I kristen teologi ser arvsynden båda till synda av Adam, och helgdagsaftonen, som humankind avverkar vid från gudomlig nåd och till det statligt av, syndar in i vilka människor efter nedgången har varit födda. Det scriptural fundamentet för arvsynd finnas i epistlesna av Sanktt Paul. Kristna teologer har argumenterat en bred variation av placerar på naturen av arvsynden och dess överföring och på effektiviteten av dop, i återställande av nåd.
| TRO Klosterbroder Information Källa web-site |
| Vårt lista av 1.000 som klosterbrodern betvingar |
| E-post |
Från: Hem- bibelstudiekommentar vid James M. grå färg
Och hur avböjer hon språket (V. 3) från sanningen? Gör hon guden ett mer hård ledar- också, än han är och har thus att synda redan skrev in henne soul? Märka att ”gudar” (V. 5) är den översatta ”guden” i den reviderade versionen. Den var, i att söka att vara som guden som den Satan avverkningen (1 Tim. 3:6) och han försök att släpa manen besegrar vid det samma hjälpmedlet. Jämför historien av antien-Christ, Thess. 2:4.
Vad gjordes första av dessa försök dem (V. 7, den sist satsen)? Och (att citera samma varar upphovsman till igen), ”inte är denna agerar bakterien allra följande människaaktiviteter? Medvetet av själv och känsla börjar pressa av behov och ej längre att ha en gud att leverera det behov, man att uppfinna och contrive” (Eccl. 7:29). Nor är dessa uppfinningar av en materiell sort bara, men huvudsakligen en andlig sort, sedan deras försök att täcka sig illustrerar de fruktlösa försöken av racen till räddningen sig själv från det evigt verkställer av syndar vid arbeten av moral, penance och The Like. Vad är den enda beläggningen nyttar för sinneren (Ro. 3:22; Cor 2. 5:21)?
Se vid det marginellt hänvisar till, att kärna ur av ormen förläggas av metonomy för det av Satan, och identifieras som det onda och unbelieving folket allra åldrarna (Matt. 3:7; 13:38; 23:33; John 8:44; Agerar 13:10; 1 John 3:8). På samma sätt är kärna ur av den kan kvinnan förment att stå för det rättfärdiga och tro folket sammanlagt åldrarna, och, så den gör i en bestämd avkänning, men står mycket speciellt den för vår Lord Jesus Kristus, huvudet och representativt av det folk, det till och med, vem de tror, och vid, vem de blir rättfärdiga. Han som är själv, är kärna ur av kvinnan och dem i honom (är. 7:14; Matt. 1:18 - 25; Luke 1:31 - 35; Gal. 4:4 5). Observera, hur mycket som är denna hjälpmedel till oss. Det är egentligen ett löfte av en Redeemer och en befrielse, och vara det första löftet, är det det som alla följande löften flödar ut ur.
Bibeln ser till den igen och igen i one-way och another, och vi behöver att bli väl bekantade med den. Sannerligen är vila av bibeln precis en historia av uppfyllelsen av detta löfte. Bibeln är inte en historia av världen eller även av manen, utan en historia av befrielsen av manen från synda som han avverkar in i i trädgården av Eden. Detta förklarar varför den hela berättelsen av skapelsen summeds upp i ett kapitel av bibeln, och varför sägs så lite om historien av nationerna av jorden undanta Israel. Men i vilken avkänning är detta ett löfte av befrielse? På suppositionen, att Kristus är kärna ur av kvinnan, ska vad honom gör till Satan (V. 15)? När orm mörbultas huvud är inte dess driver förstört? (För parallellen se Heb. 2:14 15; Rev.20:1 - 3, 7-10.) Men ska vad Satan gör till Kristus? Hur kan Satan sägas för att ha mörbultat Kristus häl? (För svar se Isaiah 50 och 53, Psalms 22 och 69 och kapitlen av evangelierna som talar av Kristus sufferings och crucifixion.),
Naturalists bestyrker bibelvittnesbörden till förbannelsen genom att förklara att taggar och thistles är en abort i grönsakvärlden, resultatet av arresterad utveckling och imperfekttillväxt. De försvinner vid odling och omformas in i förgrena sig, således visningen vad deras tecken kan ha varit för förbannelsen, och vad det kan vara när till och med Kristus den ska förbannelsen har tagits bort (Rev.22:1 - 5). Hur djupt viktigt kröna av taggar, underteckna av förbannelsen som Jesus tråkmåns för oss!
Är vad det känt av de mystiska beingsna som förläggas på vakt på öst av trädgården? (V. 24) verkar de för att vara de speciala förmyndarna av gud majestät, vindicatorsna av gud brutna lag, en tanke som betonas av deras symbolical, placerar över förskoning-placera i tabernaclen på en mer sistnämnd period. ”Har det flammande svärd” översatts av ”shekinah,” det känt av den synliga härligheten av guden som vilade på förskoningen placerar. Maj är det att vi har här en framställning av funktionsläget av dyrkan nu som är etablerat på Eden som ska visas att gud ilska på syndar, och att undervisa mediationen av en lovad frälsare som av ta fram långt till guden? Som mer sistnämnd, så nu verkar guden till något att säga: ”Ska jag communen med thee från mellan cherubimen” (före detta. 25:10 - 22).
Ifrågasätter 1. Hur skulle dig bevisa att den Satan och inte ormen var den verkliga tempteren i Eden? 2. I vad långt understöder frestelsen av Adam (Kristus) harmoniserar med denna av den första Adamen? 3. Vad illustrerar danandet av förklädena av fikonlöv? 4. Hur kastar naturhistoria lätt på förbannelsen som uttalas på ormen? 5. Betyds vem speciellt av ”kärna ur av kvinnan”? 6. Är vad bibeln? 7. Gör vad naturalistsnågot att säga om naturen av taggar och thistles? 8. Med vad två eller tre förslag av trinityen har vi mött thus långt i våra kurser? 9. Av vad verkar cherubimen för att vara vindicatorsna, och vilka förslag kommer med detta faktum för att vara besvärad? 10. Hur många i texten av vår kurs ifrågasätter har du varit kompetent tillfredsställande att svara?
Den är van vid tänks att ”Eden” var en hebré uttrycker menande nöje, men nya utforskning i Assyrien indikerar att det kan ha varit av den Accadian beskärningen som är menande en slätt, inte en fertil slätt som i en dal, utan en högstämd och steril slätt som en steppe- eller bergöken. Sätta dessa saker tillsammans, förlägga som skulle kommet, för vara besvärad av en österlänning var regionen av Armenien var Euphratesen och Tigrisen (eller Hiddekel) tar deras löneförhöjning. Det finns två andra floder som däri tar deras region för löneförhöjningen, Kuren och Araxesen som förenar och flödar därifrån in i det Caspian havet, men huruvida är dessa identiska med Pisonen, och Gihon av kursen kan inte ännu vara beslutsam. Vetenskap bestyrker nu detta läge av Eden in så långt, som den undervisar (a) att människaracen har fjädrat från en allmänning centrerar, och (b) det detta centrerar är tablen-land av centralen Asien.
I. Menande
II. Främsta Adversaries
III. Arvsynd i Scripture
IV. Arvsynd i tradition
V. Arvsynden vänder mot in av invändningarna av människan resonerar
VI. Natur av arvsynden
VII. Hur frivilligt bidrag
I. MENANDE
Arvsynden kan tas till medlet: (1) synda som den Adam begick; (2) syndar en följd av detta första, den ärftliga fläcken som vi är födda med på konto av vår beskärning eller nedstigning från Adam. Från de tidigaste tiderna var den mer sistnämnda avkänningen av uttrycka mer allmänning, som kan ses av meddelande för St. Augustines: ”syndar det avsiktligt av den första manen är orsaka av arvsynden” (De nupt. et concup., II, xxvi, 43). Det är den ärftliga fläcken som handlas med här. Om synda av Adam har vi att inte undersöka omständigheterna, som den begicks i, nor att göra exegesisen av det tredje kapitlet av uppkomst.
II. FRÄMSTA ADVERSARIES
Theodorus av Mopsuestia öppnade denna tvist genom att förneka att synda av Adam var beskärningen av död. (Se ”Excerptaen Theodori”, vid Marius Mercator; cf. Smed, ”en ordbok av den kristna biografin”, dropp, 942.) Celestius en vän av Pelagius, var första i det västra som rymmer dessa propositioner som lånades från Theodorus: ”Skulle Adam dö i varje hypotes, huruvida sinned syndade han eller inte. Hans synda såradt självt endast och inte människaracen” (Mercator, ”Liber Subnotationem”, preface). Detta första placerar rymt av Pelagiansen, var första pekar också fördömt på Carthage (Denzinger, ”Enchiridion”, inga 101 gammal No. 65). Mot detta grundfel citerade katoliker speciellt Romans5:12, var Adam visas som överförande död med syndar.
Efter någon tid medgav Pelagiansen överföringen av död -- detta som lättare förstås, som vi ser att föräldrar överför till deras barn ärftliga sjukdomar -- men de stillar anföll violently överföringen av syndar (St. Augustine, ”den Contra duasepisten. Pelag. ” dropp, iv, 6). Och när St. Paul talar av överföringen av, synda dem förstod vid denna överföringen av död. Detta var deras understöder placerar, fördömt av rådet av apelsinen [Denz., N. 175 (145)], och igen sedermera med första av rådet av Trent [Sess. V kan. ii; Denz., N. 789 (671)]. Att ta uttrycka synda för att betyda att död var en tydlig förfalskning av texten, så Pelagiansen övergav tolkningen och medgav snart att orsakade Adam syndar i oss. De gjorde inte, emellertid, att förstå by synda den ärftliga fläcken som avtalas på vår födelse, men synda som vuxen människa begår i efterföljd av Adam. Denna var deras third placerar, som motsätts till definitionen av Trent, som syndar överförs till alla av utvecklingen (propagatione), inte av efterföljd [Denz., N. 790 (672)]. Dessutom i efter canonen citerade är uttrycker av rådet av Carthage, som det finns i ifrågasätter av en synda som avtalas av utvecklingen och utplånas av utvecklingen [Denz., N. 102 (66)].
Ledarna av reformationen medgav dogmet av arvsynden, men i dagsläget finns det många protestanter som genomsyras med Socinian doktriner vars teori är en nypremiär av Pelagianism.
III. ARVSYND I SCRIPTURE
Den klassiska texten är Romans5:12sqq. I den föregående delen bevisar apostelfesterna av motivering av Jesus Kristus, och att sätta in faktumet av hans vara den en frälsaren, honom kontrasterar med detta gudomliga huvud av mankind människahuvudet som orsakade dess fördärvar. Ifrågasätta av arvsynden, kommer därför in endast incidentally. St. Paul antar idén som det troget har av den från hans muntliga anvisningar, och han talar av den för att göra dem att förstå arbetet av befrielsen. Detta förklarar korthet av utvecklingen och grumligheten av några verses.
Vi visar nu att vad, i texten, motsätts till de Pelagian trena, placerar:
(1) Synda av Adam har sårat människaracen åtminstone i avkänningen att den har introducerat död -- ”Syndar syndar whereforen som vid en man skrivet in in i denna värld och by död; och så passerade död på alla manar”. Här finns det ifrågasätter av läkarundersökningdöd. Först ought det ordagranna menande av uttrycka att antas, om inte det finns något resonerar till motsatsen. Understödja, det finns en allusion i denna verse till en passage i boka av vishet som, som kan ses från sammanhanget, det finns i ifrågasätter av läkarundersökningdöd. Vishet2:24: ”Men förbi avunden av jäkeldöden kom in i världen”. Cf. Uppkomst2:17; 3:3 19; och en annan parallell passage i St. själva Paul, 1 Corinthians15:21: ”För by en man kom död och vid en man uppståndelsen av deadna”. Här kan det finnas ifrågasätter endast av läkarundersökningdöd, sedan den motsätts till den kroppsliga uppståndelsen, som är betvinga av det hela kapitlet.
(2) Adam vid hans kritiserar överfört till oss inte endast död men syndar också, ”för, som av disobediencen av en man många [dvs., alla manar] gjordes sinners” (Romans5:19). Hur därefter kunde Pelagiansen, och på en mer sistnämnd period Zwingli, något att säga som St. Paul talar endast av överföringen av läkarundersökningdöd? Om enligt dem som vi måste läsa död, var aposteln skrev, syndar, oss bör läser också att disobediencen av Adam har gjort oss dödlig var aposteln skriver att den har gjort oss sinners. Men uttryckasinneren har aldrig betytt dödlig, nor har att synda någonsin betydd död. Också i verse 12, som motsvarar för att verse 19, ser syndar vi det vid saker för en man två ha kommits med på alla manar, och död, den som är följden av annan och därför inte identisk med den.
(3) Sedan Adam överför död till hans barn vid långt av utvecklingen, när han avlar dem dödligen, är den vid utvecklingen också som han överför till dem syndar, for apostelgåvorna dessa två verkställer som producerat samtidigt och av den samma causalityen. Förklaringen av Pelagiansen skilja sig åt från det av St. Paul. Enligt dem som barnet, som mottar dödlighet på hans födelse, mottar, synda från Adam endast på en mer sistnämnd period, då han vet synda av den första manen och lutas ned för att imitera den. Causalityen av Adam, som hälsningar dödlighet skulle, därför, är fullständigt olik från hans causality, som synda hälsningar. Dessutom är denna förment påverkan av dåligaexemplet av Adam nästan inbillad; även syndar det troget, när de syndar, inte på konto av Adams dåligaexemplet, icke-troende för en fortiori som är fullständigt okunniga av historien av den första manen. Och yet alla manar, vid påverkan av Adam, är, sinners och fördömt (Romans5:18, 19). Påverkan av Adam kan inte, därför, vara påverkan av hans dåligaexempel som vi imiterar (Augustine, ”Contra julian. ”, VI, xxiv, 75).
På detta konto har flera nya protestanter thus thus ändrat den Pelagian förklaringen: ”Även utan att vara medvetent av den alla manar imitera Adam inasmuch, som de förtjänar död, som bestraffningen av deras eget syndar som Adam förtjänade precis den som bestraffningen för hans syndar.”, Detta går mer ytterligare och mer ytterligare från texten av St. Paul. Adam skulle är inte mer, än benämna av en jämförelse, honom skulle har ej längre någon påverkan eller causality som hälsningararvsynd eller död. Dessutom intygade aposteln inte att alla manar, i efterföljd av Adam, är dödliga på konto av deras faktiskt syndar; , som dö, för kommande till bruket av, resonerar, sedan barn har aldrig begått sådan syndar; men han intygar uttryckligen motsatsen i den fjortonde versen: ”Bara död härskade”, inte endast över de, som imiterade Adam, men ”även över dem också vem inte har sinned efter similituden av transgressionen av Adam.”, Adams syndar, därför är suladödsorsaken för den hela människaracen. Dessutom kan vi urskilja ingen naturlig anslutning mellan några syndar och död. I beställa att ett beslutsamt syndar fastställande av arvsföljddöd där är behov av en realitetlag, men för lagen av Moses där var ingen realitetlag av guden som bestämmer död, som en bestraffning undantar lagen fallen föra Adam (uppkomst2:17). Det är, därför, hans disobedience endast som kunde ha förtjänat och ha kommit med det in i världen (Romans5:13, 14).
Dessa protestantförfattare lägger mycket spänning på jumbon uttrycker av den tolfte versen. Vi vet att flera av de latinska fäderna förstod att uttrycker ”i vem alla har sinned”, för att betyda, alla har sinned i Adam. Denna tolkning skulle är ett extra motståndskraftigt av teet av arvsynden, men det är inte nödvändigt. Modern exegesis, såväl som grekfäderna, föredrar att översätta ”och så död som passeras på alla manar, därför att alla har sinned”. Vi accepterar denna understöder översättningen som visar oss att död som en verkställa av syndar. Men av vad synda? ”Syndar det personligt av varje”, svarar våra adversaries, ”alla är har denna den naturliga avkänningen av uttrycker ”sinned. ” ”Skulle den är den naturliga avkänningen, om sammanhanget inte motsattes absolut till det. Uttrycker ”alla har sinned” av den tolfte versen, som är oklara på konto av deras korthet, framkallas thus i den nittonde versen: ”för som av disobediencen av en man gjordes många sinners.”, Det finns inget ifrågasätter av personligt syndar och att skilja sig åt i art och numrerar här, begått av varje under hans liv, men av ett första synda som var nog som ska överföras lika till alla manar som, ett statligt av syndar och titeln av sinners. På motsvarande sätt i den tolfte versen uttrycker ”alla har sinned” måste betyda, ”alla har deltagit i synda av Adam”, ”alla har avtalat dess fläck”. Denna tolkning tar för bort den skenbara motsättningen mellan den tolfte versen, ”har alla sinned”, och det fjortonde, ”vem inte har sinned”, for i gamlan finns det ifrågasätter av arvsynd, i sistnämnden av personligt syndar. De, som något att säga, som i båda fall där är, ifrågasätter av personligt, syndar är oförmögna att förena dessa två verses.
IV. ARVSYND I TRADITION
På konto av en ytlig likhet mellan doktrinen av arvsynden och den Manichaean teorin av vår natur som är ond, anklagade Pelagiansen, katolikerna och St.en Augustine av Manichaeism. För beskyllningen och dess svar se ”den Contra duasepisten. Pelag. ” I, II, 4; V 10; III IX, 25; DROPP III. I våra egna tider har denna laddning reiterated av flera kritiker och historiker av dogm som har påverkats av faktumet, som för hans omvandlingsSt. Augustine var en Manichaean. De identifierar inte Manichaeism med doktrinen av arvsynden, utan dem något att säga som St. Augustine, med remainsna av hans tidigare Manichaean fördomar, skapade doktrinen av arvsyndokända för hans tid.
Det är inte riktigt att doktrinen av arvsynden inte visas i arbetena av deAugustinian fäderna. Tvärtom finnas deras vittnesbörd i speciala arbeten på betvinga. Nor kan det sägas, som Harnack underhåller, att St. själva Augustine bekräftar frånvaroen av denna doktrin i handstilarna av fäderna. St. Augustine åkallar vittnesbörden av elva fäder, grek såväl som latin (Contra Jul., II, x, 33). Ogrundadt också är påståendet som, för St. Augustine denna doktrin var okänd till judarna och till kristarna; som vi har redan visat, undervisades det av St. Paul. Det finnas i fourthen bokar av Esdras, ett arbete som är skriftligt vid en jude i det första århundradet efter Kristus och läste brett, vid kristarna. Detta bokar föreställer Adam som författare av nedgången av människaracen (vii, 48), som efter att ha överförts till all hans eftervärld den permanent infirmityen, malignityen, dåligan kärnar ur av syndar (iii, 21, 22; iv 30). Protestanter sig själv medger doktrinen av arvsynden i denna bokar och andra av den samma perioden (se Sanday, ”den kritiska kommentaren för landskampen: Romans”, 134, 137; Hastings ”en ordbok av bibeln”, I, 841).
Det är därför omöjligt att göra St. Augustine, som är av ett mycket mer sistnämnd daterar, uppfinnaren av arvsynden.
Att denna doktrin fanns i kristen tradition, för tid för St. Augustines visas av öva av kyrkan i dop av barn. Pelagiansen rymde, att dop var fallen föra barn, för att inte skicka deras syndar, men att göra dem förbättra, för att ge dem övernaturligt liv, för att göra dem adoptiv- sons av gud och arvingar till kungariket av himmel (se St. Augustine, ”De peccat. meritis”, I, xviii). Katolikerna som svaras, genom att citera den Nicene bekännelsen, ”remissiomen den Confiteor unumbaptismaen in peccatorum”. De förebrådde Pelagiansen med introduktion av två dop, ett för att vuxen människa ska skicka syndar, annat för barn med inget sådan ämnar. Katoliker som argumenterades, för, från ceremonierna av dop, som antar barnet att vara under den av ondoa driva, dvs. exorcisms, abjuration av Satan gjorde vid sponsorn i det känt av barnet [Augustine, läge. cit. xxxiv, 63; Denz., N. 140 (96)].
V. ARVSYNDEN VÄNDER MOT IN AV INVÄNDNINGARNA FRÅN RESONERAR
Vi låtsar inte för att bevisa att existensen av arvsynden vid argument från resonerar endast. St. Thomas gör bruk av ett filosofiskt att preparera som bevisar existensen ganska av någon sort av dekis, än av synda, och han betraktar hans motståndskraftigt som sannolik endast, den mest potest satisprobabiliterprobarien (den Contra genten., droppen, liien). Många protestanter och Jansenists och några katoliker rymmer doktrinen av arvsynden för att vara nödvändiga i filosofi och det enda hjälpmedlet av lösning av problemet av den av ondoa existensen. Detta är överdrivit och omöjligt att bevisa. Det suffices att visa att människan resonerar har ingen allvarlig invändning mot denna doktrin vilket grundas på uppenbarelse. Invändningarna av Rationalists fjädrar vanligt från ett falskt begrepp av vår dogm. De anfaller endera överföringen av en synda eller idén av en skada som tillfogas på hans race av den första manen, av en dekis av människaracen. Här svarar vi endast understödjakategorien av invändningar, ska andra är ansedda under ett mer sistnämnd huvud (VII).
(1) Lagen av framsteg motsätts till hypotesen av en dekis. Ja, om framsteg var nödvändigtvis fortlöpande, bara historia bevisar motsatsen. Fodra som föreställer framsteg, har dess ups och besegrar, finns det perioder av dekis och av regression, och sådan var perioden, berättar uppenbarelsen oss, som följde första, synda. Människaracen, började emellertid till löneförhöjningen igen lite vid lite, for ingen av intelligens nor frivillighet hade förstörts av arvsynd, och, därför, återstod det stilla möjligheten av materiellt framsteg, stund i negro spiritual beställer guden övergav inte manen, som han hade lovat till befrielse. Denna teori av dekis har ingen anslutning med vår uppenbarelse. Bibeln, visar tvärtom oss även andligt framsteg i folket det fester av: kallet av Abraham, lagen av Moses, beskickningen av profeterna, det kommande av Messiasen, en uppenbarelse, som blir klareraren och klareraren som avslutar i evangeliet, dess diffusion amongst alla nationer, dess frukter av heligheten och framsteg av kyrkan.
(2) Den är orättvis, något att säga en annan invändning, att från synda av en man bör resultera dekisen av den hela människaracen. Skulle detta har att väga, om vi tog denna dekis i den samma avkänningen, att Luther tog den, dvs. människan resonerar inkompetent av moraliska sanningar för överenskommelse även, frivillighet som förstörs, den very vikten av manen ändrande in i ondska.
Men enligt den katolska teologin har manen inte borttappadt hans naturliga fakulteter: vid synda av Adam har han berövats endast av de gudomliga gåvorna, som hans natur hade till ingen strikt rätt, den färdiga herravälden av hans passioner, befrielse från död, sanctifying nåd, visionen av guden i det nästa livet. Skaparen, vars gåvor inte var tack vare människaracen, hade rakt till skänka som de som är sådan, villkorar på, som han önskade och att göra deras beskydd att bero på troheten av huvudet av familjen. En prince kan tilldela en ärftlig värdighet villkorar på att det mottagareare återstår lojalt, och att, i fall att av hans tredskas, denna värdighet tas från honom och, i följd, från hans ättlingar. Det är inte, emellertid, begripligt att princen, på konto av en kritisera som begås av en fader, bör beställa räcker och fot allra ättlingarna av den skyldiga manen som ska klipps av omgående efter deras födelse. Denna jämförelse föreställer doktrinen av Luther som vi i inget försvarar långt. Doktrinen av kyrkan antar ingen förnuftig eller afflictive bestraffning i den nästa världen för barn, som dör med ingenting utom arvsynd på deras souls, men endast umbärandet av sikten av guden [Denz., N. 1526 (1389)].
VI. NATUR AV ARVSYNDEN
Detta är ett svårt pekar, och många system har uppfunnits för att förklara det: det ska suffice att ge den teologiska förklaringen som nu mottogs gemensamt. Arvsynden är umbärandet av sanctifying nåd i följd av synda av Adam. Denna lösning, som är det av St. Thomas, går tillbaka till St. Anselm och även till traditionerna av tidig sortkyrkan, som vi ser vid förklaringen av understödjarådet av apelsinen (A.D. 529): en man har överfört till den hela människaracen inte endast döden av förkroppsliga, som är bestraffningen av syndar, men syndar sig även, som är döden av soulen [Denz., N. 175 (145)]. Som död är umbärandet av principen av liv, är döden av soulen umbärandet av sanctifying nåd som enligt alla teologer är principen av övernaturligt liv. Därför om arvsynden är ”döden av soulen”, är det umbärandet av sanctifying nåd.
Rådet av Trent, även om det inte gjorde denna lösning obligatory vid en definition, betraktade den med favör och bemyndigade dess bruk (Cf. Pallavicini, ”Istoria del Concilio di Trento”, vii-ix). Arvsynden beskrivas inte endast som döden av soulen (Sess. V kan. ii), men som ”en umbärande av rättvisa som varje barn avtalar på dess befruktning” (Sess. VI lock. iii). Men rådappellerna ”rättvisa” vad oss sanctifying nåd för appellen (Sess. VI), och, som varje barn bör ha haft personligen hans egna rättvisa så nu efter nedgången, lider han hans egna umbärande av rättvisa.
Vi kan tillfoga ett argument som baseras på principen av St. Augustine som redan ar citerad, ”det avsiktligt, syndar av den första manen är orsaka av arvsynden”. Denna princip framkallas av St. Anselm: ”var synda av Adam ett ting, men synda av barn på deras födelse är ganska another, gamlan var orsaka, sistnämnden är verkställa” (den De conceptu virginalien, xxvi). I ett barn som arvsynden är distinkt från kritisera av Adam, det, är en av dess verkställer. Men, som av dessa verkställer, är det? Vi undersöker flera verkställer av Adams kritiserar och utskottsvaran de som inte kan vara arvsynden:
(1) Död och lida. - Dessa är renodlat läkarundersökningondska och kan inte kallas syndar. Dessutom St. Paul, och efter honom råden, den betraktade döden och arvsynden som två distinkt saker överförd av Adam.
(2) Concupiscence. - Denna revolt av den lägre aptiten överförd till oss av Adam är en orsaka av syndar, och däri kommer avkänning närmare till den moraliska ondskan. Emellertid är orsaka av en kritisera inte nödvändigtvis en kritisera, och stundarvsynden utplånas av dopconcupiscencestillbild återstår i den döpte personen; därför arvsynden och concupiscence kan inte vara en och det samma tinget, som rymdes av tidig sortprotestanterna (se rådet av Trent, Sess. V kan. v).
(3) Frånvaroen av sanctifying nåd i det nyfödda barnet är en verkställa av första syndar också, för Adam, efter att ha mottagit helighet och rättvisa från guden som är borttappad det inte endast för självt men också för oss (läge. cit. kan. ii). Om han har borttappadt den för oss, skulle vi ha mottagit den från honom på vår födelse med de andra prerogativesna av vår race. Därför är frånvaroen av sanctifying nåd i ett barn en verklig umbärande, det är önskaen av något som bör ha varit i honom enligt prästen planerar. Om denna favör inte är bara något läkarundersökningen utan är något i moralen beställer, om det är heligheten, kan dess umbärande kallas en synda. Men sanctifying nåd är heligheten och är så - kallat av rådet av Trent, därför att heligheten består i union med guden, och nåd förenar oss intimt med guden. Den moraliska godheten består i denna, är den vår handling enligt den moraliska lagen, men nåd är en deification, som fadernågot att säga, en göra perfektkonformism med guden som är första härskar allra moral. (Se NÅD.), Sanctifying nåd skriver in därför in i moralen beställer, inte som en agera, som passerar, men som en permanent tendens som finns, även om betvinga, som äger, det inte agerar; den är ett roterande in mot guden, conversioannonsen Deum. Därför agerar umbärandet av denna nåd, även utan någon annan, skulle är en fläck, en moralisk missbildning, ett roterande i väg från guden, aversio en Deo, och detta tecken finnas inte i någon annan verkställer av kritisera av Adam. Denna umbärande, är därför den ärftliga fläcken.
VII. HUR FRIVILLIGT BIDRAG
”Kan det finnas inget syndar, som inte är frivillig, det lärt, och det okunnigt medger denna tydliga sanning”, skriver St. Augustine (De vera relig., xiv, 27). Kyrkan har fördömt motsatslösningen som ges av Baius [stötta. xlvi, xlvii, i Denz., N. 1046 (926)]. Arvsynden är inte en agera, men, som redan förklarat, kan ett statligt, en permanent umbärande och denna vara frivilliga indirekt -- som precis en full man är fråntaget hans resonerar och, inkompetent av att använda hans frihet, yet den är vid hans fritt kritiserar, att han är i detta statligt och hence hans berusning, hans umbärande av resonerar är frivillig och kan tillskrivas till honom.
Men hur kan arvsynden vara även indirekt frivilligt bidrag för ett barn som har aldrig använt dess personliga frivillighet? Bestämda protestanter rymmer att ett barn på kommande till bruket av resonerar ska samtycke till dess arvsynd; men i verkligheten inget tänkte någonsin av att ge detta samtycke. Synda är redan i soulen, enligt datan av tradition angående dop av barn och synda som avtalas av utvecklingen, dessutom, för även bruket av resonerar. Några theosophists och spiritists medger pren-existence av souls som har sinned i ett tidigare liv, som de glömmer nu; men frånsett absurditeten av denna metempsychosis, säger emott det doktrinen av arvsynden, ersätter det ett nummer av detalj syndar för den syndar av en allmänningfader som överföring syndar och död till alla (Cf. Romans5:12sqq.). Den hela kristna religionen, något att sägaSt. Augustine, kan summeds upp i ingripandet av två manar, det för att fördärva oss, annan till räddningen oss (De pecc. orig., xxiv). Den högra lösningen ska sökas i frivilligheten av Adam i hans syndar, och denna frivillighet var vår: ”alla var vi i Adam”, något att sägaSt. Ambrose som citerades av St. Augustine (Opusimperf., dropp, civ). St. Basilikaattribut till oss agera av den första manen: ”Därför att vi inte fastade (då Adam åt förbjuden frukt), har vi vänts ut ur trädgården av paradiset” (Hom. mig de jejun., iv). Den tidigare stillbilden är vittnesbörden av St. Irenæus; ”I personen av den första Adamen kränker vi guden som disobeying hans precept” (Haeres., V, xvi, 3).
St. Thomas förklarar thus denna moraliska enhet av vårt som ska med som ska av Adam.
”Kan en individ vara ansedd endera som en individ eller som del av en helhet, en medlem av ett samhälle. Ansett i understödja långt kan en agera vara hans, även om han inte har gjort den som är själv, nor den har gjorts av hans frivillighet men av vila av samhället eller av dess huvud, nationen som den är ansedd som att göra vad princen gör. För ett samhälle är ansett som en singelman som individerna är de olika medlemmarna av (St. Paul, 1 Corinthians 12). Således är multituden av manar, som mottar deras människanatur från Adam, att vara ansedd som en singelgemenskap eller ganska, som en singel förkroppsligar. Om manen, vars umbärande av original- rättvisa är tack vare Adam, är ansedd som en privat person, är denna umbärande inte hans ”kritiserar”, for en kritisera är i grunden frivilligt bidrag. Om emellertid, vi betraktar honom som en medlem av familjen av Adam, som, om alla manar var endast en man, då hans umbärande deltar av naturen av syndar på konto av dess frivilliga beskärning, som är det faktiskt syndar av Adam” (De Malo, iv, 1).
Det är denna lag av solidaritet som medges av allmänningkänslan, som tillskrivar till barn per delen av skammen resultera från fader brott. Det är inte ett personligt brott som anmärkas Pelagiansen. ”Inte”, svarad St. Augustine,” bara det är det Op paternal brott " (. imperf., I, cxlviii). Vara en distinkt person mig ansvarig för förmiddag inte strängt för brott av another; agera är inte min. Yet som en medlem av människafamiljen, förment I-förmiddag att ha agerat med dess huvud som föreställde den med hänseende till beskydd eller förlusten av nåd. Mig förmiddag, därför, ansvarig för min umbärande av nåd som tar ansvar i den största avkänningen av uttrycka. Detta, är emellertid nog som gör det statligt av umbärande av nåd i en bestämd gradfrivilligt bidrag och, därför, ”utan absurditet som det kan sägas för att vara frivilligt bidrag” (St. Augustine, ”dra tillbaka. ”, I, xiii). Således syndar de främsta svårigheterna av non-believers mot överföringen av svaras.
”Är frivillighet i grunden incommunicable.”, Fysiskt ja; morally nr.; som ska av fadern som den är ansedd som det av hans barn. ”Är den orättvis att göra oss ansvariga för en agera som begås för vår födelse.”, Strängt ansvarig, ja; ansvarig i en bred avkänning av uttrycka, nr.; brott av en fader brännmärker hans yet ofödda barn med skam och fastställande av arvsföljd på dem en aktie av hans egna ansvar.
”Gör din dogm oss strängt ansvariga för kritisera av Adam.”, Det är en missuppfattning av vår doktrin. Vår dogm tillskrivar inte till barnen av Adam något riktigt so-called ansvar för agera av deras fader, nor gör vi något att säga att arvsynden är frivillig i den strikt avkänningen av uttrycka. Det är riktigt att, ansett som ”en moralisk missbildning”, ”ett avskiljande från gud”, som ”döden av soulen”, arvsynden är ett verkligt syndar som berövar soulen av sanctifying nåd. Det har samma att fordra för att vara en synda, som har habitual att synda, som är det statligt i vilket en vuxen människa förläggas av en grav och personligt, kritiserar, ”fläcken” som St. Thomas definierar som ”umbärandet av nåd” (I-II: 109: 7; III: 87: 2 annons 3) och det är från detta pekar av beskådar det dop som bort sätter en avsluta till umbärandet av nåd, ”takes alla, som är egentligen och syndar riktigt”, för concupiscence som remains ”inte är egentligen och syndar riktigt”, även om dess överföring var lika frivilligt bidrag (råd av Trent, Sess. V kan. v.). Ansedd exakt som frivilligt bidrag, arvsynd endast är skugga av syndar riktigt so-called. Enligt St. Thomas (i II överfört., disten. xxv Q. kallas jag, A. 2, annonsen 2um), det inte syndar i den samma avkänningen, utan endast i en motsvarande avkänning.
Flera teologer av de sjuttonde och artonde århundradena som försummar betydelsen av umbärandet av nåd i förklaringen av arvsynden och förklarar den endast vid deltagande är vi, förment att ha i agera av Adam, överdriver detta deltagande. De överdriver idén av frivilligt bidrag i arvsynden som är tänkande, som den är det enda långt som förklarar hur det är en so-called synda riktigt. Deras åsikt som skilja sig åt från det av St. Thomas, gav löneförhöjning till uncalled-for och olösliga svårigheter. I dagsläget överges den alldeles.
Information om publikation som är skriftlig vid S. Harent. Kopierat av Sean Hyland. Den katolska encyklopedien, volym XI. Publicerat 1911. New York: Robert Appleton Företag. Nihil Obstat, Februari 1, 1911. Remy Lafort, S.T.D., censurerar. Imprimatur. +John huvudsakliga Farley, ärkebiskop av New York
Detta betvingar presentation i det original- engelska språket
Överför en e-post ifrågasätter eller kommenterar till oss: E-post
Den huvudsakliga TRO weben-page (och indexet betvingar), är på http://mb-soft.com/believe/belieswa.html