Original Sin Original Sin

General Information Allmän information

In Christian theology, original sin refers both to the sin of Adam and Eve by which humankind fell from divine grace and to the state of sin into which humans since the fall have been born. The scriptural foundation for original sin is found in the epistles of Saint Paul. I kristen teologi, synd hänvisar original både till synd om Adam och Eva, genom vilken människan föll från Guds nåd och till de av synden till som människor sedan hösten har fötts. Den bibliska grunden för arvsynden finns i epistlar av Saint Paul. Christian theologians have argued a wide variety of positions on the nature of original sin and its transmission and on the efficacy of Baptism in restoring grace. Kristna teologer har hävdat en rad olika positioner på typen av arvsynden och dess överföring och om effekten av dopets att återställa nåd.

BELIEVE Religious Information Source web-siteTRO
Religiösa
Information
Källa
webbplats
Our List of 1,000 Religious Subjects Vår lista över 1000 religiösa Ämnesområden
E-mailE-post

Original Sin Original Sin

Advanced Information Avancerad information

From: Home Bible Study Commentary by James M. Gray Från: bibelstudium Kommentarer av James M. Gray

Genesis Chapter 3 Genesis kapitel 3

Introduction of Sin Införande av Sin

The Temptation Den Temptation

Gen. 3:vv. Mos 3: vv. 1-5 That more than the serpent was present is suggested by the speech and reasoning powers displayed, but is rendered certain by a comparison of Rev. 12:9 and 20:2, where the serpent is identified with Satan. 1-5 Att mer än ormen var närvarande föreslås av tal och resonemang visas befogenheter, men då blir vissa av en jämförelse av Rev 12:9 och 20:2, där ormen identifieras med Satan. Some think the serpent originally stood upright and was very beautiful to look upon, which, if true, would contribute to its power over the woman and further explain why Satan employed it as his instrument. Nevertheless, that Satan was the real tempter is additionally assured by John 8:44; 2 Cor. Vissa tror att ormen ursprungligen stod upprätt och var mycket vacker att skåda, som om den stämmer, skulle bidra till makt över kvinnan och ytterligare förklara varför Satan anställda det som sitt instrument. Trots att Satan var den verkliga frestaren är dessutom försäkrade av John 8:44, 2 Kor. 11:3; 1 John 3:8 and 1 Tim. 2:14. 11:3, 1 Johannes 3:8 och 1 Tim. 2:14. Read Satan's inquiry of the woman in the Revised Version, and perceive how it differs from the words of the prohibition (2:16). Läs Satans undersökning av kvinnan i den reviderade versionen, och upplever hur det skiljer sig från ord av förbudet (2:16). How does it prove Satan "a liar from the beginning," and how does it impugn God's wisdom and love? Hur det visa sig Satan "en lögnare från början," och hur fungerar det fråntas Guds vishet och kärlek? Do you think the woman made a mistake in parleying with Satan? Tror du att kvinnan gjort ett misstag i parleying med Satan?

And how does her language (v. 3) deflect from the truth? Och hur hennes språk (v. 3) avleda från sanningen? Does she also make God a harder master than He is, and thus has sin already entered her soul? Har hon också göra Gud en hårdare mästare än han är, och har alltså synden in redan hennes själ? Notice that "gods" (v. 5) is translated "God" in the Revised Version. Observera att "gudar" (v 5) översätts "Gud" i den reviderade versionen. It was in seeking to be as God that Satan fell (1 Tim. 3:6), and he tries to drag man down by the same means. Det var i sin strävan att vara som Gud att Satan föll (1 Tim. 3:6), och han försöker dra man ner på samma sätt. Compare the history of the Anti-Christ, Thess. Jämför historien om Antikrist, Tess. 2:4. 2:4.

The Fall The Fall

Gen. 3:vv. Mos 3: vv. 6, 7 What three steps led to the open act of sin? 6, 7 Vilka tre åtgärder ledde till att öppna handla om synd? How does 1 John 2:16 characterize these steps? Hur 1 Johannes 2:16 beskriver dessa steg? Compare the temptation of Jesus for the use of the same method (Luke 4:1-13). Jämför frestelsen att Jesus för att använda samma metod (Luk 4:1-13). How does the further conduct of the woman illustrate the progress and propagation of sin? Hur fortsatt handläggning av kvinnan visar framsteg och spridning av synd? Did any part of Satan's promise come true? Har någon del av Satans löfte gå i uppfyllelse? What part failed? Our first parents came into the knowledge of good and evil by coming to know evil to which they had been strangers before, the moral effect on them being shame (compare 2:25). To quote another: "What the man and woman immediately acquired was the now predominant trait of self-consciousness. God-consciousness has been lost, and henceforth self-contemplation is to be the characteristic and bane of mankind, laying the foundation for those inner feelings or mental states comprehended under the term 'unhappiness,' and for all the external strivings whereby effort is made to attain a better condition." Vilken del misslyckats? Våra första föräldrar kom till kunskap om gott och ont genom att komma till veta onda som de hade främlingar innan, den moraliska effekten på dem är skam (jämför 2:25). För att citera en annan: "Vad mannen och kvinnan omedelbart förvärvade var den nu förhärskande drag av självmedvetenhet. Gudsmedvetenhet har försvunnit, och hädanefter själv kontemplation är att vara den karakteristiska och bane mänskligheten, lägger grunden för dessa inre känslor eller mentala tillstånd uppfattade under begreppet "olycka" och för alla externa strävanden vilket görs för att uppnå ett bättre skick. "

What was the first of these efforts they made (v. 7, last clause)? Vilken var den första av dessa insatser de gjort (v. 7, sista meningen)? And (to quote the same author again) "is not this act the germ of all subsequent human activities? Conscious of self and feeling the pressure of need, and no longer having a God to supply that need, man begins to invent and contrive" (Eccl. 7:29). Nor are these inventions of a material kind merely, but chiefly a spiritual kind, since their effort to cover themselves illustrates the futile attempts of the race to save itself from the eternal effects of sin by works of morality, penance and the like. Och (för att citera samma författare igen) "är inte denna handling fröet till alla efterföljande mänsklig verksamhet? Medvetna om sig själv och känna trycket av behovet, och inte längre har en Gud att leverera som behöver, man börjar att uppfinna och ATT" (Eccl. 7:29). Inte heller är dessa uppfinningar av material slag enbart, men huvudsakligen en andlig art, eftersom deras ansträngningar att skydda sig illustrerar fruktlösa försök av loppet för att rädda sig från den eviga syndens följder av verk av moral , botgöring och liknande. What is the only covering that avails for the sinner (Ro. 3:22; 2 Cor. 5:21)? Vad är den enda som täcker den utnyttjar för syndaren (Rom 3:22, 2 Kor. 5:21)?

The Trial The Trial

Gen. 3:vv. Mos 3: vv. 8-13 "Voice" might be rendered by sound, and "cool" by wind. 8-13 "" Voice skulle kunna komma i ljud, och "cool" med vinden. How does verse 8 indicate the character and degree of their shame? Hur vers 8 visar karaktär och graden av sin skam? Do God's words (v. 9) express judgment only, or may they have expressed grace? Har Guds ord (v. 9) uttrycker dom bara, eller kan de ha uttryckt nåd? If the latter, in what sense? Does Adam tell the exact truth (v. 10)? Was it merely shame or the sense of sin that drove him away? How does God's question (v. 11) suggest the kind of knowledge that had now come to Adam? Does verse 12 show a spirit of repentance or self-justification on his part? Om det senare, i vilken bemärkelse? Har Adam säga den exakta sanningen (v. 10)? Var det bara skam eller känsla av synd som drev honom? Hur Guds fråga (v. 11) menar den typ av kunskap som hade nu till Adam? Har vers 12 visar en anda av ånger eller egen motivering från hans sida? In the last analysis does he cast the blame on the woman or God? I sista hand gör han kastade skulden på kvinnan eller Gud?

The Sentence on the Serpent Meningen om Serpent

Gen. 3:vv. Mos 3: vv. 14, 15 On which of the guilty does God first pass sentence? Has the curse of verse 14 been fulfilled? 14, 15 På vilken av de skyldiga inte Gud först döma? Har förbannelse vers 14 är uppfyllda? Compare Isaiah 65:25, and notice that even in the millennium when the curse is removed from all other cattle it will still remain on the serpent. Jämför Jesaja 65:25, och märker att även i detta årtusende när förbannelse tas bort från alla andra djur det kommer fortfarande kvar på ormen. But how does this curse suggest that previously the serpent did not crawl? Men hur denna förbannelse tyder på att tidigare ormen inte genomsökte? (Naturalists describe the organism of the serpent as one of extreme degradation, and say that although it belongs to the latest creations of the animal kingdom, yet it represents a decided retrogression in the scale of being, thus corroborating the Biblical explanation of its condition.) Has the curse of verse 15 been fulfilled? (Naturalismen beskriva organismen av ormen som en av extrem förnedring, och säga att även om det tillhör den senaste skapelser från djurriket, men det utgör ett beslut tillbakagång i skalan för att vara, vilket bekräftar den bibliska förklaring av dess skick. ) Har förbannelse vers 15 är uppfyllda? But we must not suppose the curse of verse 15 to be limited to the serpent, or else Satan were exempt. Men vi får inte tro förbannelse vers 15 skall begränsas till ormen, annars Satan var undantagna.

See by the marginal references that the seed of the serpent is placed by metonomy for that of Satan, and is identified as the wicked and unbelieving people of all the ages (Matt. 3:7; 13:38; 23:33; John 8:44; Acts 13:10; 1 John 3:8). Se den marginella hänvisningar att utsädet av ormen är placerad vid metonomy för den som Satan, och identifieras som de onda och de otrogna människor i alla åldrar (Matt 3:7; 13:38, 23:33, Joh 8 : 44, Apg 13:10, 1 Joh 3:8). In the same way the seed of the woman might be supposed to stand for the righteous and believing people in all the ages, and so it does in a certain sense, but very especially it stands for our Lord Jesus Christ, the Head and Representative of that people, the One through whom they believe and by whom they become righteous. På samma sätt utsäde av kvinnan kan förväntas stå för de rättfärdiga och troende människor i alla åldrar, och det gör i en viss mening, men mycket speciellt den står för vår Herre Jesus Kristus, chef och representant att människor, One genom vilka de tror och av vem de blir rättfärdiga. He Himself is the seed of the woman, and they in Him (Is. 7:14; Matt. 1:18-25; Luke 1:31-35; Gal. 4:4, 5). Han själv är frön av kvinnan, och de i honom (Jes. 7:14, Matt. 1:18-25, Luk 1:31-35, Gal. 4:4, 5). Observe how much this means to us. Observera hur mycket detta betyder för oss. It is really a promise of a Redeemer and redemption, and being the first promise, it is that out of which all subsequent promises flow. Det är verkligen ett löfte om en Frälsare och inlösen, och är den första löftet är det att av som alla upprepade löften flöde.

The Bible refers to it again and again in one way and another, and we need to become well acquainted with it. Bibeln hänvisar till det igen och igen på ett sätt och en annan, och vi måste bli väl bekanta med den. Indeed the rest of the Bible is just a history of the fulfilment of this promise. Faktum är att resten av Bibeln är bara en historia av att uppfylla detta löfte. The Bible is not a history of the world or even of man, but a history of the redemption of man from the sin into which he fell in the garden of Eden. This explains why the whole story of creation is summed up in one chapter of the Bible, and why so little is said about the history of the nations of the earth except Israel. Bibeln är inte en historia av världen och inte ens om man, utan en historia av inlösen av mannen från synd till vilket han föll i Edens lustgård. Detta förklarar varför hela berättelsen om skapelsen är sammanfattas i ett kapitel i Bibeln, och varför så lite sägs om historien om jordens nationer utom Israel. But in what sense is this a promise of redemption? Men i vilken mening är detta ett löfte om räddning? On the supposition that Christ is the Seed of the woman, what will He do to Satan (v. 15)? På antagandet att Kristus är Utsäde av kvinnan, vad han gör för att Satan (v. 15)? When the serpent's head is bruised is not its power destroyed? (For the parallel see Heb. 2:14, 15; Rev. 20:1-3, 7-10.) But what will Satan do to Christ? När ormens huvud är blåslagen är inte dess makt förstörs? (För den parallella se Heb. 2:14, 15, rev 20:1-3, 7-10.) Men vad kommer Satan göra för Kristus? How may Satan be said to have bruised Christ's heel? Hur kan Satan sägas ha blåmärken Kristi häl? (For answer see Isaiah 50 and 53, Psalms 22 and 69, and the chapters of the Gospels which speak of Christ's sufferings and crucifixion.) (För svar se Jesaja 50 och 53, Psaltaren 22 och 69, och de kapitel i evangelierna som talar om Kristi lidande och korsfästelse.)

The Sentence on Adam and Eve Meningen om Adam och Eva

Gen. 3:vv. Mos 3: vv. 16-21 What is the first feature of the sentence on the woman (v. 16, first clause)? 16-21 Vad är det första inslag i meningen om kvinnan (v. 16, första punkten)? With what chiefly will her sorrow be connected (second clause)? Med vilken främst kommer hennes sorg vara ansluten (andra punkten)? What second feature of her sentence is contained in the last clause? Vilka andra inslag i hennes mening finns i sista meningen? For what is the man condemned? För vad är mannen dömd? Does this show him less or more guilty than his wife? Är detta visa honom mer eller mindre skyldig än hans fru? What curse precedes that on the man himself? Vad förbannelse föregår den mannen själv? And yet how is it shown that this too is a curse on the man? "Sorrow" is rendered toil in the Revised Version, and hence the curse on the ground entails the toil on the man. Och ändå hur är det visat att också detta är en förbannelse över mannen? "Sorg" skall bli slita i den reviderade versionen, och därmed förbannelsen på marken innebär slit på mannen. How does this curse on the ground express itself from the ground (v. 18)? Hur kan denna förbannelse på marken uttrycka sig från marken (v. 18)? (The necessaries of life must now be forced out of the earth which before might have spontaneously yielded them.) What will this condition of things force out of man (v. 19)? For how long must this normally continue? (Den lifsförnödenheter måste nu tvingas bort från jorden som innan kan ha spontant gav dem.) Vad kommer detta villkor tingens kraft av människan (v. 19)? Hur länge ska detta normalt fortsätta? What part of man returns to the dust (Eccl. 12:7)? Vilken del av människan tillbaka till stoft (Eccl. 12:7)?

Naturalists corroborate the Bible testimony to the curse by explaining that thorns and thistles are an abortion in the vegetable world, the result of arrested development and imperfect growth. Naturforskare bekräftar Bibelns vittnesbörd om den förbannelse genom att förklara att törnen och tistlar är en abort i växtvärlden, resultatet av växten och ofullkomliga tillväxt. They disappear by cultivation and are transformed into branches, thus showing what their character may have been before the curse, and what it may be when through Christ the curse will have been removed (Rev. 22:1-5). How deeply significant the crown of thorns, the sign of the curse which Jesus bore for us! De försvinner genom odling och omvandlas till filialer, vilket visar vad deras karaktär kan ha varit före förbannelse, och vad det kan vara när genom Kristus förbannelsen kommer att ha tagits bort (Upp. 22:1-5). Hur djupt är obetydliga törnekrona, tecknet på förbannelse som Jesus bar för oss!

The Penalty Den påföljd

Gen. 3:vv. Mos 3: vv. 22-24 To whom do you suppose the Lord God said this? 22-24 Vem tror ni Herren Gud sade detta? Who is meant by "us"? Vem som avses med "oss"? Did you notice the same plural pronoun in 1:26? The use of this is one of the earliest intimations of the Trinity more fully revealed in the New Testament. Indeed the earliest intimation is in the first verse of Scripture in the name God or (Hebrew) Elohim. Såg du samma plural i 1:26? Användningen av detta är en av de tidigaste antydningar om treenigheten mer ingående avslöjas i Nya testamentet. Övrigt snart antydan är i första versen av Skriften i namnet Gud eller ( hebreiska) Elohim. This is a plural noun but associated with a singular verb, thus suggesting the idea of plurality in unity. Detta är en pluralformen men i samband med en enstaka verb, vilket tyder på idén om mångfald i enhet. What reason is given for thursting Adam and Eve out of Eden (v. 22)? Has it occurred to you that there was mercy in this act? Vad skäl ges för thursting Adam och Eva ur paradiset (v. 22)? Har ni tänkt att det var barmhärtighet i denna handling? Having obtained the knowledge of evil without the power of resisting it, would it not have added to their calamity if, by eating of the tree of life, they had rendered that condition everlasting? Att ha kunskap om det onda utan makt att stå emot det, det inte skulle ha lagt till katastrof om det, genom att äta av livets träd, hade de gjort detta villkor evigt?

What is the name of the mysterious beings placed on guard at the east of the garden? Vad är namnet på den mystiska varelser som släpps ut på vakt vid den östra delen av trädgården? (v. 24) They seem to be the special guardians of God's majesty, the vindicators of God's broken law, a thought emphasized by their symbolical position over the mercy-seat in the tabernacle at a later period. (V. 24) De verkar vara den särskilda väktare av Guds majestät, den vindicators Guds bruten lag, tänkte betonade en av deras symboliska position över barmhärtighet platser i tabernaklet vid en senare period. "The flaming sword" has been translated by "shekinah," the name of the visible glory of God which rested on the mercy seat. "Den flammande svärd" har översatts med "shekinah", namnet på den synliga Guds härlighet som vilade på nådastolen. May it be that we have here a representation of the mode of worship now established at Eden to show God's anger at sin, and to teach the mediation of a promised Saviour as the way of access to God? As later, so now God seems to say: "I will commune with thee from between the cherubim" (Ex. 25:10-22). Kan det vara att vi här har en bild av läget för dyrkan nu etablerat på Eden för att visa Guds vrede över synden och att lära ut medling av den utlovade Frälsaren som ett sätt att få tillgång till Gud? Som senare, så nu Gud verkar säger: "Jag kommer kommunen med dig från mellan keruberna" (Mos 25:10-22).

Questions 1. Frågor 1. How would you prove that Satan and not the serpent was the real tempter in Eden? Hur skulle du bevisa att Satan och inte ormen var den verkliga frestaren i Eden? 2. 2. In what way does the temptation of the second Adam (Christ) harmonize with this of the first Adam? På vilket sätt skiljer frestelsen att den andre Adam (Kristus) harmonisera med detta i den första Adam? 3. 3. What does the making of the aprons of fig leaves illustrate? Vad innebär skapandet av förkläden of fikonlöv illustrera? 4. 4. How does natural history throw light on the curse pronounced on the serpent? Hur historien kastar naturligt ljus på förbannelsen uttalas på ormen? 5. 5. Who especially is meant by "the Seed of the woman"? Vem särskilt som avses med "utsäde av kvinnan"? 6. 6. What is the Bible? Vad är Bibeln? 7. What do naturalists say as to the nature of thorns and thistles? 7. Vad naturforskare säga om arten av törnen och tistlar? 8. 8. With what two or three suggestions of the Trinity have we met thus far in our lessons? Med vilka två eller tre förslag om treenigheten har vi träffades hittills i våra lektioner? 9. 9. Of what do the cherubim seem to be the vindicators, and what suggestions does this fact bring to mind? Vad göra keruberna verkar vara vindicators och vad förslag gör detta faktum leder tankarna? 10. 10. How many questions in the text of our lesson have you been able satisfactorily to answer? Hur många frågor i texten till vår lektion har du kunnat tillfredsställande att svara?

Genesis Chapter 2 Genesis kapitel 2

The Garden of Eden Edens lustgård

The Garden Located The Garden ligger

vv. vv. 8-14. 8-14. What name is given to the locality of the garden? In which section of that locality was it planted? Vilket namn på den plats i trädgården? I vilken del av den orten var det planteras? What expression in verse 9 shows God's consideration for beauty as well as utility? Vilka uttryck i vers 9 visar Guds hänsyn till skönhet och nytta? What two trees of life planted? Vilka två livets träd planteras? What geographical feature of verse 10 accentuates the historical character of this narrative? Vilka geografiska inslag i vers 10 accentuerar de historiska karaktären av denna berättelse? Observe how this is further impressed by the facts which follow, viz: the names of the rivers, the countries through which they flow, and even the mineral deposits of the latter. Note: (a) the use of the present tense in this description, showing that the readers of Moses' period knew the location; (b) it must have been an elevated district, as the source of mighty rivers; (c) it could not have been a very luxuriant or fruitful locality, else why the need of planting a garden, and where could there have been any serious hardship in the subsequent expulsion of Adam and Eve? Observera hur detta är ytterligare imponerade av de fakta som följer, nämligen: namnen på floderna, de länder som de flöde, och till och mineralfyndigheter på det senare. Anm: (a) användningen av presens i denna beskrivning , som visar att läsarna av Moses "period visste var, (b) Den skall ha en förhöjd distrikt, som källa till mäktiga floder, (c) det inte kunde ha varit en mycket frodig eller fruktbar ort, annars varför behovet att plantera en trädgård, och var kan det ha varit betydande svårigheter i den efterföljande utvisningen av Adam och Eva?

It is used to be thought that "Eden" was a Hebrew word meaning pleasure, but recent explorations in Assyria indicate that it may have been of Accadian origin meaning a plain, not a fertile plain as in a valley, but an elevated and sterile plain as a steppe or mountain desert. Putting these things together, the place that would come before the mind of an Oriental was the region of Armenia where the Euphrates and the Tigris (or Hiddekel) take their rise. Det används för att kunna tro att "Eden" var ett hebreiskt ord som betyder glädje, men den senaste tidens exkursioner i Assyrien indikerar att det kan ha varit av Accadian ursprung mening ett vanligt, inte en bördig slätt som i en dal, men en upphöjd och steril slätt som en stäpp eller öken berg. Att dessa saker, den plats som skulle komma före huvudet på en orientalisk var regionen Armenien där Eufrat och Tigris (eller Hiddekel) tar deras upphov. There are two other rivers taking their rise in that region, the Kur and the Araxes, thence uniting and flowing into the Caspian Sea, but whether these are identical with the Pison and Gihon of the lesson can not yet be determined. Science now corroborates this location of Eden in so far as it teaches (a) that the human race has sprung from a common centre, and (b) that this centre is the table-land of central Asia. Det finns två andra floder med sina upphov i denna region, de Kur och Aras, därifrån förenas och rinner ut i Kaspiska havet, men om dessa är identiska med de Pison och Gihon av lektionen kan ännu inte fastställas. Science nu ger stöd för denna lokalisering av Eden i den mån som den lär (a) att mänskligheten har vuxit från ett gemensamt centrum, och (b) att detta centrum är bordet-land i Centralasien.


Original Sin Original Sin

Catholic Information Katolska Information

I. Meaning I. Mening

II. II. Principal Adversaries Huvudsakliga motståndare

III. III. Original Sin in Scripture Arvsynd i Skriften

IV. IV. Original Sin in Tradition Original Sin tradition

V. Original Sin in face of the Objections of Human Reason V. Original Sin inför de invändningar mänskliga förnuftets

VI. VI. Nature of Original Sin Typ av Original Sin

VII. VII. How Voluntary Hur Frivilliga

I. MEANING I. BETYDELSE

Original sin may be taken to mean: (1) the sin that Adam committed; (2) a consequence of this first sin, the hereditary stain with which we are born on account of our origin or descent from Adam. From the earliest times the latter sense of the word was more common, as may be seen by St. Augustine's statement: "the deliberate sin of the first man is the cause of original sin" (De nupt. et concup., II, xxvi, 43). Arvsynden kan tolkas som: (1) den synd som Adam begått, (2) en konsekvens av denna första synd, den ärftliga fläcken som vi föds på grund av vårt ursprung eller härkomst från Adam. Ända sedan de tidigaste gånger senare bemärkelse var mer vanligt, vilket kan ses av Augustinus uttalande: "avsiktlig synd första människan är orsaken till arvsynden" (De nupt. et concup., II, XXVI, 43). It is the hereditary stain that is dealt with here. Det är den ärftlig fläcken som behandlas här. As to the sin of Adam we have not to examine the circumstances in which it was committed nor make the exegesis of the third chapter of Genesis. Vad synd Adam vi inte att undersöka de omständigheter under vilka det begicks eller göra exeges av det tredje kapitlet i Genesis.

II. II. PRINCIPAL ADVERSARIES VIKTIGASTE motståndare

Theodorus of Mopsuestia opened this controversy by denying that the sin of Adam was the origin of death. Theodoros av Mopsuestia öppnade denna kontrovers genom att förneka att synd Adam var ursprunget till döden. (See the "Excerpta Theodori", by Marius Mercator; cf. Smith, "A Dictionary of Christian Biography", IV, 942.) Celestius, a friend of Pelagius, was the first in the West to hold these propositions, borrowed from Theodorus: "Adam was to die in every hypothesis, whether he sinned or did not sin. His sin injured himself only and not the human race" (Mercator, "Liber Subnotationem", preface). (Se "Excerpta Theodori", av Marius Mercator, jfr. Smith, "A Dictionary of Christian Biography", IV, 942.) Celestius, en vän till Pelagius, var den första i västvärlden att hålla dessa propositioner, lånad från Theodorus : "Adam skulle dö i varje hypotes om han syndat eller inte synd. Hans synd skadade sig själv och inte den mänskliga rasen" (Mercator, "Liber Subnotationem", förordet). This, the first position held by the Pelagians, was also the first point condemned at Carthage (Denzinger, "Enchiridion", no 101-old no. 65). Denna, den första positionen innehas av Pelagians, var också den första punkten fördömde i Carthage (Denzinger "Enchiridion", ingen 101-gamla inte. 65). Against this fundamental error Catholics cited especially Romans 5:12, where Adam is shown as transmitting death with sin. Mot denna grundläggande fel katoliker hänvisas särskilt Romarbrevet 5:12, där Adam visas som sänder döden med synden.

After some time the Pelagians admitted the transmission of death -- this being more easily understood as we see that parents transmit to their children hereditary diseases -- but they still violently attacked the transmission of sin (St. Augustine, "Contra duas epist. Pelag.", IV, iv, 6). Efter en viss tid Pelagians medgav överföring av död - detta är lättare att förstå när vi ser att föräldrar överför till sina barn ärftliga sjukdomar - men att de fortfarande våldsamt attackerade överföring av synd (Augustinus, "Contra Duas epist. Pelag . ", IV, IV, 6). And when St. Paul speaks of the transmission of sin they understood by this the transmission of death. Och när Paulus talar om överföring av synd som de förstås av denna överföring av döden. This was their second position, condemned by the Council of Orange [Denz., n. Detta var deras andra plats, fördömdes av rådet av Orange [Denz., N. 175 (145)], and again later on with the first by the Council of Trent [Sess. 175 (145)], och igen senare med det första av rådet av Trent [Sess. V, can. V, kan. ii; Denz., n. II, Denz., n. 789 (671)]. 789 (671)]. To take the word sin to mean death was an evident falsification of the text, so the Pelagians soon abandoned the interpretation and admitted that Adam caused sin in us. För att ta ordet synd att betyda döden var en uppenbar förfalskning av texten, så Pelagians övergav snart tolkning och medgav att Adam orsakade synd i oss. They did not, however, understand by sin the hereditary stain contracted at our birth, but the sin that adults commit in imitation of Adam. De hade dock inte förstå av synd den ärftliga kontrakterade fläck på vår födelse, men den synd som vuxna begår i imitation av Adam. This was their third position, to which is opposed the definition of Trent that sin is transmitted to all by generation (propagatione), not by imitation [Denz., n. Detta var deras tredje ståndpunkt, som är emot den definition av Trent att synden överförs till alla efter generation (propagatione), inte genom imitation [Denz., N. 790 (672)]. 790 (672)]. Moreover, in the following canon are cited the words of the Council of Carthage, in which there is question of a sin contracted by generation and effaced by generation [Denz., n. Dessutom gäller följande kanon är nämnt ord av den Karthago, där det är fråga om en synd minskade med generering och utplånas efter generation [Denz., N. 102 (66)]. 102 (66)].

The leaders of the Reformation admitted the dogma of original sin, but at present there are many Protestants imbued with Socinian doctrines whose theory is a revival of Pelagianism. Ledarna för reformationen medgav dogmen om arvsynden, men för närvarande finns många protestanter präglas Socinian läror vars teori är ett återupplivande av Pelagianism.

III. III. ORIGINAL SIN IN SCRIPTURE ARVSYND i Skriften

The classical text is Romans 5:12 sqq. Den klassiska texten är Romarbrevet 5:12 följ. In the preceding part the apostle treats of justification by Jesus Christ, and to put in evidence the fact of His being the one Saviour, he contrasts with this Divine Head of mankind the human head who caused its ruin. I föregående del aposteln behandlar om rättfärdiggörelsen genom Jesus Kristus, och att sätta i bevis det faktum att han är den en Frälsare, kontrasterar han med denna gudomliga chef för mänskligheten det mänskliga huvudet som orsakade dess undergång. The question of original sin, therefore, comes in only incidentally. Frågan om arvsynden, därför kommer endast i förbigående. St. Paul supposes the idea that the faithful have of it from his oral instructions, and he speaks of it to make them understand the work of Redemption. Paulus förutsätter idén om att de troende har om det från hans muntliga instruktioner, och han talar om att få dem att förstå arbete inlösen. This explains the brevity of the development and the obscurity of some verses. Detta förklarar den korta utveckling och det råder oklarhet om vissa verser.

We shall now show what, in the text, is opposed to the three Pelagian positions: Vi ska nu visa vad, i texten, är motståndare till tre Pelagiska positioner:

(1) The sin of Adam has injured the human race at least in the sense that it has introduced death -- "Wherefore as by one man sin entered into this world and by sin death; and so death passed upon all men". (1) synd Adam har skadat mänskligheten åtminstone i den meningen att den har infört död - "Därför som genom en människa synden in i denna värld och genom synden döden, och så död gick över alla män". Here there is question of physical death. Här finns frågan om fysiska döden. First, the literal meaning of the word ought to be presumed unless there be some reason to the contrary. Först den bokstavliga betydelsen av ordet bör antas, såvida det inte vara något skäl för motsatsen. Second, there is an allusion in this verse to a passage in the Book of Wisdom in which, as may be seen from the context, there is question of physical death. Andra finns det en anspelning på denna vers till en passage i boken Visdomens där, vilket framgår av sammanhanget, det är frågan om fysiska döden. Wisdom 2:24: "But by the envy of the devil death came into the world". Visdom 2:24: "Men av avund av djävulen döden kom in i världen". Cf. Jfr. Genesis 2:17; 3:3, 19; and another parallel passage in St. Moseboken 2:17, 3:3, 19, och en annan parallell passage i St Paul himself, 1 Corinthians 15:21: "For by a man came death and by a man the resurrection of the dead". Paulus själv, 1 Kor 15:21: "Ty av en man kom döden och av en man uppståndelsen från de döda". Here there can be question only of physical death, since it is opposed to corporal resurrection, which is the subject of the whole chapter. Här kan det vara fråga bara om fysisk död, eftersom det är emot kroppslig uppståndelse, som är föremål för hela kapitlet.

(2) Adam by his fault transmitted to us not only death but also sin, "for as by the disobedience of one man many [ie, all men] were made sinners" (Romans 5:19). (2) Adam genom fel eller försummelse skickas till oss inte bara döden utan också synd, "så av olydnad mot en man många [dvs alla män] gjordes syndare" (Rom 5:19). How then could the Pelagians, and at a later period Zwingli, say that St. Paul speaks only of the transmission of physical death? Hur då kunde Pelagians, och vid en senare period Zwingli, säger att Paulus talar bara om överföring av fysiska döden? If according to them we must read death where the Apostle wrote sin, we should also read that the disobedience of Adam has made us mortal where the Apostle writes that it has made us sinners. Om enligt dem vi måste läsa dödsfall där aposteln skrev synd bör vi också läsa att olydnad Adams har gjort oss dödliga där aposteln skriver att det har gjort oss syndare. But the word sinner has never meant mortal, nor has sin ever meant death. Men ordet syndaren aldrig har inneburit dödlig, inte heller har synden aldrig inneburit döden. Also in verse 12, which corresponds to verse 19, we see that by one man two things have been brought on all men, sin and death, the one being the consequence of the other and therefore not identical with it. Även i vers 12, vilket motsvarar vers 19 ser vi att genom en man två saker har väckt den alla människor, synd och död, den som en följd av de andra och därför inte identisk med den.

(3) Since Adam transmits death to his children by way of generation when he begets them mortal, it is by generation also that he transmits to them sin, for the Apostle presents these two effects as produced at the same time and by the same causality. (3) Eftersom Adam överför död till sina barn genom generation när han föder dem dödliga, är det efter generation också han vidarebefordrar dem synd, för aposteln presenterar dessa två effekter som tillverkas vid samma tidpunkt och enligt samma orsakssamband . The explanation of the Pelagians differs from that of St. Paul. According to them the child who receives mortality at his birth receives sin from Adam only at a later period when he knows the sin of the first man and is inclined to imitate it. Förklaringen av Pelagians skiljer sig från S: t Paul. Enligt dem barn som får mortaliteten vid hans födelse får synd från Adam först vid en senare period, när han vet synd den första människan och tenderar att härma. The causality of Adam as regards mortality would, therefore, be completely different from his causality as regards sin. Orsakssambanden för Adam när det gäller dödlighet skulle därför vara helt annorlunda än hans orsakssamband när det gäller synd. Moreover, this supposed influence of the bad example of Adam is almost chimerical; even the faithful when they sin do not sin on account of Adam's bad example, a fortiori infidels who are completely ignorant of the history of the first man. And yet all men are, by the influence of Adam, sinners and condemned (Romans 5:18, 19). Dessutom denna påstådda inflytande dåligt exempel på Adam är nästan FANTASIFULL, även de troende när de syndar inte synd på grund av Adams dåliga exempel, i än högre grad otrogna som är helt ovetande om historien om den första människan. Och ändå alla män är, genom påverkan av Adam, syndare fördömde och (Romarbrevet 5:18, 19). The influence of Adam cannot, therefore, be the influence of his bad example which we imitate (Augustine, "Contra julian.", VI, xxiv, 75). Inverkan av Adam kan därför inte vara påverkad av hans dåliga exempel som vi efterliknar (Augustinus, "Contra julian.", VI, XXIV, 75).

On this account, several recent Protestants have thus modified the Pelagian explanation: "Even without being aware of it all men imitate Adam inasmuch as they merit death as the punishment of their own sins just as Adam merited it as the punishment for his sin." På detta konto senaste protestanter har flera sätt ändrat de Pelagiska förklaring: "Även utan att vara medvetna om det alla människor härma Adam eftersom de förtjänar döden som straff för sina synder precis som Adam förtjänade det som straff för sin synd." This is going farther and farther from the text of St. Detta går längre och längre från texten i St Paul. Paul. Adam would be no more than the term of a comparison, he would no longer have any influence or causality as regards original sin or death. Moreover, the Apostle did not affirm that all men, in imitation of Adam, are mortal on account of their actual sins; since children who die before coming to the use of reason have never committed such sins; but he expressly affirms the contrary in the fourteenth verse: "But death reigned", not only over those who imitated Adam, but "even over them also who have not sinned after the similitude of the transgression of Adam." Adam skulle inte vara mer än begreppet av en jämförelse, skulle han inte längre har något inflytande eller orsakssamband när det gäller arvsynd eller dödsfall. Dessutom apostel gjorde bekräftar inte att alla män, som en imitation av Adam, är dödliga på grund av deras faktiska synder, eftersom barn som dör innan han kom till användning av skäl aldrig begått sådana synder, men han uttryckligen bekräftar motsatsen i den fjortonde versen: "Men döden regerade", inte bara över dem som imiterade Adam, men "även över dem också som inte har syndat efter sinnebild på överträdelse av Adam. " Adam's sin, therefore, is the sole cause of death for the entire human race. Adams synd, därför är den enda dödsorsaken för hela mänskligheten. Moreover, we can discern no natural connexion between any sin and death. Dessutom kan vi urskilja någon naturlig förbindelse emellan någon synd och död. In order that a determined sin entail death there is need of a positive law, but before the Law of Moses there was no positive law of God appointing death as a punishment except the law given to Adam (Genesis 2:17). För att en beslutsam synd medföra döden om det finns behov av en positiv lag, men innan Mose lag fanns det ingen positiv Guds lag om utnämning av döden som ett straff utom den lag som gavs till Adam (Första Mosebok 2:17). It is, therefore, his disobedience only that could have merited and brought it into the world (Romans 5:13, 14). Det är därför hans olydnad enda som kunde ha förtjänat och förde den till världen (Romarbrevet 5:13, 14).

These Protestant writers lay much stress on the last words of the twelfth verse. We know that several of the Latin Fathers understood the words "in whom all have sinned", to mean, all have sinned in Adam. Dessa protestantiska författare lägger stor vikt vid de sista orden i den tolfte versen. Vi vet att flera av de latinska kyrkofäderna förstod orden "i vilken alla har syndat", förstås, alla har syndat i Adam. This interpretation would be an extra proof of the thesis of original sin, but it is not necessary. Denna tolkning skulle innebära en ytterligare bevis för tesen om arvsynden, men det är inte nödvändigt. Modern exegesis, as well as the Greek Fathers, prefer to translate "and so death passed upon all men because all have sinned". Modern exegetik, liksom de grekiska fäderna, föredrar att översätta "och så död gick över alla människor eftersom alla har syndat". We accept this second translation which shows us death as an effect of sin. Vi accepterar denna andra översättning som visar oss döden som en effekt av synd. But of what sin? Men vad synd? "The personal sins of each one", answer our adversaries, "this is the natural sense of the words 'all have sinned.'" It would be the natural sense if the context was not absolutely opposed to it. "Den personliga synder var en" svara på våra motståndare, "detta är den naturliga känslan av orden" alla har syndat. "" Det skulle vara det naturliga mening om ramen inte var helt emot det. The words "all have sinned" of the twelfth verse, which are obscure on account of their brevity, are thus developed in the nineteenth verse: "for as by the disobedience of one man many were made sinners." Orden "alla har syndat" i den tolfte versen, som är oklara på grund av sin korthet är således utvecklat i nittonde versen: "för som av olydnad mot en man många gjordes syndare." There is no question here of personal sins, differing in species and number, committed by each one during his life, but of one first sin which was enough to transmit equally to all men a state of sin and the title of sinners. Det är inte frågan av personliga synder, som skiljer sig i art och antal, som vart ett under sitt liv, men av en första synd som var tillräckligt för att överföra lika för alla människor ett tillstånd av synd och titeln syndare. Similarly in the twelfth verse the words "all have sinned" must mean, "all have participated in the sin of Adam", "all have contracted its stain". Även i tolfte vers orden "alla har syndat" måste innebära, "alla har deltagit i synd Adam", "alla har smittats av sina fläckar". This interpretation too removes the seeming contradiction between the twelfth verse, "all have sinned", and the fourteenth, "who have not sinned", for in the former there is question of original sin, in the latter of personal sin. Denna tolkning tar bort även den skenbara motsättningen mellan den tolfte versen, "alla har syndat", och den fjortonde, "som inte har syndat", i den tidigare är frågan om arvsynden, i det senare av personlig synd. Those who say that in both cases there is question of personal sin are unable to reconcile these two verses. De som säger att det i båda fallen är fråga om personlig synd inte kan förena dessa två verser.

IV. IV. ORIGINAL SIN IN TRADITION ARVSYND tradition

On account of a superficial resemblance between the doctrine of original sin and the Manichaean theory of our nature being evil, the Pelagians accused the Catholics and St. Augustine of Manichaeism. På grund av en ytlig likhet mellan doktrinen om arvsynden och manikeiska teorin i vår natur att vara ond, Pelagians anklagade katolikerna och St Augustinus Manikeismen. For the accusation and its answer see "Contra duas epist. Pelag.", I, II, 4; V, 10; III, IX, 25; IV, III. För anklagelsen och dess svar finns i "Contra Duas epist. Pelag.", I, II, 4, V, 10, III, IX, 25, IV, III. In our own times this charge has been reiterated by several critics and historians of dogma who have been influenced by the fact that before his conversion St. Augustine was a Manichaean. I vår egen tid denna avgift har upprepats av flera kritiker och historiker dogm som har påverkats av det faktum att före sin omvändelse Augustinus var en manikeiska. They do not identify Manichaeism with the doctrine of original sin, but they say that St. Augustine, with the remains of his former Manichaean prejudices, created the doctrine of original sin unknown before his time. De identifierar inte Manikeismen med läran om arvsynden, men de säger att Augustinus, med resterna av hans tidigare manikeiska fördomar, skapade läran om arvsynden okänd före hans tid.

It is not true that the doctrine of original sin does not appear in the works of the pre-Augustinian Fathers. Det är inte sant att läran om arvsynden inte förekommer i verk av före augustinska fäderna. On the contrary, their testimony is found in special works on the subject. Tvärtom vittnesmål är deras finns i särskilda verk i ämnet. Nor can it be said, as Harnack maintains, that St. Augustine himself acknowledges the absence of this doctrine in the writings of the Fathers. Inte heller kan det sägas, som Harnack hävdar, att Augustinus själv har medgett avsaknad av denna lära i skrifter av kyrkofäderna. St. Augustine invokes the testimony of eleven Fathers, Greek as well as Latin (Contra Jul., II, x, 33). Augustinus åberopat vittnesmål av elva fäder, grekiska och latin (Contra juli, II, x, 33). Baseless also is the assertion that before St. Augustine this doctrine was unknown to the Jews and to the Christians; as we have already shown, it was taught by St. Paul. Grundlösa också påståendet att innan Augustinus denna doktrin var okänd för judarna och de kristna, som vi redan visat, det var lärt av Paulus. It is found in the fourth Book of Esdras, a work written by a Jew in the first century after Christ and widely read by the Christians. Det finns i det fjärde bok Esdras, ett verk skrivet av en Judisk under det första århundradet efter Kristus och lästa av de kristna. This book represents Adam as the author of the fall of the human race (vii, 48), as having transmitted to all his posterity the permanent infirmity, the malignity, the bad seed of sin (iii, 21, 22; iv, 30). Denna bok är Adam som författare till hösten mänskligheten (vii, 48), som skickat till alla sina efterkommande den permanenta handikapp, malignitet, de dåliga utsäde av synd (iii, 21, 22, iv, 30) . Protestants themselves admit the doctrine of original sin in this book and others of the same period (see Sanday, "The International Critical Commentary: Romans", 134, 137; Hastings, "A Dictionary of the Bible", I, 841). Protestanter själva har medgivit läran om arvsynden i denna bok och andra som under samma period (se Sanday, "Den internationella Critical Kommentar: romarna", 134, 137, Hastings, "A Dictionary av Bibeln", I, 841).

It is therefore impossible to make St. Augustine, who is of a much later date, the inventor of original sin. Det är därför omöjligt att göra St Augustine, som är en långt senare, uppfinnaren av arvsynd.

That this doctrine existed in Christian tradition before St. Augustine's time is shown by the practice of the Church in the baptism of children. Att denna doktrin funnits i kristen tradition före Augustinus tid framgår av praxis i kyrkan i dopet av barn. The Pelagians held that baptism was given to children, not to remit their sin, but to make them better, to give them supernatural life, to make them adoptive sons of God, and heirs to the Kingdom of Heaven (see St. Augustine, "De peccat. meritis", I, xviii). The Pelagians ansåg att dopet var ges till barn, inte för att lindra deras synd, utan att göra dem bättre, att ge dem övernaturligt liv, att göra dem adoptive Guds söner och arvingar till himmelriket (se Augustinus, " De peccat. meritis ", I, xviii). The Catholics answered by citing the Nicene Creed, "Confiteor unum baptisma in remissiomen peccatorum". Katolikerna svarade genom att citera den nicenska trosbekännelsen, "Confiteor Unum baptisma i remissiomen peccatorum". They reproached the Pelagians with introducing two baptisms, one for adults to remit sins, the other for children with no such purpose. De förebrådde Pelagians med att införa två dop, en för vuxna att efterskänka synder, den andra för barn som inte har sådana ändamål. Catholics argued, too, from the ceremonies of baptism, which suppose the child to be under the power of evil, ie, exorcisms, abjuration of Satan made by the sponsor in the name of the child [Augustine, loc. Katoliker hävdade också från ceremonier dopet, som antar att barnet under ondskans makt, dvs besvärjelserna, avsvärjelse av Satan som sponsorn i namn av barnet [Augustinus, loc. cit., xxxiv, 63; Denz., n. cit., xxxiv, 63, Denz., n. 140 (96)]. 140 (96)].

V. ORIGINAL SIN IN FACE OF THE OBJECTIONS FROM REASON V. ARVSYND inför de invändningar från REASON

We do not pretend to prove the existence of original sin by arguments from reason only. Vi låtsas inte att bevisa förekomsten av arvsynd av argument från bara därför. St. Thomas makes use of a philosophical proof which proves the existence rather of some kind of decadence than of sin, and he considers his proof as probable only, satis probabiliter probari potest (Contra Gent., IV, lii). Thomas använder sig av en filosofisk bevis som bevisar förekomsten snarare om någon form av dekadens än om synd, och han anser att hans bevisning som sannolikt endast satis probabiliter probari potest (Contra Gent., IV, lii). Many Protestants and Jansenists and some Catholics hold the doctrine of original sin to be necessary in philosophy, and the only means of solving the problem of the existence of evil. Många protestanter och Jansenists och en del katoliker håller doktrinen om arvsynden nödvändigt i filosofi, och det enda sättet att lösa problemet med ondskans existens. This is exaggerated and impossible to prove. It suffices to show that human reason has no serious objection against this doctrine which is founded on Revelation. Detta är överdrivet och omöjligt att bevisa. Det räcker att visa att det mänskliga förnuftet har inga allvarliga invändningar mot denna lära, som bygger på Uppenbarelseboken. The objections of Rationalists usually spring from a false concept of our dogma. De invändningar av rationalister brukar bottna i en falsk begreppet våra dogmer. They attack either the transmission of a sin or the idea of an injury inflicted on his race by the first man, of a decadence of the human race. De attack antingen överföring av en synd eller idén om en skada som drabbat hans ras av den första människan, i ett förfall av mänskligheten. Here we shall answer only the second category of objections, the others will be considered under a later head (VII). Här ska vi bara besvara den andra kategorin om anmärkningar, andra kommer att beaktas inom ramen för ett senare huvud (VII).

(1) The law of progress is opposed to the hypothesis of a decadence. (1) lag framsteg motsätter sig att hypotesen om ett förfall. Yes, if the progress was necessarily continuous, but history proves the contrary. Ja, om de framsteg som med nödvändighet var kontinuerlig, men historien visar på motsatsen. The line representing progress has its ups and downs, there are periods of decadence and of retrogression, and such was the period, Revelation tells us, that followed the first sin. Linjen representerar framsteg har sina upp-och nedgångar, det finns perioder av dekadens och tillbakagång, och så var den period, berättar Uppenbarelseboken oss, som följde efter den första synden. The human race, however, began to rise again little by little, for neither intelligence nor free will had been destroyed by original sin and, consequently, there still remained the possibility of material progress, whilst in the spiritual order God did not abandon man, to whom He had promised redemption. Den mänskliga rasen, men började igen öka lite i taget, för varken intelligens eller fri vilja hade förstörts av arvsynden och därmed finns det fortfarande kvar möjligheten att materiella framsteg, medan de andliga att Gud inte överger människan, som han hade lovat inlösen. This theory of decadence has no connexion with our Revelation. Denna teori om dekadens har ingen förening med vår uppenbarelse. The Bible, on the contrary, shows us even spiritual progress in the people it treats of: the vocation of Abraham, the law of Moses, the mission of the Prophets, the coming of the Messias, a revelation which becomes clearer and clearer, ending in the Gospel, its diffusion amongst all nations, its fruits of holiness, and the progress of the Church. Bibeln, tvärtom visar oss även andliga framsteg i de människor som behandlar av att ambitionen är Abraham, Moses lag, uppdraget av profeterna, det kommande av Messias, en uppenbarelse som blir tydligare och tydligare, slutar i evangeliet, dess spridning bland alla folk, dess frukter av helighet, och framstegen i kyrkan.

(2) It is unjust, says another objection, that from the sin of one man should result the decadence of the whole human race. (2) Det är orättvist, säger en annan invändning, att från synd en människa bör leda till förfall av hela mänskligheten. This would have weight if we took this decadence in the same sense that Luther took it, ie human reason incapable of understanding even moral truths, free will destroyed, the very substance of man changed into evil. Detta skulle ha betydelse om vi tog detta förfall på samma sätt som Luther tog den, dvs mänskliga förnuftet oförmögen att förstå ens moraliska sanningar, kommer gratis förstörs själva kärnan i människan förvandlas till ondska.

But according to Catholic theology man has not lost his natural faculties: by the sin of Adam he has been deprived only of the Divine gifts to which his nature had no strict right, the complete mastery of his passions, exemption from death, sanctifying grace, the vision of God in the next life. Men enligt katolsk teologi man inte har förlorat sin naturliga fakulteter: den synd Adam han har fråntagits endast av den gudomliga gåvor som hans karaktär hade inget strikt höger behärskar sina passioner, befrielse från döden, helgande nåden, visionen om Gud i nästa liv. The Creator, whose gifts were not due to the human race, had the right to bestow them on such conditions as He wished and to make their conservation depend on the fidelity of the head of the family. Skaparen, vars presenter inte berodde på den mänskliga rasen, hade rätt att skänka dem på sådana villkor som han ville och göra deras bevarande är beroende av trohet familjens överhuvud. A prince can confer a hereditary dignity on condition that the recipient remains loyal, and that, in case of his rebelling, this dignity shall be taken from him and, in consequence, from his descendants. En prins kan ge en ärftlig värdighet på villkor att mottagaren är lojal, och att i händelse av hans uppror, värdighet skall detta tas ifrån honom och följaktligen av hans ättlingar. It is not, however, intelligible that the prince, on account of a fault committed by a father, should order the hands and feet of all the descendants of the guilty man to be cut off immediately after their birth. Det är emellertid inte begripligt att prinsen, på grund av ett fel som begåtts av en far, skall förplikta händer och fötter av alla ättlingar till de skyldiga mannen att bli avskurna omedelbart efter födseln. This comparison represents the doctrine of Luther which we in no way defend. Denna jämförelse är läran om Luther som vi på något sätt försvara. The doctrine of the Church supposes no sensible or afflictive punishment in the next world for children who die with nothing but original sin on their souls, but only the privation of the sight of God [Denz., n. Läran om kyrkans förutsätter ingen rimlig eller afflictive straff i nästa värld för barn som dör med bara arvsynd på deras själar, utan endast försakelse av Guds ögon [Denz., N. 1526 (1389)]. 1526 (1389)].

VI. VI. NATURE OF ORIGINAL SIN KARAKTÄR ARVSYND

This is a difficult point and many systems have been invented to explain it: it will suffice to give the theological explanation now commonly received. Detta är en svår fråga och många system har uppfunnits för att förklara det: det räcker att ge de teologiska förklaringen nu vanligtvis emot. Original sin is the privation of sanctifying grace in consequence of the sin of Adam. This solution, which is that of St. Thomas, goes back to St. Anselm and even to the traditions of the early Church, as we see by the declaration of the Second Council of Orange (AD 529): one man has transmitted to the whole human race not only the death of the body, which is the punishment of sin, but even sin itself, which is the death of the soul [Denz., n. Arvsynden är heliggörande nåd till följd av synd Adam. Denna lösning, som handlar om Thomas, går tillbaka till St Anselm och till och med traditioner den tidiga kyrkan, som vi ser av deklarationen för Rådets andra av Orange (AD 529): en man har överfört till hela mänskligheten inte bara kroppens död, som straff för synden, men även synden själv, som är död själen [Denz., n. 175 (145)]. 175 (145)]. As death is the privation of the principle of life, the death of the soul is the privation of sanctifying grace which according to all theologians is the principle of supernatural life. När döden är försakelse av principen om liv, död i själen är den den heliggörande nåd som enligt samtliga teologer är principen om övernaturliga liv. Therefore, if original sin is "the death of the soul", it is the privation of sanctifying grace. Därför, om arvsynden är "död i själen", är det heliggörande nåd.

The Council of Trent, although it did not make this solution obligatory by a definition, regarded it with favour and authorized its use (cf. Pallavicini, "Istoria del Concilio di Trento", vii-ix). Rådet av Trent, även om det inte har gjort denna lösning obligatoriskt med en definition, anses det med för och godkända att använda (se Pallavicini "Istoria del Concilio di Trento", VII-IX). Original sin is described not only as the death of the soul (Sess. V, can. ii), but as a "privation of justice that each child contracts at its conception" (Sess. VI, cap. iii). Arvsynden beskrivs inte bara som död själen (Sess. V kan. Ii), utan som en "försakelse av rättvisa som varje barn kontrakt på dess utformning" (Sess. VI, mössa. Iii). But the Council calls "justice" what we call sanctifying grace (Sess. VI), and as each child should have had personally his own justice so now after the fall he suffers his own privation of justice. Men rådet kallar "rättvisa" som vi kallar helgande nåd (Sess. VI), och som varje barn borde ha fått personligen sin egen rättvisa så nu efter den nedgång som han lider egen försakelse av rättvisa.

We may add an argument based on the principle of St. Augustine already cited, "the deliberate sin of the first man is the cause of original sin". Vi kan lägga till ett argument grundat på principen om Augustinus redan nämnda, "avsiktlig synd första människan är orsaken till arvsynd". This principle is developed by St. Anselm: "the sin of Adam was one thing but the sin of children at their birth is quite another, the former was the cause, the latter is the effect" (De conceptu virginali, xxvi). Denna princip är utvecklat av St Anselm: "synd Adam var en sak, men synd för barn vid födseln är en helt annan, tidigare var orsaken, senare är det effekten" (De conceptu virginali, xxvi). In a child original sin is distinct from the fault of Adam, it is one of its effects. I ett barn arvsynden skiljer sig från fel Adams, är det en av dess effekter. But which of these effects is it? Men vilken av dessa effekter är det? We shall examine the several effects of Adam's fault and reject those which cannot be original sin: Vi ska undersöka flera effekter av Adams skuld och avvisa de som inte kan arvsynd:

(1) Death and Suffering.- These are purely physical evils and cannot be called sin. (1) död och lidande .- Det är rent fysiskt onda och kan inte kallas synd. Moreover St. Paul, and after him the councils, regarded death and original sin as two distinct things transmitted by Adam. Dessutom St Paul, och efter honom råd, anses död och arvsynden som två skilda saker som överförs av Adam.

(2) Concupiscence.- This rebellion of the lower appetite transmitted to us by Adam is an occasion of sin and in that sense comes nearer to moral evil. However, the occasion of a fault is not necessarily a fault, and whilst original sin is effaced by baptism concupiscence still remains in the person baptized; therefore original sin and concupiscence cannot be one and the same thing, as was held by the early Protestants (see Council of Trent, Sess. V, can. v). (2) concupiscence .- Detta uppror av den lägre aptit skickas till oss från Adam är ett tillfälle för synd och i det avseendet kommer närmare moraliskt ont. Men när ett fel är inte nödvändigtvis ett fel, och medan arvsynden utplånats genom dop concupiscence är fortfarande i den döpte och därför arvsynden och concupiscence kan inte vara en och samma sak, som hölls av den tidiga protestanterna (se rådet av Trent, Sess. V, kan. v).

(3) The absence of sanctifying grace in the new-born child is also an effect of the first sin, for Adam, having received holiness and justice from God, lost it not only for himself but also for us (loc. cit., can. ii). (3) Avsaknaden av helga nåd i det nyfödda barnet är också en effekt av den första synd, för Adam, efter helighet och rättvisa från Gud, förlorade den inte bara för sig själv utan även för oss (på anfört ställe., kan. ii). If he has lost it for us we were to have received it from him at our birth with the other prerogatives of our race. Om han har förlorat det för oss att vi skulle ha fått det från honom vid vår födelse med de andra befogenheter för vår ras. Therefore the absence of sanctifying grace in a child is a real privation, it is the want of something that should have been in him according to the Divine plan. Att det inte finns helgande nåd i ett barn är en verklig försakelse är det brist på något som borde ha varit i honom enligt den gudomliga planen. If this favour is not merely something physical but is something in the moral order, if it is holiness, its privation may be called a sin. Om denna förmån inte bara är något fysiskt, men är något i den moraliska ordningen, om det är helighet, försakelse kan dess kallas en synd. But sanctifying grace is holiness and is so called by the Council of Trent, because holiness consists in union with God, and grace unites us intimately with God. Men helgande nåd är helighet och sk av rådet av Trent, eftersom heligheten består i förening med Gud, nåd förenar oss och intimt med Gud. Moral goodness consists in this, that our action is according to the moral law, but grace is a deification, as the Fathers say, a perfect conformity with God who is the first rule of all morality. Moralisk godhet består i detta, att våra åtgärder är enligt den moraliska lagen, men nåden är en förgudning, som fäderna säger, en perfekt överensstämmelse med Gud som är den första regeln i all moral. (See GRACE.) Sanctifying grace therefore enters into the moral order, not as an act that passes but as a permanent tendency which exists even when the subject who possesses it does not act; it is a turning towards God, conversio ad Deum. (Se GRACE.) Helgande nåd därför in i den moraliska ordningen, inte som en handling som passerar utan som en ständig tendens som existerar även om ämnet som förfogar inte agerar, det är en vändning mot Gud omvandlingsfrekvensen ad Deum. Consequently the privation of this grace, even without any other act, would be a stain, a moral deformity, a turning away from God, aversio a Deo, and this character is not found in any other effect of the fault of Adam. Följaktligen försakelse av denna nåd, även utan andra åtgärder, skulle vara en färg, en moralisk deformitet, en vänder sig bort från Gud, aversio en Deo, och denna karaktär inte finns i någon annan effekt av fel Adam. This privation, therefore, is the hereditary stain. Denna försakelse, därför är ärftlig fläcken.

VII. VII. HOW VOLUNTARY Hur frivilliga

"There can be no sin that is not voluntary, the learned and the ignorant admit this evident truth", writes St. Augustine (De vera relig., xiv, 27). "Det finns ingen synd som inte är frivillig, den lärde och okunniga erkänna denna sanning", skriver Augustinus (de Vera relig., XIV, 27). The Church has condemned the opposite solution given by Baius [prop. Kyrkan har fördömt motsatt lösning från Baius [prop. xlvi, xlvii, in Denz., n. xlvi, xlvii i Denz., n. 1046 (926)]. 1046 (926)]. Original sin is not an act but, as already explained, a state, a permanent privation, and this can be voluntary indirectly -- just as a drunken man is deprived of his reason and incapable of using his liberty, yet it is by his free fault that he is in this state and hence his drunkenness, his privation of reason is voluntary and can be imputed to him. Arvsynden är inte en handling, utan, såsom redan nämnts, en stat, en ständig försakelse, och detta kan vara frivillig indirekt - precis som en drucken berövas sitt förnuft och oförmögen att använda sin frihet, men det är genom sin fria fel att han är i detta tillstånd och därmed hans dryckenskap, försakelse av orsaken är att han frivilligt och kan tillskrivas honom.

But how can original sin be even indirectly voluntary for a child that has never used its personal free will? Men hur kan arvsynd vara ännu indirekt frivilligt för ett barn som aldrig har använt sitt personliga fri vilja? Certain Protestants hold that a child on coming to the use of reason will consent to its original sin; but in reality no one ever thought of giving this consent. Vissa protestanter anse att ett barn på kommer till användning av skäl samtycker till sin ursprungliga synd, men i själva verket ingen någonsin tänkt på att ge detta medgivande. Besides, even before the use of reason, sin is already in the soul, according to the data of Tradition regarding the baptism of children and the sin contracted by generation. Dessutom, även innan användning av anledning är synd redan i själen, enligt uppgifter från traditionen om dop av barn och den synd kontrakterats av generationen. Some theosophists and spiritists admit the pre-existence of souls that have sinned in a former life which they now forget; but apart from the absurdity of this metempsychosis, it contradicts the doctrine of original sin, it substitutes a number of particular sins for the one sin of a common father transmitting sin and death to all (cf. Romans 5:12 sqq.). Vissa teosoferna och spådomskonster erkänna preexistens själar som har syndat i ett tidigare liv som de nu har glömt, men bortsett från det orimliga i detta Metempsychosis motsäger det läran om arvsynden, det ersätter en rad särskilda synder för en synd för en gemensam fader sänder synd och död för alla (se Romarbrevet 5:12 följ.). The whole Christian religion, says St. Augustine, may be summed up in the intervention of two men, the one to ruin us, the other to save us (De pecc. orig., xxiv). Hela kristna religionen, säger Augustinus, kan sammanfattas i ett ingripande av två män, en i fördärvet oss andra till rädda oss (De pecc. Orig., XXIV). The right solution is to be sought in the free will of Adam in his sin, and this free will was ours: "we were all in Adam", says St. Ambrose, cited by St. Augustine (Opus imperf., IV, civ). Den rätta lösningen är att söka i den fria viljan hos Adam i sin synd, och det fria viljan var vår: "vi var alla i Adam", säger Ambrosius, citerad av Augustinus (Opus imperf., IV, civ ). St. Basil attributes to us the act of the first man: "Because we did not fast (when Adam ate the forbidden fruit) we have been turned out of the garden of Paradise" (Hom. i de jejun., iv). St Basil attribut för oss handlingen att den första mannen: "Eftersom vi inte snabbt (när Adam åt av den förbjudna frukten) har vi visat i trädgården av paradiset" (Hom. i de jejun., Iv). Earlier still is the testimony of St. Irenæus; "In the person of the first Adam we offend God, disobeying His precept" (Haeres., V, xvi, 3). Tidigare fortfarande är ett vittnesmål från St Irena | oss, "I den person som den förste Adam vi förolämpar Gud, lyda hans bud" (Haeres., V, xvi, 3).

St. Thomas thus explains this moral unity of our will with the will of Adam. Thomas förklarar alltså denna moraliska enhet vår vilja med vilja Adam.

"An individual can be considered either as an individual or as part of a whole, a member of a society . . . . Considered in the second way an act can be his although he has not done it himself, nor has it been done by his free will but by the rest of the society or by its head, the nation being considered as doing what the prince does. For a society is considered as a single man of whom the individuals are the different members (St. Paul, 1 Corinthians 12). Thus the multitude of men who receive their human nature from Adam is to be considered as a single community or rather as a single body . . . . If the man, whose privation of original justice is due to Adam, is considered as a private person, this privation is not his 'fault', for a fault is essentially voluntary. If, however, we consider him as a member of the family of Adam, as if all men were only one man, then his privation partakes of the nature of sin on account of its voluntary origin, which is the actual sin of Adam" (De Malo, iv, 1). "En person kan betraktas antingen som en individ eller som del av en helhet, en medlem av ett samhälle.... Betraktad andra sätt en handling kan vara hans även om han inte har gjort det själv och har inte heller gjorts av sin fria vilja utan av resten av samhället eller av dess huvud, nationen anses som gör vad prinsen gör. För ett samhälle betraktas som en enda man av vilka individer är olika medlemmar (St Paul, 1 Kor 12). alltså många människor som får sin mänskliga natur från Adam är att betrakta som en enda gemenskap, eller snarare som en enda kropp.... Om mannen, vars försakelse av originalet rättvisa beror på Adam, betraktas som en privatperson, försakelse är det inte hans "fel", för ett fel är huvudsakligen frivillig. Men om vi betraktar honom som en familjemedlem till Adam, som om alla män var bara en man, hans försakelse tar del av syndens natur på grund av dess frivilliga och som inte är den faktiska synd Adam "(De Malo, iv, 1).

It is this law of solidarity, admitted by common sentiment, which attributes to children a part of the shame resulting from the father's crime. Det är denna lag om solidaritet, vilket erkändes av gemensam känsla, som tillskriver barn en del av skammen som följer av faderns brott. It is not a personal crime, objected the Pelagians. Det är inte en personlig brott, invände Pelagians. "No", answered St. Augustine, " but it is paternal crime" (Op. imperf., I, cxlviii). "Nej", svarade Augustinus ", men det är faderns brott" (op. imperf., I, cxlviii). Being a distinct person I am not strictly responsible for the crime of another; the act is not mine. Att vara en särskild person som jag inte är strikt ansvarig för brottet annan, handlingen är inte min. Yet, as a member of the human family, I am supposed to have acted with its head who represented it with regard to the conservation or the loss of grace. Men som medlem av den mänskliga familjen, ska jag ha agerat med huvudet som representerade det med hänsyn till bevarande eller förlusten av nåd. I am, therefore, responsible for my privation of grace, taking responsibility in the largest sense of the word. Jag är därför, som ansvarar för min försakelse av nåd, ta ansvar i de största bemärkelse. This, however, is enough to make the state of privation of grace in a certain degree voluntary, and, therefore, "without absurdity it may be said to be voluntary" (St. Augustine, "Retract.", I, xiii). Thus the principal difficulties of non-believers against the transmission of sin are answered. Detta är dock tillräckligt för att göra tillståndet för försakelse av nåd till en viss grad frivillig, och därför "utan absurditet kan sägas vara frivillig" (Augustinus, "Dra tillbaka.", I, xiii). således utgör den huvudsakliga svårigheter för icke-troende mot överföring av synd är besvarade.

"Free will is essentially incommunicable." "Fri vilja är i huvudsak incommunicable." Physically, yes; morally, no; the will of the father being considered as that of his children. "It is unjust to make us responsible for an act committed before our birth." Strictly responsible, yes; responsible in a wide sense of the word, no; the crime of a father brands his yet unborn children with shame, and entails upon them a share of his own responsibility. Fysiskt, ja, moraliskt, nej, det Faderns vilja anses som för sina barn. "Det är orättvist att göra oss ansvariga för en handling som begåtts före vår födelse." Strikt ansvar, ja, ansvariga i vid bemärkelse av ord, nej, brottet att en far varumärken sitt ännu ofödda barn med skam, och innebär på dem en del av hans eget ansvar.

"Your dogma makes us strictly responsible for the fault of Adam." "Din dogm gör oss strikt ansvar för fel Adam." That is a misconception of our doctrine. Det är en missuppfattning av våra doktriner. Our dogma does not attribute to the children of Adam any properly so-called responsibility for the act of their father, nor do we say that original sin is voluntary in the strict sense of the word. Vår dogm åsätter inte till Adams barn någon egentligt ansvar för handling av sin far, inte heller vi säger att arvsynden är frivilligt i egentlig mening av ordet. It is true that, considered as "a moral deformity", "a separation from God", as "the death of the soul", original sin is a real sin which deprives the soul of sanctifying grace. Det är sant att betraktas som "en moralisk deformerad", "en separation från Gud", som "död i själen", synd är original en verklig synd berövar själ helgande nåd. It has the same claim to be a sin as has habitual sin, which is the state in which an adult is placed by a grave and personal fault, the "stain" which St. Thomas defines as "the privation of grace" (I-II:109:7; III:87:2, ad 3), and it is from this point of view that baptism, putting an end to the privation of grace, "takes away all that is really and properly sin", for concupiscence which remains "is not really and properly sin", although its transmission was equally voluntary (Council of Trent, Sess. V, can. v.). Considered precisely as voluntary, original sin is only the shadow of sin properly so-called. Det har samma anspråk på att vara en synd som har sitt vanliga synd, vilket är den stat där en vuxen som placerats av en allvarlig och personlig fel, den "fläcken", som Thomas definierar som "den försakelse av nåd" (I- II: 109:7, III: 87:2, ad 3), och det är ur denna synpunkt att dopet, få ett slut på den försakelse av nåd ", tar bort allt som är riktigt och ordentligt synd", för concupiscence som fortfarande "är inte riktigt och ordentligt synd", även om överföringen var lika frivilligt (rådet av Trent, Sess. V, kan. v.). Betraktad just som frivillig, synd är originalet endast skuggan av synden egentligt. According to St. Thomas (In II Sent., dist. xxv, Q. i, a. 2, ad 2um), it is not called sin in the same sense, but only in an analogous sense. Enligt Thomas (I II Sända., Dist. Xxv, F. Jag, a 2, ad 2um), kallas det inte synd i samma mening, men bara i en liknande mening.

Several theologians of the seventeenth and eighteenth centuries, neglecting the importance of the privation of grace in the explanation of original sin, and explaining it only by the participation we are supposed to have in the act of Adam, exaggerate this participation. Flera teologer i sjuttonde och artonde århundradena, försumma vikten av försakelse av nåd i förklaringen till arvsynden, och förklara det endast genom deltagande vi ska ha i handling av Adam, överdriver detta deltagande. They exaggerate the idea of voluntary in original sin, thinking that it is the only way to explain how it is a sin properly so-called. De överdriver idén om frivillig i arvsynden, tycker att det är det enda sättet att förklara hur det är en synd egentligt. Their opinion, differing from that of St. Thomas, gave rise to uncalled-for and insoluble difficulties. Deras uppfattning skiljer sig från St Thomas, gav upphov till oönskade och olösliga svårigheter. At present it is altogether abandoned. För närvarande är det helt överges.

Publication information Written by S. Harent. Information Skrivet av S. Harent. Transcribed by Sean Hyland. The Catholic Encyclopedia, Volume XI. Transkriberas av Sean Hyland. Den katolska encyklopedien, volym XI. Published 1911. År 1911. New York: Robert Appleton Company. New York: Robert Appleton Company. Nihil Obstat, February 1, 1911. Nihil Obstat 1 februari 1911. Remy Lafort, STD, Censor. Imprimatur. Remy Lafort, STD, censuren. Bibliography Bibliografi. +John Cardinal Farley, Archbishop of New York + John Cardinal Farley, ärkebiskop av New York


Also, see: Se även:
Adam Adam
Eden, Eve Eden, Eva

This subject presentation in the original English language Denna fråga presenteras i den ursprungliga engelska språket


Send an e-mail question or comment to us: E-mailSkicka ett e-mail eller kommentar till oss: E-post

The main BELIEVE web-page (and the index to subjects) is at De viktigaste TROR web-sida (och indexet till personer) är