av den Brahministic doktrinen av räddning och kulminerar i vad är, strängt att tala, negationen av eschatology och allra teologin -- en religion utan en gud och en upphöjd moral kodifierar utan hopp av belöning eller skräck av bestraffningen hereafter. Existens sig själv eller åtminstone individexistens, är den primära ondskan; och begäret för existens, med många bildar av lust som den avlar, är källan allra misären som liv är inextricably involverat i. Räddning eller det statligt av Nirvana, ska nås fram till av den fullkomliga utplåningen av varje sort av lust, och denna är möjligheten vid kunskap -- inte kunskapen av guden eller soulen, som i Brahminism, men den renodlat filosofiska kunskapen av den verkliga sanningen av saker. För alla som inte ner detta statligt av den philosophic insikten, eller som missar för att bo upp till dess krav -- alltså för den vast ien stora partier av mankind -- det finns ingenting i utsikträddning som ett dystert cyklar av dödar och pånyttfödelser med intercalated himmlar och helveten; och i buddism tar denna doktrin på en stillbild mer fruktan och obevekligt tecken än pre-Buddhistic Brahminism. (Se BUDDISM),
(D) Perser
I den forntida persiska religionen (Zoroastrianism, Mazdaism, Parseeism) möter vi vad är kanske, i dess bättre beståndsdelar, den högsta typen av etnisk eschatology. Men, som vi vet det i den Parsee litteraturen, innehåller det beståndsdelar som lånades antagligen från andra religioner; och som någon av denna litteratur bestämt är posta-Kristen, möjligheten av judiskt, och även är kristna idéer som har påverkat de mer sistnämnda eschatological utvecklingarna, inte att vara borttappad sikt av. Radikalen hoppar av av den persiska religionen var dess dualistiska befruktning av guden. Läkarundersökning- och moralvärlden är theatren av en evig konflikt mellan Ahura Mazda (Ormuzd), godan, och Angra-Mainyu (Ahriman), ondskan, principen, co-creators av universum och av manen. Yet den onda principen är inte evig före dettaparte postar; han ska besegras och utrotas slutligen. En rena monotheistic Providence lovar stundom för att byta ut dualism, men lyckas aldrig ganska -- det senaste försöket i denna riktning som är tron i Zvran Akarana eller gränslösa Time som den suveräna guden ovanför både Ahriman och Ormuzd. Moral har dess sanktion inte bara i framtida vedergällning, men i den närvarande försäkringen att varje goda och from gärning är en seger för orsaka av Ahura Mazda; men appellen till individen som är aktivet i denna, orsakar, fast kraftigt och bestämt nog, är aldrig ganska fritt från ritual, och ceremonieln villkorar, och som tid går på, blir mer och mer försvårat av dessa efterlevnadar, speciellt av lagarna av renhet. Bestämda beståndsdelar är helgedomen (avfyra, jorda en kontakt, bevattna), bestämda andra som är unholy eller som är okyska (dead förkroppsligar, andedräkten, och all, som lämnar förkroppsliga, Etc.); och att befläcka sig oneself eller de heliga beståndsdelarna vid kontakten med det okyskt är en av de mest deadliest syndar. Därför kunde var lik inte begravas eller kremeras och därmed utsatta på plattformar som restes upp för ämna, så att fåglar av rovstyrkan slukar dem. När soulen lämnar förkroppsliga, måste den att korsa överbrygga av Chinvat (eller Kinvad), överbrygga av ihopsamlaren eller revisorn. För tre bra och onda andar för dagar strida för besittningen av soulen, som räkenskapen tas efter, och de rättvisa manarna jublas av apparitionen, i form av en mässajungfru, av hans bra gärningar, uttrycker, och tankar, och passerar över säkert till ett paradis av salighet, fördriver den onda manen konfronteras av en otäck apparition av hans illdåd och släpas besegrar till helvetet. Om domen är friläget, reserveras soulen i ett mellanliggande statligt (så åtminstone i Pahlavien bokar), brukar beslutet på den sist dagen. Den framkallade befruktningen av de sist dagarna, som den visas i den mer sistnämnda litteraturen, har bestämda anmärkningsvärda frändskap med judiska Messianic och millennial förväntningar. En tid, som Ahriman ska affärsvinst herravälden ska följas under förbi två millennial perioder, i varje av som en stor profet ska, verkar att förebåda det kommande av Soshyant (eller Sosioch), besegraren och domaren som ska lönelyft deadna till liv. Den ska uppståndelsen upptar fifty-seven år och ska följs av den allmänna bedömningen, avskiljandet av godan från det ont, och bortgången av båda till och med ett purgatorial avfyrar stillar för det rättvist, ruskigt för sinners, men att leda till återställandet allra. Därefter ska följ finalstriden mellan godan och de onda andarna, som den ska sistnämnden förgås i, alla undantar Ahriman och ormen Azhi, vars förstörelse reserveras till Ahura Mazda och Scraosha, präst-guden. Och sist helvete sig själv ska allra renas, och jorden som förnyas, genom att rena, avfyrar.
(e) Grek
Grekisk eschatology som reflekterad i de Homeric poemsna återstår på en låg nivå. Den är endast mycket oklart retributive och är alldeles dyster i dess framtidsutsikt. Liv på jord, för alla dess ofullkomlighet, är den högsta godan för manar och död det värst av ondska. Yet död är inte utplåningen. Psyket fortlever - inte den renodlat andliga soulen av mer sistnämnd grek- och kristentanke, men en förtunnad halv-materiell spöke, eller skuggar eller avbildar, av den jordiska manen; och livet av detta skuggar i underworlden är en tråkig, utarmad, nästan functionless existens. Nor finns det någon skillnad av öden endera vid långt av lyckan eller av misär i Hades. Det juridiska kontoret av Minos är illusory och har ingenting att göra med jordiskt uppförande; och det finns endast en allusion till raserina som är suggestiva av deras aktivitet bland deadna (Iliad XIX, 258-60). Tartarus det lägre helvetet, reserveras för några speciala rebeller mot gudarna, och det Elysian sätter in för några speciala gunstlingar som väljs av gudomlig caprice.
I röra mer sistnämnd grekisk tanke är det framtida livet där den noterbara framflyttningsdet okända det Homeric statligt, men det är tvivelaktigtt huruvida den genomsnittliga populära tron nedde någonsin ett mycket högre jämnar. Bland tidig sortfilosofer bidrar Anaxagoras till aningen av en renodlat andlig soul; men ett religiöst bidrag göras direktare av de Eleusinian och Orphic gåtorna, till påverkan av som, i att ljusna och att moralisera hoppet av ett framtida liv, vi har det samtidiga vittnet av filosofer, poets och historiker. I de Eleusinian gåtorna där verkar för att ha varit ingen bestämd dogmatisk undervisning - bara löftet eller försäkringen för det initierat av fullständigheten av liv hereafter. Med Orphicen å ena sidan, är den gudomliga beskärningen och den pre- existensen av soulen, som förkroppsliga är för, bara ett tillfälligt fängelse och doktrinen av en retributive transmigration mer eller mindre nära tillhörande. Det är hårt att se hur långt allmänningtron av folket påverkades av dessa gåtor, men i poetisk och filosofisk litteratur är deras påverkan omisskännlig. Detta ses speciellt i Pindar bland poetsna och i Plato bland filosoferna. Pindar har ett bestämt löfte av ett framtida liv av salighet för godan eller det initierat, och inte bara för några, men för alla. Även för det ont vem stiger ned till Hades, finns det hopp; ha renat deras wickedness erhåller de pånyttfödelse på jord, och, om, under tre på varandra följande existenser, de bevisar sig som är värdiga av boonen, ska de når fram till slutligen till lyckan i islesna av det Blest. Fast Platos undervisning vitiateds av doktrinen av pre-existence, metempsychosis och andra allvarliga fel föreställer den den högsta prestationen av pagan philosophic spekulation på betvinga av det framtida livet. Den gudomliga värdigheten, andligheten och den nödvändiga immortalityen av soulen som den är etablerad, utfärdar av framtiden för varje soul göras klart anhörigen på dess moraliska uppförande i det närvarande livet i förkroppsliga. Det finns en gudomlig dom efter död, en himmel, ett helvete, och ett mellanliggande påstår för penance och purification; och belöningar och bestraffningar avläggas examen enligt meriterna och svagheterna av varje. Det incurably ont fördömas till den eviga bestraffningen i Tartarus; det mindre ont eller det likgiltigt går också till Tartarus eller till Acherusian laken, men endast för en tid; de som är ansedda för godhet, går till ett lyckligt hem, högsta belöningen allra som den är för de som har renat sig av filosofi.
Från det foregoing skissa oss är kompetent att bedöma båda av meriterna och hoppar av av etniska system av eschatology. Deras meriter förhöjs kanske, när de framläggas, som över, i isolering från de andra särdragen av religionerna som de hörde hemma till. Yet deras hoppar av är tydligt nog; och även de av dem, som var bäst, och mest lova vände ut, historically, att vara fel. De dyrbara beståndsdelarna av eschatological sanning som innehölls i denegyptiska religionen, var tillhörande med fel och superstition och var oförmögna till räddningen religionen från att sjunka till det statligt av fullkomlig försämring som det finnas i på att närma sig av den kristna eraen. På motsvarande sätt de stilla rikare och mer djupsinniga eschatologiesna av den persiska religionen, vitiated av dualism och andra fördärvpåverkan som missades för att realisera löftet innehöll fortlevt har det och endast som en fördärva i modern Parseeism. Platos missade spekulativa undervisning till påverkan i någon noterbar grad den populära religionen av den Greco-Roman världen; den missade för att konvertera även det filosofiska fåtalet; och i räcker av de, som profes att adoptera den, Platonism som är uncorrected vid Kristendomen, körde för att kärna ur i Pantheism, och annat bildar av fel.
II. OLD--TESTAMENTESCHATOLOGY
Utan att gå in i specificerar endera vid långt av utläggning, eller av kritik, ska den är tillräcklig att peka ut hur gammal testamenteschatology jämför med etniska system, och hur, notwithstanding dess brister pekar in av clearness och fulltalighet, det inte var en unworthy förberedelse för fullständigheten av den kristna uppenbarelsen.
(1) Gammal testamenteschatology, även i dess tidigast och mest imperfekt bildar, aktier i särarten som hör hemma till den gammala testamentreligionen allmänt. I första förlägga, som en negationskillnad, oss noterar den hela frånvaroen av bestämda felaktiga idéer och tendenser som har ett stort att förlägga i etniska religioner. Det finns inte någon pantheism eller dualism ingen doktrin av pre-existence (vishet8:17 - 20 antyder inte nödvändigtvis denna doktrin, som har ibland stridits) eller av metempsychosis; nor finns övar det någon trace, som styrkan har förväntats, av egyptiska idéer eller. I det nästa förlägga, på realitetsidan, de gammala etniska religionerna för testamentstativ frånsett i dess doktrin av guden och av manen i förhållande till gud. Dess doktrin av guden är ren och kompromisslös monotheism; universum härskas av visheten, rättvisan och omnipotencen av den, riktig gud. Och manen skapas av Gud i hans eget avbildar och likheten, och destinerat till förbindelse av kamratskap och gemenskapen med honom. Här har vi avslöjt i klart, och bestämt benämner de grundläggande doktrinerna som är på rota av eschatological sanning, och som, när de hade tagit hållen av livet av folk, var destinerade, även utan nya tillägg till uppenbarelsen, att skydda renheten av en otillräcklig eschatology och att leda i tid till rikare och högre utvecklingar. Sådan tillägg och utvecklingar uppstår i gammal testamentundervisning; men, innan det märker dem, är den väl till appelluppmärksamhet till tvåna som chefen hoppar av eller begränsningar, som fäster till den tidigare eschatologyen och fortsätter, vid deras ståndaktighet i populär tro, för att hinder mer eller mindre den korrekta överenskommelsen och godtagandet av det judiska folket i sin helhet av de högsta eschatological utterancesna av deras egna inspirerade lärare.
(2) Första av dessa hoppar av är tystnaden av det tidigare, och av något av det mer sistnämnd bokar på betvinga av moralisk vedergällning efter död, eller åtminstone bokar ytterlighetvagheten av sådan passager i dessa som styrka förstås för att se till denna betvingar. Död är inte utplåningen; men Sheol, underworlden av deadna, i hebréisk tanke för tidig sort är inte mycket olik från den Babylonian Araluen, eller den Homeric Hadesen, undantar att Jahve är guden även där. Det är en dyster boning som allt, som värderas hög i liv, inklusive vänligt samlag med guden, kommer i till en avsluta utan något bestämt löfte av förnyandet. Skammen som åsamka sig i liv eller i död, clings till en man i Sheol, gillar hedern som han kan ha segrat vid ett dygdigt liv på jord; men villkorar annars i Sheol föreställs inte, som retributive, undanta i det oklarast långt. Inte att en mer bestämd vedergällning eller hoppet av förnyandet till ett liv av saligheten är formellt förnekade och uteslutna; den missar enkelt för att finna utterance i tidigare gammala testamentrekord. Religionen är pre-eminently en angelägenhet av detta liv, och vedergällning fungerar ut här på jord. Denna idé, som till oss verkar så konstig, måste, ganska att uppskattas, att tas i samverkan med medborgare, som motsatt till individViewpointet [se att under (3) av detta dela upp]; och avdrag måste också göras för dess pedagogic värderar för folk något liknande tidig sorthebréerna. Den själva Kristus förklarar varför Moses till5At skilsmässa (”resonera by av hårdheten av din hjärta”, den Matthew 19:8); uppenbarelsen och lagstiftning måste att blandas till kapaciteten av ett singularly praktiskt och unimaginative folk, som bekräftades effektivare i dyrkanen och servar av gud vid en livlig avkänning av hans retributive providence här på jord, än de skulle har varit, bara en högre och mer full doktrin av framtida immortality med dess uppskjutande av moraliska belöningar. Nor måste vi överdriva bristen av denna tidig sort pekar av beskådar. Den gav en djup klosterbroder värderar och signifikans till varje händelse av det närvarande livet och lyftt moral ovanför den smala utilitaristiska ståndpunkten. Inte worldly välstånd som sådan var ideal av den fromma israeliten, men välstånd som skänktes av Gud som den artiga belöningen av troheten, i att hålla hans Commandments. Yet när allt har sagts, måste bristen av denna tro för tillfredsställelsen av individambitioner medges; och denna brist var destinerad att bevisa sig att mer snart eller mer sistnämnd erfara in. Även kunde ersättningen av medborgare för individståndpunkten inte indefinitely hinder detta resultat.
(3) Tendensen att sjunka individen i nationen och till fest sistnämnden som den religiösa enheten var ett av de mest markerade kännetecknen av hebréisk tro. Och detta hjälpte mycket att stötta, och att förlänga den annan begränsningen märkte precis, som vedergällning söktes efter enligt i detta liv. Uppsköt och svek personliga hopp kunde solaceds av tanken av deras närvarande eller framtida genomförande i nationen. Det var när endast medborgarecalamitiesna som kulminerar i exilen, hade splittrat för tid folkets hopp av ett härligt theocratic kungarike att eschatologyen av individen blev framstående; och med återställandet fanns det en tendens att återvända till medborgare pekar av beskådar. Det är riktigt av 0.Ten i sin helhet att eschatologyen av folket överskuggar det av individen, fast det är riktigt samtidigt att, i och till och med gamlan, sistnämnden flyttar fram till en klar och bestämd försäkring av en personlig uppståndelse från deadna, åtminstone för barnen av Israel som ska dela, om funnit värdigt, i härligheterna av den Messianic åldern.
Det är det okända räckvidden av denna artikel till försök att spåra tillväxten, eller att beskriva flera arrangerar gradvis av denna medborgareeschatology, som centrerar i hoppet av etableringen av ett theocratic och Messianic kungarike på jord (se MESSIAS). However spiritually denna idé kan finnas, uttryckte i gammala testamentprophecies, som vi läser dem nu i det ljust av deras progressiva uppfyllelse i den nya testamentskipandet, det judiska folket clung i sin helhet till ett materiellt, och den politiska tolkningen av kungariket som kopplar ihop deras egna dominans som folk med triumfen av guden och den världsomspännande etableringen av hans, härskar. Det finns mycket, sannerligen, att redogöra för detta i grumligheten av propheciesna sig själv. Messiasen som en distinkt person nämns inte alltid i anslutning med invigningen av kungariket, som lämnar rum för förväntan av ett theophany av Jahve i teckenet av domaren och linjalen. Men även om personen och förlägger av Messiasen foreshadoweds distinctly, fusionen tillsammans i prophecy av vad vi har lärt som ska skiljas som hans första och hans understöder kommande ansar för att ge sig till helheten föreställer av det Messianic kungariket ett eschatological tecken som hör hemma i verkligheten endast till dess slutskede. Det är thus uppståndelsen av deadna i Isaias, xxvi, 19, och Daniel, xii, 2, introduceras; och många av beskrivningarna som förutsäger ”dagen av lorden”, domen på judar och Gentiles, renoveringen av jorden och andra fenomen, som visar däri dagstunder som är tillämpbara i en inskränkt avkänning till samtidaa händelser och till invigningen av den kristna eraen, mycket förstås lämpligare av avsluta av världen. Den är inte, därför och att förvåna, att de religiösa hoppen av den judiska nationen bör ha att vara kommet så huvudsakligen eschatological, och, att den populära fantasin som foreshortening perspektiv av den gudomliga uppenbarelsen, bör ha lärt som ska sökas efter, etableringen på jord av det härliga kungariket av guden, som kristen försäkras, ska realiseras endast i himmel på slutet av den närvarande skipandet.
(4) Passera från dessa allmänna observationer, som verkar nödvändiga för den riktiga överenskommelsen av gammal testamenteschatology, hänvisar till en resumé ska göras till passagerna som ställer ut tillväxten av en högre och mer full doktrin av immortality. Erkännanden av individen som motsatt till bara företags ansvar och vedergällning kan räknas, åtminstone avlägset, som en affärsvinst till eschatology, även om vedergällning begränsas huvudsakligen till detta liv; och denna princip känns igen upprepade gånger i det tidigast bokar. (Se uppkomst18:25; Utflyttning32:33; Numrerar 16:22; Deuteronomy 7:10; 24:16; 2 konung24:17; 2 konung14:6; Sq Isaiah 3:10. ; 33:15sqq. ; Sq Jeremiah 12:1. ; 17:5 - 10; sq 32:18. ; Ezekiel 14:12 - 20; 18:4 sqq 18. ; Psalms passim; Sq Proverbs2:21. ; 10:2; 11:19 31; etc.) som det känns igen också i benämner mycket, av problemet som handlas med i boka av jobbet.
Men kommande till högre saker, finner vi i psalmsna och i jobb det klara uttryckt av ett hopp eller försäkring för det rättvist av ett liv av saligheten efter död. Uttryckas här, under gudomlig inspiration, det innate begäret av den rättfärdiga soulen för evig gemenskap med guden, protesten av en stark och livlig tro mot den populära befruktningen av Sheol. Utelämna tvivelaktigtt passager, är den nog som ser till Psalms xv (A.V. xvi), xvi (A.V. xvii), xlviiien (A.V.-xlix) och lxxiien (A.V.-lxxiii). Av dessa är det inte omöjligt att förklara de första tvåna som böner för befrielse från någon förestående fara av död, utan försäkringen som de som är uttryckliga, är för evig sanning och universalen som medger denna tolkning som det naturligast. Och denna försäkring blir stilla mer bestämd i de andra två psalmsna, resonerar by av kontrasten, som död påstås för att introducera mellan ödena av det rättvist, och det impious. Den samma tron dyker upp i boka av jobbet, först som ett hopp som uttrycks något questionably och därefter som en försäkrad övertygelse. Misströsta av rättfärdigande i detta liv och tredskas mot tanken, att righteousness, bör, återstå slutligen unrewarded, lidande personsökandentröstn i hoppet av en förnyande av gud kamratskapdet okända graven: ”Är minns nollan, som den mest wouldest thouen döljer mig i Sheol, som den mest wouldest uppehället för thouen mig hemligheten, till thy vrede förgången, som den mest wouldest thouen bestämmer mig en fastställd tid, och mig. Om en manmatris, honom, bor igen? Alla dagar av mitt krig skulle I-väntan, brukar min frigörare bör komma” (sq xiv, 13.). I xvii 18 - xvii, 9, uttryckt av detta hopp är mer evig sanning; och i xix, 23-27, tar den bilda av en bestämd säkerhet som han ska ser guden, hans Redeemer: ”Bara jag vet att min Redeemerliveth och att han står upp på jumbon på jorden [dammar av]; och efter detta mitt har flåt har förstörts, yet från [al. without] min kött jag ser guden, som jag ser för jag själv och, mitt synar skådar, och inte another” (25 - 27). I hans uppstiget förkroppsliga honom ska ser guden, enligt den Vulgate (LXX) läsningen: ”och i den sist dagen jag löneförhöjningen ut ur jorden. Och jag bekläs igen med min expertis, och i min kött ser jag min gud” (25 - 26).
Doktrinen av uppståndelsen finner bestämt uttryck i profeterna; och i den Isaiah 26:19: ”bor thy dead, min dead förkroppsligar löneförhöjningen igen. Vakna och sjunga, ye som bor i damma av” Etc.; och Daniel 12:2: ”och många av de som den sömn i damma av av jorden vaknar: några unto evigt liv och andra till evig skam och förakt” Etc., är det klart en personlig uppståndelse som undervisas -- i Isaias en uppståndelse av rättfärdiga Israelites; i Daniel av både det rättfärdigt och det ont. Domen, som i Daniel förbinds med uppståndelsen, är också personlig; och samma är riktigt av domen av uppehället (judar och Gentiles) som i olikt bildar propheciesna förbinder med ”dagen av lorden”. Några av psalmsna (48 e.g.) verkar för att antyda en dom av individer, goda och dåliga, efter död; och säkerheten av en framtida dom av ”varje arbete, huruvida är den bra, eller ond”, är finallösningen av de moraliska enigmasna av jordiskt liv som erbjuds av Ecclesiastes (xii, 13-14; cf. iii, 17). Kommande till det mer sistnämnd (deuterocanonical) bokar av 0en. T. som vi har klart att bevisa i II Mach. av judisk tro inte endast i uppståndelsen av förkroppsliga (vii, 9-14), men i effektiviteten av böner och offer för deadna som har dött i fromhet (xi, sqq 43.). Och i understödja och de första århundradena B.C., i den judiska apocryphal litteraturen, visas nya eschatological utvecklingar, huvudsakligen i riktningen av en mer bestämd doktrin av vedergällning efter död. Uttrycka Sheol är stilla som förstås mest gemensam av den allmänna boningen av det bortgånget vänta på uppståndelsen, denna boning som har olika uppdelningar för belöningen av det rättfärdigt och bestraffningen av det ont; i hänvisa till till sistnämnden, Sheol är ibland enkelt motsvarigheten till helvetet. Gehenna är det känt som appliceras vanligt till finalen, förlägger av bestraffningen av det ont efter den sist domen eller även omgående efter död; stundparadiset är ofta van vid designerar den mellanliggande boningen av soulsna av det rättvist och himmlen deras hem av finalsaligheten. Kristus bruk av dessa benämner visar att judarna av hans dag var tillräckligt förtrogen med deras nya testamentbetydelser.
III. KATOLSK ESCHATOLOGY
I denna artikel finns det någon kritisk diskussion av ny testamenteschatology nor något försök för att spåra de historiska utvecklingarna av katolsk undervisning från Scriptural och traditionella data; endast ges en kort conspectus av det framkallade katolska systemet. För kritiskt och historiskt specificerar, och för vederläggningen av att motsätta beskådar avläsaren ses till de speciala artiklarna som handlar med de olika doktrinerna. Det eschatological summariskt, som talar av ”den fyra sist saker” (död, domen, himmel och helvete) är populärt snarlikt än vetenskapligt. För systematisk behandling är den bäst att skilja mellan individ (A) och (B) universell och kosmisk eschatology, inklusive under (A):
död; den särskilda domen; himmel eller evig lycka; skärseld eller de mellanliggande påstår; helvete eller evig bestraffning;
och under (B):
att närma sig av avsluta av världen; uppståndelsen av förkroppsliga; den allmänna domen; och saker för finalconsummation allra.
Överlägsenheten av katolsk eschatology består i faktumet som, utan professing att svara varje, ifrågasätta, att overksam kuriositet kan föreslå, det ger ett klart, jämnt satisfying meddelande allra, som behöver i dagsläget att vara bekant, eller kan profitably förstås, angående det evigt utfärdar av liv och död för varje av oss personligen och finalconsummationen av kosmoset som vi är en del av.
(A) IndividEschatology
Död
Död, som består i avskiljandet av soul och förkroppsligar, framläggas under många aspekter i katolsk undervisning, men huvudsakligen
som äga rum faktiskt och historically, i gåvan beställa av övernaturliga Providence, följden, och straff av Adams syndar (uppkomst2:17; Romans5:12, Etc.);
som vara avsluta av man period av skyddstillsynen, händelsen som avgör hans eviga öde (2 Corinthians5:10; John 9:4; Luke 12:40; 16:19sqq. ; etc.), fast den inte uteslutar ett mellanliggande, påstår av purification för imperfektet som dör i gud nåd; och
som vara universellt, though om dess evig sanninguniversality (för de som bor på avsluta av världen) finns det något rum för tvivel på grund av I Thess., iv, sqq 14. ; Mig Cor., xv, 51; II Tim., iv, 1.
Särskild dom
Att en särskild dom av varje soul äger rum på död, antyds i många passager av den nya testamentet (Luke 16:22sqq. ; 23:43; Agerar 1:25; etc.), och i undervisningen av rådet av Florence (Denzinger, enchiridionen, No. 588) angående det fartfyllda tillträdeet av varje soul in i himmel, skärseld eller helvete.
Himmel
Himmel är boningen av det välsignat, var (efter uppståndelsen med glorifierat förkroppsligar) de tycker om, i företaget av Kristus och änglarna, den omgående visionen av guden vänder mot - - vänder mot, supernaturally höjas av det ljust av härlighet för att vara kapabla av en sådan vision. Det finns oändliga grader av härlighet som motsvarar till grader av merit, men alla är unspeakably lyckliga i den eviga besittningen av guden. Endast kan det perfekt rent och helgedomen skriva in himmel; men för de, som har nått fram till, att statliga, endera på död, eller efter en jaga av purification i skärseld, tillträde in i himmel inte uppskjutas, som ibland har felaktigt rymts, kassalåda efter den allmänna domen.
Skärseld
Skärseld är det mellanliggande påstår av okänd varaktighet som de, som dör imperfekt, men inte i unrepented dödlig syndar, i, genomgår en jaga av straff- purification, för att kvalificera sig för erkännande in i himmel. De delar i nattvardsgången av saints och gynnas av våra böner och bra arbeten (se DEAD, BÖNER FÖR). Förnekandet av skärseld av världsförbättrarna introducerade ett dystert förbigår i deras eschatology och, efter sättet av ytterligheter, har ledde till ytterlighetreaktioner.
Helvete
Helvete i katolsk undervisning, designerar förlägga eller påstår av manar (och änglar) som, på grund av synda, är den uteslutna för evigt från den Beatific visionen. I denna breda avkänning applicerar det till det statligt av de som dör med endast arvsynd på deras souls (råd av Florence, Denzinger, No. 588), även om detta inte är ett statligt av misär eller av den subjektiva bestraffningen av någon sort, men antyder bara den sakliga umbärandet av övernaturlig salighet, som är kompatibelt med en villkora av görar perfekt naturlig lycka. Men i den mer smala avkänningen, som det känt används i vanligt, är helvete det statligt av de som bestraffas evigt för unrepented personlig dödlig syndar. Det okända som intygar existensen av ett sådan statligt, med varierande grader av bestraffningen som motsvarar till grader av skuld och dess eviga eller unending varaktighet, den katolska doktrinen, går inte. Det är en ruskig och mystisk sanning, men det klart och undervisas eftertryckligt av Kristus och apostlarna. Rationalists kan förneka evigheten av helvete trots myndigheten av Kristus, och professing av kristen, som är ovilliga att medge den, kan försök att förklara away Kristus uttrycker; men det återstår som den Divinely avslöjda lösningen av problemet av den moraliska ondskan. (Se HELVETE.), Rivaliserande lösningar har sökts för i något bildar av teorin av återställande eller, mindre gemensamt, i teorin av annihilation eller villkorlig immortality. Restitutionisten beskådar, som i dess Origenist bildar fördömdes på rådet av Constantinople i 543, och mer sistnämnd på den femte generalen Råd (se APOCATASTASIS), är den huvudsakliga dogmet av modern Universalism och gynnas mer eller mindre av frisinnade protestanter och Anglicans. Baserat på en överdriven optimism, som gåva erfar för erbjudanden ingen garanti, beskådar detta antar denerövra effektiviteten av departement av nåd i ett liv av skyddstillsynen efter död och ser framåtriktat till de ultimat sinnersna för omvandlingen allra och det frivilliga försvinnandet av den moraliska ondskan från universum. Annihilationists å ena sidan och att missa för att finna endera resonerar in eller uppenbarelsen någon jordning för sådan optimism och att betrakta immortality sig själv för att vara en nåd och inte det naturliga attribut av soulen, tro, att det slutligen ska impenitent förintas eller upphörningen för att finnas -- ämna och driva, att guden som thus ska tvingas ultimately, för att bekänna felet av hans.
(B) Universell och kosmisk Eschatology
Att närma sig av avsluta av världen
Notwithstanding Kristus uttryckliga vägran att specificera tiden av avsluta (markera 13:32; Agerar den sq 1:6.), det var en allmänningtro bland tidig sortkristen som avsluta av världen var nära. Detta som in verkas för att ha någon service i bestämda ordstäv av Kristus att hänvisa till till förstörelsen av Jerusalem, som är fastställda, besegrar i evangelierna jämsides med prophecies som förbinder till avsluta (Matthew 24; Luke 21), och i bestämda passager av de Apostolic handstilarna, som kan, inte unnaturally, har varit så har förstått (men se 2:2sqq för 2 Thessalonians., var St. Paul korrigerar detta intryck). Å ena sidan hade Kristus klart påstått att evangeliet skulle predikas till alla nationer, för avsluta (den Matthew 24:14) och St. Paul såg framåtriktat till den ultimat omvandlingen av det judiska folket som en avlägsen händelse som ska kommas före av omvandlingen av gentilesna (Romans11:25sqq.). Olika andra talas av som föregående eller visa slutligen, som en stor apostasy (2:3sqq för 2 Thessalonians.) eller att falla i väg från tro eller välgörenhet (den Luke 18:8; 17:26; Matthew 24:12), regeringstiden av antichristen, och stora sociala skräckinjagande läkarundersökningconvulsions för calamities och. Yet den ska avsluta kommer oväntat och tar uppehället vid överrrakning.
Uppståndelsen av förkroppsliga
Det synliga kommande (parousiaen) av Kristus driver in, och ska härlighet är signalera för resningen av deadna (se UPPSTÅNDELSEN). Det är katolsk undervisning som alla dead, som ska vara den bedömde ska löneförhöjningen, det ont, såväl som rättvist, och, som de ska, löneförhöjningen med förkroppsligar dem hade i detta liv. Men ingenting definieras om vad krävs för att utgöra denna identitet av det uppstiget och omformat med gåvan förkroppsliga. Fast inte formellt definierat, är det tillräckligt bestämt att det finns att vara endast en allmän uppståndelse som är samtidig för godan och dåligan. (Se MILLENIUMMEN.), Angående kvaliteterna av det uppstiget förkroppsligar i fallet av det rättvist oss har beskrivning för St. Pauls i 1 Corinthians 15 (Cf. den Matthew 13:43; Philippians3:21) som en bas för teologisk spekulation; men i fallet av fördömd kan vi endast intyga att deras förkroppsligar ska är oförstörbart.
Den allmänna domen
Angående den allmänna domen finns det ingenting av betydelse att tillfogas här till den grafiska beskrivningen av händelsen av Kristus Själv, som ska vara domaren (Matthew 25, Etc.). (Se DOMEN som ÄR ALLMÄN.),
Saker för Consummation allra
Det finns omnämnande också av läkarundersökninguniversum som delar i den allmänna consummationen (2 Peter 3:13; Romans8:19sqq. ; Uppenbarelse21:1sqq.). Den ska närvarande himmlen och jorden förstörs, och en ny himmel och jord tar deras förlägger. Men vad, exakt, detta ska processaa gäller, eller vad ämnar den renoverade världen ska serven inte avslöjs. Det kan eventuellt vara delen av det härliga kungariket av Kristus som ”det finns inget av avslutar”. Kristus är militant regeringstid att upphöra med prestationen av hans kontor som domaren (1 Corinthians15:24sqq.), men som konungen av det utvalt, vem han har sparat honom ska regeringstid med dem i härlighetför evigt.
Information om publikation som är skriftlig vid P.J.-färgpulver. Kopierat av Michael C. Tinkler. Den katolska encyklopedien, volym V. publicerade 1909. New York: Robert Appleton Företag. Nihil Obstat, maj 1, 1909. Remy Lafort, censurerar. Imprimatur. +John M. Farley, ärkebiskop av New York
Dagen av lorden.
Generator-xlix. 1; rums-generator R. xcviii., ”det Messianic avslutar”; Isa. ii. 1; också ”avsluta,” buckla. xxxii. 20; Ps. lxxiii. 17; Ben Sira vii. 36 xxviii. 6; rum ”Didache,” xvi. 3): Doktrinen av ”den sist saker.”, Judiska eschatologyavtal i första hand och huvud med finalöden av den judiska nationen och världen i allmänhet och endast sekundärt med framtiden av individen; det huvudsakliga bekymmer av den hebréiska lagstiftaren, profeten och den apokalyptiska författare som är Israel som folket av gud och segern av hans sanning och rättvisa på jord. De eschatological beskådar, dvs., förväntan av den mer stora saker som kommer i framtiden, underligger den hela konstruktionen av historien av både Israel och mankind i bibeln. Den patriark- historien vimlar med sådan prophecies (generator xii. 3 16; xv. 14; xviii. 18; xxii. 18; xxvi. 4); den mosaiska lagstiftningen har mer eller mindre tydligt i att beskåda förhållandet av Israel till nationerna och finalsegern av gamlan (före detta. xix. 5; Lev. xxvi. 45; Numeriskt. xxiii. 10 xxiv. 17-24; Deut. iv. 6; vii. 6 et seq.; xxviii. 1 10; xxx. 3 et seq.; xxxii. 43; xxxiii. 29). Men det var huvudsakligen profeterna som bodde med stor betoning på dagen av lorden som den framtida dagen av domen. Ursprungligen talat av som dagen, då Yhwh som guden av himmel besöker jorden med all hans ruskig överhet av förödelse (rums-generator xix. 24; Före detta. ix 23, xi. 4 xii. 12; Josh. x. 11), benämna användes av profeterna i en eschatological avkänning och investerades med ett dubbelt tecken: å ena sidan som tiden av manifestationen av gud straff- överhet av rättvisa riktade mot allt som provocerar hans vrede, och, å ena sidan, som tiden av rättfärdigandet och räddningen av det rättfärdigt. I det populärt vara besvärad dagen av lorden kom med katastrofen endast till fienderna av Israel; till hans folk kom med den seger. Men detta sägas emott av profeten Amos (iii. 2, V. 20). För Isaiah jämväl, kommer med fördärvar dagen av lorden skräck och till Judah och Israel (Isa. ii. 12, X. 3, xxii. 5; rum Micah I. 3) såväl som till andra nationer (Isa. xiv. 25, xxiv. - xxv.). I samma mäta, emellertid som Israel lider nederlag på räcka av den stora värld-överheten, blir dagen av lorden i den prophetic befruktningen en dag av vredet för den hedniska världen och av triumfen för Israel. I Zeph. i-iii. det är en universell dag av doomen för alla idolaters, däribland invånarna av Judea, men det avslutar med härligheten av kvarlevan av Israel, fördriver den församlade hedniska överheten förintas (iii. 8-12). Detta särdrag av finalförstörelsen, för staden av Jerusalem, av de hedniska värld-väldena blir framstående och typiska sammanlagt mer sistnämnd prophecies (Ezek. xxxviii., nederlag av Gog och Magog; Isa. xiii. 6-9 Babels nedgång; Zech. xii. 2 et seq., xiv. 1 et seq.; Hagga. i. 6; Joel iv. [iii.] 2 et seq.; Isa. lxvi. 15 et seq.), dagen av lorden som sägs att komma som ”en avfyra som raffinerar försilvra” (Mal. iii. 2 et seq., 9; rum Isa. xxxiii. 14 et seq.). Speciellt stark är kontrasten mellan ödet som väntar på hedningen och räddningen som lovas Israel i Isa. xxxiv. - xxxv., eftersom andra prophecies accentuerar ganska finalomvandlingen av de hedniska nationerna till tron i lorden (Isa. ii. 1 et seq., xlix. lxvi. 6-21 Zech. viii. 21 et seq., xiv. 16 et seq.).
Uppståndelse av deadna.
Förutom denna befruktning av dagen av lorden framkallade profeterna hoppet av en Messianic framtid för ideal till och med regeringstiden av en son av huset av den David- guldåldern av paradisiacal salighet, som traditionerna de forntida nationerna talade av allra (se Dillmanns kommentar till generator-iien-iii., P. 46). Det skulle kommet i form av en värld av görar perfekt fred, och harmoni bland alla varelser, det änglalikt påstår av man för hans syndar (Isa. xi. 1-10 lxv. 17-25: ”nya himmlar och en ny jord”). Det var endast en kliva vidare som allra förutsäger umgänget kungarikena av jorden, för att följas av svälja upp av dödför evigt och en uppståndelse av deadna i Israel, så att alla folk av Lordstyrkan bevittnar den härliga räddningen (Isa. xxiv. 21 xxv. 8 xxvi. 19). Hoppet av uppståndelsen hade uttryckts av Ezekiel endast med hänsyn till den judiska nationen som sådan (Ezek. xxxvii.). Under persisk påverkan emellertid, genomgick gjordes doktrinen av uppståndelsen en ändring och delen av dagen av domen; hence i Dan. xii. 2 uppståndelsen fördjupas till både det ont och det rättfärdigt: sistnämnden ”vaknar till evigt liv,” gamlan ”som drar skam över, och den eviga fasan” (A.V. ”förakt”).
Bildandet av ett Eschatological system.
Det är bestämt oriktigt nämnvärt ett eschatological system av bibeln, som det inte finns någon trace i av en etablerad tro i det framtida livet. Både den Ben Sira och Tobit stillbilden klibbar till det forntida beskådar av Sheol, som landet av skuggar (se Sheol). Det var den framtida öden av nationen som angick profeterna och folket; och hoppet som uttrycktes av profeten, psalmisten och den liturgical poeten, var enkelt att lorden som den enda ska upprättar hans kungarike över helhetsjorden (före detta. xv. 18; Micah ii. 13, iv. 7; Obad. 21; Zech. xiv. 9; Isa. xxiv. 23; Ps. xciii. 1 xcvi. 10 xcvii. 1 xcix. 1). Detta antydde inte endast mötet av de tolv stammarna (Ezek. xxxvii. 16 et seq.; Zeph. iii. 20), men omvandlingen av hedningen som fortlever den gudomliga dagen av vredet såväl som downfallen av hedningöverheten (Zeph. iii. 8-9; Zech. xiv. 9-19; Isa. lvi. 6 lxiii. 1-6; Ps. ii. 8-12). Den verkar som, på grund av bedrövelsen, som huset av Zerubbabel måste att genomgå-inte, som Dalman (”matrisen Worte Jesu,” P. 243) funderare, ”, därför att messiahen inte var en nödvändig del av medborgarehoppet” - förväntan av en Messiah från huset av David hölls i bakgrunden, och profeten Elijah, som föregångare av den stora dagen av lorden, som skulle, återmontera alla stammar av Israel, förlades i förgrunden (Ecclus. [Den Sirach] xlviiien. 10; Mig Mace. xiv. 41). Se Elijah.
”Kungariket av guden.”,
Det är svårt till något att säga hur långt Sadduceesen eller avgörandehuset av Zadok som delas i det Messianic hoppet av folket (se Sadducees). Det var klassificera av Ḥasidimen och deras efterträdarear, Essenesen, som gjorde en special studie av de prophetical handstilarna för att lära den framtida öden av Israel och mankind (Dan. ix 2; Josephus ”B.J.” ii. 8, §§ 6, 12; idem ”myra.”, xiii. 5 § 9, var ½en Î för ¼ ÎÎ för Î för ¼ Î±Ï för ±Î för benämnaÎµá ¼·, är att tas eschatologically). Stunder som meddelar de kommande händelserna i visioner och apokalyptiska handstilar som doldes från multituden (se apokalyptisk litteratur), baserade de deras beräkningar på unfulfilled prophecies liksom Jeremiahs sjuttioår (Jer. xxv. 11 xxix. 10), och därmed försökt att fixa ”avsluta av dagar” (Dan. ix 25 et seg. ; Enoch lxxxix. 59). De Talmud reproachingly appellerna dessa manar, som kom med vanligt besvikelse och wo på folket, ” im för eẠför mahshebeḳ” (räknemaskiner av [Messianic] avslutar: Sanh. 97b; rum 92b, 99a; Ket. 111a; Shab. 138b; 'Eduy. ii. 9-10; se Dan för uttryckt. xii. 4 13; Assumptio Mosis, I. 18, xii. 4; II Esd. iii. 14; Syriac Apoc. Baruch xxvii. 15; Matt. xiii. 39 xxiv. 3). Det kan inte förnekas, emellertid att dessa Ḥasidean eller apokalyptiska författare tog ett sublimt, beskåda av den hela historien av världen, i att dela den in i stora worldepochs, räknade endera efter välden eller milleniummar, och, i att se dess consummation i etableringen av ”kungariket av lorden,” kallat också, för att undvika bruket av det sakralt, namnge, (”kungariket av himmel”). Detta prophetic mål av människahistoria strax som lånas till all ansträngning, och att lida av folket av gud ett högre menande och ämnar och från detta pekar av beskådar ny komfort erbjöds till saintsna i deras försök. Denna är den bakomliggande idén kontrasten mellan ”kungarikena av överheten av jorden” och ”kungariket av guden”, som ska levereras över på avsluta av tid till saintsna, folket av Israel (Dan. ii. 44; vii. 14, 27). Den är, emellertid, utterly felaktigt att påstå, som gör Schà ¼rer (”Geschichte,” ii. 504 et seq.) och Bousset (”religiondes Judenthums,” Pp. 202 et seq.), att detta kungarike av guden betydde en politisk triumf av det judiska folket och annihilationen allra andra nationer. Som kan vara lärt från Tobit xiii. 11 et seq., xiv. 6 citerat av Schà ¼rer (l.c. ii. 507) och från forntida Ny-Årens liturgy (se också 'Alenu), ”varelserna för omvandlingen allra för att bli ett singelmusikband som ska göras, den ska guden”, är det främre anmärker av Israel Messianic hopp; endast måste borttagningen av ”kungariket av våld” komma före etableringen av gud kungarike. Detta hopp för det kommande av kungariket av guden uttrycks också i Ḳaddishen (rums-lords Bön) och i den elfte benedictionen av ”Shemonehen 'Esreh,”, eftersom förstörelsen av kungariket av wickedness grundar först uttryck i den ökade (nittonde) benedictionen (som därefter huvudsakligen riktas mot obnoxious angivare och kättare; se Liturgy) och var i den Hellenistic propagandalitteraturen, Sibyllinesen (iii. 47, 767 o.a.) som betonas speciellt med en beskåda till omvandlingen av hedningen.
Värld-Epoker.
I att kontrastera det framtida kungariket av guden med kungariket av den hedniska överheten av världen, påverkades de apokalyptiska författarna otvivelaktigt av Parsism, som sågar världen som delas mellan Ahuramazda och Angro-mainyush, som slåss med varje annan till slutligen sistnämnden, på avsluta av den fjärde perioden av de tolv värld-milleniummarna, besegras av gamlan efter en stor kris som dåligaprincipen verkar för att segra i upperen räcker (se Plutarch, ”på Isis och Osiris,” ch. 47; Bundahis xxxiv. 1; ”Bahman Yasht,” I. 5, ii. 22 et seq.; ”S.B.E.” V. 149, 193 et seq.; Stade ”Ueber håla Einfluss, auf das Judenthum för des Parsismus,” 1898, Pp. 145 et seq.). Idén av fyra värld-välden som lyckas en another och föreställt av fyrana, belägger med metall (Dan. ii., vii.), som har också dess parallell i Parsism (”Bahman Yasht,” I. 3), och i hinduiska, grekiska och romerska traditioner (”lagar av Manes,” I. 71 et seq.; Hesiod ”arbeten och dagar,” Pp. 109 et seq.; Ovid ”Metamorphoses,” I. 89), verkar för att vila på en forntida tradition som går tillbaka till Babylonia (se Gunkels kommentar på Uppkomst, 1902, P. 241). Gunkel finner i de tolv milleniummarna av persisk tro om det astronomical värld-året med fyra säsonger och ser de fyra Babylonian värld-epokerna reproducerade i de fyra på varandra följande perioderna av Adam, Noah, Abraham och Moses. De fyra perioderna uppstår igen i Enoch, lxxxix. et seq. (se Kautzsch, ”Pseudepigraphen,” P. 294) och Rev. vi. 1; också i Zech. ii. 1 (A.V.I. 18), vi.1; och Dan. viii. 22; och de fyra odelade djuren i visionen av Abraham (generator xv. 9) var vid tidig sorthaggadistsna (Johanan B. Zakkai, i generator R. xliv. ; Apoc. Abraham xv., xxviii.) som ses till de fyra värld-väldena i en eschatological avkänning.
EnVecka.
DetBabylonian värld-året av tolv milleniummar, omformades emellertid i judisk eschatology in i envecka av sju milleniummar som motsvarar med veckan av skapelsen, versen, ”som tusen år i thy sikt är men som gårdag” (Ps. xc. 5 [A.V. 4]) som har föreslågit idén, att den närvarande världen av sliter (” 'olam ha-zeh ") ska följas av en sabbatsårmillenium, ”världen för att komma” (” ”olamha-ba””: Tamid vii. 4; R.H. 31a; Sanh. 97a; Ab. R.N.I., ed. Schechter P. 5; Enoch xxiii. 1; II Esdras vii. 30 43; Testament av Abraham, A. xix., B. vii. ; Vita Adæ et Evæ, 42; Rev. xx. 1; II Peter iii. 8; Epistel av Barnabas, xv.; Irenæus V. 28, 3). Av dessa delades de sex milleniummarna igen, som i Parsism, in i tre perioder: de första 2.000 åren som är devoid av lagen; de nästa 2.000 åren under härska av lagen; och jumbon 2.000 år som förbereder sig amid ansträngningar och till och med katastrofer för härska av messiahen (Sanh. 97a; 'Ab. Zarah 9a; Midr. . xc. 17); den Messianic eraen sägs för att börja 4.291 år efter skapelsen (rum de 5.500 åren efter skapelse, efter schackningsperioden som messiahen förväntas av, i Vita Adæ et Evæ, 42; också Assumptio Mosis, X. 12). På en antagligen liknande beräkning, som förlade förstörelsen av understödjatempelet på 3828 (Sanh. l.c.), vilar också uppdelningen av världen in i tolv epoker av 400 år, nio och en halva som epoker hade passerat av på tiden av förstörelsen av tempelet (II Esdras xiv. 11; rum vii. 28). Tolv perioder uppstår också i den Syriac apokalypset av Baruch (xxvii., liii.) och apokalypset av Abraham (xxix.); de tio milleniummarna av Enoch xxi. 6, verkar emellertid att vara identiska med de tio veckorna i ch. xciii., dvs., 10 x 700 år. Som en materia naturligtvis, var biblisk kronologi alltid, så konstruerat om komma med de sex milleniummarna in i fördrag med de Messianic förväntningarna av tiden; endast vid special favör skulle gåtan av avsluta som var bekant endast till guden, avslöjs till hans saints (Dan. xii. 9; II Esd. iv. 37, xi. 44; Syriac Apoc. Baruch liv. 1 lxxxi. 4; Matt. xxiv. 36; Pes. 54b). Avsluta troddes för att kommas med omkring av meriten av ett visst nummer av saints eller martyr (Enoch, xlvii. 4; II Esd. iv. 36; Rev. vii. 4), eller vid avslutningen av numrera av människasouls som överförs från deras heavenly boning till jorden, numrera av skapade souls som fixas (Syriac Apoc. Baruch xxiii. 4; 'Ab. Zarah 5a; Yeb. 63b). Slutligen undervisades det att ”han, som meddelar den Messianic tiden som baseras på beräkning förverkar hans egna aktie i det framtida” (R. Jose, i Derek EreẠR. xi.) och att ”adventen av messiahen är anhörigen på den allmänna ångern som omkring kommas med av profeten Elijah” (Sanh. 97b; PirḠ³ e R. El. xliii. ; Assumptio Mosis, I. 18).
Travail av den Messianic Time.
Där segrar en ovanlig harmoni bland de apokalyptiska handstilarna, och traditioner, speciellt angående det på varandra följande arrangerar av det eschatological dramat. Första av dessa är ”travailen” av den Messianic tiden (; formligen ”lida av messiahen”; ³ för rum Pesiá¸. R. 21, 34; Shab. 118a; Pes. 118a; Sanh. 98b; Mek., Beshallaḥ, Wayassa', 4, 5; eller Matt. xxiv. 8; Markera xiii. 9 taget från Hosea xiii. 13). Idén, att den stora befrielsen komms före av stort nödläge, mörker och moralisk nedgång verkar för att baseras på sådan prophetic passager som Hosea xiii. 13 et seq.; Joel ii. 10 et seq.; Micah vii. 1-6; Zech. xiv. 6 et seq.; Dan. xii. 1. Beskåda sig själv, är emellertid inte det av profeterna, vars framtidsutsikt är alldeles optimistisk och eudemonistic (Isa. xi. 1-9 lxv. 17-25), bara mer i överensstämmelse med den äldre non-Judiska tron i en konstant nedgång av världen, från det guld- och försilvrar till mässingen och stryker ålder, tills den avslutar i en finalcataclysm eller brandkatastrof, beskådat likadant vid gammala Teuton och den grekiska legenden. Den varade skyldig bestämt till persisk påverkan som kontrasten mellan denna värld, i som ondskan, död, och syndar segrar, och den framtida världen, ”, som är alldeles godan” (Tamid l.c.), betonades så starkt, och beskåda segrade, att övergången från den till annan kunde kommas med omkring endast till och med en stor kris, teckenet av förfaller av en dövärld och födelse-plågor av ny som ska visas in i existens. Persisk eschatology hade ingen svårighet, i att använda gammalt mythological och cosmological materiellt från Babylonia, i att föreställa nödläget och oordningen av de sist dagarna av världen (Bundahis, xxx. 18 et seq.; Plutarch l.c. 47; Bahman l.c. ii. 23 et seq., iii. 60); Judisk eschatology måste att låna samma någon annanstans, eller att ge bibliskt benämner och passerar ett nytt menande för att göra all terrestrial och himmelsk överhet att synas som deltagare i finalkatastrofen. Denna värld som varar skyldig till synda av den första manen (II Esd. iv. har 30), eller till och med nedgången av änglarna (Enoch, vi. - xi.), laden med förbannelsear och är under gungningen av den av ondoa driva, och avsluta som därmed ska, är en strid av guden med dessa överhet som är av ondo endera i himmlarna ovanför eller på jord (Isa. xxiv. 21 et seq., xxv. 7 xxvii. 1; Dan. vii. 11 viii. 9; Boka av Jubilees, xxiii. 29; Testa. Patr., Asher, 7, Dan. 5; Assumptio Mosis, X. 1; Psalms av Solomon, ii. 25 et seq.; och se Gunkel, ”Schöpfung undkaos,” pp. 171-398). Den hela världen, visas därefter som i ett statligt av revoltet för dess downfall. En beskrivning av dessa Messianic woes ges i boka av Jubilees, xx. 11-25; Sibyllines ii. 154 et seq., iii. 796 et seq.; Enoch xcix. 4 et seq., C. 1 et seq.; II Esd. v. - vi. ; Syriac Apoc. Baruch xxv. - xxvii., xlviii. 31 et seq., lxx. ; Matt. xxiv. 6-29; Rev. vi. - ix. ; Soá ¹ ah ix 15; Derek EreẠZuá ¹ ett X.; Sanh. 96b-97a. ”Kommer tredje delen allra ska världens woes i utvecklingen av messiahen” (Midr. . Ps. ii. 9). Sammanlagt förutsägs dessa onda järtecken för passager, liksom visioner av svärd, av blod och av krig i skyen (Sibyllines, iii. 795; rum Luke xxi. 21; Josephus ”B.J.”, vi. 5 § 3), oordning i det himmelska systemet för helhet (Enoch, lxxx. 4-7; II Esd. v. 4; rum Amos viii. 9; Joel ii. 10), i jordbruksprodukter av jorden (Enoch, lxxx. 2; Boka av Jubilees, xxiii. 18; II Esd. vi. 22; Sibyllines iii. 539), och i människaavkomma (boka av Jubilees, xxiii. 25; Sibyllines ii. 154 et seq.; II Esd. v. 8, vi. 21). Fåglar och fän, trees, stenar och ska brunnar upphör för att agera i harmoni med naturen (II Esd. v. 6-8, vi. 24).
Bestämt framstående bland epidemierna av tiden, av vilken Baruch xxviii. 2-3 räkningar tolv, ska är ”svärd, svält, jordskalv och avfyrar”; enligt boka av Jubilees, xxiii. 13, ”sjukan och smärtar, frost och feber, svält och död, svärd och fångenskap”; men mer stor än skräcken och havocen som orsakades av beståndsdelarna, ska är den moraliska corruptionandperversionen, wickednessen och unchastityen som förutsågs i prophetic visioner och de av ondoa andarna för driva (Syriac Apoc. Baruch, l.c. och lxx. 2-8; Boka av Jubilees, xxiii. 13-19). Detta beskådar av prevalencen av den av ondoa anden, och förförelse som syndar i den sist dagar mottagna speciala betoningen i det Ḥasidean, skolar; hence föreställer den slå likheten mellan det tannaitic och det apokalyptiskt av den föregående tiden den Messianic adventen: ”I de falska profeterna för sist dagar [pseudo-Messiahs] och corrupters ska förhöjning och får vänds in i wolves, förälskelse in i hat; lawlessness [se Belial] som ska för att segra och att orsaka manar till hat, för att förfölja och leverera upp varje annat; och Satan, ”värld-bedragare” (se antichristen) som ska i klädseln av sonen av guden, utför mirakel, och, som linjalen av jorden begår unheard-of brott” (”Didache,” xvi. 3 et seq.; Sibyllines ii. 165 et seq., iii. 63; Matt. xxiv. 5-12; II Tim. iii. 1 et seq.). Den rabbinic beskrivningen är liknande: ”Fotstegen av messiahen [som tas från Ps. lxxxix. 52; rum benämna, ”de sist dagarna av härska av Esau " = " Edom-Rome”; II Esd. vi. 8-10; lxiii för rums-generator R. ; YalḠ³ut och Midrash ha-Gadol, ed. Schechter på generator xxv. 26; PirḠ³ e R. El. xxxii.] ses i det roterande av schoolhousen in i en bordell, ensligheten av Galilee och Gaulanitis, gå omkring av scribesna och saintsna som föraktade tiggare, insolencen och lawlessnessen av folket, respektlösheten av den mer unga utvecklingen in mot det äldre och det roterande av linjalerna till heresin” (Soá ¹ ah ix 15; Derek EreẠZuá ¹ ett X.; Sanh. 97b; Cant. R. ii. 13; Ket. 112b; i amoraim för dessa passager av understödja och tredje århundraden krediteras ofta med beskådar av tannaim av första; rum också Shab. 118a med Mek., Beshallaḥ, l.c.). Simon ben Yoḥai (Zuá för rum Derek EreẠ¹ ett X. med Sanh. l.c.) räknar sju föregående perioder av bedrövelsen adventen av sonen av David. Omnämnandena för Abraham apokalyps (xxx.) tio epidemier som vara förberett för hedningen av tiden: (1) nödläge; brandkatastrofen (för 2); pesten (för 3) bland fän; svält (för 4); (kriger 5) jordskalv och; hagel och frost (för 6); (7) wild fän; pesten och död (för 8) bland manar; förstörelse (för 9) och flyg (rum Isa. xxvi. 20; Zech. xiv. 5); och (10) stojar och mullranden (rum i den sjätte perioden av Simon B. Yoḥai; rum Testa. Patr., Levi, 17, var också sju perioder kommer före kungariket av guden).
Kriga av Gog och Magog.
En viktig del i det eschatological dramat tilldelas till Israel finalstriden med de kombinerade styrkorna av de hedniska nationerna under ledarskap av Gog och Magog, barbar- stammar av norden (Ezek. xxxviii-xxxix. ; se Gog och Magog). Församlat för en våldsam attack på Israel i bergen nära Jerusalem, ska de lider ett ruskigt och krossande nederlag, och Israel återstår landet ska thenceforth för evigt placera av gud kungarike. Huruvida ursprungligen identiskt eller identifierat endast därefter av biblisk tolkning med striden i dalen av Jehoshaphat (Joel iv. [A.V.iii.] 12; rum Zech. xiv. 2 och Isa. xxv. 6, var det stora krig mot hedniska arméer talas av), krig mot Gog och Magog bildade det oumbärliga förspelet till den Messianic eraen i varje apokalyptisk vision (Sibyllines, iii. 319 et seq., 512 et seq., 632 et seq.; v. 101; Rev. xx. 8; Enoch lvi. 5 et seq., var förlägga av Gog och Magog tas av Parthiansen och Medesen; II Esd. xiii. 5 ”en multitude av manar without numrerar från fyrana lindar av jorden”; Syriac Apoc. Baruch LXX. 7-10; Targ. Yer. till numeriskt. xi. 26 xxiv. 17 före detta. xl. 11 Deut. xxxii. 39 och Isa. xxxiii. 25; rum Numeriskt. xxiv. 7 [³ för ¼ Î för ½ för Septuagint, Î-á för ”Agag”]; se Eldad och Medad).
Omnämnanden för R. Eliezer (Mek., Beshallaḥ, l.c.) Gogen och Magogen kriger samman med de Messianic woesna och den sist domen som de tre föregående funktionslägena av gudomlig chastisement milleniummen. R. Akiba tilldelar båda till Gogen, och Magog kriger och till den sist domen en varaktighet av tolv månader ('Eduy. ii. 10); Lev. R. xix. har sju år i stället, i överensstämmelse med Ezek. xxxix. 9; Ps. ii. ses 1-9 till kriga av Gog och Magog ('Ab. Zarah 3b; Ber. 7b; Pesiḥ. ix 79a; Solbränna., Noah, ed. Buber 24; Midr. . Ps. ii.).
Förstörelsen av den Gog och Magogs armén antyder inte, som falskt påstått av Weber (”Altsynagogale Theologie,” 1880, P. 369) som följs av Bousset (”religiondes Judenthums,” P. 222), utrotningen av Gentilevärlden på slutet av den Messianic regeringstiden, men annihilationen av hedningöverheten som motsätter kungariket av guden och upprättandet av den Messianic regeringstiden (se Enoch, den lvi. - lviien., som stammarna av Israel samlas och kommas med enligt till det heliga landet, efter förstörelsen av hedningen har varat värd; Sifre Deut. 343; och Targ. Yer. till numeriskt. xi. 26).
Gentilesna, som sänder till lagen, förväntas att fortleva (Syriac Apoc. Baruch lxxii. 4; Apoc. Abraham xxxi.); och de nationer, som inte underkuvade Israel, ska medges av messiahen in i kungariket av guden (Pesiḥ. R. 1, efter Isa. lxvi. 23). Messiahen kallas ”Hadrach” (Zech. ix 1), som personen, som leder den hedniska världen till ångern (), fast han är mjuk till Israel och hård in mot gentilesna (: Cant. R. vii. 5). Lojaliteten av den ska sistnämnden testas strängt (”Ab. Zarah 2b et seq.), stunder under den etablerade regeringstiden av messiahen som skyddstillsyntiden av den ska hedningen har passerat över (Yeb. 24b). ”Fortlever en tredje del av den ska hedniska världen bara” (Sibyllines, iii. 544 et seq., V. 103, efter Zech. xiii. 8; i solbränna., Shofeá ¹ im, ed. Buber 10, denna tredje del ses till Israel, som bara, som ättlingarna av de tre patriarkerna, den ska flykten avfyra av Gehenna). Enligt Syriac Apoc. Baruch xl. 1 2, är det ledare av Gogen, och Magog varar värd vem ska fortlever bara, för att kommas med destinerat för messiahen på monteringen Zion och för att bedömas och dräpas. Enligt II Esd. xiii. 9 et seq., avfyrar ska utfärdar framåt från munnen av messiahen och konsumerar den hela armén. Detta indikerar ett ID av Gog och Magog med ”den onda” av Isa. xi. 4 tolkat som personificationen av wickedness, Angro - mainyush (se Armilus). I Midrash Wayosha” (Jellinek, ”B.H.” I. 56) är gör Gog ledare av det seventy-two länder av världen, minus en (Israel) och för att kriga mot den mest kicken; han är slagen besegrar vid Gud. Armilus löneförhöjningar som den sist fienden av guden och Israel.
Samla av exilerna.
Den stora händelsen som är preparatory till regeringstiden av messiahen, är sammankomsten av exilerna, ”galiyyot för för ḳibbuáº.”, Detta hopp som uttryckas i Deut. xxx. 3; Isa. xi. 12; Micah iv. 6, vii. 11; Ezek. xxxix. 27; Zech. xi. 10-12 och Isa. xxxv. 8 göras speciellt mäktiga av beskrivningen i Isa. xxvii. 13 av returen allra strövade från Assyrien och Egypten och vid meddelandet, som ”gentilesna sig själv bär, Israel sons och döttrar på deras beväpnar till Jerusalem med gåvor för lorden” (Isa. xlix. 22 lx. 4-9 lxvi. 20). Den boddes därmed på som ett mirakulöst agerar i den synagogal liturgyen och songen (Shemoneh 'Esreh; Megohm. 17a; Cant. xi. 1 xvii. 31), såväl som i apokalyptiska visioner (Apoc. Abraham xxxi. ; II Esd. xiii. 13; Matt. xxiv. 31). Guden kommer med dem baksida från öst och det västra (Baruch, iv. 37, V. 5 et seq.; Ecclus. [Sirach] xxxvi. 13; Tobit xiii. 13); Elijah samlar dem, och messiahen tillkallar dem tillsammans (Ecclus. [Den Sirach] xlviiien. 10; Sibyllines ii. 171-187; Cant. xvii. 26; Targ. Yer. till före detta. vi. 18 xl. 9-10 numeriskt. xxiv. 7 Deut. xxx. 4 Jer. xxxiii. 13). I vagnar som bärs av, lindar exilerna uthärdas tillsammans med ett väldigt stojar (Enoch, lvii. 1 et seq.; Zeb. 116a; Cant. R. och Haggadat Shir ha-Shirim som ska cants. iv. 16; Midr. . till Ps. lxxxvii. 6) och en pelare av ljust leder dem (Philo, ”De Execrationibus,” 8-9). De borttappada tio stammarna kommas med miraculously tillbaka över det väldigt bevattnar av floden Euphrates (II Esd. xiii. 39-47; Syriac Apoc. Baruch lxxvii. ; Sanh. x. 13; Solbränna., ez för ³ för MiḠ³á¸ och Shelaḥ, I. 203, iii. 79, ed. Buber efter Isa. xi. 15; se Arzareth; Sambation; Tio stammar).
Dagarna av messiahen.
Centralen förlägger i det eschatological systemet är, som en materia naturligtvis, upptaget av adventen av messiahen. Ändå dagarna av messiahen (”yemot ha-Mashiaḥ”), bildar är tiden, när de prophetic förutsägelsearna angående regeringstiden av ättlingen av David finner deras uppfyllelse, inte avsluta av världens historia, utan bara det nödvändiga preparatory arrangerar till kungariket av guden (”malkutshamayim”), som, då, när etablerat, ska den sist för evigt (Dan. vii. 27; Sibyllines iii. 47 et seq., 767 et seq.; Mek., Beshallaḥ, ”AmaleḠ³, avslutar). Messiahen är bara ”valda” (Enoch, xlv. 3 xlix. 2 li. 3 et seq.); han orsakar folket till sökanden lorden (Hosea iii. 5; Isa. xi. 9; Zech. xii. 8; Ezek. xxxiv. 24 xxxvii. 24 et seq.), och, som ”sonen av guden,” orsakar nationerna för att tillbe honom (Enoch, cv. 2; II Esd. viii. 28 et seq., xiii. 32-52 xiv. 9 efter Ps. ii. 7, lxxxix. 27 et seq.). Tiden av hans kungarike begränsas därför enligt något till tre utvecklingar (Mek., l.c., efter före detta. xvii. 16); enligt andra, till 40 eller 70, till 365 eller 400 år eller till 1.000, 2.000, 4.000 eller 7.000 år (Sanh. 99a 97b; Pesiḥ. R. 1, avslutar; Midr. . xc. 17); numrera 400, baserade emellertid på en kombination av generator xv. 13 och Ps. xc. 15 (se Pesiḥ. R. 1), stöttas av II Esd. vii. 28 et seq., var det påstås positivt att, efter hans 400 år” har härskat messiahen ska matrisen till löneförhöjningen igen, efter schackningsperioden av en vecka, med vila av det rättfärdigt i världens regeneration. Den är antagligen att betona hans människatecken att messiahen kallas vanligt ”sonen av manen” (Dan. viii. 13; Enoch xlvi. 2 et seq., xlviii. 2 lxii. 7; Se manen, sonen av). För den för att är att uppfylla designerna av guden för Israel, och den hela racen av manen, som han ska verka som det triumfera, krigare-görar till kung för att underkuva nationerna (Sibyllines, iii. 653-655), för att leda i kriga mot Gog och Magog (II Esd. xiii. 32; Targ. Yer. till numeriskt. xxiv. 17, 20), att förinta alla överhet av wickedness och avgudadyrkan, rentvår det heliga landet och staden från alla hedniska beståndsdelar, bygger det nya huset av den helig lorden ”som är ren och,” och, blir redeemeren av Israel (Syriac Apoc. Baruch xxxix. 7 et seq., lxxii. 2; Cant. xvii. 21-30; Targ. Yer. till generator-xlix. 11 före detta. xl. 9 numeriskt. xi. 16 Isa. x. 27; rum Philo, ”De Præmiis et PÅ- nis,” med hänsyn till numeriskt. xxiv. 7): ”ska han friköpa den hela skapelsen, genom att aga evilna-doers, och danande som nationerna från alla avslutar av världen ser härligheten av guden” (II Esd. xiii. 26-38; Cant. xvii. 31). ”Fritt från synda, från lust för rikedom eller driva, ett rent, klokt, och den heliga konungen som genomsyrades med anden av guden, ska han bly- alla till righteousness och heligheten (Cant. xvii. 32-43; Sibyllines iii. 49, V. 414 et seq.; Testa. Patr., Levi, 18; Midr. . lxxii. 12; Targ. Yer. till generator-xlix. 12 och Isa. xi. 2 xli. 1).
Time av universell fred.
Den Messianic tiden därmed, hjälpmedel först allra subjectionen för cessation allra av Israel vid annan överhet (, Ber. 34b; Sanh. 91b), stunder kungarikena och ska nationer kommer med tributes till messiahen (Pes. 118b; Lxxviii för generator R. ; Solbränna., Yelamdenu, Shofeá ¹ im; Sibyllines iii. 350, iv. 145 som all är baserad på Ps. lxxii. 10 och lxviii. 32); dessutom ska den är en tid av omvandlingen av den hedniska världen till monotheism (Tobit xiv. 6; Sibyllines iii. 616, 624, 716 et seq.; Enoch xlviii. 4 et seq.; ”Ab. Zarah 24a, efter Zeph. iii. 9), fast det heliga landet sig själv ska för att inte bebos av främlingar (Cant. xvii. 28; Sibyllines V. 264; Boka av Jubilees, 1. 5). Både jorda en kontakt och bemanna ska välsignas med underbar fertilitet och vigor (Enoch, X. 17-19, ”de ska direkt, tills de har tusen barn”; Sibyllines iii. 620 et seq., 743; Syriac Apoc. Baruch xxix. 5; beskrivning för rum Papias” av milleniummen som ges som kommande direkt från Jesus, i Irenæus, ”Adversus Hæreses,” V. 33, 3-4; Ket. 111b; Shab. 30b ”jorden ska nya frukter för jordbruksprodukter dagligen, kvinnor ska björnbarn dagligen och landet ska avkastningloavesna av bröd och plagg av silk,” alla med hänsyn till Ps. lxxii. 16; Deut. xxxii. 1; Generator-xlix. 11; rum Targ. Yer.). Dagarna av ungdommen av jorden ska förnyas; det ska folket ner igen åldern av 1.000 år (boka av Jubilees, xxx. 27; rum Isa. lxv. 20); födelsen av barn ska är fri från smärtar (Syriac Apoc. Baruch lxxiii. 60 efter Isa. xiii. 8; Philo ”De Præmiis et PÅ- nis,” 15 et seq.); det ska ej längre finns tvisten och sjukan, epidemi eller besvärar, men fred, vård-, och glädje (Enoch, X. 16-22; Sibyllines iii. 371; Syriac Apoc. Baruch lxxiii. 1-5). Alla läkarundersökningkrämpor och hoppar av ska läkas (generator R. xcv. ; Pesiḥ. R. 42 [ed. Friedmann P. 177, noterar]; Midr. . cxlvi. 8; Eccl. R.I. 9, efter Isa. xxxv. 6; rum Matt. xi. 5). En andlig regeneration som också ska, äger rum, och ska Israel sons och döttrar siar (numeriskt. R. xv., efter Joel iii. 1 [A.V. ii. 28], en passage, som säger emott meddelandet av Bousset, l.c. P. 229).
Förnyande av Time av Moses.
Messiahen ska dessutom seger hedningen vid anden av vishet och righteousness som vilar på honom (Sibyllines, iii. 780; Testa. Patr., Levi, 18; Judah 24; Targ. Yer. till generator-xlix. 12 och Isa. xli. 1). Han ska undervisar nationerna de Noachian lagarna av mänsklighet och gör alla manlärjungar av lorden (Midr. . xxi.). Underna av tiden av Moses ska upprepas i större omfattning i tiden av messiahen (Mek., Beshallaḥ, Shirah, 8, efter Micah vii. 15; rum Hosea ii. 17; Targ. ; Solbränna., Bo, ed. Buber 6). Vilken Moses, den första redeemeren, gjorde, är typisk av vad messiahen som den ska sist redeemeren gör (Eccl. R.I. 9). Befrielsen ska äger rum i den samma månaden av Nisan och i den samma natten (Mek., Bo, 14); den samma pelaren av molnet ska bly- Israel (Philo, ”De Execrationibus,” 8; Targ. Yer. till Isa. xxxv. 10): de samma epidemierna ska överförs på Israel foes (solbränna., Wa'era, ed. Buber 15; Bo 6, 19; Midr. Wayosha'; Jellinek, ”B.H.” I. 45); redeemeren ska ritt på en röv (Zech. ix 9; rum Före detta. iv. 20); mannaen som igen ska, överförs besegrar från himmel (Ps. lxxii. 16; rum Ps. lxxviii. 24; Syriac Apoc. Baruch xxix. 8); och bevattna löneförhöjningen vid mirakulöst driver underifrån (Joel iv. [A.V. iii.] 18; rum Ps. lxxviii. 15 et seq.; Eccl. R.I. 9). Lika Moses, den ska messiahen försvinner för 90 eller 45 dagar efter hans utseendemässigt (Pesiḥ. R. 15; Pesiḥ. v. 49b, efter Hosea V. 15). Den samma ska antal människor friköpas (Sanh. 111a) och songen av Moses byts ut av en annan song (Mek., Beshallaḥ, Shirah, 1; Rev. xv. 3). Men ska lika Moses, messiahen matrisen (II Esd. l.c.); åsikten som messiahen ska inte smakdöd (Midr. . lxxii. 17) verkar för att vara av mer sistnämnd beskärning, och att ska diskuteras i anslutning med kontot av messiahen från stammen av Joseph eller Ephraim (se nedanfört).
De kosmiska teckenen av den Messianic Time.
Den judiska teologin insisterade alltid på att dra en kor fodrarmellan de Messianic dagarna och finaldagarna av guden sula kungariket. Hence den karakteristiska baraitaen som räknar tio värld-linjaler, början med guden för skapelsen, namnge, passionerad jägare, Joseph, Solomon, Ahab, Nebuchadnezzar, Cyrus, Alexander storen, messiahen och som avslutar därefter med gudjumbo, som han var första (PirḠ³ e R. El. xi. ; Megohm. 11a är ofullständig). Det finns, emellertid, i personligheten av de övernaturliga beståndsdelarna för messiahen som adopteras från den persiska Soshiansen (”frälsare”) som lånade till den Messianic åldern för helheten ett specifikt kosmiskt tecken. En avkomma av Zoroaster som är född miraculously vid en oskuld av en kärna ur som döljas i en lake för tusentals år, Soshians är, samman med ett nummer av bundsförvanter, sex eller sju, eller trettio, att komma med om uppståndelsen, dräpar Angro-mainyush, och hans varar värd av demoner, bedömer det uppstigna dött och att ge varje hans rakt belöning och förnyar slutligen den hela världen (Bundahis, xxx. ; Windischmann ”Zoroastrische Studien,” 1863, Pp. 231 et seq.; Böcklen ”¼ för matrisVerwandtschaft der Jà dischchristlichen mit-der Parsischen Eschatologie,” 1902, Pp. 91 et seq.). På motsvarande sätt är messiahen en being som är existerande från för skapelsen (generator R.I.; Pesiḥ. R. 33; PirḠ³ e R. El. iii.; Pes. 54a som baseras på Ps. lxxii. 17), och hållet dolt för tusentals år (Enoch, xlvi. 2 et seq., xlviii. 6 lxii. 7; II Esd. xii. 32 xiii, 26; Syriac Apoc. Baruch xxix. ; Midr. . xxi. ; Targ. till Micah iv. 8). Han kommer ”från ett konstigt kärnar ur” (: Generator R. xxiii., med hänsyn till generator iv. 25; Li för generator R., med hänsyn till generator xix. 34; Lxxxv för generator R. ; Solbränna., Wayesheb, ed. Buber 13, med hänsyn till generator xxxviii. 29; rum Matt. i. 3); eller från norden (, som kan också betyda ”hemlighållande”: Lev. R. ix; Numeriskt. R. xiii., efter Isa. xli. 25; rum John vii. 27).
Messiah'sens odödliga följen visar igen med honom (II Esd. xiii. 52 xiv. 9; rum vi. 26). Derek EreẠZuá ¹ omnämnanden för ett I. nio odödligar (se Kohler, i ”J.Q.R.” V. 407-419 och rum transponerade [dolde] rättfärdiga i Mandäan lore; Brännmärka ”den matrisMandäische religionen,” 1889, P. 38). De är antagligen identiska med ”det rättfärdigt vem lönelyften deadna i den Messianic tiden” (pesen. 68a). Framstående bland följena av messiahen var: (1) Elijah profeten (se Elijah i Rabbinical litteratur), som förväntas som kickpräst att anoint messiahen (Justin, ”Dialogus cum Tryphone,” viii., xlix. ; rum Targ. till före detta. xl. 10; John I. 21); att att komma med om Israel ånger (PirḠ³ e R. El. xliii.) och möte (Targ. Yer. till Deut. xxx. 4; Sibyllines, V. 187 et seq.) och slutligen uppståndelsen av deadna (Yer. Shab. i. 5-3c; SheḠ³. iii. 47c; Agadat Shir ha-Shirim, ed. Schechter att cant. vii. 14); han ska kommer med också för att tända igen de gömda skyttlarna av Mosess tid (Mek., Beshauah, Wayassa', 5; Syriac Apoc. Baruch vi. 8; rum emellertid som är numeriskt. R. xviii.: ”avslöjer den ska messiahen dessa”); (2) Moses som ska, visar igen med Elijah (Deut. R. iii.; Targ. Yer. till före detta. xii. 42; rum Före detta. R. xviii. och Luke ix 30); (3) Jeremiah (II Macc. xv. 14; Matt. xvi. 14); (4) Isaiah (II Esd. ii. 18); (5) Baruch (Syriac Apoc. Baruch vi. 8 xiii. 3 xxv. 1 xlvi. 2); (6) Ezra (II Esd. xiv. 9); (7) Enoch (Enoch, xc. 31; Evangelium Nicodemi, xxv.) och andra (Luke ix 8; rum också Septuagint till jobbet, avslutar). ”De fyra smederna” i visionen av Zech. ii. sågs 3 (I. 20, R.V.) av rabbinerna till de fyra cheferna eller bundsförvanter, av den Messianic tiden; Elijah och messiahen, Melchizedek och ”Anointed för kriga” (messiahen ben Joseph: Pesiḥ. v. 51a; rum Suk. 55b). ”De sju herdarna och de åtta princesna” (Micah V. 4 [A.V. 5]) tas för att vara: Adam, Seth, Methuselah (Enoch sloggs från lista av saintsna i posta-Kristen tider), Abraham, Jacob och Moses, med David i det mellersta och att bilda uppsättningen av ”herdar”; Jesse Saul, Samuel (?), Amos (?), Hezekiah, Zedekiah, Elijah och messiahen som bildar uppsättningen av ”princes” (Suk. 52b). Dessa femton numrerar, motsvarar in till de femton manarna och kvinnorna i företaget av den persiska Soshiansen. Den Coptic Elias apokalypset (xxxvii., översatt av Steindorf), talar av sextio följen av messiahen (se Bousset, l.c. P. 221).
Messiahen av stammen av Joseph.
Beskärningen och teckenet av messiahen av stammen av Joseph eller Ephraimen, är ganska oklara. Det verkar att det förmodade superhuman teckenet av messiahen verkade att vara i konflikt med traditionen som talade av hans död, och därför kommer figurera av en Messiah, som skulle, från stammen av Joseph eller Ephraim, i stället för från Judah, och, som skulle gärna, genomgår att lida för hans nation och nedgång, som offer i Gogen och Magog kriger, var createdby haggadistsna (se Pesik. R. 37; rum 34.). Till honom sågs passagen, ”ser sörjer de unto honom, som de har trängt igenom, och för honom” (Zech. xii. 10 Hebr. ; Suk. 52a), såväl som det fifty-third kapitlet av Isaiah (se Justin, ”Dialogus cum Tryphone,” lxviiien. och xc. ; rum Sanh. 98b ”den kända messiah'sen är ”spetälsken” [”ḥiwwaraen”; rum Isa. liii. 4]; passagen som citeras i Martini, ”Pugio Fidei,” P. 417 som citeras av Gfrörer [l.c. 267] och andra, är knappt äkta; se Eppstein, ”Bereshit Rabbati,” 1888, P. 26). Den äldre haggadahen såg också ”den wild oxen” vem med hans horns ska ”push som folket till avslutar av jorden” (Deut. xxxiii. 17 Hebr.) till den Ephraimite messiahen (lxxv för generator R. ; rum Numeriskt. R. xiv.). Messiahen från stammen av Ephraim nedgångar i striden med Gog och Magog, eftersom messiahen från huset av David dödar den superhuman fientliga ledare (Angro-mainyush) med andedräkten av hans mun; därefter känns igen han universal som konungen (Suk. 52a; rum Targ. Yer. till före detta. xl. 9 11; Targ. till Isa. xi. 4 Cant. iv. 5; Sefer Zerubbabel, i Jellinek, ”B.H.” ii. 56, var han introduceras med det känt av Nehemiah B. Ḥushiel; rum l.c. 60 et seq., iii. 80 et seq.).
”Ska är stort lida messiahen av stammen av Ephraim måste att genomgå för sju år på räcka av nationerna, som lekmanna- stryka strålar på honom för att krossa honom, så att hans skrik ner himmel; men han sänder gärna för saken av hans folk, inte endast de som bor, men också deadna, för alla de som dog efter Adam; och guden förlägger de fyra fäna av den heavenly biskopsstol-triumfvagnen på hans förfogande för att komma med om det stora arbetet av uppståndelsen och regeneration mot alla himmelska antagonists” (Pesiḥ. R. 36). Den patriarker ska löneförhöjningen från deras gravar i Nisan och lönvördnad till hans storhet som den lida messiahen, och, när nationerna (104 kungariken) sätter honom i bojor i, fängsla-inhyser och gör sporten av honom, som beskrivas i Ps. xxii. 8-16 tilltalar den ska guden honom med uttrycker ”Ephraim, min kära son, barn av min komfort, mig har stor medkänsla på thee” (Jer. xxxi. 20 Hebr.) och att försäkra honom att ”med andedräkten av hans mun han dräpar det onda” (Isa. xi. 4); och han ska omger honom med sevenfold en canopy av ädelstenar, förlägger strömmer av wine, honung, mjölkar, och balsam på hans fot, fläktar honom med alla doftas brisar av paradiset, och därefter berättar saintsna, som beundrar, och tycker synd om honom att han har inte väck till och med halva lida som läggs på på honom från världens början (Pesiḥ. R. 37). Haggadistsna, emellertid, diskriminerade inte alltid klart mellan den Ephraimite messiahen, som nedgångar ett offer och sonen av David, som glorifieras som victor och mottar tributesna av nationerna (Midr. . xviii. 5, var gamlan betyds som vara den ”som förolämpas” enligt Ps. lxxxix. 51 [A.V. 52]; rum Targ. Yer. till numeriskt. xi. 26 och Midr. . lxxxvii. 6, var de två messiahsna nämns tillsammans). Enligt solbränna. Yelamdenu Shofeá ¹ im (avsluta), nationerna ska kommer med först tributes till messiahen; därefter gripit av en ande av förvirring (”ruaḥtezazit”), ska gör de rebellen och för att kriga mot honom; men han ska bränner dem med andedräkten av hans mun och ingen, men ska Israel återstår (som är, på battlen-field: detta missförstås av Weber, l.c.; rum, II Esd. xiii. 9).
I den mer sistnämnda apokalyptiska litteraturen introduceras den Ephraimite messiahen av den kända av Nehemiah ben Ḥushiel och segerrika messiahen som Menahem ben 'Ammi El (”nappen, sonen av folket av gud”: Jellinek ”B.H.” ii. 56, 60 o.a.). Det verkar som om eschatologistsna var angelägna att diskriminera mellan den fjärde hedningen driver personified i Edom (Rome) det ont, som den Ephraimite messiahen bara är destinerad över att bära segern (Pesiḥ. R. 12; Lxxiii för generator R. ; B.B. 123b), och den Gog och Magog armén, som sonen av David skulle triumfera över stunder sonen av den Ephraim avverkningen (ser Otot ha-Mashiaḥ, Jellinek, l.c.). Fördriva nedgången av det onda kungariket (Rome) togs för att vara början av löneförhöjningen av kungariket av guden (Pesiḥ. v. 51a), tron var det mellan nedgången av väldet av Edom = Rome, och nederlag av den Gog och Magog armén där skulle är ett långt mellanrum (se Pesiḥ. xxii. 148a; rum Pesiḥ. R. 37 [ed. Friedmann 163b, noterar]).
Enligt R. Eliezer av Modin (Mek., Beshallaḥ, Wayassa', 4 [ed. Weiss P. 58b, noterar]), messiahen är enkelt till återställandet regeringstiden av den Davidic dynastin (”malkutvad Dawid”; rum Maimonides, kommentar till Sanh. xi.: ”Följer messiahen, sonen av David, den ska matrisen, och hans ska son och sonson honom”; å ena sidan Baḥya ben Joseph i hans kommentar till generator xi. 11 något att säga: ”Den Messiah ska inte matrisen”); också ”den tjänste- Aaronitic prästerskapet och Leviticen.”,
Den nya Jerusalem.
De apokalyptiska författarna och många rabbiner, som tog mindre som var nyktert, beskådar av den Messianic framtiden förväntade en nya Jerusalem som byggs av safir, guld- och ädelstenar, med utfärda utegångsförbud för, väggar och står hög av underbart storleksanpassar och glansen (Tobit xiii. 15 xiv. 4; Rev. xxi. 9-21; Sibyllines iii. 657 et seq., V. 250 et seq., 420 et seq.; B.B. 75a; Pes. 50a; Pesiḥ. xx. 143a; Pesiḥ. R. 32; Midr. . lxxxvii. ; i överensstämmelse med Isa. liv. 11 et seq., lx. 10; Hagga. ii. 7; Zech. ii. 8). Den ”nya” eller ”övreJerusalem” (; Ta'an 5a; Ḥag. 12b; Testa. Patr., Dan. 5; Rev. xxi. 2 10; Gal. iv. 26; Heb. xii. 22) som ses i visioner av Adam, Abraham och Moses (Syriac Apoc. Baruch iv. 2-6) som ska i dagarna av messiahen, syns sammanlagt dess glans (II Esd. vii. 26, X. 50 et seq.